Gästbloggen
FEB
21

Gästblogg: "Varför diskrimineras ridsporten?"

Margareta Algotsson är uppfödare till dottern Lindas OS-häst Fairnet. Foto: Privat och Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Margareta Algotsson är en legendar inom fälttävlansaveln och uppfödare till inte mindre än fem OS-hästar. Hon är mamma till Sara och Linda Algotsson. Under alla sina timmar i stallet har Margareta funderat och irriterat sig över varför ridsport inte klassas som friskvård. Detta inlägg publicerades först på hennes privata sida på Facebook.

"Hur kan det vara tillåtet att diskriminera alla som håller på med ridsport?
 
Funderingar som ofta återkommer i mitt huvud. Jag har varit anställd i 42 år av mitt liv och har aldrig kunnat använda mig av företagens friskvårdsavdrag, då min friskvård är ridning. Min sjukfrånvaro under alla dessa år kan räknas på en hand, detta beror på att jag har hållit min kropp och min knopp i gång med hästsport.
  
Ett räkneexempel: 42 år x 2.500 kronor (friskvårdspeng) = 105.000 kronor. Detta har jag undanhållits.
Ta då det gånger alla andra i Sverige som har samma situation som jag. Det blir otroligt mycket pengar, förmodligen många hundra miljoner kronor. Det är något som inte stämmer, varför styrs dessa pengar till exempelvis gym med mera?
  
Varför ska våra hårt ekonomiskt
drabbade ridskolor gå miste om dessa miljoner som så väl behövs där.
Någon säger förstås att avdraget inte har varit så stort hela tiden, men om vi då vänder på det och tittar framåt så kommer det säkert att höjas igen.
  
Någon säger att det är en överklassport
. Då vill jag påstå att de flesta som utövar hästsport är kvinnor/flickor som precis som jag arbetar med helt vanliga jobb inom exempelvis sjukvården, i butik eller som lärare och så vidare.
Många ridskolor går ekonomiskt på knäna, detta påverkar även tävlingsverksamhet runt ridklubbarna och i förlängningen alla som håller på med ridsport. I Sverige är ridsport en folksport.
  
Hur kan det vara tillåtet att diskriminera och styra friskvårdspengen till vad det nu är som skulle vara mer friskvård?

/Margareta Algotsson"


Läst 8462 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
13

Gästblogg: ”Vill ni inte ha in killar i ridsporten?”


Foto: Maria Åkerhielm (Oscar och Victor) och Oscar Åkerhielm (Maria)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Maria Åkerhielm är mamma till två ridande söner och driver bloggen och antimobbnings-initiativet Killar som rider. I frustration över att ridsporten, även av sitt eget förbund, hela tiden beskrivs som en tjejsport skrev hon nedanstående inlägg på Facebook. Som vi har fått lov att återpublicera.

 
”Alltså. Får man bli lite besviken
, förbannad, j-ligt irriterad...? 
Detta poppade upp i mitt flöde på Facebook:
’Hästnäringens Innovationsdag riktar sig till tjejer 13-20 år som vill påverka hästnäringens framtid. Du kommer att lära dig hur man skapar ett eget företag och vad som gör en bra innovation.’
    
Visst, superbra initiativ av arrangörerna som är Handelshögskolan, Svenska Ridsportförbundet, Svensk Travsport, Hästnäringens Nationella Stiftelse och LRF Häst. Fast har ni inte missat något?
Svenska Ridsportförbundet och alla andra tunga aktörer inom hästsporten – kom igen! Varför bara för tjejer? Det kanske är JAG som har missat något? Låt mig i så fall veta vad.
    
Jag jobbar för att killar som rider inte ska diskrimineras i ridsporten, där de tyvärr är en minoritet. Och då menar jag inte ryttare i toppskiktet.
Vad sänds det ut för signaler när killar får rosa schabrak, hårspännen, smycken, dambindor etcetera på tävlingar, när vissa ridläger bara tar emot tjejer, när kommuner som satsar pengar i ridsporten gör det för att 'flicksporten' också ska få lite? Nu exkluderas killarna till och med på förbundsnivå.
    
Hela etablissemanget bidrar tyvärr till att sätta en tjejstämpel på ridsporten. Är det så ni vill fortsätta att ha det? En segregerad sport? En sport där killar blir fortsatt mobbade i skolan och inte vågar tala om att de rider?
Swedish Alliance for Women in Sport (SAFWIS), som står som värd, arbetar för ökad jämställdhet inom svensk idrott. Är detta jämställdhet att bara bjuda in tjejer...? I Centrala ungdomssektionen (CUS), som är en av fem sektioner i Svenska Ridsportförbundet, är nio av nio i styrelsen tjejer. Kanske en kvotering skulle vara på sin plats?
  
Ridsporten är så unik och så fantastisk, vi får hantera dessa underbara djur, vi får lära oss ledarskap och att ta ansvar, oavsett ålder och kön tävlar alla på samma villkor. Förklara gärna för mig, vill ni inte ha in killar i sporten eller är alla så indoktrinerade att ni bara ser att detta är en sport för tjejer?
    
Think outside the box.

/Hälsar Maria Åkerhielm, en mamma med killar i ridsporten”


Läst 24092 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
06

Gästblogg: Byt Vab mot Vaf och inkludera djuren

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Caroline Johansson skriver om vardagen tillsammans med sin hoppstammade unghäst La Dame en Rouge, även kallad Stina, i sin blogg. I ett gästinlägg påpekar hon att normerna i samhället för hur familjer ska se ut, och vem man får älska, är i ständig utveckling. Och att det finns många exempel på familjer där djur har fått ersätta människobarn eller har tagit en liknande roll i familjen. Men vad händer då när hästen blir sjuk?

"Byt ut Vab mot Vaf och inkludera djuren som familjemedlemmar.
  
Att skaffa barn i Sverige är förmånligt. Man får ekonomisk hjälp, ledighet, sjukvård, skola och ja, bortsett från att man måste lägga mycket av sin egen tid och energi på ett barn så hjälper samhället till i stor utsträckning med både service och ekonomi. Så måste det så klart få vara, inte minst om man ser det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv: Det är viktigt med reproduktion för ett land, så att man tryggar arbetskraft, att någon "tar över" när det är dags för föregående generation att gå i pension och kan ta hand om den åldrande delen av befolkningen.
  
Dock är det tveksamt hur många som sätter barn till världen som en solidaritetshandling för att få samhällets hjul att fortsätta snurra. De flesta jag känner skaffar barn för att de vill, för att de längtar, för att de tycker om barn och för att de vill leva i konceptet "familj". Och ibland utan att tänka så mycket mer än att man hörsammar den biologiska klockan.
 
Av samma anledningar som de flesta skaffar djur alltså; man tycker om dem, man menar att de tillför ens liv något, att man uppnår en eftersträvansvärd familjekonstellation, med eller utan barn i bilden. Dessutom är normerna i samhället för hur familjer ska se ut och för vem man får älska i ständig utveckling och det finns många exempel på familjer där djur har fått ersätta människobarn. De alla flesta som har sällskapsdjur räknar dem till sin familj, men djurens ställning särskiljs från den övriga familjen, inte minst när det kommer till frågan att ta hand om dem när de blir sjuka.
  
Att "vabba" torde vara bekant för de flesta, antingen som vabbande förälder, eller som kollega åt den som försvinner från jobbet lite då och då, och särskilt i denna månad. Förutom vård av barn finns, beroende på kollektivavtal, möjlighet att med bibehållen lön vara frånvarande från jobbet i samband med annan närståendes sjukdom, eller möjlighet att söka ersättning från Försäkringskassan om man behöver vara hemma och vårda anhörig.
  
Men ni vet när hästen, ens älskade guldklimp, blir sjuk och man ska gå tiominuterspromenader med den sex gånger per dag och stallet ligger en halvtimme hemifrån? Då verkar inte hästen räknas som någon familjemedlem längre, för då är det till att ta ut semester för att vårda sitt sjuka djur.
  
"Jamen du har ju själv valt att ha häst. Då får du ju skylla dig själv". Det stämmer, men om vi räknar våra sällskapsdjur som artoberoende familjemedlemmar, så borde rätten att ta hand om dem när de blir sjuka vara densamma som för övriga familjemedlemmar.
Många är vittnesmålen om hur djur berikar liv; de kan hjälpa i alla situationer från depressioner till bättre rutiner och motionsvanor. De speglar oss människor och möjligheten att kunna vara sig själv och bli accepterad för den man är tillsammans med djur är unik. De borde kanske jämställas med människofamiljemedlemmar i högre grad? Många orkar med sin vardag tack vare glädjen som djuren skänker och att i gengäld då få ta hand om dem när de blir sjuka borde vara självklart.
  
Att skaffa såväl barn som djur är oftast en självisk handling, men att skaffa djur kan leda till en friskare och mer energisk samhällsresurs till ägare. Så att förenkla för ägare till sjuka djur borde vara en långsiktig vinst för samhället. Dessutom kommer min häst inte att komma i närheten av samma antal sjukdagar som en treåring på förskola, det kan jag lova er. ;)
  
För att göra förslaget rimligt bör man sätta gränser. Säg att man får... fem valfria enheter att ta hand om per livstid? Någon skaffar två barn och har en hund och en häst också. Då har personen en enhet tillgodo, ifall någon annan man räknar som familj blir sjuk.
Någon kanske väljer att bara skaffa en häst. En tredje vill bara ha tre barn... Det är en sympatisk och ickedömande tanke, att man ska kunna få välja sin familj själv och att ingen utifrån har rätt att döma vilken roll de olika familjemedlemmarna spelar för en. Vare sig de är barn, katter, hästar, gammelmostrar eller ens bästa vän. Poängen är att vi behöver varandra och att det borde finnas utrymme för jämlikhet i denna fråga i lagen.
  
Byt samlingsnamn till VAF: Vård av familjemedlem, och låt var och en definiera sin egen familjekonstellation som hen trivs bäst med.
  
/Caroline"


Läst 47310 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
25

Gästblogg: Sanna Lundell om Jerringdebatten

Foto: Tomas Holcbecher och Kia Lefwander

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sanna Lundell är journalist, programledare, skribent, författare, feminist, stolt mamma – och hästälskare. Tillsammans med Ditte Lundberg driver hon verksamhet med fokus på naturlig hästhållning på Stall Riksten utanför Stockholm. Hon är även lycklig "hästmamma" till stoet Ninna. Det här inlägget publicerades först på Sannas egen blogg.

"En sista kommentar till debatten om Jerringpriset – en feminist analyserar!
 
Det har sagts och tjafsats mycket om Jerringpriset. Det har så att säga rasats. Den ena sidan – den utan koppling till ridsporten – har betett sig som skit, alltså på riktigt skit. Som vanligt. Kört samma bisarra resonemang om ”hästsekten som röstade fram en kandidat på orättvisa grunder”, ”hästen gjorde jobbet”, ”ingen riktig sport” osv. Samma äckliga mobbington som när Rolf-Göran tog hem priset 2012. Den andra sidan, hästfolket, har uppgivet försökt försvara och kräva rättvisa. Men det når liksom aldrig fram…
  
Låt mig förklara varför. Hela den här galna jävla debatten är nämligen en otroligt tydlig studie i hur könsmaktsordningen fungerar. Det kan liksom inte bli mer tydligt än så här.
  
Hästsporten i Sverige är feminint kodad. Och bara det är otroligt fascinerande, eftersom den vanligaste pojkleksaken på 1800-talet var *****trumvirvel***** HÄSTEN. Sen hände något, oklart vad, men hästen blev när den inte längre användes militärt, när dess funktion övertogs av motorfordon, liksom dumpad av männen. De gamla kavallerihästarna fick bli ridskolehästar. Och nu plötsligt, på 50-talet, fick också tjejer börja rida. Och som vi red. Som vi älskade att få tillgång till de här fantastiska, magiska djuren som tills dess hade varit förbehållna män. Hästen gick från att vara manligt kodad i vår kultur, till att bli helt och hållet feminiserad. Så ser det inte ut i resten av världen. I Spanien t.ex. köper machomän PRE-hingstar på samma sätt som de köper porschar.
  
Trots att Peder Fredricson är man, så är hästar och hästsport alltså feminint kodade i Sverige. Att rida är ”tjejigt” – det fick vi lära oss redan på dagis. Att rida är töntigt, häst luktar skit, hästar är fåniga, äckliga på samma sätt som rosa, lila, rosetter och dockor. ”Jag hatar ponnys och färgen rosa” var samtalsämnet vid bordet när tre små grabbar på bilden i min sons klass förra veckan, när jag var på besök, skulle pryda sin bildmapp med valfritt motiv. Jag satt där som åskådare och kände bara sån uppgivenhet.
 
Det är alltså fortfarande år 2017 helt normaliserat att små pojkar uttrycker sig så här, trots att det vid bordet bredvid sitter tre små tjejer och målar regnbågsfärgade enhörningar på sina mappar. Hata tjejer, tjejigt, rosa och hästar – helt öppet utan diskussion och konsekvens. Helt normalt att tokmobba hälften av klassens medlemmar dagligen! Helt normalt för flickor att bli nedvärderade hela dagarna av pojkar.
Konstigt är att inga tjejer hatar svart, blixtar, vapen och dinosaurier med blod i käften. Konstigt att småtjejer sällan säger att de hatar killar. Konstigt att många småtjejer uppmanas till att klä sig ”tufft” och att föräldrar ofta skryter om att de har en riktigt ”tuff och grabbig liten pojkflicka” men att man aldrig hör föräldrar skryta över att de har ”klännings-, ponny-, eller Barbie-älskande pojkar”. Eller jo det anses gulligt fram till att de går i trean. Sen börjar man bli orolig för…ja för vadå??
  
Och snälla gå inte till försvar nu och mena att era söner minsann är annorlunda och så vidare. Visst finns det undantag, men rent generellt ser det ut så här i Sverige och i världen. Kvinnligt kodade aktiviteter, objekt och yrken är helt ok att förnedra, tala illa om, håna, förlöjliga, mobba – helt utan faktabaserade resonemang. Och kvinnor hjälper så att säga till att upprätthålla det här systemet som bygger på att ge män makt, kontroll och tolkningsföreträde. Att stödja systemet och anamma så kallade ”manliga” ledaregenskaper är det enda sättet för en kvinna att få ta sig ton och få makt. Margaret Thatcher typ. Ju mer ”manligt” kodat en kvinna beter sig desto mer accepterad blir hon som trotsar könsmaktsordningen och strävar efter toppen. Typiskt exempel ser vi här i kolumnen av Expressens Anna Friberg där hon kallar årets Jerring-vinnare ”ett dåligt skämt”.
  
Jag har ridit sedan jag var fem år och jag har sedan dess fått höra att min sport inte är någon riktig sport. Att det ju bara är att sitta och åka. Att hästar luktar skit. Hästtjejer är efterblivna. Och tråkiga. Och jag fattar verkligen varför många hästtjejer slutar rida just när de är i 14- till 15-årsåldern. Man pallar inte förnedringen mer. Man gör sig till vad som förväntas av en, blir ett kontrollerbart objekt i stället. Det känns enklare och mindre utsatt liksom.
  
Ridsporten är Sveriges andra största flickidrott efter fotboll. Fattar ni. Den är sjukt mycket större än simning och skidåkning och handboll och volleyboll och fäktning och fan och hans moster. Det är en jättesport. Punkt. Och eftersom Jerringpriset är just folkets pris, så säger det liksom sig självt att det inte behövs några jävla kupper eller sekter eller mobiliseringar eller annat från ridsportens håll för att Peder Fredricson ska vinna priset.
  
Den stora frågan är bara när tidningarnas sportbilagor, SVT och resterande gammel-media ska fatta vilken otroligt stor och köpstark målgrupp ni missar genom att inte täcka ridsporten med mer än några små futtiga notiser då och då. Idrottsvärlden är en värld där könsmaktsordningen får härja fritt och vilt. Aftonbladets rosa sportbilaga slänger jag omedelbart i sopkorgen, eftersom det mycket sällan står en enda intressant rad om min sport där. Och det som står är sånt jag läst mig till för länge sedan i t.ex. brittisk media.
  
Det var bara det. Och grattis till priset Peder Fredricson. Du är så galet värd det och jag grät när du fick det av så otroligt många anledningar. Främst för att jag vet vad som krävs för ett ekipage att ta sig till OS. Det är i stort sett en omöjlighet bara det. Och så grät feministen i mig. Och hästälskaren i mig ser kommunikation. Gudomlig kommunikation.
  
/Sanna Lundell"


Läst 81064 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
23

Gästblogg: Sådan är hästmänniskan


Foto: Privat och Mi Ritzén

OM DENNA GÄSTBLOGG
Rosie Blomquist är 23 år gammal och bor i Skövde. Hon sysslar med westernridning (timed event-grenar) och innehar elva SM-medaljer, varav tre guld från 2015 och 2016. I vanliga fall bloggar hon hos Lucky Rider, men vi har fått lov att publicera hennes peppande inlägg här i Gästbloggen.

”Hej vackra!
  
Hur ofta möter Ni blickar i affären? När man ska springa in lite snabbt efter en dag i hästens tecken. Sporrarna klirrar över golvet, håret som ska likna en fläta står åt alla håll, skjortan är slarvigt nerstoppad i jeansen och sminket är long gone. Övrigt folk vänder sig om med nyfikna, förskräckta blickar. Man kan till och med ibland höra ’mamma, titta en cowboy’. Du fnissar lite för dig själv och tänker girl, cowgirl. Tänk vilken show man kunde bjuda en hel affär på bara för att få köpa en dricka och en påse morötter till sin häst.
 
Det här är ju vardagen ungefär. Avsmaken man ser i andras ögon när de känner min naturliga parfym av häst. Men vet Ni vad. Det är också mig ni kan möta på en fest i en fräsch blåsa, perfekt målade naglar, höga klackar och sminket som är on top. Det är mig ni grabbar alltid vill möta i armbrytning för att man har tonade armar och anses som träningsfreak. Och det är ju populärt i dagens samhälle.
’Hur ofta är du på gymmet?’ Man bara ’Hallå, jag är bonnastark. De här musklerna är uppbyggda av att skotta skit och bära hö. Det är inga vikter jag har slitit i för att se ut som en gymbrud’.
 
Det är oss hästmänniskor som cheferna letar efter. Vi är vana vid att ta stryk och ’komma igen’. Vi är inte rädda för lite skit under naglarna eller för blanka pannor. Vi står upp och tar ansvar samtidigt som vi lätt kan släppa loss och bjuda på oss själva, för vi har alltid en varm mule på fyra ben som kommer att älska oss precis lika mycket dagen efter.
 
Kommer du hem till oss så kommer vi att prata häst. Lite kärlek, många mål i livet, shopping (till hästen) och lite mer häst. Är du riktigt snäll och pålitlig kanske du till och med kan få hälsa på min unicorn. I oss hästmänniskor får du en lojal vän helt enkelt, och en del hundhår på köpet.
 
Om du ringer lite så där akut och vill ha skjuts kastar jag mig så klart i bilen på en gång. Väl framme kommer vi antagligen att slänga bak en hel årsförbrukning av vattenflaskor, hästgodis, några par boots och lite annat så kallat ’skräp’. Jag städar inte så ofta i bilen även om jag kallar det för det när jag flyttar ’skräpet’ till en annan plats. (Vill du se något städat får du komma in i mitt stall). Eftersom du tar min hunds plats så får du ha honom i knäet.
 
Vi kommer att prata om våra hästar som om alla kände dem och som om de vore vilken viktig person som helst. En gång fick jag höra efter typ några månader; ’men jag trodde Nellie var en kompis till dig, alltså en människa’.
 
Vi är de retliga typerna som skrattar åt fotbollskillarnas filmningar. Vi är hårdingarna som borstar gruset av knäna och sätter foten i stigbygeln efter en rejäl avkastning. Vi är tuffingarna du kan kasta hur mycket skit som helst över. Det tar inte på oss. Men säger du något om våra hästar så kommer vi att storlipa. Det är across the line.
 
Att äta på restaurang är mysigt, men jag kan inte göra det till en vana för lönen börjar tryta vid månadsskiftet. Ungefär då min häst behövde ett nytt set med benskydd, för de var ’to die for-snygga’. Jag ser inte ens min lön i pengar utan mer i ’en pad, två par benskydd, ett huvudlag, 47 äpplen’ osv.
 
På köpet med en hästmänniska kan du få en tjej som inte behöver sminka sig för att ta sig utanför dörren. Jag skäms i alla fall inte, jag menar, det är ju så jag ser ut och det är så jag går omkring 90 procent av tiden.
Eller så får du en kille med ett enormt hjärta. En kille som garanterat har blivit skrattad i ansiktet för att han har ’ridit häst’. Om ni bara visste hur mycket tjejer som springer efter den här killen.
 
Vi hästmänniskor är en speciell sort. Men egentligen är vi nog inte så nördiga som många ’utomstående’ tror. Vi är ju rätt roliga faktiskt, och allt handlar inte om hästar även om det är vår passion.
Grejen med ridning är bara det att det krävs en häst. En häst sköter inte sig själv, det är inget man kan snöra av sig och ställa i en garderob till nästa gång, utan det är ansvar 24/7. Den grejen är svår att förklara för folk som inte själva har upplevt den. Vi har alltid ett halvt öga öppet så att säga, men där emellan kan man hitta på väldigt mycket ’vanliga’ saker också. Eller så gör man det lätt och omger sig med lika galna människor som sig själv.
 
Vi lever alltid efter mottot; först din häst, därefter din polare och sist dig själv.
 
Det Ni!
  
/Rosie Blomquist


Läst 93137 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
21

Debatt: Går folk över ån efter vatten (och foder)?


Foto: Adobe Stock och Privat

OM DEBATTÖREN
Jenny Nilsson är verksamhetsutvecklare på LRF Västra Sverige, dessutom är hon hästföretagare i Värmland där hon driver Athena Equestrian. I en debattartikel inskickad till Hippson menar hon att fler hästägare borde tänka på var fodret är producerat.


”Under det senaste decenniet har de flesta fått insikt i betydelsen av ett bra vallfoder och att hästen är en grovfoderomvandlare. De allra flesta hästar klarar sig bra på enbart grovfoder om det är anpassat till respektive häst. Allt fler forskningsstudier stödjer också denna tes.
Men trots allt finns flera kategorier av hästar som ibland eller året om behöver kraftfoder. Det kan vara tävlingshästar eller hästar i avel, eller fritidshästar där man inte har lyckats hitta rätt grovfoder. Som producent av eget grovfoder vet jag att ibland blir inte värdena som man har tänkt sig och då måste man komplettera. Och ibland har man hästar som helt enkelt inte äter tillräcklig mängd grovfoder.
   
Svenska konsumenter har under ungefär samma tidsperiod, med en accelererande fart, fått upp ögonen för att välja svensk mat. Man förstår kopplingen mellan konsumtion och produktion – om vi väljer mat som är producerad i Sverige håller vi vårt landskap öppet och svensk mat ger jobb i Sverige. Vi förstår också att man har större kontroll som konsument ju närmare en vara är producerad. Ungefär samma resonemang som när vi pratar om att köpa hästar i eller utanför landet.
När det kommer till hästfoder verkar dock kopplingen plötsligt bli svagare. Här faller vi snabbt till föga för marknadens utbud av produkter, så många och så specifika att det faktiskt är förvånande att alla lever kvar och att det hela tiden verkar finnas utrymme för fler. Hur tänker vi när vi köper hästfoder?
    
I Sverige kan vi odla det mesta som behöver ingå i ett bra kraftfoder. Vi odlar spannmål, baljväxter, majs och potatis. Vi odlar också sockerbetor som ger melass och raps som ger vegetabilisk olja. Svensk växtodling är generellt sett mindre kemikalieintensivt än den på kontinenten eftersom vi har ett klimat som inte gynnar skadegörare och sjukdomar. Att välja foder som producerats i landet ger också en lägre klimatbelastning med avseende på transporterna. Framför allt är svenska kraftfoder anpassade till svenska förhållanden, det vill säga det fungerar bra ihop med de jordar som producerar vårt grovfoder. Det är alltså till fördel även för hästarna.
  
Att välja produkter som är producerade inom landet, och kanske ibland ännu mera lokalt, är viktigt för en hållbar framtid. Hållbarheten ska gälla både ekonomiskt, socialt och ekologiskt det vill säga miljömässigt. Ditt val som konsument gör skillnad! Det gör skillnad för din direkta omgivning, för våra svenska företagares ekonomi, för miljön på både nära och långt håll och det gör kanske till och med skillnad för din häst?
Tänk efter nästa gång du handlar, vad det än är. Att vara medveten som konsument är att ligga i framkant på utvecklingen.
    
Jenny Nilsson
Verksamhetsutvecklare LRF Västra Sverige, tillika hästföretagare i Värmland


Läst 84911 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
18

Gästblogg: "Gaphalsarna måste lugna ner sig"


Foto: Privat och Haide Westring

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kent Hansson är journalist som tidigare har arbetat på bland annat Expressen och Kvällsposten, under många år som sportchef på Kvällspostens redaktion i Malmö. Han har döttrar som rider. I dag är han pensionär och frilansar, främst skriver han om kampsport. Den här krönikan publicerades ursprungligen på Svenska Budo & Kampsportförbundets hemsida

Peder Fredricson vann Jerringpriset med det högsta röstantalet i Idrottsgalans historia.
Som idrottsvän säger jag: ”Grattis, Peder. Njut av din triumf.”
  
Men tyvärr finns det ogenerösa människor. Både bland tidningarnas krönikörer och hos idrottsstjärnorna.
”Skandal”, “hästfolket är som en sekt”, är ett par kommentarer om valet av Jerringvinnare. Boxaren Mikaela Laurén blev så förbannad att hon ville lämna galan.
  
Men herregud, vad är det med folk? Här avgjordes Jerringpriset genom ett röstningsförfarande som är känt sen länge och på Facebook och andra sociala medier rasar nättrollen.
  
Jag känner igen tongångarna efter Rolf-Göran Bengtssons Jerringvinst 2012. Även då snackades det om kupp av hästfolket, om att ”småflickorna hade mobiliserat”.
– Hästfolket är som en sekt, de bara ringer och ringer. Jag vet inte ens vem den där ryttaren är, kommenterade Mikaela Laurén till Expressen.
Laurén är för det mesta en frisk fläkt i boxningsbranschen, men här tycker jag att hon är ute på djupt vatten.
  
Gaphalsarna måste allt lugna ner sig. Så här är det. Jerringpriset utdelas till idrottare som får flest röster. Det står alla, unga som gamla, fritt att rösta via telefon. Det handlar alltså inte om någon liten juryklick som bestämmer. Det slutade med att Peder Fredricson fick 160 000 fler röster än Sarah Sjöström och 43 000 fler än Henrik Stenson.
  
Alltså en brakseger för hästmannen, men det gillas ändå inte av en del utan i stället målas det upp en konspiratorisk bild.
Jag hade inte Peder Fredricson som Jerringvinnare. Av de tre slutliga kandidaterna la jag min röst, utan att ringa in den, på golfaren Henrik Stenson. Han hade ett fantastiskt 2016.
  
Men eftersom jag känner till reglerna i den här tävlingen accepterar jag utfallet och lyfter på kepsen för vinnaren Peder Fredricson. Jag går inte i taket för att min egentliga vinnare inte fanns med bland Jerringkandidaterna.
  
Jag hade helst velat se thaiboxaren Patricia Axling som Jerringvinnare. Hon hade ett makalöst 2016 med både VM- och EM-guld. Patricia är en världsstjärna.
  
Axling fanns med som kandidat till Årets nykomling och Lilla bragdguldet, men tyvärr vann hon inte det priset. Även Sofia Olofsson hade förtjänat att finnas med i någon kategori och för att inte tala om Sveriges mest medaljtyngda förbund, Svenska budo & kampsportsförbundet, som inhöstade flest internationella medaljer av RF-förbunden.
  
Men det svenska idrottsträdet består av många grenar och det är en omöjlig uppgift att vaska fram en ”rättvis vinnare”. Det finns så många och duktiga idrottare i vårt avlånga land.
  
Tack och lov har svensk kampsport en egen stjärnspäckad gala och det gör det så mycket lättare acceptera att ingen meriterad kampsportare fick hålla ett tacktal den här måndagskvällen i Globen.
  
PS. 1959 blev Ingemar Johansson världsmästare i tungviktsboxning. På den tiden fanns det bara en världsmästare i varje klass. Men Bragdguldet gick till Agne Simonsson som gjorde två mål i en vänskapsmatch mot England. Då kunde man verkligen snacka om ett skandalbeslut.


Läst 75302 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
17

Gästblogg: För varje elak kommentar växer ridsportens gemenskap sig starkare

Foto: Hanna Nordquist och Haide Westring (Peder)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Erica Lundquist är 27 år gammal, och utbildad hippolog och ridlärare. Hon jobbar som verksamhetschef på Göteborgs Fältrittklubb sedan ett år tillbaka. Erica har även läst till gymnasielärare med svenska som huvudämne och är intresserad av att skriva. Hon började rida som barn på ridskola och fick sin första ponny som tioåring, sedan dess har hon varit fast.
I dag rider Erica främst unghästar med inriktning mot dressyr, men älskar framför allt sitt jobb som ridlärare och verksamhetschef där hon får möjlighet att lära andra den fantastiska ridkonsten. Nedanstående text publicerade hon på Facebook en stund efter att det stod klart att hoppryttaren Peder Fredricson vunnit Jerringpriset.

"Peder Fredricson, 44-årig manlig ryttare vinner ett OS-silver i Rio sommaren 2016. I januari året därpå hålls Idrottsgalan där föregående års prestationer hyllas och pris delas ut till välförtjänta pristagare. Ridsportens Peder är nominerad i två kategorier, Årets manlige idrottare och Jerringpriset. Hans konkurrenter om de båda priserna har alla en gedigen meritlista och flera har slagit till med bedriften att vinna flertalet medaljer under OS i Rio.
Peder tog OS-silver, många anser dock att han tog guldet då han och hans All in var det enda ekipage som tog sig runt samtliga omgångar utan hinderfel. Det fanns inga fler pris att ta för Peder under hoppningens OS, det här var hans chans och han tog den.
  
Tidigare under kvällen delades det ut ett pris till den första kvinnliga kommentatorn för NHL, Lena Sundqvist som fått stå emot ett enormt hat för sitt arbete. Det hårda klimatet slår tungt mot den gemenskap som idrott står för, kärleken för sporten. I nomineringen till Sportspegelns pris kommer det här stycket upp:

"Hot och hat har blivit en del av vardagen, så långt ifrån idrottens tanke om fair play som man kan komma.
För oss på SVT Sport är det viktigt att nu markera mot hoten och mot hatet. Det räcker nu."
  
Och likförbannat är det precis det här som händer minuten efter att Jerringprisets vinnare har kungjorts. Peder Fredricsons prestation med All in har än en gång enat den svenska ridsporten som har röstat och lyft fram sin idol och förebild.
För oss är han störst. Men inte får vi glädjas i detta. Nej, det är nu hatet kommer fram, hatet inom sporten, det som s
ka besegras. Kommentarerna haglar i de sociala medierna "Hästen borde fått priset", "Katastrof!", "Ful kupp från alla hästtjejer".
  
Tänk att det är just på grund av alla dessa kommentarer som ridsportens gemenskap är så stark. För varje elak, nedvärderande och hård replik som ges mot ridsporten växer vi oss bara starkare. Vi är vana vid det här laget. Vi fick utstå samma sak när Rolf-Göran Bengtsson vann 2012. Ridsporten där alla tävlar på samma villkor, oavsett om du är man eller kvinna, 22 eller 52 år gammal.
  
Men alla ni som hatar, det är ni som ger oss kraften att slå tillbaka. Det är därför vi står här igen. Tillsammans är vi starkare än vad ni någonsin kommer att vara och vi kommer alltid att slå tillbaka.
  
Det här är folkets pris!"
  
/Erica Lundquist


Läst 78617 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
11

Gästblogg: Den sista dagen i hästens liv


Fjordfölet Rone finns inte mer. Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Kättström arbetar som djurhälsoveterinär på Växa Sverige. Hon har varit veterinär i snart 25 år och har förutom kliniskt arbete även jobbat på Jordbruksverket.
Helenas privata blogg, som inlägget nedan kommer från, utgår från familjens uppfödning av fjordhästar. Stuteriet drivs i liten skala, fokus är kvalitet snarare än kvantitet.
Hela bloggen hittar du här: http://stuterikry.blogg.se

  
Att behöva fatta beslut om att ens häst ska avlivas är inte lätt. 
Men som jag skrev i går blir det oftast bäst om man har tänkt igenom sådant i god tid. Och eftersom man inte vet när något tråkigt sker är det bra om alla som tar ansvar för ett djur också tänker en stund på att en dag kommer det inte längre kunna leva.
  
När det gäller hästar handlar det inte bara om att besluta att hästen behöver avlivas. Ofta har man också att ta ställning till hur. Det kan kännas brutalt, tekniskt och hemskt, och tycker du det så ska du kanske inte läsa hela inlägget och titta på bilden i slutet. Den är hemsk, eller bara helt enkelt sann. Men oftast blir det lättare om man har kunskap. Ofta är fantasierna värre än verkligheten, så skaffa gärna kunskap.
  
De vanligaste metoderna är att skjuta hästen i pannan med bultpistol eller att ge den en överdos direkt i blodet. Den senare metoden får bara veterinär göra, medan den andra kan göras även av andra personer med kunskap om detta.
  
Att använda bultpistol hindrar inte att man kan ge lugnande före, om man vill. Ibland är det bra, särskilt om hästen är rädd om huvudet eller väldigt stor. Ibland är den mer rädd för sticket eller så behövs det helt enkelt inte något lugnande. Många gånger går det bra bara med en hink godis. Själva skottet går väldigt fort, och hästen blir direkt medvetslös och faller handlöst till marken. Det är dramatiskt för den som är med – ett skott och sedan flera hundra kilo häst som rasar till marken. Och därefter ska den avblodas, vilket betyder att man sticker i nedre delen av halsen och en massa blod rinner ut. Det är en hel del blod, men oftast sjunker det undan fint. Och för hästens skull behöver du inte stanna och se det om du inte vill.
  
Klart att det inte känns så trevligt. Men för hästen är det en skonsam och bra metod. Den hinner inte uppleva obehag, för det går så oerhört fort. En gång avlivade jag en liggande häst, som brutit benet i hagen. Den slog upp med huvudet i samma sekund som jag tryckte av. Då kom bulten för långt ner, och kom i bihålorna. Otrevligt, men genom att ladda om fort och skjuta rätt så var skadan ändå minimal. Jag har alltid med extra skott, även ut i hagen. Något värre än så har aldrig hänt mig med denna metod, som är den jag också väljer för mina hästar.
  
Många vill hellre ha sin häst "sprutad", det vill säga att den ska få en överdos och dö av det. Så gör man ofta med hundar och katter, och de djuren lägger sig ner och blir trötta och lugna. Hästar gör inte riktigt så, de står så länge de kan. Sedan faller de fort och handlöst. Så man slipper inte det hemska fallet ändå. Men man slipper blod, i alla fall blir det bara några droppar när man sätter kanylen.
  
Om hästen inte är stickrädd kan detta vara ett alternativ. Jag väljer det dock inte för mina hästar. Jag har varit med om hästar som har stått obehagligt länge efter att allt sprutats in, innan de till slut faller. Jag kunde inte låta bli att tänka hur de kände och tänkte då... Och det finns ett antal fall där hästen, trots rätt dos, inte dog utan veterinären måste använda annan metod för att avsluta det hela. För det mesta går det dock bra, men jag tänker att det kan vara bra att veta att det inte handlar om att de stilla lägger sig. Och jag är inte helt förtjust i att det blir starka, giftiga mediciner kvar i kroppen som kanske sedan begravs.
  
Fundera gärna igenom detta, du kan förstås prata med din veterinär också. Med kunskap är du redo att ta det bästa beslutet när den dagen kommer och du måste. Det kommer inte vara lätt ändå, men då har du gjort vad du kan. Fundera också gärna på om du kan och vill vara med, eller om någon annan kan hjälpa dig. Ofta är det bra att i varje fall se sitt döda djur efteråt, om man orkar. Man slipper mycket tvivel och konstiga tankar, och för mig har vissheten på något sätt varit viktig. Jag visar längst ner en bild på Rone strax efter att han dog, inte för att chockera utan för att visa att så här är det. Inte värre, inte bättre. Sorgligt, tråkigt och ledsamt, men inte våldsamt eller ett stort blodbad. Han är avlivad med bultpistol och avblodning, och så här såg det ut efteråt.
  
Så här långt är dina val viktiga för hästen. Vad som sedan ska hända med kroppen är nästa stora fråga, så den får bli nästa inlägg.
  
/Helena Kättström
  
Läs det sorgliga inlägget om Rones tarmvred
  

Lilla Rone blev bara sex månader gammal.


Läst 88108 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
10

De jobbar "gratis" för att vi ska kunna ha häst


Foto: Adobe Stock och Nathalie Norgren (Jenny-porträtt till höger)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jenny Pettersson är dressyrryttare och jobbade under många år professionellt med hästar. I dag driver hon sitt eget makeup-märke för idrottare, Jenny P Athletic.
För en tid sedan skrev Jenny ett inlägg på Facebook om hur svårt det är att gå runt ekonomiskt på att ta emot inackorderingar. Inlägget fick stor uppmärksamhet och vi har fått lov att publicera det här i Gästbloggen. Observera att priserna i exemplet gäller Stockholm, som är dyrt i förhållande till resten av landet.
Läs mer om Jenny på: http://jennypshop.se/

  
Gästblogg: ”Skäms faktiskt lite över att jag ens har tyckt att det har varit dyrt att ha häst”
  
Jag skulle vilja ge en eloge till alla som väljer att jobba med hästar OCH ge oss som köper tjänster av dessa kämpar något att tänka på…
  
Själv har jag ofta många järn i elden och sedan i våras har jag följt och hjälpt några vänner som driver hästverksamhet, med att utveckla deras marknadsföring. Med detta har jag blivit mer insatt i hur allt ligger till – och jag skäms faktiskt lite över att jag ens har tyckt att det har varit dyrt att ha häst. Alltså när jag tittar på vad som blir kvar till alla dem som har skött mina hästar under åren.
  
På det stora hela är det nog en av de svåraste branscherna att ge sig in i, eftersom de flesta tjänar minst men jobbar mest. En rätt tråkig ekvation... Och jobbar man mer "normalt", det vill säga åtta timmar om dagen fem dagar i veckan (vilket oftast är en omöjlighet), kan man lätt få stämpeln som oseriös. Eller helt enkelt inte räknas till en av alla dem som satsar och sliter.

 
Jag kalkylerade på ett fullservicestall med hyran 12.000 inklusive moms, det låter ju svindyrt. MEN, skulle vi som har vanliga jobb få den här lönen som blir kvar hade vi hellre varit sjukskrivna eller hade samlat pantburkar eller liknande. Här är en ungefärlig uträkning från ett stall i Stockholm:
  
Häst
Cirka 2.500 kronor för kallhyra/anläggning. 
Cirka 2.000 kronor i grovfoder inklusive svinn. 
Cirka 1.000 kronor kraftfoder plus vitaminer/mineraler. 
Cirka 800 kronor strö.
Cirka 600 kronor på material som skåp, värme i fikarum, toapapper och annat förbrukningsmaterial, reparation av boxar, hagar med mera.
  
= 6.900 kronor/månad i kostnader.
  
Personal
Ofta ingår någon typ av lektion eller tillridning (när inte ryttaren är på plats) i detta stall. Så två timmar i veckan är cirkatiden man lägger på det.
Stallpersonalen vårdar hästen i snitt cirka 1,5 timme om dagen inklusive mockning, spolning av ben, ut i hagen med mera.
  
Totalt: 10,5 timmar + 2 timmar = 12,5 timmar/vecka.
12,5 x 4 = 50 timmar/månad.
  
Pengarna som är kvar utöver hästkostnaderna är 5.100 kronor/månad.
  
5.100 kronor/50 timmar = 102 kronor i timmen.
  
102 kronor minus arbetsgivaravgift och skatt ger timpenningen cirka 60 kronor. OCH, då är det i de flesta fall cirka två-tre som jobbar i stallen plus ryttaren.
  
Bara något att tänka på när vi ställer våra krav, kritiserar... Som tur väl är så är det ju hästarna som är passionen i det här jobbet, men lite mer ödmjukhet från oss som kunder tror jag skulle ge den som driver verksamheten en extra sporre att fortsätta. För många ligger faktiskt och gungar på marginalen. För mig är ni hjältar, för ni jobbar "gratis" för att jag ska kunna ha häst!
  
/Jenny Pettersson


Läst 111128 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen



Mest lästa


Arkiv



Populärt hos Charlies

Husbloggare

Gästblogg: "Varför diskrimineras ridsporten?"

Gästbloggen

SNÖ!!!

Therese

Plusgrader

Stalldrömmar

Till Husbloggarna