Pether Markne


Mamma och syster Anna, Peder på shettisen Jocke och jag på russet Myran på mormor och morfars Bergby gård i Uppland 1978.
  
Vid alla sammankomster hos familjen Fredricson, har hästar och ridning alltid varit samtalsämne nummer ett. Så har det alltid varit och kommer nog alltid att förbli. Därefter informerar mamma om vad som har hänt i släkten och syrran berättar om vad som har hänt i världen. Sedan återgår diskussionen till rakriktning, genomsläpplighet och anridningsteknik.
Motivationen att fördjupa sig i ridkonstens mysterier, liksom valet av livsstil där man lever, tänker och drömmer häst, har alltid intuitivt känts rätt. Passion går inte att köpa utan finns där som hunger och törst. Så länge man lever gör den sig påmind. Den skapar min längtan till morgondagen, när det väntas ytterligare ridpass på de fantastiska hästar som står i stallet.   
  
När Peder och jag var små var vi alltid stallet på Kungshamns gård. Jag minns hur vi väntade på pappa som forskade på SLU i Uppsala. När han kom hem sadlade vi upp våra hästar och red tillsammans ut på långa turer nedför sandtag, genom sankmarker och över stockar.  Vi ramlade av och klättrade upp, hade roligt samtidigt som vi blev sadelfasta. En stark passion för hästar och ridning var född.
  
Farsan har också ett brinnande intresse för hästar. Han utbildade sig till veterinär och forskade inom hästens rörelsemekanik, blev professor och avslutade sin yrkeskarriär med att vara chef för Flyinge under femton framgångsrika år. Det fanns således ingen tid för honom att utveckla sin personliga färdighet i ridning, mer än till medelsvår nivå. Som han själv säger:
”Jag kom till att se distansen, men lyckades inte understödja den till en angenäm avsprångspunkt när jag låg lite tokigt.”
  
Fint uttryckt, får man säga. När vi under gymnasiet diskuterade framtida yrkesval sa han något, som kan tyckas intressant för en man som själv har studerat halva livet:
”Jens, du är så driven. Gör därför det du brinner för, då blir du så bra på det att du kan leva på det.”
  


Pappa, Peder och jag på Rommel 1986 i Skabersjö.
  
Där började nog min ryttarkarriär. Han såg mitt driv och intresse som det väsentliga för att lyckas. Inte talangen, som de flesta värderar högst. Att ha båda egenskaper är förmodligen det säkraste kortet. 
Min talang som ung tonåring gömde sig i blyghet och en stark ovilja att sticka ut. Kanske är det svårt att tro i dag, men så var det. Jag gick aldrig ”all in”. Alltid var jag i tid till träningarna, men frågade aldrig om jag inte förstod. I stället låtsades jag begripa, gjorde ett halvdant försök utanför tränarens röstkapacitet och slingrade mig igenom lektionerna.
  
Jag höll mig i utkanten av händelsernas centrum. När jag tog mig plats, sökandes lösningar på mina måls hemligheter, förstod jag ingenting och kände mig socialt klumpig. I dag förstår jag att de svar jag sökte efter inte fanns där bland mina coola jämnåriga ryttarkollegor. Svaren fanns hemma på Flyinge hos stallbetjänter, uppfödare, och lätt lantliga ryttare som jobbade stenhårt med allt från unghästar och bruksprovshingstar till tävlingshästar.
  
Tack vare pappa, Jan Jönsson, Ragnar, Roffe, Kyra Kyrklund, Elisabeth Lundholm, Göran Lindstrand, Åke Henriksson med flera, fick jag inte alltför sent upp ögonen för den överlägsna makten av erfarenhet. Jag fick ett historiskt intresse som mynnade i att Peder och jag började läsa böcker av klassiska hippologer som Podhajsky, d’Endrody, och Müseler i stället för Agent X9.
Jag är fostrad att det är fint att rida och känner aldrig att ridningen stjäl tid från viktigare livsförgyllande göranden. Dåtidens Flyinge präntade in att grundridningen är nyckeln i låset för långsiktig framgång på högsta nivå. Det är jag i dag väldigt tacksam för.
  
Sylve Söderstrand, aktiv legendarisk svensk ledare, ser grundridningen som svensk hoppsports akilleshäl. Jag kan inte annat än hålla med. Nyckeln är att skapa en trend, där det är fint att rida fint!
  
Ridning efter den väl beprövade ridkonsten gör inte bara hästen lydig utan utvecklar också den åtråvärda fjädern i hopphästens mekanik.   
 
/Jens


Läst 64683 ggr Kommentarer Kommentera

I bloggen bjuder Pether Markne på erfarenheter och tips från sin långa karriär inom ridsporten, samt på "vardagsnörderi" kring hästar och ridning.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.