Hallå!
 
 Här kommer lite mer bilder från ortopedi-kursen jag var på i England förra helgen.
 Kursen är den bästa jag varit på hittills och jag känner verkligen att diagnostiken kring problem i hasen nått nya nivåer för min del.
 
 Första dagen kombinerades live dissektioner (som samtidigt filmades och visades på storbildsskärm) med live ultraljud av samma strukturer då man även tog in en "levande" häst i föreläsningssalen. Sättet att undervisa på var nytt för mig och väldigt givande.
 
 Dissektion på storbildsskärm där man gick ner på detaljnivå och även letade fram små nerver.
 

 Föreläsningar och demo varvades med att visa filmer på halta hästar där man diskuterade hur man skulle/borde gå vidare. Vi fick sedan se vad man hittat på respektive häst och hur länge det tog innan skadan läkt. Det diskuterades även kort hur man behandlat, om hästen fått speciella skor, om den borde rehabiliteras på speciellt underlag/ speciellt sätt etc. Detta återkopplades sedan till anatomin och varför en viss skada på en viss del av benet logiskt sätt borde rehabiliteras på ett visst sätt för bästa resultat.
 
 

 Sista dagen åkte vi till Bell Equine, ett hästsjukhus som varit med och anordnat kursen. Där fick vi träna på ultraljud av de områden vi diskuterat, med hjälp och stöd från experter vid vår sida.
 
 Nedan ser ni utegården på Bell Equine. I England är oftast boxar och hältgångar utomhus. Vad lyxigt vi i Sverige har som på de flesta hästkliniker kan hältutreda inomhus och slipper stå i spöregn?
 

 Våg utanför kliniken:
 

 En av experterna visar mig här hur jag kan injicera knäleden på ett annat, lättare ställe, längre ner på utsidan, och samtidigt kolla med ultraljudet att jag är på rätt plats. Detta kommer jag definitivt börja med.
 

 Ritningar på de olika sidoligamenten runt hasen som vi studerade med ultraljud. Det är inte helt ovanligt med skador i hasens kollateralligament, ffa på hopp och fälttävlandshästar som slidat omkull och tänjt ut den korta delen av ligamentet (vilken är sträckt om hästen ramlar med böjt ben, vilket är vanligast).
 

 En svensk veterinär som jag träffade var Ylva Lindberg som har klinik i Tierp. Vi bestämde direkt att vi skulle träna på vad vi lärt oss när vi kom hem till Sverige igen, så i fredags blev jag bjuden hem till Ylvas föräldragård.
 

 I 4 timmar tränade vi och repeterade allt vi lärt oss. Ylva visade även mig en del andra saker som hon lärt sig på tidigare kurser som jag ej gått än. Vi tränade på en äldre islandshästherre som var otroligt snäll. Han stod som ett ljus i flera timmar på stallgången och verkade faktiskt njuta av den noggranna undersökningen?. Det är fantastiskt bra, nyttigt och kul med utbyte med andra veterinärer. Alltid lär man sig något. Tack Ylva för en grym dag och för lån av häst och ultraljudsmaskin!
 

 I veckan hanns det även med lite forskning. Examensarbetet som jag och min kursare Maja Wiklund gjorde för ca 3 år sedan ska nu bli en vetenskaplig artikel. Förhoppningsvis kommer vi få arbetet publicerat i en internationell vetenskaplig tidskrift. Det vi gjorde var att hjälpa forskaren Görel Nyman med hennes arbete att förbättra syresättningen för kolikhästar under bukoperationer. Detta genom att hästarna fick tillsats av gasen kvävemonoxid. Vi studerade totalt 30 kolikhästar som buköppnades vid UDS i Uppsala mellan 2012 och 2013 och resultaten visade att hästarna både syresatte sig bättre och fick lägre nivåer av mjölksyra under operationen jämfört med kontroller som inte fick den nya behandlingen.

 Hur hinner jag allt? Det gör jag inte. Nu har jag varit ledig innan jag börjar nya jobbet men på måndag drar det igång. Det som just nu blir lidande är mina hästar som ej blir så motionerade som de borde. Det är bara så kul att ha många järn i elden. Att sedan få möjligheten att skriva en vetenskaplig artikel med Maja och Görel kunde jag bara inte tacka nej till. Men det är många timmars arbete som ligger bakom, det är därför det tagit några år, då vi alla har andra jobb och Görel och Maja redan nu jobbar med nästa studie samt undervisar på SLU. När jag umgås med Görel blir jag bara så inspirerad. Bara det gör att det är värt att hålla på med detta även om mitt huvudintresse är ortopedi. Görel har verkligen vigt sitt liv åt att hästar världen över ska få en bättre narkos, om ni bara visste vilka eldsjälar det finns! Och forskningen går dessutom framåt! Hejja!
 
 /Izabella

Hej!

Detta inlägg skriver jag främst för att jag vill ge en mer nyanserad bild av hur det är att jobba som veterinär, "på andra sidan" djurägaren och teamet kring hästen. Och hur man som veterinär kan känna när man läser saker som i tränar-Kajsas inlägg som jag länkat nedan. Jag vill också ge några förklaringar till varför man ibland upplever veterinärbesök som det beskrivs i inlägget:

http://www.hippson.se/blogs/KajsaBostrom/jag-har-ju-gjort-allt-jag.htm

För det första är det jättetråkigt att, precis som hon skriver, många hästägare upplever att de inte blir hörda av veterinären. Det är verkligen något som veterinärkåren överlag måste bli bättre på. Om hästen t.ex. visar ett visst problem hemma så är det inte säkert att den gör det hos veterinären. Här krävs också en veterinär som är kunnig inom ridning och träning av hästar om problemet inte är uppenbart. Från veterinärens håll är detta hela tiden en avvägning. Om hästen inte är uppenbart halt och inte visar problemet när den undersöks så kan man ibland gå vidare på andra sätt. Ett bra tips att filma hästen hemma och även göra ridprov när man kommer till veterinären och i bästa möjliga mån visa upp problemet.

Ibland kan veterinären uppleva en häst som halt på ett visst ben, medan hästägaren upplever något annat. Här måste ju veterinären gå på vad denne ser och kan inte börja leta fel på ett annat ben eller område. Det som händer annars är att försäkringsbolaget i sin tur (om hästen är försäkrad) kommer att ifrågasätta veterinären och dennes kompetens och det slutar med att de inte ersätter den behandling veterinären gjort/gör för att diagnostiken är fel utförd enligt vad hästen uppvisar. Försäkringsbolaget sitter alltså (med sina egna veterinärer) och går igenom journalerna som den behandlande veterinären skrivit innan de bestämmer sig för att lämna ut ersättning. Och ja, det finns veterinärer som inte längre får direktreglera hos bolagen för att man utför utredningar som inte ligger inom ramen. Men det gäller att vara öppen så att ägaren inte känner sig överkörd. Om ägaren absolut vill ha ett visst ben eller område undersökt trots att det inte är där hästen visar symptom när den är inne så kan man undersöka det - men man kan som ägare eller försäkringstagare inte förvänta sig att försäkringsbolaget ska betala, och detta måste ni ägare förstå att veterinären inte kan påverka. Veterinären måste ju också arbeta enligt vetenskap och beprövad erferenhet, allt annat vore att gå emot sina värderingar och det som veterinärmedicnen står för.

MEN, "vi" veterinärer behöver överlag bli på att lyssna och även att bedöma hästarna under ryttare. Det jag dock vill lyfta fram här är att man som veterinär hela tiden står "mitt emellan" ägaren, hästen, försäkringsbolag, tränare, hovslagare - alla! Och man ska göra alla nöjda. Om tränaren trott att hästen hade ryggproblem vilket visade sig bero på en hälta så är tränaren inte lika nöjd men sadelutprovaren är mer nöjd. Om hältan kommer från hoven och det finns korrigeringar att göra där så gäller det att hovslagaren tar det bra, annars går hovslagaren ut på bygden och skyller på att veterinären klagar och denna kan ju inget om hovar!

Att vara veterinären är helt klart ett pussel och mitt i allt detta ska man leta fel, behandla och göra alla parter nöjda. Jag tycker ni ska tänka på att veterinärer också är människor med känslor och dessutom extremt utsatta människor som det pratas mycket om i och med dagens sociala medier. Ofta vet folk hur jag behandlat hästar redan innan jag är hemma från jobbet för att det skrivits om det på facebook och folk har checkat in på kliniker etc. Dessutom anklagas veterinärer för att enbart vilja tjäna pengar vilket jag faktiskt tror sårar många i min yrkeskår. Inte sjuttom gick man 5,5 år på högskolan för att bli stormrik på hästar, för det kan jag berätta för er att det blir man inte. Man går där för att man brinner för djur och här ffa hästar, och för att man vill bli så duktig som möjligt på sitt yrke och man vill kunna jobba med att bota djur och faktiskt kunna ha det som arbete, och få betalt. Alla veterinärers betyg hade räckt till att komma in på handels eller vilken annan utildning som helst, så om pengar hade varit högsta prioritet så hade det funnits andra yrken att välja. Nu har jag precis bytt jobb men har tidigare arbetat på det företag som nämndes i artikeln. Jag hade som anställd veterinär ingen % eller provision på de behandlingar jag utförde, dvs om hästen behandlades för 2000 eller 20 000 kr fick jag samma månadslön. Behandlingar och undersökningar man valde baserades på vad som var bäst för hästen, enbart det! Därför tar jag också åt mig och blir faktiskt lite ledsen över vad som skrivs om veterinärer och pengar.

Det bästa "enklaste" fallet ofta är en häst med uppenbar hälta som alla kan se, där det finns ett mkt tydligt fynd på röntgen eller ultraljud. Till exempel en kotledsinflammation med tydlig pålagring eller en stor blödning/skada i en sena. DOCK vet vi idag, med bättre dignostik och mer forskning att den gamla vanliga traditionella kotledsinflammationen egentligen inte varit så sann som man tidigare trott. Frågar ni mig och många fler så finns det tusentals hästar som förr blivit sprutade i kotlederna men sannolikt med fel diagnos.

När man inte vet så mycket så är det lätt. När jag gick på universitetet hann vi gå igenom ca 5 diagnoser från hasen. När jag började jobba som veterinär så ökade diagnosantalet snabbt. Efter kursen jag var på i England förra helgen kan jag nu ca 50 diagnoser kring hasen. 50 DIAGNOSER BARA I HASEN! KAN NI TÄNKA ER? Hur vet man nu detta? Jo för att innan man hade bra ultraljud, och innan man hade bättre röntgen, och innan man hade MRI, och innan man hade CT, så såg man inget annat än lite svart och vitt på en skärm. Då kunde det inte bli så många olika diagnoser. Nu överdriver jag för att ni ska förstå - men diskussionen tränar-kajsa för ang. många diagnoser borde ju vara omvänd.

Är det inte FANTASTISKT att vi äntligen börjar bli av med den gamla traditionella kotledsinflammationen och istället börjar hitta de riktiga skadorna? Som i större utsträckning även sitter kring leder i mjukdelar, i brosk, i ligamentinfästningar, i muskler, etc etc. Äntligen börjar vi få ett samarbete mellan fysio/equiterapeuter, veterinärer och hovslagare. JU närmare den korrekta diagnosen vi kommer, desto närmare en korrekt rehabilitering och anpassning av träning kan vi komma. Målet ska ju självklart vara att inte behöva åka in till kliniken igen, men är det någon diagnos man måste upprepa behandling på och lätt hamnar i "sprutningsträsket" (vilket kostar MYCKET) så är det väl ändå kotledsinflammation???

Här efterlyser jag mer optimism, hur kommer det sig att inlägg där man klagar och letar efter någon att beskylla alltid är de inlägg som blir mest populära? Tänk på hur många fina artiklar Hippson har länkat senaste åren där veterinärer har räddat hästar med fantastiska insatser. Ändå är det det negativa det fokuseras på. Det folk älskar att läsa är när veterinären "dömt ut" en häst och man nu "minsann" lyckats få den frisk igen. Vad tror ni att vi är för folk egentligen? Vi är människor som älskar hästar precis lika mycket som ni! Här skyller man ju delvis på veterinären och lägger skulden på denne som "bödeln". Ofta kan man ju få de flesta hästar att fungera om man totalt förändrar deras tillvaro, ridning och krav. Det beror helt på vad man ska ha hästen till. Jag är själv bödel till min egen häst Zsa Zsa men hade vid just denna tidpunkt möjligheten att köpa henne och ändra hennes tillvaro och anpassa saker till henne - alla har inte den möjligheten. Om jag t.ex. dömer ut en häst frågar jag som standard om denna häst kan tänkas få en annan uppgift? Men de flesta vill ha en häst att tävla och träna med och rida flera gånger i veckan och om jag som veterinär inte kan garantera att hästen kommer fungera till det de ska ha den till så vill många ägare ta bort hästen, det är ju inte veterinären som vill det? Jag visste ju inte om min häst Zsa Zsa skulle bli ohalt och fungera - jag hade aldrig kunnat garantera en hästägare det - så sannolikt hade ingen annan än jag vågat köpa henne.

Ni måste förstå att veterinärmedicinen idag är under en LAVINARTAD utveckling. Alla dessa nya diagnoser och fynd som vi inte sett förut, finns det inte alltid EN enda testad och välutformad plan för. Detta är anledningen till att man idag kan få så många olika råd. Och det är anledningen till att det just nu i veterinärvärlden kan upplevas som "spretigt" med många olika fynd och många olika råd. Tidigare hade alla hästar med hälta från hoven hovböld eller hovledsinflammation, men sedan man började göra MRI på hovar har man sett att det oftast finns andra skador inne i hovarna. Många nya diagnoser har ännu inte hunnit bli studerade i minsta detalj och nya behandlingar dyker ständigt upp. Det enda sättet att förbättra detta är dock att låta utveckling och forskning fortsätta framåt så att man kan hitta de mest optimala behandlings och rehabplanerna för dessa hästar.

Människan är i grunden lat, man vill ha en enkel väg, det får inte kosta och det får inte vara tidskrävande, och det är enklast om alla hästar kan rehabiliteras på samma sätt. Tror ni att det är så i praktiken? När jag var på kursen förra helgen så pratade professorn Denoix om vattenband. När vattenbandet kom tänkte alla att alla hästar ska rehabiliteras på vattenband oavsett skada. Självklart måste det bero det på vilken typ av skada hästen har. Vissa hästar kanske ska gå på torrband, vissa ska kanske ha lutning, vissa bör ha en viss vattenmängd, andra en annan etc etc. Vissa kanske bara ska ledas? Glöm inte att det också är de duktiga och intresserade människorna/rehabpersonal och veterinärer som ibland är de jobbigaste för de försöker tänka på allt och pussla ihop det.

Enligt tränar-kajsas inlägg är det dyrt, veterinärer ställer för många diagnoser, veterinärer kan inte skriva journaler och vi lyssnar inte på ägarna. Får även intrycket av att det är veterinärens fel att hästen åker in och ut från kliniken i flera år fast veterinären endast träffar hästen några ggr per år. Veterinären kan ju tyvärr inte veta allt om vad som händer hemma. Veterinärer verkar vara totalt värdelösa. Finns det något bra som görs? Finns det inget som är bättre nu mot förr? Jag hoppas verkligen att tränar-kajsas elever får andra upplevelser snart för det finns ABSOLUT veterinärer och kliniker som är bättre än vad som beskrivs. Jag hoppas också att vissa av er som läser detta får en liten tankeställare av de sakerna jag tagit upp om hur det är att vara på "andra sidan".

/Izabella

Hallå!

Jag har tidigare skrivit om att jag påbörjat en internationella utbildning inom ortopedi, röntgen och ultraljud vid namn ISELP. Här kan ni läsa ett tidigare inlägg där jag skrivit om det:

http://www.hippson.se/blogs/HusbloggareIzabella/iselp-en-del-i-ett-nytt.htm

För tillfället befinner jag mig i England på den första ISELP-kursen. Det är 3 fullspäckade dagar som enbart handlar om hasen. Kursen är otroligt detaljerad och man går verkligen till botten med anatomi, diagnostik, undersökningsmetoder och de senaste behandlingarna inom sporthästmedicin.

På denna kurs är vi 5 veterinärer från Sverige, en kollega från mitt nya jobb (Eva Olsson). I övrigt är det sporthästveterinärer från hela Europa. Vi är ca 70 veterinärer totalt som undervisas av veterinären och Professorn Jean-Marie Denoix från Frankrike. Han har dessutom sitt team med certifierade ISELP instruktörer som har gått alla kurser och även examinerats för att kunna få undervisa.

Vid ankomst fick man en väska innehållande föreläsningsmaterial och även föreläsningarna inspelade på DVD så man kan repetera hemma.
 

Första dagen bestod av mestadels föreläsningar. Från 08-18 satt man bänkad och matade information. Det som jag tycker är bra med denna kurs jämfört med andra kurser jag varit på är detaljnivån.

”Every anatomical structure can be injured, so you have to know every anatomical structure, remember that”.

 

På denna kurs fokuserar man alltså på området under knäled till och med has och fördjupar sig i detta under 3 dagar.

Vi inledde med dissektion av alla strukturer såsom ben, senor, muskler, nerver och kärl - allt som finns där! Allt filmades samtidigt så man kunde följa den på storbildsskärmar.

På eftermiddagen gick vi igenom fall med halta hästar och hästar med nedsatt prestation. Här fick vi se filmer på hältor och diskutera med professorn hur fallen ska/borde lösas på det mest optimala sättet. Vilka fynd som spelar roll och inte och vilka diagnostiska metoder man kan använda sig utav för att komma fram till sätt sak.

Just nu har vi just avslutat en praktisk demonstration med ultraljudsundersökning live på storbildsskärm där man tog in en häst i föreläsningssalen. I morgon ska vi till Bell Equine Hospital och träna tillsammans med experterna vid vår sida.

Man blir så otroligt taggad av sånt här och det är så extremt kul att diagnostiken inom hältor och ortopedi går så mycket framåt.

Europa är inte så långt bort för Sveriges hästveterinärer - vi måste bara ta oss hit och hämta hem kunskapen så de svenska hästarna får det bästa!

Mer update senare!

/Izabella

Hej!

Just nu är det många förändringar. Den största förändringen är att jag ska byta jobb och börja jobba på Mälaren Hästklinik som ligger utanför Sigtuna. De har även en filial som ligger i Hölö, söder om Stockholm. Dessutom har jag  för tillfället semester. Jag passade på att ta ut semestern som jag hade kvar när jag ändå skulle byta jobb för att kunna komma utvilad och taggad till nya jobbet!

Det är självklart blandade känslor när man byter jobb. Man kommer sakna allt man haft och det blir en stor livsförändring men ibland behövs förändringar för att komma framåt. Jag har länge velat jobba på ett större sjukhus där det finns tillgång till fler specialister att jobba med, och även tillgång till mer utrustning, t.ex. magnetkamera/MRI. Därför känns det som att jag hamnar på rätt plats för att fortsätta att utvecklas till en bättre hästveterinär.

På nedsidan kommer pendlingen, det blir flera timmar i bil varje dag och jag går därför in i en fas där jag återigen måste dra ner på hästeriet. Min islandshäst Venus är till salu och det finns även en del planer med Zsa Zsa framöver. Men vad gör man inte för sin passion. Just nu är mitt yrke min passion. Jag tänker att det kommer en tid för allt - och vågar man inte ändra saker blir man fast i gamla mönster och vanor. Det passar kanske för vissa människor, men jag är en person som gillar nya utmaningar. Om tre veckor börjar jag mitt nya jobb - jag är såå taggad! Jag vill passa på att rikta ett stort tack till Mälaren Hästklinik för förtroendet - jag ska göra mitt allra allra bästa!

Sen måste jag även rikta ett stort tack till mina kollegor på Stav där jag jobbat de senaste snart (tre!) åren. Tänk vad tiden går! Jag började jobba på Stav som tillförordnad veterinär - d.v.s. jag började jobba som hästveterinär innan jag var klar med examen. När jag sedan gjort klart mitt examensarbete fick jag mitt leg. och fortsatte jobba där. Jag har haft förmånen att jobba med en fantastisk chef vid namn Maria Lendau och ett gäng med väldigt erfarna sköterskor. Maria tog mig "under sina vingar" när jag började där och ansträngde sig så för att jag skulle lära mig så mycket som möjligt. Hon var en sån där chef och kollega som ropade på mig och hojtade till mig så fort det var nåt intressant fall eller det var något hon tyckte jag snabbt skulle lära mig. Som ni vet så kan man mycket teori efter skolan men det stora lärandet börjar när man väl är klar och börjar arbeta. Det roligaste med att jobba med Maria var att hon tyckte yrket va lika roligt som jag. Vi kunde sitta kvar på jobbet kl 20 på kvällen och bara titta på varandra och konstatera hur kul vi hade haft under dagen.

Såhär såg en av våra sms-konversationer ut en fredagskväll:

Jag lärde mig massor....

....om allt möjligt.....här spolar jag en infekterad led.

Här söver jag en häst själv för första gången...

Här skojjar jag med min kollega Linda innan vi ska ut i skidbacken i Frankrike!

Lindas bandage blir svåra att knäcka...

Och kul har vi haft!!!

Förra helgen så anordnade kliniken en överrasknings - avslutningsfest till mig. Jag och min sambo Micke var på väg in till stan när min kollega Gola plötsligt ringde och var panikslagen i telefon. Hennes hund krampade och Gola undrade om jag råkade vara i närheten.

Hmm, vad konstigt tänkte jag, vilket sammanträffande att jag är jättenära Golas lägenhet. Jag kan ju springa upp och kolla till hunden och kanske hjälpa henne att köra den till sjukhus. Jag hade ju själv inget kramplösande med mig men tänkte att det ändå kunde vara bra att komma förbi som stöd då Gola lät så chockad i telefonen. Jag förklarade för min sambo att Golas hund krampade och frågade om vi inte kunde åka förbi eftersom vi ändå va så nära - OKEJ då svarade han. Hmm konstigt att han va så snäll o gick med på att åka dit tänkte jag, han som annars alltid tycker att jag jämt jobbar och ska rädda djur dygnet runt. Så när vi äntligen skulle få lite egentid så gick han med på att jag ska behandla en hund (!) Men jaja, det va ju skönt tänkte jag:)

Gola öppnade dörren och skrek åt mig att skynda mig eftersom hunden nu var sämre inne i sovrummet. Jag sprang för kung och fosterland och väl inne i rummet så fanns ingen hund. Där fanns mina underbara kollegor som fixat en avslutningsfest till mig. ÅH vad jag skämdes, vilken blåsning! Och min sambo Micke som intalat mig att vi skulle på galej inne i stan:)

Jag blev rörd över vad de fixat åt mig och kommer aldrig sluta vara tacksam över mina fina år på Stav. Det är inte alltid så lätt att komma ut om ny veterinär och träffa hästägare med höga krav - men med duktiga människor som stöttar en runtomkring får man ett lugn och kan fokusera på det man ska göra - laga hästar. Kollegorna hade letat fram bilder från våra år tillsammans och gjort ett fotokollage. Längst upp till vänster på bilden nedan stod jag i pyamas och behandlade en kolikhäst en söndag för att Gola ringde och jagade ut mig i ett stall - ja minnena är många.....Ni vet vad ni betyder! <3

Vi hörs snart!

/I