It’s all about basics

Jens och Flyinge Phaeton x. 

  
Flyinge Phaeton x var en franskfödd angloarabhingst e. Le Grégol x – Courlis x. Han var en ädel mörkfux med något ljusare man. I temperamentet var han mer lik en katt än en häst och ovanpå det – hingstarnas hingst!
  
Professor Torsten Gårdlund hade importerat honom till Sverige och sålt honom till Flyinge, där han dock inte riktigt passade in. Stallbetjänterna var nämligen mer vana vid ridbara halvblod och Phaetons arabmanér föll dem inte i smaken. Phaeton hade en fenomenal talang för hoppning, något som han tyvärr inte förärvde på de alltför ädla och trakehnerinfluerade svenska halvblodsstona. Han hade passat bättre som förädlare med hoppförmåga i Holstein, eller i Sverige 2015.
  
Nåväl, det slumpade sig så att jag som sistaårsjunior blev ombedd att rida Phaeton. Jag kommer fortfarande ihåg de korta öronen och den välutvecklade halsen. Han var makalöst snygg och personlig, med ett temperament jag inte mött på någon annan häst. Lade jag till benen slickades öronen bakåt. Om jag sedan understödde lite försiktigt med sporren, försökte han kasta av mig eller bita efter skänkeln. Ni fattar, mer katt än häst!
  
George H. Morris skulle komma till anrika Flyinge och hålla kurs. Jag anmälde mig med Phaeton, till Birgitta Bentzer som anordnande kursen. Någon månad tidigare hade jag sensationellt vunnit den årliga hingsthoppningen på Flyinge. Jag hade slagit inga mindre än Rolf, Ragge och Peter – vilket hade gett mig en kaxighet jag inte direkt kunnat skryta med tidigare.
  
Jag minns hur jag längtade och drömde om kursen. Jag såg framför mig hur Phaeton flög över hindren och hur jag fick massor av beröm för att jag var så duktig. Slutligen fantiserade jag om att George högt och tydligt frågade om han kunde köpa hingsten och jag svarade förstås teatraliskt att han inte var till salu. Varje kväll före kursen somnade jag till den scenen.
  
George kom och min kaxighet var som bortblåst. Ryktena sade att han var väldigt sträng och jag minns känslan av lätt illamående när jag skulle sadla upp. Vi skrittade omkring som vanligt, skämtade och skrattade, tills George samlade oss och lugnt sade:
”I am going to learn this Swedish cowboys some discipline!”
And so he did.
  
Träningen inleddes med att vi skulle öva uppsittning på stillastående häst. Var det något som Phaeton inte kunde, så var det att stå still. Dessutom hade han skaftat ut och gnäggade konstant, han ville betäcka alla hästarna i gruppen samtidigt.
Efter en stunds försök utan att lösa uppgiften, sa George med sin strängaste ton:
“Take that dangerous stallion out of here. That is not a good junior horse!”
  
Jag trodde att han skämtade, men det gjorde han inte. Det var bara att lämna manegen, lätt generad. Vid utgången mötte jag nu bortgångne stallbetjänten Åke Henriksson. Då han varken talade eller förstod engelska särskilt bra, frågade han mig varför jag hade avbrutit träningen.
Med ögonen fulla av tårar berättade jag vad som hade hänt.
”Du kan ta Rommel i stället”, sade Åke.
Rommel var en åttaårig hingst e. Nepal – Ciceron, som Åke utbildade i körning. Han var oklippt och det gick att se hur draglinorna hade ruggat upp den tjocka pälsen längs hästens sidor. Det kändes som en förnedring, men vad hade jag för val.
  
Vi sadlade snabbt upp Rommel och jag begav mig tillbaka till manegen. De andra hade fortfarande inte lyckats sitta upp så att George var nöjd. Rommel stod blickstilla på lång tygel, vilket gjorde att jag elegant både kunde sitta upp och av.
Då utbrast George:
”That is a schooled horse!”
  
Åke hade skolat Rommel att stå still, han var dessutom väldigt fin att rida på. Rommel kunde skänkelvikning, fram- och bakdelsvändning, förvänd galopp, öppna och sluta. Han var så fint i balans att hoppningen blev enkel. George övningar visade sig innehålla precis detta, det vill säga basics. När kursen var slut sade han inför hela gruppen:
“This stallion is well behaving and very niced schooled. All of you should have a horse like this!”
Mina drömmar hade gått i kras, men jag hade fått en väldig respekt för Åke Henrikssons kunnande.
Året efter hoppade jag young rider-SM på Rommel, som i veckorna fungerade som skolhäst på stallchefsutbildningen samtidigt som han betäckte på morgnarna samt ingick i Åkes både par-och fyrspann. Helt otroligt!
    
Det jag vill berätta med denna lilla historia är att kunskap kan finnas mycket närmare än du tror. Det som för den erfarna hästmänniskan är enkelt och självklart, kan förefalla helt betydelselöst för den unga ryttaren. Det är de små detaljerna och en ständig strävan efter fulländning som skapar framgång. Hästarna kommer alltid vara svaret på om du är på rätt väg.
  
Jag avslutar med att citera George H. Morris:
“Every second, you're either schooling or un-schooling your horse. There's no in between.”
  
/Jens