Gästbloggen - Gästblogg: Den sista dagen i hästens liv
JAN
11

Gästblogg: Den sista dagen i hästens liv


Fjordfölet Rone finns inte mer. Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Kättström arbetar som djurhälsoveterinär på Växa Sverige. Hon har varit veterinär i snart 25 år och har förutom kliniskt arbete även jobbat på Jordbruksverket.
Helenas privata blogg, som inlägget nedan kommer från, utgår från familjens uppfödning av fjordhästar. Stuteriet drivs i liten skala, fokus är kvalitet snarare än kvantitet.
Hela bloggen hittar du här: http://stuterikry.blogg.se

  
Att behöva fatta beslut om att ens häst ska avlivas är inte lätt. 
Men som jag skrev i går blir det oftast bäst om man har tänkt igenom sådant i god tid. Och eftersom man inte vet när något tråkigt sker är det bra om alla som tar ansvar för ett djur också tänker en stund på att en dag kommer det inte längre kunna leva.
  
När det gäller hästar handlar det inte bara om att besluta att hästen behöver avlivas. Ofta har man också att ta ställning till hur. Det kan kännas brutalt, tekniskt och hemskt, och tycker du det så ska du kanske inte läsa hela inlägget och titta på bilden i slutet. Den är hemsk, eller bara helt enkelt sann. Men oftast blir det lättare om man har kunskap. Ofta är fantasierna värre än verkligheten, så skaffa gärna kunskap.
  
De vanligaste metoderna är att skjuta hästen i pannan med bultpistol eller att ge den en överdos direkt i blodet. Den senare metoden får bara veterinär göra, medan den andra kan göras även av andra personer med kunskap om detta.
  
Att använda bultpistol hindrar inte att man kan ge lugnande före, om man vill. Ibland är det bra, särskilt om hästen är rädd om huvudet eller väldigt stor. Ibland är den mer rädd för sticket eller så behövs det helt enkelt inte något lugnande. Många gånger går det bra bara med en hink godis. Själva skottet går väldigt fort, och hästen blir direkt medvetslös och faller handlöst till marken. Det är dramatiskt för den som är med – ett skott och sedan flera hundra kilo häst som rasar till marken. Och därefter ska den avblodas, vilket betyder att man sticker i nedre delen av halsen och en massa blod rinner ut. Det är en hel del blod, men oftast sjunker det undan fint. Och för hästens skull behöver du inte stanna och se det om du inte vill.
  
Klart att det inte känns så trevligt. Men för hästen är det en skonsam och bra metod. Den hinner inte uppleva obehag, för det går så oerhört fort. En gång avlivade jag en liggande häst, som brutit benet i hagen. Den slog upp med huvudet i samma sekund som jag tryckte av. Då kom bulten för långt ner, och kom i bihålorna. Otrevligt, men genom att ladda om fort och skjuta rätt så var skadan ändå minimal. Jag har alltid med extra skott, även ut i hagen. Något värre än så har aldrig hänt mig med denna metod, som är den jag också väljer för mina hästar.
  
Många vill hellre ha sin häst "sprutad", det vill säga att den ska få en överdos och dö av det. Så gör man ofta med hundar och katter, och de djuren lägger sig ner och blir trötta och lugna. Hästar gör inte riktigt så, de står så länge de kan. Sedan faller de fort och handlöst. Så man slipper inte det hemska fallet ändå. Men man slipper blod, i alla fall blir det bara några droppar när man sätter kanylen.
  
Om hästen inte är stickrädd kan detta vara ett alternativ. Jag väljer det dock inte för mina hästar. Jag har varit med om hästar som har stått obehagligt länge efter att allt sprutats in, innan de till slut faller. Jag kunde inte låta bli att tänka hur de kände och tänkte då... Och det finns ett antal fall där hästen, trots rätt dos, inte dog utan veterinären måste använda annan metod för att avsluta det hela. För det mesta går det dock bra, men jag tänker att det kan vara bra att veta att det inte handlar om att de stilla lägger sig. Och jag är inte helt förtjust i att det blir starka, giftiga mediciner kvar i kroppen som kanske sedan begravs.
  
Fundera gärna igenom detta, du kan förstås prata med din veterinär också. Med kunskap är du redo att ta det bästa beslutet när den dagen kommer och du måste. Det kommer inte vara lätt ändå, men då har du gjort vad du kan. Fundera också gärna på om du kan och vill vara med, eller om någon annan kan hjälpa dig. Ofta är det bra att i varje fall se sitt döda djur efteråt, om man orkar. Man slipper mycket tvivel och konstiga tankar, och för mig har vissheten på något sätt varit viktig. Jag visar längst ner en bild på Rone strax efter att han dog, inte för att chockera utan för att visa att så här är det. Inte värre, inte bättre. Sorgligt, tråkigt och ledsamt, men inte våldsamt eller ett stort blodbad. Han är avlivad med bultpistol och avblodning, och så här såg det ut efteråt.
  
Så här långt är dina val viktiga för hästen. Vad som sedan ska hända med kroppen är nästa stora fråga, så den får bli nästa inlägg.
  
/Helena Kättström
  
Läs det sorgliga inlägget om Rones tarmvred
  

Lilla Rone blev bara sex månader gammal.


Läst 80514 ggr



comments powered by Disqus


Fler inlägg

JAN
18

Gästblogg: "Gaphalsarna måste lugna ner sig"


Foto: Privat och Haide Westring

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kent Hansson är journalist som tidigare har arbetat på bland annat Expressen och Kvällsposten, under många år som sportchef på Kvällspostens redaktion i Malmö. Han har döttrar som rider. I dag är han pensionär och frilansar, främst skriver han om kampsport. Den här krönikan publicerades ursprungligen på Svenska Budo & Kampsportförbundets hemsida

Peder Fredricson vann Jerringpriset med det högsta röstantalet i Idrottsgalans historia.
Som idrottsvän säger jag: ”Grattis, Peder. Njut av din triumf.”
  
Men tyvärr finns det ogenerösa människor. Både bland tidningarnas krönikörer och hos idrottsstjärnorna.
”Skandal”, “hästfolket är som en sekt”, är ett par kommentarer om valet av Jerringvinnare. Boxaren Mikaela Laurén blev så förbannad att hon ville lämna galan.
  
Men herregud, vad är det med folk? Här avgjordes Jerringpriset genom ett röstningsförfarande som är känt sen länge och på Facebook och andra sociala medier rasar nättrollen.
  
Jag känner igen tongångarna efter Rolf-Göran Bengtssons Jerringvinst 2012. Även då snackades det om kupp av hästfolket, om att ”småflickorna hade mobiliserat”.
– Hästfolket är som en sekt, de bara ringer och ringer. Jag vet inte ens vem den där ryttaren är, kommenterade Mikaela Laurén till Expressen.
Laurén är för det mesta en frisk fläkt i boxningsbranschen, men här tycker jag att hon är ute på djupt vatten.
  
Gaphalsarna måste allt lugna ner sig. Så här är det. Jerringpriset utdelas till idrottare som får flest röster. Det står alla, unga som gamla, fritt att rösta via telefon. Det handlar alltså inte om någon liten juryklick som bestämmer. Det slutade med att Peder Fredricson fick 160 000 fler röster än Sarah Sjöström och 43 000 fler än Henrik Stenson.
  
Alltså en brakseger för hästmannen, men det gillas ändå inte av en del utan i stället målas det upp en konspiratorisk bild.
Jag hade inte Peder Fredricson som Jerringvinnare. Av de tre slutliga kandidaterna la jag min röst, utan att ringa in den, på golfaren Henrik Stenson. Han hade ett fantastiskt 2016.
  
Men eftersom jag känner till reglerna i den här tävlingen accepterar jag utfallet och lyfter på kepsen för vinnaren Peder Fredricson. Jag går inte i taket för att min egentliga vinnare inte fanns med bland Jerringkandidaterna.
  
Jag hade helst velat se thaiboxaren Patricia Axling som Jerringvinnare. Hon hade ett makalöst 2016 med både VM- och EM-guld. Patricia är en världsstjärna.
  
Axling fanns med som kandidat till Årets nykomling och Lilla bragdguldet, men tyvärr vann hon inte det priset. Även Sofia Olofsson hade förtjänat att finnas med i någon kategori och för att inte tala om Sveriges mest medaljtyngda förbund, Svenska budo & kampsportsförbundet, som inhöstade flest internationella medaljer av RF-förbunden.
  
Men det svenska idrottsträdet består av många grenar och det är en omöjlig uppgift att vaska fram en ”rättvis vinnare”. Det finns så många och duktiga idrottare i vårt avlånga land.
  
Tack och lov har svensk kampsport en egen stjärnspäckad gala och det gör det så mycket lättare acceptera att ingen meriterad kampsportare fick hålla ett tacktal den här måndagskvällen i Globen.
  
PS. 1959 blev Ingemar Johansson världsmästare i tungviktsboxning. På den tiden fanns det bara en världsmästare i varje klass. Men Bragdguldet gick till Agne Simonsson som gjorde två mål i en vänskapsmatch mot England. Då kunde man verkligen snacka om ett skandalbeslut.


Läst 14359 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
17

Gästblogg: För varje elak kommentar växer ridsportens gemenskap sig starkare

Foto: Hanna Nordquist och Haide Westring (Peder)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Erica Lundquist är 27 år gammal, och utbildad hippolog och ridlärare. Hon jobbar som verksamhetschef på Göteborgs Fältrittklubb sedan ett år tillbaka. Erica har även läst till gymnasielärare med svenska som huvudämne och är intresserad av att skriva. Hon började rida som barn på ridskola och fick sin första ponny som tioåring, sedan dess har hon varit fast.
I dag rider Erica främst unghästar med inriktning mot dressyr, men älskar framför allt sitt jobb som ridlärare och verksamhetschef där hon får möjlighet att lära andra den fantastiska ridkonsten. Nedanstående text publicerade hon på Facebook en stund efter att det stod klart att hoppryttaren Peder Fredricson vunnit Jerringpriset.

"Peder Fredricson, 44-årig manlig ryttare vinner ett OS-silver i Rio sommaren 2016. I januari året därpå hålls Idrottsgalan där föregående års prestationer hyllas och pris delas ut till välförtjänta pristagare. Ridsportens Peder är nominerad i två kategorier, Årets manlige idrottare och Jerringpriset. Hans konkurrenter om de båda priserna har alla en gedigen meritlista och flera har slagit till med bedriften att vinna flertalet medaljer under OS i Rio.
Peder tog OS-silver, många anser dock att han tog guldet då han och hans All in var det enda ekipage som tog sig runt samtliga omgångar utan hinderfel. Det fanns inga fler pris att ta för Peder under hoppningens OS, det här var hans chans och han tog den.
  
Tidigare under kvällen delades det ut ett pris till den första kvinnliga kommentatorn för NHL, Lena Sundqvist som fått stå emot ett enormt hat för sitt arbete. Det hårda klimatet slår tungt mot den gemenskap som idrott står för, kärleken för sporten. I nomineringen till Sportspegelns pris kommer det här stycket upp:

"Hot och hat har blivit en del av vardagen, så långt ifrån idrottens tanke om fair play som man kan komma.
För oss på SVT Sport är det viktigt att nu markera mot hoten och mot hatet. Det räcker nu."
  
Och likförbannat är det precis det här som händer minuten efter att Jerringprisets vinnare har kungjorts. Peder Fredricsons prestation med All in har än en gång enat den svenska ridsporten som har röstat och lyft fram sin idol och förebild.
För oss är han störst. Men inte får vi glädjas i detta. Nej, det är nu hatet kommer fram, hatet inom sporten, det som s
ka besegras. Kommentarerna haglar i de sociala medierna "Hästen borde fått priset", "Katastrof!", "Ful kupp från alla hästtjejer".
  
Tänk att det är just på grund av alla dessa kommentarer som ridsportens gemenskap är så stark. För varje elak, nedvärderande och hård replik som ges mot ridsporten växer vi oss bara starkare. Vi är vana vid det här laget. Vi fick utstå samma sak när Rolf-Göran Bengtsson vann 2012. Ridsporten där alla tävlar på samma villkor, oavsett om du är man eller kvinna, 22 eller 52 år gammal.
  
Men alla ni som hatar, det är ni som ger oss kraften att slå tillbaka. Det är därför vi står här igen. Tillsammans är vi starkare än vad ni någonsin kommer att vara och vi kommer alltid att slå tillbaka.
  
Det här är folkets pris!"
  
/Erica Lundquist


Läst 48543 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
10

De jobbar "gratis" för att vi ska kunna ha häst


Foto: Adobe Stock och Nathalie Norgren (Jenny-porträtt till höger)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jenny Pettersson är dressyrryttare och jobbade under många år professionellt med hästar. I dag driver hon sitt eget makeup-märke för idrottare, Jenny P Athletic.
För en tid sedan skrev Jenny ett inlägg på Facebook om hur svårt det är att gå runt ekonomiskt på att ta emot inackorderingar. Inlägget fick stor uppmärksamhet och vi har fått lov att publicera det här i Gästbloggen. Observera att priserna i exemplet gäller Stockholm, som är dyrt i förhållande till resten av landet.
Läs mer om Jenny på: http://jennypshop.se/

  
Gästblogg: ”Skäms faktiskt lite över att jag ens har tyckt att det har varit dyrt att ha häst”
  
Jag skulle vilja ge en eloge till alla som väljer att jobba med hästar OCH ge oss som köper tjänster av dessa kämpar något att tänka på…
  
Själv har jag ofta många järn i elden och sedan i våras har jag följt och hjälpt några vänner som driver hästverksamhet, med att utveckla deras marknadsföring. Med detta har jag blivit mer insatt i hur allt ligger till – och jag skäms faktiskt lite över att jag ens har tyckt att det har varit dyrt att ha häst. Alltså när jag tittar på vad som blir kvar till alla dem som har skött mina hästar under åren.
  
På det stora hela är det nog en av de svåraste branscherna att ge sig in i, eftersom de flesta tjänar minst men jobbar mest. En rätt tråkig ekvation... Och jobbar man mer "normalt", det vill säga åtta timmar om dagen fem dagar i veckan (vilket oftast är en omöjlighet), kan man lätt få stämpeln som oseriös. Eller helt enkelt inte räknas till en av alla dem som satsar och sliter.

 
Jag kalkylerade på ett fullservicestall med hyran 12.000 inklusive moms, det låter ju svindyrt. MEN, skulle vi som har vanliga jobb få den här lönen som blir kvar hade vi hellre varit sjukskrivna eller hade samlat pantburkar eller liknande. Här är en ungefärlig uträkning från ett stall i Stockholm:
  
Häst
Cirka 2.500 kronor för kallhyra/anläggning. 
Cirka 2.000 kronor i grovfoder inklusive svinn. 
Cirka 1.000 kronor kraftfoder plus vitaminer/mineraler. 
Cirka 800 kronor strö.
Cirka 600 kronor på material som skåp, värme i fikarum, toapapper och annat förbrukningsmaterial, reparation av boxar, hagar med mera.
  
= 6.900 kronor/månad i kostnader.
  
Personal
Ofta ingår någon typ av lektion eller tillridning (när inte ryttaren är på plats) i detta stall. Så två timmar i veckan är cirkatiden man lägger på det.
Stallpersonalen vårdar hästen i snitt cirka 1,5 timme om dagen inklusive mockning, spolning av ben, ut i hagen med mera.
  
Totalt: 10,5 timmar + 2 timmar = 12,5 timmar/vecka.
12,5 x 4 = 50 timmar/månad.
  
Pengarna som är kvar utöver hästkostnaderna är 5.100 kronor/månad.
  
5.100 kronor/50 timmar = 102 kronor i timmen.
  
102 kronor minus arbetsgivaravgift och skatt ger timpenningen cirka 60 kronor. OCH, då är det i de flesta fall cirka två-tre som jobbar i stallen plus ryttaren.
  
Bara något att tänka på när vi ställer våra krav, kritiserar... Som tur väl är så är det ju hästarna som är passionen i det här jobbet, men lite mer ödmjukhet från oss som kunder tror jag skulle ge den som driver verksamheten en extra sporre att fortsätta. För många ligger faktiskt och gungar på marginalen. För mig är ni hjältar, för ni jobbar "gratis" för att jag ska kunna ha häst!
  
/Jenny Pettersson


Läst 109916 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv

Populärt hos Charlies

Husbloggare

Ges de rätt förutsättningar hoppar de felfritt

Jens Fredricson

Det ska vara kul!

Saras vardag

Som ringar på vattnet, eller över vatten?!

Kajsa Boström

Till Husbloggarna