"Hej! Som många av er kanske vet är jag och min familj väldigt delaktiga i Ljungby Ridklubbs alla hopptävlingar, samt i klubben över lag. Pappa var tävlingsledare förra helgen och mamma tillsammans med en annan ansvarade för den posten denna helg. Pappa valde att ta storhäst-helgen då han nästintill vägrade ta ponny-helgen, vilket jag nu verkligen förstår...
  
Fattar varför pappa inte ville
Varför har jag efter denna tredagars nationella ponnytävling en förståelse för det då? Jo, det tänker jag svara på och diskutera i detta inlägg. Vi får börja några år tillbaka i tiden. År 2009 arrangerade Ljungby RK ponny-SM. Efter det valde vi att ställa in ponnytävlingar då det var ett jävla liv rent ut sagt.
Ljungby RK gick ut i alla olika medieformer just för att förklara varför vi har ställt in och hur illa behandlade vi som förening blivit. Dock vet jag inte riktigt allt som hänt, då jag var ganska liten. Om vi spolar tillbaka ytligare några år, ni vet när ponnysporten var så där enormt stor? Då var det små "ligor" kan man säga, som bestod av några ryttare som härjade runt, saboterade och så vidare.
Under några år har både dessa "ligor" och tillhörande föräldrar typ varit borta. Inga nya har kommit, tills nu... Denna helg har nästan allt fötts på nytt. En del rent ut sagt vidriga föräldrar – läs lång ifrån alla – och barn som saboterar och en attityd som är fullkomligt respektlös och oacceptabel!
  
Ljungby nationella ponnytävlingar
Lördag kväll byggde vi om banan till söndagens första klass. Innan vi ens var klara kommer det in barn och leker i ridhuset som om det vore en lekplats. De stormar in med elcyklar, välter ner bommar och får vårt arbete ogjort. Vi funktionärer blir irriterade och säger att alla obehöriga ska lämna banan. Ingen ånger visas hos barnen, utan de drar benen efter sig och svarar med spydiga kommentarer. 
  
Banan ändrad och stopp i avloppet
När vi sedan lämnar anläggningen sent på lördag kväll, förväntar vi oss att finna den precis som vi lämnat den när vi kommer tidigt en söndagsmorgon för att arrangera meetingets sista dag. Det är en självklarhet! Eller?  
Förvånade och förbannade upptäcker vi att tävlingsbanan är totalt ändrad, nummer och hinder står inte på sin plats. Inte nog med det, någon eller några har lagt handdukar i handfat och låtit vattnet stå på hela natten och har därmed skapat översvämning. Hur tror ni att det känns?
Vi lägger ner hjärta och själ och långa dagar av ideellt arbete för att barn och föräldrar ska trivas hos oss. Vilka saboterar ni för? Visst är det vi som får städa upp med mera, men i slutändan förstör ni bara för er själva. För vilka klubbar i landet vill arrangera tävlingar när anläggningen utsätts för sabotage? Vilka klubbar vill använda sin fritid när barn och föräldrar är otacksamma och respektlösa? Jag kan garantera er att antalet klubbar till slut blir noll om detta fortgår.
  
Så här är det att arrangera ponnytävlingar 2015
Jag skulle kunna dra upp flera exempel men väljer att inte göra det av olika anledningar. Det jag vill komma fram till med detta inlägg är att jag vill att alla ska förstå och få en inblick i hur det är att arrangera ponnytävlingar 2015, och jag önskar att detta får ett slut. För givetvis är det långt ifrån alla barn som är inblandade. Flera barn och föräldrar sköter sig jättebra och är på tävlingen för att tävla och ha trevligt. Inte för att vara uppe om nätterna, dricka alkohol och låta barnen härja runt. Men tyvärr blir alla lidande av de barn och föräldrar som är inblandade i detta sabotage." 

Länk till Linnéa Benjaminssons blogg

Franzipan får åka hem till gården igen och undersökas vidare.

Den här dagen har varit minst sagt dramafylld och om jag ska vara helt ärlig så har den varit urhemsk. Vi har bestämt oss för att inte starta Franzipan på EM då hon inte är helt 100 och det är hennes hälsa som kommer först, så är det bara, inget snack om saken.
  
Under dagen idag så har Franzipan varit lika som under gårdagen på besiktningen, när hon är kall och travar på hårt underlag så visar hon en liten hälta, men värmer ur den. Vi har under dagen undersökt henne med det svenska och engelska veterinärteamen här i Blar – utan att hitta något som är fel. Och i och med att vi alltid sätter hästens välbefinnande först, så har vi därför valt att inte starta henne och direkt åka tillbaka med henne för vidare undersökningar. Så med andra ord blev det här mästerskapet verkligen inte som vi hade tänk. Katastrofal otur med andra ord.
  
Det har verkligen varit en rätt deprimerande dag, men att Anna Nilsson red ett helt fantastiskt dressyrprogram var en ljusglimt och inspirerande samtidigt som både Louise och Johan red bra program. Och nu ska jag filosofera lite över vad jag ska göra, medan vi håller all tummar och tår korsade för det svenska laget och att de fixar ett OS–kval. Det är fruktansvärt vad nervöst det är att stå på backen och inte kunna vara med och hjälpa till själv, tvärvidrigt.
  
Så om alla, alla, alla nu håller tummarna för vårt lag så ska vi nog se att det blir Rio för oss!
  
Hej så länge,
Ludwig

Hej igen!

Tisdagen flöt på bra, red lite på morgonen, visade en häst och klippte mig innan min flight gick kl 13.00 upp till de nordligare breddgraderna i Storbritannien – nämligen  Skottland., grrr kallt. Resan gick bra och jag var på plats strax innan 17, medan hästarna anlände en timme tidigare. När jag anlände så delade jag med mig generöst med mig av min sköna resa med mina lagkamrater som verkligen uppskattade det efter deras 9 timmars resa på Skotska småvägar… ;-)
Vi travade upp hästarna och joggade dem så att det inte skulle vara så stela efter resan.  Franzipan travade inte så bra efter resan, men travade bättre efter några minuters gång.


Ute på tur på tävlingsområdet.

 På onsdags morgonen så travade vi upp hästarna och Franzipan travade bra på gräset, men på asfalten så var hon fortfarande inte helt hundra. Känslan av besvikelse är obeskrivlig då en start känns väldigt långt bort men hon värmde ut det bra på samma sätt som tidigare. Jag joggade henne och hon kändes jättefin. På eftermiddagen så var det dags för besiktning, Franzipan travade bra utanför, där på gräset men inne på asfalten så travade hon inte helt hundra igen. Hon gick till holding box där veterinären inte kunde hitta något och tyckte hon var ok. Hon ombesiktades och travade lite bättre men om man ska vara krass så var det fortfarande inte hundra. Jag red henne efteråt och då var hon fin och travade bra igen så vi bestämde oss för att låta henne vara och undersöka henne under morgondagen för att se om det skulle vara någon skillnad.

För att skingra tankarna lite efter en ganska emotionell besiktningen så bestämde jag mig för att gå terrängbanan, halvt uppgiven. Hursomhelst så träffade jag en delegat som jag känner rätt väl från min tid här upp i norra England hos Chris Bartle. Efter att övertalat (läs mutat med en pint öl) honom så skakade vi hand och han körde mig runt terrängbanan som jag ska lägga upp bilder på i nästa blogg.

Terrängbanan är väldigt vacker och välbyggd i ett helt magiskt landskap. Jag hade dock väntat mig en större bana, men samtidigt kan underlaget här i Skottland ofta bli för mjukt och lerigt vilket ofta gör att den blir 10-15 cm större och betydligt jobbigare. Hur som helst, så verkar detta inte fallet (än så länge!) då underlaget är så bra som det kan bli, kanske till och med lite hårt... Vad är det som händer i Skottland – hårt underlag?!

Det är flera väldigt intressanta komplex med hinder där banbyggaren Ian Stark har gett ryttarna väldigt mycket tid till B delen av komplexet, och ofta i nedförsbacke, vilket ska bli väldigt intressant hur det rids. Ians filosofi är banor som hästarna uppfattar bra men med fler ”rider frighterners” för att ryttarna ska ta sin tid och rida väl.

Att stå utan för EM-laget är förstås inte kul och var verkligen inte som planerat, vilket oturs mästerskap det har blivit, först med Bob och nu Franzipan. Men för att vara med så måste hästen vara 110% fit for fight, framför allt då vårt OS kval står på spel, så det var såklart rätt beslut utav Staffan (förbundskaptenen). 

Nu har jag precis kollat på Johan som red ett helt ok test, lite små grejer, men generellt bra. Nu håller vi tummarna för nästa ryttare i laget Anna Nilsson och sen ska vi ta beslutet om jag ska rida individuellt eller om det inte blir något EM för mig och Franzipan.

Ses snart,

Ludwig

Läs Ludwigs inlägg från tidigare i veckan här

Franzipan njuter av det goda gräset på precamp.

Sist jag bloggade för Hippson så handlade det om hur fantastiskt testeventet i Rio var och nu kommer nästa steg - att kvala oss till en plats dit. Min resa till EM har inte riktigt gått enligt plan, sådär som det så många gånger är med hästar. 

Min dröm och tanke var att ta King Bob till Blair, då terrängen där skulle vara som handen i handsken för Bob, med de branta backarna och leran. Men när Bob tävlade i Aachen gjorde han illa ett ligament, vilket vi snabbt märkte, men han behöver fortfarande lite mer vila så det blir inget Blair för honom i år. Istället är det Franzipan som får chansen, vilket kommer att bli spännande då det är ett kliv upp för henne, men hon känns redo så det ska bli kul! 

Föregående vecka började med dressyrträning för Christoph Hess söndag kväll och måndag morgon som gick riktigt bra. Det var tredje gången som han var över och han var väldigt nöjd med Franzipan som utvecklats super, vilket gjorde mig väldigt glad samtidigt som hon fortfarande är svag och gör missar i programmet vilket gör mig mindre glad…  Efter träningen åkte jag direkt till en Nationell 2* där jag red två nya hästar, Hollyfield och Balham Mist som båda varit hos oss i drygt en vecka och slutade 3:a och 5:a vilket var bra resultat för båda.

De följande dagarna var rätt lugna vilket var skönt för då kan jag flörta med Franzipan, vilket innebär massor med gull, rosor och godis, jag menar vad gör man inte för kvinnorna i sitt liv? 

På fredagen åkte lastbilen upp med 4 hästar till pre-campet i Bishop Burton samtidigt som jag körde min bil så att jag kunde ta en liten avstickare för att kolla på min lillasyster Ellen Svennerståls dressyr i Burghley. Jag absolut hatar när Ellen rider för jag vill så gärna att hon ska göra bra ifrån sig och när man står vid sidan och inte kan göra något är verkligen hemskt. Hennes dressyr gick bra, inga missar, men hon hade kunnat våga lite mer och spänna bågen en uns till. Hursomhelst var min puls så hög att den hade kunnat vara i ett annat land och jag stod och hoppade av nervositet, hur hanterar föräldrar det här?! 

Jag hade inte så mycket tid i Burghley eller snarare sagt ingen så hann inte gå banan utan bara se några hinder som var helt gigantiska vilket gjorde att min nerver höll på att brista, så det kanske var bra att jag inte stannade så länge… 

Jag kom upp till pre-campet där vi direkt började med mental träning för SOKs Henrik som jag har jobbat med sen början av året och som är jättebra. Vi hade en jättebra genomkörare och stämningen i truppen är verkligen superbra! Inom ridningen så arbetar man inte så mycket med mental träning vilket är synd för jag tror många har större problem än vad de vill erkänna då många ser det som att man är en sämre performer om man jobbar med en mental coach. Jag har väldigt länga arbetat med en mental coach och jag gillar det hel skarpt! 

Hursomhelst, rid-träningen började på lördagen då jag hoppade mina extra hästar för Maria vilket gick super. Franzipan fick ett lättare dressyrpass då jag hoppade några terränghinder på fredag morgon och samtidigt gav henne sin sista galopp vilket gjorde att jag vill att hon skulle ha en enklare dag. Följande dag så hoppade alla hästar en bana vilket alla i truppen gjorde med bravur kanske en lite guldstjärna i kanten för min 7-åring Aspe som hoppade super.

På måndagen så red vi dressyrprogrammet för Kicki Klingspor som precis dömt Burghley och kommit upp föregående kväll. Det gick bra, jag fick fortfarande en del missar, men ändå lite nöjd över helheten som blir bättre. Det är sorgligt när man är lite nöjd över ett dressyrtest som inte är bra nog för topppoäng - men Franzipan är inte redo för det och det är tyvärr bara att acceptera.

Vi sprang sedan upp hästarna på eftermiddagen, hästarna sprang super – men ryttarna haltade efter teambuildning övningar som paintball och brännboll där tävlingsinstinkten tog över hand.

Min lastbil åkte hem på måndagsmorgon för att Hollyfield skulle besiktas och nu är såld till Lissa Green. Jag åkte hem på kvällen för att lämna min bil, rida hästarna som var hemma, men också för att klippa håret vilket är en emotionell upplevelse för mig, lite som när man som barn skulle sova över hos en kompis för första gången utan föräldrar, med andra ord jag var helt livrädd. Normalt klipper jag mig hos Sacha hos Sacha Juan som jag litar på med mitt liv vilket gör det lite enklare när guldlockarna ska bort. Det slutade utan tårar så ingen katastrof men gud vad jag saknar Sacha! Nu har jag suttit och skrivit bloggen på flyget som nu kommit fram och ska nu sitta i 1 timmes bilresa till Blair.

Hörs snart igen!

/Ludwig

Alla ponnyer passar i rosa, oavsett kön. Foto: Dollar Photo Club/Privat
    
"Vi på Södra Umeå Ryttarförening skulle i dag vilja passa på att tacka alla föräldrar som ställer upp och leder på lektioner, tränsar, sadlar och lär sig ponny-namn hit och dit. Ni går en tuff period till mötes, så vi skulle därför vilja passa på att ge er ett par lugnande tips så här på höstkanten:
  
1) Ni behöver aldrig mer fundera över vad som önskas till samtliga julklappar, presenter, namnsdagar och skolavslutningar. Om namn som helskodda ridbyxor, shortchaps, schabrak eller longerlina står på listan – fråga inte så mycket vad det är och varför. Gå bara in i en hästaffär med listan och gör det enkelt.
  
2) Ja. Hästar bits fram och sparkas bak. Meeen de kan även nå väldigt långt bak med tänderna och väldigt långt fram med hovarna. Hjälp gärna ditt barn genom att stå i mitten, men helst inte i vägen, fast ändå tillräckligt nära så att du kan räcka över sakerna du inte vet vad de heter.
  
3) Om du frågar "Vad kostar en ponny då?": Ta svaret, gångra det med fem, dela sedan upp summan i tre så får du reda på vad den kostar varje månad. Om inget händer alltså ... vilket det alltid gör.
  
4) Hästar kan läsa tankar. Hästar gör också precis som de vill med föräldrarna, men inte nödvändigtvis med barnen. Det finns teorier om att det är barnets attityd mot föräldern som hästen läser av, eller tvärtom. Hur skulle annars en sjuåring kunna styra runt 500 kilo häst?
  
5) Om du är rädd för de stora hästarna men inte för de små. Tänk om! Hästar är helt omedvetna om sin styrka och sin storlek. De tänker alltså som en pappa ungefär.
  
6) Att lära sig vad det är och hur all utrustning ska hanteras kan ta ett tag. Fråga i stället, innan du börja spänna läderremmar hit och dit. Stallet kryllar nämligen av intelligenta sex- till åttaåringar, fråga vem som helst så hjälper de dig! (Och svar ja: Alla hästar klär i rosa, valack som sto.)"