Gästbloggen - Ulrika: ”Tillåt lättridning i lägsta dressyrklasserna”
APR
17

Ulrika: ”Tillåt lättridning i lägsta dressyrklasserna”


Foto: NAF Five Star WDC och Emelie Wass (Ulrika med häst)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ulrika Pernler är ridlärare på Uppsala ponnyklubb, samt domare och tävlingsryttare i både WE och dressyr. Efter att ha sett klippet på Hippson där Charlotte Dujardin rider lätt under dressyrprogrammet skrev hon klart sitt förslag till Svenska Ridsportförbundet – om att tillåta lättridning i de lättaste programmen. Förslaget, som du läser i sin helhet nedan, kommer att skickas till dressyrkommittén. Ulrika har även startat en namninsamling där man kan skriva under eller kommentera förslaget, den finns här.

”Uppsala 2017-04-17:
Förslag om att tillåta lättridning i de lägsta klasserna i dressyr

Förslaget går ut på att lättridning ska vara tillåten i dressyren från klass LD:1 till och med LC:2 samt eventuellt också tillåtet under förlängd steglängd/mellantrav i klasserna LB:1, LB:2 och LB:3.
 
Undertecknad har bakgrund som ryttare, dressyrtränare och dressyrdomare samt många års erfarenhet från arbete på ridskola och hur vi utbildar ryttare från grunden. Jag har också under drygt ett års tid diskuterat denna fråga med flera olika dressyrdomare och tränare innan jag beslutade mig för att skriva ner förslaget.
 
Bakgrunden till förslaget är att jag från domarbåset samt som tränare ofta ser hur mycket ryttarens obalans påverkar/begränsar ekipaget vid en uppvisning. Jag har sett domare kalla fram ryttare efter avslutad ritt och talat om för dem att deras sits är negativ för hästen. Det händer främst i de lägsta klasserna vilka vi ska se som utbildningsklasser för både ryttare och hästar.
 
Min inställning är att en ryttare som lagt kärlek, tid och pengar på sin häst och som har ambitionen att stämma av sina träningsresultat i form av att delta i en lättklasstävling också har rätt att göra det. I samråd med tränaren stämmer man av vad som är lämplig nivå. Min ambition som domare är att döma rättvist, men också på ett sätt som gör att det orutinerade ekipaget kommer att åka hem med viljan att utvecklas vidare samt ambitionen att anmäla sig till ännu en tävling. Jag anser att mitt förslag skulle främja och framför allt underlätta god ridning i dessa klasser.
 
Jag tänker också att man genom att sitta ner för tidigt och för mycket på unga hästar skapar motvilja och spänningar med påföljande begränsningar i rörligheten hos hästen. Jag tycker att en viktigt del i dressyren är att skapa och behålla arbetslusten hos våra hästar samt göra dressyren till en angenäm upplevelse för ekipagen och främja god ridning.
 
I nedanstående program i fälttävlans dressyrmoment är lättridning tillåten. Jag har dömt dessa program en del och slås alltid av hur trevligt det ser ut när ryttare och hästar arbetar i balans och ”åt samma håll”.
 
Dressyr för fyraåriga hästar/fälttävlan 2001 Kvalificeringsprogram
Dressyr för fyraåriga hästar/fälttävlan 2001
Finalprogram Svenskt Fälttävlansprogram för debutantklass 1997
 
I filmklippet nedan, vilket även lades ut på Hippsons sajt i dag, kan man se ännu ett exempel på god ridning. Här rider Charlotte Dujardin en sex år gammal häst i NAF Five star winter dressage championships i Storbritannien i april 2017. Det är ett talande exempel på hur lättridning tillåter den unga hästen att röra sig, samt ger densamma en positiv tävlingsupplevelse och då är detta dessutom under en mycket rutinerad ryttare. Jag tror detta lätt skulle kunna appliceras även på en äldre häst med en orutinerad/oblanserad ryttare för ett positivt resultat.

https://www.youtube.com/watch?v=cBNxtCjEvDA&feature=youtu.be
https://www.hippson.se/hippson-tv/charlotte-dujardin-rider-dressyrprogram-under-latt.htm
 
Min förhoppning är att dressyrkommittén vill ta upp detta till diskussion.
 
Mvh Ulrika Pernler”

Ulrikas namninsamling hos Skrivunder.com


Läst 39674 ggr





Fler inlägg

APR
27

Gästblogg: Är de goda (rid-)råden verkligen goda?


Foto: Adobe Stock och Marie Bolk (porträtt av Linda till höger) 

OM DENNA GÄSTBLOGG
Linda Aronsson undervisar i ridning sedan 25 år tillbaka och driver den egna ridskolan Bergahästen i Vargön, där hon även inackorderar privathästar. ”Jag är mycket intresserad av etologi och beteendevetenskap”, säger hon om sig själv. Gästkrönikan nedan föddes ur en frustration kring negativa och ofta okunniga kommentarer om hästar och ryttare – både på nätet och IRL.

  
”Jag har suttit på min kammare
och funderat. Det gör jag ibland, många gånger efter att jag har räknat till 1.000. Det jag senast funderade över är vart vanligt hyfs har tagit vägen, eller kanske är det jag som är gammalmodig? För vad är det som gör att människor som har ett stort självhävdelsebehov premieras så starkt?
Min tanke är att det faktiskt är mycket lättare att synas och höras än att reflektera ett tag, och se om det kan finnas andra infallsvinklar som kan vara intressanta vid sidan av ens egen.
    
Var och när börjar det, vad är det som gör att vi inom hästsporten inte kan komma förbi detta, lyfta fram våra medmänniskor och se dem i stället för att bara springa över dem? Vi accepterar inte det beteendet från våra hästar, men kan ibland göra precis samma sak själva.
Det är de ’små och goda råden’ som gör mig alldeles matt, gärna när de startar med ’jag är ju inte utbildad, men…’. Och så kommer en åsikt.
Jag får för mig att de som är mest kunniga inom sin nisch också är de som ser många olika vägar att ta sig fram, de har inte heller så stort behov av att predika för andra hur det ska vara. Man har liksom lärt sig att det finns olika sanningar och en riktig historia, inte bara en ögonblicksbild eller en version.
    
Speciellt sociala medier är så svårt. Jag ser hur många kommenterar på en rubrik i stället för att läsa hela artikeln, samt har många synpunkter på hur andra rider och hanterar sina hästar. Och det är väldigt sällan positivt.
Vad är det som gör att så många känner att de måste skriva negativa kommentarer? Skulle det inte vara mycket trevligare att faktiskt lyfta fram bra saker? Att inte skriva sådant som du inte skulle kunna säga öga mot öga…
Gemensamt är väl att de allra flesta älskar sina hästar och vill göra sitt absolut bästa för dem? Tänk så glad din stallkamrat blir av en sådan liten sak som att du säger att den har ett fint pannband till sin häst. Kan man inte unna sin medmänniska det? Att faktiskt kommentera positivt.
    
Jag reagerade starkt senast under världscupfinalen i dressyr. Själv är jag så imponerad över dessa ryttare – över allihop. Tänk att göra en sådan satsning, och att dessutom lyckas! Jag skulle vara lycklig om jag själv hade hälften av talangen och motivationen. För tänk vilket slit, i så många år. Så många tränare och bedömare de har fått kasta sitt hjärta och sin ambition till, och hur ofta de har fått utstå ensidig kritik.
Det allra mest skrämmande tycker jag är att om nu dessa ryttare (som jag förstod av kommentarerna) inte är tillräckligt duktiga för att delta (?!), hur kan då vi andra dödliga ens närma oss en häst? Om inte ridsport-Sverige ser dessa ryttares skicklighet som något att eftersträva och beundra, hur ser då andra på vår sport?
 
Jag skulle önska att vi i hela samhället lyfte fram varandra mer. Att berömma det du tycker är bra, att hjälpa den som behöver ett extra handtag och att tänka efter en extra gång innan du drar ner någon annan.
Det betyder inte att vi inte kan ha olika åsikter eller att man inte säger till när man tycker att något är fel. Däremot handlar det om hur vi säger det och vilken ton vi har mot varandra. I ett samtal kan vi lyfta många olika aspekter och jag tror att det är den enda vägen att förändra. Att respektfullt kunna ge sin åsikt och vara beredd på att den andra parten, lika respektfullt, kan framföra en annan syn på saken.
   
/Linda Aronsson”


Läst 13047 ggr Kommentarer Kommentera

APR
12

Gästblogg: Sälja häst till ridskola…


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Marika Schön är ridskolechef på Falu ridklubb sedan 28 år. Hon är frustrerad över att det är så svårt att hitta bra hästar till ridskolan och att när man hittar en häst vill säljaren inte sälja till just en ridskola. Något hon tar upp i sin gästblogg nedan.

"Att köpa häst till ridskolan är inte alltid lätt. Jag hittar ofta annonser på hästar som jag tror skulle kunna passa oss, men när jag kontaktar ägaren så blir ofta svaret att den här hästen passar inte ridskola eller att man helt enkelt inte kan tänka sig att sälja till ridskola. Fast vi är beredda att betala för en bra häst…
  
Varför anses den då inte passa:
Den är för bra för att gå som lektionshäst.
Den har nerv.
Är en häst som man inte kan sparka på.
Har en känslig mun.
Är otrygg och kan "spela apa".
  
Vet ni vad ... jag vill ha de egenskaperna på en lektionshäst!
På vår ridskola vill vi ha BRA hästar med lagom nerv som man inte behöver sparka på med känsligt fina munnar. Att den sen är lite otrygg brukar inte vara några problem då de kommer att gå i flock och det brukar göra de mest förvirrade hästar lugna. 
Hos oss kommer de aldrig att utsättas för dålig ridning i den bemärkelsen att de korrigeras felaktigt av en ryttare som tror sig kunna rida. De kommer aldrig att få ett omotiverat spörapp eller bli ryckta i munnen av en irriterad ryttare. De kommer antingen ridas i en bra form eller i en form som inte skador dem. Hos oss blir den otrygga hästen lugn i flocken.
  
Andra vill inte sälja med motiveringen:
Det är synd om ridskolehästar som bara får gå runt, runt i flera timmar. Ja, det kan nog ibland se lite trist ut när de bär de orutinerade ryttarna runt i ridhuset men däremellan så rids de ut, de går rejäla dressyrpass, de hoppar hinder och de får framför allt GÅ. Att gå och röra på sig är ju faktiskt det mest naturliga för en häst. Många tror tyvärr att 45 minuters ridpass, fem dagar i veckan, är vad en häst klarar och behöver.
  
När jag annonserar att jag vill köpa häst så får jag tyvärr mest bara svar från någon som vill sälja en avart av häst. Elakt sagt kanske, men hästar med en exteriör som är så långt ifrån hur en god ridhästmodell ska se ut kallar jag avart.
  
Våga sälja era hästar till ridskola!
Jag lovar er att era hästar kommer att få ett bra mycket bättre liv på ridskola än den häst som säljs till en privatperson med dålig hästkunskap. Vi ridlärare har full kontroll på att INGEN beter sig illa mot hästen när den rids. Vi ridskolor kontrolleras av myndigheter vad gäller hästarnas väl och ve. 
Vet ni vad vår ridskola har för problem med hästarna? Jo de vägrar att DÖ! Vi lämnar eller säljer på ålderns höst inte bort våra arbetskamrater. De får med stigande ålder fortsätta att arbeta om de är friska, men i ett betydligt lugnare tempo och betydligt färre timmar. De får åldras med sin älskade hästflock och den dagen de blir sjuka får de somna in på stallbacken
  
Hos oss är det mer vanligt än ovanligt att hästarna är 20++ innan den dagen kommer. Tror ni då att hästen har haft ett bra liv?
  
På bilden högst upp ser ni Filur, 26 år. Han togs bort 27 år gammal, tillsammans med sin bästa vän Malou också 27 år <3."

Till Marikas blogg


Läst 64556 ggr Kommentarer Kommentera

APR
04

Gästbloggen: ”Hej, har du en häst som är borta?”


FOTO: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
För en vecka sedan befarade Petra Nyve i Trollhättan att hennes älskade häst Johnny var försvunnen för alltid. Här berättar hon, med egna ord, om hur valacken kom till rätta igen. En fin historia som lär oss att inte ge upp hoppet!

”Johnny heter en social men ändå lite blyg kille med stor personlighet, som jag efter att ha känt och ridit i ett par år äntligen har köpt och fick hem till vårt eget stall på lördagen. Johnny har tidigare tävlats i hoppning och skulle nu börja sitt liv som motions- och myshäst hos mig.
    
Vi har ett russ och en shettis sedan tidigare, och introduktionen i flocken gick väl inte helt smärtfritt. Russet var helt ovilligt till att dela med sig av sin shettistjej och attackerade Johnny med både huggtänder och sparkar.
Johnny, som är en stor men väldigt snäll häst, försvarade sig bara utan att göra egna utfall. Men vid ett tillfälle fick han in en spark som träffade russet i ansiktet. Det gick bra med Trax, som russet heter, han fick sig en tankeställare och lite respekt för Johnny. Det blev lugnare i den nya flocken och efter flera tillsyner på kvällen och natten gick jag och lade mig och sov, längtandes till söndagen då jag skulle ta min första ridtur hemifrån på finaste hästen!
  
Söndag klockan 8.00 gick jag ut till stallet för att fodra. Framme vid stallet, hästarna går på lösdrift, ser jag russet och shettisen men ingen Johnny. Det första jag tänker är att han håller sig på lite avstånd och står längre bort.
Ju mer jag ropar på honom och börjar gå runt i hagen, desto räddare blir jag. Ingen häst och inget svar på mina rop. Jag går längre och längre in i hagen och håller mig längs staketet för att se om det är helt, samtidigt som jag tänker 'nej, nej, nej' och 'hagen är hel här och här och här'.
    
Jag kommer nästan runt hela hagen när jag vid ett skogsparti, till min fasa, ser att staketet är nere. Hagen är trasig och det finns hovspår både innanför och utanför! Jag ringer till förra ägaren för att se om han har tagit sig dit (cirka 5 kilometer från där vi bor), men där är han inte och inget spår efter honom heller.
Jag börjar leta och ropa efter Johnny och fyra personer kommer snabbt hem till oss, de börjar också leta. Vi håller oss runt stallet och letar efter spår. Jag ringer polisen och hör om de har hört något om en stor, brun och bortsprungen häst. Men ingen framgång där.
  
Jag anmäler honom försvunnen och de lovar att höra av sig om de får in något tips. Då gör jag ett inlägg på Facebook om Johnnys försvinnande, bland annat i en lokal grupp i byn där vi bor. Efter en stund är det cirka 15 personer – underbara grannar, vänner och familj – som har anslutit sig för att hjälpa till att leta.
   
Vi hittar spår från hagen som leder in i skogen och även hästbajs, men efter det kan vi inte se vart spåren leder. Då vi har ett par stora mossar en bit längre in i skogen bakom vårt hus, var detta ställena vi letade vid först. Jag var livrädd för att någon skulle ringa och säga att de hade hittat honom där. Men det kom inget sådant samtal på hela dagen som tur var! Inget annat samtal heller om var Johnny kunde befinna sig, tyvärr.
   
Vi fortsätter leta med ständig återkoppling till varandra, gjorde en grupp på Messenger med alla som var med och letade för att snabbt kunna nå alla med samma information. Så fort min telefon ringde hoppades jag att den som var i luren skulle säga ”Han är här, vi har hittat honom!”. Men inget sådant samtal kom på hela dagen...
  
Vi försöker samordna letandet för att beta av markerna systematiskt, men för min del är det svårt att tänka klart och logiskt när jag är så full av oro. Man vill bara leta. Överallt och hela tiden. Vid tre-tiden samlas vi för matpaus och planering av sökandet. Vi går igenom var vi har sett spår och hur vi ska fortsätta. Några tar sig ut med bil och letar längs landsvägarna runt omkring, några fortsätter till fots eller med fyrhjuling, någon har till och med fått tag på en helikopter som eventuellt kan hjälpa oss.
    
Spåren finns på en sida om huset och stallet, och känslan är att han finns åt det hållet. Så det är däråt vi letar. Tyvärr är detta det hållet där mossarna finns, så en stor oro finns hela tiden där att han ska ha gått ner sig i mossen.
Under dagen hör fler personer av sig för att veta om de kan hjälpa till med något och på FB-grupperna läggs regelbundet bilder upp på hästspår med mera. Dagen går mot kväll utan att någon har sett skymten av Johnny... Alla tycker att det är så konstigt att ingen har sett röken av en stor häst när cirka 15 personer letat i skogarna och längs vägar i över tolv timmar! Också med tanke på att det är en fantastiskt fin vårdag och många är ute och promenerar, grejar i trädgården med mera.
   
När kvällen och mörkret kommer känns det jättejobbigt att veta att Johnny är ensam där ute utan att hitta hem. Runt 21-tiden åker de flesta som varit med och letat hela dagen hem, vi är cirka fem personer som letar till cirka 23. Då inser vi att vi måste pausa letandet för att orka leta på morgonen igen, eller åka till våra jobb.
 
Konstigt nog somnar jag så fort jag lägger huvudet på kudden. Sexton timmars promenad i varierande (!) terräng gjorde nog sitt. Stensov ända tills en av våra hundar väckte mig vid tre-tiden på morgonsnåret. Då sätter oron fart igen.
Jag öppnar ytterdörren för att lyssna om jag hör honom och kilar runt i alla fönster för att se om jag ser något. Efter det är det svårt att få någon mer sömn.
Väckarklockan ringer klockan sex för att få upp barnen till skolan. Jag är som tur är ledig. Vet inte vad jag skulle ha gjort om jag hade jobbat! VAB:at (vård av bortsprungen häst)?
   
Klockan 7.50 kör jag yngsta sonen till skolan. Träffar även där folk som undrar hur det går med hästen, om någon har sett honom?
Jag kör sedan hem för att invänta en erfaren jägare och en lika erfaren spårhund, samt fler underbara medmänniskor som har erbjudit sig att komma och hjälpa till.
Klockan 8.05 kommer samtalet som jag inte trodde skulle komma. ”Hej, har du en häst som är borta? Jag ser honom här på landsvägen, vad ska jag göra?”
   
Då slänger jag mig i bilen igen och börjar köra mot vägen där de har sett honom, samtidigt som jag säger ”Han heter Johnny, han är jättesnäll, ta honom i grimman om du kan, prassla med något i fickan om du har, jag är på väg, är där om fem minuter!”. Jag lägger på luren och får ut ett meddelande i Messenger-gruppen att han är hittad och finns på landsvägen – åk dit alla som kan!
 
Efter några minuter ringer killen som har hittat Johnny upp igen och säger att han håller honom i grimman nu men att han är orolig, han sätter på högtalaren i telefonen och ber mig prata med Johnny. Så samtidigt som jag kör som en galning (fast ändå lagligt!) försöker jag låta lugn och prata så lugnande jag kan med en häst i telefonen!
   
När jag har kört cirka fyra kilometer in på landsvägen ser jag flertalet bilar parkerade på båda sidor om vägen och i mitten står…en stor brun häst på alla fyra benen! En sådan otrolig lättnad och glädje! All oro och alla hemska tankar om vad som hade kunnat ha hänt med Johnny rann av mig omedelbart!
    
Jag slänger mig ur bilen och försöker gå lugnt fram till hon, fast jag bara vill skrika och springa fram! Det är en modig tjej som nu har tagit över och håller en svettig Johnny med en bogserlina i grimman, killen som ringde mig var också där tillsammans med folk från bilarna som hade stannat och de som bodde i husen bredvid.
Jag tror att Johnny blev glad och lättad när han såg och hörde mig, någon han kände igen. Jag hade med en påse kraftfoder som han slukade med en gång. Vi fick gå av vägen och in på några snälla människors uppfart, och vänta på transporten som Johnnys förra ägare slängt sig i väg från jobbet och hem och hämtat.
 
Bilarna kan åka i väg och jag tackar, med de få orden jag kan få ur mig, så jättejättemycket för hjälpen. Johnny är till syntes oskadd men väldigt svettig, full med granbarr, en hov har spruckit lite med ser annars hel ut!
Vi går lite fram och tillbaka under tiden vi väntar på transporten, för att lugna oss lite. De väldigt snälla människorna som bodde i huset där vi fick vänta kommer ut med en kopp kaffe och smörgås till mig, och en stor morot till Johnny.
Under hela denna mardröm är jag så glad och tacksam över alla fina människor som på olika sätt har hjälp till! Både kända och okända!
   
När Johnny hör och ser transporten börjar han gnägga och bli otålig, nu vill han hem. Och denna transport känner han igen och har åkt i många gånger förut. Han går glatt på transporten. Vi åker hem och ringer samtidigt en hovslagare som lovar att komma så fort han kan för att åtgärda hoven. Då vi kommer hem stänger jag för så att Johnny får stå inne i stalldelen av lösdriften, för att få dricka och äta i lugnt och ro. Jag tar ut honom på promenader under dagen för att se att han är okej. Och för att jag vill umgås med honom hela tiden efter dessa mardrömsdygn!
    
Den otroliga lättnaden och glädjen jag kände efter att ha hittat honom hel och vid liv gör det nästan, nästan värt alla timmar av oro och ängslan när han var borta (minus blåsor på fötterna och granbarr innanför underbyxorna efter en 16-timmars skogspromenad). Men bara nästan. Jag vill aldrig, aldrig mer att detta ska hända.
   
Nu, några dagar efter händelsen, har vi hunnit mysa massor och har tagit ett par ridturer runt hans nya hem. Johnny är lika glad och positiv som innan. Om inte lite mer modig, självsäker och framåt än tidigare...
  
Jag är så otroligt glad att jag fick tillbaka Johnny. Och evigt tacksam gentemot alla fina själar som hjälpt till! Detta blev en ganska lång historia. Men inte lika lång som de 32 timmar Johnny var borta…
  
/Petra (och Johnny B Goode)"
  

Johnny hemma och välbehållen.


Läst 80918 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv

Populärt hos Charlies

Husbloggare

Gästblogg: Är de goda (rid-)råden verkligen goda?

Gästbloggen

Tävlingen i söndags och en förmiddag hemma!

Therese

we tävling

Portugal-bloggen

Till Husbloggarna