Gästbloggen
APR
27

Gästblogg: Är de goda (rid-)råden verkligen goda?


Foto: Adobe Stock och Marie Bolk (porträtt av Linda till höger) 

OM DENNA GÄSTBLOGG
Linda Aronsson undervisar i ridning sedan 25 år tillbaka och driver den egna ridskolan Bergahästen i Vargön, där hon även inackorderar privathästar. ”Jag är mycket intresserad av etologi och beteendevetenskap”, säger hon om sig själv. Gästkrönikan nedan föddes ur en frustration kring negativa och ofta okunniga kommentarer om hästar och ryttare – både på nätet och IRL.

  
”Jag har suttit på min kammare
och funderat. Det gör jag ibland, många gånger efter att jag har räknat till 1.000. Det jag senast funderade över är vart vanligt hyfs har tagit vägen, eller kanske är det jag som är gammalmodig? För vad är det som gör att människor som har ett stort självhävdelsebehov premieras så starkt?
Min tanke är att det faktiskt är mycket lättare att synas och höras än att reflektera ett tag, och se om det kan finnas andra infallsvinklar som kan vara intressanta vid sidan av ens egen.
    
Var och när börjar det, vad är det som gör att vi inom hästsporten inte kan komma förbi detta, lyfta fram våra medmänniskor och se dem i stället för att bara springa över dem? Vi accepterar inte det beteendet från våra hästar, men kan ibland göra precis samma sak själva.
Det är de ’små och goda råden’ som gör mig alldeles matt, gärna när de startar med ’jag är ju inte utbildad, men…’. Och så kommer en åsikt.
Jag får för mig att de som är mest kunniga inom sin nisch också är de som ser många olika vägar att ta sig fram, de har inte heller så stort behov av att predika för andra hur det ska vara. Man har liksom lärt sig att det finns olika sanningar och en riktig historia, inte bara en ögonblicksbild eller en version.
    
Speciellt sociala medier är så svårt. Jag ser hur många kommenterar på en rubrik i stället för att läsa hela artikeln, samt har många synpunkter på hur andra rider och hanterar sina hästar. Och det är väldigt sällan positivt.
Vad är det som gör att så många känner att de måste skriva negativa kommentarer? Skulle det inte vara mycket trevligare att faktiskt lyfta fram bra saker? Att inte skriva sådant som du inte skulle kunna säga öga mot öga…
Gemensamt är väl att de allra flesta älskar sina hästar och vill göra sitt absolut bästa för dem? Tänk så glad din stallkamrat blir av en sådan liten sak som att du säger att den har ett fint pannband till sin häst. Kan man inte unna sin medmänniska det? Att faktiskt kommentera positivt.
    
Jag reagerade starkt senast under världscupfinalen i dressyr. Själv är jag så imponerad över dessa ryttare – över allihop. Tänk att göra en sådan satsning, och att dessutom lyckas! Jag skulle vara lycklig om jag själv hade hälften av talangen och motivationen. För tänk vilket slit, i så många år. Så många tränare och bedömare de har fått kasta sitt hjärta och sin ambition till, och hur ofta de har fått utstå ensidig kritik.
Det allra mest skrämmande tycker jag är att om nu dessa ryttare (som jag förstod av kommentarerna) inte är tillräckligt duktiga för att delta (?!), hur kan då vi andra dödliga ens närma oss en häst? Om inte ridsport-Sverige ser dessa ryttares skicklighet som något att eftersträva och beundra, hur ser då andra på vår sport?
 
Jag skulle önska att vi i hela samhället lyfte fram varandra mer. Att berömma det du tycker är bra, att hjälpa den som behöver ett extra handtag och att tänka efter en extra gång innan du drar ner någon annan.
Det betyder inte att vi inte kan ha olika åsikter eller att man inte säger till när man tycker att något är fel. Däremot handlar det om hur vi säger det och vilken ton vi har mot varandra. I ett samtal kan vi lyfta många olika aspekter och jag tror att det är den enda vägen att förändra. Att respektfullt kunna ge sin åsikt och vara beredd på att den andra parten, lika respektfullt, kan framföra en annan syn på saken.
   
/Linda Aronsson”


Läst 13233 ggr Kommentarer Kommentera

APR
17

Ulrika: ”Tillåt lättridning i lägsta dressyrklasserna”


Foto: NAF Five Star WDC och Emelie Wass (Ulrika med häst)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ulrika Pernler är ridlärare på Uppsala ponnyklubb, samt domare och tävlingsryttare i både WE och dressyr. Efter att ha sett klippet på Hippson där Charlotte Dujardin rider lätt under dressyrprogrammet skrev hon klart sitt förslag till Svenska Ridsportförbundet – om att tillåta lättridning i de lättaste programmen. Förslaget, som du läser i sin helhet nedan, kommer att skickas till dressyrkommittén. Ulrika har även startat en namninsamling där man kan skriva under eller kommentera förslaget, den finns här.

”Uppsala 2017-04-17:
Förslag om att tillåta lättridning i de lägsta klasserna i dressyr

Förslaget går ut på att lättridning ska vara tillåten i dressyren från klass LD:1 till och med LC:2 samt eventuellt också tillåtet under förlängd steglängd/mellantrav i klasserna LB:1, LB:2 och LB:3.
 
Undertecknad har bakgrund som ryttare, dressyrtränare och dressyrdomare samt många års erfarenhet från arbete på ridskola och hur vi utbildar ryttare från grunden. Jag har också under drygt ett års tid diskuterat denna fråga med flera olika dressyrdomare och tränare innan jag beslutade mig för att skriva ner förslaget.
 
Bakgrunden till förslaget är att jag från domarbåset samt som tränare ofta ser hur mycket ryttarens obalans påverkar/begränsar ekipaget vid en uppvisning. Jag har sett domare kalla fram ryttare efter avslutad ritt och talat om för dem att deras sits är negativ för hästen. Det händer främst i de lägsta klasserna vilka vi ska se som utbildningsklasser för både ryttare och hästar.
 
Min inställning är att en ryttare som lagt kärlek, tid och pengar på sin häst och som har ambitionen att stämma av sina träningsresultat i form av att delta i en lättklasstävling också har rätt att göra det. I samråd med tränaren stämmer man av vad som är lämplig nivå. Min ambition som domare är att döma rättvist, men också på ett sätt som gör att det orutinerade ekipaget kommer att åka hem med viljan att utvecklas vidare samt ambitionen att anmäla sig till ännu en tävling. Jag anser att mitt förslag skulle främja och framför allt underlätta god ridning i dessa klasser.
 
Jag tänker också att man genom att sitta ner för tidigt och för mycket på unga hästar skapar motvilja och spänningar med påföljande begränsningar i rörligheten hos hästen. Jag tycker att en viktigt del i dressyren är att skapa och behålla arbetslusten hos våra hästar samt göra dressyren till en angenäm upplevelse för ekipagen och främja god ridning.
 
I nedanstående program i fälttävlans dressyrmoment är lättridning tillåten. Jag har dömt dessa program en del och slås alltid av hur trevligt det ser ut när ryttare och hästar arbetar i balans och ”åt samma håll”.
 
Dressyr för fyraåriga hästar/fälttävlan 2001 Kvalificeringsprogram
Dressyr för fyraåriga hästar/fälttävlan 2001
Finalprogram Svenskt Fälttävlansprogram för debutantklass 1997
 
I filmklippet nedan, vilket även lades ut på Hippsons sajt i dag, kan man se ännu ett exempel på god ridning. Här rider Charlotte Dujardin en sex år gammal häst i NAF Five star winter dressage championships i Storbritannien i april 2017. Det är ett talande exempel på hur lättridning tillåter den unga hästen att röra sig, samt ger densamma en positiv tävlingsupplevelse och då är detta dessutom under en mycket rutinerad ryttare. Jag tror detta lätt skulle kunna appliceras även på en äldre häst med en orutinerad/oblanserad ryttare för ett positivt resultat.

https://www.youtube.com/watch?v=cBNxtCjEvDA&feature=youtu.be
https://www.hippson.se/hippson-tv/charlotte-dujardin-rider-dressyrprogram-under-latt.htm
 
Min förhoppning är att dressyrkommittén vill ta upp detta till diskussion.
 
Mvh Ulrika Pernler”

Ulrikas namninsamling hos Skrivunder.com


Läst 39847 ggr Kommentarer Kommentera

APR
12

Gästblogg: Sälja häst till ridskola…


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Marika Schön är ridskolechef på Falu ridklubb sedan 28 år. Hon är frustrerad över att det är så svårt att hitta bra hästar till ridskolan och att när man hittar en häst vill säljaren inte sälja till just en ridskola. Något hon tar upp i sin gästblogg nedan.

"Att köpa häst till ridskolan är inte alltid lätt. Jag hittar ofta annonser på hästar som jag tror skulle kunna passa oss, men när jag kontaktar ägaren så blir ofta svaret att den här hästen passar inte ridskola eller att man helt enkelt inte kan tänka sig att sälja till ridskola. Fast vi är beredda att betala för en bra häst…
  
Varför anses den då inte passa:
Den är för bra för att gå som lektionshäst.
Den har nerv.
Är en häst som man inte kan sparka på.
Har en känslig mun.
Är otrygg och kan "spela apa".
  
Vet ni vad ... jag vill ha de egenskaperna på en lektionshäst!
På vår ridskola vill vi ha BRA hästar med lagom nerv som man inte behöver sparka på med känsligt fina munnar. Att den sen är lite otrygg brukar inte vara några problem då de kommer att gå i flock och det brukar göra de mest förvirrade hästar lugna. 
Hos oss kommer de aldrig att utsättas för dålig ridning i den bemärkelsen att de korrigeras felaktigt av en ryttare som tror sig kunna rida. De kommer aldrig att få ett omotiverat spörapp eller bli ryckta i munnen av en irriterad ryttare. De kommer antingen ridas i en bra form eller i en form som inte skador dem. Hos oss blir den otrygga hästen lugn i flocken.
  
Andra vill inte sälja med motiveringen:
Det är synd om ridskolehästar som bara får gå runt, runt i flera timmar. Ja, det kan nog ibland se lite trist ut när de bär de orutinerade ryttarna runt i ridhuset men däremellan så rids de ut, de går rejäla dressyrpass, de hoppar hinder och de får framför allt GÅ. Att gå och röra på sig är ju faktiskt det mest naturliga för en häst. Många tror tyvärr att 45 minuters ridpass, fem dagar i veckan, är vad en häst klarar och behöver.
  
När jag annonserar att jag vill köpa häst så får jag tyvärr mest bara svar från någon som vill sälja en avart av häst. Elakt sagt kanske, men hästar med en exteriör som är så långt ifrån hur en god ridhästmodell ska se ut kallar jag avart.
  
Våga sälja era hästar till ridskola!
Jag lovar er att era hästar kommer att få ett bra mycket bättre liv på ridskola än den häst som säljs till en privatperson med dålig hästkunskap. Vi ridlärare har full kontroll på att INGEN beter sig illa mot hästen när den rids. Vi ridskolor kontrolleras av myndigheter vad gäller hästarnas väl och ve. 
Vet ni vad vår ridskola har för problem med hästarna? Jo de vägrar att DÖ! Vi lämnar eller säljer på ålderns höst inte bort våra arbetskamrater. De får med stigande ålder fortsätta att arbeta om de är friska, men i ett betydligt lugnare tempo och betydligt färre timmar. De får åldras med sin älskade hästflock och den dagen de blir sjuka får de somna in på stallbacken
  
Hos oss är det mer vanligt än ovanligt att hästarna är 20++ innan den dagen kommer. Tror ni då att hästen har haft ett bra liv?
  
På bilden högst upp ser ni Filur, 26 år. Han togs bort 27 år gammal, tillsammans med sin bästa vän Malou också 27 år <3."

Till Marikas blogg


Läst 64729 ggr Kommentarer Kommentera

APR
04

Gästbloggen: ”Hej, har du en häst som är borta?”


FOTO: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
För en vecka sedan befarade Petra Nyve i Trollhättan att hennes älskade häst Johnny var försvunnen för alltid. Här berättar hon, med egna ord, om hur valacken kom till rätta igen. En fin historia som lär oss att inte ge upp hoppet!

”Johnny heter en social men ändå lite blyg kille med stor personlighet, som jag efter att ha känt och ridit i ett par år äntligen har köpt och fick hem till vårt eget stall på lördagen. Johnny har tidigare tävlats i hoppning och skulle nu börja sitt liv som motions- och myshäst hos mig.
    
Vi har ett russ och en shettis sedan tidigare, och introduktionen i flocken gick väl inte helt smärtfritt. Russet var helt ovilligt till att dela med sig av sin shettistjej och attackerade Johnny med både huggtänder och sparkar.
Johnny, som är en stor men väldigt snäll häst, försvarade sig bara utan att göra egna utfall. Men vid ett tillfälle fick han in en spark som träffade russet i ansiktet. Det gick bra med Trax, som russet heter, han fick sig en tankeställare och lite respekt för Johnny. Det blev lugnare i den nya flocken och efter flera tillsyner på kvällen och natten gick jag och lade mig och sov, längtandes till söndagen då jag skulle ta min första ridtur hemifrån på finaste hästen!
  
Söndag klockan 8.00 gick jag ut till stallet för att fodra. Framme vid stallet, hästarna går på lösdrift, ser jag russet och shettisen men ingen Johnny. Det första jag tänker är att han håller sig på lite avstånd och står längre bort.
Ju mer jag ropar på honom och börjar gå runt i hagen, desto räddare blir jag. Ingen häst och inget svar på mina rop. Jag går längre och längre in i hagen och håller mig längs staketet för att se om det är helt, samtidigt som jag tänker 'nej, nej, nej' och 'hagen är hel här och här och här'.
    
Jag kommer nästan runt hela hagen när jag vid ett skogsparti, till min fasa, ser att staketet är nere. Hagen är trasig och det finns hovspår både innanför och utanför! Jag ringer till förra ägaren för att se om han har tagit sig dit (cirka 5 kilometer från där vi bor), men där är han inte och inget spår efter honom heller.
Jag börjar leta och ropa efter Johnny och fyra personer kommer snabbt hem till oss, de börjar också leta. Vi håller oss runt stallet och letar efter spår. Jag ringer polisen och hör om de har hört något om en stor, brun och bortsprungen häst. Men ingen framgång där.
  
Jag anmäler honom försvunnen och de lovar att höra av sig om de får in något tips. Då gör jag ett inlägg på Facebook om Johnnys försvinnande, bland annat i en lokal grupp i byn där vi bor. Efter en stund är det cirka 15 personer – underbara grannar, vänner och familj – som har anslutit sig för att hjälpa till att leta.
   
Vi hittar spår från hagen som leder in i skogen och även hästbajs, men efter det kan vi inte se vart spåren leder. Då vi har ett par stora mossar en bit längre in i skogen bakom vårt hus, var detta ställena vi letade vid först. Jag var livrädd för att någon skulle ringa och säga att de hade hittat honom där. Men det kom inget sådant samtal på hela dagen som tur var! Inget annat samtal heller om var Johnny kunde befinna sig, tyvärr.
   
Vi fortsätter leta med ständig återkoppling till varandra, gjorde en grupp på Messenger med alla som var med och letade för att snabbt kunna nå alla med samma information. Så fort min telefon ringde hoppades jag att den som var i luren skulle säga ”Han är här, vi har hittat honom!”. Men inget sådant samtal kom på hela dagen...
  
Vi försöker samordna letandet för att beta av markerna systematiskt, men för min del är det svårt att tänka klart och logiskt när jag är så full av oro. Man vill bara leta. Överallt och hela tiden. Vid tre-tiden samlas vi för matpaus och planering av sökandet. Vi går igenom var vi har sett spår och hur vi ska fortsätta. Några tar sig ut med bil och letar längs landsvägarna runt omkring, några fortsätter till fots eller med fyrhjuling, någon har till och med fått tag på en helikopter som eventuellt kan hjälpa oss.
    
Spåren finns på en sida om huset och stallet, och känslan är att han finns åt det hållet. Så det är däråt vi letar. Tyvärr är detta det hållet där mossarna finns, så en stor oro finns hela tiden där att han ska ha gått ner sig i mossen.
Under dagen hör fler personer av sig för att veta om de kan hjälpa till med något och på FB-grupperna läggs regelbundet bilder upp på hästspår med mera. Dagen går mot kväll utan att någon har sett skymten av Johnny... Alla tycker att det är så konstigt att ingen har sett röken av en stor häst när cirka 15 personer letat i skogarna och längs vägar i över tolv timmar! Också med tanke på att det är en fantastiskt fin vårdag och många är ute och promenerar, grejar i trädgården med mera.
   
När kvällen och mörkret kommer känns det jättejobbigt att veta att Johnny är ensam där ute utan att hitta hem. Runt 21-tiden åker de flesta som varit med och letat hela dagen hem, vi är cirka fem personer som letar till cirka 23. Då inser vi att vi måste pausa letandet för att orka leta på morgonen igen, eller åka till våra jobb.
 
Konstigt nog somnar jag så fort jag lägger huvudet på kudden. Sexton timmars promenad i varierande (!) terräng gjorde nog sitt. Stensov ända tills en av våra hundar väckte mig vid tre-tiden på morgonsnåret. Då sätter oron fart igen.
Jag öppnar ytterdörren för att lyssna om jag hör honom och kilar runt i alla fönster för att se om jag ser något. Efter det är det svårt att få någon mer sömn.
Väckarklockan ringer klockan sex för att få upp barnen till skolan. Jag är som tur är ledig. Vet inte vad jag skulle ha gjort om jag hade jobbat! VAB:at (vård av bortsprungen häst)?
   
Klockan 7.50 kör jag yngsta sonen till skolan. Träffar även där folk som undrar hur det går med hästen, om någon har sett honom?
Jag kör sedan hem för att invänta en erfaren jägare och en lika erfaren spårhund, samt fler underbara medmänniskor som har erbjudit sig att komma och hjälpa till.
Klockan 8.05 kommer samtalet som jag inte trodde skulle komma. ”Hej, har du en häst som är borta? Jag ser honom här på landsvägen, vad ska jag göra?”
   
Då slänger jag mig i bilen igen och börjar köra mot vägen där de har sett honom, samtidigt som jag säger ”Han heter Johnny, han är jättesnäll, ta honom i grimman om du kan, prassla med något i fickan om du har, jag är på väg, är där om fem minuter!”. Jag lägger på luren och får ut ett meddelande i Messenger-gruppen att han är hittad och finns på landsvägen – åk dit alla som kan!
 
Efter några minuter ringer killen som har hittat Johnny upp igen och säger att han håller honom i grimman nu men att han är orolig, han sätter på högtalaren i telefonen och ber mig prata med Johnny. Så samtidigt som jag kör som en galning (fast ändå lagligt!) försöker jag låta lugn och prata så lugnande jag kan med en häst i telefonen!
   
När jag har kört cirka fyra kilometer in på landsvägen ser jag flertalet bilar parkerade på båda sidor om vägen och i mitten står…en stor brun häst på alla fyra benen! En sådan otrolig lättnad och glädje! All oro och alla hemska tankar om vad som hade kunnat ha hänt med Johnny rann av mig omedelbart!
    
Jag slänger mig ur bilen och försöker gå lugnt fram till hon, fast jag bara vill skrika och springa fram! Det är en modig tjej som nu har tagit över och håller en svettig Johnny med en bogserlina i grimman, killen som ringde mig var också där tillsammans med folk från bilarna som hade stannat och de som bodde i husen bredvid.
Jag tror att Johnny blev glad och lättad när han såg och hörde mig, någon han kände igen. Jag hade med en påse kraftfoder som han slukade med en gång. Vi fick gå av vägen och in på några snälla människors uppfart, och vänta på transporten som Johnnys förra ägare slängt sig i väg från jobbet och hem och hämtat.
 
Bilarna kan åka i väg och jag tackar, med de få orden jag kan få ur mig, så jättejättemycket för hjälpen. Johnny är till syntes oskadd men väldigt svettig, full med granbarr, en hov har spruckit lite med ser annars hel ut!
Vi går lite fram och tillbaka under tiden vi väntar på transporten, för att lugna oss lite. De väldigt snälla människorna som bodde i huset där vi fick vänta kommer ut med en kopp kaffe och smörgås till mig, och en stor morot till Johnny.
Under hela denna mardröm är jag så glad och tacksam över alla fina människor som på olika sätt har hjälp till! Både kända och okända!
   
När Johnny hör och ser transporten börjar han gnägga och bli otålig, nu vill han hem. Och denna transport känner han igen och har åkt i många gånger förut. Han går glatt på transporten. Vi åker hem och ringer samtidigt en hovslagare som lovar att komma så fort han kan för att åtgärda hoven. Då vi kommer hem stänger jag för så att Johnny får stå inne i stalldelen av lösdriften, för att få dricka och äta i lugnt och ro. Jag tar ut honom på promenader under dagen för att se att han är okej. Och för att jag vill umgås med honom hela tiden efter dessa mardrömsdygn!
    
Den otroliga lättnaden och glädjen jag kände efter att ha hittat honom hel och vid liv gör det nästan, nästan värt alla timmar av oro och ängslan när han var borta (minus blåsor på fötterna och granbarr innanför underbyxorna efter en 16-timmars skogspromenad). Men bara nästan. Jag vill aldrig, aldrig mer att detta ska hända.
   
Nu, några dagar efter händelsen, har vi hunnit mysa massor och har tagit ett par ridturer runt hans nya hem. Johnny är lika glad och positiv som innan. Om inte lite mer modig, självsäker och framåt än tidigare...
  
Jag är så otroligt glad att jag fick tillbaka Johnny. Och evigt tacksam gentemot alla fina själar som hjälpt till! Detta blev en ganska lång historia. Men inte lika lång som de 32 timmar Johnny var borta…
  
/Petra (och Johnny B Goode)"
  

Johnny hemma och välbehållen.


Läst 81047 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
24

Gästblogg: "Morgonmänniskor – ingen förstår sig på dem"

Foto: Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Hassö är en av Sveriges främsta fälttävlansryttare. I det här inlägget, som hon först publicerade på sin privata blogg, skriver hon med glimten i ögat om ryttare inom olika grenar och deras vardagsrutiner.

"Ingen förstår sig på dem, morgonmänniskorna. Tvärtom, man stör ihjäl sig på dem. Det finns alltså de som tycker att man är duktigare om man börjar rida 07.00. Jag ska börja med extremerna, de börjar inte rida 07.00, de är PÅ GYMMET 07.00. Suck. Alla de andra dagarna börjar de rida 07.00 och är så läskigt pigga så man har lust att snooza en halvtimme till bara för att. Ok, vi börjar från början...
  
Dressyrryttaren. Jag vet inte när de gör stallet, men helt klart mockar de med hästarna inne i boxen, vilket för oss andra är helt otänkbart. Och tiden för denna syssla vill jag inte ens tänka på, om man börjar rida 07.00. Fast så klart, de mockar ju inte själva, så det spelar ingen roll. Ströar med pappersströ, för då kan inte hästarna börja hosta. Sedan rider man så många som möjligt (någon annan kan leda hästen ganska länge innan uppsittning), samtliga lindade upp över knäna, och så MÅSTE man vara klar innan 13.00. Annars är man en dålig människa.
  
Jag tror på fullt allvar att de måste spika (läs spajka) sin frukost (vågar inte ens tänka på vilken tid de intar den) med något serum som gör detta möjligt... Efter detta intas lunch på något fashionabelt ställe, där bara Amazonasueca-stövlar är godkända för inträde. De riktigt uthålliga, eller de som även spajkar lunchen, de orkar ha några lektioner på eftermiddagen. Hur man nu kan leva på att ha dressyrlektioner för en ryttare i taget är för mig en gåta, alltså rent ekonomiskt menar jag då. Hörde att Ulla Saltzbulle tog 4.000 kronor per lektion. Då förstår man ju litet bättre. Hästskötarna spenderar resten av dagen med att linda upp lindor och mocka en gång till, för de flesta gick inte ut i dag då det kom litet duggregn, och de som var ute kom in 11.
  
Hoppryttaren säger till hästskötaren att den kommer vid typ 10 (inte 10.00, så specifik tid ges ej). Sedan kanske det händer något oförutsett, typ gramanen gick sönder i går, så man måste åka till skomakaren och få den fixad först. Så när första hästen har stått iordninggjord på gången i en timme, då poppar hoppryttaren upp, och tar en liten markarbetsrunda på fibersanden i 20 minuter, med mobilen på tvären innanför hjälmen och huvudet på sned.
Sen ringer Sven Ingvar och säger att den där svarta var fin, den skulle jag vilja se i dag! Men inte hos dig, utan hos Petther. Så då måste lastbilen högtryckstvättas innan vi kan lasta, hästen måste nog klippas lite extra runt öronen och på nosen, så att det inte finns en risk att något litet morrhår sticker ut. Den är inte riden på tre dagar eftersom alla har varit på meeting, så DEN måste ut i skritten först innan man kan lasta. Och packa det där långa pelhamet förihelvete. Svarten lastas, utan morrhår.
  
När man kommer hem igen, så hann man inte rida mer i dag, så alla går i skritten, bara kolla så att ponnyn blir longerad för den kryper under grindarna i skrittmaskinen! Mocka, jo det gjorde nog nån i morse medan hoppryttaren hämtade gramanen och snackade med Frankie Sloothenberger om den där skimmeln som alla snackar om. Den stannade ut sig på vattnet förra helgen, så nu har man tagit borrelia-prov på den. Amerikanerna kommer att älska den, den är efter Cardento. Och den har bara borrelia på vattenmattan. Helvete, de där fyra ska ju starta i morgon, men dem kan hästskötaren trimma i kväll.
  
Fälttävlansryttaren börjar med att fodra mellan 7 och 8, en liten tuss hö så att de håller käften, sedan ska alla ut så fort det bara går så att man kan göra stallet ostört. Givetvis halmbädd, här vänder man inte på nåt gammalt piss, det får bobcaten göra sen. Hästskötare har inte de flesta, förutom en del ponnymammor som överlevt sig själva och fortfarande hävdar att de GILLAR att mocka. När det sista gruset är avsköljt från gårdagens skydd på galoppträningen i grustaget så planeras dagen till punkt och pricka. De första åtta hästarna rids ut med handhäst, för att spara tid, och det är så avkopplande och bra för ryggen att de slipper ryttare ibland. Sen finns mer tid över till de resterande sex hästarna, som rids efter lunch. Två ska till terrängbanan, för de behöver mer vattenträning (samboövertalning pågår gällande eget vattenhinder och även en grav som alla hästar ska gå över varje gång de släpps ut eller in så att de aldrig i hela livet tittar på en grav igen). Sambon hade inte tid i dag heller, så off we go.
  
Kan man köra fast det är punka på ett däck på släpet? Ja för fan, det är ju en boggie! Sagt och gjort, i väg kom man. Efter hemkomst konstateras att en kund hade ringt som vill prova en häst. Jo, men det går jättebra i mörkret, jag ställer bilen där bredvid med lysena på. Ni är så välkomna! Vid 23-tiden kommer de sista hästarna in, klarade precis de där 16 timmarna. Då är det bara några grusiga senskydd kvar att spola, men det kan vi göra i morgon. Visstja, i morgon kommer de ju med den där dressyrhästen som vi skulle prova. Men vi kan lägga skydden i en hink vatten så länge så går de lättare att få rena sen.
  
Nästa gång, hur går det till på tävling? Är du nyfiken???
  
Ciao, Anna Hassö"


Läst 99043 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
17

Gästbloggen: "Vi måste fundera på hur vi ska hålla tävlingshästar i framtiden"

Arkivfoto: Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Hassö är en av Sveriges främsta fälttävlansryttare. I det här inlägget, som hon först publicerade på sin privata blogg, efterfrågar Anna en mer nyanserad debatt om hästens välfärd. Tävlingsresultat får aldrig komma på bekostnad av hästarnas hälsa. Anna önskar ett öppnare och ödmjukare samtal där engagemanget för hästarnas välmående är starkt. Utan att olika grupper hackar på varandra.

"Jag har tänkt en del på den debatt som pågår om allt från nosgrimmor till hästarnas form och nu senast en debattartikel i Danmark där författaren jämför tävlingshästar med burhöns och cirkuselefanter. Reaktionerna är häftiga, och många inom sportens olika grenar och falanger engagerar sig i att hacka ganska hårt på angriparna. De som framför kritiken får höra att de är bushriders och andra typer av hästmänniskor tillhörande andra rum än ridsportens fina.
  
Nu ska jag vara ganska tydlig. Jag tror på fasta gränser. För barn, djur, i uppfostran och så vidare. Om man klemar i uppfostran så blir individen förstörd, bortskämd och tar sig friheter. Om vi handskas med stora djur gäller det att de samarbetar. Att de har en ledare som de vill följa. Jag tycker inte att det är konstigt, eller något slags djurplågeri, även om man måste säga ifrån ibland. Det kan gälla säkerhet och jag tror på att djur mår bäst av att ha en ledare.
  
När det sen kommer till att tävla tror jag att vi är på väg in i en framtid där det inte kommer att vara ok att behandla eller hålla djur hur som helst. Hur små boxar eller hagar får de ha? Hur mycket ska de få komma ut? Får vi tvinga dem till vad som helst för att uppnå vissa resultat? Jo, jag vet att det finns riktlinjer om boxar och hagar och så vidare, men var kommer gränsen att dras för vad vi kan göra och hur länge kan det pågå? Vissa anser att den moderna hästen är avlad för att stå i ett stall om man hårddrar det. Visst, de kanske är litet känsligare nu än för 30 år sedan, men det tar mer än 30 år att ändra ett djurslags behov och beteende.
  
Ska man acceptera att hästar får beteendestörningar, upprepade koliker, blir bukopererade med mera, bara för att någon tror och tycker att de måste bo i en box större delen av dygnet? En del hästar fodras med mer kraftfoder än grovfoder. Ska det anses ok, bara för att någon tror att en fet häst som är blank automatiskt är i fint skick? Jag har förstått att det finns de som tror att man kan fodra en tävlingshäst med 5 kilo kraftfoder och 6 kilo hö.
  
Jag ska gå litet mot strömmen här och säga att jag tror och tycker att vi måste fundera på hur vi ska hantera och hålla tävlingshästar i framtiden. Markerna blir infekterade på grund av för små ytor. Hästar blir stressade av långa resor och annat, de behöver återhämtning. Om vi försvarar oss med näbbar och klor varje gång någon islandshästryttare, eller annan med i våra ögon avvikande iakttagelser, och mer eller mindre idiotförklarar dem, så är vi nog på fel spår. Jag förstår mer än väl vilka ekonomiska intressen som finns i ridsporten. Hur gärna man vill att den där investeringen går hem. Hur mycket man kan riskera för att ens dotter, eller någon annan man supportar, ska lyckas. Det kommer inte att vara ok i framtiden att det är på bekostnad av hästarna.
  
Jag tävlar själv på relativt hög nivå och visst har man gått på en nit, gjort en felbedömning och så vidare. Ingen är felfri. Jag är ganska säker på att mina hästar gillar sitt jobb. Jag försöker hitta det de gillar bäst och låta dem göra det. Passar det inte in i mitt liv, så väljer jag ibland att sälja någon häst, för att den ska få fortsätta göra det den är bäst på. Sen hatar jag att sälja mina egna, även om mitt jobb delvis är att sälja andras, men det är en annan femma.
  
Nu närmar sig utomhussäsongen, som i alla fall jag ser fram emot. Ska bli kul att komma vidare med alla roliga utbildningshästar som vi har just nu, bland annat ett gäng fyraåringar från Jumper, via Sylve. De är ute och tränar upp sig för framtiden med en del kul övningar i terrängen. Hoppas vi hörs snart igen!
  
/Anna Hassö"


Läst 97267 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
15

Gästblogg: Saker du blev lovad i hästfilmerna – som inte händer i verkligheten

Foto: Adobe Stock (häst) och Matilda Nyberg

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hoppryttarna Hanna Jönsson, Sigrid Westerholm och Jenny Östberg Hjort driver hästbloggen Trojkan, där detta inlägg först publicerades. De kallar sig genuina hästnördar med små medel och stora drömmar. I bloggen delar de med sig av sin vardag.

"Vi har alla tittat på filmerna Svarta hingsten, Sherdil, Black beauty med flera. De handlar jämnt om hur man räddar en stackars häst och därefter får ett magiskt band till varandra, som också gör att man vinner tävlingen i slutet.
 
I verkligheten:
Det kommer att kosta minst 50.000 kronor i veterinärvård att rädda den stackars kraken och därefter år av rehab, skadeåterfall och misslyckad reparation av dålig grundutbildning. Sedan kommer du att vara skadeparanoid i flera år, varje gång du styr mot ett hinder känner du låsningar i höger bog, hältor i hovlederna och kanske en släng av cancer någonstans...
 
Du kommer inte att få låna ridutrustning av någon hunkig militär. Ingen hunkig man alls kommer att vara inblandad. Du kommer inte att ha stärkt dina band med hästen när ni gemensamt simmade från ett sjunkande skepp. Däremot kanske du äventyrar er relation när du försöker få hästen att gå genom en vattenpöl.
 
Din häst är antagligen brun utan tecken. Inte svart och inte fullblod. Du tar inte hem hästen till dina förstående föräldrar. Du har den heller inte vid något hemligt torp. Du betalar för en stallplats på ridskolan med pengar ur egen ficka.
 
Hästen tycker säkert om dig. Men den vägrar i alla fall när du försöker fläska av den stort på en oxer. Den stora tävlingen i slutet byts nog ut mot en lokal en meter i Ånge, där ni får stryk av en dyrare häst. Men kanske plockar ni med er en vit tygblomma hem (och den kan vara den största segern och göra det värt allt!).
  
/Hanna och Sigrid – synar hästfilmerna"
 

Läst 89389 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
12

Värna djursjukskötarlegitimationen för djurens bästa

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ida Jansson är ordförande i Veterinärmedicinska föreningen, en studentkår för dem som studerar till veterinär och djursjukskötare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Föreningen är kritisk till Jordbruksverkets förslag på ökade befogenheter för djurvårdare, en titel som vem som helst får använda sig av. Djursjukskötare är en titel som bör värnas menar man, i Gästbloggen ger Ida sin och föreningens syn på varför.

"Just nu blåser det storm inom djursjukvårdsbranschen. Som student på Sveriges lantbruksuniversitet och framtida yrkesverksam inom just denna bransch är det lite skrämmande att nu se hur framtida kollegors legitimation riskerar att undergrävas och våra djurs bästa riskeras.
  
Jordbruksverket kom förra veckan med ett förslag där man vill lösa bristen på legitimerade djursjukskötare inom djursjukvården genom att utöka befogenheterna för den yrkeskategori som nu heter djurvårdare. Djurvårdare kan vem som helst kalla sig, medan en legitimerad djursjukskötare alltid har en treårig universitetsutbildning alternativt lång yrkeserfarenhet i kombination med godkänt examensprov.
  
Förslaget som kommit ut innebär att djurvårdare (alltså i princip vem som helst) efter en 80 timmar lång kurs bland annat ska få söva djur samt underhålla och övervaka narkos, något som tidigare bara varit tillåtet för legitimerade djursjukskötare och veterinärer. Detta att jämföra med de omkring 930 timmar som läggs på samma studieområden på universitetsutbildningen till legitimerad djursjukskötare. Låter inte det märkligt? Om förslaget går igenom kommer arbetsgivare själva kunna hålla i kursen. Det finns inga krav på att den ska godkännas av någon myndighet och deltagarna behöver heller inte examineras på något sätt.
  
Sövning och narkos är riskfyllda moment för alla djur, inte minst för hästar. Livsnödvändiga funktioner som blodcirkulation och andning måste hela tiden övervakas för att narkosen ska vara säker för djuret. Induktionen, d.v.s. när man får hästen att somna, är speciellt riskfylld. Även uppvaket innebär stora risker, framför allt om induktionen varit dålig eller om hästen inte haft en jämn narkos under själva operationen. Det förekommer att hästar bryter ben under uppvak! En häst bör även vara sövd så kort tid som möjligt för att undvika komplikationer såsom kolik eller förstoppning. I praktiken skulle Jordbruksverkets förslag kunna innebära att en kirurg med händerna i buken på en häst tvingas bryta sin sterilitet för att ingripa om något går snett för att en person med för låg kompetens sköter narkosen. Kirurgen skulle alltså inte bara behöva koncentrera sig på att operera, utan även hålla uppsikt över narkosen som potentiellt hanteras av en person med för låg kompetens. Detta leder inte bara till längre operationstider utan också till mer riskfylld sövning och en äventyrad patientsäkerhet. Med andra ord: Djursjukskötarnas legitimation är väl värd att skydda!
  
Veterinärmedicinska föreningen, studentkåren för veterinär- och djursjukskötarstudenter som studerar vid SLU, är bara en av flera instanser som ställer sig kritiska till Jordbruksverkets förslag och anser att fler djurägare bör få möjlighet att sätta sig in i vad det skulle innebära. Allt mer avancerade ingrepp och vård av våra hästar ställer krav på att personalen som har hand om dem är kompetent. Om förslaget börjar gälla är det ett steg i helt fel riktning för att uppnå dessa mål och i rak motsats till utvecklingen i resten av världen där det ställs allt högre krav på kompetens för de som arbetar inom djursjukvården.
  
Ida Jansson, ordförande Veterinärmedicinska föreningen 2017"


Läst 84627 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
09

Gästblogg: Bruksprovet – en förstagångsupplevelse


Foto: Privat och Hippson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Caroline Johansson skriver om vardagen tillsammans med sin hoppstammade unghäst La Dame en Rouge, även kallad Stina, i sin blogg. I ett gästinlägg berättar hon om sitt premiärbesök på Bruksprovet där hon funderar över för vem provet är. Vilka sitter på läktaren och vad vill de ha ut av besöket? Det blir både ris – tyst prov, och ros – läktarguidning med bland andra Maria Gretzer.

"I somras, under Falsterboveckan, kom jag att hamna i samtal med en representant för SWB. Hon berättade för mig att deras största grupp av uppfödare är just sådana som jag: kvinnor som tar ett föl på sitt sto. Själv har jag lite svårt att kalla mig uppfödare, det ligger något professionellt i ordet. Jag ser mig snarare som en kunskapstörstande kund åt SWB och det är ur det perspektivet jag skriver denna sammanfattning och dessa reflektioner, även om jag säkert kan ses representera några ur vad de kallar sin största uppfödargrupp också.

Jag åkte ner till Flyinge främst för att få se Mr Vain, som Stina är betäckt med, live. Lite sent påtänkt kanske, eftersom fölet kommer om dryga två månader, men nyfikenheten på Pappa Häst kanske är förklarlig ändå? ;) Jag har inga planer på att betäcka i år igen, men alla evenemang som andas häst och som ger möjlighet att lära sig något nytt har stark dragningskraft på mig, så jag gasade ner för att se provet under lördagen och söndagen.

På lördagen var det treåriga hopphingstar som löshoppades och treåriga dressyrhingstar som visades under ryttare, fyra- och femåriga hingstar (+ prestationshingstar) hoppades av testryttare (hopphingstarna) och dressyrhingstarna i ålderskategorin reds på backen av testryttare. På söndagen hoppades och reds hingstarna i sina respektive grenar av sina egna ryttare.

Tyst prov
Detta var, med mitt nyfunna avelsintresse, första gången jag åkte på ett bruksprov. Ett år för sent kanske, med tanke på att provet var "tyst" i år och inga kommentarer från domare eller testryttare gavs till skillnad från tidigare år. Jag resonerade som så att man kanske kunde lära sig något på det också; titta, fundera, anteckna och tänka själv, för att få ta del av kommentarerna när provet väl var överståndet... Ja, men tydligen bara för de hingstar som blev godkända. Vad är detta för mörkläggningsstil? Jag har massor av invändningar mot denna typ av censur, som (icke verifierad uppgift) ska ha tillkommit för att hingstägare inte vill att negativ kritik om deras hingstar ska "komma ut" för att det kan sänka värdet på hingsten vid ev. försäljning:

  1. Det luktar lite lurt... Domarna kan ju ha låtit bli att släppa igenom hingsten för något som de anser t.ex. kan påverka hållbarheten eller framtida sportprestationer, men detta får vi aldrig veta, utan kan hänvisas till att hingsten hade en dålig dag.
  2. Forum för spekulationer: På nätet är det nu fritt fram att spekulera i varför den och den hingsten inte blev godkänd. Hade det inte varit enklare för alla (inklusive hingstägaren. Tror spekulationer är av ondo för alla i slutändan) om anledningarna blev officiella?
  3. Icke kundvänligt. Jag antar att bruksprovet är till för oss som sitter på läktarna också. Annars hade man ju kunnat göra ett slutet evenemang med bara hingstvisare och domare och presenterat de godkända hingstarna när provet var överståndet. Vi som sitter på läktarna är väl allt ifrån "bara" intresserade, till folk som funderar på att betäcka med någon av de deltagande hingstarna eller folk som redan har betäckt. Någon form av potentiella kunder är vi iallafall och det här tysta evenemanget var egentligen ganska ointressant om man ser på det ur marknadsföringssynpunkt för hingstarna.
  4. Opedagogiskt. Jag har fått uppfattningen att SWB jobbar väldigt aktivt för att öka intresset för och kunskapen om sporthästavel i Sverige. Man är med som utställare på väldigt många evenemang, har starta "Ung SWB" för att uppmuntra unga uppfödare, erbjuder "Uppfödarcoachen" för dem som går i betäckningstankar o.s.v. I mina ögon är Bruksprovet ett gyllene tillfälle att erbjuda intresserade kunskap. Ja, förutsatt att omdömen ges offentligt av domarna då... Under fredagseftermiddagen hade SWB även en utbildning om exteriörbedömning, något jag väldigt gärna hade gått på, om det inte var för att den kostade 650 kr (senior, medlem i SWB). Alldeles för dyrt pris för kunskap som förmodligen på lång sikt återinvesteras i SWB iochmed deltagande i framtida evenemang, potentiellt ökat intresse för exteriördomarutbildningar, större intresse för den egna hästen och kanske planer på ett föl (som registreras in i SWB och visas på unghästtester ordnade av SWB, ja, ni fattar vart jag vill komma).
  5. Ger man sig in i leken får man leken tåla. Precis som att man kan kolla en hästs resultat från treårstest eller tävlingsresultat på TDB när man är i stånd att köpa den. (Kan man få mörka omdömen från bruksprov kanske man också borde kunna få be att radera sin hästs resultat från treårstestet om det inte gick som förväntat ;) )

Läktarguidning
Som kompensation för domarnas moltigande hade SWB engagerat initierade personer som höll läktarguidning under lördagen. Man kunde hyra en liten mottagare + hörlurar för 100 kronor (som gjorde att provet blev dubbelt så dyrt den dagen, eftersom inträdet också var på 100 kronor) och istället lyssna till Wanja Wallemyr som guidade de treåriga dressyrhingstarnas uppvisning under egen ryttare, Maria Gretzer som kommenterade under testridning för hopphingstar och Kerstin André som kommenterade testridningarna på dressyrhingstarna. Guidningen skulle ha fungerat under morgonens löshoppning av hoppstammade treårshingstar också, men tydligen störde publikens sändare ut personalens nere i ringen, så löshoppningen fick vara tyst.

Hursomhelst så var guidningen otroligt bra! Särskilt Maria Gretzers. Hon var rak, kunnig (såklart...) och intresserad av att föra en dialog med publiken. Istället för att bara säga vad hon tyckte om ekipagen, så gav hon en fyllig bakgrund till de bägge testryttarna, kommenterade deras ridstilar och hur de kompletterade varandra (Linda Heed och Dave Maarse), kommenterade hästarna och frågade efter publikens funderingar och kommentarer på ett öppenhjärtigt sätt. Det blev snarare som en dialog där uppe på läktaren där man fick lufta sina funderingar om allt från de enskilda ekipagen till hela bruksprovsformatet och vad vi förväntar oss av våra unga hästar, med en expert som såg till att hålla stämningen högt i tak. Väldigt värdefullt!

Maria gav även sin syn på detta med att hålla ett tyst prov. Hon menade att det kunde vara lika bra, då upplevelsen på senare år är att domarna ändå inte har kunnat säga något negativt om hingstarna med tanke på efterföljande reaktioner. För egen del kan jag tänka mig att byta ut domarkommentarer mot den form av läktarguidning som hölls i år, men då får guidningen gärna ingå i inträdet samt att domarnas slutliga kommentarer ska publiceras, även för de hingstar som inte klarade provet!

Även under Andrés guidning var det ett bra samspel med publiken. Hon bad oss om våra funderingar i jämförelser mellan de olika hingstarna som visades samtidigt och gav även sin syn på saken. Även här var guidningen öppen för frågor och själv ville jag gärna höra mer om hästarnas olika exteriör som ledde till olika egenskaper vid ridning. Som sidekick hade Kerstin uppfödaren Ulrica Jacobs vilket var en lyckad kombination. Särskilt under visningen av Aideean och Conde Nord kom Ulrica med inputs som gjorde det tydligt att man söker efter olika saker, beroende på för vem man avlar häst. Många i publiken röstade på Aideean, troligen för att han gav ett lugnare och mer harmoniskt intryck, medan Ulrica hellre såg Conde Nord på sina ston. I mina ögon, och med tanke på vad jag skulle vilja få fram i en häst, verkar CN alltför känslig, medan jag tillochmed blev ridsugen av att se Mattias Janssons coola och harmoniska visning av Aideean.

Domaren som ändå pratade
Under visningen av dressyrhingstarna under egen ryttare (även de treåriga) har det kommenterats runtomkring på sociala medier att sportrepresentant Susanne Gielen gav instruktioner till vissa av ekipagen. Vissa menar att detta var orättvist, antingen för att de som fick instruktioner fick mer hjälp att visa sina hingstar på ett fördelaktigt sätt, eller att ryttarna som fick instruktioner kanske tog illa vid sig och där har vi det igen, balansgången mellan ryttarnas integritet och hästarnas möjlighet att kunna vara så bra som möjligt. I min värld är ryttarna bara ett redskap för att visa fram hästen på mest representativa sätt. Deras ridning skall inte bedömas, utan hur hästen ter sig under dem. Menade Gielen att hon kunde få se mer av hästarnas kapacitet och potential genom att instruera ryttarna: so be it! Inte annat än rättvist mot hästarna. De hästar som inte kommenterades får man väl anta visades på ett föredömligt sätt där hon fick se både upp- och nedväxlingar i harmoni.

För egen del kunde jag inte annat än sympatisera med hennes instruktioner. De handlade allihopa om att släppa hästen ifrån sig, låta den sträcka lite på sig, komma i balans och visa sin naturliga gång. Vissa verkade ha svårigheter med detta. Det kanske inte säger lika mycket om hästen som det sätt den rids på, men jag tyckte ändå att efterlevnaden av Gielens instruktioner var intressant och rätt avslöjande. Kunde man få ner hästen i tempo utan att korta tygeln så mycket? Kunde den skritta lite långsammare utan att tappa takten? Hon fick dessutom be ryttarna på de treåriga hästarna att flera gånger under samma ritt att ställa sig i fältsits eller rida lätt. Vad är detta för trend med att sitta tungt på så unga hästar? I mina ögon vittnar det om ridning där hästarna kläms in i en form när ryttarna är så nödbedda om att lätta av i hand och säte.

Jag kunde inte heller låta bli att fråga Wallemyr varför absolut ingen rider med remontnosgrimma längre. Aachennosgrimmor med tillhörande snokrem på varenda häst, även om man vet att de fortfarande skiftar tänder vid tre års ålder. Hon verkade fundera på samma sak och tyckte att det var en bra fråga, men jag vet, det är ju inte hon som ska besvara den; det är alla de som använder sig av aachennosgrimman. Jag kan ändå inte låta bli att ställa dessa frågor i vad som verkar vara ett normaliserande av utrustning och ridstil på unga hästar som hör till hästar som kommit högre upp i ålder och utbildning.

Manlig och kvinnlig testryttare
SWB har gjort ett bra jobb med att välja ut testryttare till hästarna. Ett smart drag är att ha en manlig och en kvinnlig testryttare. För egen del känns det viktigt att hingstarna ska kunna bli ridna av olika stilar, och främst att de ska kunna visas utan alltför dominerande ridning, medan andra säkert känner igen sig mer i en mer handfast ridstil.

Särskilt roligt tyckte jag att det var att titta på testryttarna i hoppning. Linda Heed satt mest och log medan den ena hingsten sprallade värre än den andre. Sedan när de slutade var det "klapp-klapp" och iväg. Hon var konsekvent och korrigerade då det behövdes, men ren livsyster och eventuell spänning gjordes det ingen affär av. Dave Maarse kanske inte visade samma ridlycka med hela kroppen, men så fint han red! Och superkonsekvent utan att någonsin bli hård i ridningen. Det var som att alla hästar förstod honom och ville samarbeta med en gång. Han satt så still och verkade ha ett sådant lugn i kroppen att det kanske till och med blev lite för lugnt med vissa hästar ;) Lindas ridning var... "busigare", något som också verkade uppskattas av de flesta unga hingstarna.

Testryttarna i hoppning visade förtroende för hästarna och lät dem jogga runt på halvlång tygel medan de spanade in banan och väntade på den andre.

Dressyrens testryttare Eva Möller och Theo Hanzon kompletterade också varandra fint. De flesta hästar verkade trivas bättre med Eva på ryggen och i min smak red Theo lite för dominerande. Å andra sidan verkade de ha ett solitt upplägg där Eva (som är en mycket rutinerad unghästvisare) ville testa hästarna under lite friare former och hur de gick där de gick som bäst, mest avspända och bekväma, medan Theo satte lite mer tryck i alla hästar för att helt enkelt "känna på dem"; var de hade sina gränser och begränsningar. För egen del hade det räckt med att se Eva rida, men man får väl också ha i baktanke att detta är ett prov, där hingstarna blir testade under former som är mer ansträngande än den vanliga hemmaträningen, för att kunna göra en så komplett bedömning av dem som möjligt.

Vad förväntar vi oss av de unga hästarna? Provet är för de bästa
Det är svårt att förstå att hästarna är så unga som de är. De är helt fantastiska! Och visst har det hänt saker med unghästmaterialet. Jag frågade Maria Gretzer specifikt om det under läktarguidningen och hon bekräftade att det skett en enorm utveckling i hur kapabla hästarna är. Men det är vanskligt, det där med att hästarna fått så mycket bättre fysiska förutsättningar. Hänger psyket med när man rider en fyraårig häst i en form som lätt skulle platsa i en Lätt A? Och hur mår kroppen i ett hållbarhetsperspektiv? Är hästarnas fysiska förutsättningar såpass ändrade att man kan "rida ihop" dem innan allt det där grundläggande, uppbyggande jobbet är gjort? Jag har svårt att acceptera det utan att ha tagit del av någon forskning som bekräftar detta och hade gärna sett mer avspändhet, mer nosryggar i eller framför lodplanet, mer lätta säten och mindre disciplin, främst i dressyren. Hoppningen upplevde jag som... mjukare och att ryttarna mest fanns där som stöd för hästarna att visa sin egen hoppförmåga och att de fick rulla på i den form där de kände sig mest bekväma. 
  
/Caroline Johansson"


Läst 58854 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
08

Gästblogg: "Jag är stolt över att vara uppvuxen i en värld där kvinnan är och får vara stark"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Melina Kellgren är 22 år och bor i Malmö. Hon är en ridskoletjej som fick sin första egna häst för tre år sedan. Melina har varit aktiv inom föreningens ungdomssektion och har jobbat mycket med ungdomarna i stallet. Det här inlägget skrev hon i dag med anledning av att det är Internationella kvinnodagen – en hyllning till stallet och hästarna som formar starka kvinnor.

"I dag är det kvinnans dag. En dag då vi hyllar och uppmärksammar varje tjej, kvinna och dam, små, stora, långa, korta, ljusa och mörka. Listan kan göras lång, men en sak är säker – vi är starka, underbara och helt j*vla fantastiska.
  
En sak jag kom att tänka på när jag satt i bilkön till mitt jobb i morse, ett jobb där mannen har övertaget och vi kvinnor inte ses som att ha samma värde, var att jag ville tacka alla hästarna och stalltjejerna/killarna för min styrka. Det är tack vare den uppväxt jag fått hos hästarna och alla individerna runt om som jag är en stark ung kvinna som har lärt mig vilket stort värde jag har, trots att jag inte har något hängande mellan benen.
  
I stallet är alla välkomna. Här har jag blivit uppfostrad av starka kvinnor som har lärt mig vikten av mitt egenvärde och min fria vilja sedan jag var ynka sex år.
  
Självfallet märker vi av skillnaderna mellan könen inom ridsporten, det är inget man kan undgå. Men här är en plats där en ung kvinna får ta plats och en plats där en ung kvinna TAR plats.
  
Under de senaste åren har det släppts studier och artiklar kring att många blivande chefer och verksamhetsledare fostras i stallmiljön. Känner mig stolt och stark när jag läser detta, för vet ni vad? Enligt mig är det 100 procent sant. I stallet lär du dig att ta ansvar från tidig ålder och lär dig arbeta självständigt och likaså i grupp. Du möter motgångar, känner ibland att du inte orkar mer, men med rätt vägledning och stöd – från både fyrbenta och tvåbenta individer – kämpar du vidare mot dina mål.
  
Jag är stolt över att vara uppvuxen i en värld där kvinnan är stark och får vara stark. Jag är stolt över alla de tjejer jag i dag kan stötta och hjälpa mot att bli en stark, självständig individ med ett öppet sinne mot allt och alla. Jag kan endast uttala mig om mina egna erfarenheter – men i stallet har jag vuxit, lärt mig både djurs och människors värde. Ett värde utifrån individen och inte utifrån kön, färg, etnicitet eller ålder. I stallet har jag sett upp till starka kvinnor som har haft skinn på näsan och har gått sin väg, en väg som ofta inneburit att hantera djur på 400 till 600 kilo och som inte alltid vill samarbeta.
  
Tack alla hästmänniskor där ute som varje dag hyllar kvinnan och låter henne växa. Tack till alla underbara hästar som för in glädje och styrka till de absolut mest söndriga själarna.
  
Tack för världens bästa grund att stå på för en ung kvinna.
  
Väljer att avsluta med att citera Penny Schulman - Tjejer är bäst!"

//Melina Kellgren 


Läst 44726 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen



Mest lästa


Arkiv



Populärt hos Charlies

Husbloggare

Gästblogg: Är de goda (rid-)råden verkligen goda?

Gästbloggen

Tävlingen i söndags och en förmiddag hemma!

Therese

we tävling

Portugal-bloggen

Till Husbloggarna