Pether Markne
JUL
23
2016


Här är ett gäng Flyingeryttare som gör sig redo för avfärd till OS i Barcelona 1992. Känner ni igen dem?
  
Innan Falsterbo flyttade familjen Fredricson med hästar in på Flyinge för en vistelse över sommaren. Det kändes bra att Isabelle och lilla Filippa skulle få lära känna Flyinge och Skånes ridsportkultur. Dessutom går det inte att komma ifrån att Flyinge ligger mer centralt för internationellt tävlande än Ridskolan Strömsholm.
  
Vi har hyrt chefsbostadens ovanvåning, där jag hade förmånen att växa upp som tonåring. Minnena fullständigt fyller min själ. Jag känner hur hästmänniskan Jens formades här, vilket jag är så tacksam för idag. Under en 30-årsperiod är det klart att människor kommer och går. Många av dem som jag tog intryck av rider nu på de evigt gröna ängarna, andra har suttit av eller är spridda över världen. Några finns också kvar här på Flyinge, de är härliga att träffa och vi har blivit fantastiskt väl mottagna.

Flyinge år 1983 var jag yngst i laget, på träningen och vid fikabordet. Jag lyssnade, härmade och ifrågasatte – nyfiken med ett driv att lära mig så mycket jag kunde om banhoppning. Många av de duktiga Skåneryttarna hade då inga ridhus och när frosten kom sökte de sig till ridskolorna för att kunna träna vintertid. Hit kom ryttare som Ragnar Bengtsson, Rolf-Göran Bengtsson, Maria Gretzer med flera. Det var naturligt att höja, kratta, rida med, rida fram eller avsluta ett ridpass och till och med någon gång få hoppa några språng på deras hästar.

Jag hängde alltid i ridhuset, för där pågick ständigt något i hippologisk toppklass. Göran Lindstrand gick och tömkörde, Kyra Kyrklund skolade hästar och elever mot mästerskap som om det var det naturligaste som fanns och alltid skulle finnas. Peter Eriksson var innovativ och körde sina hopphästar under en period för att stärka påskjutet. Vilka minnen! Och där satt jag, mitt i denna virvelvind av kunskap och driv. Det var där ryttaren Jens Fredricson formades, samt tron på att inget är omöjligt.

Alldeles för många av dagens unga ryttare, blir för ensamma i den vardagliga träningen. Att träna ihop är underskattat i vår sport i jämförelse med andra idrotter. Kanske är det därför jag trivs så bra på riksanläggningarna.

Det är en stor fördel för de unga ryttare som lyckas skapa glädje i att utveckla en god grundsits och position i luften som verktyg att förbättra sin inverkansridning. Inverkan är som konstnärens händer som formar leran och en välutvecklad inverkansridning skapar en fantastisk grund för framtiden.

Det är och kommer alltid att vara lättare att lära in än att lära om.
  
/Jens

 


Läst 113956 ggr Kommentarer Kommentera
APR
14
2016


Jag och Hans Horn, bangång OS i London 2012.
  
Hans Horn är definitivt en av de tränare som jag har lärt mig mest av – även om han inte sa så mycket under träning och tävling. Vi såg honom sällan, men cigarrdoften avslöjade att han ändå var i närheten. Han var alltid på plats.

Efter ritten, långt ifrån affekt och eufori, bjöd han på kaffe och ställde samtidigt några intelligenta och välformulerade frågor. I takt med mina svar uppstod en konstruktiv diskussion gällande ridningens mysterier, som på ett utmärkt sätt flyttade fram och utvecklade min kunskaps- och färdighetsnivå.


Hans och cigarren vid en tävling i Österrike.
Foto: Tomas Holcbecher
  
Idag tränar jag mina elever alltmer i Hans Horns anda. Min vision är att vara delaktig i att de unga ryttarna själva förstår att de äger sin egen utveckling till hundra procent. Jag strävar efter att skapa en kultur där ryttarna tidigt inser hur deras agerande mot hästar, kamrater och även tränare påverkar deras framtida varumärke i ridsporten.

Det räcker nämligen inte att 2016 enbart att vara en duktig ryttare, man måste även kunna attrahera både hästägare och nödvändiga sponsorer. Social förmåga och ett väl utvecklat management är nyckeln för att kunna nå framgång i en global hoppsport som är under snabb utveckling. I årets WC-final i Göteborg visade världens skickligaste ryttare och deras fantastiska hästar vad som krävs för att vara med i det internationella toppskiktet.


Avon sträcker sig över sista hindret i Falsterbo Derbyt.
Foto: Roland Thunholm
  
När landslaget tränade för Franke Sloothaak för tjugo år sedan frågade jag om jag kunde komma och träna med honom. Han tittade oförstående på mig och sa:
”Du behöver inte träning, utan en sponsor och fler bra hästar.”
Det var ett uppvaknande. Jag som trodde att om jag bara red lite bättre skulle en trollstav förändra min situation, simsalabim! Men Franke visste av egen erfarenhet att ingen ryttare är bättre än sin bästa häst. 

Varje ryttare ansvarar för sin egen satsning. Att se problem kommer alltid att vara enkelt och ofruktbart, medan förmågan att se lösningar på problemen skapar den rakaste vägen mot målen.
  
/Jens


Läst 72341 ggr Kommentarer Kommentera


John Whitaker och Argento. FOTO: Tomas Holcbecher
  
Jag har som vana att studera stammen på hopphästar av världsklass. Av ren nördig nyfikenhet letade jag mig in på Horsetelex och skrev Argento. John Whitaker avgudar jag sedan tonåren, då vi runt Lucia satt och lyssnade på Anders Gernandts röst när han refererade från Olympia i London. Jag minns framför allt Johns låga händer och hans förmåga att få hästarna att studsa upp från marken.
   
Att Argento är efter Arko III vet ju alla. De flesta vet säkert också att morfar är den relativt okända Jasper(Little One)-sonen Gasper. Men det som kom härnäst fick armhåret att resa sig och jag fick nypa mig i skinnet för att kontrollera att jag inte drömde. Mormorsfar är ingen mindre än skimmelfullblodshingsten San Michele xx.
  
Mormor till Argento var SWB-stoet Perdi, född 1969 e. San Michele xx u. Rosita e. Varolio – Arianus – Magnétique xx – Index – Goldring. Ägare Britt Hultman. Ni som har lite hum om svensk halvblodsavel har listat ut att hon är fallen ur stofamilj F4 Gakenda. Är inte detta helt oväntat?
  
Jag behöver er hjälp! Hur gick det till? Hur hamnade Perdi i England? Vem avlade på henne där? Har hon fler avkommor? Som Karl-Henrik Heimdahl utryckte saken:
Freak of nature.
  
/Jens
  


Läst 73804 ggr Kommentarer Kommentera


Mamma och syster Anna, Peder på shettisen Jocke och jag på russet Myran på mormor och morfars Bergby gård i Uppland 1978.
  
Vid alla sammankomster hos familjen Fredricson, har hästar och ridning alltid varit samtalsämne nummer ett. Så har det alltid varit och kommer nog alltid att förbli. Därefter informerar mamma om vad som har hänt i släkten och syrran berättar om vad som har hänt i världen. Sedan återgår diskussionen till rakriktning, genomsläpplighet och anridningsteknik.
Motivationen att fördjupa sig i ridkonstens mysterier, liksom valet av livsstil där man lever, tänker och drömmer häst, har alltid intuitivt känts rätt. Passion går inte att köpa utan finns där som hunger och törst. Så länge man lever gör den sig påmind. Den skapar min längtan till morgondagen, när det väntas ytterligare ridpass på de fantastiska hästar som står i stallet.   
  
När Peder och jag var små var vi alltid stallet på Kungshamns gård. Jag minns hur vi väntade på pappa som forskade på SLU i Uppsala. När han kom hem sadlade vi upp våra hästar och red tillsammans ut på långa turer nedför sandtag, genom sankmarker och över stockar.  Vi ramlade av och klättrade upp, hade roligt samtidigt som vi blev sadelfasta. En stark passion för hästar och ridning var född.
  
Farsan har också ett brinnande intresse för hästar. Han utbildade sig till veterinär och forskade inom hästens rörelsemekanik, blev professor och avslutade sin yrkeskarriär med att vara chef för Flyinge under femton framgångsrika år. Det fanns således ingen tid för honom att utveckla sin personliga färdighet i ridning, mer än till medelsvår nivå. Som han själv säger:
”Jag kom till att se distansen, men lyckades inte understödja den till en angenäm avsprångspunkt när jag låg lite tokigt.”
  
Fint uttryckt, får man säga. När vi under gymnasiet diskuterade framtida yrkesval sa han något, som kan tyckas intressant för en man som själv har studerat halva livet:
”Jens, du är så driven. Gör därför det du brinner för, då blir du så bra på det att du kan leva på det.”
  


Pappa, Peder och jag på Rommel 1986 i Skabersjö.
  
Där började nog min ryttarkarriär. Han såg mitt driv och intresse som det väsentliga för att lyckas. Inte talangen, som de flesta värderar högst. Att ha båda egenskaper är förmodligen det säkraste kortet. 
Min talang som ung tonåring gömde sig i blyghet och en stark ovilja att sticka ut. Kanske är det svårt att tro i dag, men så var det. Jag gick aldrig ”all in”. Alltid var jag i tid till träningarna, men frågade aldrig om jag inte förstod. I stället låtsades jag begripa, gjorde ett halvdant försök utanför tränarens röstkapacitet och slingrade mig igenom lektionerna.
  
Jag höll mig i utkanten av händelsernas centrum. När jag tog mig plats, sökandes lösningar på mina måls hemligheter, förstod jag ingenting och kände mig socialt klumpig. I dag förstår jag att de svar jag sökte efter inte fanns där bland mina coola jämnåriga ryttarkollegor. Svaren fanns hemma på Flyinge hos stallbetjänter, uppfödare, och lätt lantliga ryttare som jobbade stenhårt med allt från unghästar och bruksprovshingstar till tävlingshästar.
  
Tack vare pappa, Jan Jönsson, Ragnar, Roffe, Kyra Kyrklund, Elisabeth Lundholm, Göran Lindstrand, Åke Henriksson med flera, fick jag inte alltför sent upp ögonen för den överlägsna makten av erfarenhet. Jag fick ett historiskt intresse som mynnade i att Peder och jag började läsa böcker av klassiska hippologer som Podhajsky, d’Endrody, och Müseler i stället för Agent X9.
Jag är fostrad att det är fint att rida och känner aldrig att ridningen stjäl tid från viktigare livsförgyllande göranden. Dåtidens Flyinge präntade in att grundridningen är nyckeln i låset för långsiktig framgång på högsta nivå. Det är jag i dag väldigt tacksam för.
  
Sylve Söderstrand, aktiv legendarisk svensk ledare, ser grundridningen som svensk hoppsports akilleshäl. Jag kan inte annat än hålla med. Nyckeln är att skapa en trend, där det är fint att rida fint!
  
Ridning efter den väl beprövade ridkonsten gör inte bara hästen lydig utan utvecklar också den åtråvärda fjädern i hopphästens mekanik.   
 
/Jens


Läst 64679 ggr Kommentarer Kommentera


Tränar nya hingsten Luxembourg för Kyra.
   
Tron på att man gör rätt är ofta viktigare än att faktiskt göra rätt. För långsiktig framgång på flertalet hästar krävs dock att man utvecklar en systematik i sin ridning. I processen ingår nog lika mycket att tänka och studera, som att träna och rida. Det hade varit enkelt om det bara fanns ett sätt som fungerade, men så är inte fallet.
Det finns lika många system som det finns ryttare. Ibland känns det som att vi alla är på upptäcktsfärd i en enorm byggnad utan ljus, där vi entusiastiskt letar efter ljusknappen för att finna dörren till nästa rum att utforska. När likasinnade möts i samma rum, kan ridning diskuteras i timmar. Att konversera med någon en våning upp kan dock lätt få självförtroendet att dala. Påtagligt ofta är det i grundridningen okunskapen inträder.
  
”Ridningen är som en religion, ridläran är din bibel och du har inte ens lärt dig hälften av första sidan”
, sa Dadde Nätterqvist till mig för trettio år sedan.
  
Kan tyckas föga pedagogiskt, men det skapade en respekt och nyfikenhet för hästar, ridlära och ridkonst som jag har burit med mig hela livet. Det finns inga enkla genvägar i sökandet efter fulländning och harmoni när man blir ett med sin avspända, balanserade och smidiga häst.
  
Självklart finns en väg runt den klassiska ridningen. Ryttaren kan välja att utgå från sin känsla och lägga fokus på exempelvis fodring, planering, motion och hoppning inför nästkommande tävling. Oavsett vilken väg man väljer, är det viktigt att alltid sträva efter att rida så skickligt som möjligt och därigenom få hästarna att utveckla sin fulla potential. I sin ensamhet blir det lätt i huvudsak hästen som tränas, sitsen glöms bort och ridpassen blir lätt en rastning av hästen.
  
I tisdags var Kyra Kyrklund här, vilket är lika med högtidsstund! Jag älskar hennes sätt att inledande fråga vad jag har för problem med hästen, för att därefter som en magiker börja arbeta med min sits. Ganska snabbt leder instruktionerna till att hästen plötsligt börjar arbeta både rak och genomsläpplig. Problemen visar sig alltså inte sitta i hästen, utan i mig.
  
Veckans träning fokuserade på rakriktning, vilket också är mitt favoritarbete.
Med den sköna finlandssvenskan, frågade hon mig:
”Vilken är den svaga sidan på den här då?”
  
För ovanlighetens skull har Luxembourg den manfria sidan svag och mjuk, vilket för mig är lite förvirrande. Jag uppfattar nämligen att den manfria sidan ofta är stark och stel, medan mansidan är den svaga. När lektionen led mot sitt slut hade jag en liksidighet deluxe. Halleluja!
  
Jag tar också regelbundet hjälp av Lussan Nathhorst. Hon är lite blygare till sättet, med massa humor och skratt så där lite under ytan. Hon har hjälpt mig att hitta en härlig bärighet och fjäder i Uncanto di Villagana, som ni ser på filmen. Ofta börjar hon med att kommentera något som vi gör bra, för att sedan ha detta som utgångspunkt i arbetet. Lussan jobbar utifrån formen och utvecklar hela tiden ryttarkänslan. Det är som att hon rider med mig till lösgjordhet och vidare till engagemang i gångarterna.  Hon ger mig ett bra självförtroende och uppmuntrar mig att experimentera och testa gränserna i ridningen.
  
Jag känner mig så grymt privilegierad som har möjlighet att förkovra min ridning med sådana fantastiska förebilder.
   
In the pursuit of excellence, there is no finish line!
  
/Jens

Jag och Uncanto di Villagana i Lidköping:



Läst 61129 ggr Kommentarer Kommentera


Jag själv tillsammans med lagkamraterna Henrik, Angelica och Rolf-Göran efter EM-finalen i Herning 2013. FOTO: Roland Thunholm
  
Att vara bäst när det gäller är ett klassiskt påstående, som inte alltid är lätt att leva upp till. Den senaste tiden har jag följt många ungdomar som tävlat under press i laghoppningar och mästerskap. Till min glädje kan jag konstatera att fenomenet mental träning äntligen har krupit ur garderoben, att ta hjälp är inget att skämmas över.
Alla människor blir mer eller mindre nervösa. Det är först när man kan hantera nervositeten som den mentala förmågan kan utvecklas och nå sin maximala kapacitet.
  
När jag var i deras ålder och fick frågan om jag var nervös, då ljög jag och försökte låta oberört kaxig när jag svarade:
”Nej, jag blir inte nervös”.
I själva verket undrade jag i mitt stilla sinne hur jag kunde utsätta mig för något så psykiskt påfrestande. En ruggig höstkväll hade ju i stället kunna spenderats på ett mer avslappnat vis framför öppna spisen, tillsammans med goda vänner och familj, för att spela kort. I och med denna självförnekelse var det omöjligt att förbättra den mentala förmågan eller för någon annan att ens närma sig ämnet.
  
Jag har under det senaste halvåret också blivit imponerad över att många ungdomar tränar sin egen fysiska förmåga, äter nyttigt och klokt, samt är uppe på morgonen utan alltför tunga ögonlock. För mig är detta avgörande faktorer för att kunna vara bäst när det gäller.
  
På EM i Herning 2013 låg jag sexa efter första hoppningen. Nöjd och en aning exalterad väntade jag på att klassen skulle avslutas och presskonferensen dra igång. Därefter hade jag för avsikt att äta middag och komma i säng tidigt, då första rundan i laghoppningen skulle börja klockan åtta dagen efter.
Den pågående klassen ville dock aldrig sluta. Jag tänkte att jag borde strunta i presskonferensen, men var samtidigt lite för sugen på att glänsa i framgångens ljus även om mästerskapet bara hade börjat.
  
Tiden rann iväg och presskonferensen började inte förrän klockan tio. Sedan fick jag vänta på shuttlebussen in till hotellet, där jag lyckades få i mig en pizza vid tolvtiden. Äckligt pizzamätt anlände jag till rummet en timme senare. Lätt illamående kastade jag mig i sängen och kände genast hur klibbigt, statiskt och varmt det var under täcket. Jag öppnade fönstret, plockade ut filten ur påslakanet och tog en kall dusch.
Klockan gick, men sömnen ville inte infinna sig när jag låg där uppspelt, svettig, mätt och ångestfylld. Vetskapen om att alarmet skulle ringa klockan fem underlättade inte mitt försök till sömn.
  
Vid fyrasnåret somnade jag till slut. En timme senare väcktes jag av alarmets gälla ton, samtidigt som gårdagens pizza direkt gjorde sig påmind genom känslan av lätt illamående. Frukosten lockade inte alls, men jag tvingade ändå i mig lite gröt.
Vid halv sju satt jag på Lunatic. Jag kände mig irriterad, trött och stressad över insikten att min fysiska förberedelse varit en smärre katastrof. Lunatic kände direkt av min sinnesstämning och blev spänd som ett spett. Jag fick inte alls till trimningen, skrittade tillbaka till stallet alldeles för sent och fick springa runt banan vid bangången.
  
Jag kommer ihåg ångesten över att ha gått banan utan att minnas antalet språng, eller ens hur den gick. Bara att skriva om händelsen gör mig alldeles svettig. Utgången minns ni säkert. Jag hittade aldrig den där magin som vanligtvis infann sig mellan mig och Lunatic. Fem nedslag blev resultatet, som vi varken tidigare eller senare varit i närheten av.
Laget försattes under stor press i vår strävan mot medalj. Jag kände mig urusel och tankarna for igenom mitt huvud. Kan någon ta mig härifrån, så att jag slipper möta en endaste människa på vägen hem? Jag borde nog aldrig sitta på en häst igen, för sämre ryttare existerar inte i denna värld. Så kändes det!
  
Veterinärer kollade Lunatic, som travade upp likt en treåring. Att han var frisk visste jag redan, det var ju ryttaren som inte fungerade. Utmattad och med en hjärna som spelade mig så många spratt, saknade jag helt enkelt förmågan att plocka fram det jag kunde.
  
Vår dåvarande mentala coach Esther Müller sa åt mig att gå och vila. Helt utslagen sov jag i fem timmar. Därefter red jag Lunatic, som var fantastisk. Själv kände jag mig fortfarande rätt värdelös, men Esther hjälpe mig ur de negativa tankarna på ett lysande sätt. Utsövd och revanschsugen satte jag en nollrunda dagen efter, och var starkt delaktig i att Sverige tog ett lagbrons.
  
Slutsats:
Sov, ät, träna och fokusera på prestationen – då kommer resultaten.  
  
/Jens


Läst 59897 ggr Kommentarer Kommentera


Till vänster Diorissimo under en av skrittövningarna för Majoren. Till höger 1,60-hoppning i Arezzo. Frambenstekniken utvecklades, precis som Leif Hall förutspådde.
  
Att hitta felen hos en häst är inte så svårt, men att upptäcka kvalitéer som skall blomma ut om fem år kräver ett tränat öga och ett sjätte sinne. Royne Zetterman har jag många gånger hört säga ”A good horse never lets you down”. Jag gillar det, det säger allt. Det är så lätt att döma ut en häst som avviker i sin teknik, galopp eller ridbarhet. Den kan visa sig ha en vilja som kompenserar avvikelserna med råge, det finns många exempel på topphästar med denna utveckling.
  
När man ser en världsklassryttare på en välutbildad, toppmatchad häst under prisutdelningen i Göteborgs World Cup, då tror man ofta att framgångarna skulle sprudla om man bara fick en sådan stjärna i sitt stall. Bakom varje topphäst ligger dock tusentals timmar av träning, tävling och tankar om hur just denna individ ska matchas för att utvecklas långsiktigt på bästa sätt.
  
På hösten som fyraåring kom Diorissimo till mig, ett sto född 1996 e. Dagomba – Amani – Raphael Praefectus xx, som var uppfödd och då ägd av familjen Wengberg i Bålsta. Hon hade gått kvalitetsbedömning på Strömsholm och erhållit hela 9-9 för sin hoppning och 9 för sin galopp. Fantastiska poäng givna av Leif Hall, som jag har stort förtroende för när det gäller att bedöma unghästar.
  
Jag kommer ihåg när jag hoppade henne första gången nere på Henriksdals gård i Skåne. Det fullständigt small i marken när hon stampade av, känslan var hisnande och jag tänkte att mitt livs häst var funnen. Till min förvåning såg Ragnar Bengtsson och de andra åskådarna helt oberörda ut, varpå jag frågade om de inte såg vilken fantastisk häst hon var. Ragnar, som alltid har haft lätt att gå i trans, sa lugnt och utan eufori:
”Bra stamp, men benen hänger rakt ner på hon!”
  
Jag ringde Leif Hall och frågade hur han kunde ge 9-9 till ett sto som hade så dålig teknik.
”Det var den som hoppade bäst av alla hästarna, och frambenen var inte sämre än att hon kommer lära sig hantera dem”, svarade han säkert.
   
Det visade sig att tekniken fram var märkbart bättre under löshoppning än när hon hoppades uppsutten. Förklaringen var hennes exteriör och påskjut, i kombination med en extrem gålust och nerverna utanpå kroppen. Den välutvecklade bakdelen med de långa benen tryckte på, utan att bära mot de korta frambenen och den outvecklade och låsta bogen. Halsen var mycket välutvecklad på undersidan, men utan någon tecknad överlinje. Därtill gick hon konstant emot bettet. Detta gjorde att hennes framknän hängde mer eller mindre rakt ned vid hoppning, vilket hon kompenserade genom att hoppa högt över hindren.
  
För att hon skulle utvecklas till en användbar häst förstod jag att hon behövde jobbas i en bra form, men det var svårt och kändes ibland hopplöst. Jag tog hjälp av en rad olika tränare, vilka försökte få henne att ge efter via ett normalt lösgörande arbete. Oftast gav de upp, när Diorissimo efter en stund blev tydligt uppe i varv och utochinvänd.
  
Jag tog också hjälp av Anders Lindgren. Träningarna innefattade skrittarbete på ganska lång tygel, där vi jobbade med konövningar som Anders noggrant ställt upp. När Diorissimo till slut slappnade av och gav efter, fick jag korta upp tygeln och känna kontakt med bettet samt göra framdelsvändningar i syfte att gymnastisera hennes bog. Det var så trögt och frustrerande, jag ville ju trava och galoppera! Varje gång Anders kom ut till mig på Kumlatofta var det skrittarbete som gällde och det pågick i sex månader.
  
Någonstans kände jag att Anders hade rätt. Långsamt började jag kunna påverka Diorissimo för vikthjälperna och sittbenen, fram till kontakten med bettet. Hon började tugga och löddra i munnen, bitvis kunde hon också sträcka nosen nästan hela vägen ned till marken.
”Unge man, du måste förstå att det tar tid. Det kvalitetsarbete du stoppar in kommer du att få tillbaka”, minns jag att Anders sa.
  
När Diorissimo blev fem år hade jag fortfarande ingen aning om hon var fågel eller fisk. Championaten var bara att glömma. Som sexåring började hon vinkla sig i bakbenen utan att studsa. Ibland kunde jag nästan galoppera ett helt varv utan att hon gick emot bettet, bytte till korsgalopp eller bröt av till slängtrav. Jag började nu tävla henne lite mer och det gillade hon, inne på banan var hon förvånansvärt lätt att rida. Frambenstekniken var tillfredställande när hon slappnade av och gav efter, vilket inträffade med tre sekunders intervall då och då. Resultatet var väldigt varierande, men känslan i språnget var fortfarande fantastisk.
  
Åren gick och hon började bli en riktigt kapabel häst med många nationella 1,50-placeringar och landslagsuppdrag i sikte. Första nationshoppningen blev i Poznan, där hon hoppade dubbelnolla. Samma år var hon femma på SM, placerad i Falsterbo Grand Prix, hoppade 0-4 i Dublins nationshoppning med mera. Hennes frambensteknik hade blivit bra, tyvärr kom svagheten istället att bli hållbarheten.
Jag tänker på Leif Hall och hur rätt han hade, när han stod där och bedömde henne i Gula ridhuset på Strömsholm. Ett sjätte sinne?
  
/Jens Fredricson
  

Här syns tydligt Diorissimos långa bakben. Hon är 6 år och tävlingen är i Mörbylånga på Öland.
  

Här syns hennes outvecklade frambensteknik som 6-åring.


Läst 64187 ggr Kommentarer Kommentera


En ung Jens Fredricson med Rebecca B utanför Vita ridhuset på Strömsholm. FOTO: Privat
  
Rebecca B var familjen Fredricsons egen uppfödning, e. Robin Z u. Beth Chick ue. Wedekind – Nepal – Tokajer. Hon kom till världen 1989 när vi bodde på Flyinge och redan efter ett par dagar kunde vi se att hon hade något extra. Det bruna stofölet utstrålade kraft och mod när hon ständigt galopperade och lekte med de andra fölen bakom stostallet. Jag visste direkt att hon skulle bli något alldeles speciellt som tävlingshäst.
 
Mamman Pandora var undan det folkilskna fuxstoet Beth Chick, som Stig Nordkvist hade letat upp som avelsmärr till pappa. Hon kunde hoppa, men hade ett väldigt tufft temperament och egentligen var hon bara snäll när hon var brunstig. Pandora var det första stofölet i Sverige som tillkom genom insemination med fryst sperma.
  
Pappa hade hållit föredrag för varmblodsuppfödare i Örebrotrakten och kom hem dagen efter med influensa och hög feber. Mamma sade till honom att ligga i sängen och absolut inte gå ner i stallet för att undersöka Beth Chick som var brunstigt. Men när hon åkte till affären smög han sig naturligtvis direkt ner och undersökte stoet, och konstaterade att hon var öm i ena äggstocken efter ägglossning.
  
Det ansågs då helt fel att inseminera ett sto som hade haft ägglossning. Pappa, som var jättesjuk och förmodligen lite yr, struntade i det och bad mig följa med som seminassistent.  För säkerhets skull använde vi på en gång alla de tre strån med fryst sperma som Celle hade levererat, vi värmde dem i mjölk till rumstemperatur, seminerade och gick och lade oss.
I dag vet man att det är just efter ägglossningen som man ska inseminera med fryst sperma för att ha bäst chans till befruktning. Dessutom visade det sig att Celle på den tiden hade tre gånger för lite fryst sperma i sina strån. Tala om tur. Trots att pappa gjorde allt fel blev det till hundra procent rätt.
  
Stående i hagen hemma på Kungshamn i Uppsala fölade Beth Chick ett vackert fuxsto med fyra vita strumpor. Hon döptes till Pandora, sattes i avel och fölade bland annat 1989 ett vackert brunt stoföl efter Robin Z som döptes till Rebecca B.
Första gången vi löshoppade henne i Flyinges lilla ridhus blev Peder och jag helt chockade över hennes medfödda talang att taxera och enkelt komma upp i luften. Hon behövde aldrig något hjälphinder, utan hade en naturlig förmåga att balansera sig med full koncentration på hindret. På kvalitetsbedömningen fick hon 9-10 i hoppning, och trots hennes ringa ålder kändes det som att jag med lätthet kunde hoppa vilket hinder som helst.
  
Rebecca B var stor, en bit över 170 centimeter, med långa bakben som inte var helt enkla att vinkla. Med en typisk Robin Z-mekanik fylld av kraft och vilja, såg hon lite ut som en dragster. Eller en älg som travar genom en mosse, ni förstår! Under ridpassen var jag mest fokuserad på att få ner hennes huvud i någon typ av strävan efter ryggverkan. När hon galopperade åkte rumpan bara lite upp och ner, utan att hon satte under sig och arbetade genom kroppen.
  
Rebecca B var med mig till Strömsholm när jag blev anställd som hopplärare där. Jag har ett minne från röda ridhuset när Lasse Bilock stod och betraktade min ridning. Det enda jag hade i huvudet var att visa vilken fin häst jag hade. Vid ridpassets slut skrittade jag ner och pratade med Lasse, som såg lite bekymrad ut.
”Det kommer inte att bli så bra det där”.
Han sade bara det, ingenting om vad som var fel eller hur jag skulle göra. Lasse kände nog att det inte var någon idé att hjälpa mig. Jag som nyss hade vunnit svår hoppning för första gången, med Rastell i Kungsbacka, utstrålade en självsäkerhet och kaxighet där jag inte var mottaglig för hjälp.
  
Ridskolan Strömsholms alltid lika hurtiga dressyrlärare Marianne Essen erbjöd sig mycket elegant att hjälpa mig med Rebecca, men jag nappade tyvärr inte.
”Skyll dig själv, för du är inte på rätt väg med den hästen!” sade hon helt riktigt.  
Tävlingarna med Rebecca gick bra. Hon var i final i Falsterbo som fem- och sexåring och vid åtta års ålder hoppade hon SM med placering, samt deltog i svenska laget i två nationshoppningar. Med åldern blev hon dock alltmer oelastisk samt kort i gången och intresset för hoppning avsvalnade. Hon hoppade i alla lägen, men det där hindersuget jag känt hos många hästar avtog långsamt och då även aktsamheten.  
  
Jag ställer mig ofta frågan hur Rebecca hade utvecklats om jag på allvar lyssnat på Lasse, samt tagit hjälp av Marianne. Hade jag kunnat förvalta hennes medfödda hopptalang genom en utvecklad gymnastisering där fokus legat på ett lösgörande arbete, rakriktning och genomsläpplighet – eller var hon för oelastisk och styv sedan födseln?  
Det lär jag aldrig få något svar på, men jag vet i alla fall att jag skulle ha utbildat henne helt annorlunda i dag. Förr var det tävlingarna som styrde träningen, i dag är det utbildningen som styr vilka tävlingar jag gör med hästarna.
  
Man gör sina hästar! (Och ”Festina Lente” – skynda långsamt …)
  
/Jens


Läst 75005 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Bo Bennergård


Vad är det som gör att jag efter 30 år av mer eller mindre professionellt ridande, plockar fram en intressant bok om ridningens mysterier en fredagskväll? Förvisso är kakelugnen tänd, benet brutet, Filippa ligger i famnen och Isabelle läser artiklar om biomekanik och underlag. 1600-tals lägenheten i Strömsholm med hästtavlor på väggarna och utsikt över slottet, skapar onekligen en inspirerande miljö. Men boken, den läser jag för att jag har en passion. En passion för hästar och ridkonst, en längtan efter att tävla och ständigt utvecklas.

Jag förstår idag hur viktigt det är att brinna för något, själv har jag alltid velat bli en duktig och framgångsrik tävlingsryttare. Jag inser idag vilken betydande roll mina föräldrar hade, när de supporterade mig i mina lätt tafatta försök att lista ut hemligheterna bakom de stora idolernas framgångar. David Broome, John Whitaker, Nelson Pessoa, Jan-Olof ”Jana” Wannius m.fl. Dessutom hade jag, som junior och young rider i Flyingeortens Ryttarförening, enastående lagkamrater som väckte nyfikenheten och passionen för hoppsporten. Det var Rolf-Göran som höll i träningarna, men vi red mer eller mindre ihop. Alltid lika entusiastiska Maria Gretzer. Coola Ragnar "Ragge" Bengtsson som tro det eller ej, körde från Gyllebo gård i Genarp till Flyinge, för att hämta upp mig tidigt på morgonen när vi skulle iväg på lagtävling. Alltid på gott humör och nära till ett skratt eller skämt, han var min stora hemmaidol när jag var 14 år. Klart att man ville bli lika bra som dem.

Stora framgångar över tid kräver långsiktiga planer. För att orka jobba flera år med en häst eller sin egen utveckling måste det finnas passion, glädje och nyfikenhet. Hittar man den glöden är det som regel lätt att studsa ur sängen, kila till stallet och fodra, mocka, sopa, täcka, släppa ut, rykta, linda, sadla, tränsa, rida, o.s.v. Listan kan göras oändligt lång av saker som kanske känns sådär motiverande, men som måste göras.
Finns inte glöden blir det omöjligt att hämta hem de ädlaste medaljerna, men man kan ha kul ändå! Till exempel att som ryttare få uppleva hur hästen dansar fram, rakriktad, genomsläpplig eller som Major Anders Lindgren sa “Du ska bli ett med hästen och känslan ska vara som att sitta på toppen av en regnbåge”. Saknar honom, han gjorde ridningen så andaktsfull och vacker. Det är svårt att hitta den där finstämda vackra ridningen när man är själv, kanske har lite bråttom eller är hungrig. Oj, oj vad det är mycket att tänka på!

Jag kommer tillbaka till drivkraften som i bästa fall styrs av kärlek, glädje och nyfikenhet. Det medför att ingenting känns omöjligt när man långsiktigt jobbar mot sina konkretiserade mål. I sin strävan mot framgång är det annars lätt att hamna på en väg fylld av mindervärdeskomplex och avundsjuka. Då blir den långa vägen väldigt ensam.
Nyckeln till rätt drivkraft hittade jag genom att må bra. Vara noggrann med kost, sömn och motion samt vara rak och ärlig mot familj och vänner i en satsning där man måste lägga enormt mycket tid på sig själv. Det här ämnet är outtömligt och väldigt personligt, därför får man ofta trampa upp sin egen stig i strävan mot självkänslan. Utgår till fullo av egna erfarenheter och tänker fortsätta med det i denna blogg.

Känn sittbenen styr med vikthjälperna!
/Jens


Läst 78201 ggr Kommentarer Kommentera

I bloggen bjuder Pether Markne på erfarenheter och tips från sin långa karriär inom ridsporten, samt på "vardagsnörderi" kring hästar och ridning.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.