Veterinärbloggen
JAN
29

Hästen med 9 liv? Vél.

Hej!

Nu ska jag berätta för er om en speciell häst, en häst som hittills förvånat mig 4 ggr, och som har en otrolig förmåga till återhämtning när sjukdom uppkommer. Jag skriver om islandshästen Vél från Fors som idag hunnit bli 16 år gammal. Jag har många ggr funderat på om Vél har 9 liv. Hon har i alla fall minst 4. Om ni läser inlägget kommer ni förstå vad jag menar. På bilden ser ni Vél med sitt första föl Valiant, några år innan hon blev sjuk första gången.

Vél och jag träffades för första gången våren 2014, för snart 3 år sedan. Vél ägs av min svärmor Helena som vid tillfället hade lånat ut henne för träning och tävling. Under utlåning blev Vél akut halt på ett bakben efter ett bråk i hagen med en annan häst. Vél åkte till en veterinär som misstänkte att felet kom från höftleden. Hon blev därför behandlad där med kortison, men trots vila och behandling blev Vél inte ohalt. Vél kom till mig då jag jobbade på Hästsjukhuset Stav och vid undersökning var hon mellan 2 och 3 grader halt på vänster bak rakt fram. Hon hade inga svullnader eller tydliga tecken på varifrån hältan kom så det var bara att börja leta. Helenas son Micke och jag hade precis börjat träffas då och han hade sagt följande till sin mamma "det här löser Izabella, inga problem". Vid det tillfället kände jag ABSOLUT ingen press på att hitta felet;)

Jag började att bedöva Véls bakben och efter att jag lagt varenda bedövning som går att lägga förutom höften så var vi sådär lagom peppade efter en lång dag på kliniken. Jag röntgade hela benet men kunde inte hitta något. Helena var såklart lite besviken att vi efter en hel dag på kliniken inte kunde säga vad felet var, men samtidigt ville hon att vi skulle göra allt för Vél. Den enda bedövningen som bättrat lite var när jag lagt en nervblockd ovanför hasen, även om inte heller den släckte hältan helt.

Efter en lång diskussion beslutade vi att Vél skulle få åka på scinfigrafiundersökning i Uppsala. Jag var lite orolig att vi inte skulle hitta något på scinten och Micke hade ju ändå sagt till sin mor att jag skulle hitta felet. OM en skada enbart sitter i mjukdelar får man inget upptag på scinten så det scenariot fanns. Som "tur" var fick vi jackpott på scinten, dessvärre var det ingen rolig skada. Det visade sig att Vél hade en cysta i ett ben i hasen, troligen uppkommen på grund av ett trauma. Man kunde även lokalisera en måttlig skada i ytliga böjsenan, nära cystan i skelettet. På bilden nedan ser ni en scintbild från Véls undersökning där det "lyser" på vänster hasspets men inte på höger. Detta indikerar ökad benaktivitet på grund av cystan.

Via en speciell projektion på röntgen kunde man se cystan som en urkalkning i skelettet. Kolla längst ut på hasspetsen så ser ni.

Prognosen var oviss och avvaktande men vi bestämde oss för att göra "allt". Jag sputade in kortison i cystan via ultraljudsguide eftersom man kunde lokalisera cystan med ultraljud då man klippt bort all päls på hasspetsen. Vi stötvågade (shockwave) också senan ovanför hasen 3 gånger. Det häftiga var att Vél "redan" vilat flera månader när vi inledde behandling utan att bli ett dugg bättre, men redan 3-4 veckor efter första behandlingen sågs tydligt minskad hälta. Vél rehabiliterades i nästan ett år innan hon sattes igång igen men blev ohalt redan 2-3 månader efter inledd behandling. Fantastiskt! Jag trodde knappt mina ögon vid återbesöket. Jag hade redan haft ett snack med Helena om att hästen kanske inte skulle bli ohalt och att prognosen var dålig eftersom senskadan vid hasen inte heller såg så rolig ut. Men Vél trotsade mina och flera kollegors tankar och blev frisk! Vél fortsatte vara ridhäst men gick nu i verksamhet hemma hos Helena istället.

Vél var frisk ända tills i höstas då Helena ringde och sa att hon stod på 3 ben och vägrade belasta höger bak. Jag hörde på Helena i telefonen att läget var akut och allvarligt. Nej, nu är det väl skadan på vänster bak som gått upp tänkte jag, men Helena var säker på att det var höger bak som hon inte ville belasta. Mycket riktigt. Jag och Micke åkte ut akut till Vél som hoppade på tre ben hemma i stallet och var halt på höger bak. Ingen hovböld i sikte men däremot en kraftig ömhet och svullnad i kotsensidan. Efter ultraljudsundersökning konstaterade jag att Vél hade en kraftig inflammation i senskidan och en skada i ytliga + djupa böjsenan samt ringbandet. Hon hade trampat snett under en uteritt och detta var resultatet. Jag sa till Helena att detta kunde vara slutet. Skulle man få detta bra skulle man sannolikt behöva operera senskidan och läget var ovisst och mycket dålig prognos som fortsatt ridhäst. Vi beslutade oss dock för att gipsa en klack så hon ej behövde trampa igenom med böjsenorna och ställa henne på boxvila och Finadyne (antiinflammatorisk medicin). En vecka senae när jag kom dit var Vél ohalt i skritt(!). Eftersom Helena ej ville utsätta henne för en operation så beslutade vi oss för att spruta senskidan med kortison för att få ner inflammationen och se hur pass "ohalt" hon kunde bli.

Till min förvåning när jag kommer två veckor senare är hästen bannemig ohalt. Skadorna på senorna är kvar men hästen haltar inte och står ej på mediciner längre. Vél får en långtids skrittplan och påbörjar en ny rehab för sina senskador. Denna häst alltså, tänkte jag. Men oavsett hur trasig hon är, så mår hon bra och är inte halt, det är det viktigaste.

Några veckor senare åker Helena bort på semester och medryttarna i stallet har hand om hästarna inklusive Vél. Plötsligt får jag ett samtal en sen kväll där jag får veta att Vél är blockhalt i hagen och har svårt att gå. Vilket ben frågar jag misstänksamt? Vänster fram svarar personen. Är du säker på att det inte är bak? Nej, det är fram säger personen igen. Detta kan inte vara sant tänker jag......jag ringer min sambo Micke (Helenas son) som åker dit och letar hovböld (han är hovslagare). Jag själv var på helt andra sidan stan och väntade på att Micke skulle ringa och säga att det var en hovböld.

Micke konfirmerar att hästen är halt på vänster fram men att den minsann inte har någon hovböld. Den har inget fel alls på benet som han kan se och han är precis på väg därifrån när jag frågar om han inte bara kan tempa hästen också. Javisst säger han.....sen blir det tyst i tel. Hmm, hästen har 39,9 i temp. Va??? Svarar jag. Tempa igen! Hmm, den har fortf. 39,9 oavsett hur många ggr jag tempar.

Som veteriär i detta läge tänker man att hästen måste ha ett sår sågonstans längs med benet, spiktramp, infekterad led eller liknande som gör att den både har feber och är halt. Jag insåg att vi inte kunde lämna Vél i stallet utan bad Micke köra upp henne till Mälaren Hästklinik i Sigtuna där jag nu jobbar. Jag var fortf. på andra sidan stan så jag lämnade över problemet till mina kollegor på jouren.

Dagen efter hade Vél undersökts av 3 olika veterinärer. Hon hade feber, höga inflammationsvärden, var halt vänster fram, men inget fel på benet kunde hittas. Inte heller någon anledning till febern kunde fastställas. Jag åkte själv upp till Sigtuna för att undersöka henne och vi röntgade och ultraljudade hela vänster fram inklusive bogen, bogbladet, muskler, senor, ligament - allt! Jag tom bedövade hoven om vi skulle missat något där ändå. Inga svar fick vi och fallet "Vél" förbryllade hela kliniken. Jag ringde till Helena och sa att läget var dystert. Fortfarande hög feber och kraftig hälta och vi kunde ej ge några svar.

Till slut annordnade jag en "grupphältutredning" där jag, veterinär Axel Wallman och veterinär Gustaf Croon skulle kolla på Vél tillsammans. Jag sprang med Vél själv på gången när de båda veterinärerna och kollegorna skrattade lite och sa till mig att jag skulle sluta noja. När jag till slut lyckats ordna gruppexpertis var hästen inte halt längre (!!!) Vél hade gått från att halta i skritt och ej vilja belasta benet, till att nästa dag vara ohalt. Huruvida Vél svarat på de mediciner vi satt in eller om hon av en ren händelse blivit ohalt får vi nog aldrig svar på. Vår bästa teori är att Vél hade någon form av infektion högt upp vänster fram, kanske en böld eller liknande bakom bogbladet. När man palperade muskulaturen kring bogen kunde man få fram vissa smärtreaktioner på denna sida jämfört med andra. Helena fick ett försiktigt glädjande besked att hästen var bättre, om än inte frisk från sin infektion.

När jag väl trodde att Vél räddats för tredje gången uppkom nästa problem. Vél har blivit sjuk av sin vistelse på kliniken då hon inte ätit som hon skulle. Eftersom hon hemma går med andra hästar hade vi svårt att få henne att trivas ensam på isoleringen. Hon matvägrade vilket ledde till att hennes kropp började bryta ner fett som ansamlades i blodet. Vél hade fått vad vi kallar för hyperlipemi.

På bilden nedan ligger Vél i boxen på Mälaren Hästklinik, en av de stunder då det såg väldigt mörkt ut - igen.

Man behandlar hyperlipemi genom att ge glukos direkt i blodet eller via munnen. Vi fick nu börja behandla ett problem som uppkommit på grund av att Vél inte ville äta på kliniken. Hon behövde dock stå kvar på sjukhuset på grund av medicinering, så avvägningen var svår. Hon var inte längre halt, feberfri, men hade hyperlipemi. En av mina kollegor sa då: Skicka hem henne. Sannolikt börjar hon äta direkt hemma så har vi löst det problemet.

Jag ringde Helena och bad henne hämta Vél trots att hon var sjuk (lite på chansing) och fortsatt medicinering hemma. Helena som litar på mig fullt ut efter alla turer med Vél hämtade henne direkt. Och vem tror ni började äta direkt hon kom hem om inte Vél? Vél fick komma ut i hagen hemma direkt, Helena gav de sista medicinerna nästkommande dagar och det fanns inte ett spår av varken matvägran, feber eller hälta.

Idag, ca 3 månader senare. Gjorde jag en koll på Vél hemma i stallet. Senskadan på bakbenet behövde kollas och tro det eller ej men hästen är nu ohalt på ALLA ben och senskadan har mer eller mindre mirakulöst läkt ihop! Jag slutar aldrig och förvånas över denna häst och jag har nu börjat säga till folk att denna häst har 9 liv, och att minst 4 nu är förbrukade. Ibland ska man helt enkelt hålla ut och inte sluta hoppas trots att det ser dystert ut!

Nedan en bild från idag på fina friska Vél i hagen med ägare Helena. Nu är det dags att börja rida igen, eller hur Helena? <3

/Izabella


Läst 54301 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
23

Häng med på en veterinär jourhelg!

 Hej och hallå! Det var ett tag sen vi hördes och mycket har hänt! Att vara hästveterinär innebär ständigt nya händelser och upplevelser. Ingen dag är den andra lik och man vet aldrig riktigt exakt vad som väntar. Jag tänkte att ni i detta inlägg skulle få hänga med mig en helg på jouren! Hur funkar det egentligen och vad gör en veterinärer på hästsjukhus under helgerna?

Jourhelgen för mig börjar 16:30 på fredagseftermiddag. Jag är då redo att vårda inneliggande patienter samt hästar som kommer in akut hela helgen fram till måndag morgon. Hästarna är ständigt övervakade och omhändertagna av en annan veterinär, en så kallad intern som gör en specialtjänst vid namn "internship". Det är en tjänst där man som extra hästintresserad veterinär kan få jobba under begränsad tid på ett mycket intensivt sätt med hästar för att utvecklas och lära sig mer (dessa tjänster är vanligare utomlands men har nu börjat växa fram även i Sverige). Om det är ”lugnt” i stallet på natten är det intern som övervakar och behandlar hästarna under kväll och natt (men efter plan och beslut från mig som är ansvarig veterinär). Behövs speciell behandling eller om akuta hästar anländer, kommer jag in även kväll och natt. Helgmorgon börjar kl 08:00 med att vi har möte. Jag och intern under helgen börjar med att göra en plan för dagen. Vi går igenom listan med alla inneliggande hästar och diskuterar varje häst enskilt. Vi bestämmer vad som ska göras, vilken ordning det ska göras och vem som ska göra vad.

Nedan en bild från vårt lilla "frukostmöte" innan dagens arbete drog igång. På mobilen kan hästarna i stallet övervakas via kameror som är uppsatta i boxarna.

Efter strategimöte får hästarna sina morgonmediciner och man undersöker sedan häst för häst och tar en så kallad ”status”. Efter detta utför man behandlingar tillsammans. Kolikhästar ska rektalundersökas och vissa sonderas med vatten, olja och eller salt. Hästar med sårskador ska få sina sår undersökta, rengjorda och bandage ska bytas. Vissa hästar ska promeneras och motioneras. Hästar med andra åkommor ska undersökas och behandlas efter individuell plan. Är det många hästar inne får man prioritera dem som är mest sjuka först. Mycket sjuka hästar, till exempel hästar som buköppnats eller har allvarlig kolik har intensivövervakning, det betyder att man hela tiden är nära hästen och observerar den och är redo att snabbt sätta in åtgärder om plan behöver ändras. Hästarna har som jag skrev ovan en kamera monterad i sin box så man kan se dem hela tiden även om man går iväg och hämtar något eller går in till en annan häst.

 Man har också jourtelefonen på sig som ofta ringer med kort intervall samtidigt som man gör allt annat. Det ringer allt ifrån ägare som vill ha råd, till veterinärer som vill ha råd, till ägare som vill veta mer om sin häst som är inne för behandling.

 När hästarna är undersökta och behandlade ska ägare ringas och det blir en del tid i telefonen. Efter detta ska alla journaler skrivas och det börjar bli lagom till ny medicinering. Någonstans under dagen klämmer man in lite lunch. Har man tur så kommer nya akutfall först på eftermiddagen så man hinner klart med inneliggande patienter på förmiddagen. Annars får man springa emellan. Är det många hästar inne och det samtidigt kommer många akuta så kan det bli lite körigt men då har man som tur är extra personal som kan komma till undsättning. Varje veterinär har också en så kallad ”bakjour” som är kirurg. Skulle en häst behöva opereras, t.ex. buköppnas pga kolik så rings kirurgen in som också är max 30 min bort från kliniken. Man har också en så kallad ”sövbak”, en djursjukskötare som söver hästar och är på ”stand by” om vi behöver söva under helgen, när som helst, oavsett om det är julafton, midsommar eller nyår! Vi är helt enkelt minst 4 personer som mer eller mindre arbetar och eller är på stand by hela helgen dygnet runt.

Det är ganska fascinerande hur snabb denna kedja av människor kan vara när något akut händer. Jag kan också bli imponerad av hur mycket vi hinner göra på en helg med alla hästarna! Det händer ofta att man jobbar från 08 på morgonen till sent på kvällen/natten. Men vad gör egentligen det när man har ett så spännande jobb:) Tiden går fort! Sen är det också kul att få träffa så många olika hästar. För mig händer det varje jourhelg att jag känner ett sånt där ”klick” men någon häst och önskar att jag kunde ta med den hem;) Hästar är fantastiska djur och jag har känslan av att de allra flesta verkar förstå när vi försöker hjälpa dem!

Nedan kommer lite fler bilder från helgen:

Mycket kaffe går åt!

Denna helg va lite extra rolig eftersom vi hade bestämt som extra utbildning för våra interns att jag skulle undervisa dem i ultraljud om det hanns med. Dessa veterinärer är så otroligt ambitiösa. De mer eller mindre bor på sjukhuset för att ta till vara på alla tillfällen de kan att vårda hästar och lära sig mer. När de för en gång skull var lediga kom de in på en lördag, hjälpte oss med de inneliggande patienterna, för att jag skulle få loss tid att hjälpa dem med ultraljud. Veterinär och intern Cecilia Ekeberg fixade så att en av hennes hästar kom dit och jag kunde undervisa på den. På bilden har jag ritat en skiss på hur det ser ut när man ultraljudar senorna och hur man ska tänka med anatomin i området. Vi fick även med oss en ambitiös veterinärstudent – Julia Söderström som hängde med och tränade på ultraljud. Julia hängde även med på nattjänst när vi behövde rycka ut på 03:00 på morgonen. När man får ett sånt där samtal mitt i natten om att en häst behöver akut hjälp är det inte som när "vanliga" väckarklockan ringer och man är seg och trött. Man liksom blixtvaknar direkt och hjärnan börjar genast tänka. Häftigt! Och kul att vi var ett sånt roligt gäng i helgen, man ville liksom inte åka därifrån;) Vi är nog lite arbetsskadade hela bunten;) Eller bara hästnördar!

Anna Holmstedt och Julia Söderström tränar på ultraljud:

Min handritade skiss till ultraljudsträningen, blev lite nöjd i efterhand även om det kan se lite avvikande ut för någon som inte är insatt:)

Ha det gott och ta väl hand om era hästar i dessa koliktider! Motion och tillräckligt med vatten!

Nu är det måndag morgon, jag åker tillbaka hem och ska ta en tupplur, är kompledig idag efter helgens och nattens jobb. SOV GOTT!

Kram från Izabella


Läst 64694 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
07

Har vi för låg tolerans för hästarnas defekter?

Hej!

Det finns otroligt mycket att reflektera över i hästvärlden, likaså i veterinärmedicinen. Varje dag när jag sitter i bilen till och från jobbet kommer jag att tänka på saker att skriva om i bloggen. Men innan jag plottrat ner ett fullt inlägg så slutar det oftast med att jag lägger ner. Jag har många halvfärdiga inlägg där jag börjat skriva om viktiga ämnen som jag vill lyfta, men då jag inser vilken debatt det kommer skapa så tar jag ofta ett steg tillbaka, nuförtiden. Ett ämne som jag dock återkommer till och som jag nu bestämt mig för att ta upp är "toleransnivån" i Sverige versus övriga länder för olika problem och defekter hos våra ridhästar.

Detta uppdagades ffa då jag förra helgen var på ISELP ortopedikurs och ultraljudskurs i Frankrike. En del i undervisningen på ISELP kurserna är att tillsammans kolla på videos på undersökta hästar. Under dessa videosekvenser kommer vi alltid in på prognosen för respektive häst. Jag får ofta uppfattningen att man i Sverige ser en häst som FRISK eller SJUK. OHALT eller HALT. Egentligen, i verklighten, så finns det en gråskala mellan halt och ohalt och frisk vs sjuk. Men denna skala används inte så flitigt i Sverige. En häst som är ohalt rakt fram, kan till exempel vara halt på volt.

En häst kan också vara halt på hårt underlag på volt, men ej halt på mjukt underlag på volt. Här har vi helt plötsligt en häst som är SJUK och halt på hårt underlag, men FRISK och ohalt på mjukt underlag! Eller är den sjuk hela tiden? Beror på vem du frågar. Tror ni själva att hästen tänker på att den har ont när den springer på mjukt? NEJ för då skulle den halta även där.

Under diskussioner om prognos insåg jag att vi svenskar är ganska dåliga på att utnyttja det hästmaterial vi faktiskt har tillgängligt. Flera av hästarna vi såg på kursen hade många sannolikt gett upp på. Detta var hästar som presenterades ha "guarded prognosis" för högre tävlingsklasser, men "exellent prognosis" för lägre klasser eller till promenadridning. Ett problem är att väldigt få vill ha en häst med kända defekter där man måste anpassa hästens liv efter de defekter eller skador hästen ev dras med.

Låt mig ge ett exempel: En häst med en kronisk ligamentskada i karlleden.

Hästen kommer aldrig att bli frisk (fullt frisk). Den har ärrvävnad i ligamentet och kommer i svängar på mjukt underlag alltid visa en mycket mild hälta. Det vi i Sverige skulle kalla för markering eller en halv grad. Kan denna häst bli utdömd i det svenska försäkringssystemet? JA, om man hade som plan att rida den på volt på mjukt underlag. Lider denna häst i hagen? Sannolikt inte, men detta ska jag ej gå in djupare på eftersom man då börjar närma sig att kommentera definitionen av "lidande" och vad som egentligen  är en accepterad nivå av lidande. Många människor verkar tycka att en mild hälta är ett stort lidande, men en avlivning är ett litet lidande eftersom hästen senare inte behöver ha ont. Detta kan ju verkligen diskuteras, fast inte i detta inlägg.

Under min vistelse i Frankrike hamnade jag också i en intressant diskussion med en hästveterinär från USA. Jag frågade henne om hon inte tyckte det kändes "fel" att hästar i USA får tävla med smärtlindrig i kroppen, t.ex. Fenylbutazon. Nej, vet du vad svarade hon. Hon tyckte att problemet var relativt litet och hon såg det snarare positivt att USA hade bland den äldsta tävlande hästpopulationen i världen. Hon nämnde att många hästar i Europa slås ut tidigt för att de ej medicineras eller får ett liv som anpassas efter dem. Genom att hjälpa de äldre hästarna med anpassning av rörelse, men ffa genom att hålla igång dem med olika mediciner fanns minsann många glada 18-åringar som vann så kallade hunting klasser. Det gjorde denna veteriär glad i själen, dvs att kunna ge äldre lite knackiga hästar en fortsatt tävlingskarriär i några år till. Hästar som älskade att hoppa och tävla.

Vad tycker ni? Ger vi upp hästarna för snabbt i Sverige? Eller rider man runt på smärtlindrade äldre olyckliga hästar i exemplet ovan? Är det då snällare att inte rida på hästen och avliva den tidigare i livet eller pensionera den? Hur snällt är det egentligen att "bara" få gå runt i en hage utan uppgift, om man tidigare varit en tävlingshäst? Kanske förmänskligar vi våra hästar? Skulle en daglig dos smärtlindrig i ett sådant fall vara okej för att förlänga livet för den gamla stela åldrande hästen? Intressanta tankar...som jag inte har några rätta svar på.

Tillbaka till hästen med ligamentskadan. Kan denna häst användas till något annat än att ridas på liten volt på mjukt underlag? JA hästen kan tränas och ridas på fasta underlag. Man kan undvika svängar på djupare underlag, man kan sko den med speciell sko som avlastar ligamentet, man kan unvika att träna i ena varvet på mjuka underlag. Man kan välja att träna den på raka spår och enbart ta den på mjukare underlag i undantagsfall. MEN, här kommer det. Här delar sig hästSverige om vad som är okej, vad som är "anpassningsbart", vad som är etiskt och moraliskt.

Vissa skulle se denna häst som sjuk, aldrig rida på den, kanske döma ut den (eftersom man rent teoretiskt också kunde få ut sina försäkringspengar och köpa en fullt frisk häst) eller ta bort den. Det är jobbigt att ha en häst med en känd defekt och det är även jobbigt att hela tiden behöva oroa sig för hur hästen och ligamentet mår. Vissa andra skulle kanske anpassa hästens liv och träning efter dennes problem, tävla lagom (eller inte alls) och monitorera läget kontinuerligt med upprepade veterinärbesök. Vissa kanske skulle ha kvar hästen men ta bort kraven och låta den vara en promenad eller sällskapshäst. Jag som dagligen träffar hästägare i dessa situationer kan säga att man resonerar extremt olika. Alla vill sin häst väl men folk tänker väldigt olika i dessa ställningstaganden. Många är redo att ge hästen ett försök, men många vill inte...

Det som överlag är annorlunda med falldiskussionerna på ISELP är man i större utsträckning på gott och ont accepterar en litet "handikapp" på de flesta lägre nivåer, och även på högre nivåer. Det många inte vet eller tänker på är att många topphästar inom alla olika discipliner har många små skavanker och besöker sina veterinärer och fysioterapeuter titt som tätt. Man hittar helt enkelt system för att få hästarna att fungera.

Kom ihåg att det inte är fult eller dåligt att ha en häst med lite skavanker. Hitta ett system tillsammans med ditt team kring hästen och ge hästen en chans till! Det är vårt ansvar som hästägare att anpassa oss efter hästarnas defekter eftersom de själva inte kan hållas ansvariga för de skador som uppkommer. Innan du köper en häst, fundera över om du rent mentalt och ekonomiskt är beredd att rehabilitera den i ett år om något händer, för det är vad som kan krävas för att läka vissa skador. Slutligen, låt din häst vara icke perfekt!

Detta sammanfattade mina tankar efter denna resa (allt jag lärde mig rent praktiskt på kursen tar vi en annan gång;)

/Izabella

Bild från ISELP Frankrike när vi tränade ultraljud nedre delen av bakbenet:

__


Läst 124377 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
25

När professorn stannar till hoppas man på det bästa

Hallå!

Som jag berättat för er tidigare så går jag en internationell vidareutbildning inom ortopedi vid namn ISELP (International Society of Equine Locomotor).

Utbildningen är en fördjupning om hästens alla ortopediska problem, dvs problem som påverkar rörelseapparaten. Fokus läggs på att bli bättre inom diagnostik och mycket fokus läggs på ultraljud och att använda ultraljud som komplement i utredningen. Man lär sig även behandla hästar för olika ortopediska åkommor samt att underlätta deras rörelse på olika sätt beroende på vilken typ av skada de har. Detta kan ibland ske men speciell skoning eller speciell typ av rehabträning.

ISELP utbildningen är uppdelat i åtta block. Jag har nu genomfört två block och ska gå den tredje om en månad. När man går denna utbildning så känns det som att borde vara en självklarhet att alla som jobbar med ortopedi på häst borde genomgå detta. Nivån är otroligt hög och det gäller att vara påläst och hänga med under föreläsningarna.

Utbildningen hålls av Professor Jean-Marie Denoix som är världsledande inom ortopediska undersökningar på häst. Han är även forskare och driver ett eget remisscenter för svårlösta fall på sin hästklinik på Cirale i Frankrike. På länken nedan kan ni läsa en artikel om Deniox då han nyligen var i Sverige och föreläste på SLU:

http://www.hippson.se/artikelarkivet/forskning/forskning-betalar-du-for-sockerpillseffekt.htm

Denna gång handlade utbildningen om ett ganska "ovanligt" skadeområde om man ser till det stora hela. Det handlade om skador i hästens armbåge och bog. Utbildningen hölls i tre dagar på Sporthorse Medical Diagnostic Centre i Heesch, Holland. Dock är detta område precis lika viktigt som allt annat, och jag är ganska säker på att veterinärer missar en del skador här eftersom vi helt enkelt inte är tillräckligt uppmärksamma på detta. Det vanliga är ju alltid det vanliga, MEN ibland kommer det ovanliga och då gäller det att veta vad man letar efter.

Vi var ca 80 veterinärer från alla världens hörn som alla jobbar dagligen med hältor, ryggar och nedsatt prestation på sport och ridhästar. Det är ändå rätt häftigt att diskutera med "kollegor" från USA eller Abu Dhabi, Dubai m.fl och inse att vi verkligen jobbar med samma saker, ser samma saker, funderar på samma saker, varje dag...

När man undervisas av professorn så gäller det att vara skärpt. Han går runt i salen och stannar helt plötsligt till och börjar ställa frågor till åhörarna. Han kan fråga om en häst han visar film på, om anatomin, om vilken nerv som innerverar vilken muskel, eller vad man ska behandla med. När han stannar till så är det lite som att alla i rummet håller andan och "hoppas" att han inte ska fråga just "mig". Men förr eller senare får man en fråga, man gör sitt bästa och hoppas på det bästa. Om man svarar fel får man veta det, om man säger så:) Jag fick en fråga och klarade mig ok. PUH! Nästa gång borde jag försöka läsa på mer innan kursen! Detta om nåt skapar studiemotivation! Eller, det bidrar i alla fall till att man måste ta tag i sin ständiga utveckling och inte stanna av. På universitetet i Uppsala var stämningen under föreläsningarna lite mer avslappnad om man säger så;)

Kliniken i Heesch var fantastisk! Inom dessa väggar var allt topprustat men den senaste tekniken inom digital röntgen, ultraljud, scintigrafi och MRI. Oavsett vilken eller vilka undersökningar som behövde göras så fanns det mesta under samma tak. I Europa är hästarna inte försäkrade på samma sätt som i Sverige. Veterinärerna utför de undersökningar de vill och anser är nödvändiga och ägarna betalar. Detta gör att många fler hästar både scintas, gör MRI och andra specialundersökningar, säkert med för och nackdelar.

Innergården:

Under helgen bestod första två dagarna av föreläsningar från 08-18. Vi hade även live dissektioner och live ultraljudsundersökningar som vi kunde följa på storbildsskärm. Detta är verkligen ett fantastiskt sätt att lära sig på!

Ett av rummen inne på kliniken:
 

Sista dagen hade vi träning både på att ultraljuda och röntga de områden som vi gått igenom. Det är en otroligt stor organisation för att skapa en sådan här kurs. Många hästar agerade "träningsobjekt" och var sederade i flera timmar för att vi skulle kunna träna. Deras bogar och armbågar blev väl undersökta!

 

Jakten på den perfekta röntgenbilden:

På bilden nedan: Jag filosoferar över ett ben på hästen och dess benknölar. Detta är Humerus som ledar till bog och armbågsled. Samma som vår nya bloggande veterinärstudent hade tenta på. Man kommer ALDRIG ifrån anatomin! Fast jag läste den kursen för ca 8 år sedan får man traggla igen, igen och igen.

Det roliga med kurs är också att träffa så många fantastiska svenska veterinärer. Närmast i bilden Eva Olsson (Mälaren Hästklinik), Cecilia Grahn (Hästklinik Florian Lackner), Jag, Ylva Lindberg (privatpraktiserande) samt Anna Hedqvist (Mälaren Hästklinik).

Om en månad ska jag på nästa kurs i Frankrike som handlar om "distal hind limb" (nedre delen av bakbenet).

På återseende!

/Izabella


Läst 128882 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
24

Ta sommarens sår på allvar!

Hej hallå!

Vilken sommar! Det är varmt och det är massor att göra på veterinärfronten. För min del har sommaren varit mycket rolig och händelserik hittills. Det är fullbokat på jobbet och vi jobbar så svetten lackar. På min lediga semestervecka var jag först i Falsterbo och sedan på islandshäst-SM.

Vill passa på att gratulera min vän och den extremt duktiga islandshästryttaren Anne-Marie Röst med sin fina egenuppfödda hingst Söngvinn från Artinge som tog brons på SM i femgång. De är nu uttagna att representera Sverige vid Nordiska Mästerskapen i Augusti. Stort Lycka till i Norge AM! Vi håller tummar och tår här hemma! Anne-Marie är en kämpe utan dess like och jag är så imponerad av hennes fokus under femgångsfinalen på SM där allt stod på spel. Jag höll andan inför passläggningarna som hon satte som en smäck när det verkligen gällde. Så arbetar en riktig tävlingsmänniska! Grattis AM! <3

Anne-Marie och Söngvinn efter prisutdelning på SM!

Nu över till något annat. Häromveckan fick jag denna bild skickat till min av min kompis Camilla:

Behöver detta sys? Yes, det behöver sys. Om såret är större än nån cm, glipar och ser djupt ut så behöver det som regel undersökas av veterinär och sys. Är du osäker, ta en bild, ring en veterinär och be att få skicka bilden så att du kan få råd per tel om det är ett sår du kan behandla själv, eller om det behövs veterinär hjälp. Har hästen feber eller är halt eller om såret är lednära behöver hästen som regel undersökas. I tidningen Hippson Magazine har jag nyligen skrivit en artikel om vad man som ägare kan göra själv, och när man bör kontakta veterinär vid sårskador. Läs den!

Såna här kvällsaktiviteter roar man sig med när man är veterinär, även om man jobbat hela dagen. Häst, häst, häst och lite mer sjuka hästar. Varför inte;)

Hästen hade här fått lugnande medel så att jag fick arbetsro, han fick sedan lokalbedövning innan såret kunde undersökas ordentligt och sutureras ihop. Eftersom såret hade en sårficka uppåt lämnades en bit av såret öppet och ett drän anlades så att eventuell sårvätska och smuts kunde ta sig ut, även om såret självklart gjorts rent och spolats ur med steril koksaltlösning. Hästen fick även en påfyllning av stelkrampsvaccin.

Såhär såg det ut när såret var ihopsytt. Dränet plockades bort efter ca 5 dagar och stygnen skall tas efter 10-12 dagar. Nu ska vi strax ta stygnen och göra en rörelsekontroll för att se att han inte får några andra men efter skadan. Vid första kontrollen precis efter sparken var hästen inte halt så vi håller tummarna att allt ser fortsatt bra ut. Man ska dock komma ihåg att en häst som just blivit sparkad ibland har ett adrenalinpåslag vilket gör att hälta inte alltid visas direkt.

Såhär ser det ut i ett av facken i min veterinärväska som jag brukar ha med mig om något skulle hända. Det är många olika läkemedel att hålla reda på.

Sen tänkte jag bara visa en bild på min fina dressyrhäst Zsa Zsa. Jag har ju lånat ut henne till duktiga Julia Söderström och ekipaget fortsätter utvecklas. Nu ska Julia debutera Zsa Zsa i medelsvår dressyr efter senaste tävlingen där de vann en LA. Zsa Zsa var som ni vet tidigare skadad och togs över av mig som ett projekt för ca 1,5 år sedan. Jag visste inte vad hon skulle klara av men hon är fräshare än någonsin och förvånar mig gång på gång! Håll tummarna för Zsa Zsa i debuten! Det känns självklart lite ledsamt att inte rida själv men jag är övertygad om att jag gör rätt sak då Zsa Zsa går så bra med Julia och jag själv inte hinner med hästarna på det privata planet just nu. Jag tycker inte om att göra saker halvdant och ska man göra en satsning med en häst måste man ha tiden och engagemanget att träna hästen - den ska få din fulla uppmärksamhet, annars kan du inte förvänta dig några resultat. Jag känner mig därför som en stolt och nöjd hästägare!

Zsa Zsa och Julia förra veckan under ett träningstillfälle på Stall Fågelbro på där Zsa Zsa nu huserar:

Kram från Izabella som är laddad för en ny fullspäckad arbetsvecka - time to fix some horses!


Läst 149936 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
20

Fördjupning

Hallå!

Nu har jag jobbat på nya jobbet ca 2 månader (Mälaren Hästklinik). Jag trivs jättebra och vi har otroligt kul varje dag även om det är högt tempo och mycket att göra. Har tyvärr inte hunnit blogga så mycket men nu så.

Men vad gör jag om dagarna?

Jag jobbar huvudsakligen med hältor, rörelsestörningar och hästar som utav någon anledning har nedsatt prestation. Hos de flesta hästar jag hjälper har ägaren eller ryttare sett/märkt en hälta/stelhet på sin häst eller känner att den inte riktigt är sig själv. Man vill då ha kontroll utav veterinär för att se om något inte står rätt till. Många hästar har också blivit rekommenderade veterinär undersökning av fysio/equiterapeuter som sett att hästarna varit halta eller haft rygg eller halsproblem som de inte får bukt med.

Oftast går det till så att man först låter ägaren berätta vad de upplever är problemet med hästen. Denna bit är otroligt viktigt eftersom många upplever att veterinären inte ”lyssnar” på vad de söker för. Många hästar kan ha små skavanker här och där men det är viktigt att man som veterinär lyssnar på vad ägaren beskriver är huvudproblemet, och inte hänger upp sig på sådant som inte är relevant. Efter att man lyssnat på ägarens/ryttarens version går man igenom hästen. Man känner, klämmer, jämför sidor, böjer ben, känner på rygg, böjer hals etc. Lite olika mycket på olika ställen beroende på vad det ”låter som” är problemet. Sedan kollar man på hästen i rörelse på hårt och mjukt underlag. Ibland görs även ridprov om problemet bara visar sig under ryttare. Ibland kommer även hästar för en ”second opinion” då man varit hos en eller flera andra veterinärer. Då gör vi ibland så att man börjar med att kolla på hästen innan ägaren sagt något, för att inte riskera att bli färgad av vad någon annan sagt eller tyckt.

Om hästen är halt lägger man bedövningar för att se vart någonstans hältan släcker, dvs på vilken del av benet vi har problemet (om det inte är uppenbart). Därefter undersöks området ofta med både röntgen och ultraljud. Ultraljud är något som jag använder flitigt (nästan på varje häst) och som man kan få extremt mycket hjälp av i utredningen om man bara är bra på att tolka det man ser. Något som gjort att jag själv känner att jag kommer längre i utredningarna är också att jag har tillgång till MRI (magnetkamera) vilket gör att jag snabbt kan få veta ”mer” om röntgen och ultraljud inte ger mig alla de svaren jag behöver för att ställa korrekt diagnos. Som jag skrivit innan så behöver man ibland gå ett steg  till för att veta exakt vad som är hästens problem.

Jag jobbar även med en del akuta fall och lite allt möjligt annat de dagarna jag är på det större hästsjukhuset. I min specialistutbildning behöver man kunna mycket om allt, även om jag känner att ortopedi och nedsatt prestation är lite utav mitt call. Det blir en del bilåkande för mig då jag jobbar på olika platser, men det  är väldigt bra att vara på flera ställen och jobba med olika veterinärer och assistenter.

De som följt mig och den här bloggen vet att jag brinner för vidareutveckling och kunskap. I fredags hade vi en utbildningsdag som min chef och kollega Axel Wallman höll i. Axel är en välkänd sporthästveterinär som hjälper många av landets bästa tävlingshästar att hållas i trim. Den internationella ortopediutbildningen ISELP som jag påbörjat och skrivit om tidigare, är en utbildning som alla mina kollegor som jobbar med hältor går. När man utbildas enligt samma spår så är det också lättare att jobba tillsammans och lösa hästarnas problem. Under utbildningsdagen undervisades vi utav Axel i enlighet med vad man får lära sig på ISELP.

Axel hade filmat ett antal hästar som han undersökt, diagnosticerat och behandlat. Han började med att berätta kort om hästen, vad ägaren sökte för och vi fick sedan se en film på hur hästen såg ut och rörde sig. Efter det kopplade vi upp oss på mentometerknappar där vi skulle kryssa för vilket ben hästen var halt på (om den var halt) och vi gick sedan igenom fallet steg för steg och diskuterade oss igenom vad vi såg, hur man borde utreda denna häst (dvs vilka steg som borde vara den bästa vägen till diagnos). Axel poängterade att det inte alltid är den snabba vägen som är den rätta. Vissa hästar är svåra och då gäller det att man går ”back to basics” så att man inte alltid antar att en häst har en viss diagnos bara för att den ser ut som en annan häst som hade det problemet.

Man måste vara lyhörd, titta på hästen och diagnosen måste vara logisk och stämma ihop med vad hästen visar för problem. Om man ska jobba med detta måste man vara ”öppen” för alla möjliga problem och diagnoser eftersom varje fall är unikt. Det finns inte en enkel regelbok för vad som är hästarnas problem, men ju bättre man blir på att se och lägga ihop pusslet, desto lättare blir diagnostiken och desto mer korrekt blir diagnosen. Detta är ett jobb där man ständigt lär sig nya saker, vi kommer aldrig bli fullärda, bara bättre och bättre…

Nedan ett axplock utav bilder från utbildningsdagen. Ha det fint så hörs vi snart igen:)

/Izabella

 


Läst 125584 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
29

And the winner is...

Hallå på er!

En månad på nya jobbet och långa fullspäckade dagar. Som jag skrev innan så hinner jag inte riktigt med mina hästar. Jag satsar 100% på mitt jobb och då jag åker ca 2 h bil per dag så blir det inte mycket tid över innan eller efter jobb. När jag gör ngt så vill jag göra det 100%, därför var jag tvungen att hitta en lösning med hästarna. Zsa Zsa lånades därför ut till dressyrryttaren och veterinärstudenten Julia Söderström.

En dag när Julia hade praktiserat med mig i vintras så frågade jag om hon ville prova att rida Zsa Zsa. Det blev en perfect match direkt och därför kändes det helt rätt att låna ut henne till Julia som gjort ett superjobb med henne bara på nån månad. Efter en vecka tillsammans blev de placerade i LA:3 på nästan 68%. I helgen vann de en regional LA:3 tillsammans på 67,4%. Bra jobbat Julia och duktiga Zsa Zsa! Zsa Zsa ska stanna hos Julia över sommaren så ser vi vad som händer sen.

För er som inte kommer ihåg så var Zsa Zsa min patient. Jag fick lov att köpa henne då hon var konvalescent för en skada. Hon rehabiliterades o sattes igång långsamt. Nu är hon redo för lite mer press och verkar fräshare än någonsin. Jag tror denna häst kommer bli farlig på tävlingsbanorna, bara hon får fortsätta hålla sig frisk och får rätt träning. Zsa Zsa är född 2004 och efter Rousseau-Wellington.

Följ Julias blogg på: http://gojulia.blogg.se/2016/may/

Är det någon som lägger märke till någon speciell detalj på Julias axel? Jag och min sambo har 3 papegojor hemma och Nemo som är med på Julias axel älskar att följa med på äventyr. Han fick faktiskt följa med på prisutdelningen. Jag tror det var första gången en papegoja var med på en prisutdelning i dressyr:)

Jag som stolt hästägare, papegojan Nemo och Zsa Zsa:) Nemo älskar att flyga runt så när han är med oss ute så har han ett sele på sig med en lina så att vi kan få tag i honom om han skulle vilja flyga iväg. Han har faktiskt kommit lös en gång när jag glömt fönstret öppet hemma, men efter en intensiv facebookkampanj så blev han återfunnen 2 h senare på ett hustak. När jag ropade kom han flygande o landade på mattes huvud. Han är verkligen en söt papegoja.

Zsa Zsa och Julia innan start!

Islandshästen Venus går från klarhet till klarhet och är nu redo för en ny ryttare. Hon ska säljas som jag tidigare nämnt pga min tidsbrist med hästarna. Venus är 5 år gammal och kommer bli en fin tävlingshäst inom Island när hon är klar. Har lite ångest inför denna försäljning eftersom Venus börjar bli så fin nu, men hon måste få en chans hos någon som prioriterar henne och har tid att träna henne.

På länken nedan kan ni se en nyinspelad film på Venus. Om ni vet någon som söker Islandshäst och ni tror att Venus skulle passa, be dem mejla mig på izabellagranswed@hotmail.com

Venus är en dam med mycket energi! Hon har egen gas och behöver en balanserad ryttare som kan fortsätta utveckla henne. Hon kommer bli en superfin tävlingshäst!

https://www.youtube.com/watch?v=b0wnL9VdtJw&feature=youtu.be

 

Ytterliggare bilder på Zsa Zsa när hon tränas av Julia på Herfsta Gård:

Hej så länge! Dags för ny jobbvecka där många hästar är inbokade för hältor och ridproblem.
/Izabella


Läst 81195 ggr Kommentarer Kommentera

APR
17

Mer från ISELP, repetition och forskning!

Hallå!
 
 Här kommer lite mer bilder från ortopedi-kursen jag var på i England förra helgen.
 Kursen är den bästa jag varit på hittills och jag känner verkligen att diagnostiken kring problem i hasen nått nya nivåer för min del.
 
 Första dagen kombinerades live dissektioner (som samtidigt filmades och visades på storbildsskärm) med live ultraljud av samma strukturer då man även tog in en "levande" häst i föreläsningssalen. Sättet att undervisa på var nytt för mig och väldigt givande.
 
 Dissektion på storbildsskärm där man gick ner på detaljnivå och även letade fram små nerver.
 

 Föreläsningar och demo varvades med att visa filmer på halta hästar där man diskuterade hur man skulle/borde gå vidare. Vi fick sedan se vad man hittat på respektive häst och hur länge det tog innan skadan läkt. Det diskuterades även kort hur man behandlat, om hästen fått speciella skor, om den borde rehabiliteras på speciellt underlag/ speciellt sätt etc. Detta återkopplades sedan till anatomin och varför en viss skada på en viss del av benet logiskt sätt borde rehabiliteras på ett visst sätt för bästa resultat.
 
 

 Sista dagen åkte vi till Bell Equine, ett hästsjukhus som varit med och anordnat kursen. Där fick vi träna på ultraljud av de områden vi diskuterat, med hjälp och stöd från experter vid vår sida.
 
 Nedan ser ni utegården på Bell Equine. I England är oftast boxar och hältgångar utomhus. Vad lyxigt vi i Sverige har som på de flesta hästkliniker kan hältutreda inomhus och slipper stå i spöregn?
 

 Våg utanför kliniken:
 

 En av experterna visar mig här hur jag kan injicera knäleden på ett annat, lättare ställe, längre ner på utsidan, och samtidigt kolla med ultraljudet att jag är på rätt plats. Detta kommer jag definitivt börja med.
 

 Ritningar på de olika sidoligamenten runt hasen som vi studerade med ultraljud. Det är inte helt ovanligt med skador i hasens kollateralligament, ffa på hopp och fälttävlandshästar som slidat omkull och tänjt ut den korta delen av ligamentet (vilken är sträckt om hästen ramlar med böjt ben, vilket är vanligast).
 

 En svensk veterinär som jag träffade var Ylva Lindberg som har klinik i Tierp. Vi bestämde direkt att vi skulle träna på vad vi lärt oss när vi kom hem till Sverige igen, så i fredags blev jag bjuden hem till Ylvas föräldragård.
 

 I 4 timmar tränade vi och repeterade allt vi lärt oss. Ylva visade även mig en del andra saker som hon lärt sig på tidigare kurser som jag ej gått än. Vi tränade på en äldre islandshästherre som var otroligt snäll. Han stod som ett ljus i flera timmar på stallgången och verkade faktiskt njuta av den noggranna undersökningen?. Det är fantastiskt bra, nyttigt och kul med utbyte med andra veterinärer. Alltid lär man sig något. Tack Ylva för en grym dag och för lån av häst och ultraljudsmaskin!
 

 I veckan hanns det även med lite forskning. Examensarbetet som jag och min kursare Maja Wiklund gjorde för ca 3 år sedan ska nu bli en vetenskaplig artikel. Förhoppningsvis kommer vi få arbetet publicerat i en internationell vetenskaplig tidskrift. Det vi gjorde var att hjälpa forskaren Görel Nyman med hennes arbete att förbättra syresättningen för kolikhästar under bukoperationer. Detta genom att hästarna fick tillsats av gasen kvävemonoxid. Vi studerade totalt 30 kolikhästar som buköppnades vid UDS i Uppsala mellan 2012 och 2013 och resultaten visade att hästarna både syresatte sig bättre och fick lägre nivåer av mjölksyra under operationen jämfört med kontroller som inte fick den nya behandlingen.

 Hur hinner jag allt? Det gör jag inte. Nu har jag varit ledig innan jag börjar nya jobbet men på måndag drar det igång. Det som just nu blir lidande är mina hästar som ej blir så motionerade som de borde. Det är bara så kul att ha många järn i elden. Att sedan få möjligheten att skriva en vetenskaplig artikel med Maja och Görel kunde jag bara inte tacka nej till. Men det är många timmars arbete som ligger bakom, det är därför det tagit några år, då vi alla har andra jobb och Görel och Maja redan nu jobbar med nästa studie samt undervisar på SLU. När jag umgås med Görel blir jag bara så inspirerad. Bara det gör att det är värt att hålla på med detta även om mitt huvudintresse är ortopedi. Görel har verkligen vigt sitt liv åt att hästar världen över ska få en bättre narkos, om ni bara visste vilka eldsjälar det finns! Och forskningen går dessutom framåt! Hejja!
 
 /Izabella


Läst 71593 ggr Kommentarer Kommentera

APR
14

Från en annan synvinkel - svar till tränar-Kajsa

Hej!

Detta inlägg skriver jag främst för att jag vill ge en mer nyanserad bild av hur det är att jobba som veterinär, "på andra sidan" djurägaren och teamet kring hästen. Och hur man som veterinär kan känna när man läser saker som i tränar-Kajsas inlägg som jag länkat nedan. Jag vill också ge några förklaringar till varför man ibland upplever veterinärbesök som det beskrivs i inlägget:

http://www.hippson.se/blogs/KajsaBostrom/jag-har-ju-gjort-allt-jag.htm

För det första är det jättetråkigt att, precis som hon skriver, många hästägare upplever att de inte blir hörda av veterinären. Det är verkligen något som veterinärkåren överlag måste bli bättre på. Om hästen t.ex. visar ett visst problem hemma så är det inte säkert att den gör det hos veterinären. Här krävs också en veterinär som är kunnig inom ridning och träning av hästar om problemet inte är uppenbart. Från veterinärens håll är detta hela tiden en avvägning. Om hästen inte är uppenbart halt och inte visar problemet när den undersöks så kan man ibland gå vidare på andra sätt. Ett bra tips att filma hästen hemma och även göra ridprov när man kommer till veterinären och i bästa möjliga mån visa upp problemet.

Ibland kan veterinären uppleva en häst som halt på ett visst ben, medan hästägaren upplever något annat. Här måste ju veterinären gå på vad denne ser och kan inte börja leta fel på ett annat ben eller område. Det som händer annars är att försäkringsbolaget i sin tur (om hästen är försäkrad) kommer att ifrågasätta veterinären och dennes kompetens och det slutar med att de inte ersätter den behandling veterinären gjort/gör för att diagnostiken är fel utförd enligt vad hästen uppvisar. Försäkringsbolaget sitter alltså (med sina egna veterinärer) och går igenom journalerna som den behandlande veterinären skrivit innan de bestämmer sig för att lämna ut ersättning. Och ja, det finns veterinärer som inte längre får direktreglera hos bolagen för att man utför utredningar som inte ligger inom ramen. Men det gäller att vara öppen så att ägaren inte känner sig överkörd. Om ägaren absolut vill ha ett visst ben eller område undersökt trots att det inte är där hästen visar symptom när den är inne så kan man undersöka det - men man kan som ägare eller försäkringstagare inte förvänta sig att försäkringsbolaget ska betala, och detta måste ni ägare förstå att veterinären inte kan påverka. Veterinären måste ju också arbeta enligt vetenskap och beprövad erferenhet, allt annat vore att gå emot sina värderingar och det som veterinärmedicnen står för.

MEN, "vi" veterinärer behöver överlag bli på att lyssna och även att bedöma hästarna under ryttare. Det jag dock vill lyfta fram här är att man som veterinär hela tiden står "mitt emellan" ägaren, hästen, försäkringsbolag, tränare, hovslagare - alla! Och man ska göra alla nöjda. Om tränaren trott att hästen hade ryggproblem vilket visade sig bero på en hälta så är tränaren inte lika nöjd men sadelutprovaren är mer nöjd. Om hältan kommer från hoven och det finns korrigeringar att göra där så gäller det att hovslagaren tar det bra, annars går hovslagaren ut på bygden och skyller på att veterinären klagar och denna kan ju inget om hovar!

Att vara veterinären är helt klart ett pussel och mitt i allt detta ska man leta fel, behandla och göra alla parter nöjda. Jag tycker ni ska tänka på att veterinärer också är människor med känslor och dessutom extremt utsatta människor som det pratas mycket om i och med dagens sociala medier. Ofta vet folk hur jag behandlat hästar redan innan jag är hemma från jobbet för att det skrivits om det på facebook och folk har checkat in på kliniker etc. Dessutom anklagas veterinärer för att enbart vilja tjäna pengar vilket jag faktiskt tror sårar många i min yrkeskår. Inte sjuttom gick man 5,5 år på högskolan för att bli stormrik på hästar, för det kan jag berätta för er att det blir man inte. Man går där för att man brinner för djur och här ffa hästar, och för att man vill bli så duktig som möjligt på sitt yrke och man vill kunna jobba med att bota djur och faktiskt kunna ha det som arbete, och få betalt. Alla veterinärers betyg hade räckt till att komma in på handels eller vilken annan utildning som helst, så om pengar hade varit högsta prioritet så hade det funnits andra yrken att välja. Nu har jag precis bytt jobb men har tidigare arbetat på det företag som nämndes i artikeln. Jag hade som anställd veterinär ingen % eller provision på de behandlingar jag utförde, dvs om hästen behandlades för 2000 eller 20 000 kr fick jag samma månadslön. Behandlingar och undersökningar man valde baserades på vad som var bäst för hästen, enbart det! Därför tar jag också åt mig och blir faktiskt lite ledsen över vad som skrivs om veterinärer och pengar.

Det bästa "enklaste" fallet ofta är en häst med uppenbar hälta som alla kan se, där det finns ett mkt tydligt fynd på röntgen eller ultraljud. Till exempel en kotledsinflammation med tydlig pålagring eller en stor blödning/skada i en sena. DOCK vet vi idag, med bättre dignostik och mer forskning att den gamla vanliga traditionella kotledsinflammationen egentligen inte varit så sann som man tidigare trott. Frågar ni mig och många fler så finns det tusentals hästar som förr blivit sprutade i kotlederna men sannolikt med fel diagnos.

När man inte vet så mycket så är det lätt. När jag gick på universitetet hann vi gå igenom ca 5 diagnoser från hasen. När jag började jobba som veterinär så ökade diagnosantalet snabbt. Efter kursen jag var på i England förra helgen kan jag nu ca 50 diagnoser kring hasen. 50 DIAGNOSER BARA I HASEN! KAN NI TÄNKA ER? Hur vet man nu detta? Jo för att innan man hade bra ultraljud, och innan man hade bättre röntgen, och innan man hade MRI, och innan man hade CT, så såg man inget annat än lite svart och vitt på en skärm. Då kunde det inte bli så många olika diagnoser. Nu överdriver jag för att ni ska förstå - men diskussionen tränar-kajsa för ang. många diagnoser borde ju vara omvänd.

Är det inte FANTASTISKT att vi äntligen börjar bli av med den gamla traditionella kotledsinflammationen och istället börjar hitta de riktiga skadorna? Som i större utsträckning även sitter kring leder i mjukdelar, i brosk, i ligamentinfästningar, i muskler, etc etc. Äntligen börjar vi få ett samarbete mellan fysio/equiterapeuter, veterinärer och hovslagare. JU närmare den korrekta diagnosen vi kommer, desto närmare en korrekt rehabilitering och anpassning av träning kan vi komma. Målet ska ju självklart vara att inte behöva åka in till kliniken igen, men är det någon diagnos man måste upprepa behandling på och lätt hamnar i "sprutningsträsket" (vilket kostar MYCKET) så är det väl ändå kotledsinflammation???

Här efterlyser jag mer optimism, hur kommer det sig att inlägg där man klagar och letar efter någon att beskylla alltid är de inlägg som blir mest populära? Tänk på hur många fina artiklar Hippson har länkat senaste åren där veterinärer har räddat hästar med fantastiska insatser. Ändå är det det negativa det fokuseras på. Det folk älskar att läsa är när veterinären "dömt ut" en häst och man nu "minsann" lyckats få den frisk igen. Vad tror ni att vi är för folk egentligen? Vi är människor som älskar hästar precis lika mycket som ni! Här skyller man ju delvis på veterinären och lägger skulden på denne som "bödeln". Ofta kan man ju få de flesta hästar att fungera om man totalt förändrar deras tillvaro, ridning och krav. Det beror helt på vad man ska ha hästen till. Jag är själv bödel till min egen häst Zsa Zsa men hade vid just denna tidpunkt möjligheten att köpa henne och ändra hennes tillvaro och anpassa saker till henne - alla har inte den möjligheten. Om jag t.ex. dömer ut en häst frågar jag som standard om denna häst kan tänkas få en annan uppgift? Men de flesta vill ha en häst att tävla och träna med och rida flera gånger i veckan och om jag som veterinär inte kan garantera att hästen kommer fungera till det de ska ha den till så vill många ägare ta bort hästen, det är ju inte veterinären som vill det? Jag visste ju inte om min häst Zsa Zsa skulle bli ohalt och fungera - jag hade aldrig kunnat garantera en hästägare det - så sannolikt hade ingen annan än jag vågat köpa henne.

Ni måste förstå att veterinärmedicinen idag är under en LAVINARTAD utveckling. Alla dessa nya diagnoser och fynd som vi inte sett förut, finns det inte alltid EN enda testad och välutformad plan för. Detta är anledningen till att man idag kan få så många olika råd. Och det är anledningen till att det just nu i veterinärvärlden kan upplevas som "spretigt" med många olika fynd och många olika råd. Tidigare hade alla hästar med hälta från hoven hovböld eller hovledsinflammation, men sedan man började göra MRI på hovar har man sett att det oftast finns andra skador inne i hovarna. Många nya diagnoser har ännu inte hunnit bli studerade i minsta detalj och nya behandlingar dyker ständigt upp. Det enda sättet att förbättra detta är dock att låta utveckling och forskning fortsätta framåt så att man kan hitta de mest optimala behandlings och rehabplanerna för dessa hästar.

Människan är i grunden lat, man vill ha en enkel väg, det får inte kosta och det får inte vara tidskrävande, och det är enklast om alla hästar kan rehabiliteras på samma sätt. Tror ni att det är så i praktiken? När jag var på kursen förra helgen så pratade professorn Denoix om vattenband. När vattenbandet kom tänkte alla att alla hästar ska rehabiliteras på vattenband oavsett skada. Självklart måste det bero det på vilken typ av skada hästen har. Vissa hästar kanske ska gå på torrband, vissa ska kanske ha lutning, vissa bör ha en viss vattenmängd, andra en annan etc etc. Vissa kanske bara ska ledas? Glöm inte att det också är de duktiga och intresserade människorna/rehabpersonal och veterinärer som ibland är de jobbigaste för de försöker tänka på allt och pussla ihop det.

Enligt tränar-kajsas inlägg är det dyrt, veterinärer ställer för många diagnoser, veterinärer kan inte skriva journaler och vi lyssnar inte på ägarna. Får även intrycket av att det är veterinärens fel att hästen åker in och ut från kliniken i flera år fast veterinären endast träffar hästen några ggr per år. Veterinären kan ju tyvärr inte veta allt om vad som händer hemma. Veterinärer verkar vara totalt värdelösa. Finns det något bra som görs? Finns det inget som är bättre nu mot förr? Jag hoppas verkligen att tränar-kajsas elever får andra upplevelser snart för det finns ABSOLUT veterinärer och kliniker som är bättre än vad som beskrivs. Jag hoppas också att vissa av er som läser detta får en liten tankeställare av de sakerna jag tagit upp om hur det är att vara på "andra sidan".

/Izabella


Läst 59629 ggr Kommentarer Kommentera

APR
08

Back in England

Hallå!

Jag har tidigare skrivit om att jag påbörjat en internationella utbildning inom ortopedi, röntgen och ultraljud vid namn ISELP. Här kan ni läsa ett tidigare inlägg där jag skrivit om det:

http://www.hippson.se/blogs/HusbloggareIzabella/iselp-en-del-i-ett-nytt.htm

För tillfället befinner jag mig i England på den första ISELP-kursen. Det är 3 fullspäckade dagar som enbart handlar om hasen. Kursen är otroligt detaljerad och man går verkligen till botten med anatomi, diagnostik, undersökningsmetoder och de senaste behandlingarna inom sporthästmedicin.

På denna kurs är vi 5 veterinärer från Sverige, en kollega från mitt nya jobb (Eva Olsson). I övrigt är det sporthästveterinärer från hela Europa. Vi är ca 70 veterinärer totalt som undervisas av veterinären och Professorn Jean-Marie Denoix från Frankrike. Han har dessutom sitt team med certifierade ISELP instruktörer som har gått alla kurser och även examinerats för att kunna få undervisa.

Vid ankomst fick man en väska innehållande föreläsningsmaterial och även föreläsningarna inspelade på DVD så man kan repetera hemma.
 

Första dagen bestod av mestadels föreläsningar. Från 08-18 satt man bänkad och matade information. Det som jag tycker är bra med denna kurs jämfört med andra kurser jag varit på är detaljnivån.

”Every anatomical structure can be injured, so you have to know every anatomical structure, remember that”.

 

På denna kurs fokuserar man alltså på området under knäled till och med has och fördjupar sig i detta under 3 dagar.

Vi inledde med dissektion av alla strukturer såsom ben, senor, muskler, nerver och kärl - allt som finns där! Allt filmades samtidigt så man kunde följa den på storbildsskärmar.

På eftermiddagen gick vi igenom fall med halta hästar och hästar med nedsatt prestation. Här fick vi se filmer på hältor och diskutera med professorn hur fallen ska/borde lösas på det mest optimala sättet. Vilka fynd som spelar roll och inte och vilka diagnostiska metoder man kan använda sig utav för att komma fram till sätt sak.

Just nu har vi just avslutat en praktisk demonstration med ultraljudsundersökning live på storbildsskärm där man tog in en häst i föreläsningssalen. I morgon ska vi till Bell Equine Hospital och träna tillsammans med experterna vid vår sida.

Man blir så otroligt taggad av sånt här och det är så extremt kul att diagnostiken inom hältor och ortopedi går så mycket framåt.

Europa är inte så långt bort för Sveriges hästveterinärer - vi måste bara ta oss hit och hämta hem kunskapen så de svenska hästarna får det bästa!

Mer update senare!

/Izabella


Läst 51386 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Veterinärbloggen

Izabella jobbar som hästveterinär och har som mål att bli hästspecialist.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Izabella Granswed har tidigare skrivit bloggen Veterinärstudenterna här på Hippson. Idag jobbar Izabella som hästveterinär och har som nytt mål att bli hästspecialist. I bloggen får ni följa hennes vardag som hästveterinär och ta del av ny och gammal kunskap kring hästvård. Ni får även följa äventyren med hennes hästar Venus och Zsa Zsa.

Till bloggen




Arkiv



Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Charlies

Husbloggare

Närmar sig slutet

Hippologbloggen

Hingsten på dygnet runt bete och körning i skytteltrafik till seminstationen

Avelsbloggen

Allsvenskan – en bra fostran

Jens Fredricson

Till Husbloggarna