Full fjäder. Foto: Lisa Chröisty

När hästen har utvecklat styrka och smidighet att med fjäder hoppa igenom kroppen rakt och avspänt, börjar den med lätthet ta sig an stora hinder. Känslan hos ryttaren är att anspänningen är viktigare än farten. Så länge hoppryttaren har farten som esset i rockärmen är inte hästen tillräckligt gymnastiserad och stark för att under oavlåtlig framåtbjudning vänta på ryttaren när denne för sitsen och skänkeln ber om ett språng till, med en lätt förförisk kontakt mellan ryttarens hand och hästens mun.

Det är tyvärr inte så att det hux flux infinner sig en hundraprocentig balans, fjäder och kontakt som bevaras över tid. Det krävs en ständig strävan i det vardagliga lösgörande arbetet, där den erfarna hästen fintar ryttaren som en skicklig trollkarl fintar sin publik. Anders Lindgren sa alltid: ”För mycket eller för lite skämmer allt.”

Då förstod jag inte riktigt vad han menade, men det gör jag idag. Det handlar om att prestationen som utförs är ett sammantaget resultat av en mängd handlingar. Som ryttare analyserar man ofta det korta perspektivet; hur hoppade jag fram? Vilket bett red jag med? Ändrade jag foderstaten? Och så vidare. Därefter övergörs gärna de faktorer som bedömdes ge resultatet för den framstående placeringen och vid nästa tävling glöms helheten bort.

Åter till den spännande fjädern i hästens mekanik. I det system jag är skolad i är det vikthjälperna, sätet och överskänkeln som är de tongivande hjälperna och som skapar de vackra tonerna i ridningen för att överlåta till handen att visa vägen och möta upp de framåtdrivande hjälperna. De sätter höjd och spänst i galoppsprånget och kvar till underskänkeln finns den vackra uppgiften att påverka snabbheten i fotförflyttningen. Detta kan endast uppnås om det systematiskt tränas över tid. Lång tid i en tonårings tidsuppfattning och relativt kort tid om man ser det ur en 49-årings perspektiv.

Framåtbjudningen, rakriktningen och avspändheten ska vara den slingrande stigen som skall följas från unghästen genom hela utbildningen. Fram till att i samlad galopp hoppa ett hinder på 160 cm, landa och kunna göra en vacker övergång till skritt fem språng senare. Den mest kritiska fasen är att lyckas få hästen att röra sig taktmässigt igenom kroppen, släppa ner sin hals med bakbenen aktiva och bärande. Känslan ska vara som att sitta på toppen av en regnbåge. När detta uppnås, finns embryot där hästen lämnat stadiet som bengångare och övergått till en ryggångare.

Den starka färdigutbildade hästen kräver också ett vardagligt utvecklat arbete för att hitta den bästa möjliga gymnastiseringen. Det känns så härligt när hästen i balans galopperar genomsläppligt till ett hinder, hoppar igenom kroppen, landar lätt bockandes med huvudet lekfullt ruskandes och med sitt kroppsspråk säger: ”Jag älskar att hoppa!”

/Jens