Gästbloggen
MAR
17

Gästbloggen: "Vi måste fundera på hur vi ska hålla tävlingshästar i framtiden"

Arkivfoto: Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Hassö är en av Sveriges främsta fälttävlansryttare. I det här inlägget, som hon först publicerade på sin privata blogg, efterfrågar Anna en mer nyanserad debatt om hästens välfärd. Tävlingsresultat får aldrig komma på bekostnad av hästarnas hälsa. Anna önskar ett öppnare och ödmjukare samtal där engagemanget för hästarnas välmående är starkt. Utan att olika grupper hackar på varandra.

"Jag har tänkt en del på den debatt som pågår om allt från nosgrimmor till hästarnas form och nu senast en debattartikel i Danmark där författaren jämför tävlingshästar med burhöns och cirkuselefanter. Reaktionerna är häftiga, och många inom sportens olika grenar och falanger engagerar sig i att hacka ganska hårt på angriparna. De som framför kritiken får höra att de är bushriders och andra typer av hästmänniskor tillhörande andra rum än ridsportens fina.
  
Nu ska jag vara ganska tydlig. Jag tror på fasta gränser. För barn, djur, i uppfostran och så vidare. Om man klemar i uppfostran så blir individen förstörd, bortskämd och tar sig friheter. Om vi handskas med stora djur gäller det att de samarbetar. Att de har en ledare som de vill följa. Jag tycker inte att det är konstigt, eller något slags djurplågeri, även om man måste säga ifrån ibland. Det kan gälla säkerhet och jag tror på att djur mår bäst av att ha en ledare.
  
När det sen kommer till att tävla tror jag att vi är på väg in i en framtid där det inte kommer att vara ok att behandla eller hålla djur hur som helst. Hur små boxar eller hagar får de ha? Hur mycket ska de få komma ut? Får vi tvinga dem till vad som helst för att uppnå vissa resultat? Jo, jag vet att det finns riktlinjer om boxar och hagar och så vidare, men var kommer gränsen att dras för vad vi kan göra och hur länge kan det pågå? Vissa anser att den moderna hästen är avlad för att stå i ett stall om man hårddrar det. Visst, de kanske är litet känsligare nu än för 30 år sedan, men det tar mer än 30 år att ändra ett djurslags behov och beteende.
  
Ska man acceptera att hästar får beteendestörningar, upprepade koliker, blir bukopererade med mera, bara för att någon tror och tycker att de måste bo i en box större delen av dygnet? En del hästar fodras med mer kraftfoder än grovfoder. Ska det anses ok, bara för att någon tror att en fet häst som är blank automatiskt är i fint skick? Jag har förstått att det finns de som tror att man kan fodra en tävlingshäst med 5 kilo kraftfoder och 6 kilo hö.
  
Jag ska gå litet mot strömmen här och säga att jag tror och tycker att vi måste fundera på hur vi ska hantera och hålla tävlingshästar i framtiden. Markerna blir infekterade på grund av för små ytor. Hästar blir stressade av långa resor och annat, de behöver återhämtning. Om vi försvarar oss med näbbar och klor varje gång någon islandshästryttare, eller annan med i våra ögon avvikande iakttagelser, och mer eller mindre idiotförklarar dem, så är vi nog på fel spår. Jag förstår mer än väl vilka ekonomiska intressen som finns i ridsporten. Hur gärna man vill att den där investeringen går hem. Hur mycket man kan riskera för att ens dotter, eller någon annan man supportar, ska lyckas. Det kommer inte att vara ok i framtiden att det är på bekostnad av hästarna.
  
Jag tävlar själv på relativt hög nivå och visst har man gått på en nit, gjort en felbedömning och så vidare. Ingen är felfri. Jag är ganska säker på att mina hästar gillar sitt jobb. Jag försöker hitta det de gillar bäst och låta dem göra det. Passar det inte in i mitt liv, så väljer jag ibland att sälja någon häst, för att den ska få fortsätta göra det den är bäst på. Sen hatar jag att sälja mina egna, även om mitt jobb delvis är att sälja andras, men det är en annan femma.
  
Nu närmar sig utomhussäsongen, som i alla fall jag ser fram emot. Ska bli kul att komma vidare med alla roliga utbildningshästar som vi har just nu, bland annat ett gäng fyraåringar från Jumper, via Sylve. De är ute och tränar upp sig för framtiden med en del kul övningar i terrängen. Hoppas vi hörs snart igen!
  
/Anna Hassö"


Läst 23206 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
15

Gästblogg: Saker du blev lovad i hästfilmerna – som inte händer i verkligheten

Foto: Adobe Stock (häst) och Matilda Nyberg

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hoppryttarna Hanna Jönsson, Sigrid Westerholm och Jenny Östberg Hjort driver hästbloggen Trojkan, där detta inlägg först publicerades. De kallar sig genuina hästnördar med små medel och stora drömmar. I bloggen delar de med sig av sin vardag.

"Vi har alla tittat på filmerna Svarta hingsten, Sherdil, Black beauty med flera. De handlar jämnt om hur man räddar en stackars häst och därefter får ett magiskt band till varandra, som också gör att man vinner tävlingen i slutet.
 
I verkligheten:
Det kommer att kosta minst 50.000 kronor i veterinärvård att rädda den stackars kraken och därefter år av rehab, skadeåterfall och misslyckad reparation av dålig grundutbildning. Sedan kommer du att vara skadeparanoid i flera år, varje gång du styr mot ett hinder känner du låsningar i höger bog, hältor i hovlederna och kanske en släng av cancer någonstans...
 
Du kommer inte att få låna ridutrustning av någon hunkig militär. Ingen hunkig man alls kommer att vara inblandad. Du kommer inte att ha stärkt dina band med hästen när ni gemensamt simmade från ett sjunkande skepp. Däremot kanske du äventyrar er relation när du försöker få hästen att gå genom en vattenpöl.
 
Din häst är antagligen brun utan tecken. Inte svart och inte fullblod. Du tar inte hem hästen till dina förstående föräldrar. Du har den heller inte vid något hemligt torp. Du betalar för en stallplats på ridskolan med pengar ur egen ficka.
 
Hästen tycker säkert om dig. Men den vägrar i alla fall när du försöker fläska av den stort på en oxer. Den stora tävlingen i slutet byts nog ut mot en lokal en meter i Ånge, där ni får stryk av en dyrare häst. Men kanske plockar ni med er en vit tygblomma hem (och den kan vara den största segern och göra det värt allt!).
  
/Hanna och Sigrid – synar hästfilmerna"
 

Läst 40514 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
12

Värna djursjukskötarlegitimationen för djurens bästa

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ida Jansson är ordförande i Veterinärmedicinska föreningen, en studentkår för dem som studerar till veterinär och djursjukskötare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Föreningen är kritisk till Jordbruksverkets förslag på ökade befogenheter för djurvårdare, en titel som vem som helst får använda sig av. Djursjukskötare är en titel som bör värnas menar man, i Gästbloggen ger Ida sin och föreningens syn på varför.

"Just nu blåser det storm inom djursjukvårdsbranschen. Som student på Sveriges lantbruksuniversitet och framtida yrkesverksam inom just denna bransch är det lite skrämmande att nu se hur framtida kollegors legitimation riskerar att undergrävas och våra djurs bästa riskeras.
  
Jordbruksverket kom förra veckan med ett förslag där man vill lösa bristen på legitimerade djursjukskötare inom djursjukvården genom att utöka befogenheterna för den yrkeskategori som nu heter djurvårdare. Djurvårdare kan vem som helst kalla sig, medan en legitimerad djursjukskötare alltid har en treårig universitetsutbildning alternativt lång yrkeserfarenhet i kombination med godkänt examensprov.
  
Förslaget som kommit ut innebär att djurvårdare (alltså i princip vem som helst) efter en 80 timmar lång kurs bland annat ska få söva djur samt underhålla och övervaka narkos, något som tidigare bara varit tillåtet för legitimerade djursjukskötare och veterinärer. Detta att jämföra med de omkring 930 timmar som läggs på samma studieområden på universitetsutbildningen till legitimerad djursjukskötare. Låter inte det märkligt? Om förslaget går igenom kommer arbetsgivare själva kunna hålla i kursen. Det finns inga krav på att den ska godkännas av någon myndighet och deltagarna behöver heller inte examineras på något sätt.
  
Sövning och narkos är riskfyllda moment för alla djur, inte minst för hästar. Livsnödvändiga funktioner som blodcirkulation och andning måste hela tiden övervakas för att narkosen ska vara säker för djuret. Induktionen, d.v.s. när man får hästen att somna, är speciellt riskfylld. Även uppvaket innebär stora risker, framför allt om induktionen varit dålig eller om hästen inte haft en jämn narkos under själva operationen. Det förekommer att hästar bryter ben under uppvak! En häst bör även vara sövd så kort tid som möjligt för att undvika komplikationer såsom kolik eller förstoppning. I praktiken skulle Jordbruksverkets förslag kunna innebära att en kirurg med händerna i buken på en häst tvingas bryta sin sterilitet för att ingripa om något går snett för att en person med för låg kompetens sköter narkosen. Kirurgen skulle alltså inte bara behöva koncentrera sig på att operera, utan även hålla uppsikt över narkosen som potentiellt hanteras av en person med för låg kompetens. Detta leder inte bara till längre operationstider utan också till mer riskfylld sövning och en äventyrad patientsäkerhet. Med andra ord: Djursjukskötarnas legitimation är väl värd att skydda!
  
Veterinärmedicinska föreningen, studentkåren för veterinär- och djursjukskötarstudenter som studerar vid SLU, är bara en av flera instanser som ställer sig kritiska till Jordbruksverkets förslag och anser att fler djurägare bör få möjlighet att sätta sig in i vad det skulle innebära. Allt mer avancerade ingrepp och vård av våra hästar ställer krav på att personalen som har hand om dem är kompetent. Om förslaget börjar gälla är det ett steg i helt fel riktning för att uppnå dessa mål och i rak motsats till utvecklingen i resten av världen där det ställs allt högre krav på kompetens för de som arbetar inom djursjukvården.
  
Ida Jansson, ordförande Veterinärmedicinska föreningen 2017"


Läst 54115 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
09

Gästblogg: Bruksprovet – en förstagångsupplevelse


Foto: Privat och Hippson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Caroline Johansson skriver om vardagen tillsammans med sin hoppstammade unghäst La Dame en Rouge, även kallad Stina, i sin blogg. I ett gästinlägg berättar hon om sitt premiärbesök på Bruksprovet där hon funderar över för vem provet är. Vilka sitter på läktaren och vad vill de ha ut av besöket? Det blir både ris – tyst prov, och ros – läktarguidning med bland andra Maria Gretzer.

"I somras, under Falsterboveckan, kom jag att hamna i samtal med en representant för SWB. Hon berättade för mig att deras största grupp av uppfödare är just sådana som jag: kvinnor som tar ett föl på sitt sto. Själv har jag lite svårt att kalla mig uppfödare, det ligger något professionellt i ordet. Jag ser mig snarare som en kunskapstörstande kund åt SWB och det är ur det perspektivet jag skriver denna sammanfattning och dessa reflektioner, även om jag säkert kan ses representera några ur vad de kallar sin största uppfödargrupp också.

Jag åkte ner till Flyinge främst för att få se Mr Vain, som Stina är betäckt med, live. Lite sent påtänkt kanske, eftersom fölet kommer om dryga två månader, men nyfikenheten på Pappa Häst kanske är förklarlig ändå? ;) Jag har inga planer på att betäcka i år igen, men alla evenemang som andas häst och som ger möjlighet att lära sig något nytt har stark dragningskraft på mig, så jag gasade ner för att se provet under lördagen och söndagen.

På lördagen var det treåriga hopphingstar som löshoppades och treåriga dressyrhingstar som visades under ryttare, fyra- och femåriga hingstar (+ prestationshingstar) hoppades av testryttare (hopphingstarna) och dressyrhingstarna i ålderskategorin reds på backen av testryttare. På söndagen hoppades och reds hingstarna i sina respektive grenar av sina egna ryttare.

Tyst prov
Detta var, med mitt nyfunna avelsintresse, första gången jag åkte på ett bruksprov. Ett år för sent kanske, med tanke på att provet var "tyst" i år och inga kommentarer från domare eller testryttare gavs till skillnad från tidigare år. Jag resonerade som så att man kanske kunde lära sig något på det också; titta, fundera, anteckna och tänka själv, för att få ta del av kommentarerna när provet väl var överståndet... Ja, men tydligen bara för de hingstar som blev godkända. Vad är detta för mörkläggningsstil? Jag har massor av invändningar mot denna typ av censur, som (icke verifierad uppgift) ska ha tillkommit för att hingstägare inte vill att negativ kritik om deras hingstar ska "komma ut" för att det kan sänka värdet på hingsten vid ev. försäljning:

  1. Det luktar lite lurt... Domarna kan ju ha låtit bli att släppa igenom hingsten för något som de anser t.ex. kan påverka hållbarheten eller framtida sportprestationer, men detta får vi aldrig veta, utan kan hänvisas till att hingsten hade en dålig dag.
  2. Forum för spekulationer: På nätet är det nu fritt fram att spekulera i varför den och den hingsten inte blev godkänd. Hade det inte varit enklare för alla (inklusive hingstägaren. Tror spekulationer är av ondo för alla i slutändan) om anledningarna blev officiella?
  3. Icke kundvänligt. Jag antar att bruksprovet är till för oss som sitter på läktarna också. Annars hade man ju kunnat göra ett slutet evenemang med bara hingstvisare och domare och presenterat de godkända hingstarna när provet var överståndet. Vi som sitter på läktarna är väl allt ifrån "bara" intresserade, till folk som funderar på att betäcka med någon av de deltagande hingstarna eller folk som redan har betäckt. Någon form av potentiella kunder är vi iallafall och det här tysta evenemanget var egentligen ganska ointressant om man ser på det ur marknadsföringssynpunkt för hingstarna.
  4. Opedagogiskt. Jag har fått uppfattningen att SWB jobbar väldigt aktivt för att öka intresset för och kunskapen om sporthästavel i Sverige. Man är med som utställare på väldigt många evenemang, har starta "Ung SWB" för att uppmuntra unga uppfödare, erbjuder "Uppfödarcoachen" för dem som går i betäckningstankar o.s.v. I mina ögon är Bruksprovet ett gyllene tillfälle att erbjuda intresserade kunskap. Ja, förutsatt att omdömen ges offentligt av domarna då... Under fredagseftermiddagen hade SWB även en utbildning om exteriörbedömning, något jag väldigt gärna hade gått på, om det inte var för att den kostade 650 kr (senior, medlem i SWB). Alldeles för dyrt pris för kunskap som förmodligen på lång sikt återinvesteras i SWB iochmed deltagande i framtida evenemang, potentiellt ökat intresse för exteriördomarutbildningar, större intresse för den egna hästen och kanske planer på ett föl (som registreras in i SWB och visas på unghästtester ordnade av SWB, ja, ni fattar vart jag vill komma).
  5. Ger man sig in i leken får man leken tåla. Precis som att man kan kolla en hästs resultat från treårstest eller tävlingsresultat på TDB när man är i stånd att köpa den. (Kan man få mörka omdömen från bruksprov kanske man också borde kunna få be att radera sin hästs resultat från treårstestet om det inte gick som förväntat ;) )

Läktarguidning
Som kompensation för domarnas moltigande hade SWB engagerat initierade personer som höll läktarguidning under lördagen. Man kunde hyra en liten mottagare + hörlurar för 100 kronor (som gjorde att provet blev dubbelt så dyrt den dagen, eftersom inträdet också var på 100 kronor) och istället lyssna till Wanja Wallemyr som guidade de treåriga dressyrhingstarnas uppvisning under egen ryttare, Maria Gretzer som kommenterade under testridning för hopphingstar och Kerstin André som kommenterade testridningarna på dressyrhingstarna. Guidningen skulle ha fungerat under morgonens löshoppning av hoppstammade treårshingstar också, men tydligen störde publikens sändare ut personalens nere i ringen, så löshoppningen fick vara tyst.

Hursomhelst så var guidningen otroligt bra! Särskilt Maria Gretzers. Hon var rak, kunnig (såklart...) och intresserad av att föra en dialog med publiken. Istället för att bara säga vad hon tyckte om ekipagen, så gav hon en fyllig bakgrund till de bägge testryttarna, kommenterade deras ridstilar och hur de kompletterade varandra (Linda Heed och Dave Maarse), kommenterade hästarna och frågade efter publikens funderingar och kommentarer på ett öppenhjärtigt sätt. Det blev snarare som en dialog där uppe på läktaren där man fick lufta sina funderingar om allt från de enskilda ekipagen till hela bruksprovsformatet och vad vi förväntar oss av våra unga hästar, med en expert som såg till att hålla stämningen högt i tak. Väldigt värdefullt!

Maria gav även sin syn på detta med att hålla ett tyst prov. Hon menade att det kunde vara lika bra, då upplevelsen på senare år är att domarna ändå inte har kunnat säga något negativt om hingstarna med tanke på efterföljande reaktioner. För egen del kan jag tänka mig att byta ut domarkommentarer mot den form av läktarguidning som hölls i år, men då får guidningen gärna ingå i inträdet samt att domarnas slutliga kommentarer ska publiceras, även för de hingstar som inte klarade provet!

Även under Andrés guidning var det ett bra samspel med publiken. Hon bad oss om våra funderingar i jämförelser mellan de olika hingstarna som visades samtidigt och gav även sin syn på saken. Även här var guidningen öppen för frågor och själv ville jag gärna höra mer om hästarnas olika exteriör som ledde till olika egenskaper vid ridning. Som sidekick hade Kerstin uppfödaren Ulrica Jacobs vilket var en lyckad kombination. Särskilt under visningen av Aideean och Conde Nord kom Ulrica med inputs som gjorde det tydligt att man söker efter olika saker, beroende på för vem man avlar häst. Många i publiken röstade på Aideean, troligen för att han gav ett lugnare och mer harmoniskt intryck, medan Ulrica hellre såg Conde Nord på sina ston. I mina ögon, och med tanke på vad jag skulle vilja få fram i en häst, verkar CN alltför känslig, medan jag tillochmed blev ridsugen av att se Mattias Janssons coola och harmoniska visning av Aideean.

Domaren som ändå pratade
Under visningen av dressyrhingstarna under egen ryttare (även de treåriga) har det kommenterats runtomkring på sociala medier att sportrepresentant Susanne Gielen gav instruktioner till vissa av ekipagen. Vissa menar att detta var orättvist, antingen för att de som fick instruktioner fick mer hjälp att visa sina hingstar på ett fördelaktigt sätt, eller att ryttarna som fick instruktioner kanske tog illa vid sig och där har vi det igen, balansgången mellan ryttarnas integritet och hästarnas möjlighet att kunna vara så bra som möjligt. I min värld är ryttarna bara ett redskap för att visa fram hästen på mest representativa sätt. Deras ridning skall inte bedömas, utan hur hästen ter sig under dem. Menade Gielen att hon kunde få se mer av hästarnas kapacitet och potential genom att instruera ryttarna: so be it! Inte annat än rättvist mot hästarna. De hästar som inte kommenterades får man väl anta visades på ett föredömligt sätt där hon fick se både upp- och nedväxlingar i harmoni.

För egen del kunde jag inte annat än sympatisera med hennes instruktioner. De handlade allihopa om att släppa hästen ifrån sig, låta den sträcka lite på sig, komma i balans och visa sin naturliga gång. Vissa verkade ha svårigheter med detta. Det kanske inte säger lika mycket om hästen som det sätt den rids på, men jag tyckte ändå att efterlevnaden av Gielens instruktioner var intressant och rätt avslöjande. Kunde man få ner hästen i tempo utan att korta tygeln så mycket? Kunde den skritta lite långsammare utan att tappa takten? Hon fick dessutom be ryttarna på de treåriga hästarna att flera gånger under samma ritt att ställa sig i fältsits eller rida lätt. Vad är detta för trend med att sitta tungt på så unga hästar? I mina ögon vittnar det om ridning där hästarna kläms in i en form när ryttarna är så nödbedda om att lätta av i hand och säte.

Jag kunde inte heller låta bli att fråga Wallemyr varför absolut ingen rider med remontnosgrimma längre. Aachennosgrimmor med tillhörande snokrem på varenda häst, även om man vet att de fortfarande skiftar tänder vid tre års ålder. Hon verkade fundera på samma sak och tyckte att det var en bra fråga, men jag vet, det är ju inte hon som ska besvara den; det är alla de som använder sig av aachennosgrimman. Jag kan ändå inte låta bli att ställa dessa frågor i vad som verkar vara ett normaliserande av utrustning och ridstil på unga hästar som hör till hästar som kommit högre upp i ålder och utbildning.

Manlig och kvinnlig testryttare
SWB har gjort ett bra jobb med att välja ut testryttare till hästarna. Ett smart drag är att ha en manlig och en kvinnlig testryttare. För egen del känns det viktigt att hingstarna ska kunna bli ridna av olika stilar, och främst att de ska kunna visas utan alltför dominerande ridning, medan andra säkert känner igen sig mer i en mer handfast ridstil.

Särskilt roligt tyckte jag att det var att titta på testryttarna i hoppning. Linda Heed satt mest och log medan den ena hingsten sprallade värre än den andre. Sedan när de slutade var det "klapp-klapp" och iväg. Hon var konsekvent och korrigerade då det behövdes, men ren livsyster och eventuell spänning gjordes det ingen affär av. Dave Maarse kanske inte visade samma ridlycka med hela kroppen, men så fint han red! Och superkonsekvent utan att någonsin bli hård i ridningen. Det var som att alla hästar förstod honom och ville samarbeta med en gång. Han satt så still och verkade ha ett sådant lugn i kroppen att det kanske till och med blev lite för lugnt med vissa hästar ;) Lindas ridning var... "busigare", något som också verkade uppskattas av de flesta unga hingstarna.

Testryttarna i hoppning visade förtroende för hästarna och lät dem jogga runt på halvlång tygel medan de spanade in banan och väntade på den andre.

Dressyrens testryttare Eva Möller och Theo Hanzon kompletterade också varandra fint. De flesta hästar verkade trivas bättre med Eva på ryggen och i min smak red Theo lite för dominerande. Å andra sidan verkade de ha ett solitt upplägg där Eva (som är en mycket rutinerad unghästvisare) ville testa hästarna under lite friare former och hur de gick där de gick som bäst, mest avspända och bekväma, medan Theo satte lite mer tryck i alla hästar för att helt enkelt "känna på dem"; var de hade sina gränser och begränsningar. För egen del hade det räckt med att se Eva rida, men man får väl också ha i baktanke att detta är ett prov, där hingstarna blir testade under former som är mer ansträngande än den vanliga hemmaträningen, för att kunna göra en så komplett bedömning av dem som möjligt.

Vad förväntar vi oss av de unga hästarna? Provet är för de bästa
Det är svårt att förstå att hästarna är så unga som de är. De är helt fantastiska! Och visst har det hänt saker med unghästmaterialet. Jag frågade Maria Gretzer specifikt om det under läktarguidningen och hon bekräftade att det skett en enorm utveckling i hur kapabla hästarna är. Men det är vanskligt, det där med att hästarna fått så mycket bättre fysiska förutsättningar. Hänger psyket med när man rider en fyraårig häst i en form som lätt skulle platsa i en Lätt A? Och hur mår kroppen i ett hållbarhetsperspektiv? Är hästarnas fysiska förutsättningar såpass ändrade att man kan "rida ihop" dem innan allt det där grundläggande, uppbyggande jobbet är gjort? Jag har svårt att acceptera det utan att ha tagit del av någon forskning som bekräftar detta och hade gärna sett mer avspändhet, mer nosryggar i eller framför lodplanet, mer lätta säten och mindre disciplin, främst i dressyren. Hoppningen upplevde jag som... mjukare och att ryttarna mest fanns där som stöd för hästarna att visa sin egen hoppförmåga och att de fick rulla på i den form där de kände sig mest bekväma. 
  
/Caroline Johansson"


Läst 58432 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
08

Gästblogg: "Jag är stolt över att vara uppvuxen i en värld där kvinnan är och får vara stark"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Melina Kellgren är 22 år och bor i Malmö. Hon är en ridskoletjej som fick sin första egna häst för tre år sedan. Melina har varit aktiv inom föreningens ungdomssektion och har jobbat mycket med ungdomarna i stallet. Det här inlägget skrev hon i dag med anledning av att det är Internationella kvinnodagen – en hyllning till stallet och hästarna som formar starka kvinnor.

"I dag är det kvinnans dag. En dag då vi hyllar och uppmärksammar varje tjej, kvinna och dam, små, stora, långa, korta, ljusa och mörka. Listan kan göras lång, men en sak är säker – vi är starka, underbara och helt j*vla fantastiska.
  
En sak jag kom att tänka på när jag satt i bilkön till mitt jobb i morse, ett jobb där mannen har övertaget och vi kvinnor inte ses som att ha samma värde, var att jag ville tacka alla hästarna och stalltjejerna/killarna för min styrka. Det är tack vare den uppväxt jag fått hos hästarna och alla individerna runt om som jag är en stark ung kvinna som har lärt mig vilket stort värde jag har, trots att jag inte har något hängande mellan benen.
  
I stallet är alla välkomna. Här har jag blivit uppfostrad av starka kvinnor som har lärt mig vikten av mitt egenvärde och min fria vilja sedan jag var ynka sex år.
  
Självfallet märker vi av skillnaderna mellan könen inom ridsporten, det är inget man kan undgå. Men här är en plats där en ung kvinna får ta plats och en plats där en ung kvinna TAR plats.
  
Under de senaste åren har det släppts studier och artiklar kring att många blivande chefer och verksamhetsledare fostras i stallmiljön. Känner mig stolt och stark när jag läser detta, för vet ni vad? Enligt mig är det 100 procent sant. I stallet lär du dig att ta ansvar från tidig ålder och lär dig arbeta självständigt och likaså i grupp. Du möter motgångar, känner ibland att du inte orkar mer, men med rätt vägledning och stöd – från både fyrbenta och tvåbenta individer – kämpar du vidare mot dina mål.
  
Jag är stolt över att vara uppvuxen i en värld där kvinnan är stark och får vara stark. Jag är stolt över alla de tjejer jag i dag kan stötta och hjälpa mot att bli en stark, självständig individ med ett öppet sinne mot allt och alla. Jag kan endast uttala mig om mina egna erfarenheter – men i stallet har jag vuxit, lärt mig både djurs och människors värde. Ett värde utifrån individen och inte utifrån kön, färg, etnicitet eller ålder. I stallet har jag sett upp till starka kvinnor som har haft skinn på näsan och har gått sin väg, en väg som ofta inneburit att hantera djur på 400 till 600 kilo och som inte alltid vill samarbeta.
  
Tack alla hästmänniskor där ute som varje dag hyllar kvinnan och låter henne växa. Tack till alla underbara hästar som för in glädje och styrka till de absolut mest söndriga själarna.
  
Tack för världens bästa grund att stå på för en ung kvinna.
  
Väljer att avsluta med att citera Penny Schulman - Tjejer är bäst!"

//Melina Kellgren 


Läst 44277 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
21

Gästblogg: "Varför diskrimineras ridsporten?"

Margareta Algotsson är uppfödare till dottern Lindas OS-häst Fairnet. Foto: Privat och Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Margareta Algotsson är en legendar inom fälttävlansaveln och uppfödare till inte mindre än fem OS-hästar. Hon är mamma till Sara och Linda Algotsson. Under alla sina timmar i stallet har Margareta funderat och irriterat sig över varför ridsport inte klassas som friskvård. Detta inlägg publicerades först på hennes privata sida på Facebook.

"Hur kan det vara tillåtet att diskriminera alla som håller på med ridsport?
 
Funderingar som ofta återkommer i mitt huvud. Jag har varit anställd i 42 år av mitt liv och har aldrig kunnat använda mig av företagens friskvårdsavdrag, då min friskvård är ridning. Min sjukfrånvaro under alla dessa år kan räknas på en hand, detta beror på att jag har hållit min kropp och min knopp i gång med hästsport.
  
Ett räkneexempel: 42 år x 2.500 kronor (friskvårdspeng) = 105.000 kronor. Detta har jag undanhållits.
Ta då det gånger alla andra i Sverige som har samma situation som jag. Det blir otroligt mycket pengar, förmodligen många hundra miljoner kronor. Det är något som inte stämmer, varför styrs dessa pengar till exempelvis gym med mera?
  
Varför ska våra hårt ekonomiskt
drabbade ridskolor gå miste om dessa miljoner som så väl behövs där.
Någon säger förstås att avdraget inte har varit så stort hela tiden, men om vi då vänder på det och tittar framåt så kommer det säkert att höjas igen.
  
Någon säger att det är en överklassport
. Då vill jag påstå att de flesta som utövar hästsport är kvinnor/flickor som precis som jag arbetar med helt vanliga jobb inom exempelvis sjukvården, i butik eller som lärare och så vidare.
Många ridskolor går ekonomiskt på knäna, detta påverkar även tävlingsverksamhet runt ridklubbarna och i förlängningen alla som håller på med ridsport. I Sverige är ridsport en folksport.
  
Hur kan det vara tillåtet att diskriminera och styra friskvårdspengen till vad det nu är som skulle vara mer friskvård?

/Margareta Algotsson"


Läst 48190 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
13

Gästblogg: ”Vill ni inte ha in killar i ridsporten?”


Foto: Maria Åkerhielm (Oscar och Victor) och Oscar Åkerhielm (Maria)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Maria Åkerhielm är mamma till två ridande söner och driver bloggen och antimobbnings-initiativet Killar som rider. I frustration över att ridsporten, även av sitt eget förbund, hela tiden beskrivs som en tjejsport skrev hon nedanstående inlägg på Facebook. Som vi har fått lov att återpublicera.

 
”Alltså. Får man bli lite besviken
, förbannad, j-ligt irriterad...? 
Detta poppade upp i mitt flöde på Facebook:
’Hästnäringens Innovationsdag riktar sig till tjejer 13-20 år som vill påverka hästnäringens framtid. Du kommer att lära dig hur man skapar ett eget företag och vad som gör en bra innovation.’
    
Visst, superbra initiativ av arrangörerna som är Handelshögskolan, Svenska Ridsportförbundet, Svensk Travsport, Hästnäringens Nationella Stiftelse och LRF Häst. Fast har ni inte missat något?
Svenska Ridsportförbundet och alla andra tunga aktörer inom hästsporten – kom igen! Varför bara för tjejer? Det kanske är JAG som har missat något? Låt mig i så fall veta vad.
    
Jag jobbar för att killar som rider inte ska diskrimineras i ridsporten, där de tyvärr är en minoritet. Och då menar jag inte ryttare i toppskiktet.
Vad sänds det ut för signaler när killar får rosa schabrak, hårspännen, smycken, dambindor etcetera på tävlingar, när vissa ridläger bara tar emot tjejer, när kommuner som satsar pengar i ridsporten gör det för att 'flicksporten' också ska få lite? Nu exkluderas killarna till och med på förbundsnivå.
    
Hela etablissemanget bidrar tyvärr till att sätta en tjejstämpel på ridsporten. Är det så ni vill fortsätta att ha det? En segregerad sport? En sport där killar blir fortsatt mobbade i skolan och inte vågar tala om att de rider?
Swedish Alliance for Women in Sport (SAFWIS), som står som värd, arbetar för ökad jämställdhet inom svensk idrott. Är detta jämställdhet att bara bjuda in tjejer...? I Centrala ungdomssektionen (CUS), som är en av fem sektioner i Svenska Ridsportförbundet, är nio av nio i styrelsen tjejer. Kanske en kvotering skulle vara på sin plats?
  
Ridsporten är så unik och så fantastisk, vi får hantera dessa underbara djur, vi får lära oss ledarskap och att ta ansvar, oavsett ålder och kön tävlar alla på samma villkor. Förklara gärna för mig, vill ni inte ha in killar i sporten eller är alla så indoktrinerade att ni bara ser att detta är en sport för tjejer?
    
Think outside the box.

/Hälsar Maria Åkerhielm, en mamma med killar i ridsporten”


Läst 49945 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
06

Gästblogg: Byt Vab mot Vaf och inkludera djuren

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Caroline Johansson skriver om vardagen tillsammans med sin hoppstammade unghäst La Dame en Rouge, även kallad Stina, i sin blogg. I ett gästinlägg påpekar hon att normerna i samhället för hur familjer ska se ut, och vem man får älska, är i ständig utveckling. Och att det finns många exempel på familjer där djur har fått ersätta människobarn eller har tagit en liknande roll i familjen. Men vad händer då när hästen blir sjuk?

"Byt ut Vab mot Vaf och inkludera djuren som familjemedlemmar.
  
Att skaffa barn i Sverige är förmånligt. Man får ekonomisk hjälp, ledighet, sjukvård, skola och ja, bortsett från att man måste lägga mycket av sin egen tid och energi på ett barn så hjälper samhället till i stor utsträckning med både service och ekonomi. Så måste det så klart få vara, inte minst om man ser det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv: Det är viktigt med reproduktion för ett land, så att man tryggar arbetskraft, att någon "tar över" när det är dags för föregående generation att gå i pension och kan ta hand om den åldrande delen av befolkningen.
  
Dock är det tveksamt hur många som sätter barn till världen som en solidaritetshandling för att få samhällets hjul att fortsätta snurra. De flesta jag känner skaffar barn för att de vill, för att de längtar, för att de tycker om barn och för att de vill leva i konceptet "familj". Och ibland utan att tänka så mycket mer än att man hörsammar den biologiska klockan.
 
Av samma anledningar som de flesta skaffar djur alltså; man tycker om dem, man menar att de tillför ens liv något, att man uppnår en eftersträvansvärd familjekonstellation, med eller utan barn i bilden. Dessutom är normerna i samhället för hur familjer ska se ut och för vem man får älska i ständig utveckling och det finns många exempel på familjer där djur har fått ersätta människobarn. De alla flesta som har sällskapsdjur räknar dem till sin familj, men djurens ställning särskiljs från den övriga familjen, inte minst när det kommer till frågan att ta hand om dem när de blir sjuka.
  
Att "vabba" torde vara bekant för de flesta, antingen som vabbande förälder, eller som kollega åt den som försvinner från jobbet lite då och då, och särskilt i denna månad. Förutom vård av barn finns, beroende på kollektivavtal, möjlighet att med bibehållen lön vara frånvarande från jobbet i samband med annan närståendes sjukdom, eller möjlighet att söka ersättning från Försäkringskassan om man behöver vara hemma och vårda anhörig.
  
Men ni vet när hästen, ens älskade guldklimp, blir sjuk och man ska gå tiominuterspromenader med den sex gånger per dag och stallet ligger en halvtimme hemifrån? Då verkar inte hästen räknas som någon familjemedlem längre, för då är det till att ta ut semester för att vårda sitt sjuka djur.
  
"Jamen du har ju själv valt att ha häst. Då får du ju skylla dig själv". Det stämmer, men om vi räknar våra sällskapsdjur som artoberoende familjemedlemmar, så borde rätten att ta hand om dem när de blir sjuka vara densamma som för övriga familjemedlemmar.
Många är vittnesmålen om hur djur berikar liv; de kan hjälpa i alla situationer från depressioner till bättre rutiner och motionsvanor. De speglar oss människor och möjligheten att kunna vara sig själv och bli accepterad för den man är tillsammans med djur är unik. De borde kanske jämställas med människofamiljemedlemmar i högre grad? Många orkar med sin vardag tack vare glädjen som djuren skänker och att i gengäld då få ta hand om dem när de blir sjuka borde vara självklart.
  
Att skaffa såväl barn som djur är oftast en självisk handling, men att skaffa djur kan leda till en friskare och mer energisk samhällsresurs till ägare. Så att förenkla för ägare till sjuka djur borde vara en långsiktig vinst för samhället. Dessutom kommer min häst inte att komma i närheten av samma antal sjukdagar som en treåring på förskola, det kan jag lova er. ;)
  
För att göra förslaget rimligt bör man sätta gränser. Säg att man får... fem valfria enheter att ta hand om per livstid? Någon skaffar två barn och har en hund och en häst också. Då har personen en enhet tillgodo, ifall någon annan man räknar som familj blir sjuk.
Någon kanske väljer att bara skaffa en häst. En tredje vill bara ha tre barn... Det är en sympatisk och ickedömande tanke, att man ska kunna få välja sin familj själv och att ingen utifrån har rätt att döma vilken roll de olika familjemedlemmarna spelar för en. Vare sig de är barn, katter, hästar, gammelmostrar eller ens bästa vän. Poängen är att vi behöver varandra och att det borde finnas utrymme för jämlikhet i denna fråga i lagen.
  
Byt samlingsnamn till VAF: Vård av familjemedlem, och låt var och en definiera sin egen familjekonstellation som hen trivs bäst med.
  
/Caroline"


Läst 66750 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
25

Gästblogg: Sanna Lundell om Jerringdebatten

Foto: Tomas Holcbecher och Kia Lefwander

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sanna Lundell är journalist, programledare, skribent, författare, feminist, stolt mamma – och hästälskare. Tillsammans med Ditte Lundberg driver hon verksamhet med fokus på naturlig hästhållning på Stall Riksten utanför Stockholm. Hon är även lycklig "hästmamma" till stoet Ninna. Det här inlägget publicerades först på Sannas egen blogg.

"En sista kommentar till debatten om Jerringpriset – en feminist analyserar!
 
Det har sagts och tjafsats mycket om Jerringpriset. Det har så att säga rasats. Den ena sidan – den utan koppling till ridsporten – har betett sig som skit, alltså på riktigt skit. Som vanligt. Kört samma bisarra resonemang om ”hästsekten som röstade fram en kandidat på orättvisa grunder”, ”hästen gjorde jobbet”, ”ingen riktig sport” osv. Samma äckliga mobbington som när Rolf-Göran tog hem priset 2012. Den andra sidan, hästfolket, har uppgivet försökt försvara och kräva rättvisa. Men det når liksom aldrig fram…
  
Låt mig förklara varför. Hela den här galna jävla debatten är nämligen en otroligt tydlig studie i hur könsmaktsordningen fungerar. Det kan liksom inte bli mer tydligt än så här.
  
Hästsporten i Sverige är feminint kodad. Och bara det är otroligt fascinerande, eftersom den vanligaste pojkleksaken på 1800-talet var *****trumvirvel***** HÄSTEN. Sen hände något, oklart vad, men hästen blev när den inte längre användes militärt, när dess funktion övertogs av motorfordon, liksom dumpad av männen. De gamla kavallerihästarna fick bli ridskolehästar. Och nu plötsligt, på 50-talet, fick också tjejer börja rida. Och som vi red. Som vi älskade att få tillgång till de här fantastiska, magiska djuren som tills dess hade varit förbehållna män. Hästen gick från att vara manligt kodad i vår kultur, till att bli helt och hållet feminiserad. Så ser det inte ut i resten av världen. I Spanien t.ex. köper machomän PRE-hingstar på samma sätt som de köper porschar.
  
Trots att Peder Fredricson är man, så är hästar och hästsport alltså feminint kodade i Sverige. Att rida är ”tjejigt” – det fick vi lära oss redan på dagis. Att rida är töntigt, häst luktar skit, hästar är fåniga, äckliga på samma sätt som rosa, lila, rosetter och dockor. ”Jag hatar ponnys och färgen rosa” var samtalsämnet vid bordet när tre små grabbar på bilden i min sons klass förra veckan, när jag var på besök, skulle pryda sin bildmapp med valfritt motiv. Jag satt där som åskådare och kände bara sån uppgivenhet.
 
Det är alltså fortfarande år 2017 helt normaliserat att små pojkar uttrycker sig så här, trots att det vid bordet bredvid sitter tre små tjejer och målar regnbågsfärgade enhörningar på sina mappar. Hata tjejer, tjejigt, rosa och hästar – helt öppet utan diskussion och konsekvens. Helt normalt att tokmobba hälften av klassens medlemmar dagligen! Helt normalt för flickor att bli nedvärderade hela dagarna av pojkar.
Konstigt är att inga tjejer hatar svart, blixtar, vapen och dinosaurier med blod i käften. Konstigt att småtjejer sällan säger att de hatar killar. Konstigt att många småtjejer uppmanas till att klä sig ”tufft” och att föräldrar ofta skryter om att de har en riktigt ”tuff och grabbig liten pojkflicka” men att man aldrig hör föräldrar skryta över att de har ”klännings-, ponny-, eller Barbie-älskande pojkar”. Eller jo det anses gulligt fram till att de går i trean. Sen börjar man bli orolig för…ja för vadå??
  
Och snälla gå inte till försvar nu och mena att era söner minsann är annorlunda och så vidare. Visst finns det undantag, men rent generellt ser det ut så här i Sverige och i världen. Kvinnligt kodade aktiviteter, objekt och yrken är helt ok att förnedra, tala illa om, håna, förlöjliga, mobba – helt utan faktabaserade resonemang. Och kvinnor hjälper så att säga till att upprätthålla det här systemet som bygger på att ge män makt, kontroll och tolkningsföreträde. Att stödja systemet och anamma så kallade ”manliga” ledaregenskaper är det enda sättet för en kvinna att få ta sig ton och få makt. Margaret Thatcher typ. Ju mer ”manligt” kodat en kvinna beter sig desto mer accepterad blir hon som trotsar könsmaktsordningen och strävar efter toppen. Typiskt exempel ser vi här i kolumnen av Expressens Anna Friberg där hon kallar årets Jerring-vinnare ”ett dåligt skämt”.
  
Jag har ridit sedan jag var fem år och jag har sedan dess fått höra att min sport inte är någon riktig sport. Att det ju bara är att sitta och åka. Att hästar luktar skit. Hästtjejer är efterblivna. Och tråkiga. Och jag fattar verkligen varför många hästtjejer slutar rida just när de är i 14- till 15-årsåldern. Man pallar inte förnedringen mer. Man gör sig till vad som förväntas av en, blir ett kontrollerbart objekt i stället. Det känns enklare och mindre utsatt liksom.
  
Ridsporten är Sveriges andra största flickidrott efter fotboll. Fattar ni. Den är sjukt mycket större än simning och skidåkning och handboll och volleyboll och fäktning och fan och hans moster. Det är en jättesport. Punkt. Och eftersom Jerringpriset är just folkets pris, så säger det liksom sig självt att det inte behövs några jävla kupper eller sekter eller mobiliseringar eller annat från ridsportens håll för att Peder Fredricson ska vinna priset.
  
Den stora frågan är bara när tidningarnas sportbilagor, SVT och resterande gammel-media ska fatta vilken otroligt stor och köpstark målgrupp ni missar genom att inte täcka ridsporten med mer än några små futtiga notiser då och då. Idrottsvärlden är en värld där könsmaktsordningen får härja fritt och vilt. Aftonbladets rosa sportbilaga slänger jag omedelbart i sopkorgen, eftersom det mycket sällan står en enda intressant rad om min sport där. Och det som står är sånt jag läst mig till för länge sedan i t.ex. brittisk media.
  
Det var bara det. Och grattis till priset Peder Fredricson. Du är så galet värd det och jag grät när du fick det av så otroligt många anledningar. Främst för att jag vet vad som krävs för ett ekipage att ta sig till OS. Det är i stort sett en omöjlighet bara det. Och så grät feministen i mig. Och hästälskaren i mig ser kommunikation. Gudomlig kommunikation.
  
/Sanna Lundell"


Läst 85880 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
23

Gästblogg: Sådan är hästmänniskan


Foto: Privat och Mi Ritzén

OM DENNA GÄSTBLOGG
Rosie Blomquist är 23 år gammal och bor i Skövde. Hon sysslar med westernridning (timed event-grenar) och innehar elva SM-medaljer, varav tre guld från 2015 och 2016. I vanliga fall bloggar hon hos Lucky Rider, men vi har fått lov att publicera hennes peppande inlägg här i Gästbloggen.

”Hej vackra!
  
Hur ofta möter Ni blickar i affären? När man ska springa in lite snabbt efter en dag i hästens tecken. Sporrarna klirrar över golvet, håret som ska likna en fläta står åt alla håll, skjortan är slarvigt nerstoppad i jeansen och sminket är long gone. Övrigt folk vänder sig om med nyfikna, förskräckta blickar. Man kan till och med ibland höra ’mamma, titta en cowboy’. Du fnissar lite för dig själv och tänker girl, cowgirl. Tänk vilken show man kunde bjuda en hel affär på bara för att få köpa en dricka och en påse morötter till sin häst.
 
Det här är ju vardagen ungefär. Avsmaken man ser i andras ögon när de känner min naturliga parfym av häst. Men vet Ni vad. Det är också mig ni kan möta på en fest i en fräsch blåsa, perfekt målade naglar, höga klackar och sminket som är on top. Det är mig ni grabbar alltid vill möta i armbrytning för att man har tonade armar och anses som träningsfreak. Och det är ju populärt i dagens samhälle.
’Hur ofta är du på gymmet?’ Man bara ’Hallå, jag är bonnastark. De här musklerna är uppbyggda av att skotta skit och bära hö. Det är inga vikter jag har slitit i för att se ut som en gymbrud’.
 
Det är oss hästmänniskor som cheferna letar efter. Vi är vana vid att ta stryk och ’komma igen’. Vi är inte rädda för lite skit under naglarna eller för blanka pannor. Vi står upp och tar ansvar samtidigt som vi lätt kan släppa loss och bjuda på oss själva, för vi har alltid en varm mule på fyra ben som kommer att älska oss precis lika mycket dagen efter.
 
Kommer du hem till oss så kommer vi att prata häst. Lite kärlek, många mål i livet, shopping (till hästen) och lite mer häst. Är du riktigt snäll och pålitlig kanske du till och med kan få hälsa på min unicorn. I oss hästmänniskor får du en lojal vän helt enkelt, och en del hundhår på köpet.
 
Om du ringer lite så där akut och vill ha skjuts kastar jag mig så klart i bilen på en gång. Väl framme kommer vi antagligen att slänga bak en hel årsförbrukning av vattenflaskor, hästgodis, några par boots och lite annat så kallat ’skräp’. Jag städar inte så ofta i bilen även om jag kallar det för det när jag flyttar ’skräpet’ till en annan plats. (Vill du se något städat får du komma in i mitt stall). Eftersom du tar min hunds plats så får du ha honom i knäet.
 
Vi kommer att prata om våra hästar som om alla kände dem och som om de vore vilken viktig person som helst. En gång fick jag höra efter typ några månader; ’men jag trodde Nellie var en kompis till dig, alltså en människa’.
 
Vi är de retliga typerna som skrattar åt fotbollskillarnas filmningar. Vi är hårdingarna som borstar gruset av knäna och sätter foten i stigbygeln efter en rejäl avkastning. Vi är tuffingarna du kan kasta hur mycket skit som helst över. Det tar inte på oss. Men säger du något om våra hästar så kommer vi att storlipa. Det är across the line.
 
Att äta på restaurang är mysigt, men jag kan inte göra det till en vana för lönen börjar tryta vid månadsskiftet. Ungefär då min häst behövde ett nytt set med benskydd, för de var ’to die for-snygga’. Jag ser inte ens min lön i pengar utan mer i ’en pad, två par benskydd, ett huvudlag, 47 äpplen’ osv.
 
På köpet med en hästmänniska kan du få en tjej som inte behöver sminka sig för att ta sig utanför dörren. Jag skäms i alla fall inte, jag menar, det är ju så jag ser ut och det är så jag går omkring 90 procent av tiden.
Eller så får du en kille med ett enormt hjärta. En kille som garanterat har blivit skrattad i ansiktet för att han har ’ridit häst’. Om ni bara visste hur mycket tjejer som springer efter den här killen.
 
Vi hästmänniskor är en speciell sort. Men egentligen är vi nog inte så nördiga som många ’utomstående’ tror. Vi är ju rätt roliga faktiskt, och allt handlar inte om hästar även om det är vår passion.
Grejen med ridning är bara det att det krävs en häst. En häst sköter inte sig själv, det är inget man kan snöra av sig och ställa i en garderob till nästa gång, utan det är ansvar 24/7. Den grejen är svår att förklara för folk som inte själva har upplevt den. Vi har alltid ett halvt öga öppet så att säga, men där emellan kan man hitta på väldigt mycket ’vanliga’ saker också. Eller så gör man det lätt och omger sig med lika galna människor som sig själv.
 
Vi lever alltid efter mottot; först din häst, därefter din polare och sist dig själv.
 
Det Ni!
  
/Rosie Blomquist


Läst 93773 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen



Mest lästa


Arkiv



Populärt hos Charlies

Husbloggare

Tuppen på gödselhögen var ”Daddes” önskehäst

Jens Fredricson

Att rida med sätet?

Portugal-bloggen

Stall MJ:s fölfilosofi, del 1 (av obestämt antal)

Avelsbloggen

Till Husbloggarna