Gästbloggen - Gästblogg: Den sista dagen i hästens liv
JAN
11

Gästblogg: Den sista dagen i hästens liv


Fjordfölet Rone finns inte mer. Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Kättström arbetar som djurhälsoveterinär på Växa Sverige. Hon har varit veterinär i snart 25 år och har förutom kliniskt arbete även jobbat på Jordbruksverket.
Helenas privata blogg, som inlägget nedan kommer från, utgår från familjens uppfödning av fjordhästar. Stuteriet drivs i liten skala, fokus är kvalitet snarare än kvantitet.
Hela bloggen hittar du här: http://stuterikry.blogg.se

  
Att behöva fatta beslut om att ens häst ska avlivas är inte lätt. 
Men som jag skrev i går blir det oftast bäst om man har tänkt igenom sådant i god tid. Och eftersom man inte vet när något tråkigt sker är det bra om alla som tar ansvar för ett djur också tänker en stund på att en dag kommer det inte längre kunna leva.
  
När det gäller hästar handlar det inte bara om att besluta att hästen behöver avlivas. Ofta har man också att ta ställning till hur. Det kan kännas brutalt, tekniskt och hemskt, och tycker du det så ska du kanske inte läsa hela inlägget och titta på bilden i slutet. Den är hemsk, eller bara helt enkelt sann. Men oftast blir det lättare om man har kunskap. Ofta är fantasierna värre än verkligheten, så skaffa gärna kunskap.
  
De vanligaste metoderna är att skjuta hästen i pannan med bultpistol eller att ge den en överdos direkt i blodet. Den senare metoden får bara veterinär göra, medan den andra kan göras även av andra personer med kunskap om detta.
  
Att använda bultpistol hindrar inte att man kan ge lugnande före, om man vill. Ibland är det bra, särskilt om hästen är rädd om huvudet eller väldigt stor. Ibland är den mer rädd för sticket eller så behövs det helt enkelt inte något lugnande. Många gånger går det bra bara med en hink godis. Själva skottet går väldigt fort, och hästen blir direkt medvetslös och faller handlöst till marken. Det är dramatiskt för den som är med – ett skott och sedan flera hundra kilo häst som rasar till marken. Och därefter ska den avblodas, vilket betyder att man sticker i nedre delen av halsen och en massa blod rinner ut. Det är en hel del blod, men oftast sjunker det undan fint. Och för hästens skull behöver du inte stanna och se det om du inte vill.
  
Klart att det inte känns så trevligt. Men för hästen är det en skonsam och bra metod. Den hinner inte uppleva obehag, för det går så oerhört fort. En gång avlivade jag en liggande häst, som brutit benet i hagen. Den slog upp med huvudet i samma sekund som jag tryckte av. Då kom bulten för långt ner, och kom i bihålorna. Otrevligt, men genom att ladda om fort och skjuta rätt så var skadan ändå minimal. Jag har alltid med extra skott, även ut i hagen. Något värre än så har aldrig hänt mig med denna metod, som är den jag också väljer för mina hästar.
  
Många vill hellre ha sin häst "sprutad", det vill säga att den ska få en överdos och dö av det. Så gör man ofta med hundar och katter, och de djuren lägger sig ner och blir trötta och lugna. Hästar gör inte riktigt så, de står så länge de kan. Sedan faller de fort och handlöst. Så man slipper inte det hemska fallet ändå. Men man slipper blod, i alla fall blir det bara några droppar när man sätter kanylen.
  
Om hästen inte är stickrädd kan detta vara ett alternativ. Jag väljer det dock inte för mina hästar. Jag har varit med om hästar som har stått obehagligt länge efter att allt sprutats in, innan de till slut faller. Jag kunde inte låta bli att tänka hur de kände och tänkte då... Och det finns ett antal fall där hästen, trots rätt dos, inte dog utan veterinären måste använda annan metod för att avsluta det hela. För det mesta går det dock bra, men jag tänker att det kan vara bra att veta att det inte handlar om att de stilla lägger sig. Och jag är inte helt förtjust i att det blir starka, giftiga mediciner kvar i kroppen som kanske sedan begravs.
  
Fundera gärna igenom detta, du kan förstås prata med din veterinär också. Med kunskap är du redo att ta det bästa beslutet när den dagen kommer och du måste. Det kommer inte vara lätt ändå, men då har du gjort vad du kan. Fundera också gärna på om du kan och vill vara med, eller om någon annan kan hjälpa dig. Ofta är det bra att i varje fall se sitt döda djur efteråt, om man orkar. Man slipper mycket tvivel och konstiga tankar, och för mig har vissheten på något sätt varit viktig. Jag visar längst ner en bild på Rone strax efter att han dog, inte för att chockera utan för att visa att så här är det. Inte värre, inte bättre. Sorgligt, tråkigt och ledsamt, men inte våldsamt eller ett stort blodbad. Han är avlivad med bultpistol och avblodning, och så här såg det ut efteråt.
  
Så här långt är dina val viktiga för hästen. Vad som sedan ska hända med kroppen är nästa stora fråga, så den får bli nästa inlägg.
  
/Helena Kättström
  
Läs det sorgliga inlägget om Rones tarmvred
  

Lilla Rone blev bara sex månader gammal.


Läst 88177 ggr





Fler inlägg

FEB
21

Gästblogg: "Varför diskrimineras ridsporten?"

Margareta Algotsson är uppfödare till dottern Lindas OS-häst Fairnet. Foto: Privat och Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Margareta Algotsson är en legendar inom fälttävlansaveln och uppfödare till inte mindre än fem OS-hästar. Hon är mamma till Sara och Linda Algotsson. Under alla sina timmar i stallet har Margareta funderat och irriterat sig över varför ridsport inte klassas som friskvård. Detta inlägg publicerades först på hennes privata sida på Facebook.

"Hur kan det vara tillåtet att diskriminera alla som håller på med ridsport?
 
Funderingar som ofta återkommer i mitt huvud. Jag har varit anställd i 42 år av mitt liv och har aldrig kunnat använda mig av företagens friskvårdsavdrag, då min friskvård är ridning. Min sjukfrånvaro under alla dessa år kan räknas på en hand, detta beror på att jag har hållit min kropp och min knopp i gång med hästsport.
  
Ett räkneexempel: 42 år x 2.500 kronor (friskvårdspeng) = 105.000 kronor. Detta har jag undanhållits.
Ta då det gånger alla andra i Sverige som har samma situation som jag. Det blir otroligt mycket pengar, förmodligen många hundra miljoner kronor. Det är något som inte stämmer, varför styrs dessa pengar till exempelvis gym med mera?
  
Varför ska våra hårt ekonomiskt
drabbade ridskolor gå miste om dessa miljoner som så väl behövs där.
Någon säger förstås att avdraget inte har varit så stort hela tiden, men om vi då vänder på det och tittar framåt så kommer det säkert att höjas igen.
  
Någon säger att det är en överklassport
. Då vill jag påstå att de flesta som utövar hästsport är kvinnor/flickor som precis som jag arbetar med helt vanliga jobb inom exempelvis sjukvården, i butik eller som lärare och så vidare.
Många ridskolor går ekonomiskt på knäna, detta påverkar även tävlingsverksamhet runt ridklubbarna och i förlängningen alla som håller på med ridsport. I Sverige är ridsport en folksport.
  
Hur kan det vara tillåtet att diskriminera och styra friskvårdspengen till vad det nu är som skulle vara mer friskvård?

/Margareta Algotsson"


Läst 14195 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
13

Gästblogg: ”Vill ni inte ha in killar i ridsporten?”


Foto: Maria Åkerhielm (Oscar och Victor) och Oscar Åkerhielm (Maria)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Maria Åkerhielm är mamma till två ridande söner och driver bloggen och antimobbnings-initiativet Killar som rider. I frustration över att ridsporten, även av sitt eget förbund, hela tiden beskrivs som en tjejsport skrev hon nedanstående inlägg på Facebook. Som vi har fått lov att återpublicera.

 
”Alltså. Får man bli lite besviken
, förbannad, j-ligt irriterad...? 
Detta poppade upp i mitt flöde på Facebook:
’Hästnäringens Innovationsdag riktar sig till tjejer 13-20 år som vill påverka hästnäringens framtid. Du kommer att lära dig hur man skapar ett eget företag och vad som gör en bra innovation.’
    
Visst, superbra initiativ av arrangörerna som är Handelshögskolan, Svenska Ridsportförbundet, Svensk Travsport, Hästnäringens Nationella Stiftelse och LRF Häst. Fast har ni inte missat något?
Svenska Ridsportförbundet och alla andra tunga aktörer inom hästsporten – kom igen! Varför bara för tjejer? Det kanske är JAG som har missat något? Låt mig i så fall veta vad.
    
Jag jobbar för att killar som rider inte ska diskrimineras i ridsporten, där de tyvärr är en minoritet. Och då menar jag inte ryttare i toppskiktet.
Vad sänds det ut för signaler när killar får rosa schabrak, hårspännen, smycken, dambindor etcetera på tävlingar, när vissa ridläger bara tar emot tjejer, när kommuner som satsar pengar i ridsporten gör det för att 'flicksporten' också ska få lite? Nu exkluderas killarna till och med på förbundsnivå.
    
Hela etablissemanget bidrar tyvärr till att sätta en tjejstämpel på ridsporten. Är det så ni vill fortsätta att ha det? En segregerad sport? En sport där killar blir fortsatt mobbade i skolan och inte vågar tala om att de rider?
Swedish Alliance for Women in Sport (SAFWIS), som står som värd, arbetar för ökad jämställdhet inom svensk idrott. Är detta jämställdhet att bara bjuda in tjejer...? I Centrala ungdomssektionen (CUS), som är en av fem sektioner i Svenska Ridsportförbundet, är nio av nio i styrelsen tjejer. Kanske en kvotering skulle vara på sin plats?
  
Ridsporten är så unik och så fantastisk, vi får hantera dessa underbara djur, vi får lära oss ledarskap och att ta ansvar, oavsett ålder och kön tävlar alla på samma villkor. Förklara gärna för mig, vill ni inte ha in killar i sporten eller är alla så indoktrinerade att ni bara ser att detta är en sport för tjejer?
    
Think outside the box.

/Hälsar Maria Åkerhielm, en mamma med killar i ridsporten”


Läst 29542 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
06

Gästblogg: Byt Vab mot Vaf och inkludera djuren

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Caroline Johansson skriver om vardagen tillsammans med sin hoppstammade unghäst La Dame en Rouge, även kallad Stina, i sin blogg. I ett gästinlägg påpekar hon att normerna i samhället för hur familjer ska se ut, och vem man får älska, är i ständig utveckling. Och att det finns många exempel på familjer där djur har fått ersätta människobarn eller har tagit en liknande roll i familjen. Men vad händer då när hästen blir sjuk?

"Byt ut Vab mot Vaf och inkludera djuren som familjemedlemmar.
  
Att skaffa barn i Sverige är förmånligt. Man får ekonomisk hjälp, ledighet, sjukvård, skola och ja, bortsett från att man måste lägga mycket av sin egen tid och energi på ett barn så hjälper samhället till i stor utsträckning med både service och ekonomi. Så måste det så klart få vara, inte minst om man ser det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv: Det är viktigt med reproduktion för ett land, så att man tryggar arbetskraft, att någon "tar över" när det är dags för föregående generation att gå i pension och kan ta hand om den åldrande delen av befolkningen.
  
Dock är det tveksamt hur många som sätter barn till världen som en solidaritetshandling för att få samhällets hjul att fortsätta snurra. De flesta jag känner skaffar barn för att de vill, för att de längtar, för att de tycker om barn och för att de vill leva i konceptet "familj". Och ibland utan att tänka så mycket mer än att man hörsammar den biologiska klockan.
 
Av samma anledningar som de flesta skaffar djur alltså; man tycker om dem, man menar att de tillför ens liv något, att man uppnår en eftersträvansvärd familjekonstellation, med eller utan barn i bilden. Dessutom är normerna i samhället för hur familjer ska se ut och för vem man får älska i ständig utveckling och det finns många exempel på familjer där djur har fått ersätta människobarn. De alla flesta som har sällskapsdjur räknar dem till sin familj, men djurens ställning särskiljs från den övriga familjen, inte minst när det kommer till frågan att ta hand om dem när de blir sjuka.
  
Att "vabba" torde vara bekant för de flesta, antingen som vabbande förälder, eller som kollega åt den som försvinner från jobbet lite då och då, och särskilt i denna månad. Förutom vård av barn finns, beroende på kollektivavtal, möjlighet att med bibehållen lön vara frånvarande från jobbet i samband med annan närståendes sjukdom, eller möjlighet att söka ersättning från Försäkringskassan om man behöver vara hemma och vårda anhörig.
  
Men ni vet när hästen, ens älskade guldklimp, blir sjuk och man ska gå tiominuterspromenader med den sex gånger per dag och stallet ligger en halvtimme hemifrån? Då verkar inte hästen räknas som någon familjemedlem längre, för då är det till att ta ut semester för att vårda sitt sjuka djur.
  
"Jamen du har ju själv valt att ha häst. Då får du ju skylla dig själv". Det stämmer, men om vi räknar våra sällskapsdjur som artoberoende familjemedlemmar, så borde rätten att ta hand om dem när de blir sjuka vara densamma som för övriga familjemedlemmar.
Många är vittnesmålen om hur djur berikar liv; de kan hjälpa i alla situationer från depressioner till bättre rutiner och motionsvanor. De speglar oss människor och möjligheten att kunna vara sig själv och bli accepterad för den man är tillsammans med djur är unik. De borde kanske jämställas med människofamiljemedlemmar i högre grad? Många orkar med sin vardag tack vare glädjen som djuren skänker och att i gengäld då få ta hand om dem när de blir sjuka borde vara självklart.
  
Att skaffa såväl barn som djur är oftast en självisk handling, men att skaffa djur kan leda till en friskare och mer energisk samhällsresurs till ägare. Så att förenkla för ägare till sjuka djur borde vara en långsiktig vinst för samhället. Dessutom kommer min häst inte att komma i närheten av samma antal sjukdagar som en treåring på förskola, det kan jag lova er. ;)
  
För att göra förslaget rimligt bör man sätta gränser. Säg att man får... fem valfria enheter att ta hand om per livstid? Någon skaffar två barn och har en hund och en häst också. Då har personen en enhet tillgodo, ifall någon annan man räknar som familj blir sjuk.
Någon kanske väljer att bara skaffa en häst. En tredje vill bara ha tre barn... Det är en sympatisk och ickedömande tanke, att man ska kunna få välja sin familj själv och att ingen utifrån har rätt att döma vilken roll de olika familjemedlemmarna spelar för en. Vare sig de är barn, katter, hästar, gammelmostrar eller ens bästa vän. Poängen är att vi behöver varandra och att det borde finnas utrymme för jämlikhet i denna fråga i lagen.
  
Byt samlingsnamn till VAF: Vård av familjemedlem, och låt var och en definiera sin egen familjekonstellation som hen trivs bäst med.
  
/Caroline"


Läst 52762 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv

Populärt hos Charlies

Husbloggare

Amazing, del 5: Vi avslutar projektet med galopp

Kajsa Boström

Gothenburg Horse Show för vissa – traktormeck för andra

Avelsbloggen

Amandaträning

Saras vardag

Till Husbloggarna