Bricco, en av hästarna jag inspireras av att rida. Foto: Bo Bennergård
  
Efter en lång tävlingsturné är det fantastiskt skönt att komma hem och låta hästarna vila några dagar, för att sedan omsorgsfullt börja arbeta med grunderna igen – back to the basics.

I ett härligt septemberväder, red jag idag ut till Österängarna med åttaåriga Bricco e. Callahan – Ragazzo. Som vanligt börjar jag ridpasset med en aktiv skritt på lång tygel. Med Briccos alla muskler arbetandes utan några motstånd, huvudet lågt och svansen svängandes från sida till sida. Därefter plockar jag upp tyglarna, rider med en hand och gör honom beroende av vikthjälperna.


Bricco arbetar fint på Österängarna.
  
På bakvägen till Löten finns en härlig ridväg som slingrar sig fram genom skogen. Där ges ett utmärkt tillfälle att elegant få Bricco att återfinna sin jämnvikt. Genom att påverka hans balans i sidled, sträcker och sänker han huvud och hals i varje sväng. Snart frustar han nöjt samtidigt som alla spänningar släpper även i traven.

Väl nere på Österängarna har jag en favorithage som sluttar lätt. Där börjar jag jobba på volter, åttvolter och serpentiner. Det höga gräset uppmuntrar Bricco att lyfta framknäna och jag känner tydligt hur han arbetar med magen. Känslan är ungefär som när jag travar cavaletti.

Galopparbetet föredrar jag att göra på banan, då gräset känns lite halt för Bricco som inte riktigt bär sig än. Jag jobbar på att han tydligt ska spåra och ge efter. I vänster varv vidgar jag volten samtidigt som jag rättar in framdelen framför bakdelen, tills jag får ett tydligt jämt stöd på båda tyglarna. Jag lyckas momentant, proceduren upprepas och resultatet blir långsamt mer och mer befäst.

I höger varv rider jag Bricco till en börjar lätt utåtställd. Jag greppar honom tydligt mellan ytter tillbakadragen skänkel och inner framdragen skänkel, fram till ytter tygel. När han formar sig i bålen lirkar jag lätt med innerhanden tills han släpper ner halsen och ställer i nacken. När detta fungerar känns det tydligt hur han arbetar igenom hela kroppen. Vi avslutar med ett språng över ett räcke på en meter. Sanningens minut! Om han genomsläppligt galopperar fram, hoppar rakt, avspänt och spänstigt för att landa och sträcka halsen framåt med bibehållen bärighet – då har mitt gymnastiserande arbete varit bra. Det blev ett magiskt språng, jag skrittar sedan hem och funderar på hur nästa ridpass ska läggas upp.

Känslan i det vardagliga, omsorgsfulla arbetet gör den stora skillnaden.

/Jens