Gästbloggen - Gästblogg: Hästägare med psykisk ohälsa – åtta tips

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lisa Lidehäll är 30 år, bor i Karlshamn och har två hästar. Hon har ridit i större delen av sitt liv, är utbildad hästskötare, ridlärare och stallchef och har jobbat med hästar i England i flera år. Lisa försöker få livet att gå ihop ibland trots och ibland med hjälp av sina diagnoser. Hon har generaliserat ångestsyndrom (GAD), AD(H)D och autismspektrumtillstånd (AST, liknar Asperger) – och till följd av det utbrändhet och depressiva episoder.
 
"Det är inte många i mitt vardagsliv som vet om detta eftersom jag i likhet med många andra är expert på att visa upp en fasad. Jag startade bloggen Bokstavsryttaren.se för att visa upp en annan sida av den där glada, lyckade och hårt arbetande hästmänniskan. För alla kan drabbas av psykisk ohälsa och nu måste vi våga prata om det."

 
"När jag startade den här bloggen
var det lite för att få belysa psykisk ohälsa och ridning. Jag har skrivit mycket om tävlingar och vad jag får ångest av och hur jag hanterar detta. Det jag har skrivit kan dock vara ganska allmängiltigt, de flesta är ju nervösa över mer eller mindre konstiga grejer när de tävlar eller är ute på andra äventyr med sina hästar.
  
Viktigast att vardagen fungerar
Så nu när vi har jullov tänkte jag berätta lite om den där vardagen och hur jag (ibland, inte alltid) får den att fungera. Det är vardagen som är viktigast för mig, för om jag inte orkar med den finns det ingen energi kvar till träningar och tävlingar och då slår ångesten på omedelbart. Jag har autismspektrumtillstånd, AD(H)D och generaliserat ångestsyndrom (GAD) – dessa diagnoser fick jag så sent som för ett år sedan. Jag har alltså ”städat upp” rejält i vardagen på ganska kort tid och det är mycket kvar. Prova och utvärdera, och prova sen igen. Saker kan ju ändras efter hand, vissa saker som är enkla kan bli jobbiga och jobbiga saker kan kännas lite lättare, allt beroende på hur livet fungerar i övrigt.
  
Psykisk ohälsa kan drabba alla
Jag tror att det jag upplever är väldigt likt utbrändhet, ett virrvarr av stress, depression och förlamande trötthet. Så även om du inte har en neuropsykiatrisk diagnos kan du drabbas av psykisk ohälsa, och vägen därifrån är lika svår och jobbig även om du är i grunden ”normalfungerande”.
Det kan drabba ALLA! Och kanske speciellt oss hästmänniskor som ska ha åtta hästar, femtiotre barn, jobba tolv timmar om dygnet, träna sent, upp tidigt, prestera, prestera, prestera, fysträna, baka pepparkakor, inreda huset och så vidare i all jävla oändlighet. Och så ska man se glad ut och NJUTA av livet till på köpet. Sluta med det! Jag orkar inte med all denna klämkäckhet och ”no pain no gain”-attityd! Det KAN väl inte bara vara jag som känner det så här?!
  
Så. I give to you:
  
Bokstavsryttarens anti-ångestlista för hästmänniskor
 
1. Släpp alla måsten mentalt. Verkligen. Speciellt de du hittar på själv. Släpp att du vill rida en viss klass innan det och det datumet, släpp att din häst ska vara skinande ren och fin i håret, släpp att din utrustning ska vara pedantskött. Alltså, släpp allt du har lärt dig på den mentala träningen om mätbara mål och fokus på detaljer och hårt arbete. DET SPELAR INGEN ROLL! Det enda som spelar roll är att du mår bra.
  
2. Förenkla stallarbetet. Jag har haft box i kollektivstall med världens bästa stallkompisar, men det var ändå fruktansvärt mycket mer än jag klarade av. Jag var ständigt stressad över utsläpp, fodringar och insläpp på vissa tider. Att komma ihåg saker och planera min tid är jag inte bra på, så min hjärna måste arbeta mycket hårdare än alla andras för att reda ut det.
Mockning, höpåsar och foderhinkar är inte avkopplande för mig, utan en omständig procedur som kräver all min mentala energi. Så jag skippade allt detta och flyttade till en lösdrift där alla fodringar ingår. En gång i veckan packar jag höpåsar. När det behövs mockar jag hage och ligghall och lägger på ny halm.
Gör vad som funkar för dig. Skaffa en automatisk lunchlåda, slowfeedingnät, medryttare, ställ hästen på bädd. Alla små grejer du inte gör spelar roll.
  
3. Berätta! Även om du inte har kört rakt in i väggen än, men känner att du börjar närma dig den, så berätta! Du behöver inget läkarutlåtande för att bevisa för dina kollegor och stallvänner att du mår dåligt. De fattar, och gör de inte det så är de ingenting att ha.
Be om hjälp. Du har förmodligen hjälpt andra på bekostnad av dig själv länge, och nu är det dags att få tillbaka. Men förklarar du inte så förstår ingen, det händer inte av sig självt. Du har förmodligen en käck fasad, men skit i det nu. Du är mer perfekt om du vågar berätta. Jag lovar att du får stöd från oväntat håll och att många (oväntade) människor känner igen sig. För alla känner så här någon gång.
  
4. Var snäll mot din häst. Är du stressad, frustrerad och spänd mår den inte bra. Även om du inte låter det gå ut över hästen så vet den, och det är inte roligt. Så om du har svårt att stressa av för din egen skull så gör det för din hästs skull. Rid när du orkar. För om du rider när du inte orkar blir det sällan bra. Har du en sådan där häst som du tror måste ridas varje dag? Då får du ta hjälp med ridningen eller ändra hästens förutsättningar.
Jag är övertygad om att med grovfoder, tillräckligt stora hagar, en bra sammansatt flock och mycket utevistelse (åtta timmar är inte mycket btw) kan de flesta hästar klara sig med mindre motion.
  
5. Ställ in saker. Gärna i sista minuten. Och njut av att slippa göra det du ställde in. Det är nämligen helt okej. Det är jättedåligt att åka på den där träningen eller rida den där tävlingen om du blir jättestressad av det. Min energi pendlar snabbt och även om jag vill något när jag anmäler mig kan det vara så att jag får ångestpåslag några timmar innan jag ska iväg.
DET ÄR OKEJ! Det kommer inte att vara så här för alltid. Du kanske slänger några hundralappar i sjön, men se det som att du investerar dem i din psykiska hälsa. Det kommer fler träningar och fler tävlingar. Berätta för berörda varför det blir så här ibland, för att undvika att du får dåligt samvete över att du ”sviker dem”. De tycker nog att det är värre om du genomför aktiviteten och mår skitdåligt för deras skull.
  
6. Vila. Det är jättesvårt om man är van att hålla i gång. Men det är ju också en del av problemet. Gör onödiga saker. Slösa bort din tid med att se halva avsnitt av dåliga teveprogram, kolla på bilder på kattungar på Instagram och gå planlöst runt i huset utan att kunna ta dig för någonting. Det är precis det du ska göra. Du behöver inte vara produktiv eller få något gjort. Men var gärna utomhus ofta för dina demoner hatar frisk luft.
 
7. Låt det ta tid. Du pressar inte en unghäst eller en problemhäst att göra saker fast den är spänd och stressad. Det får ta den tid det tar. Det tog ett tag för dig att komma hit så räkna med att det tar ett bra tag, kanske flera år, att komma tillbaka till ett normalläge. Kör inte på igen när du känner dig lite piggare. Det är som att slå upp en gammal gaffelbandsskada för att hästfan sprang i hagen när den tröttnade på att vila. Men du kan tänka på konsekvenser mycket mer än din häst, så det ska du inte göra, okej? Det tar tid, men det går över. Det här är inte för evigt, även om det känns så nu.
  
8. Gör det som är roligt. Men gör ungefär en fjärdedel av det som är roligt som du vill göra. Det räcker. Du ska inte till OS. Din häst är din bästa vän och den struntar i om den har lite tovig svans eller lite för lång vinterpäls. Den struntar i om du rider en LB i stället för en Msv C bara för att du inte pallar. Den vill bara att du ska vara glad och det vill alla runt omkring dig också. I framtiden kommer du att kunna göra vad du vill, men bara om du tar hand om dig själv nu.
  
Det här är bara en början. Jag vet inte hur man kommer tillbaka eller om man någonsin gör det till hundra procent. Men kom ihåg att du inte är ensam och att du förtjänar att må bra! <3

/Lisa"


Läst 120919 ggr



Fler inlägg


Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Cecilia Ekeberg arbetar som veterinär på Mälaren hästklinik och inlägget nedan publicerades först på klinikens sida på Facebook.

Det här är en Gästblogg publicerad 21 mars 2022, Hippson väljer att publicera den på nytt som en läsarfavorit. 
Känner du igen dig i att dagligen få stallkläderna fulla med kliande små hårstrån? Vi går mot ljusare och varmare tider och i och med det är det dags för pälsfällning. Egentligen är det lite slarvigt uttryckt eftersom förutom att det är en pälsfällning av den gamla vinterpälsen så ska sommarpälsen också bildas. Hästens päls är till största del uppbyggd av olika typer av proteiner. Därför är det viktigt att se över sitt grovfoders innehåll på protein oavsett om man fodrar med hö eller hösilage.

Om man har brist på protein i hästens foderstat tar det oftast en tid innan det syns på hästen men när det väl gör det så är det i form av bukig mage, dålig päls eller hovkvalité samt tappade muskler. Det innebär att man redan flera månader innan hästen ser ut som den gör haft ett underskott på protein som det oftast tar tid att återhämta sig från.

I pälsfällningstider är det inte ovanligt att man marknadsför B-vitamintillskott för att underlätta för hästen, men det finns inga studier som visar på att så är fallet. Troligen är det är en missuppfattning från förut då man gav foderjäst som tillskott som är rikt både på protein och B-vitamin. Det var proteinet i foderjästen som var positiv för hästens päls och inte B-vitaminet som hästen producerar själv i grovtarmen. Vissa upplever förbättring med B-vitamintillskott och eftersom det inte är farligt att ge (hästen kissar ut det) så finns det inga risker med att ge extra tillskott förutom att det kostar pengar.

Om man däremot står i valet att lägga sina pengar på en grovfoderanalys så man kan göra en välanpassad foderstat med tillräcklig mängd protein eller köpa B-vitaminpreparat för pengarna så är det självklara valet att göra en analys först och fodra sin häst utefter det.

En del hästar kan upplevas påverkade av pälsfällningen och kanske bli lite tröttare än vanligt och möjligen mer känsliga i huden. Om det är milda och övergående symptom så kan man ge hästen en lite lugnare period innan man sätter igång igen. Om symptomen är tydligare eller inte går över är det bra att göra en kontroll med sin veterinär först.

/Cecilia Ekeberg

Läst 104400 ggr Kommentarer Kommentera

Foto: Ida Svensson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jannike Lineruth är sedan 2015 verksamhetschef på Njurunda ryttareförening i Sundsvall. Innan dess har hon cirka 20 års erfarenhet som ridlärare och verksamhetschef i Malå – och år 2014 blev vald till "Årets ridlärare" i Västerbotten. Jannike tävlar själv i hoppning och har ett intresse för att arbeta med unghästar och utbildning.

Njurunda ryttareförenings mål är att skapa en ridskola där såväl hästar som medlemmar ska trivas. De arbetar för en hållbar hästhållning, där de vill erbjuda såväl mycket utevistelse med hagkompisar som variation i de vardagliga arbetet. I ett inlägg på föreningens Facebook-sida delar sina Jannike sina tankar om ridskolans roll för att utveckla elever mot sina mål, vilket Hippson fått tillåtelse att dela i Gästbloggen.

Som personal på ridskola så möts man ofta av föräldrar och barn som vill mycket. Vi blir så klart väldigt glada när elever lik som oss tycker hästar är roligt å spännande. En vanlig kommentar är ofta att eleven "vill ha lite mer utmaning": om det är att hoppa högre hinder, galoppera fortare eller lära sig mer tekniskt svåra saker kan säkert skilja från fall till fall. Utmaningen för en ridlärare är att en stor grupp människor skall få möjligheten att lära sig grundridning, hantering samt handhavande av häst. I grundridningen är det att få kännedom om grunderna i dom olika ridsportgrenarna samt rida ute i skog och mark. Inlärning av ridning innefattar att bli instruerad, få prova och sen öva – och just biten att öva är ganska stor. För att exempelvis bli en kompetent och trygg tävlingsryttare i hoppning krävs rätt många språng i kroppen och av praktiska skäl blir det svårt då relativt få hästar skall räcka till ganska många elever. Vi behöver anpassa arbetsbelastningen så att hästarna får ett långt och välbalanserat liv, tid till vila, hästgemenskap och lagom arbete.

Utmaningen att vara ridskolehäst är som ni säkert förstår inte heller det lättaste. Många elever med olika bakgrund, målsättningar samt kunskap vid kommunikation med hästen. Den bästa hästen behöver näst intill kunna läsa tankar. Hästen behöver varje dag gå till jobbet med både motivation och ork. Vi som jobbar med att utbilda elever gör så långt det är möjligt det vi kan för att eleverna ska få möjligheter till att utföra sin favoritgren. Ett par exempel är extraträning i hoppning och dressyr, oftast under skolloven, samt pay’n jump och pay’n ride. Dom två sistnämnda är för att få grundläggande kunskap i hur det kan vara på tävling. Det handlar inte om hur högt vi tror en häst/ponny eller elev kan hoppa med risk att den blir skrämd och sedan inte vill vara med längre. Men vill eleven hålla på med denna sport och exempelvis tävla så krävs förutom ridskolan även föräldrar, fler träningstillfällen samt mer hästmaterial. Som tävlingsryttare rider man i stort sett alla dagar i veckan och hästskötsel utöver de. Däremot finns alltid möjligheten att ta ställa frågor under lektionerna, att ta råd om man vill skaffa häst och öva mer inom sin gren.

Den svenska ridskolan är ett fantastiskt ställe där alla kan mötas oavsett förutsättningar och bakgrund. Våra duktiga stjärnor inom de olika grenarna är alla starkt knutna i ridskoleverksamhet då det var där allt började. Exempelvis Malin Baryard Jonsson, Henrik von Eckermann och Therese Nilshagen för att bara nämna några.
Ridskolan är heller ingen plats man "växer i från", däremot kanske man går från att vara lektionsryttare på skolhäst till att även bli privatryttare på egen alternativt lånad häst: både i lektionsverksamheten och i träningsverksamhet. Ofta är personalen kunniga på vad eleven behöver för att komma vidare i sin satsning inom sporten.

Säkert skiljer sig våra ridskolor lite i vad som kan erbjudas men som sagt så finns alltid begränsningar beroende på vad elever och föräldrar har för målsättning. Ridsport är kul, varierande och utmanande. Ridsporten är även känd för att fostra goda ledare som är ansvarsfulla och inte är rädd att "hugga i". Barn som umgås med djur blir både ödmjuka och empatiska då djuren behöver vår omvårdnad. Alla har inte heller som målsättning att bli just tävlingsryttare. Det kan vara alldeles fantastiskt att bara komma på sin ridlektion samt umgås med hästar och kamrater på ett kul och avslappnat sätt. Men finns intresset till mer idrottsutövande: var inte rädd att komma till oss med era frågor och funderingar så hjälper vi er efter bästa förmåga.

Ha de gott så syns vi i stallet!

//Jannike Lineruth


Läst 41452 ggr Kommentarer Kommentera

OM DENNA GÄSTBLOGG: Annika Strömberg driver bloggen Dressyrtanterna, hon är en medelålders kvinna som har tre egna hästar. Det är Googles, 19 år, Mocca, 16 år, och minstingen Princip sex år. Hon har tävlat upp till medelsvår A dressyr och 1,20 i hoppning. Hästarna har hon hemma på gården tillsammans med höns och en katt. Hon jobbar som stödassistent till funktionshindrade och tränar, det gör hon för Bo Tibblin. I sitt senaste blogginlägg, som fått stor spridning, funderar hon på det är med hästvälfärd och vad det betyder för olika hästar. Vi har fått Annikas tillstånd att dela inlägget här i Gästbloggen.

"I dag är det solsken, vårkänsla och jag har en helt ledig dag efter jobbhelg. Mycket skönt! Sitter i solen utanför stallet med ett stort kaffeglas intill mig. Hönsen går muttrande omkring på gräsmattan och pickar i sig vitt skilda delikatesser, allt från maskar till gräs och hästskit. Hönsen har kommit igång värpa fint nu efter vintern så kan till och med sälja nån kartong ägg här och där. Riktiga ägg när det är som bäst, och man vet hur hönsen har det. Extra vårlikt är det ju när man han hänga ut saker på tork i solen.

Funderat en del senaste dagarna om debatten med hästvälfärd och hur tokigt saker kan bli av olika orsaker. Som någon artikel om Casall som blivit prisad som århundradets hingst i Holstein. I kommentarsfälten kan man ju genast läsa exempelvis detta; 

Ja, men nu börjar man ju se hur nyanserna går i sociala medier. Att hästvälfärd enbart räknas i om hästen går på lösdrift, i flock, barfota och rids bettlöst. Det finns liksom inga alternativ på skalan nu för tiden. Inga nyanser alls. Alla med lite kunskap om hästar, etologin och hur hormoner funkar hos en häst vet att det sällan går släppa en avelshingst i en flock med hästar utan att det händer olyckor. Alla som hanterat hingstar hemma eller borta vet hur de funkar. Och framför allt avelshingstar som fem månader om året hoppar på bocken för spermasamling. Gissningsvis är folk rätt rädda om sin dyrbara hingst. Men gissar han går ute i hage med i alla fall en hästkompisar av något slag. För fler hingstar ihop funkar sällan bra.

Lösdrift är säkert en bra lösning för många, men det passar varken alla hästar eller ägare. Lösdrift kan vara både stressande och påfrestande för många hästar medan andra trivs toppen. Man lär ju kunna se till individen att det kanske inte funkar för alla. Då ser man att debatten någonstans blivit tokig. När bara den egna åsikten är den enda rätta och alla andra faktiskt kan anses som djurplågare. Allt från att ha bett och järnskor till att ha nosgrimma på eller ha hästen på box. Det finns en del (bland annat några equiterapeuter och liknande) som framhåller mer och mer att barfotagång är det enda rätta för att få en frisk häst. De delar artiklar i sociala medier om olika ”forskningsfynd” om hur många fel som orsakas av järnskor. Det visas exempel på hur dåliga hovvinklar orsakat diverse skador och förslitningar på hästen. Om hästar som tävlas i världseliten utan skor. Om hästar som räddats från slakt när man tagit av skorna, och så vidare, och så vidare. Ifrågasätter man tas kommentarerna många gånger bort eller man blir blockerad.

Folk börjar mixtra med att hästar ska gå barfota ”för det gör ju Peder och Henke med sina” utan att ha en tanke på sina egna förutsättningar att hålla barfota hästar. Är det bättre barfota men ömfotad? Hellre barfota med återkommande stengallor och hovbölder än att ha skor på? Allt har blivit så nyanslöst. Och var och en är salig på sin tro.
Det är synd!
Jättesynd!
Och det känns som att verkligen börja i fel ände. Hur vore det om vi började i rätt ände av skalan i form av utbildning och hästkunskap.

Kunskap. Ja, av människorna såklart. Människoutbildning för häst. Eleverna på ridskolorna går inte på lektionerna då de vet att det är teori för de allra flesta vill bara rida. Inte betala för att ha teori. Hur löser man det problemet? Teori är ju grunden för praktik. Utan kunskap ingen förståelse. Om man inte vet varför man gör och hur man gör en sak så lär man sig ju aldrig att göra det ordentligt. Utan då bara gör man. Utan eftertanke. ”Nä men det bara är så man gör ” Ja men varför är det så? Orsak och verkan. Hela tiden i hästlivet. Och låt för all del människor med kunskap göra det de gått i skolan för. Låt veterinärer med utbildning på häst utreda och behandla hästen om det händer något eller hästen behöver kollas upp. Mixtra inte med örter och silvervatten, kinesiotejp eller gummiband på hästen om den verkar sjuk eller dålig på något vis. Åk till en veterinär och ta hjälp.

Att visitera är viktigt, vad ska man titta och känna efter? Hur ser man om hästen är sjuk? Vad ska man hålla koll på? Och vad gör man då? Vad behöver hästen för vaccinationer? Avmaskning? Tandvård? Folk behöver lära sig hur en häst är uppbyggd i kroppen. Vilka kroppsdelar som har vilken funktion och var de sitter. Hästens kroppsdelar är rätt viktiga. Låt hovslagare med riktig utbildning avgöra om din häst behöver skor eller klarar att gå barfota. De kan avgöra det, jag lovar. De har gått lång utbildning och kan en del om hästens anatomi. Och känner de din häst dessutom så ser de nog vad just den hästen behöver. De har inte gått nån helgkurs till ”hovformsspecialister”. Att sen Peder och somliga andra kan tävla barfota beror mer på att de har egna hovslagare som kommer ofta till dem. De rider enbart på preparerade underlag som gräsbanor, anlagda slingor i naturen eller på fibersand. De rider inte på grusvägar, över stock och sten i skogen eller de underlag vi vanliga hobbyryttare vanligtvis har runtom hemma.

Man behöver lära sig vad en häst äter, hur den tas omhand, hur ett stall ska se ut och hur man sköter det. Man behöver lära sig vad en häst behöver för mat för att må bra. Det funkar inte så bra att bara lyssna på fodertillverkares rekommendationer på de påsarna som gör mest reklam för sig ”till normalstor häst ge 0,5kg per dag” eller annat generellt. Man behöver veta vilket sorts hö man ger, hur mycket energi och protein det är i och hur mineralerna är. Det avgör ju hur mycket och om hästen behöver kraftfoder. Och om höet är bra, dammigt, mögligt, för låg torrsubstans etcetera. Att det finns orsaker till att man ska ta bort ALL plast och nät från hösilagebalarna i hagen trots att det blir mer jobb för oss lata människor och lite mera besvär att hålla rent. Se bara på denna filmen så förstår ni varför:

Hur ett flyktdjur fungerar och hur man läser av det. Hur man hanterar hästen. Stora djur kan lätt bli farliga om man inte vet hur de ska hanteras och hur man läser av dem. Hur man förutser situationer och gör något åt dem innan det händer något. Hur man passar in utrustning. Hur ska tränset sitta? Är bettet lagom stort och passande? Ligger sadeln bra? Hur utrustningen passar hästen. När man ser sådant här i sociala medier från en så kallad elitryttare blir man ju fundersam när nosgrimman sitter långt nere över näsborrarna. Fast det spelar väl mindre roll hur utrustningen sitter, tränset kostar ju drygt 4 000 kronor ändå så det är nog bra.

Eller de som rider och inte känner att hästen är halt. Nä den är nog lite stel bara? Går ju över efter en stund. Eller får samma skada gång efter annan och många gånger på flera hästar. Då önskar man ju de kunde vara ödmjuka att ta hjälp av någon som kan mer. Tränar jag ”fel”? Behöver jag göra annorlunda? Hur rider jag hemma? Ta hjälp av tränare/ ridlärare. Gärna nån med utbildning som har kunskap. Vara ärlig mot sig själv och framförallt ärlig mot hästen. En hållbar häst är väl det som alla ryttare vill ha? Det finns så himla mycket som gått snett i debatten. Och så mycket grundläggande kunskap som försvunnit. Så mycket om hur man tar om hand en häst, hur den funkar och vad den behöver. Vanlig vardagskunskap som hur man ryktar, sköter hovar, putsar grejor. Till sårvård, smittskydd och sunt förnuft. I dag handlar det mesta om det som syns i sociala medier, det som är inne och det som följer strömmarna av inflytande. Inte om kunskap. Inte om erfarenhet. Inte om ödmjukhet.

Jag är verkligen inte något orakel men en del har man lärt genom åren. Man lär sig att lyssna direkt man öppnar stalldörren på morgonen. Man känner in direkt om allt är som vanligt. Är hästarna som vanligt? Har de legat ner under natten? Hur mycket vatten är det kvar i hinkarna? Har de ätit upp maten? Beter de sig som vanligt? Hummar Mocca? Bankar Goggles i dörren och ställer sig sen och kissar när jag kommer med kraftfodret? Har de bajsat ungefär som vanligt? Är boxen ovanligt stökig? Kort och gott – är allt som vanligt denna morgon? Vid intag hör man om det är fyra klapprande hovar på stallgången eller har någon sko rykt under dagen? Svullen någonstans? Några sår? Kliar Mocca extra mycket i dag? Jag har lärt mig att mina hästar behöver skor om de rids på de underlag jag har hemma. Och att det är asjobbigt att leta efter tappskor i fyra hektar hage. Har en toppenbra hovis som fixar med det mesta om det behövs. Att ta hjälp av en bra tränare med erfarenhet och kunskap som gör att både jag och hästarna utvecklas och blir hållbara. Har en outstanding tränare som stöttar och hjälper.

Att mina hästar behöver vara ute mycket i stor hage för att må bra. De är olidligt jobbiga när de får stå inne mycket. Har lärt mig oändligt tålamod. Att de behöver äta mycket hö för att vara nöjda, och att mutgodis är oöverträffat för att lura hem korkade hästar som upptäckt strömmen inte gick runt hagen riktigt. Har väldigt snälla grannar och vänner dessutom. Att ju äldre man blir desto ondare gör det att ramla av. Har en bra hjälm! Stålhätteskor är en suverän investering. Och riktiga handskar. Grimskaft ger lätt blåsor. Balsnören, Vetflexbandage och kniv kan fixa till det flesta problemen i ett stall.

Framförallt har jag lärt mig att jag aldrig någonsin blir fullärd."


Läst 124383 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Inbjudens senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.