Gästbloggen
JAN
18

Gästblogg: "Gaphalsarna måste lugna ner sig"


Foto: Privat och Haide Westring

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kent Hansson är journalist som tidigare har arbetat på bland annat Expressen och Kvällsposten, under många år som sportchef på Kvällspostens redaktion i Malmö. Han har döttrar som rider. I dag är han pensionär och frilansar, främst skriver han om kampsport. Den här krönikan publicerades ursprungligen på Svenska Budo & Kampsportförbundets hemsida

Peder Fredricson vann Jerringpriset med det högsta röstantalet i Idrottsgalans historia.
Som idrottsvän säger jag: ”Grattis, Peder. Njut av din triumf.”
  
Men tyvärr finns det ogenerösa människor. Både bland tidningarnas krönikörer och hos idrottsstjärnorna.
”Skandal”, “hästfolket är som en sekt”, är ett par kommentarer om valet av Jerringvinnare. Boxaren Mikaela Laurén blev så förbannad att hon ville lämna galan.
  
Men herregud, vad är det med folk? Här avgjordes Jerringpriset genom ett röstningsförfarande som är känt sen länge och på Facebook och andra sociala medier rasar nättrollen.
  
Jag känner igen tongångarna efter Rolf-Göran Bengtssons Jerringvinst 2012. Även då snackades det om kupp av hästfolket, om att ”småflickorna hade mobiliserat”.
– Hästfolket är som en sekt, de bara ringer och ringer. Jag vet inte ens vem den där ryttaren är, kommenterade Mikaela Laurén till Expressen.
Laurén är för det mesta en frisk fläkt i boxningsbranschen, men här tycker jag att hon är ute på djupt vatten.
  
Gaphalsarna måste allt lugna ner sig. Så här är det. Jerringpriset utdelas till idrottare som får flest röster. Det står alla, unga som gamla, fritt att rösta via telefon. Det handlar alltså inte om någon liten juryklick som bestämmer. Det slutade med att Peder Fredricson fick 160 000 fler röster än Sarah Sjöström och 43 000 fler än Henrik Stenson.
  
Alltså en brakseger för hästmannen, men det gillas ändå inte av en del utan i stället målas det upp en konspiratorisk bild.
Jag hade inte Peder Fredricson som Jerringvinnare. Av de tre slutliga kandidaterna la jag min röst, utan att ringa in den, på golfaren Henrik Stenson. Han hade ett fantastiskt 2016.
  
Men eftersom jag känner till reglerna i den här tävlingen accepterar jag utfallet och lyfter på kepsen för vinnaren Peder Fredricson. Jag går inte i taket för att min egentliga vinnare inte fanns med bland Jerringkandidaterna.
  
Jag hade helst velat se thaiboxaren Patricia Axling som Jerringvinnare. Hon hade ett makalöst 2016 med både VM- och EM-guld. Patricia är en världsstjärna.
  
Axling fanns med som kandidat till Årets nykomling och Lilla bragdguldet, men tyvärr vann hon inte det priset. Även Sofia Olofsson hade förtjänat att finnas med i någon kategori och för att inte tala om Sveriges mest medaljtyngda förbund, Svenska budo & kampsportsförbundet, som inhöstade flest internationella medaljer av RF-förbunden.
  
Men det svenska idrottsträdet består av många grenar och det är en omöjlig uppgift att vaska fram en ”rättvis vinnare”. Det finns så många och duktiga idrottare i vårt avlånga land.
  
Tack och lov har svensk kampsport en egen stjärnspäckad gala och det gör det så mycket lättare acceptera att ingen meriterad kampsportare fick hålla ett tacktal den här måndagskvällen i Globen.
  
PS. 1959 blev Ingemar Johansson världsmästare i tungviktsboxning. På den tiden fanns det bara en världsmästare i varje klass. Men Bragdguldet gick till Agne Simonsson som gjorde två mål i en vänskapsmatch mot England. Då kunde man verkligen snacka om ett skandalbeslut.


Läst 13944 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
17

Gästblogg: För varje elak kommentar växer ridsportens gemenskap sig starkare

Foto: Hanna Nordquist och Haide Westring (Peder)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Erica Lundquist är 27 år gammal, och utbildad hippolog och ridlärare. Hon jobbar som verksamhetschef på Göteborgs Fältrittklubb sedan ett år tillbaka. Erica har även läst till gymnasielärare med svenska som huvudämne och är intresserad av att skriva. Hon började rida som barn på ridskola och fick sin första ponny som tioåring, sedan dess har hon varit fast.
I dag rider Erica främst unghästar med inriktning mot dressyr, men älskar framför allt sitt jobb som ridlärare och verksamhetschef där hon får möjlighet att lära andra den fantastiska ridkonsten. Nedanstående text publicerade hon på Facebook en stund efter att det stod klart att hoppryttaren Peder Fredricson vunnit Jerringpriset.

"Peder Fredricson, 44-årig manlig ryttare vinner ett OS-silver i Rio sommaren 2016. I januari året därpå hålls Idrottsgalan där föregående års prestationer hyllas och pris delas ut till välförtjänta pristagare. Ridsportens Peder är nominerad i två kategorier, Årets manlige idrottare och Jerringpriset. Hans konkurrenter om de båda priserna har alla en gedigen meritlista och flera har slagit till med bedriften att vinna flertalet medaljer under OS i Rio.
Peder tog OS-silver, många anser dock att han tog guldet då han och hans All in var det enda ekipage som tog sig runt samtliga omgångar utan hinderfel. Det fanns inga fler pris att ta för Peder under hoppningens OS, det här var hans chans och han tog den.
  
Tidigare under kvällen delades det ut ett pris till den första kvinnliga kommentatorn för NHL, Lena Sundqvist som fått stå emot ett enormt hat för sitt arbete. Det hårda klimatet slår tungt mot den gemenskap som idrott står för, kärleken för sporten. I nomineringen till Sportspegelns pris kommer det här stycket upp:

"Hot och hat har blivit en del av vardagen, så långt ifrån idrottens tanke om fair play som man kan komma.
För oss på SVT Sport är det viktigt att nu markera mot hoten och mot hatet. Det räcker nu."
  
Och likförbannat är det precis det här som händer minuten efter att Jerringprisets vinnare har kungjorts. Peder Fredricsons prestation med All in har än en gång enat den svenska ridsporten som har röstat och lyft fram sin idol och förebild.
För oss är han störst. Men inte får vi glädjas i detta. Nej, det är nu hatet kommer fram, hatet inom sporten, det som s
ka besegras. Kommentarerna haglar i de sociala medierna "Hästen borde fått priset", "Katastrof!", "Ful kupp från alla hästtjejer".
  
Tänk att det är just på grund av alla dessa kommentarer som ridsportens gemenskap är så stark. För varje elak, nedvärderande och hård replik som ges mot ridsporten växer vi oss bara starkare. Vi är vana vid det här laget. Vi fick utstå samma sak när Rolf-Göran Bengtsson vann 2012. Ridsporten där alla tävlar på samma villkor, oavsett om du är man eller kvinna, 22 eller 52 år gammal.
  
Men alla ni som hatar, det är ni som ger oss kraften att slå tillbaka. Det är därför vi står här igen. Tillsammans är vi starkare än vad ni någonsin kommer att vara och vi kommer alltid att slå tillbaka.
  
Det här är folkets pris!"
  
/Erica Lundquist


Läst 48128 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
11

Gästblogg: Den sista dagen i hästens liv


Fjordfölet Rone finns inte mer. Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Kättström arbetar som djurhälsoveterinär på Växa Sverige. Hon har varit veterinär i snart 25 år och har förutom kliniskt arbete även jobbat på Jordbruksverket.
Helenas privata blogg, som inlägget nedan kommer från, utgår från familjens uppfödning av fjordhästar. Stuteriet drivs i liten skala, fokus är kvalitet snarare än kvantitet.
Hela bloggen hittar du här: http://stuterikry.blogg.se

  
Att behöva fatta beslut om att ens häst ska avlivas är inte lätt. 
Men som jag skrev i går blir det oftast bäst om man har tänkt igenom sådant i god tid. Och eftersom man inte vet när något tråkigt sker är det bra om alla som tar ansvar för ett djur också tänker en stund på att en dag kommer det inte längre kunna leva.
  
När det gäller hästar handlar det inte bara om att besluta att hästen behöver avlivas. Ofta har man också att ta ställning till hur. Det kan kännas brutalt, tekniskt och hemskt, och tycker du det så ska du kanske inte läsa hela inlägget och titta på bilden i slutet. Den är hemsk, eller bara helt enkelt sann. Men oftast blir det lättare om man har kunskap. Ofta är fantasierna värre än verkligheten, så skaffa gärna kunskap.
  
De vanligaste metoderna är att skjuta hästen i pannan med bultpistol eller att ge den en överdos direkt i blodet. Den senare metoden får bara veterinär göra, medan den andra kan göras även av andra personer med kunskap om detta.
  
Att använda bultpistol hindrar inte att man kan ge lugnande före, om man vill. Ibland är det bra, särskilt om hästen är rädd om huvudet eller väldigt stor. Ibland är den mer rädd för sticket eller så behövs det helt enkelt inte något lugnande. Många gånger går det bra bara med en hink godis. Själva skottet går väldigt fort, och hästen blir direkt medvetslös och faller handlöst till marken. Det är dramatiskt för den som är med – ett skott och sedan flera hundra kilo häst som rasar till marken. Och därefter ska den avblodas, vilket betyder att man sticker i nedre delen av halsen och en massa blod rinner ut. Det är en hel del blod, men oftast sjunker det undan fint. Och för hästens skull behöver du inte stanna och se det om du inte vill.
  
Klart att det inte känns så trevligt. Men för hästen är det en skonsam och bra metod. Den hinner inte uppleva obehag, för det går så oerhört fort. En gång avlivade jag en liggande häst, som brutit benet i hagen. Den slog upp med huvudet i samma sekund som jag tryckte av. Då kom bulten för långt ner, och kom i bihålorna. Otrevligt, men genom att ladda om fort och skjuta rätt så var skadan ändå minimal. Jag har alltid med extra skott, även ut i hagen. Något värre än så har aldrig hänt mig med denna metod, som är den jag också väljer för mina hästar.
  
Många vill hellre ha sin häst "sprutad", det vill säga att den ska få en överdos och dö av det. Så gör man ofta med hundar och katter, och de djuren lägger sig ner och blir trötta och lugna. Hästar gör inte riktigt så, de står så länge de kan. Sedan faller de fort och handlöst. Så man slipper inte det hemska fallet ändå. Men man slipper blod, i alla fall blir det bara några droppar när man sätter kanylen.
  
Om hästen inte är stickrädd kan detta vara ett alternativ. Jag väljer det dock inte för mina hästar. Jag har varit med om hästar som har stått obehagligt länge efter att allt sprutats in, innan de till slut faller. Jag kunde inte låta bli att tänka hur de kände och tänkte då... Och det finns ett antal fall där hästen, trots rätt dos, inte dog utan veterinären måste använda annan metod för att avsluta det hela. För det mesta går det dock bra, men jag tänker att det kan vara bra att veta att det inte handlar om att de stilla lägger sig. Och jag är inte helt förtjust i att det blir starka, giftiga mediciner kvar i kroppen som kanske sedan begravs.
  
Fundera gärna igenom detta, du kan förstås prata med din veterinär också. Med kunskap är du redo att ta det bästa beslutet när den dagen kommer och du måste. Det kommer inte vara lätt ändå, men då har du gjort vad du kan. Fundera också gärna på om du kan och vill vara med, eller om någon annan kan hjälpa dig. Ofta är det bra att i varje fall se sitt döda djur efteråt, om man orkar. Man slipper mycket tvivel och konstiga tankar, och för mig har vissheten på något sätt varit viktig. Jag visar längst ner en bild på Rone strax efter att han dog, inte för att chockera utan för att visa att så här är det. Inte värre, inte bättre. Sorgligt, tråkigt och ledsamt, men inte våldsamt eller ett stort blodbad. Han är avlivad med bultpistol och avblodning, och så här såg det ut efteråt.
  
Så här långt är dina val viktiga för hästen. Vad som sedan ska hända med kroppen är nästa stora fråga, så den får bli nästa inlägg.
  
/Helena Kättström
  
Läs det sorgliga inlägget om Rones tarmvred
  

Lilla Rone blev bara sex månader gammal.


Läst 80118 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
10

De jobbar "gratis" för att vi ska kunna ha häst


Foto: Adobe Stock och Nathalie Norgren (Jenny-porträtt till höger)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jenny Pettersson är dressyrryttare och jobbade under många år professionellt med hästar. I dag driver hon sitt eget makeup-märke för idrottare, Jenny P Athletic.
För en tid sedan skrev Jenny ett inlägg på Facebook om hur svårt det är att gå runt ekonomiskt på att ta emot inackorderingar. Inlägget fick stor uppmärksamhet och vi har fått lov att publicera det här i Gästbloggen. Observera att priserna i exemplet gäller Stockholm, som är dyrt i förhållande till resten av landet.
Läs mer om Jenny på: http://jennypshop.se/

  
Gästblogg: ”Skäms faktiskt lite över att jag ens har tyckt att det har varit dyrt att ha häst”
  
Jag skulle vilja ge en eloge till alla som väljer att jobba med hästar OCH ge oss som köper tjänster av dessa kämpar något att tänka på…
  
Själv har jag ofta många järn i elden och sedan i våras har jag följt och hjälpt några vänner som driver hästverksamhet, med att utveckla deras marknadsföring. Med detta har jag blivit mer insatt i hur allt ligger till – och jag skäms faktiskt lite över att jag ens har tyckt att det har varit dyrt att ha häst. Alltså när jag tittar på vad som blir kvar till alla dem som har skött mina hästar under åren.
  
På det stora hela är det nog en av de svåraste branscherna att ge sig in i, eftersom de flesta tjänar minst men jobbar mest. En rätt tråkig ekvation... Och jobbar man mer "normalt", det vill säga åtta timmar om dagen fem dagar i veckan (vilket oftast är en omöjlighet), kan man lätt få stämpeln som oseriös. Eller helt enkelt inte räknas till en av alla dem som satsar och sliter.

 
Jag kalkylerade på ett fullservicestall med hyran 12.000 inklusive moms, det låter ju svindyrt. MEN, skulle vi som har vanliga jobb få den här lönen som blir kvar hade vi hellre varit sjukskrivna eller hade samlat pantburkar eller liknande. Här är en ungefärlig uträkning från ett stall i Stockholm:
  
Häst
Cirka 2.500 kronor för kallhyra/anläggning. 
Cirka 2.000 kronor i grovfoder inklusive svinn. 
Cirka 1.000 kronor kraftfoder plus vitaminer/mineraler. 
Cirka 800 kronor strö.
Cirka 600 kronor på material som skåp, värme i fikarum, toapapper och annat förbrukningsmaterial, reparation av boxar, hagar med mera.
  
= 6.900 kronor/månad i kostnader.
  
Personal
Ofta ingår någon typ av lektion eller tillridning (när inte ryttaren är på plats) i detta stall. Så två timmar i veckan är cirkatiden man lägger på det.
Stallpersonalen vårdar hästen i snitt cirka 1,5 timme om dagen inklusive mockning, spolning av ben, ut i hagen med mera.
  
Totalt: 10,5 timmar + 2 timmar = 12,5 timmar/vecka.
12,5 x 4 = 50 timmar/månad.
  
Pengarna som är kvar utöver hästkostnaderna är 5.100 kronor/månad.
  
5.100 kronor/50 timmar = 102 kronor i timmen.
  
102 kronor minus arbetsgivaravgift och skatt ger timpenningen cirka 60 kronor. OCH, då är det i de flesta fall cirka två-tre som jobbar i stallen plus ryttaren.
  
Bara något att tänka på när vi ställer våra krav, kritiserar... Som tur väl är så är det ju hästarna som är passionen i det här jobbet, men lite mer ödmjukhet från oss som kunder tror jag skulle ge den som driver verksamheten en extra sporre att fortsätta. För många ligger faktiskt och gungar på marginalen. För mig är ni hjältar, för ni jobbar "gratis" för att jag ska kunna ha häst!
  
/Jenny Pettersson


Läst 109629 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
09

Gästblogg: Hästarna har lärt mig att ta ansvar


Foto: Marlene Jarl 

 OM DENNA GÄSTBLOGG
Andrea Blixt är young rider och tävlar hoppning för Karlstads ridklubb. I sin blogg har hon skrivit ett insiktsfullt inlägg om de viktiga erfarenheter en uppväxt med hästar ger, som vi även har nytta av i övriga livet. Vi har fått lov att publicera det nedan, hela Andreas blogg hittar du här: http://nouw.com/andreablixt/


"Jag hoppas att alla som har häst skriver det i era cv:n när ni söker jobb? Om inte, gör det!"
  
Det är ofta människor som inte är insatta i ridsport, eller vet vad det ens innebär att ha häst, ser ut att få en chock när jag berätta hur många timmar jag lägger på mina hästar. Att jag trots tio minusgrader åker till ett kallt ridhus 20.00 en tisdagskväll för hoppträning. Att jag går upp 05.00 för att åka på träning verkar vara helt obegripligt och att jag dessutom gör det FRIVILLIGT. "Herregud vad duktig du är", "Tröttnar du aldrig", "Är det inte jobbigt?" och så vidare. Och svaret blir alltid detsamma – nej.
  
Jag förstår inte varför människor hela tiden ska haka upp sig på att "stallet måste vara jobbigt". Vet ni vad som är jobbigt? Det som har varit jobbigt för mig är att ha behövt beta av 08.00–16.00 i skolan innan stallet, eller att behöva jobba sent på kvällen eller ibland dubbelpass 08.00–22:00. Stallet är inte jobbigt, det är inte mitt måste.
  
Stallet för mig är min vardag, precis som det är vardag att umgås med familj och vänner. Och om jag ska tacka någon för vem jag har blivit i dag är det just mina hästar, och mina föräldrar såklart. För det som har varit mitt fritidsintresse har gett mig så mycket gratis på andra plan här i livet.
Jag har sedan tolv års ålder fått ta hand om en egen häst, har fått ta mig ut till stallet på egen hand efter skolan med buss eller cykel (moped vid 15 år), mockat, fixat mat, ridit och så vidare. Sju dagar i veckan.
Jag har haft ekonomisk support av mina föräldrar och de har även skjutsat och hämtat samt kört till träning och tävling, men i lagom dos. Jag har fått bra förutsättningar till att bedriva den hobby jag vill, men har inte fått allt serverat på ett silverfat. Och har på så sätt lärt mig pengarnas innebörd, samt vad det kräver av mig för att få detta av mina föräldrar.
  
Att hästarna aldrig har varit "jobbigt" för mig (för när jag tänker efter kanske det låter väldigt osunt att gå upp 05.00, lasta hästen och åka till en tävling i tio minus) bygger först och främst på det genuina intresse jag bara har. Men sedan också på att jag är en person som hela tiden vill bevisa motsatsen.
Det var inte självklart att jag skulle få en egen häst, trots att min mamma var kunnig och hade haft flera tävlingsponnyer när hon var liten. Utan det var först ridskolan, sen tjat, sen fick jag ha x antal medryttarponnyer, sen tjat, sen sommarhäst, ännu mer tjat och till sist köpte vi en ponny jag hade på foder. Sedan dess var jag fast. Och allt detta tjat präglades faktiskt mycket av att jag red tillsammans på ridskola med en kompis, när jag berättade för henne att jag ville ha en egen ponny sa hon "det kommer du aldrig att få". Hon slutade rida och jag fortsatte tjata, haha.
  
Ju mer åren har gått, desto mer har jag även fått förståelse för vad hästarna ger mig för byggstenar i livet. Jag kan verkligen förstå innebörden i rubrikerna "hästtjejer blir chefer", som det har skrivits mycket om. Jag känner själv att om jag någon gång skulle utsättas för en situation där mitt ledarskap spelar roll, då skulle jag inte ha några bekymmer med att ta den rollen. Jag gillar att leda och jag är både van vid och bra på det. Och det har jag hästarna att tacka för.
Det är även många gånger i livet jag har behövt ta ansvar i situationer jag inte har varit beredd på, vilket jag har känt är helt okej och inte alls läskigt eller konstigt. Jag har jämfört mig med vänner i dessa situationer, som inte har behövt ta ansvar någon gång utan på något sätt bara har glidit med. Då har jag verkligen tyckt "men är det inte JOBBIGT att hela tiden behöva luta sig mot någon och aldrig kunna stå på egna ben?".
  
Jag vet varför jag dras så mycket till hästarna och varför de betyder så mycket för mig. Jag tror att vi hästmänniskor får så mycket gratis erfarenhet och verktyg, som vi kan använda i andra delar av livet. Jag har känt av det, jag hoppas att alla som har häst där ute skriver det i sina personlig brev när ni söker jobb? Om inte, gör det! Alla arbetsgivare jag har varit hos har alltid reagerat på det, det har snabbt blivit ett samtalsämne under intervjun och alltid får man höra "men om du har häst måste du vara väldigt ansvarstagande och driftig". Jajamän!
  
Jag älskar mina hästar, att rida, att träna, att tävla. Jag vet varför jag gör det och jag vet vad min mening med det hela är. Om jag inte hade vetat det, eller känt så, då hade det varit jobbigt. Och då hade jag antagligen inte haft häst i dag.
  
/Andrea Blixt


Läst 117718 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
03

Gästblogg: Så hjälper hästarna oss med psykisk ohälsa

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lisa Lidehäll är 30 år, bor i Karlshamn och har två hästar. Hon har ridit i större delen av sitt liv, är utbildad hästskötare, ridlärare och stallchef och har jobbat med hästar i England i flera år. Lisa försöker få livet att gå ihop ibland trots och ibland med hjälp av sina diagnoser. Hon har generaliserat ångestsyndrom (GAD), AD(H)D och autismspektrumtillstånd (AST, liknar Asperger) – och till följd av det utbrändhet och depressiva episoder.
 
"Det är inte många i mitt vardagsliv som vet om detta eftersom jag i likhet med många andra är expert på att visa upp en fasad. Jag startade bloggen Bokstavsryttaren.se för att visa upp en annan sida av den där glada, lyckade och hårt arbetande hästmänniskan. För alla kan drabbas av psykisk ohälsa och nu måste vi våga prata om det."

"I mitt förra inlägg om att vara hästägare med psykisk ohälsa kunde man få intrycket att det enbart är jobbigt att ha häst. Så är det ju verkligen inte. Hästar botar inte psykisk ohälsa, men de kan verkligen hjälpa till! Det blev så tydligt igår när jag var helt hopplöst nere, trött och ledsen, och sedan åkte till stallet och hängde med Sportkossan (en av Lisas hästar, reds. anm).
När jag åkte därifrån en stund senare var kanske inte allt tipptopp, men det var ändå så att världen var lite ljusare och klarare. Så jag ställde mig själv frågan varför; varför är hästar så bra mot psykisk ohälsa? Det här kom jag fram till. Fyll gärna på med hur hästar hjälper er!
  
1. Du får en rutin. Just rutiner tycker jag är jätteviktigt när man mår dåligt, men också otroligt svårt att upprätthålla! Det är en hårfin linje mellan rutiner och måsten, så här gäller det att lägga aktiviteten på precis rätt nivå. Det får inte finnas några krav, men det ska ändå finnas lite krav. En omöjlig uppgift så klart, men ibland fungerar det.
Var i stallet samma tid varje dag. Jag är ofta i stallet på förmiddagen om jag kan, för då kommer jag upp och ut och gör något med dagen. Sitter jag hemma och väntar eller gör en massa andra saker först känns det mycket jobbigare att komma iväg sedan. Det här är så klart individuellt, så hitta vad som fungerar för dig!
  
2. Du får motion och frisk luft. Dina demoner tycker inte om frisk luft.
  
3. Du kopplar av och är närvarande. Visst kan min ångest följa med ut i stallet och upp i sadeln, men det är mycket lättare att koppla bort alla snurrande tankar när jag är med en häst. Du kan inte vara någon annanstans för då blir det svårt att samspela med hästen. Den tar naturligt med sig dig i sitt här-och-nu-tänk.
  
4. Du får ett sammanhang. Är man sjukskriven är det så lätt att bli isolerad. Eftersom varje social sammankomst kräver något av en är det sådana man undviker. Man är så fokuserad på att överleva att man inte orkar göra något annat. Men även vi som är introverta, autister eller på annat sätt tycker det är jobbigt med social interaktion mår bra av att ingå i ett sammanhang, att känna att vi inte är ensamma. Att komma till stallet och känna att man har en plats någonstans i världen är guld värt.
 
5. Du får kontroll över något i ditt liv. Och det tror jag är viktigt när allt annat som var ens vardag bara rasar.
  
6. Du behöver inte vara social. Du behöver inte kallprata eller komma på fyndiga saker att säga eller låtsas på något sätt. Du kan få prata om ditt största intresse med någon annan som också har det som sitt största intresse. Eller så kan du gråta och borsta svans och klappa häst, eller rida under tystnad och ingen tycker att det är så där märkligt. Hästmänniskor över lag är ju lite speciella på ett eller annat sätt, så njut av att det är okej att du också är lite speciell.
  
7. Du har något där ditt mående inte är i fokus. Mår man dåligt blir det som om allt i hela ens liv kretsar kring det. Varenda liten humörsvängning ska analyseras, kännas efter, funkar detta, funkar det inte, hur mår jag på den här medicinen, hur många timmar ska jag arbetsträna, vad vill jag, hur mår jag, aaaaaahhhhhh. Till slut har man ju ingen aning. Då är det skönt att kunna lägga det åt sidan bara för en stund och fokusera på att sopa golvet, rycka manen eller göra skänkelvikningar.
  
8. Det finns något slags mening och mål. Jag tycker ofta att livet och tillvaron är helt meningslösa. Det är ett stort tomrum i mig och även om jag inte är speciellt ledsen och nere känns allt bara som ett enda stort jaha, och? Men det känns aldrig, aldrig meningslöst att göra Sportkossans liv så roligt och bra som möjligt.
  
Ridning för personer med främst fysisk funktionsnedsättning är stort i Sverige, borde det inte finnas ridning eller hästsamvaro för personer med psykisk ohälsa också? Eller det kanske finns? Tänk att utöver alla jobbiga läkarbesök och psykologsamtal även få ha 'en timmes stallterapi'!

/Lisa"


Läst 109657 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
02

Inga ridsportmedaljer i årskrönika: "Kära SVT!"


FOTO: Privat (Julia till vänster), SVT, Tomas Holcbecher och FEI

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ryttaren Julia Persson är 17 år och älskar all sport, men framför allt ridsport. Därför blev hon så besviken när varken Peder Fredricsons OS-silver eller Louise Etzner Jakobssons båda Paralympics-brons nämndes i SVT Sports årskrönika, att hon författade ett öppet brev till statstelevisionen. Som vi har fått lov att publicera här i Gästbloggen.

  
”Kära SVT!
  
Häromdagen, precis som varje år innan nyårsafton, släppte ni en årskrönika från det gångna året. Som trogen sportfåne och känslomänniska av rang såg jag fram emot att fälla en och annan tår i takt med gåshuden på armarna, när höjdpunkterna från sportåret skulle visas.
  
Med ett OS i ryggen ökade förväntningarna ytterligare. Jag klickade på play och kände rysningarna komma, nästan som på beställning. Jag kollade med spänning på de första minuterna innan känslan kom över mig. Som ett curlingklot i huvudet slog den till mitt i prick. Besvikelsen.
Sarah Sjöström, Zlatan Ibrahimovic. Och härliga Henrik Stenson. Förutom det låg fokus på tjejernas prestationer i OS – sporter som simning, cykel och brottning radades upp. Toppen att tjejer får uppmärksamhet i en så mansdominerad kategori som sport. Det är absolut jättekul och ett stort steg i rätt riktning.
  
Elva medaljer i Rio. En krönika på 59 minuter inklusive eftertexter. Jag har självklart klart för mig att detta inte var en ren OS-krönika, men varje olympisk medalj skulle jag ändå vilja kalla en höjdpunkt i ett litet land som Sverige. Men tydligen hade jag fel.
För jag väntade. Och väntade. Och väntade. Och till och med när eftertexterna så småningom rullade väntade jag. Hoppades gjorde jag också.
  
Jag hoppades verkligen att detta år skulle vara annorlunda. Men besvikelsen höll i sig. Visserligen lärde jag mig namnet på någon amerikansk golfspelare som jag aldrig hört talas om efter del tre om Henrik Stenson. Inget ont om honom. Otroliga bedrifter – liksom Sarah Sjöströms dito som hade andra fokuset i krönikan. Fantastiska idrottskvinnor och män. Men var blev resten av?
  
Jag såg de flesta OS-medaljer fladdra förbi på ett eller annat sätt. Men såg jag skymten av de fyrbenta varelser som tillsammans med en halv miljon svenskar utgör Sveriges näst största ungdomssport? Nix. Självfallet är det Peder Fredricson och den fantastiska All Ins silvermedalj jag pratar om. Alternativt Louise Etzner Jakobssons TVÅ brons i paradressyr.
  
Kära SVT. När ska ni förstå? När ska ni förstå att vi behöver bredd och nya vinklar? Vid tillfällen som OS får sporter med mindre vardaglig medial uppmärksamhet en chans. En chans att visa sig, göra sig ett namn och för en gångs skull få lite bekräftelse från svenska folket. Men när en sportjätte som ni glömmer bort eller bara skiter i detta, så stampar ni på dem ännu en gång.
  
Jag menar inte att halva krönikan borde ha ägnats åt Peder Fredricsons och hans hästs bokstavligt talat 100 procentigt felfria resa mot medalj. Prestationer i form av medaljer är svåra, om inte omöjliga, att rangordna.
Det jag menar är att er krönika blir platt, innehållslös och ofantligt tråkig när vi får ännu en rubrik om Zlatan. Zlatan som redan är klassad som en legend och inte är i behov av ännu ett inslag i medierna. För en sport som ridsport – där vi under så många år har kämpat för att över huvud taget få någon tv-tid alls – är varenda artikel, varenda dokumentär och varenda nyhetsinslag ett steg framåt. Så är det kanske även för den stackars lerduveskytten som också tog medalj i Rio. Ja, honom glömde ni med.
  
Kära SVT, tack för visat intresse med det 15 sekunder långa klippet från Rolf-Göran Bengtssons och Casall Asks historiska vinst i Global Champions Tour. Det uppskattades. Ridsportsverige bugar och bockar. Och för att avsluta denna text med ett uns positivet, så får vi ju faktiskt en ny chans nästa OS. Tar vi ännu en medalj 2020 kanske vi kan klämma oss in i rutan? Eller så sadlar vi om till simning i stället.
  
Julia Persson, 17 år, i Staffanstorp
  
UPPDATERING: Läs producentens svar
Se SVT Sports årskrönika här


Läst 115129 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
20

Gästblogg: Hästägare med psykisk ohälsa – åtta tips

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lisa Lidehäll är 30 år, bor i Karlshamn och har två hästar. Hon har ridit i större delen av sitt liv, är utbildad hästskötare, ridlärare och stallchef och har jobbat med hästar i England i flera år. Lisa försöker få livet att gå ihop ibland trots och ibland med hjälp av sina diagnoser. Hon har generaliserat ångestsyndrom (GAD), AD(H)D och autismspektrumtillstånd (AST, liknar Asperger) – och till följd av det utbrändhet och depressiva episoder.
 
"Det är inte många i mitt vardagsliv som vet om detta eftersom jag i likhet med många andra är expert på att visa upp en fasad. Jag startade bloggen Bokstavsryttaren.se för att visa upp en annan sida av den där glada, lyckade och hårt arbetande hästmänniskan. För alla kan drabbas av psykisk ohälsa och nu måste vi våga prata om det."

 
"När jag startade den här bloggen
var det lite för att få belysa psykisk ohälsa och ridning. Jag har skrivit mycket om tävlingar och vad jag får ångest av och hur jag hanterar detta. Det jag har skrivit kan dock vara ganska allmängiltigt, de flesta är ju nervösa över mer eller mindre konstiga grejer när de tävlar eller är ute på andra äventyr med sina hästar.
  
Viktigast att vardagen fungerar
Så nu när vi har jullov tänkte jag berätta lite om den där vardagen och hur jag (ibland, inte alltid) får den att fungera. Det är vardagen som är viktigast för mig, för om jag inte orkar med den finns det ingen energi kvar till träningar och tävlingar och då slår ångesten på omedelbart. Jag har autismspektrumtillstånd, AD(H)D och generaliserat ångestsyndrom (GAD) – dessa diagnoser fick jag så sent som för ett år sedan. Jag har alltså ”städat upp” rejält i vardagen på ganska kort tid och det är mycket kvar. Prova och utvärdera, och prova sen igen. Saker kan ju ändras efter hand, vissa saker som är enkla kan bli jobbiga och jobbiga saker kan kännas lite lättare, allt beroende på hur livet fungerar i övrigt.
  
Psykisk ohälsa kan drabba alla
Jag tror att det jag upplever är väldigt likt utbrändhet, ett virrvarr av stress, depression och förlamande trötthet. Så även om du inte har en neuropsykiatrisk diagnos kan du drabbas av psykisk ohälsa, och vägen därifrån är lika svår och jobbig även om du är i grunden ”normalfungerande”.
Det kan drabba ALLA! Och kanske speciellt oss hästmänniskor som ska ha åtta hästar, femtiotre barn, jobba tolv timmar om dygnet, träna sent, upp tidigt, prestera, prestera, prestera, fysträna, baka pepparkakor, inreda huset och så vidare i all jävla oändlighet. Och så ska man se glad ut och NJUTA av livet till på köpet. Sluta med det! Jag orkar inte med all denna klämkäckhet och ”no pain no gain”-attityd! Det KAN väl inte bara vara jag som känner det så här?!
  
Så. I give to you:
  
Bokstavsryttarens anti-ångestlista för hästmänniskor
 
1. Släpp alla måsten mentalt. Verkligen. Speciellt de du hittar på själv. Släpp att du vill rida en viss klass innan det och det datumet, släpp att din häst ska vara skinande ren och fin i håret, släpp att din utrustning ska vara pedantskött. Alltså, släpp allt du har lärt dig på den mentala träningen om mätbara mål och fokus på detaljer och hårt arbete. DET SPELAR INGEN ROLL! Det enda som spelar roll är att du mår bra.
  
2. Förenkla stallarbetet. Jag har haft box i kollektivstall med världens bästa stallkompisar, men det var ändå fruktansvärt mycket mer än jag klarade av. Jag var ständigt stressad över utsläpp, fodringar och insläpp på vissa tider. Att komma ihåg saker och planera min tid är jag inte bra på, så min hjärna måste arbeta mycket hårdare än alla andras för att reda ut det.
Mockning, höpåsar och foderhinkar är inte avkopplande för mig, utan en omständig procedur som kräver all min mentala energi. Så jag skippade allt detta och flyttade till en lösdrift där alla fodringar ingår. En gång i veckan packar jag höpåsar. När det behövs mockar jag hage och ligghall och lägger på ny halm.
Gör vad som funkar för dig. Skaffa en automatisk lunchlåda, slowfeedingnät, medryttare, ställ hästen på bädd. Alla små grejer du inte gör spelar roll.
  
3. Berätta! Även om du inte har kört rakt in i väggen än, men känner att du börjar närma dig den, så berätta! Du behöver inget läkarutlåtande för att bevisa för dina kollegor och stallvänner att du mår dåligt. De fattar, och gör de inte det så är de ingenting att ha.
Be om hjälp. Du har förmodligen hjälpt andra på bekostnad av dig själv länge, och nu är det dags att få tillbaka. Men förklarar du inte så förstår ingen, det händer inte av sig självt. Du har förmodligen en käck fasad, men skit i det nu. Du är mer perfekt om du vågar berätta. Jag lovar att du får stöd från oväntat håll och att många (oväntade) människor känner igen sig. För alla känner så här någon gång.
  
4. Var snäll mot din häst. Är du stressad, frustrerad och spänd mår den inte bra. Även om du inte låter det gå ut över hästen så vet den, och det är inte roligt. Så om du har svårt att stressa av för din egen skull så gör det för din hästs skull. Rid när du orkar. För om du rider när du inte orkar blir det sällan bra. Har du en sådan där häst som du tror måste ridas varje dag? Då får du ta hjälp med ridningen eller ändra hästens förutsättningar.
Jag är övertygad om att med grovfoder, tillräckligt stora hagar, en bra sammansatt flock och mycket utevistelse (åtta timmar är inte mycket btw) kan de flesta hästar klara sig med mindre motion.
  
5. Ställ in saker. Gärna i sista minuten. Och njut av att slippa göra det du ställde in. Det är nämligen helt okej. Det är jättedåligt att åka på den där träningen eller rida den där tävlingen om du blir jättestressad av det. Min energi pendlar snabbt och även om jag vill något när jag anmäler mig kan det vara så att jag får ångestpåslag några timmar innan jag ska iväg.
DET ÄR OKEJ! Det kommer inte att vara så här för alltid. Du kanske slänger några hundralappar i sjön, men se det som att du investerar dem i din psykiska hälsa. Det kommer fler träningar och fler tävlingar. Berätta för berörda varför det blir så här ibland, för att undvika att du får dåligt samvete över att du ”sviker dem”. De tycker nog att det är värre om du genomför aktiviteten och mår skitdåligt för deras skull.
  
6. Vila. Det är jättesvårt om man är van att hålla i gång. Men det är ju också en del av problemet. Gör onödiga saker. Slösa bort din tid med att se halva avsnitt av dåliga teveprogram, kolla på bilder på kattungar på Instagram och gå planlöst runt i huset utan att kunna ta dig för någonting. Det är precis det du ska göra. Du behöver inte vara produktiv eller få något gjort. Men var gärna utomhus ofta för dina demoner hatar frisk luft.
 
7. Låt det ta tid. Du pressar inte en unghäst eller en problemhäst att göra saker fast den är spänd och stressad. Det får ta den tid det tar. Det tog ett tag för dig att komma hit så räkna med att det tar ett bra tag, kanske flera år, att komma tillbaka till ett normalläge. Kör inte på igen när du känner dig lite piggare. Det är som att slå upp en gammal gaffelbandsskada för att hästfan sprang i hagen när den tröttnade på att vila. Men du kan tänka på konsekvenser mycket mer än din häst, så det ska du inte göra, okej? Det tar tid, men det går över. Det här är inte för evigt, även om det känns så nu.
  
8. Gör det som är roligt. Men gör ungefär en fjärdedel av det som är roligt som du vill göra. Det räcker. Du ska inte till OS. Din häst är din bästa vän och den struntar i om den har lite tovig svans eller lite för lång vinterpäls. Den struntar i om du rider en LB i stället för en Msv C bara för att du inte pallar. Den vill bara att du ska vara glad och det vill alla runt omkring dig också. I framtiden kommer du att kunna göra vad du vill, men bara om du tar hand om dig själv nu.
  
Det här är bara en början. Jag vet inte hur man kommer tillbaka eller om man någonsin gör det till hundra procent. Men kom ihåg att du inte är ensam och att du förtjänar att må bra! <3

/Lisa"


Läst 111774 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
07

Gästblogg: "Hur ridsporten gjort mig till en bättre människa"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Erika Wenderyd är 19 år och tillbringar all ledig tid i stallet med sina tre hästar. Till vardags arbetar hon som modell, men hästarna är den stora passionen. Som både ponny- och juniorryttare har hon deltagit i SM, just nu ligger hinderhöjden på 1,40-nivå med siktet inställt på 1,45 under kommande säsong. Hennes senaste blogginlägg har fått stor uppmärksamhet och vi har fått tillåtelse att publicera det här i Gästbloggen.

"För drygt 19 år sedan föddes jag in i en hästfamilj, troligtvis det bästa som någonsin hänt mig.
  
Hästar är inte en hobby, det är en livsstil. Någonting du aldrig kan ta ledigt ifrån. Spelar du fotboll kan du lämna skorna på hyllan en dag, har du en häst kan du inte lämna den ensam i stallet för att du vill mysa i soffan hela dagen. Hästar föder ansvar.

Att hålla på med hästar är inte en dans på rosor. Det är slitsamt, skitigt, kallt, för varmt, tungt, jobbigt, svårt, tidskrävande, och egentligen ganska läskigt men också alldeles alldeles underbart.

För mig har hästarna alltid varit en del av mitt liv. Det stod en ponny i stallet när jag kom hem från BB i princip. När andra lärde sig cykla lärde jag mig rida. Jag hängde i stallet hela min uppväxt. Där lärde jag mig att ansvara för levande individer som behöver omvårdnad, kärlek, mat och skötsel. Jag lärde mig att kämpa, att resa mig ur svackor, ta motgångar, inte ge upp, aldrig ta något för givet och att man själv kan påverka sina resultat. Jag lärde mig också att ta ansvar över resultat, att aldrig skylla på andra utan att se min del i det hela. Alla dessa egenskaper tar jag med mig i livet och har användning för varje dag.
  
Att ta hand om en häst gav mig egenskapen att ta hand om andra. Att se till var individs behov och tillgodose dem. Att känna kärlek, närhet och binda starka känsloband. 

Att möta motgångar på träning och tävling har givit mig styrka att kämpa oavsett vad som går emot mig. Det har gjort mig stark, lärt mig att inte vika mig utan kämpa mer när det inte går som tänkt.

Att delta i en sport där ingenting är säkert, oavsett hur bra dina förutsättningar är, har lärt mig att man aldrig ska ta saker för givet. Uppskatta varje bra stund i livet. 

Att samarbeta med en annan individ har givit mig självinsikt. Man ska aldrig lägga skuld på en annan individ utan att rannsaka sig själv och sina handlingar. 

Jag har lärt mig kommunikation och samarbete. Hur man måste ge och ta, kompromissa och jobba tillsammans för att ta sig framåt.

Men, framför allt har ridsporten och hästarna givit mig så otroligt mycket glädje.

Det finns inget bättre än att pussa på en varm, mjuk mule. Gå i mål efter en perfekt hopprunda på tävling. Att rida ut en krispigt kall höstdag när träden skiftar färg. Höra hästarna mumsa på sitt hö i boxen och höra regnet falla utanför. Alla dessa små stunder som betyder så mycket.

Det är på tävlingar jag träffat några av mina allra närmsta vänner, de som jag vet att jag kommer ha livet ut. Ridsporten är en mötesplats. En värld där alla typer av människor, från alla olika delar av världen, olika åldrar och kön möts tillsammans med det vi brinner för mest – hästarna. Jag kan inte tacka mina föräldrar nog för att jag fått alla dessa möjligheter i mitt liv, att vara en del av en helt egen värld och få ta del av så många fantastiska upplevelser.

Tack.

Mvh Erika"


Läst 98051 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
01

Gästblogg: "I apans hand"


Foto: Natalie Lindholm

OM DENNA GÄSTBLOGG
Björn Svensson, eller Captain Tourettes som han kallar sig själv på nätet, är en ryttare som gärna sticker ut hakan i sin blogg. Efter Hippsons intervju med körgurun Anders Eriksson, om att han har anmält försäljningen av inspännings- och hjälptyglar till Konsumentverket, luftar Björn sina tankar. Vi har fått tillåtelse att publicera blogginlägget nedan.


"Anders Eriksson vill förbjuda inspänningstyglarFör att vara en man som lär ut tömkörning per korrespondens så har han väldigt starka åsikter.
Att förbjuda inspänningstyglar för att omöjliggöra missbrukandet av dom är väl lite som att förbjuda choklad för att det finns dom som äter sig tjocka på den. 
Om vi ska förbjuda inspänningstyglar för att de i fel händer kan orsaka skada kan vi ju passa på att förbjuda försäljning av morakniven också när vi ändå är i farten. Den har ju felanvänts ordentligt och faktiskt bragt Anna Lind om livet.

Visst har inspänningstyglar många ihopdragna halsar på sitt samvete men de ligger också bakom många skonade ryggar och mungipor.
Om ridskolan är noggrann med att informera eleven om att gummisnodden inte sitter på för att få hästen att gå bättre utan i skyddande syfte, i väntan på eleven ska lära sig rida bättre, så tror jag mycket är vunnet.
Eftersom vi vet att graman är flitigt använt, framförallt på hästar som har svårt att finna balans och självbärighet kanske tränarna ska ta upp med sina elever att det är en tygel som i tron om att den hjälper faktiskt lätt stjälper.
  
Om vi fokuserar på att sprida kunskap om korrekt ridning så kommer brukandet avta.
Om vi informerar om riskerna som medföljer om man brukar kraft för att uppnå ett mål så kommer missbruket också avta.
Jag har ridit hästar som påstås vara lätta och fina på töm, men som när man sätter sig på dom vräker sig på bettet i en framstupa sidoläge-position så intensivt att man tror att fingrarna ska lossna. Det var naturligtvis inte tömmens fel att den låg i en okänslig hand med kroppsvikten djupt förankrad med fötterna i sanden. Det var inte tömmens fel att den påtvingade flotta profilen framkallades av någon som trodde sig kunna hantera den efter att ha läst en bok och sett den medföljande dvd:n.
  
Vi ska inte förbjuda tyglar, vi ska förmedla kunskap om hur de bör brukas och om alls.
  
/Captain with great power comes great responsibility Tourettes"


Läst 96540 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen



Mest lästa


Arkiv



Populärt hos Charlies

Husbloggare

Det ska vara kul!

Saras vardag

Som ringar på vattnet, eller över vatten?!

Kajsa Boström

Gästblogg: "Gaphalsarna måste lugna ner sig"

Gästbloggen

Till Husbloggarna