Jens Fredricson
MAR
23

Tuppen på gödselhögen var ”Daddes” önskehäst


Till vänster Brixton på årets AEG-tävlingar i Norge, hans första internationella meeting där han vann två klasser. Till höger stjärnan Lunatic.   

Kurt Wiksell var vår första ridlärare när Peder och jag red ponny. Han var akademistallmästare i Uppsala och hade sommarstuga bara någon kilometer ifrån Kungshamns gård, där vi växte upp.
På uppdrag av pappa gav han oss en fantastisk hippologisk grundutbildning. Med sin rottweiler i kopplet och pipan i munnen promenerade han ut i granskogen längs Mälaren, med Peder och mig ridandes bakom på våra ponnyer.
  
Vi klättrade, red ikapp, simmade och hoppade över allt som kom i vår väg. Ibland gick han bredvid och tog tyglarna. Jag kommer fortfarande ihåg hur Primula släppte ner huvudet och skrittade genom hela kroppen under det att Kurt nöjt och belåtet konstaterade, mest för sig själv, att så där ska hon marschera. Han var en flitig hopp- och dressyrdomare vid Mälardalens kvalitetsbedömningar, som var förlagda till Strömsholm. Vår morfar Yngve Holmberg var exteriördomare, vilket gjorde det naturligt för oss att vara med och lyssna till snacket bakom siffrorna. Kanske var det i den här miljön som passionen för avel och unghästar bet sig fast ordentligt.
  
Vid en av ridturerna med hunden och pipan, berättade Kurt om sina erfarenheter från löshoppning.
”Kom ihåg det pojkar, den häst som kan bära huvudet högt under taxeringen och sedan sänka huvudet vid avsprånget och basculera så att svansen står som en kvast rakt upp – är den som blir oslagbar under ryttare. Nu är det så att ni inte alltför ofta stöter på en sådan häst.”
  
Tio år senare tränade jag för Dag ”Dadde” Nätterqvist. Under en samling skildrade han jämförelsen mellan att rida på tuppen och grisen.
”Tuppen står stolt och reslig på gödselhögen och gal, medan grisen bökar i skiten efter ekollon. Vilken vill du rida på?”
Klart jag vill flyga fram på tuppen, tänkte jag.
  
Det skulle dröja ytterligare tjugo år innan jag fick tupparnas tupp i stallet. Lunatic var svaret på ryttmästarnas skrönor och säkerställandet av deras överlevnad. Han hade förmågan att bära huvudet bekvämt högt och ändå att hoppa igenom sin kropp som ingen annan häst jag ridit. De flesta hästar som bär huvudet så högt tappar sin ryggverkan och får bakbensaktiviteten försvagad och efter sig. Bärigheten och ryggverkan är ju som bekant helt avhängiga av varandra.  
 
Nu har vi ytterligare en tupp i stallet vid namn Brixton, e. Callahan – Pascal, uppfödare Bertil Andersson. Min fru Isabelle har utbildat och tävlat honom upp till 1,40 med den äran. Jag har nu tagit över tyglarna då vi väntar tillökning i familjen. Känslan och ridtekniken han trivs med är påfallande lik Lunatics. Jag galopperar med i rytmen och när han backar av hindret för jag fram höften och stramar tygeln, så att han får plats att använda farten till kraft uppåt. Jag älskar den lätta sitsen, användandet av galoppen och att lita hundra procent till hästens förmåga att lösa hindret.   
 
Det som exteriört förenar dessa två hästar är den korta och starka ryggen, den mycket välutvecklade bakdelen och de något raka hasorna förenat med en framåtanda och dådkraft utöver det vanliga.
 
/Jens

Brixton #interbreedab

Ett inlägg delat av Jens Fredricson (@jensfredricsonofficial)


Läst 18823 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
03

Tankar om ridning


Jens och hingsten Flyinge Phaeton x. Foto: Rik van Lent
  
Bra ridning är alltid vacker, oavsett disciplin. Vackert är förmågan att alltid ligga ett steg före och guida hästen med små hjälper i rörelsen utan att störa varken balans, rytm eller form. Åstadkommet av ett genomtänkt system, som ihålligt skolats och gymnastiserats.
  
Disciplinerna styr form, kondition, styrka, smidighet och samling. Den skicklige ryttaren är skicklig oavsett disciplin. Att vara skicklig innebär dock inte alltid sportslig framgång, då detta fordrar ytterligare en dimension där ridskickligheten kombineras med en mängd andra viktiga parametrar för sport.
  
Livet i sadeln är en livslång skolning i ridkonst. Den ständiga strävan efter fulländning skapar ett öga och en känsla för hur hästen gradvis, långsiktigt utvecklas mot sin fulla potential. Slutsatser som erfarna skickliga tränare alltid kommer fram till är vikten av framåtbjudning, avspändhet, rakriktning, ryggverkan, genomsläpplighet och förmåga att vinkla bakbenen. Det är äktheten i detta skolande som skiljer den skicklige konstnären från den kämpande hantverkaren.
  
Nyckeln till bra ridning är logiskt nog utbildning. Att skapa en god kontakt med en erfaren skicklig tränare och ihärdigt träna helst dag efter dag, men minst vecka efter vecka med en tränares öga på sig. Att envetet repetera detaljer i sits och inverkan och utifrån detta få hästen att dansa i dess mest optimala form, tempo och takt. Att vara en bra elev handlar mycket om att var ärlig och transparant mot sin tränare, fråga om man inte förstår och alltid försöka det lilla extra. På så vis får man också ut det där extra av tränaren. Alla skickliga tränare jag känner är passionerade hästmänniskor som brinner för ridningen. De vill inte ödsla sin tid på att lyssna på bortförklaringar och andra oväsentligheter.
  
Det är olyckligtvis lätt att bli alltför ensam i sin vardagliga ridning utan några skickliga ögon på sig. Möjligheten att kunna ställa frågor eller be en duktig ryttare att sitta upp och visa vägen för att komma vidare, är betydelsefull och önskvärd.
  
Jag vill uppmuntra unga ryttare att tala om ridning, studera ridning, rida tillsammans och vara ärliga mot sig själva och sin häst i den eviga strävan mot fulländning. Därigenom kan det bli inne och åtråvärt att rida bra- det vill säga vackert.   
  
/Jens


Läst 51963 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
13

Matcha hästar är en konst


Lunatic gick hela vägen till OS medan Sunny Girl (till vänster på Piazza Di Siena i Rom) blev en mycket framgångsrik ungdomshäst åt Nicola Philippaerts. Foto: Tomas Holcbecher och Privat
 
Jag startade årets tävlingssäsong i Helsingborg som bjöd på goda förutsättningar att värma upp, hoppa fram och tävla. Utanför det sportsliga blir det tydligt att tävlingarna mer är en mötesplats för kamratskap.
Hemma sliter alla hårt för att få ihop livspusslet med familj, hästar och ekonomi – ja, ni vet det som kallas livet. När vi sedan kommer på tävling är det nästan lite semesterstämning. Det hejas, skämtas och berättas historier om vilka fantastiska hästar som har köpts under vintern. Eller vilka unghästar hemma som visar alla kvalitéer och lite till som en häst kan ha.
Jag är inget undantag! För när tron på mirakel är borta har jag lagt stövlarna på hyllan. Om sanningen ska fram så har bara en handfull hästar, av de hundratals jag har haft i träning, blivit internationella vinnare på högsta nivå. Så som RS Lunatic, RS Isac och Diorissimo. Är alla de andra hästarna då en del av ett misslyckande? Tvärtom, tycker jag!
 
Jag är noga med att alla hästar i stallet ska trivas och må bra, samt få en god grundutbildning. När jag känner att hästen har utvecklats till toppen av sin förmåga, strävar jag inte längre efter att hoppa den i högre klasser. I stället kan min magkänsla säga mig att hästen kan tillföra en enorm glädje i ett annat stall, där ambitionsnivån för ryttaren stämmer med hästen förmåga. Den ryttaren får då en välutbildad, trygg och konkurrenskraftig häst på sin nivå.
Exempel på hästar som med sina nya ryttare tog sig till internationella mästerskap för junior och young rider är Linda Hallgrens Otto Marco och Muscot, Amanda Kjellbergs Kurage samt Nicola Philippaerts Sunny Girl.
 
Att matcha hästar är en konst som kräver fingertoppskänsla. Ett bra tecken att man är på rätt väg är att hästen efter ritten skrittar ut avspänd och nöjd. Efter debut i en klass tycker jag med fördel att man kan gå ner två klasser på nästa tävling. Detta är i princip praxis hos ryttare som rider svår klass. Har man debuterat 150 centimeter en helg, är det väl utmärkt att starta nästa meeting med en 1,30-klass.
Önskvärt vore om detta tänk även hängde med i lägre klasser. Har en ryttare debuterat 120 centimeter med framgång en helg krävs ofta en principfast tränare som får ryttaren att hoppa en lägre klass vid nästa tävling, vilket skulle vara det bästa på lång sikt.
 
Jobba med fördel mot prestationsmål. Resultatmål har ofta en förmåga att styra tankarna till konkurrenterna, vilka du inte kan styra.

/Jens
  
Film på Sunny Girl i Falsterbo 2009:


Läst 73204 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
20

Ges de rätt förutsättningar hoppar de felfritt


Till vänster ”next generation” i form av Baltic, 5 år, e. Cardento – Pascal. Uppfödare är Bertil Andersson. Foto: Privat och Ida Röök
  
Vinter är inte bara snö och kallt, det är också en tid för återhämtning och reflektion. När hästarna tar det lite lugnare ges det tid att analysera hästarnas träningsmetodik, träningsupplägg, träningsfaciliteter, träningstider och slutligen hur man själv håller sig i en fysiskt god form. Finns inte motivationen kan man glömma allt ovan skrivet och ta sig en funderare över om man valt rätt intresse i livet.
  
Efter en tids reflektion växer en vilja att utveckla och förbättra. Det är så lätt att hamna i gamla trygga hjulspår. Gör man som man alltid har gjort, går det dock som det alltid har gått.
Ofta är det rädslan som styr vad ryttaren avgör är möjligt eller inte. Rädsla för att inte lyckas eller räcka till kan begränsa vilken person som helst till att bli en försiktig problemsökare, i stället för en hängiven möjlighetssökare.
Denna utvecklingsbenägenhet är ofta det som skiljer de framgångsrika ryttarna från de övriga. Inte själva ridskickligheten, vilket man kanske ofta tror. Att våga tänka utanför de ramar ens omgivning anser vara realistiska kräver både mod och hängivenhet. Med detta skrivet menar jag inte att timmarna i sadeln, letandes efter fulländning, inte har betydelse. Att hästen jobbar i balans, avspänd genom hela kroppen och släpper ner sin hals lugnt sugandes på bettet – är en förutsättning för att kunna skola den unga hästen till en framgångsrik och hållbar GP-häst.
  
Får ryttaren tillgång till en färdig häst, inriktas fokus mer på den tekniska ryttarfärdigheten i banhoppningen. En tidigare ryttare har då redan lagt 1.500 skickliga ridtimmar på hästen, för att denne ska bli färdig för svår klass. Utan dessa skickliga timmar i sadeln utvecklas ingen svårklasshäst, oavsett hästens talangfullhet som ung.
  
Jag har fem spännande, nyblivna femåringar i träning. De flesta är grundridna och kan hoppa 1,00-bana på träning, men är ännu inte startade. Under inomhussäsongen tävlar jag inte gärna så unga hästar, då jag tycker förutsättningarna för uppvärmning och framhoppning är begränsade i Mälardalen. Klimatet gör att framridningen ofta styrs till en frusen utomhusbana och framhoppningen begränsas till sex ekipage.
Däremot hyr jag gärna ett ridhus en halvdag, bygger en bana och ger varje häst den tid den behöver. Femåringarna börjar sedan tävla utomhus. Här har vi en väldigt bra försäsong med tävlingar av riktigt bra standard inom rimligt reseavstånd såsom Sundbyholm, Norrköping, Strömsholm, Årsta-Runsten och Hammarö. Alla dessa tävlingar har bra med unghästklasser som ger hästarna goda förutsättningar att både kvala och förberedas till Falsterbo.  
   
Av samma anledning som för femåringarna, tävlar jag heller inte sexåringarna inomhus nu på våren. När de under hösten däremot är befästa i 1,30-hoppning, får de åka med på några nationella tävlingar inomhus där det finns goda förutsättningar att både värma upp och hoppa fram. Sjuåringarna tävlar jag mer på. Om de känns kapabla får de tävla internationellt, i den mån det finns passande tävlingar.
  
Förhoppningen är att några av de här unghästarna ska bli framstående sportindivider. Helst allihop, men så enkelt är det ju inte. Det är mycket som ska stämma, men en sak tycker jag de flesta bra hästar har gemensamt redan från början – ges de rätt förutsättningar, så hoppar de felfritt. Vem som blir bäst står skrivet i stjärnorna!
  
/Jens


Läst 87879 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
09

Passionen ger oss ryttare värme i kylan


Karmel vd Watering 1332. Foto: Roland Thunholm
  
Hästar och ryttare i vinterskrud är Mälardalens vardag minst fem månader om året. Långkalsonger, broddar, ländtäcken, snösulor och annat som 90 % av världens ryttare inte vet existerar. Det är minst sagt en fostrande tillvaro att vara ryttare vintertid i Mellansverige, för att inte tala hur det är i norra Sverige. Det är en hård selektering där endast de riktigt motiverade ryttarna övervintrar med motivationen intakt.
  
Akademistallmästare Kurt Wiksell, som var vår första ridlärare, sa alltid att det inte blir något av ”vackert väder-ryttare”. Jag kan nog instämma. Vad är det då som gör att jag längtar efter att lasta hästarna och åka till Södertälje första helgen i december för att tävla i tre dagar? Det är förstås passionen för hästarna, ridningen och sporten. Längtan efter att hitta nycklarna i ridningen för respektive häst som gör att den utan ansträngning, avspänt och smidigt hoppar en sådan där riktigt härlig runda som gör att man blir helt salig och glömmer bort minusgrader, is och att man inte har någon känsel i tårna.
 
En annan aspekt för en snart femtioårig ryttare har John Whitaker elegant beskrivit när han svarade på en journalists fråga:
”Är det inte jobbigt att åka världen runt helg efter helg?”
Han svarade med sin underbara Yorkshire-dialekt:
”Well, it beats working!”
  
Södertälje erbjöd goda förutsättningar för att tävla på nationell nivå. Bra underlag, banbyggnation och hyfsat hindermaterial gjorde att mina tre hästar fick väldigt bra erfarenheter med sig hem.
  
Karmel vd Watering, som endast är sex år gammal, imponerar på mig vid varje tävling. Kaxig och fullständigt orädd hoppar han som en gummiboll studsar, med en blixtrande frambensteknik. Han är en riktigt toppmodern hopphäst som på ett utmärkt sätt förenar kapaciteten från Diamant de Semilly med Quick Stars blixtsnabba reaktioner. Min uppgift med Karmel är att hjälpa till med balansen och störa honom så lite som möjligt.
  
Jag har tagit upp honom lite i klasserna i vinter för att ligga något före, då han kommer betäcka fullt ut 2017. Lussan har hjälpt mig med dressyrarbetet under hösten och galoppen är nu bitvis riktigt bra. Jag får göra upprepade övergångar mellan trav och galopp som till en början blir lite kantiga. Men med lite sidförande skänkel vid övergången till trav, för att sedan hitta takt och spårning för ytterligare en fattning, gör honom riktigt smidig samtidigt som en fin och ärlig bjudning till båda tyglarna utvecklas.
  
Jag gillar Lussan, hon plockar på något sätt fram det bästa hos både ryttare och häst utan att ställa alltför små krav under passets gång. Hon gillar Karmel trots att han är långt ifrån någon dressyrhäst, det är respekt! I vinter ska jag fortsätta gymnastiseringen, utveckla den förvända galoppen och förbättra galoppombytena. Längtar redan efter nästa ridpass.
  
Good horses make good riding!
/Jens


Läst 95236 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
17

En skicklig ryttare har suttit av


Lasse Bilock i föredömlig stil.


Lars Bilock måste ha varit en mycket skicklig ryttare, för under min uppväxt var det var just det som diskuterades när hans namn kom på tal. Efter en framgångsrik tävlingskarriär blev han en uppskattad tränare som i sin tur fostrade många av dagens ryttare och tränare.

Lasse var hippologiskt skolad på Strömsholm, där han började som remontryttare för att senare komma tillbaka som både lärare och chef. Han var klassiskt skolad i ridkonst och hästutbildning med ett utvecklat öga för hästens form under ryttare. Med en dådkraft utöver det vanliga, hjälpte han många elever att tro lite extra på sin egen förmåga när hinderna började höjas mot stödens topp. Full av ödmjukhet och ett härligt självförtroende, såg han inget som omöjligt. Oavsett om det gällde hästar och ridning eller hans stora intresse flygning.

Min första kontakt med Lasse fick jag när han 1993 ringde mig, som då jobbade på Hovstallet som kavaljerskusk, för att erbjuda jobb som hopplärare på Ridskolan Strömsholm. Samma eftermiddag kom han med sitt flygplan till Bromma. Tillsammans flög vi till Strömsholm, där han på ganska låg höjd visade och berättade om ridskolans alla fördelar.

När det var dags att landa lutade han sig bakåt. Med ett allvarligt leende där bara ögonen skrattade, bad han mig att landa planet. Jag tog tag i spakarna och planet gjorde några krumsprång innan jag hittade balansen i det. Lasse sa lugnt:

”Du, det är precis som att rida”.

Ner kom vi och måndagen veckan efter gjorde jag min första arbetsdag på Ridskolan Strömsholm.


Jens och Rebecca B framför Vita ridhuset, Strömsholm 1993.
  
Historien om RS Isac har jag skrivit om förut, men jag tänkte berätta några andra fina historier med Lasse i huvudrollen. Med mig från Hovstallet hade jag Rebecca B född 1989 e. Robin Z – Wedekind, uppfödare familjen Fredricson. Det var en stor häst med ett mycket fint hopp, långa bakben och inte helt enkel att grundrida i balans. År 1993, när Rebecca var fyra år gammal, satt jag och trimmade henne i Röda ridhuset då Lasse kom in. I karakteristisk stil, ställde han sig vid väggen med ena benet och ryggen mot sargen. Efter att ha iakttagit mig en stund, sa han:

”Det där kommer inte bli bra det där du”.

Därefter gick han. Jag minns att jag tyckte han var för gammal för att tillföra mig något nyttigt. Snacka om att jag var naiv! Han hade förstås rätt, jag red henne på bogarna utan att ha varken förmåga att få henne att spåra eller jobba genomsläppligt. Rebecca blev rätt bra ändå, men någon topphäst utvecklade jag aldrig ur henne trots att hon var ett bra grundämne. Långt senare frågade jag Lasse varför han inte hjälpte mig. Hans svar var klockrent:

”Du var inte mogen för det. Hade du efteråt kommit och frågat varför det inte skulle bli bra, hade du varit mogen att lära dig och då hade jag med glädje hjälpt dig”.

Under en morgonfika på Markan berättade Lasse:

”Det kommer vara en steeplechase på Täby mellan hoppryttare och fälttävlansryttare.  Du kan rida Zodiac”.
Zodiac, född 1989 e. National Zenith xx – Moltke I, var under utbildning till skolhäst i hoppning. Jag tyckte det lät spännande och Lasse, Biggen och jag började träna honom för loppet.

Ganska omgående började vi träna på Strömsholms magnifika galoppbana med rejält höga steeple-häckar, som upplevdes särskilt höga när Zodiac försökte hoppa över istället för igenom dem. Det var lättare att lära hästen än mig att hoppa häckarna. Själv försökte jag banhoppa häckarna med omhoppningskänsla, men det föll inte Lasse i smaken. Högröd i ansiktet kom han springande och tjoade:

”Rid framåt för fan! Om du ligger rätt, stå still. Om du ligger fel, öka för allt du har!”

Det var då jag kände att steeplechase inte var något för mig. Med smicker om min goda ridning och tal om att hästen var i toppform, lät jag mig dock övertalas och helt plötsligt var vi på Täby.

När vi kom dit visade det sig att jag var den enda hoppryttaren i fältet. Övriga tio tillhörde kategorin galna fälttävlansryttare, med mestadels fullblodshästar. Lasse var så exalterad och supporterande att jag inte kunde dra mig ur, hur gärna jag än ville. Zodiac hoppade fantastiskt och jag fullkomligt flög över häckarna. När upploppet kom, kunde vi hoppa de sista hindren med klungan 50 meter bakom. Lasse var så glad, han trodde han fått en Strömsholmslärare som jockey.

I Lasses värld var ingenting omöjligt. 

Vila i frid min vän.


Gratuleras till segern i steeplechase. På bilden Staffan Lidbeck, Fredrik Jönsson, Paula Törnqvist och Jonas Hugosson.
Foto: Hästjournalen/Roland Thunholm


Läst 91041 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
25

Fjädern i hästens mekanik


Full fjäder. Foto: Lisa Chröisty

När hästen har utvecklat styrka och smidighet att med fjäder hoppa igenom kroppen rakt och avspänt, börjar den med lätthet ta sig an stora hinder. Känslan hos ryttaren är att anspänningen är viktigare än farten. Så länge hoppryttaren har farten som esset i rockärmen är inte hästen tillräckligt gymnastiserad och stark för att under oavlåtlig framåtbjudning vänta på ryttaren när denne för sitsen och skänkeln ber om ett språng till, med en lätt förförisk kontakt mellan ryttarens hand och hästens mun.

Det är tyvärr inte så att det hux flux infinner sig en hundraprocentig balans, fjäder och kontakt som bevaras över tid. Det krävs en ständig strävan i det vardagliga lösgörande arbetet, där den erfarna hästen fintar ryttaren som en skicklig trollkarl fintar sin publik. Anders Lindgren sa alltid: ”För mycket eller för lite skämmer allt.”

Då förstod jag inte riktigt vad han menade, men det gör jag idag. Det handlar om att prestationen som utförs är ett sammantaget resultat av en mängd handlingar. Som ryttare analyserar man ofta det korta perspektivet; hur hoppade jag fram? Vilket bett red jag med? Ändrade jag foderstaten? Och så vidare. Därefter övergörs gärna de faktorer som bedömdes ge resultatet för den framstående placeringen och vid nästa tävling glöms helheten bort.

Åter till den spännande fjädern i hästens mekanik. I det system jag är skolad i är det vikthjälperna, sätet och överskänkeln som är de tongivande hjälperna och som skapar de vackra tonerna i ridningen för att överlåta till handen att visa vägen och möta upp de framåtdrivande hjälperna. De sätter höjd och spänst i galoppsprånget och kvar till underskänkeln finns den vackra uppgiften att påverka snabbheten i fotförflyttningen. Detta kan endast uppnås om det systematiskt tränas över tid. Lång tid i en tonårings tidsuppfattning och relativt kort tid om man ser det ur en 49-årings perspektiv.

Framåtbjudningen, rakriktningen och avspändheten ska vara den slingrande stigen som skall följas från unghästen genom hela utbildningen. Fram till att i samlad galopp hoppa ett hinder på 160 cm, landa och kunna göra en vacker övergång till skritt fem språng senare. Den mest kritiska fasen är att lyckas få hästen att röra sig taktmässigt igenom kroppen, släppa ner sin hals med bakbenen aktiva och bärande. Känslan ska vara som att sitta på toppen av en regnbåge. När detta uppnås, finns embryot där hästen lämnat stadiet som bengångare och övergått till en ryggångare.

Den starka färdigutbildade hästen kräver också ett vardagligt utvecklat arbete för att hitta den bästa möjliga gymnastiseringen. Det känns så härligt när hästen i balans galopperar genomsläppligt till ett hinder, hoppar igenom kroppen, landar lätt bockandes med huvudet lekfullt ruskandes och med sitt kroppsspråk säger: ”Jag älskar att hoppa!”

/Jens


Läst 89892 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
25

Back to the basics


Bricco, en av hästarna jag inspireras av att rida. Foto: Bo Bennergård
  
Efter en lång tävlingsturné är det fantastiskt skönt att komma hem och låta hästarna vila några dagar, för att sedan omsorgsfullt börja arbeta med grunderna igen – back to the basics.

I ett härligt septemberväder, red jag idag ut till Österängarna med åttaåriga Bricco e. Callahan – Ragazzo. Som vanligt börjar jag ridpasset med en aktiv skritt på lång tygel. Med Briccos alla muskler arbetandes utan några motstånd, huvudet lågt och svansen svängandes från sida till sida. Därefter plockar jag upp tyglarna, rider med en hand och gör honom beroende av vikthjälperna.


Bricco arbetar fint på Österängarna.
  
På bakvägen till Löten finns en härlig ridväg som slingrar sig fram genom skogen. Där ges ett utmärkt tillfälle att elegant få Bricco att återfinna sin jämnvikt. Genom att påverka hans balans i sidled, sträcker och sänker han huvud och hals i varje sväng. Snart frustar han nöjt samtidigt som alla spänningar släpper även i traven.

Väl nere på Österängarna har jag en favorithage som sluttar lätt. Där börjar jag jobba på volter, åttvolter och serpentiner. Det höga gräset uppmuntrar Bricco att lyfta framknäna och jag känner tydligt hur han arbetar med magen. Känslan är ungefär som när jag travar cavaletti.

Galopparbetet föredrar jag att göra på banan, då gräset känns lite halt för Bricco som inte riktigt bär sig än. Jag jobbar på att han tydligt ska spåra och ge efter. I vänster varv vidgar jag volten samtidigt som jag rättar in framdelen framför bakdelen, tills jag får ett tydligt jämt stöd på båda tyglarna. Jag lyckas momentant, proceduren upprepas och resultatet blir långsamt mer och mer befäst.

I höger varv rider jag Bricco till en börjar lätt utåtställd. Jag greppar honom tydligt mellan ytter tillbakadragen skänkel och inner framdragen skänkel, fram till ytter tygel. När han formar sig i bålen lirkar jag lätt med innerhanden tills han släpper ner halsen och ställer i nacken. När detta fungerar känns det tydligt hur han arbetar igenom hela kroppen. Vi avslutar med ett språng över ett räcke på en meter. Sanningens minut! Om han genomsläppligt galopperar fram, hoppar rakt, avspänt och spänstigt för att landa och sträcka halsen framåt med bibehållen bärighet – då har mitt gymnastiserande arbete varit bra. Det blev ett magiskt språng, jag skrittar sedan hem och funderar på hur nästa ridpass ska läggas upp.

Känslan i det vardagliga, omsorgsfulla arbetet gör den stora skillnaden.

/Jens


Läst 99609 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
22

Tankar om hästens form


Peder och All In under OS i Rio. Perfection. Foto: Tomas Holcbecher
  
Hästens form har varit, är och kommer alltid att vara en nyckel till att optimera dennes atletiska förmåga. Det är lätt att hamna i handridningens och innertygelns värld, om man letar form utifrån en siluett. Vägen är att utveckla formen ur ett gymnastiserande arbete där bjudning, liksidighet, takt, ryggverkan och lösgjordhet är de tongivande inslagen.
  
Det kan låta enklare än vad det är. När hästen är tydligt genomsläpplig från nos till svans, är också hästen formbar och rids via vikthjälper och sits. Självbärig söker den ett stöd till handen. Ett gymnastiskt samband är framarbetat mellan säte och skänkel till detta äkta stöd till bettet, där bakbenen liksidigt driver hästen framåt. En lätt kram om tygeln, i samspel med framåtdrivande hjälper, får den klassiskt utbildade hästen att under oavlåtlig framåtbjudning vinkla sina leder i bakbenen med bibehållen rygg och magverkan, avspänt andandes i takten av rörelsen.
  
Övergångar och tempoväxlingar är ett ypperligt sätt att utveckla hästens form och ridbarhet. När hästen är så ridbar, är det dags att jobba med att kunna göra lite snabbare steg utan att den återgår till att bli en bengångare. Det är en konst att rama in hästen och tydligt ha den för skänkeln via mage och rygg till en förförisk kontakt med snabba steg.
  
Alltför ofta ser jag hopphästar som antingen springer på skelettet utan spänst eller blir långsamma i det samlande arbetet och får en otäckt långsam stegfrekvens à la passage, ofta vaggandes från sida till sida. Jag strävar efter att växla mellan att bära och skjuta på, med en bibehållen energisk stegfrekvens eller takt om man så vill.
  
Jag älskar snabba fötter på en hopphäst, men inte på bekostnad av en god ryggverkan. Det är nu den viktiga fjädern i galoppaktionen avspänt och ärligt går att spänna, oavsett tempo. Som ni säkert vet är det inte riktigt medfött, utan resultatet av ett väl utvecklat gymnastiserande arbete där formen som ovan beskrivet är nyckeln i låset för framgång över tid.  
Mina tankar går som alltid till Anders Lindgren. Om jag kom till en lektion med en alltför entaktig häst frågade han alltid: ”Kan du inte sadla upp en häst som är lite snabbare i fötterna?”
  
Det bästa sättet att lära sig att utbilda hästar mot deras fulla potential, är att kontinuerlig ta hjälp av de skickligaste ryttarna eller tränarna som själva utbildat hästar till högsta nivå över tid. Detta i kombination med en ovillkorlig, ärlig strävan att ständigt utvecklas. Lämna rädsla, prestige och lättja för att ge din häst en ärlig chans.
  
I ridningen är det enkla ofta det geniala.
/Jens


Läst 114407 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
23

Flyinge i blodet


Här är ett gäng Flyingeryttare som gör sig redo för avfärd till OS i Barcelona 1992. Känner ni igen dem?
  
Innan Falsterbo flyttade familjen Fredricson med hästar in på Flyinge för en vistelse över sommaren. Det kändes bra att Isabelle och lilla Filippa skulle få lära känna Flyinge och Skånes ridsportkultur. Dessutom går det inte att komma ifrån att Flyinge ligger mer centralt för internationellt tävlande än Ridskolan Strömsholm.
  
Vi har hyrt chefsbostadens ovanvåning, där jag hade förmånen att växa upp som tonåring. Minnena fullständigt fyller min själ. Jag känner hur hästmänniskan Jens formades här, vilket jag är så tacksam för idag. Under en 30-årsperiod är det klart att människor kommer och går. Många av dem som jag tog intryck av rider nu på de evigt gröna ängarna, andra har suttit av eller är spridda över världen. Några finns också kvar här på Flyinge, de är härliga att träffa och vi har blivit fantastiskt väl mottagna.

Flyinge år 1983 var jag yngst i laget, på träningen och vid fikabordet. Jag lyssnade, härmade och ifrågasatte – nyfiken med ett driv att lära mig så mycket jag kunde om banhoppning. Många av de duktiga Skåneryttarna hade då inga ridhus och när frosten kom sökte de sig till ridskolorna för att kunna träna vintertid. Hit kom ryttare som Ragnar Bengtsson, Rolf-Göran Bengtsson, Maria Gretzer med flera. Det var naturligt att höja, kratta, rida med, rida fram eller avsluta ett ridpass och till och med någon gång få hoppa några språng på deras hästar.

Jag hängde alltid i ridhuset, för där pågick ständigt något i hippologisk toppklass. Göran Lindstrand gick och tömkörde, Kyra Kyrklund skolade hästar och elever mot mästerskap som om det var det naturligaste som fanns och alltid skulle finnas. Peter Eriksson var innovativ och körde sina hopphästar under en period för att stärka påskjutet. Vilka minnen! Och där satt jag, mitt i denna virvelvind av kunskap och driv. Det var där ryttaren Jens Fredricson formades, samt tron på att inget är omöjligt.

Alldeles för många av dagens unga ryttare, blir för ensamma i den vardagliga träningen. Att träna ihop är underskattat i vår sport i jämförelse med andra idrotter. Kanske är det därför jag trivs så bra på riksanläggningarna.

Det är en stor fördel för de unga ryttare som lyckas skapa glädje i att utveckla en god grundsits och position i luften som verktyg att förbättra sin inverkansridning. Inverkan är som konstnärens händer som formar leran och en välutvecklad inverkansridning skapar en fantastisk grund för framtiden.

Det är och kommer alltid att vara lättare att lära in än att lära om.
  
/Jens

 


Läst 103078 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 nästa  sista  



Jens Fredricson

Jens Fredricson ingår i det svenska hopplandslaget och är med sina 30 år i hästbranschen en av våra mest meriterade och erfarna hoppryttare.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

På bloggen kommer ni kunna följa Jens när han delar med sig av sina erfarenheter i vardags- och tävlingssammanhang. Det Jens brinner för är utvecklingen av hästar och ryttare samt vikten av att man har passion, glädje och nyfikenhet som drivkraft för att nå sina mål.

Till bloggen



Mest lästa


Arkiv



Populärt hos Charlies

Husbloggare

Måndag och "skorna/klackarna" i taket!

Therese

Visa, pröva, instruera, öva...

Kajsa Boström

Att sälja eller att inte sälja

Avelsbloggen

Till Husbloggarna