Jens Fredricson
FEB
13

Matcha hästar är en konst


Lunatic gick hela vägen till OS medan Sunny Girl (till vänster på Piazza Di Siena i Rom) blev en mycket framgångsrik ungdomshäst åt Nicola Philippaerts. Foto: Tomas Holcbecher och Privat
 
Jag startade årets tävlingssäsong i Helsingborg som bjöd på goda förutsättningar att värma upp, hoppa fram och tävla. Utanför det sportsliga blir det tydligt att tävlingarna mer är en mötesplats för kamratskap.
Hemma sliter alla hårt för att få ihop livspusslet med familj, hästar och ekonomi – ja, ni vet det som kallas livet. När vi sedan kommer på tävling är det nästan lite semesterstämning. Det hejas, skämtas och berättas historier om vilka fantastiska hästar som har köpts under vintern. Eller vilka unghästar hemma som visar alla kvalitéer och lite till som en häst kan ha.
Jag är inget undantag! För när tron på mirakel är borta har jag lagt stövlarna på hyllan. Om sanningen ska fram så har bara en handfull hästar, av de hundratals jag har haft i träning, blivit internationella vinnare på högsta nivå. Så som RS Lunatic, RS Isac och Diorissimo. Är alla de andra hästarna då en del av ett misslyckande? Tvärtom, tycker jag!
 
Jag är noga med att alla hästar i stallet ska trivas och må bra, samt få en god grundutbildning. När jag känner att hästen har utvecklats till toppen av sin förmåga, strävar jag inte längre efter att hoppa den i högre klasser. I stället kan min magkänsla säga mig att hästen kan tillföra en enorm glädje i ett annat stall, där ambitionsnivån för ryttaren stämmer med hästen förmåga. Den ryttaren får då en välutbildad, trygg och konkurrenskraftig häst på sin nivå.
Exempel på hästar som med sina nya ryttare tog sig till internationella mästerskap för junior och young rider är Linda Hallgrens Otto Marco och Muscot, Amanda Kjellbergs Kurage samt Nicola Philippaerts Sunny Girl.
 
Att matcha hästar är en konst som kräver fingertoppskänsla. Ett bra tecken att man är på rätt väg är att hästen efter ritten skrittar ut avspänd och nöjd. Efter debut i en klass tycker jag med fördel att man kan gå ner två klasser på nästa tävling. Detta är i princip praxis hos ryttare som rider svår klass. Har man debuterat 150 centimeter en helg, är det väl utmärkt att starta nästa meeting med en 1,30-klass.
Önskvärt vore om detta tänk även hängde med i lägre klasser. Har en ryttare debuterat 120 centimeter med framgång en helg krävs ofta en principfast tränare som får ryttaren att hoppa en lägre klass vid nästa tävling, vilket skulle vara det bästa på lång sikt.
 
Jobba med fördel mot prestationsmål. Resultatmål har ofta en förmåga att styra tankarna till konkurrenterna, vilka du inte kan styra.

/Jens
  
Film på Sunny Girl i Falsterbo 2009:


Läst 21148 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
20

Ges de rätt förutsättningar hoppar de felfritt


Till vänster ”next generation” i form av Baltic, 5 år, e. Cardento – Pascal. Uppfödare är Bertil Andersson. Foto: Privat och Ida Röök
  
Vinter är inte bara snö och kallt, det är också en tid för återhämtning och reflektion. När hästarna tar det lite lugnare ges det tid att analysera hästarnas träningsmetodik, träningsupplägg, träningsfaciliteter, träningstider och slutligen hur man själv håller sig i en fysiskt god form. Finns inte motivationen kan man glömma allt ovan skrivet och ta sig en funderare över om man valt rätt intresse i livet.
  
Efter en tids reflektion växer en vilja att utveckla och förbättra. Det är så lätt att hamna i gamla trygga hjulspår. Gör man som man alltid har gjort, går det dock som det alltid har gått.
Ofta är det rädslan som styr vad ryttaren avgör är möjligt eller inte. Rädsla för att inte lyckas eller räcka till kan begränsa vilken person som helst till att bli en försiktig problemsökare, i stället för en hängiven möjlighetssökare.
Denna utvecklingsbenägenhet är ofta det som skiljer de framgångsrika ryttarna från de övriga. Inte själva ridskickligheten, vilket man kanske ofta tror. Att våga tänka utanför de ramar ens omgivning anser vara realistiska kräver både mod och hängivenhet. Med detta skrivet menar jag inte att timmarna i sadeln, letandes efter fulländning, inte har betydelse. Att hästen jobbar i balans, avspänd genom hela kroppen och släpper ner sin hals lugnt sugandes på bettet – är en förutsättning för att kunna skola den unga hästen till en framgångsrik och hållbar GP-häst.
  
Får ryttaren tillgång till en färdig häst, inriktas fokus mer på den tekniska ryttarfärdigheten i banhoppningen. En tidigare ryttare har då redan lagt 1.500 skickliga ridtimmar på hästen, för att denne ska bli färdig för svår klass. Utan dessa skickliga timmar i sadeln utvecklas ingen svårklasshäst, oavsett hästens talangfullhet som ung.
  
Jag har fem spännande, nyblivna femåringar i träning. De flesta är grundridna och kan hoppa 1,00-bana på träning, men är ännu inte startade. Under inomhussäsongen tävlar jag inte gärna så unga hästar, då jag tycker förutsättningarna för uppvärmning och framhoppning är begränsade i Mälardalen. Klimatet gör att framridningen ofta styrs till en frusen utomhusbana och framhoppningen begränsas till sex ekipage.
Däremot hyr jag gärna ett ridhus en halvdag, bygger en bana och ger varje häst den tid den behöver. Femåringarna börjar sedan tävla utomhus. Här har vi en väldigt bra försäsong med tävlingar av riktigt bra standard inom rimligt reseavstånd såsom Sundbyholm, Norrköping, Strömsholm, Årsta-Runsten och Hammarö. Alla dessa tävlingar har bra med unghästklasser som ger hästarna goda förutsättningar att både kvala och förberedas till Falsterbo.  
   
Av samma anledning som för femåringarna, tävlar jag heller inte sexåringarna inomhus nu på våren. När de under hösten däremot är befästa i 1,30-hoppning, får de åka med på några nationella tävlingar inomhus där det finns goda förutsättningar att både värma upp och hoppa fram. Sjuåringarna tävlar jag mer på. Om de känns kapabla får de tävla internationellt, i den mån det finns passande tävlingar.
  
Förhoppningen är att några av de här unghästarna ska bli framstående sportindivider. Helst allihop, men så enkelt är det ju inte. Det är mycket som ska stämma, men en sak tycker jag de flesta bra hästar har gemensamt redan från början – ges de rätt förutsättningar, så hoppar de felfritt. Vem som blir bäst står skrivet i stjärnorna!
  
/Jens


Läst 36095 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
09

Passionen ger oss ryttare värme i kylan


Karmel vd Watering 1332. Foto: Roland Thunholm
  
Hästar och ryttare i vinterskrud är Mälardalens vardag minst fem månader om året. Långkalsonger, broddar, ländtäcken, snösulor och annat som 90 % av världens ryttare inte vet existerar. Det är minst sagt en fostrande tillvaro att vara ryttare vintertid i Mellansverige, för att inte tala hur det är i norra Sverige. Det är en hård selektering där endast de riktigt motiverade ryttarna övervintrar med motivationen intakt.
  
Akademistallmästare Kurt Wiksell, som var vår första ridlärare, sa alltid att det inte blir något av ”vackert väder-ryttare”. Jag kan nog instämma. Vad är det då som gör att jag längtar efter att lasta hästarna och åka till Södertälje första helgen i december för att tävla i tre dagar? Det är förstås passionen för hästarna, ridningen och sporten. Längtan efter att hitta nycklarna i ridningen för respektive häst som gör att den utan ansträngning, avspänt och smidigt hoppar en sådan där riktigt härlig runda som gör att man blir helt salig och glömmer bort minusgrader, is och att man inte har någon känsel i tårna.
 
En annan aspekt för en snart femtioårig ryttare har John Whitaker elegant beskrivit när han svarade på en journalists fråga:
”Är det inte jobbigt att åka världen runt helg efter helg?”
Han svarade med sin underbara Yorkshire-dialekt:
”Well, it beats working!”
  
Södertälje erbjöd goda förutsättningar för att tävla på nationell nivå. Bra underlag, banbyggnation och hyfsat hindermaterial gjorde att mina tre hästar fick väldigt bra erfarenheter med sig hem.
  
Karmel vd Watering, som endast är sex år gammal, imponerar på mig vid varje tävling. Kaxig och fullständigt orädd hoppar han som en gummiboll studsar, med en blixtrande frambensteknik. Han är en riktigt toppmodern hopphäst som på ett utmärkt sätt förenar kapaciteten från Diamant de Semilly med Quick Stars blixtsnabba reaktioner. Min uppgift med Karmel är att hjälpa till med balansen och störa honom så lite som möjligt.
  
Jag har tagit upp honom lite i klasserna i vinter för att ligga något före, då han kommer betäcka fullt ut 2017. Lussan har hjälpt mig med dressyrarbetet under hösten och galoppen är nu bitvis riktigt bra. Jag får göra upprepade övergångar mellan trav och galopp som till en början blir lite kantiga. Men med lite sidförande skänkel vid övergången till trav, för att sedan hitta takt och spårning för ytterligare en fattning, gör honom riktigt smidig samtidigt som en fin och ärlig bjudning till båda tyglarna utvecklas.
  
Jag gillar Lussan, hon plockar på något sätt fram det bästa hos både ryttare och häst utan att ställa alltför små krav under passets gång. Hon gillar Karmel trots att han är långt ifrån någon dressyrhäst, det är respekt! I vinter ska jag fortsätta gymnastiseringen, utveckla den förvända galoppen och förbättra galoppombytena. Längtar redan efter nästa ridpass.
  
Good horses make good riding!
/Jens


Läst 60902 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
17

En skicklig ryttare har suttit av


Lasse Bilock i föredömlig stil.


Lars Bilock måste ha varit en mycket skicklig ryttare, för under min uppväxt var det var just det som diskuterades när hans namn kom på tal. Efter en framgångsrik tävlingskarriär blev han en uppskattad tränare som i sin tur fostrade många av dagens ryttare och tränare.

Lasse var hippologiskt skolad på Strömsholm, där han började som remontryttare för att senare komma tillbaka som både lärare och chef. Han var klassiskt skolad i ridkonst och hästutbildning med ett utvecklat öga för hästens form under ryttare. Med en dådkraft utöver det vanliga, hjälpte han många elever att tro lite extra på sin egen förmåga när hinderna började höjas mot stödens topp. Full av ödmjukhet och ett härligt självförtroende, såg han inget som omöjligt. Oavsett om det gällde hästar och ridning eller hans stora intresse flygning.

Min första kontakt med Lasse fick jag när han 1993 ringde mig, som då jobbade på Hovstallet som kavaljerskusk, för att erbjuda jobb som hopplärare på Ridskolan Strömsholm. Samma eftermiddag kom han med sitt flygplan till Bromma. Tillsammans flög vi till Strömsholm, där han på ganska låg höjd visade och berättade om ridskolans alla fördelar.

När det var dags att landa lutade han sig bakåt. Med ett allvarligt leende där bara ögonen skrattade, bad han mig att landa planet. Jag tog tag i spakarna och planet gjorde några krumsprång innan jag hittade balansen i det. Lasse sa lugnt:

”Du, det är precis som att rida”.

Ner kom vi och måndagen veckan efter gjorde jag min första arbetsdag på Ridskolan Strömsholm.


Jens och Rebecca B framför Vita ridhuset, Strömsholm 1993.
  
Historien om RS Isac har jag skrivit om förut, men jag tänkte berätta några andra fina historier med Lasse i huvudrollen. Med mig från Hovstallet hade jag Rebecca B född 1989 e. Robin Z – Wedekind, uppfödare familjen Fredricson. Det var en stor häst med ett mycket fint hopp, långa bakben och inte helt enkel att grundrida i balans. År 1993, när Rebecca var fyra år gammal, satt jag och trimmade henne i Röda ridhuset då Lasse kom in. I karakteristisk stil, ställde han sig vid väggen med ena benet och ryggen mot sargen. Efter att ha iakttagit mig en stund, sa han:

”Det där kommer inte bli bra det där du”.

Därefter gick han. Jag minns att jag tyckte han var för gammal för att tillföra mig något nyttigt. Snacka om att jag var naiv! Han hade förstås rätt, jag red henne på bogarna utan att ha varken förmåga att få henne att spåra eller jobba genomsläppligt. Rebecca blev rätt bra ändå, men någon topphäst utvecklade jag aldrig ur henne trots att hon var ett bra grundämne. Långt senare frågade jag Lasse varför han inte hjälpte mig. Hans svar var klockrent:

”Du var inte mogen för det. Hade du efteråt kommit och frågat varför det inte skulle bli bra, hade du varit mogen att lära dig och då hade jag med glädje hjälpt dig”.

Under en morgonfika på Markan berättade Lasse:

”Det kommer vara en steeplechase på Täby mellan hoppryttare och fälttävlansryttare.  Du kan rida Zodiac”.
Zodiac, född 1989 e. National Zenith xx – Moltke I, var under utbildning till skolhäst i hoppning. Jag tyckte det lät spännande och Lasse, Biggen och jag började träna honom för loppet.

Ganska omgående började vi träna på Strömsholms magnifika galoppbana med rejält höga steeple-häckar, som upplevdes särskilt höga när Zodiac försökte hoppa över istället för igenom dem. Det var lättare att lära hästen än mig att hoppa häckarna. Själv försökte jag banhoppa häckarna med omhoppningskänsla, men det föll inte Lasse i smaken. Högröd i ansiktet kom han springande och tjoade:

”Rid framåt för fan! Om du ligger rätt, stå still. Om du ligger fel, öka för allt du har!”

Det var då jag kände att steeplechase inte var något för mig. Med smicker om min goda ridning och tal om att hästen var i toppform, lät jag mig dock övertalas och helt plötsligt var vi på Täby.

När vi kom dit visade det sig att jag var den enda hoppryttaren i fältet. Övriga tio tillhörde kategorin galna fälttävlansryttare, med mestadels fullblodshästar. Lasse var så exalterad och supporterande att jag inte kunde dra mig ur, hur gärna jag än ville. Zodiac hoppade fantastiskt och jag fullkomligt flög över häckarna. När upploppet kom, kunde vi hoppa de sista hindren med klungan 50 meter bakom. Lasse var så glad, han trodde han fått en Strömsholmslärare som jockey.

I Lasses värld var ingenting omöjligt. 

Vila i frid min vän.


Gratuleras till segern i steeplechase. På bilden Staffan Lidbeck, Fredrik Jönsson, Paula Törnqvist och Jonas Hugosson.
Foto: Hästjournalen/Roland Thunholm


Läst 86565 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
25

Fjädern i hästens mekanik


Full fjäder. Foto: Lisa Chröisty

När hästen har utvecklat styrka och smidighet att med fjäder hoppa igenom kroppen rakt och avspänt, börjar den med lätthet ta sig an stora hinder. Känslan hos ryttaren är att anspänningen är viktigare än farten. Så länge hoppryttaren har farten som esset i rockärmen är inte hästen tillräckligt gymnastiserad och stark för att under oavlåtlig framåtbjudning vänta på ryttaren när denne för sitsen och skänkeln ber om ett språng till, med en lätt förförisk kontakt mellan ryttarens hand och hästens mun.

Det är tyvärr inte så att det hux flux infinner sig en hundraprocentig balans, fjäder och kontakt som bevaras över tid. Det krävs en ständig strävan i det vardagliga lösgörande arbetet, där den erfarna hästen fintar ryttaren som en skicklig trollkarl fintar sin publik. Anders Lindgren sa alltid: ”För mycket eller för lite skämmer allt.”

Då förstod jag inte riktigt vad han menade, men det gör jag idag. Det handlar om att prestationen som utförs är ett sammantaget resultat av en mängd handlingar. Som ryttare analyserar man ofta det korta perspektivet; hur hoppade jag fram? Vilket bett red jag med? Ändrade jag foderstaten? Och så vidare. Därefter övergörs gärna de faktorer som bedömdes ge resultatet för den framstående placeringen och vid nästa tävling glöms helheten bort.

Åter till den spännande fjädern i hästens mekanik. I det system jag är skolad i är det vikthjälperna, sätet och överskänkeln som är de tongivande hjälperna och som skapar de vackra tonerna i ridningen för att överlåta till handen att visa vägen och möta upp de framåtdrivande hjälperna. De sätter höjd och spänst i galoppsprånget och kvar till underskänkeln finns den vackra uppgiften att påverka snabbheten i fotförflyttningen. Detta kan endast uppnås om det systematiskt tränas över tid. Lång tid i en tonårings tidsuppfattning och relativt kort tid om man ser det ur en 49-årings perspektiv.

Framåtbjudningen, rakriktningen och avspändheten ska vara den slingrande stigen som skall följas från unghästen genom hela utbildningen. Fram till att i samlad galopp hoppa ett hinder på 160 cm, landa och kunna göra en vacker övergång till skritt fem språng senare. Den mest kritiska fasen är att lyckas få hästen att röra sig taktmässigt igenom kroppen, släppa ner sin hals med bakbenen aktiva och bärande. Känslan ska vara som att sitta på toppen av en regnbåge. När detta uppnås, finns embryot där hästen lämnat stadiet som bengångare och övergått till en ryggångare.

Den starka färdigutbildade hästen kräver också ett vardagligt utvecklat arbete för att hitta den bästa möjliga gymnastiseringen. Det känns så härligt när hästen i balans galopperar genomsläppligt till ett hinder, hoppar igenom kroppen, landar lätt bockandes med huvudet lekfullt ruskandes och med sitt kroppsspråk säger: ”Jag älskar att hoppa!”

/Jens


Läst 85526 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
25

Back to the basics


Bricco, en av hästarna jag inspireras av att rida. Foto: Bo Bennergård
  
Efter en lång tävlingsturné är det fantastiskt skönt att komma hem och låta hästarna vila några dagar, för att sedan omsorgsfullt börja arbeta med grunderna igen – back to the basics.

I ett härligt septemberväder, red jag idag ut till Österängarna med åttaåriga Bricco e. Callahan – Ragazzo. Som vanligt börjar jag ridpasset med en aktiv skritt på lång tygel. Med Briccos alla muskler arbetandes utan några motstånd, huvudet lågt och svansen svängandes från sida till sida. Därefter plockar jag upp tyglarna, rider med en hand och gör honom beroende av vikthjälperna.


Bricco arbetar fint på Österängarna.
  
På bakvägen till Löten finns en härlig ridväg som slingrar sig fram genom skogen. Där ges ett utmärkt tillfälle att elegant få Bricco att återfinna sin jämnvikt. Genom att påverka hans balans i sidled, sträcker och sänker han huvud och hals i varje sväng. Snart frustar han nöjt samtidigt som alla spänningar släpper även i traven.

Väl nere på Österängarna har jag en favorithage som sluttar lätt. Där börjar jag jobba på volter, åttvolter och serpentiner. Det höga gräset uppmuntrar Bricco att lyfta framknäna och jag känner tydligt hur han arbetar med magen. Känslan är ungefär som när jag travar cavaletti.

Galopparbetet föredrar jag att göra på banan, då gräset känns lite halt för Bricco som inte riktigt bär sig än. Jag jobbar på att han tydligt ska spåra och ge efter. I vänster varv vidgar jag volten samtidigt som jag rättar in framdelen framför bakdelen, tills jag får ett tydligt jämt stöd på båda tyglarna. Jag lyckas momentant, proceduren upprepas och resultatet blir långsamt mer och mer befäst.

I höger varv rider jag Bricco till en börjar lätt utåtställd. Jag greppar honom tydligt mellan ytter tillbakadragen skänkel och inner framdragen skänkel, fram till ytter tygel. När han formar sig i bålen lirkar jag lätt med innerhanden tills han släpper ner halsen och ställer i nacken. När detta fungerar känns det tydligt hur han arbetar igenom hela kroppen. Vi avslutar med ett språng över ett räcke på en meter. Sanningens minut! Om han genomsläppligt galopperar fram, hoppar rakt, avspänt och spänstigt för att landa och sträcka halsen framåt med bibehållen bärighet – då har mitt gymnastiserande arbete varit bra. Det blev ett magiskt språng, jag skrittar sedan hem och funderar på hur nästa ridpass ska läggas upp.

Känslan i det vardagliga, omsorgsfulla arbetet gör den stora skillnaden.

/Jens


Läst 95260 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
22

Tankar om hästens form


Peder och All In under OS i Rio. Perfection. Foto: Tomas Holcbecher
  
Hästens form har varit, är och kommer alltid att vara en nyckel till att optimera dennes atletiska förmåga. Det är lätt att hamna i handridningens och innertygelns värld, om man letar form utifrån en siluett. Vägen är att utveckla formen ur ett gymnastiserande arbete där bjudning, liksidighet, takt, ryggverkan och lösgjordhet är de tongivande inslagen.
  
Det kan låta enklare än vad det är. När hästen är tydligt genomsläpplig från nos till svans, är också hästen formbar och rids via vikthjälper och sits. Självbärig söker den ett stöd till handen. Ett gymnastiskt samband är framarbetat mellan säte och skänkel till detta äkta stöd till bettet, där bakbenen liksidigt driver hästen framåt. En lätt kram om tygeln, i samspel med framåtdrivande hjälper, får den klassiskt utbildade hästen att under oavlåtlig framåtbjudning vinkla sina leder i bakbenen med bibehållen rygg och magverkan, avspänt andandes i takten av rörelsen.
  
Övergångar och tempoväxlingar är ett ypperligt sätt att utveckla hästens form och ridbarhet. När hästen är så ridbar, är det dags att jobba med att kunna göra lite snabbare steg utan att den återgår till att bli en bengångare. Det är en konst att rama in hästen och tydligt ha den för skänkeln via mage och rygg till en förförisk kontakt med snabba steg.
  
Alltför ofta ser jag hopphästar som antingen springer på skelettet utan spänst eller blir långsamma i det samlande arbetet och får en otäckt långsam stegfrekvens à la passage, ofta vaggandes från sida till sida. Jag strävar efter att växla mellan att bära och skjuta på, med en bibehållen energisk stegfrekvens eller takt om man så vill.
  
Jag älskar snabba fötter på en hopphäst, men inte på bekostnad av en god ryggverkan. Det är nu den viktiga fjädern i galoppaktionen avspänt och ärligt går att spänna, oavsett tempo. Som ni säkert vet är det inte riktigt medfött, utan resultatet av ett väl utvecklat gymnastiserande arbete där formen som ovan beskrivet är nyckeln i låset för framgång över tid.  
Mina tankar går som alltid till Anders Lindgren. Om jag kom till en lektion med en alltför entaktig häst frågade han alltid: ”Kan du inte sadla upp en häst som är lite snabbare i fötterna?”
  
Det bästa sättet att lära sig att utbilda hästar mot deras fulla potential, är att kontinuerlig ta hjälp av de skickligaste ryttarna eller tränarna som själva utbildat hästar till högsta nivå över tid. Detta i kombination med en ovillkorlig, ärlig strävan att ständigt utvecklas. Lämna rädsla, prestige och lättja för att ge din häst en ärlig chans.
  
I ridningen är det enkla ofta det geniala.
/Jens


Läst 109987 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
23

Flyinge i blodet


Här är ett gäng Flyingeryttare som gör sig redo för avfärd till OS i Barcelona 1992. Känner ni igen dem?
  
Innan Falsterbo flyttade familjen Fredricson med hästar in på Flyinge för en vistelse över sommaren. Det kändes bra att Isabelle och lilla Filippa skulle få lära känna Flyinge och Skånes ridsportkultur. Dessutom går det inte att komma ifrån att Flyinge ligger mer centralt för internationellt tävlande än Ridskolan Strömsholm.
  
Vi har hyrt chefsbostadens ovanvåning, där jag hade förmånen att växa upp som tonåring. Minnena fullständigt fyller min själ. Jag känner hur hästmänniskan Jens formades här, vilket jag är så tacksam för idag. Under en 30-årsperiod är det klart att människor kommer och går. Många av dem som jag tog intryck av rider nu på de evigt gröna ängarna, andra har suttit av eller är spridda över världen. Några finns också kvar här på Flyinge, de är härliga att träffa och vi har blivit fantastiskt väl mottagna.

Flyinge år 1983 var jag yngst i laget, på träningen och vid fikabordet. Jag lyssnade, härmade och ifrågasatte – nyfiken med ett driv att lära mig så mycket jag kunde om banhoppning. Många av de duktiga Skåneryttarna hade då inga ridhus och när frosten kom sökte de sig till ridskolorna för att kunna träna vintertid. Hit kom ryttare som Ragnar Bengtsson, Rolf-Göran Bengtsson, Maria Gretzer med flera. Det var naturligt att höja, kratta, rida med, rida fram eller avsluta ett ridpass och till och med någon gång få hoppa några språng på deras hästar.

Jag hängde alltid i ridhuset, för där pågick ständigt något i hippologisk toppklass. Göran Lindstrand gick och tömkörde, Kyra Kyrklund skolade hästar och elever mot mästerskap som om det var det naturligaste som fanns och alltid skulle finnas. Peter Eriksson var innovativ och körde sina hopphästar under en period för att stärka påskjutet. Vilka minnen! Och där satt jag, mitt i denna virvelvind av kunskap och driv. Det var där ryttaren Jens Fredricson formades, samt tron på att inget är omöjligt.

Alldeles för många av dagens unga ryttare, blir för ensamma i den vardagliga träningen. Att träna ihop är underskattat i vår sport i jämförelse med andra idrotter. Kanske är det därför jag trivs så bra på riksanläggningarna.

Det är en stor fördel för de unga ryttare som lyckas skapa glädje i att utveckla en god grundsits och position i luften som verktyg att förbättra sin inverkansridning. Inverkan är som konstnärens händer som formar leran och en välutvecklad inverkansridning skapar en fantastisk grund för framtiden.

Det är och kommer alltid att vara lättare att lära in än att lära om.
  
/Jens

 


Läst 98730 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
14

Bildblogg från Vivaldi Park, Sydkorea


Den fina gräsbanan på tävlingsplatsen.

I höstas fick jag en förfrågan via Sven Holmberg om jag ville rida på en internationell tävling på lånade hästar – i Sydkorea. Nyfiken som jag är tackade jag ja.

Den 24 maj satt jag på flyget från Helsingfors till Seuol Sydkoreas huvudstad. Väl framme möttes jag av en fantastiskt välorganiserade tävling gällande allt. Startfältet bestod drygt till hälften av sydkoreander och hälften inbjudna ryttare från övriga världen. Det var jag och Linn Widmark från Sverige, Toni Hassman från Tyskland, Daniel Meech från Nya Zeeland, Daniel Bluman från Colombia och Clarissa Crotta från Schweiz för att nämna några.


Nils Henrik Shuttert sjunger holländsk schlager.

Koreanerna älskar karaoke, något som är min sanna mardröm! Jag kan absolut inte släppa loss min bedrövliga sångröst, men jag fick förklarat för mig att om jag inte sjöng när det dök upp en svensk artist var jag synnerligen oartig... Så här i efterhand kan jag nog säga att karaoken gick bättre än tävlandet i alla fall.

Vi ryttare fick två hästar tilldelade var. Den ena av mina hoppade inte kombinationer och den andra var ganska bra, men jag kom på hur den skulle ridas när jag satt på planet hem. Oavsett så kan jag sammanfatta det hela med att det var en kul upplevelse, som bjöd på många skratt, nya vänner och framförallt fick jag njuta av "du gamla du fria" när Linn Widmark segrade i den avslutande Grand Prix-klassen.

Här kommer lite bilder från äventyret:


Sydkoreansk hästtransport – bra ventilation!


Den fina ridanläggningen.


Framridningen med höghus och berg i bakgrunden.


Hotellet med fin utsikt.


Även en skidbacke i bakgrunden.


Framhoppning.


Träningshoppning inne på banan.


Gissa häst, Henrik Ankarcrona!

/Jens


Läst 95417 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
28

Hur ska man kunna tävla med framgång om man inte har en bra häst?

Efter det senaste blogginlägget kom påtryckningar om att jag blivit väl poetisk och i ett sms fick jag höra att jag liknade Ranelid i mina utsvävningar. Good or bad? Kanske var det våren som förförde mig och fick mina sinnen att sprudla. Existerar den äkta kärleken till hästen, finns också en kärlek till naturen, grönskan, fåglarna, vinden och livet.

För att nu istället sammanstråla denna bloggs huvudrubrik med gamla historier, vill jag minnas året 1998 när jag red Hamburgs legendariska Derby på RS Isac. Via min gode vän Harm Thormählen hamnade jag på samma middag som Paul Darragh och Prinsessan Haya, dit han sålt hästarna Cera och Come on. Snacksalig som jag är, hade jag innan kvällens slut blivit en del av ett lag som bestod av just oss tre. Laghoppningen var någon sorts stafett och jag red Muscot, f. 1991 e. Little Boy- Robin Z, som då ägdes av inga mindre än Sylve Söderstrand och Ragnar Bengtsson. Muscot såldes senare till Britt och Jan-Ove Hallgren, för att tävlas upp till ungdoms-EM av dottern Linda. Han såldes vidare till USA där han sköttes av Patrice Ljung, en av mina bästa hästskötare under min karriär.

Patrice hade en osedvanlig förmåga att få hästarna att må bra, faktiskt så bra att de knappt gick att känna igen. Första tävlingen vi åkte till var Falsterbo. Jag hade ett tidigt startnummer och sprang banan för att sedan skynda mig till framhoppningen. Väl där kunde jag inte hitta min häst. Det var före mobiltelefonernas tid och jag fullständigt skenade till stallet som givetvis var tomt. Jag skenade tillbaka (tur att man var ung) och letade efter Rastell som fortfarande inte kunde skymtas. Plötsligt hörde jag ett blygt ”Jens”. Jag tittade dit och där stod Rastell, så snygg att jag trodde det var Nelson Pessoas häst. Vilka magiska fingrar hon hade, Patrice.

Vid lagtävlingen i Hamburg 1998, slutade vi i mitten på resultatlistan. Vi hade ändå väldigt trevligt, vilket jag tror var orsaken till att Paul Darragh några år senare ringde mig och sökte hästar. Under de kommande åren reste han till Sverige med en skotte, Gavin Russel, som köpte ett antal svenska hästar. Tragiskt nog så avled Paul den 3 januari 2005. Han var en riktig hästkarl, må han vila i frid. När Gavin Russel vid ett senare tillfälle letade nya hästar, hörde han direkt av sig till mig. Med familjen kom han till Sverige, men utan Paul blev det inga affärer trots att vi provade mängder av hästar. Innan hemresan ville han tala enskilt med mig. Jag trodde att jag skulle få skäll för att jag visat för dåliga hästar, men så var inte fallet. ”Jens, I like you. Find a good horse and I will buy it for you.”

Jag trodde knappt att det var sant, men letade upp två hästar. Den ena var Lunatic e. Landlord – Utrillo, uppfödare familjen Dyrendahl. Den andra hästen var Carisma e. Cardento – Maraton, uppfödare Gunilla Persson Berg. Han köpte båda, Lunatic var då åtta år och Carisma sju. Peder hade tipsat om Lunatic, en eloge till honom! Carisma, som jag hade sett i Trolleholms ridhus, hade både en stam och utpräglad spänst som jag fastnat för. Åren gick och hästarna utvecklades till två blivande stjärnor. Gavins tanke var att hans dotter skulle kunna tävla en av hästarna. Hon var över och provade, men de var alldeles för vassa. En skulle då säljas. Jag visade båda för Ludo Phillippaerts och han köpte Carisma, som samma år blev Europamästare för juniorer med Olivier.

Lunatic blev kvar och vi utvecklade ett sällan skådat partnerskap. Hösten 2011 tyckte Gavin att det var dags att sälja Lunatic. Jag fick ett ultimatum att sälja eller köpa honom före årsskiftet, annars skulle han flyttas till en ung skotsk ryttare vid namn Scott Brash. Tiden gick och det blev dags för Stockholm International Horse Show i Globen. Lunatic och Cavat BTB var i toppform. Jag hade idel topp tre-placeringar fram till Grand Prix. När jag satt på läktaren och memorerade banan hamnade jag bredvid en god vän vid namn Marcus Lindblom samt hans dotter. Min gode vän Per-Erik Kjellberg var den som introducerat mig för Marcus familj. Per-Eriks talangfulla dotter Amanda hade tidigare köpt Kurage av mig. Hon och Kurage vann junior-SM, deltog i JEM och var placerade i internationell Grand Prix. Kurage, som var född 1995 e. Rivage du Poncel – Robin Z, uppfödare Flyinge AB, ägdes av Wenche Håkansson under den tid jag red honom. Ännu en fantastisk hästägare jag har haft genom åren! Jag berättade för Marcus om mitt dilemma och sa: ”Om du köper Lunatic, satsar vi på OS i London.”

Marcus köpte Lunatic, som en timme senare var tvåa i Grand Prix. Vi vann meetingpriset och därmed min första segerbil. Resten kan ni nog. Det ni inte vet är att torsdagskvällen före nationshoppningen i Falsterbo, ringde Marcus för att meddela att Lunatic skulle säljas direkt efter OS. Jag blev iskall i kroppen och frågade om inte jag borde ha en förköpsrätt. Marcus tänkte snabbt efter och svarade att det lät logiskt. För att jag skulle kunna prestera på nationshoppningen, kände jag att detta måste lösas innan. Jag ringde Jan-Ove Hallgren och frågade om han kunde hjälpa mig, vilket han gjorde med bravur. Samma kväll hade Jan-Ove med familj samt Matthias Bewerstorff med familj köpt hästen med äganderätt efter OS. Vi var trippelnolla i nationshoppningen och det svenska laget vann. På måndagen hade jag en fruktansvärd tandvärk efter att jag i all stress bitit ihop tänderna under hela helgen.

Jag vill tacka alla fantastiska människor som supporterat mig i tuffa tider. En bra hästägare är nästan lika viktig som en bra häst.

/Jens


Läst 89164 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 nästa  sista  



Jens Fredricson

Jens Fredricson ingår i det svenska hopplandslaget och är med sina 30 år i hästbranschen en av våra mest meriterade och erfarna hoppryttare.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

På bloggen kommer ni kunna följa Jens när han delar med sig av sina erfarenheter i vardags- och tävlingssammanhang. Det Jens brinner för är utvecklingen av hästar och ryttare samt vikten av att man har passion, glädje och nyfikenhet som drivkraft för att nå sina mål.

Till bloggen




Arkiv



Populärt hos Charlies

Husbloggare

Amazing, del 5: Vi avslutar projektet med galopp

Kajsa Boström

Gothenburg Horse Show för vissa – traktormeck för andra

Avelsbloggen

Amandaträning

Saras vardag

Till Husbloggarna