Pether Markne


Jag och RS Isac under Speed Derbyt i Hickstead.
  
Nobody is perfect, hästar likaså. Alla har sina styrkor och svagheter. Jag läste en gång en intervju med Nelson Pessoa där han fick frågan: 
”Vilken är hopphästens viktigaste egenskap?” Hans svar var: ”Number one, the mind. Number two, the mind. Number three, the mind.”
  
Inställning är dock svårt att mäta på en unghäst. Det är lätt att imponeras av galopp och språng som är lite kryddade med spänning och stallmodighet. Den kända uppfödaren Luc Henry i Belgien berättade en gång hur han selekterade sina 2,5-åringar. Han löshoppade dem tre dagar i rad och sista dagen var de tillräckligt avspända för att han skulle kunna se vad som dolde sig bakom spänningen. Han poängterade också att man måste vara aktsam och inte hoppa för högt med sina talangfulla unghästar.
  
Hästens inställning är till viss mån självklart genetiskt, men växer också fram och utvecklas i samspel med en skicklig ryttare. Mina två underbaraste kämpar hittills i karriären, RS Isac och RS Lunatic, hade båda ett hjärta av guld. I sina karaktärer var de däremot totalt olika.
Isac var lat och egensinnig, på gränsen till istadig. Hemma var han grinig och sur, vävde och bet efter mig när jag ryktade eller bara ville klappa honom. I samma stund han steg på lastbilen spetsades öronen och hästen blev som förbytt. Inne på tävlingsbanan gav han allt. Att rida Isac var som att köra bil med handbromsen i. Släppte jag gasen stannade han helt sonika.
  
Ståendes vid insläppet, blickstilla med blodkärlen tecknade på sin hals, tittade han alltid på ekipaget innan. När applåderna började ljuda travade han självmant in på banan. Hade ekipaget innan fått ett stopp eller nedslag vilket Isac uppfattat som otäckt, blev han genast spänd och stel. Ett flertal gånger resulterade detta i att han rev ettan. Jag införde sedan rutinen att inte låta honom titta på ekipaget före honom, om det var grova fel att vänta.
  
Jag minns tävlingarna i Hickstead när Isac var 18 år. Vi startade näst sist i Speed Derbyt, före John Whitaker som hade vunnit kvalet där vi blev tvåa. Hickstead Speed Derby är en erkänt snabb klass med många naturhinder, vilket var Isacs specialitet. Strax bortom insläppet låg sista hindret, som var en trippelbarr i nedförsbacke. Trots att jag hade ridit i princip full galopp hela banan blev Isac aldrig lång. Släppte jag lite på skänkeln balanserade han sig vackert utan att jag behövde möta upp med handen – och i full fart kunde jag då stå på i nedförsbacken.
  
John red i samma höga tempo och ungefär samma vägar. I nedförsbacken mot sista hindret gjorde han ett par tydliga förhållningar, balanserade hästen och avslutade med ett vackert språng. Han galopperade i mål, slagen "by the flying Swede". På eftermiddagens presskonferens frågade en journalist varför han tog tillbaka så mycket på sista hindret. John svarade lugnt med sin typiska Yorkshire-dialekt: 
”Well, I lost the class but it saved my life!”
  


Isac blev "Speed horse of the year" och vann tre klasser under tävlingen.
  
Jag tror att Isacs karaktär formades av perioden som skolhäst på Strömsholm, med upprepade ryttarbyten och en något enahanda träning för ett geni som honom. Han hade en fantastisk inställning och hoppade många 1,60-klasser i hela världen trots sina 158 centimeter över marken.
  
Lunatic är helt annorlunda i sin karaktär. I boxen stod han kungligt och betraktade omgivningen, alltid lika självsäker och intelligent. Med ett sinne för lek och en trofasthet jag aldrig har upplevt hos en häst, undrade jag om han hade en hunds själ.
Ridmässigt var han Isacs motsats. Lunatic var het, på gränsen till galen. Det var en helt ny erfarenhet för mig att utbilda en häst som absolut inte tålde att jag slöt om med skänkeln. Jag fick lära mig att använda vikthjälperna och bara ha skänkeln lätt intill.
  


Foto: Tomas Holcbecher
  
Det bästa sättet att få Lunatic att slappna av var att låta honom springa av sig på morgonen. Jag höll längst ut på tygeln och lät honom galoppera så fort han ville, tills han självmant saktade av till trav. Det blev en rutin som pågick många tidiga morgnar, då vi kunde vara själva eftersom det ibland gick så fort att tårarna rann.
  
Tipset fick jag från den legendariske australiensiske hoppryttaren Cris Chugg, som tyckte att Lunatic påminde om en fullblodshäst han hade tävlat som hette WS Scandal. På morgonen visade han mig hur jag skulle göra och under eftermiddagen vann vi vår första rankingklass i 1,50.
  
Inställning har inte bara en färg eller form utan kan växa fram med bra ridning, omsorg och klok matchning.
   
/Jens
  


Läst 55765 ggr Kommentarer Kommentera


Spänner bågen inför avsprånget med Lunatic i Falsterbo.
Foto: Lisa Chröisty
   
Efter nästan tio år i lätt sits, med fantastiska Lunatic där jag mest använde vikthjälper, är det trevligt att placera sittbenen i sadeln och markant styra ridkonsten åt ett modernt tyskt håll. Spännande med nya hästar i stallet och en stundande härlig vinter med gymnastisering och styrketräning på programmet.
  
Uncanto di Villagana, som gjorde ytterligare ett par starter förra helgen, hoppar med glädje och en härlig spänst. Han har anpassat sig till mitt sätt att rida på hinder och verkar gilla det. Han är smidig och börjar sätta muskler på rätt ställen, halsen har sänkts och han bär naturligt upp sin kropp. Det känns som att jag kan spänna bågen hela vägen fram till avsprångspunkten.
  


Uno hoppar med en otrolig spänst.
Foto: Roland Thunholm
   
Jag gillar att galoppera aktivt genom svängen, med axlarna något framför höfterna oavsett sits. I samspel med hästens taxering understöds den distans som dyker upp och hästen underlättas att balansera sig sista stegen. Jag kan spänna bågen från markarbetet och få känslan av att vi flyger. Som grädde på moset landar hästen i en bra balans och jag kan galoppera vidare mot nästa hinder. Så ser målbilden ut för mina hästars hopputbildning!
  
När hästen väntar i rytm och balans, upplever jag att distansen kan kännas. Distansen understöds tills hästen med lätt tygelkontakt rids mellan skänkel och hinder. Att känna distansen gör det lättare att rytmiskt fortsätta påverka galoppen, samtidigt som hästen är avspänd och eftergiven utan att låsa sig när distansen justeras till det optimala. När jag i stället fokuserar på att se distansen, tappar jag lätt ridningen och får hästen mellan handen och hindret. Jag vill då gärna länga ut hästen sista sprången, vilket gör att språngkurvans högsta punkt kommer för långt bakom hindret.
  
Det var Rolf-Göran Bengtsson som förklarade vikten av att hästen bär upp sig med buk och rygg, med aktiva bakben och en hals som faller nedåt och tar ett tydligt stöd till bettet. Sommaren 1996 skadade sig Rolf precis innan Falsterbo, jag tror det var nyckelbenet han hade brutit. Han hade kvalat flertalet hästar – bland annat So What, KP Sirocco och Pomme Royal, vilka jag då blev tillfrågad att rida.
  
Att träna och tävla dessa unghästar blev en väldigt lärorik period. Jag fick uppleva känslan av att rida hästar utbildade i ett tydligt system. Rolf gav sig aldrig förrän jag fick hästarna att ge efter och jobba i en bra form. Han strävade alltid efter att ha hästarna hos sig hela vägen fram och över hindret. Följa med i språnget, organisera sitsen och i rytmen forma dem mellan inner skänkel och ytter tygel i vändningen – utan att gå ner till undertempo och backa.
  
Rolf var övertygad om att systematisk träning kunde utveckla hästens form och mekanik, medan jag själv alltid försökte acklimatisera mig till hästen och dess egenskaper. I dag är jag dock mer övertygad om att hästarna verkligen går att förändra och utveckla med ett bra, systematiskt arbete. Det blev ett par mycket lärorika, svettiga sommarveckor tillsammans med Rolf!
   
Det är i grundridningen hästarna ges möjlighet att nå sin fulla potential i hoppningen. När man har insett detta har man kommit långt i sina praktiska studier.
  
/Jens


Läst 54084 ggr Kommentarer Kommentera


Tränar nya hingsten Luxembourg för Kyra.
   
Tron på att man gör rätt är ofta viktigare än att faktiskt göra rätt. För långsiktig framgång på flertalet hästar krävs dock att man utvecklar en systematik i sin ridning. I processen ingår nog lika mycket att tänka och studera, som att träna och rida. Det hade varit enkelt om det bara fanns ett sätt som fungerade, men så är inte fallet.
Det finns lika många system som det finns ryttare. Ibland känns det som att vi alla är på upptäcktsfärd i en enorm byggnad utan ljus, där vi entusiastiskt letar efter ljusknappen för att finna dörren till nästa rum att utforska. När likasinnade möts i samma rum, kan ridning diskuteras i timmar. Att konversera med någon en våning upp kan dock lätt få självförtroendet att dala. Påtagligt ofta är det i grundridningen okunskapen inträder.
  
”Ridningen är som en religion, ridläran är din bibel och du har inte ens lärt dig hälften av första sidan”
, sa Dadde Nätterqvist till mig för trettio år sedan.
  
Kan tyckas föga pedagogiskt, men det skapade en respekt och nyfikenhet för hästar, ridlära och ridkonst som jag har burit med mig hela livet. Det finns inga enkla genvägar i sökandet efter fulländning och harmoni när man blir ett med sin avspända, balanserade och smidiga häst.
  
Självklart finns en väg runt den klassiska ridningen. Ryttaren kan välja att utgå från sin känsla och lägga fokus på exempelvis fodring, planering, motion och hoppning inför nästkommande tävling. Oavsett vilken väg man väljer, är det viktigt att alltid sträva efter att rida så skickligt som möjligt och därigenom få hästarna att utveckla sin fulla potential. I sin ensamhet blir det lätt i huvudsak hästen som tränas, sitsen glöms bort och ridpassen blir lätt en rastning av hästen.
  
I tisdags var Kyra Kyrklund här, vilket är lika med högtidsstund! Jag älskar hennes sätt att inledande fråga vad jag har för problem med hästen, för att därefter som en magiker börja arbeta med min sits. Ganska snabbt leder instruktionerna till att hästen plötsligt börjar arbeta både rak och genomsläpplig. Problemen visar sig alltså inte sitta i hästen, utan i mig.
  
Veckans träning fokuserade på rakriktning, vilket också är mitt favoritarbete.
Med den sköna finlandssvenskan, frågade hon mig:
”Vilken är den svaga sidan på den här då?”
  
För ovanlighetens skull har Luxembourg den manfria sidan svag och mjuk, vilket för mig är lite förvirrande. Jag uppfattar nämligen att den manfria sidan ofta är stark och stel, medan mansidan är den svaga. När lektionen led mot sitt slut hade jag en liksidighet deluxe. Halleluja!
  
Jag tar också regelbundet hjälp av Lussan Nathhorst. Hon är lite blygare till sättet, med massa humor och skratt så där lite under ytan. Hon har hjälpt mig att hitta en härlig bärighet och fjäder i Uncanto di Villagana, som ni ser på filmen. Ofta börjar hon med att kommentera något som vi gör bra, för att sedan ha detta som utgångspunkt i arbetet. Lussan jobbar utifrån formen och utvecklar hela tiden ryttarkänslan. Det är som att hon rider med mig till lösgjordhet och vidare till engagemang i gångarterna.  Hon ger mig ett bra självförtroende och uppmuntrar mig att experimentera och testa gränserna i ridningen.
  
Jag känner mig så grymt privilegierad som har möjlighet att förkovra min ridning med sådana fantastiska förebilder.
   
In the pursuit of excellence, there is no finish line!
  
/Jens

Jag och Uncanto di Villagana i Lidköping:



Läst 61130 ggr Kommentarer Kommentera
SEP
25
2015

Bowmore
Bowmore under treårsfinalen på Flyinge 2014.
FOTO: Yvonne Karlsson
  
I helgen anordnades semifinal i 4-årschampionatet på Strömsholm. Jag hade uppdraget att döma tillsammans med Hans Wallemyr, en trevlig ny bekantskap med stort hästkunnande. Alla unghästchampionat ser jag som en utbildningskontroll där hästen inhämtar bra erfarenheter, om den är färdig för uppgiften.
Om hästen inte är redo att i sitt dressyrarbete rytmiskt kunna bära sig i galopp även när ryttaren mjuknar i handen, ledigt kunna byta galopp vid varvbyte, vara reglerbar på linjerna och samtidigt avspänt hoppa alla hindertyper – då är frågan om tävlingen utvecklar hästen positivt. Många av helgens ekipage hade haft större möjlighet att briljera i en kvalitetsbedömning, där svårighetsgraden är en helt annan.
  
I våras köpte vi fyraåriga Bowmore e. Internet – Pascal av Bertil Andersson, Ängagården. Bowmore är en stor och rörlig häst med ett vackert halvblodshuvud. Fortfarande är han valpig och säkert växer han lite till. När han kom till oss började jag rida ut honom i vårvädret. Strömsholm och Österängarna klär sig vackert denna tid på året, innan flugorna tränger sig på och den leriga jorden bli hård och stum.
  
Bowmore utvecklade en härligt naturlig framåtbjudning, när vi travade med näsan framme medan jag styrde med vikthjälperna. När jag började skola honom på ängarna kände jag en tydlig oliksidighet, som blev den andra utmaningen efter framåtbjudningen. Han var tydligt svag och mjuk till höger. Jag jobbade honom på stora volter med fokus på spårning, samt bjudning fram till höger tygel. Detta med en stilla och mjukt fjädrande hand, i samverkan med en sits som aktivt arbetade på att bli kvar mitt i sadeln, taktmässigt drivande hästen fram till höger tygel.
  
I vänster varv fick han röra sig något utåtställd, med högerhanden bjudandes stöd. Vänsterhanden hölls mjukt kramandes, likt den rörelse som sker när man gröper ur en halv melon med en tesked. En liknelse som kommer från Majoren, förstås.
  
”Gör en halvhalt i vardagen, andas och föreställ dig att du i högerhanden har en melonhalva. Med vänsterhanden gröper du sedan långsamt ur melonen. Denna rörelse kommer att lossa hästen i nacken och så småningom ställa den till vänster, så att högerhanden kan reglera graden av ställning när innerskänkeln kramar vid jorden och ytterskänkeln taktmässigt manar fram och ramar in yttersidan”.
  
Så ansåg min fantastiske mentor och ridlärare, major Anders Lindgren, att den högersvaga hästen skulle ridas.
  
Det metodiska arbetet med Bowmore fick honom plötsligt att sväva fram. Genast förstod jag varför min passion för hästar och ridning är så stark. Jag fick dock inte mer än ett par steg innan proceduren åter behövde upprepas för att hitta bjudning, liksidighet, spänst och kraft. Bowmore hade tydligt lättare att vika in nacken än att lyckas trampa de älgiga bakbensrörelserna igenom rygg och buk fram till kontakten med eftergivenhet i mun, nacke och hals. Tydligt nöjd kunde jag efter ridpassen skritta hem på lång tygel, med hästen härligt arbetandes från nos till svans.
  
Ideligen uppmärksam på omgivningen, hoppade han över solkatter och tvärstannade varje gång han skulle kliva över en stock eller bom. Ivrigt iakttagande, utan att släppa hindret med blicken, kunde han ta ett kort steg framåt och överväga att kliva över. Sedan backade han hastigt tillbaka. Med spetsade öron och lång hals, tog han ett jättesprång och landade på alla fyra. Trots sina lustiga hopp, kände jag att han besatt en enorm atletisk förmåga.
  
Efter sex veckor kunde Bowmore galoppera på en trettiometersvolt, utan att byta till korsgalopp. På rakt spår travade han taktmässigt med bibehållen bjudning. Med sina lustiga språng kunde han hoppa en liten bana över små hinder, inkluderande vattenmattor med mera. Efter denna inlärningsperiod fick han en sensommarvila deluxe på gräs.

 

Min fru Isabelle och Bowmore på Strömsholm.
   
Vi återupptog hans utbildning för en vecka sedan. Som så många gånger tidigare förbluffas jag över hur hästen på något sätt har utvecklats av vilan. Framåtbjudningen är tydligt förbättrad. Hoppglädjen har övergått i att han i stället för att tvärstanna tar tag i allt man styr på. Han taxerar och trycker avspänt av från marken, som om stocken vore 150 centimeter hög. Vid landningen sänker han huvudet, unghästbockar tafatt och söker efter nästa uppgift att ta sig an.
  
Jäkta inte. Går det inte idag, så går det nog i morgon.
  
/Jens


Läst 62744 ggr Kommentarer Kommentera


Jag själv tillsammans med lagkamraterna Henrik, Angelica och Rolf-Göran efter EM-finalen i Herning 2013. FOTO: Roland Thunholm
  
Att vara bäst när det gäller är ett klassiskt påstående, som inte alltid är lätt att leva upp till. Den senaste tiden har jag följt många ungdomar som tävlat under press i laghoppningar och mästerskap. Till min glädje kan jag konstatera att fenomenet mental träning äntligen har krupit ur garderoben, att ta hjälp är inget att skämmas över.
Alla människor blir mer eller mindre nervösa. Det är först när man kan hantera nervositeten som den mentala förmågan kan utvecklas och nå sin maximala kapacitet.
  
När jag var i deras ålder och fick frågan om jag var nervös, då ljög jag och försökte låta oberört kaxig när jag svarade:
”Nej, jag blir inte nervös”.
I själva verket undrade jag i mitt stilla sinne hur jag kunde utsätta mig för något så psykiskt påfrestande. En ruggig höstkväll hade ju i stället kunna spenderats på ett mer avslappnat vis framför öppna spisen, tillsammans med goda vänner och familj, för att spela kort. I och med denna självförnekelse var det omöjligt att förbättra den mentala förmågan eller för någon annan att ens närma sig ämnet.
  
Jag har under det senaste halvåret också blivit imponerad över att många ungdomar tränar sin egen fysiska förmåga, äter nyttigt och klokt, samt är uppe på morgonen utan alltför tunga ögonlock. För mig är detta avgörande faktorer för att kunna vara bäst när det gäller.
  
På EM i Herning 2013 låg jag sexa efter första hoppningen. Nöjd och en aning exalterad väntade jag på att klassen skulle avslutas och presskonferensen dra igång. Därefter hade jag för avsikt att äta middag och komma i säng tidigt, då första rundan i laghoppningen skulle börja klockan åtta dagen efter.
Den pågående klassen ville dock aldrig sluta. Jag tänkte att jag borde strunta i presskonferensen, men var samtidigt lite för sugen på att glänsa i framgångens ljus även om mästerskapet bara hade börjat.
  
Tiden rann iväg och presskonferensen började inte förrän klockan tio. Sedan fick jag vänta på shuttlebussen in till hotellet, där jag lyckades få i mig en pizza vid tolvtiden. Äckligt pizzamätt anlände jag till rummet en timme senare. Lätt illamående kastade jag mig i sängen och kände genast hur klibbigt, statiskt och varmt det var under täcket. Jag öppnade fönstret, plockade ut filten ur påslakanet och tog en kall dusch.
Klockan gick, men sömnen ville inte infinna sig när jag låg där uppspelt, svettig, mätt och ångestfylld. Vetskapen om att alarmet skulle ringa klockan fem underlättade inte mitt försök till sömn.
  
Vid fyrasnåret somnade jag till slut. En timme senare väcktes jag av alarmets gälla ton, samtidigt som gårdagens pizza direkt gjorde sig påmind genom känslan av lätt illamående. Frukosten lockade inte alls, men jag tvingade ändå i mig lite gröt.
Vid halv sju satt jag på Lunatic. Jag kände mig irriterad, trött och stressad över insikten att min fysiska förberedelse varit en smärre katastrof. Lunatic kände direkt av min sinnesstämning och blev spänd som ett spett. Jag fick inte alls till trimningen, skrittade tillbaka till stallet alldeles för sent och fick springa runt banan vid bangången.
  
Jag kommer ihåg ångesten över att ha gått banan utan att minnas antalet språng, eller ens hur den gick. Bara att skriva om händelsen gör mig alldeles svettig. Utgången minns ni säkert. Jag hittade aldrig den där magin som vanligtvis infann sig mellan mig och Lunatic. Fem nedslag blev resultatet, som vi varken tidigare eller senare varit i närheten av.
Laget försattes under stor press i vår strävan mot medalj. Jag kände mig urusel och tankarna for igenom mitt huvud. Kan någon ta mig härifrån, så att jag slipper möta en endaste människa på vägen hem? Jag borde nog aldrig sitta på en häst igen, för sämre ryttare existerar inte i denna värld. Så kändes det!
  
Veterinärer kollade Lunatic, som travade upp likt en treåring. Att han var frisk visste jag redan, det var ju ryttaren som inte fungerade. Utmattad och med en hjärna som spelade mig så många spratt, saknade jag helt enkelt förmågan att plocka fram det jag kunde.
  
Vår dåvarande mentala coach Esther Müller sa åt mig att gå och vila. Helt utslagen sov jag i fem timmar. Därefter red jag Lunatic, som var fantastisk. Själv kände jag mig fortfarande rätt värdelös, men Esther hjälpe mig ur de negativa tankarna på ett lysande sätt. Utsövd och revanschsugen satte jag en nollrunda dagen efter, och var starkt delaktig i att Sverige tog ett lagbrons.
  
Slutsats:
Sov, ät, träna och fokusera på prestationen – då kommer resultaten.  
  
/Jens


Läst 59898 ggr Kommentarer Kommentera


Till vänster Diorissimo under en av skrittövningarna för Majoren. Till höger 1,60-hoppning i Arezzo. Frambenstekniken utvecklades, precis som Leif Hall förutspådde.
  
Att hitta felen hos en häst är inte så svårt, men att upptäcka kvalitéer som skall blomma ut om fem år kräver ett tränat öga och ett sjätte sinne. Royne Zetterman har jag många gånger hört säga ”A good horse never lets you down”. Jag gillar det, det säger allt. Det är så lätt att döma ut en häst som avviker i sin teknik, galopp eller ridbarhet. Den kan visa sig ha en vilja som kompenserar avvikelserna med råge, det finns många exempel på topphästar med denna utveckling.
  
När man ser en världsklassryttare på en välutbildad, toppmatchad häst under prisutdelningen i Göteborgs World Cup, då tror man ofta att framgångarna skulle sprudla om man bara fick en sådan stjärna i sitt stall. Bakom varje topphäst ligger dock tusentals timmar av träning, tävling och tankar om hur just denna individ ska matchas för att utvecklas långsiktigt på bästa sätt.
  
På hösten som fyraåring kom Diorissimo till mig, ett sto född 1996 e. Dagomba – Amani – Raphael Praefectus xx, som var uppfödd och då ägd av familjen Wengberg i Bålsta. Hon hade gått kvalitetsbedömning på Strömsholm och erhållit hela 9-9 för sin hoppning och 9 för sin galopp. Fantastiska poäng givna av Leif Hall, som jag har stort förtroende för när det gäller att bedöma unghästar.
  
Jag kommer ihåg när jag hoppade henne första gången nere på Henriksdals gård i Skåne. Det fullständigt small i marken när hon stampade av, känslan var hisnande och jag tänkte att mitt livs häst var funnen. Till min förvåning såg Ragnar Bengtsson och de andra åskådarna helt oberörda ut, varpå jag frågade om de inte såg vilken fantastisk häst hon var. Ragnar, som alltid har haft lätt att gå i trans, sa lugnt och utan eufori:
”Bra stamp, men benen hänger rakt ner på hon!”
  
Jag ringde Leif Hall och frågade hur han kunde ge 9-9 till ett sto som hade så dålig teknik.
”Det var den som hoppade bäst av alla hästarna, och frambenen var inte sämre än att hon kommer lära sig hantera dem”, svarade han säkert.
   
Det visade sig att tekniken fram var märkbart bättre under löshoppning än när hon hoppades uppsutten. Förklaringen var hennes exteriör och påskjut, i kombination med en extrem gålust och nerverna utanpå kroppen. Den välutvecklade bakdelen med de långa benen tryckte på, utan att bära mot de korta frambenen och den outvecklade och låsta bogen. Halsen var mycket välutvecklad på undersidan, men utan någon tecknad överlinje. Därtill gick hon konstant emot bettet. Detta gjorde att hennes framknän hängde mer eller mindre rakt ned vid hoppning, vilket hon kompenserade genom att hoppa högt över hindren.
  
För att hon skulle utvecklas till en användbar häst förstod jag att hon behövde jobbas i en bra form, men det var svårt och kändes ibland hopplöst. Jag tog hjälp av en rad olika tränare, vilka försökte få henne att ge efter via ett normalt lösgörande arbete. Oftast gav de upp, när Diorissimo efter en stund blev tydligt uppe i varv och utochinvänd.
  
Jag tog också hjälp av Anders Lindgren. Träningarna innefattade skrittarbete på ganska lång tygel, där vi jobbade med konövningar som Anders noggrant ställt upp. När Diorissimo till slut slappnade av och gav efter, fick jag korta upp tygeln och känna kontakt med bettet samt göra framdelsvändningar i syfte att gymnastisera hennes bog. Det var så trögt och frustrerande, jag ville ju trava och galoppera! Varje gång Anders kom ut till mig på Kumlatofta var det skrittarbete som gällde och det pågick i sex månader.
  
Någonstans kände jag att Anders hade rätt. Långsamt började jag kunna påverka Diorissimo för vikthjälperna och sittbenen, fram till kontakten med bettet. Hon började tugga och löddra i munnen, bitvis kunde hon också sträcka nosen nästan hela vägen ned till marken.
”Unge man, du måste förstå att det tar tid. Det kvalitetsarbete du stoppar in kommer du att få tillbaka”, minns jag att Anders sa.
  
När Diorissimo blev fem år hade jag fortfarande ingen aning om hon var fågel eller fisk. Championaten var bara att glömma. Som sexåring började hon vinkla sig i bakbenen utan att studsa. Ibland kunde jag nästan galoppera ett helt varv utan att hon gick emot bettet, bytte till korsgalopp eller bröt av till slängtrav. Jag började nu tävla henne lite mer och det gillade hon, inne på banan var hon förvånansvärt lätt att rida. Frambenstekniken var tillfredställande när hon slappnade av och gav efter, vilket inträffade med tre sekunders intervall då och då. Resultatet var väldigt varierande, men känslan i språnget var fortfarande fantastisk.
  
Åren gick och hon började bli en riktigt kapabel häst med många nationella 1,50-placeringar och landslagsuppdrag i sikte. Första nationshoppningen blev i Poznan, där hon hoppade dubbelnolla. Samma år var hon femma på SM, placerad i Falsterbo Grand Prix, hoppade 0-4 i Dublins nationshoppning med mera. Hennes frambensteknik hade blivit bra, tyvärr kom svagheten istället att bli hållbarheten.
Jag tänker på Leif Hall och hur rätt han hade, när han stod där och bedömde henne i Gula ridhuset på Strömsholm. Ett sjätte sinne?
  
/Jens Fredricson
  

Här syns tydligt Diorissimos långa bakben. Hon är 6 år och tävlingen är i Mörbylånga på Öland.
  

Här syns hennes outvecklade frambensteknik som 6-åring.


Läst 64188 ggr Kommentarer Kommentera


Jens och Primula II på en träning 1980.
  
I går var vi och tävlade på Sigtunaortens Ryttarförenings regionala hopptävlingar. Sist jag var där var 1981 med min C-ponny Primula II, född 1972 e. Knightwood Rocketer. Tävlingen måste ha gått ganska bra, för jag minns så tydligt hur jag spikade upp en stallplakett i vårt lilla stall på Kungshamns gård strax söder om Uppsala. Den var svart med en röd orm och skilde sig tydligt från de övriga plaketterna, som dock inte var vidare värst många. Jag kommer ihåg hur jag tittade på plaketterna och drömde om att stallväggen så småningom skulle bli helt full.
  
Stjärnorna i närområdet var på den tiden Mats Berglund, Anette Johansson, Lotta Sjöberg, Helena Persson, Anette Stuborn, Susie Anger, Micke Schultz med flera. Fortfarande träffar jag dem flitigt på tävlingar. Vi dricker kaffe och pratar gamla minnen, men framför allt berättas det passionerat om någon ny unghäst som har kommit in i stallet. Visst är det fantastiskt, det finns inget som är så engagerande som en talangfull unghäst!
  
På gårdagens tävling var det just unghästar vi åkte med. När jag lastade på morgonen, undrade jag i mitt stilla sinne varför jag skulle åka på regional tävling en vacker söndagsmorgon mitt i sommaren. Vi hade ju kunnat rida och hoppa hemma, med bättre hindermaterial och på ett modernare underlag. 
  


Från gårdagens tävling. Hard Rock, fem år e. Heartbeat – Dutch Capitol. Foto: 
Louise Hellberg
  
Väl på plats lastade vi av första hästen, som hoppade av rampen och blåste upp sig som en stridshingst trots att han kastrerades för tre år sedan. När jag sedan satt upp fick han lätt sadeltvång och var märkbart på tårna för minsta ljud och rörelse. Då påmindes jag om vikten av att lasta, åka fram och tillbaka, höra ljud från högtalarna och alla de andra så viktiga nya upplevelser som den unga hopphästen måste erfara för att få tävlingsrutin och glädje för det den har avlats och utbildats för.
  
Att hästen utvecklar hoppvilja och utför uppgiften med glädje, det är det primära. Med känsla och timing i form av bjudning, balans och rytm – samt med stilla händer och bra anridningsteknik – utvecklas tävlandet till hästens kall och glädje. Själva resultatet inne på banan är sekundärt.
  
När vi hade hoppat klart låg det ett märkbart lugn kring lastbilen. Hästarna var tillfreds och avslappnade, någon stod och åt medan en annan sadlades av och en tredje lastades. Jag kunde känna hur mycket hästarna hade lärt sig under dagen, de hade givits erfarenheter som de inte hade kunnat få genom att hoppa på hemmaplan. På hemvägen tittade vi på video från rundorna, som diskuterades in i detalj. Det formligen sjöd av passion för dessa unghästar, i dag var de världsstjärnor i Sigtuna på 110 centimeter. Det är så vi är, det är det vi lever för.
  
Ny unghästar – nya stora förhoppningar! 

/Jens


Läst 60381 ggr Kommentarer Kommentera


Glad Jens efter vinsten i Falsterbo Grand Prix 2013.
  
Rätt fokus är en helt avgörande faktor för att uppnå framgångar i sport, så är det och så har det alltid varit. Det krävs en förmåga att kunna skala bort allt oväsentligt och bara fokusera på prestationen, likt en bra fågelhund som väntar på avance. 

För den som uteslutande kan se möjligheter där någon annan bara ser problem och hinder, skapas en mental styrka som i kombination med en utvecklad skicklighet blir svårslagen. Det är viktigt att skapa rutiner där man med självinsikt analyserar sina prestationer. Då ges möjlighet att förändra och utveckla sig själv, sin häst eller sitt team.
För kanske är det just utveckling som är den starkaste faktorn för framgång? Handen på hjärtat är det mycket enklare att skylla motgångar på någon eller något, men ingetdera bidrar till förbättring.
  
1997 var jag uttagen att rida i Aachen tillsammans med Rolf-Göran Bengtsson, Malin Baryard, Maria Gretzer och Maria Bäckström. Ingen annan tävling hade jag hört så många historier om – Aachen var lilla VM med ett dubbelvatten, likt långa gravar med små hus över, och en bana så stor att alla hästarna fick panik. Dessutom var alltid världseliten på plats.
  
Framme i Aachen inspekterade jag stallar och banor samtidigt som jag andades in atmosfären. Tävlingsplatsen var mäktig, banan var faktiskt stor och året 1997 var alla de absolut bästa där. På väg tillbaka till stallet mötte jag Jan-Olof ”Jana” Wannius, som då var Sveriges Chef d’Equipe.
Jag har alltid hyst väldigt stor respekt för Jana. Dels för att han har tävlat på högsta nivå med en mängd olika hästar, men kanske ännu mer för hans raka nästintill provokativa sätt att framföra sin åsikt. När jag på den tiden skulle konversera med honom kändes det därför som att jag var bedövad i munnen, som efter ett tandläkarbesök.
  
När Jana nu stod där framför mig, liten och självsäker, upplevde jag det som att han inspekterade mig från topp till tå. Jag kände verkligen att jag borde säga något. I slow motion öppnade jag munnen och ut kom orden:
”Kul att vara här!”
Det blev tyst. Väntan på svar kändes som en evighet och jag funderade på om jag skulle säga något mer.
”Sa du kul? Du är inte uttagen att representera svenska hopplandslaget i Aachen för att det ska vara kul, du är uttagen för att jag tror att du kan göra bra ifrån dig!”
Jag glömmer aldrig de orden. Från att vara där som en turist infann sig plötsligt en liten förhoppning om att jag kanske skulle kunna knipa någon placering. Jana hade förstås rätt i det han sade, mitt fokus var inte inställt på att optimera min prestation. I stället hade jag hade kommit till Aachen med en ryggsäck i form av berättelser om hur stor, mäktig, svår och tuff tävlingen var.
I dag hade jag förberett mig själv, mina hästar och mitt team på att ”vi ska prestera precis så bra vi bara kan”. För mer kan vi ju faktiskt inte göra, eller hur?
  

Med Rastell under Grosser Preis von Aachen 1997.
    
Att våga tro och drömma om mål är för mig nyckeln till att prestera på toppen av min förmåga. Så fort hjärnan börjar tänka begränsande – som till exempel att mina hästar inte har tillräcklig kapacitet, rutin, rätt ålder eller vad det nu är som hjärnan hittar på för att försvara sin förmodade motgång – då blir det direkt svårt att optimera prestationen.
  
Jag har Jana att tacka för mer. Han utvecklar Falsterbo till en tävlingsplats i världsklass, hatten av för det, mina största framgångar i karriären har jag upplevt på denna gräsbana inför världens bästa publik.  
Jag minns också ett betydande samtal, när han ringde mig för cirka tio år sedan. Han hade en allvarlig ton i rösten. Det var inte tonen ”Kan du vara med på en mediaträff i Falsterbo” utan mer ”Du har blivit stämd”, jurist som han är. Samtalet gällde dock inget juridiskt ärende, utan han sa:
”Jens, du hade fantastiska internationella framgångar på RS Isac med mängder av segrar. Varför rider du inte den typen av hästar längre?”
Han avslutade samtalet utan att lyssna på mitt svar, då han visste att budskapet hade nått fram. Att höra på mina ursäkter låg inte i hans intresse.
Man kan faktiskt tacka Jana för att jag köpte Lunatic, även om det var Peder som upptäckte honom och trodde att han skulle passa mig.
  
Nog om det, i Falsterbo 2013 var jag i mitt livs form med Lunatic. På lördagskvällen sprang jag, sen som vanligt, med lätta och förväntansfulla steg upp till sekretariatet. Maria Gudmundsson satt kvar och väntade på min anmälan, som var den sista innan hon kunde börja färdigställa startlistorna.
Plötsligt tog mina ben mig bort till ljudkillarna, som satt och gjorde iordning söndagens jinglar. Utan att hinna tänka, utbrast jag:
”När jag vinner Grand Prix i morgon, spela TNT med ACDC så högt ni törs!” Sedan gick jag.
Det var liksom förutbestämt. Jag var inte i Falsterbo för att ha kul, jag var där för jag var redo att prestera på toppen av min förmåga.  Är det detta som kallas för flow?
  
/Jens


Läst 64078 ggr Kommentarer Kommentera


En ung Jens Fredricson med Rebecca B utanför Vita ridhuset på Strömsholm. FOTO: Privat
  
Rebecca B var familjen Fredricsons egen uppfödning, e. Robin Z u. Beth Chick ue. Wedekind – Nepal – Tokajer. Hon kom till världen 1989 när vi bodde på Flyinge och redan efter ett par dagar kunde vi se att hon hade något extra. Det bruna stofölet utstrålade kraft och mod när hon ständigt galopperade och lekte med de andra fölen bakom stostallet. Jag visste direkt att hon skulle bli något alldeles speciellt som tävlingshäst.
 
Mamman Pandora var undan det folkilskna fuxstoet Beth Chick, som Stig Nordkvist hade letat upp som avelsmärr till pappa. Hon kunde hoppa, men hade ett väldigt tufft temperament och egentligen var hon bara snäll när hon var brunstig. Pandora var det första stofölet i Sverige som tillkom genom insemination med fryst sperma.
  
Pappa hade hållit föredrag för varmblodsuppfödare i Örebrotrakten och kom hem dagen efter med influensa och hög feber. Mamma sade till honom att ligga i sängen och absolut inte gå ner i stallet för att undersöka Beth Chick som var brunstigt. Men när hon åkte till affären smög han sig naturligtvis direkt ner och undersökte stoet, och konstaterade att hon var öm i ena äggstocken efter ägglossning.
  
Det ansågs då helt fel att inseminera ett sto som hade haft ägglossning. Pappa, som var jättesjuk och förmodligen lite yr, struntade i det och bad mig följa med som seminassistent.  För säkerhets skull använde vi på en gång alla de tre strån med fryst sperma som Celle hade levererat, vi värmde dem i mjölk till rumstemperatur, seminerade och gick och lade oss.
I dag vet man att det är just efter ägglossningen som man ska inseminera med fryst sperma för att ha bäst chans till befruktning. Dessutom visade det sig att Celle på den tiden hade tre gånger för lite fryst sperma i sina strån. Tala om tur. Trots att pappa gjorde allt fel blev det till hundra procent rätt.
  
Stående i hagen hemma på Kungshamn i Uppsala fölade Beth Chick ett vackert fuxsto med fyra vita strumpor. Hon döptes till Pandora, sattes i avel och fölade bland annat 1989 ett vackert brunt stoföl efter Robin Z som döptes till Rebecca B.
Första gången vi löshoppade henne i Flyinges lilla ridhus blev Peder och jag helt chockade över hennes medfödda talang att taxera och enkelt komma upp i luften. Hon behövde aldrig något hjälphinder, utan hade en naturlig förmåga att balansera sig med full koncentration på hindret. På kvalitetsbedömningen fick hon 9-10 i hoppning, och trots hennes ringa ålder kändes det som att jag med lätthet kunde hoppa vilket hinder som helst.
  
Rebecca B var stor, en bit över 170 centimeter, med långa bakben som inte var helt enkla att vinkla. Med en typisk Robin Z-mekanik fylld av kraft och vilja, såg hon lite ut som en dragster. Eller en älg som travar genom en mosse, ni förstår! Under ridpassen var jag mest fokuserad på att få ner hennes huvud i någon typ av strävan efter ryggverkan. När hon galopperade åkte rumpan bara lite upp och ner, utan att hon satte under sig och arbetade genom kroppen.
  
Rebecca B var med mig till Strömsholm när jag blev anställd som hopplärare där. Jag har ett minne från röda ridhuset när Lasse Bilock stod och betraktade min ridning. Det enda jag hade i huvudet var att visa vilken fin häst jag hade. Vid ridpassets slut skrittade jag ner och pratade med Lasse, som såg lite bekymrad ut.
”Det kommer inte att bli så bra det där”.
Han sade bara det, ingenting om vad som var fel eller hur jag skulle göra. Lasse kände nog att det inte var någon idé att hjälpa mig. Jag som nyss hade vunnit svår hoppning för första gången, med Rastell i Kungsbacka, utstrålade en självsäkerhet och kaxighet där jag inte var mottaglig för hjälp.
  
Ridskolan Strömsholms alltid lika hurtiga dressyrlärare Marianne Essen erbjöd sig mycket elegant att hjälpa mig med Rebecca, men jag nappade tyvärr inte.
”Skyll dig själv, för du är inte på rätt väg med den hästen!” sade hon helt riktigt.  
Tävlingarna med Rebecca gick bra. Hon var i final i Falsterbo som fem- och sexåring och vid åtta års ålder hoppade hon SM med placering, samt deltog i svenska laget i två nationshoppningar. Med åldern blev hon dock alltmer oelastisk samt kort i gången och intresset för hoppning avsvalnade. Hon hoppade i alla lägen, men det där hindersuget jag känt hos många hästar avtog långsamt och då även aktsamheten.  
  
Jag ställer mig ofta frågan hur Rebecca hade utvecklats om jag på allvar lyssnat på Lasse, samt tagit hjälp av Marianne. Hade jag kunnat förvalta hennes medfödda hopptalang genom en utvecklad gymnastisering där fokus legat på ett lösgörande arbete, rakriktning och genomsläpplighet – eller var hon för oelastisk och styv sedan födseln?  
Det lär jag aldrig få något svar på, men jag vet i alla fall att jag skulle ha utbildat henne helt annorlunda i dag. Förr var det tävlingarna som styrde träningen, i dag är det utbildningen som styr vilka tävlingar jag gör med hästarna.
  
Man gör sina hästar! (Och ”Festina Lente” – skynda långsamt …)
  
/Jens


Läst 75009 ggr Kommentarer Kommentera


Jens och Flyinge Phaeton x. 

  
Flyinge Phaeton x var en franskfödd angloarabhingst e. Le Grégol x – Courlis x. Han var en ädel mörkfux med något ljusare man. I temperamentet var han mer lik en katt än en häst och ovanpå det – hingstarnas hingst!
  
Professor Torsten Gårdlund hade importerat honom till Sverige och sålt honom till Flyinge, där han dock inte riktigt passade in. Stallbetjänterna var nämligen mer vana vid ridbara halvblod och Phaetons arabmanér föll dem inte i smaken. Phaeton hade en fenomenal talang för hoppning, något som han tyvärr inte förärvde på de alltför ädla och trakehnerinfluerade svenska halvblodsstona. Han hade passat bättre som förädlare med hoppförmåga i Holstein, eller i Sverige 2015.
  
Nåväl, det slumpade sig så att jag som sistaårsjunior blev ombedd att rida Phaeton. Jag kommer fortfarande ihåg de korta öronen och den välutvecklade halsen. Han var makalöst snygg och personlig, med ett temperament jag inte mött på någon annan häst. Lade jag till benen slickades öronen bakåt. Om jag sedan understödde lite försiktigt med sporren, försökte han kasta av mig eller bita efter skänkeln. Ni fattar, mer katt än häst!
  
George H. Morris skulle komma till anrika Flyinge och hålla kurs. Jag anmälde mig med Phaeton, till Birgitta Bentzer som anordnande kursen. Någon månad tidigare hade jag sensationellt vunnit den årliga hingsthoppningen på Flyinge. Jag hade slagit inga mindre än Rolf, Ragge och Peter – vilket hade gett mig en kaxighet jag inte direkt kunnat skryta med tidigare.
  
Jag minns hur jag längtade och drömde om kursen. Jag såg framför mig hur Phaeton flög över hindren och hur jag fick massor av beröm för att jag var så duktig. Slutligen fantiserade jag om att George högt och tydligt frågade om han kunde köpa hingsten och jag svarade förstås teatraliskt att han inte var till salu. Varje kväll före kursen somnade jag till den scenen.
  
George kom och min kaxighet var som bortblåst. Ryktena sade att han var väldigt sträng och jag minns känslan av lätt illamående när jag skulle sadla upp. Vi skrittade omkring som vanligt, skämtade och skrattade, tills George samlade oss och lugnt sade:
”I am going to learn this Swedish cowboys some discipline!”
And so he did.
  
Träningen inleddes med att vi skulle öva uppsittning på stillastående häst. Var det något som Phaeton inte kunde, så var det att stå still. Dessutom hade han skaftat ut och gnäggade konstant, han ville betäcka alla hästarna i gruppen samtidigt.
Efter en stunds försök utan att lösa uppgiften, sa George med sin strängaste ton:
“Take that dangerous stallion out of here. That is not a good junior horse!”
  
Jag trodde att han skämtade, men det gjorde han inte. Det var bara att lämna manegen, lätt generad. Vid utgången mötte jag nu bortgångne stallbetjänten Åke Henriksson. Då han varken talade eller förstod engelska särskilt bra, frågade han mig varför jag hade avbrutit träningen.
Med ögonen fulla av tårar berättade jag vad som hade hänt.
”Du kan ta Rommel i stället”, sade Åke.
Rommel var en åttaårig hingst e. Nepal – Ciceron, som Åke utbildade i körning. Han var oklippt och det gick att se hur draglinorna hade ruggat upp den tjocka pälsen längs hästens sidor. Det kändes som en förnedring, men vad hade jag för val.
  
Vi sadlade snabbt upp Rommel och jag begav mig tillbaka till manegen. De andra hade fortfarande inte lyckats sitta upp så att George var nöjd. Rommel stod blickstilla på lång tygel, vilket gjorde att jag elegant både kunde sitta upp och av.
Då utbrast George:
”That is a schooled horse!”
  
Åke hade skolat Rommel att stå still, han var dessutom väldigt fin att rida på. Rommel kunde skänkelvikning, fram- och bakdelsvändning, förvänd galopp, öppna och sluta. Han var så fint i balans att hoppningen blev enkel. George övningar visade sig innehålla precis detta, det vill säga basics. När kursen var slut sade han inför hela gruppen:
“This stallion is well behaving and very niced schooled. All of you should have a horse like this!”
Mina drömmar hade gått i kras, men jag hade fått en väldig respekt för Åke Henrikssons kunnande.
Året efter hoppade jag young rider-SM på Rommel, som i veckorna fungerade som skolhäst på stallchefsutbildningen samtidigt som han betäckte på morgnarna samt ingick i Åkes både par-och fyrspann. Helt otroligt!
    
Det jag vill berätta med denna lilla historia är att kunskap kan finnas mycket närmare än du tror. Det som för den erfarna hästmänniskan är enkelt och självklart, kan förefalla helt betydelselöst för den unga ryttaren. Det är de små detaljerna och en ständig strävan efter fulländning som skapar framgång. Hästarna kommer alltid vara svaret på om du är på rätt väg.
  
Jag avslutar med att citera George H. Morris:
“Every second, you're either schooling or un-schooling your horse. There's no in between.”
  
/Jens


Läst 96381 ggr Kommentarer Kommentera

I bloggen bjuder Pether Markne på erfarenheter och tips från sin långa karriär inom ridsporten, samt på "vardagsnörderi" kring hästar och ridning.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.