Jens Fredricson
JUN
14

Bildblogg från Vivaldi Park, Sydkorea


Den fina gräsbanan på tävlingsplatsen.

I höstas fick jag en förfrågan via Sven Holmberg om jag ville rida på en internationell tävling på lånade hästar – i Sydkorea. Nyfiken som jag är tackade jag ja.

Den 24 maj satt jag på flyget från Helsingfors till Seuol Sydkoreas huvudstad. Väl framme möttes jag av en fantastiskt välorganiserade tävling gällande allt. Startfältet bestod drygt till hälften av sydkoreander och hälften inbjudna ryttare från övriga världen. Det var jag och Linn Widmark från Sverige, Toni Hassman från Tyskland, Daniel Meech från Nya Zeeland, Daniel Bluman från Colombia och Clarissa Crotta från Schweiz för att nämna några.


Nils Henrik Shuttert sjunger holländsk schlager.

Koreanerna älskar karaoke, något som är min sanna mardröm! Jag kan absolut inte släppa loss min bedrövliga sångröst, men jag fick förklarat för mig att om jag inte sjöng när det dök upp en svensk artist var jag synnerligen oartig... Så här i efterhand kan jag nog säga att karaoken gick bättre än tävlandet i alla fall.

Vi ryttare fick två hästar tilldelade var. Den ena av mina hoppade inte kombinationer och den andra var ganska bra, men jag kom på hur den skulle ridas när jag satt på planet hem. Oavsett så kan jag sammanfatta det hela med att det var en kul upplevelse, som bjöd på många skratt, nya vänner och framförallt fick jag njuta av "du gamla du fria" när Linn Widmark segrade i den avslutande Grand Prix-klassen.

Här kommer lite bilder från äventyret:


Sydkoreansk hästtransport – bra ventilation!


Den fina ridanläggningen.


Framridningen med höghus och berg i bakgrunden.


Hotellet med fin utsikt.


Även en skidbacke i bakgrunden.


Framhoppning.


Träningshoppning inne på banan.


Gissa häst, Henrik Ankarcrona!

/Jens


Läst 8783 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
28

Hur ska man kunna tävla med framgång om man inte har en bra häst?

Efter det senaste blogginlägget kom påtryckningar om att jag blivit väl poetisk och i ett sms fick jag höra att jag liknade Ranelid i mina utsvävningar. Good or bad? Kanske var det våren som förförde mig och fick mina sinnen att sprudla. Existerar den äkta kärleken till hästen, finns också en kärlek till naturen, grönskan, fåglarna, vinden och livet.

För att nu istället sammanstråla denna bloggs huvudrubrik med gamla historier, vill jag minnas året 1998 när jag red Hamburgs legendariska Derby på RS Isac. Via min gode vän Harm Thormählen hamnade jag på samma middag som Paul Darragh och Prinsessan Haya, dit han sålt hästarna Cera och Come on. Snacksalig som jag är, hade jag innan kvällens slut blivit en del av ett lag som bestod av just oss tre. Laghoppningen var någon sorts stafett och jag red Muscot, f. 1991 e. Little Boy- Robin Z, som då ägdes av inga mindre än Sylve Söderstrand och Ragnar Bengtsson. Muscot såldes senare till Britt och Jan-Ove Hallgren, för att tävlas upp till ungdoms-EM av dottern Linda. Han såldes vidare till USA där han sköttes av Patrice Ljung, en av mina bästa hästskötare under min karriär.

Patrice hade en osedvanlig förmåga att få hästarna att må bra, faktiskt så bra att de knappt gick att känna igen. Första tävlingen vi åkte till var Falsterbo. Jag hade ett tidigt startnummer och sprang banan för att sedan skynda mig till framhoppningen. Väl där kunde jag inte hitta min häst. Det var före mobiltelefonernas tid och jag fullständigt skenade till stallet som givetvis var tomt. Jag skenade tillbaka (tur att man var ung) och letade efter Rastell som fortfarande inte kunde skymtas. Plötsligt hörde jag ett blygt ”Jens”. Jag tittade dit och där stod Rastell, så snygg att jag trodde det var Nelson Pessoas häst. Vilka magiska fingrar hon hade, Patrice.

Vid lagtävlingen i Hamburg 1998, slutade vi i mitten på resultatlistan. Vi hade ändå väldigt trevligt, vilket jag tror var orsaken till att Paul Darragh några år senare ringde mig och sökte hästar. Under de kommande åren reste han till Sverige med en skotte, Gavin Russel, som köpte ett antal svenska hästar. Tragiskt nog så avled Paul den 3 januari 2005. Han var en riktig hästkarl, må han vila i frid. När Gavin Russel vid ett senare tillfälle letade nya hästar, hörde han direkt av sig till mig. Med familjen kom han till Sverige, men utan Paul blev det inga affärer trots att vi provade mängder av hästar. Innan hemresan ville han tala enskilt med mig. Jag trodde att jag skulle få skäll för att jag visat för dåliga hästar, men så var inte fallet. ”Jens, I like you. Find a good horse and I will buy it for you.”

Jag trodde knappt att det var sant, men letade upp två hästar. Den ena var Lunatic e. Landlord – Utrillo, uppfödare familjen Dyrendahl. Den andra hästen var Carisma e. Cardento – Maraton, uppfödare Gunilla Persson Berg. Han köpte båda, Lunatic var då åtta år och Carisma sju. Peder hade tipsat om Lunatic, en eloge till honom! Carisma, som jag hade sett i Trolleholms ridhus, hade både en stam och utpräglad spänst som jag fastnat för. Åren gick och hästarna utvecklades till två blivande stjärnor. Gavins tanke var att hans dotter skulle kunna tävla en av hästarna. Hon var över och provade, men de var alldeles för vassa. En skulle då säljas. Jag visade båda för Ludo Phillippaerts och han köpte Carisma, som samma år blev Europamästare för juniorer med Olivier.

Lunatic blev kvar och vi utvecklade ett sällan skådat partnerskap. Hösten 2011 tyckte Gavin att det var dags att sälja Lunatic. Jag fick ett ultimatum att sälja eller köpa honom före årsskiftet, annars skulle han flyttas till en ung skotsk ryttare vid namn Scott Brash. Tiden gick och det blev dags för Stockholm International Horse Show i Globen. Lunatic och Cavat BTB var i toppform. Jag hade idel topp tre-placeringar fram till Grand Prix. När jag satt på läktaren och memorerade banan hamnade jag bredvid en god vän vid namn Marcus Lindblom samt hans dotter. Min gode vän Per-Erik Kjellberg var den som introducerat mig för Marcus familj. Per-Eriks talangfulla dotter Amanda hade tidigare köpt Kurage av mig. Hon och Kurage vann junior-SM, deltog i JEM och var placerade i internationell Grand Prix. Kurage, som var född 1995 e. Rivage du Poncel – Robin Z, uppfödare Flyinge AB, ägdes av Wenche Håkansson under den tid jag red honom. Ännu en fantastisk hästägare jag har haft genom åren! Jag berättade för Marcus om mitt dilemma och sa: ”Om du köper Lunatic, satsar vi på OS i London.”

Marcus köpte Lunatic, som en timme senare var tvåa i Grand Prix. Vi vann meetingpriset och därmed min första segerbil. Resten kan ni nog. Det ni inte vet är att torsdagskvällen före nationshoppningen i Falsterbo, ringde Marcus för att meddela att Lunatic skulle säljas direkt efter OS. Jag blev iskall i kroppen och frågade om inte jag borde ha en förköpsrätt. Marcus tänkte snabbt efter och svarade att det lät logiskt. För att jag skulle kunna prestera på nationshoppningen, kände jag att detta måste lösas innan. Jag ringde Jan-Ove Hallgren och frågade om han kunde hjälpa mig, vilket han gjorde med bravur. Samma kväll hade Jan-Ove med familj samt Matthias Bewerstorff med familj köpt hästen med äganderätt efter OS. Vi var trippelnolla i nationshoppningen och det svenska laget vann. På måndagen hade jag en fruktansvärd tandvärk efter att jag i all stress bitit ihop tänderna under hela helgen.

Jag vill tacka alla fantastiska människor som supporterat mig i tuffa tider. En bra hästägare är nästan lika viktig som en bra häst.

/Jens


Läst 21788 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
07

Positive reinforcement


Cavat BTB och jag under ett gymnastiseringspass.

Våren har knackat på dörren ett tag, men nu kan gräset och träden inte längre hålla in grönskan. Hästarna njuter av detta smörgåsbord. De stannar upp, tar en tugga på en kvist och drar med sig en gren. Alternativt tvärstannar, låtsas lyssna på något för att därefter rutinerat rycka tyglarna ur händerna och börja beta. Det går blixtsnabbt och jag blir fintad, men det gör ingenting för det är ett vårtecken som heter duga.

Efter vinterns gymnastisering är det härligt att känna hur hästarna har blivit starkare, rakare, smidigare och befäst sin arbetsform. Jag känner en inre optimism gällande utvecklingen av stallets hästar. Det känns som en vårknopp som precis skall brista ut till ett vackert blad.

Jag har tagit tid på mig, grundridning och gymnastisering har varit mitt fokus. Jag är hyffsad på att hoppa på hästarnas talang, så långt det räcker och solen skiner. Jag har segrat med unghästar såväl på Breeders i Flyinge som i Falsterbo, men det lockar inte alls längre. Jag brinner för den vardagliga grundliga ridningen av de äldre tävlingshästarna, där ingenting lämnas åt slumpen. Som regel kommer hästarna i min träning relativt unga, fyra till sex år, men det händer att vi satsar på en och annan äldre häst.

De äldre hästarna jag får i träning har ofta så invanda ridrelaterade rörelsestörningar, snedheter eller befäst oärlig framåtbjudning att de inte kommit i närheten av sin fulla potential. Jag vet att det inte är något nytt och jag vet att mina hästar under åren inte alla varit några mästerverk. Snart femtio år gammal ser jag det så tydligt, som sägnen säger:

”Ryttarens högt ställda mål kan ej påskynda naturens gång.”

Detta känns mer aktuellt än någonsin. När jag påbörjar arbetet med en ny äldre häst, jobbar jag med utgångspunkten att hästens hoppvilja utgår från inre glädje och bjudning. Jag har som mål att rida hästen så att den blir avspänd och lösgjord i balans, för att sedan ge den vackra anridningar där den hoppar genom sin kropp. Att hästen är sund är en förutsättning och något jag är noga med. Förr eller senare kommer hästen då att få en gålust och hoppglädje. Om inte, så är det ingen hopphäst.

Efter ett antal förfinade anridningar spetsar hästen förhoppningsvis öronen och intresserar sig förtroendefullt för hindren, samtidigt som den mer eller mindre balanserar sig själv under en rytmisk framåtridning. Då blir hoppningen enkel och hästarna älskar sin atletiska uppgift. Jag vet att det kan låta förenklat, men jag skriver som jag tänker och känner. 

Framgång över tid kräver alltid ett ömsesidigt förtroende.

/Jens


Läst 36977 ggr Kommentarer Kommentera

APR
14

Make it happen


Jag och Hans Horn, bangång OS i London 2012.
  
Hans Horn är definitivt en av de tränare som jag har lärt mig mest av – även om han inte sa så mycket under träning och tävling. Vi såg honom sällan, men cigarrdoften avslöjade att han ändå var i närheten. Han var alltid på plats.

Efter ritten, långt ifrån affekt och eufori, bjöd han på kaffe och ställde samtidigt några intelligenta och välformulerade frågor. I takt med mina svar uppstod en konstruktiv diskussion gällande ridningens mysterier, som på ett utmärkt sätt flyttade fram och utvecklade min kunskaps- och färdighetsnivå.


Hans och cigarren vid en tävling i Österrike.
Foto: Tomas Holcbecher
  
Idag tränar jag mina elever alltmer i Hans Horns anda. Min vision är att vara delaktig i att de unga ryttarna själva förstår att de äger sin egen utveckling till hundra procent. Jag strävar efter att skapa en kultur där ryttarna tidigt inser hur deras agerande mot hästar, kamrater och även tränare påverkar deras framtida varumärke i ridsporten.

Det räcker nämligen inte att 2016 enbart att vara en duktig ryttare, man måste även kunna attrahera både hästägare och nödvändiga sponsorer. Social förmåga och ett väl utvecklat management är nyckeln för att kunna nå framgång i en global hoppsport som är under snabb utveckling. I årets WC-final i Göteborg visade världens skickligaste ryttare och deras fantastiska hästar vad som krävs för att vara med i det internationella toppskiktet.


Avon sträcker sig över sista hindret i Falsterbo Derbyt.
Foto: Roland Thunholm
  
När landslaget tränade för Franke Sloothaak för tjugo år sedan frågade jag om jag kunde komma och träna med honom. Han tittade oförstående på mig och sa:
”Du behöver inte träning, utan en sponsor och fler bra hästar.”
Det var ett uppvaknande. Jag som trodde att om jag bara red lite bättre skulle en trollstav förändra min situation, simsalabim! Men Franke visste av egen erfarenhet att ingen ryttare är bättre än sin bästa häst. 

Varje ryttare ansvarar för sin egen satsning. Att se problem kommer alltid att vara enkelt och ofruktbart, medan förmågan att se lösningar på problemen skapar den rakaste vägen mot målen.
  
/Jens


Läst 41509 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
17

Nyfiken i en strut – på Argentos mormor


John Whitaker och Argento. FOTO: Tomas Holcbecher
  
Jag har som vana att studera stammen på hopphästar av världsklass. Av ren nördig nyfikenhet letade jag mig in på Horsetelex och skrev Argento. John Whitaker avgudar jag sedan tonåren, då vi runt Lucia satt och lyssnade på Anders Gernandts röst när han refererade från Olympia i London. Jag minns framför allt Johns låga händer och hans förmåga att få hästarna att studsa upp från marken.
   
Att Argento är efter Arko III vet ju alla. De flesta vet säkert också att morfar är den relativt okända Jasper(Little One)-sonen Gasper. Men det som kom härnäst fick armhåret att resa sig och jag fick nypa mig i skinnet för att kontrollera att jag inte drömde. Mormorsfar är ingen mindre än skimmelfullblodshingsten San Michele xx.
  
Mormor till Argento var SWB-stoet Perdi, född 1969 e. San Michele xx u. Rosita e. Varolio – Arianus – Magnétique xx – Index – Goldring. Ägare Britt Hultman. Ni som har lite hum om svensk halvblodsavel har listat ut att hon är fallen ur stofamilj F4 Gakenda. Är inte detta helt oväntat?
  
Jag behöver er hjälp! Hur gick det till? Hur hamnade Perdi i England? Vem avlade på henne där? Har hon fler avkommor? Som Karl-Henrik Heimdahl utryckte saken:
Freak of nature.
  
/Jens
  


Läst 47303 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
06

Lite bilder från Norge

Hej,
  
Jag tänkte att det kunde passa med en liten bildblogg från förra helgens tävling i Vestfold. Så här ser vardagen ut backstage!


  
Uncanto di Villagana på banan.
Foto: 
Ada Vrolijk


På promenad med alltid glada Uncanto di Villagana.


Queen Elisabeth tar en powernap.


Queen Elisabeth imiterar en mulåsna.


Redo för start med Queen Elisabeth!




Cajsa håller väl ordning i stallet.


Min dotter – ny chaufför i Team Jens Fredricson?

/Jens


Läst 43075 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
17

Tidig prägling à la Flyinge


Mamma och syster Anna, Peder på shettisen Jocke och jag på russet Myran på mormor och morfars Bergby gård i Uppland 1978.
  
Vid alla sammankomster hos familjen Fredricson, har hästar och ridning alltid varit samtalsämne nummer ett. Så har det alltid varit och kommer nog alltid att förbli. Därefter informerar mamma om vad som har hänt i släkten och syrran berättar om vad som har hänt i världen. Sedan återgår diskussionen till rakriktning, genomsläpplighet och anridningsteknik.
Motivationen att fördjupa sig i ridkonstens mysterier, liksom valet av livsstil där man lever, tänker och drömmer häst, har alltid intuitivt känts rätt. Passion går inte att köpa utan finns där som hunger och törst. Så länge man lever gör den sig påmind. Den skapar min längtan till morgondagen, när det väntas ytterligare ridpass på de fantastiska hästar som står i stallet.   
  
När Peder och jag var små var vi alltid stallet på Kungshamns gård. Jag minns hur vi väntade på pappa som forskade på SLU i Uppsala. När han kom hem sadlade vi upp våra hästar och red tillsammans ut på långa turer nedför sandtag, genom sankmarker och över stockar.  Vi ramlade av och klättrade upp, hade roligt samtidigt som vi blev sadelfasta. En stark passion för hästar och ridning var född.
  
Farsan har också ett brinnande intresse för hästar. Han utbildade sig till veterinär och forskade inom hästens rörelsemekanik, blev professor och avslutade sin yrkeskarriär med att vara chef för Flyinge under femton framgångsrika år. Det fanns således ingen tid för honom att utveckla sin personliga färdighet i ridning, mer än till medelsvår nivå. Som han själv säger:
”Jag kom till att se distansen, men lyckades inte understödja den till en angenäm avsprångspunkt när jag låg lite tokigt.”
  
Fint uttryckt, får man säga. När vi under gymnasiet diskuterade framtida yrkesval sa han något, som kan tyckas intressant för en man som själv har studerat halva livet:
”Jens, du är så driven. Gör därför det du brinner för, då blir du så bra på det att du kan leva på det.”
  


Pappa, Peder och jag på Rommel 1986 i Skabersjö.
  
Där började nog min ryttarkarriär. Han såg mitt driv och intresse som det väsentliga för att lyckas. Inte talangen, som de flesta värderar högst. Att ha båda egenskaper är förmodligen det säkraste kortet. 
Min talang som ung tonåring gömde sig i blyghet och en stark ovilja att sticka ut. Kanske är det svårt att tro i dag, men så var det. Jag gick aldrig ”all in”. Alltid var jag i tid till träningarna, men frågade aldrig om jag inte förstod. I stället låtsades jag begripa, gjorde ett halvdant försök utanför tränarens röstkapacitet och slingrade mig igenom lektionerna.
  
Jag höll mig i utkanten av händelsernas centrum. När jag tog mig plats, sökandes lösningar på mina måls hemligheter, förstod jag ingenting och kände mig socialt klumpig. I dag förstår jag att de svar jag sökte efter inte fanns där bland mina coola jämnåriga ryttarkollegor. Svaren fanns hemma på Flyinge hos stallbetjänter, uppfödare, och lätt lantliga ryttare som jobbade stenhårt med allt från unghästar och bruksprovshingstar till tävlingshästar.
  
Tack vare pappa, Jan Jönsson, Ragnar, Roffe, Kyra Kyrklund, Elisabeth Lundholm, Göran Lindstrand, Åke Henriksson med flera, fick jag inte alltför sent upp ögonen för den överlägsna makten av erfarenhet. Jag fick ett historiskt intresse som mynnade i att Peder och jag började läsa böcker av klassiska hippologer som Podhajsky, d’Endrody, och Müseler i stället för Agent X9.
Jag är fostrad att det är fint att rida och känner aldrig att ridningen stjäl tid från viktigare livsförgyllande göranden. Dåtidens Flyinge präntade in att grundridningen är nyckeln i låset för långsiktig framgång på högsta nivå. Det är jag i dag väldigt tacksam för.
  
Sylve Söderstrand, aktiv legendarisk svensk ledare, ser grundridningen som svensk hoppsports akilleshäl. Jag kan inte annat än hålla med. Nyckeln är att skapa en trend, där det är fint att rida fint!
  
Ridning efter den väl beprövade ridkonsten gör inte bara hästen lydig utan utvecklar också den åtråvärda fjädern i hopphästens mekanik.   
 
/Jens


Läst 39746 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
18

Strävan efter fulländning


Jens hoppar trupphästen Totta (e. Karlsdal – Immer) framför K1:s regemente i Stockholm 1989. Ekipaget vann för övrigt tävlingen.

  
Jag återkommer ofta till den vardagliga gymnastiseringen, troligen för dess avgörande betydelse gällande påskjut, bärighet, spänst och smidighet. Att man ”gör” sina hästar låter möjligen lite hårt, men är nog ganska nära sanningen. Ibland tänker jag mig den unga hästen som flytande tenn, som hamnar hos en utbildare för att stelna i formen den rids i. Kanhända lite förenklat, men det ligger en del i denna metamorfos.
  
En ung ryttare söker ofta sanningar i ridningen. Rätt eller fel, svart eller vitt. Emellertid är det inte så enkelt, tack och lov. Varje häst bär på sin sanning i form av exteriör, mekanik, temperament samt en psykisk och fysisk historia som den inte kan berätta. Detta gör ridningen mer till en konstart än ett hantverk.
   
För att kunna följa ett utvecklat system, måste ryttaren kunna visualisera det framför sig och ständigt jobba med att förfina grunderna. Man ska undvika att springa vilse i ett vardagligt arbete under frustrationens påverkan, där träningen kantas av irrläror och problemen skylls på hästen. Vid dessa tillfällen vet man ofta, någonstans i bakhuvudet, att om en skicklig tränare hade byggt upp ridpasset hade slutresultatet blivit helt annorlunda. Kyra sa en gång att om man som ung ryttare inte blir frustrerad, då vill man inte tillräckligt mycket. Måhända har den kloka kvinnan rätt, som vanligt.
   
Tillbaka till grunderna och förfiningen! När hästen spårar under framåtbjudning med aktiva bakben och ryggmuskler som avspänt arbetar, söker nosen framåt-nedåt med bibehållen balans och lugnt tuggar på bettet med tydlig salivering på båda sidor. Då upplever man som ryttare något som alltjämt kommer att eftersträvas, plötsligt ligger fokus på förfiningen av hörnpasseringar, övergångar, skolor etcetera. Det svåra har blivit det enkla och det enkla har blivit det svåra.
   
Det är därför viktigt att unga ryttare får chansen att under instruktion sitta upp och rida en välutbildad häst, för att känna hur det ska kännas när hästen är genomsläpplig och avspänt låter sig ridas genom eld och vatten, som det heter. Hur ska man annars kunna veta vad man strävar efter? Det är i sig ingen sportfråga utan en ridsportfråga. Den tillämpade ridkonsten är en unicitet för ridsporten som vi ska vara rädda om och på ett modernt sätt förvalta. Vi är ju helt plötsligt jag, med jämnåriga kollegor i alla discipliner. Besjälade ryttare med passion för hästen, ridningen och sporten. Vi måste låta ungdomarna sitta upp och få fem minuter att känna.
   
Jag kan påminna mig hur jag som junior fick sitta upp på Maria Gretzers sto Movie Star. Hon bad mig hoppa, och trots att det är trettio år sedan minns jag fortfarande hur hästen väntade i anridningen. Jag kommer också ihåg hur Göran Lindstrand kastade upp mig bakom däckeln på Indus, e. Cosmos xx – Oberon, när han gick och tömkörde. I takt med Indus steg, sa han:
”Sitt, sitt, kläm inte, sitt.”
Jag tänker ofta på de orden när jag rider. Klämmer man så tappar man allt och hästen blir långsam i stegförflyttningen.
   
År 1989 var det för-VM i Stockholm, samtidigt som jag gjorde militärtjänst på K1. Plutonchef Anders Berge kom ut på skjutfältet och ropade:
”Fredricson! Du ska vara hästskötare till nån Morris från USA!”
Glad blev jag, då jag inte alls gillar vapen. Det visade sig att den legendariske George H. Morris inte hade sin mexikanske hästskötare med sig, då denne saknat resehandlingar och därför inte kommit in i Sverige. Vilken kommendering för en hästintresserad soldat: Du ska vara George H. Morris hästskötare den här veckan!
   
Det var två hästar, ett mörkbrunt holländskt sto samt Rio e. Ramiro som precis hade vunnit Grand Prix i Spruce Meadows. George skulle landa på onsdagskvällen, vilket innebar att jag måndag till onsdag skötte och red hästarna. Jag minns fortfarande hur jag plockade upp de extremt pedantiskt skötta läderpersedlarna. De andra amerikanska hästskötarna hjälpte mig med det mesta, vilket nog var väldig tur för George och hans hästar.
   
Andaktningsfullt sadlade jag upp Rio, skrittade honom till Stockholms stadions tillfälliga framridningsbana, tog tyglarna och började trava. Det var märkbart hur hästen var skolad i ett amerikanskt system. Det kändes som att sitta på ett lydigt staket. Alltid i balans och superlydig för hjälperna, men med mindre schvung och fjäder än i det mer germanska systemet som jag var skolad i. För en stund fick jag känna mig som George på hans häst i hans sadel, heels down, steady hands, shoulders in front of the hip, eyes forward. Han vann inga klasser den helgen, men jag fick livserfarenhet som inte går att köpa.
   
Avslutar med ett citat från George:
”Horses’ heads aren’t pulled down with the hands. They are pushed down with the legs.”
   
/Jens


Läst 45957 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
11

Isac och Lunatic: Vill man så kan man


Jag och RS Isac under Speed Derbyt i Hickstead.
  
Nobody is perfect, hästar likaså. Alla har sina styrkor och svagheter. Jag läste en gång en intervju med Nelson Pessoa där han fick frågan: 
”Vilken är hopphästens viktigaste egenskap?” Hans svar var: ”Number one, the mind. Number two, the mind. Number three, the mind.”
  
Inställning är dock svårt att mäta på en unghäst. Det är lätt att imponeras av galopp och språng som är lite kryddade med spänning och stallmodighet. Den kända uppfödaren Luc Henry i Belgien berättade en gång hur han selekterade sina 2,5-åringar. Han löshoppade dem tre dagar i rad och sista dagen var de tillräckligt avspända för att han skulle kunna se vad som dolde sig bakom spänningen. Han poängterade också att man måste vara aktsam och inte hoppa för högt med sina talangfulla unghästar.
  
Hästens inställning är till viss mån självklart genetiskt, men växer också fram och utvecklas i samspel med en skicklig ryttare. Mina två underbaraste kämpar hittills i karriären, RS Isac och RS Lunatic, hade båda ett hjärta av guld. I sina karaktärer var de däremot totalt olika.
Isac var lat och egensinnig, på gränsen till istadig. Hemma var han grinig och sur, vävde och bet efter mig när jag ryktade eller bara ville klappa honom. I samma stund han steg på lastbilen spetsades öronen och hästen blev som förbytt. Inne på tävlingsbanan gav han allt. Att rida Isac var som att köra bil med handbromsen i. Släppte jag gasen stannade han helt sonika.
  
Ståendes vid insläppet, blickstilla med blodkärlen tecknade på sin hals, tittade han alltid på ekipaget innan. När applåderna började ljuda travade han självmant in på banan. Hade ekipaget innan fått ett stopp eller nedslag vilket Isac uppfattat som otäckt, blev han genast spänd och stel. Ett flertal gånger resulterade detta i att han rev ettan. Jag införde sedan rutinen att inte låta honom titta på ekipaget före honom, om det var grova fel att vänta.
  
Jag minns tävlingarna i Hickstead när Isac var 18 år. Vi startade näst sist i Speed Derbyt, före John Whitaker som hade vunnit kvalet där vi blev tvåa. Hickstead Speed Derby är en erkänt snabb klass med många naturhinder, vilket var Isacs specialitet. Strax bortom insläppet låg sista hindret, som var en trippelbarr i nedförsbacke. Trots att jag hade ridit i princip full galopp hela banan blev Isac aldrig lång. Släppte jag lite på skänkeln balanserade han sig vackert utan att jag behövde möta upp med handen – och i full fart kunde jag då stå på i nedförsbacken.
  
John red i samma höga tempo och ungefär samma vägar. I nedförsbacken mot sista hindret gjorde han ett par tydliga förhållningar, balanserade hästen och avslutade med ett vackert språng. Han galopperade i mål, slagen "by the flying Swede". På eftermiddagens presskonferens frågade en journalist varför han tog tillbaka så mycket på sista hindret. John svarade lugnt med sin typiska Yorkshire-dialekt: 
”Well, I lost the class but it saved my life!”
  


Isac blev "Speed horse of the year" och vann tre klasser under tävlingen.
  
Jag tror att Isacs karaktär formades av perioden som skolhäst på Strömsholm, med upprepade ryttarbyten och en något enahanda träning för ett geni som honom. Han hade en fantastisk inställning och hoppade många 1,60-klasser i hela världen trots sina 158 centimeter över marken.
  
Lunatic är helt annorlunda i sin karaktär. I boxen stod han kungligt och betraktade omgivningen, alltid lika självsäker och intelligent. Med ett sinne för lek och en trofasthet jag aldrig har upplevt hos en häst, undrade jag om han hade en hunds själ.
Ridmässigt var han Isacs motsats. Lunatic var het, på gränsen till galen. Det var en helt ny erfarenhet för mig att utbilda en häst som absolut inte tålde att jag slöt om med skänkeln. Jag fick lära mig att använda vikthjälperna och bara ha skänkeln lätt intill.
  


Foto: Tomas Holcbecher
  
Det bästa sättet att få Lunatic att slappna av var att låta honom springa av sig på morgonen. Jag höll längst ut på tygeln och lät honom galoppera så fort han ville, tills han självmant saktade av till trav. Det blev en rutin som pågick många tidiga morgnar, då vi kunde vara själva eftersom det ibland gick så fort att tårarna rann.
  
Tipset fick jag från den legendariske australiensiske hoppryttaren Cris Chugg, som tyckte att Lunatic påminde om en fullblodshäst han hade tävlat som hette WS Scandal. På morgonen visade han mig hur jag skulle göra och under eftermiddagen vann vi vår första rankingklass i 1,50.
  
Inställning har inte bara en färg eller form utan kan växa fram med bra ridning, omsorg och klok matchning.
   
/Jens
  


Läst 44024 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
16

Det blåser nygamla vindar i Stall Fredricson på RS


Spänner bågen inför avsprånget med Lunatic i Falsterbo.
Foto: Lisa Chröisty
   
Efter nästan tio år i lätt sits, med fantastiska Lunatic där jag mest använde vikthjälper, är det trevligt att placera sittbenen i sadeln och markant styra ridkonsten åt ett modernt tyskt håll. Spännande med nya hästar i stallet och en stundande härlig vinter med gymnastisering och styrketräning på programmet.
  
Uncanto di Villagana, som gjorde ytterligare ett par starter förra helgen, hoppar med glädje och en härlig spänst. Han har anpassat sig till mitt sätt att rida på hinder och verkar gilla det. Han är smidig och börjar sätta muskler på rätt ställen, halsen har sänkts och han bär naturligt upp sin kropp. Det känns som att jag kan spänna bågen hela vägen fram till avsprångspunkten.
  


Uno hoppar med en otrolig spänst.
Foto: Roland Thunholm
   
Jag gillar att galoppera aktivt genom svängen, med axlarna något framför höfterna oavsett sits. I samspel med hästens taxering understöds den distans som dyker upp och hästen underlättas att balansera sig sista stegen. Jag kan spänna bågen från markarbetet och få känslan av att vi flyger. Som grädde på moset landar hästen i en bra balans och jag kan galoppera vidare mot nästa hinder. Så ser målbilden ut för mina hästars hopputbildning!
  
När hästen väntar i rytm och balans, upplever jag att distansen kan kännas. Distansen understöds tills hästen med lätt tygelkontakt rids mellan skänkel och hinder. Att känna distansen gör det lättare att rytmiskt fortsätta påverka galoppen, samtidigt som hästen är avspänd och eftergiven utan att låsa sig när distansen justeras till det optimala. När jag i stället fokuserar på att se distansen, tappar jag lätt ridningen och får hästen mellan handen och hindret. Jag vill då gärna länga ut hästen sista sprången, vilket gör att språngkurvans högsta punkt kommer för långt bakom hindret.
  
Det var Rolf-Göran Bengtsson som förklarade vikten av att hästen bär upp sig med buk och rygg, med aktiva bakben och en hals som faller nedåt och tar ett tydligt stöd till bettet. Sommaren 1996 skadade sig Rolf precis innan Falsterbo, jag tror det var nyckelbenet han hade brutit. Han hade kvalat flertalet hästar – bland annat So What, KP Sirocco och Pomme Royal, vilka jag då blev tillfrågad att rida.
  
Att träna och tävla dessa unghästar blev en väldigt lärorik period. Jag fick uppleva känslan av att rida hästar utbildade i ett tydligt system. Rolf gav sig aldrig förrän jag fick hästarna att ge efter och jobba i en bra form. Han strävade alltid efter att ha hästarna hos sig hela vägen fram och över hindret. Följa med i språnget, organisera sitsen och i rytmen forma dem mellan inner skänkel och ytter tygel i vändningen – utan att gå ner till undertempo och backa.
  
Rolf var övertygad om att systematisk träning kunde utveckla hästens form och mekanik, medan jag själv alltid försökte acklimatisera mig till hästen och dess egenskaper. I dag är jag dock mer övertygad om att hästarna verkligen går att förändra och utveckla med ett bra, systematiskt arbete. Det blev ett par mycket lärorika, svettiga sommarveckor tillsammans med Rolf!
   
Det är i grundridningen hästarna ges möjlighet att nå sin fulla potential i hoppningen. När man har insett detta har man kommit långt i sina praktiska studier.
  
/Jens


Läst 46810 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 nästa  sista  



Jens Fredricson

Jens Fredricson ingår i det svenska hopplandslaget och är med sina 30 år i hästbranschen en av våra mest meriterade och erfarna hoppryttare.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Veterinärstudenten Välj
Noll till hundra Välj
Jens Fredricson
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Dressyrbloggen Välj
Kajsa Boström Välj
En husblogg Välj
Drivers resa Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Avelsbloggen Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Beyond Equestrian Välj
Gästbloggen Välj

stäng

På bloggen kommer ni kunna följa Jens när han delar med sig av sina erfarenheter i vardags- och tävlingssammanhang. Det Jens brinner för är utvecklingen av hästar och ryttare samt vikten av att man har passion, glädje och nyfikenhet som drivkraft för att nå sina mål.

Till bloggen




Arkiv



Populärt hos Charlies

Husbloggare

Angående sitsen

Kajsa Boström

Hästarna känns så fina!

Therese

Hälsosam finish (rykta, rykta, rykta)

Drivers resa

Till Husbloggarna