Kajsa Boström - Hon pratar så vi förstår
JAN
06

Hon pratar så vi förstår

Professor Kyrklund kan förklara hur du ska rida så du fattar även om du är döv. Hon har ett sagolikt kroppsspråk. Det var många fniss och några gapskratt när Kyra med sitt gedigna kunnande och sitt lättsamma sätt förgyllde vår dag på ett frostnupet Flyinge.

Jag kan kallt konstatera att om vi ryttare generellt slutar att dra i tyglarna i allmänhet och yttertygeln i synnerhet kan vi rida något lite bättre.

Dessutom ska vi hålla koll på att benen sviktar i fotleder och knän, att vaderna INTE klämmer och att vi rider framåt utan att fara iväg, eller rida ifrån bakbenen. AmEnkelt, tänker du för du  gör ju aldrig något av det där. Haha, säger jag. Alla ryttare som red på clinicen idag fick tillsägelse vid något tillfälle, om klämmande ben eller för stretande, dragande eller röriga händer. Och det var inga blåbär som red runt i Flyingehallen. Bara att konstera att ingen går fri, vi drar och vi klämmer lite till mans.

GP-hästar, Msv:A-hästar, ponnyer, unghingstar och hopphästar, sammansättningen på dagens ekipage lämnade inget övrigt att önska.

Sitt still, hitta takt och balans och ett anpassat tempo. Frågor på det??


Läst 75024 ggr





Fler inlägg

APR
25

Kandar och ridkonst

Kandar har blivit ett värdeladdat ord. Fast ett kandar är bara en samling harmlösa remmar och två bett, absolut inget som i sig kan ställa till oreda eller skada. Ett välgjort och välputsat kandar kan vara riktigt vackert att hänga på en krok, eller på ett hästhuvud...

Att rida på kandar är en svår del inom ridkonsten, det förutsätter att man som ryttare lärt sig att använda det korrekt. Att använda kandaret som nödbroms eller som ett sätt att få ner och fixera huvudet på hästen kräver ingen Einstein i sadeln, det kan i princip vem som helst.

Som jag har fått lära mig, är ridning på kandar det yttersta beviset på att du skolat din häst väl samt att du kan rida med lätta, små hjälper. Alltså ett verktyg för att förfina ridningen.

Naturligtvis är inpassningen av betten och kombinationen av stång och bridong väldigt viktig. Ingen hästmun är den andra lik och även detta är en del av ridkonsten. Att ha så mycket kunskap att du kan anpassa och använda utrustningen på rätt sätt.

Alla hästar kan inte gå med kandar, av anatomiska skäl. Men det är ju så det är, alla hästar kan inte allt och det är väl där vi människor har svårt att anpassa oss. Långtifrån alla ryttare kan rida med kandar.

Att kunna hantera ett kandar på rätt sätt är för oss ryttare kan nog jämställas med att spela på en Stradivarius( läs här) för en skicklig violinist. Det handlar om att få det mest exklusiva verktyget eller instrumentet i händerna och att fullt ut kunna använda och njuta av det. En konst som kräver utbildning, träning, träning, träning lite mer träning och känsla.

En Stradivarius i händerna på en oskolad violinist låter lika illa som alla andra fioler. Gnäll och skrap...

Det gick ut en förfrågan på en internationell dressyrsida för någon dag sedan gällande vad dressyrryttare runt om i världen tyckte om kandarets vara eller icke vara vid internationella tävlingar. Vi i Sverige kan nu för tiden välja, träns eller kandar, så länge klassen har nationell status. Det var en del framstående tränare och ryttare som tyckte till, bland annat Kyra Kyrklund.

"To ride with a double bridle, the rider has to develop a feeling for how the bridoon is influensing the horse and what the curb bit is doing. This requires feeling and has to be trained! If the double is optional, Im afraid many riders dont bother to learn this art! I know that the double can be miss used, its a bit like the knife and fork can be bad in the hand of an ape.. but thats not reason enough for me to say that we all should only eat with a spoon. "

Alla bett som används felaktigt kan ställa till skada, precis som all annan ovarsam hantering av en häst. Det inte betten utan den som hanterar det som har ansvaret. Men att ta bort en svårighetsgrad, att ta bort kandaret, löser i min värld inga problem. Väggen hos en välsorterad ridsporthandlare är fortfarande full av fantasifulla varianter av bett. Att de hänger där betyder ju att det finns det finns en marknad .
Att sänka konsten att kunna rida på kandar i glömskans mörker höjer inte på något sätt kvalitén på ridningen.
Här är Casanova ♥ (eller Calle eller "Calegro") en glad häst med ett fint kandar.
 


Läst 13032 ggr Kommentarer Kommentera

APR
22

I vått och torrt

Det gäller "att ha bra på fötterna" eller under fötterna. När hästarna är på jobbet behöver de det bästa underlaget.

Nu undrar jag vad det bästa underlaget egentligen är. Jag läser om forskning som görs på underlag och funderar på om de som säger sig veta har enats?

Ska det vara ett underlag för dressyr, ett för hoppning och ett för blandad ridning? Kanske ett som tål många hästar per dag och ett som klarar ett fåtal hästfötters tramp per dag?

Just nu undrar jag mest över fibersand, för det kan se ut precis hur som helst. Om jag jämför den fibersand som ligger i alla ridhus jag jobbar så finns det egentligen inga som är lika.

I ett ridhus t ex. är sanden som fint strösocker blandat med större tygbitar. Alltid dammigt på sommaren och hästarna nästan fastnar i textilremsorna.

I ett annat ridhus är det väldigt fuktigt, i alla fall fläckvis. Nästan så det kommer vatten i dagen när jag trampar hårt. Det är stumt, hugger fast hästarnas fötter och det luktar växthus.

I ett annat känns underlaget som halvtorr blålera där det blir stora hålor efter hästarna. Jag själv snubblar och trampar snett i hovhålorna och ser nog lätt berusad ut där jag vinglar runt. Det bildas täcken av gröna alger i hörn och längs väggar.

Första gången jag såg fibersand var i England för nästan 20 år sen. Den varianten som användes där låg stilla, det fanns lite svikt i och den behandlades med någon form av varmt vaselin. Dammade inte och inget sladdande eller krattande. Inte alls likt något jag sett här hemma i Sverige.

Är verkligen fibersand det bästa som vardagsunderlag för våra hästar? Den känslan får inte jag när jag ser hur hästarna rör sig på dess olika varianter. Jag ser hur sand/flisvarianten börjar dyka upp här och där....

Man ville ju få bort sågspån och flis ur ridhusen för att slippa mögel och damm. Är fibersandsdamm eller grönalger bättre?

Någon som är insatt i frågan kanske känner sig manad att berätta om fördelarna och redovisa problemen, det vore intressant.

Klafs, klafs..


Läst 28006 ggr Kommentarer Kommentera

APR
19

Med känsla för helhet

Peder Fredricson och All In lämnar säkert ingen oberörd. Jag såg SVT:s dokumentär igår och den var väldigt fint sammansatt. Stillsam och vackert filmad. En ganska oansenlig, oerhört begåvad, liten brun häst och hans hängivne ryttare i total symbios, det kan leda hur långt som helst.

Bortsett från den sportsliga prestationen, det jag fastnar för är hur Peder hanterar sina hästar. Hur han tar i dem, hur lugnt han rör sig och hur noga han är med att veta allt om dem. Det stillsamma... "Jag vill inte ta ut det sista ur mina hästar utan lämna lite kvar, så de tycker det är roligt och vill göra det igen"

Peder visar upp en väldigt ödmjuk och lite tystlåten personlighet. Min sambo som lever i den ohästiga delen av världen undrade: "Är han alltid så där tyst och lugn, sprätter det liksom aldrig till?" Jaa, vem vet, allt visas ju inte i TV. Peder är kanske världens partykille emellanåt!?

Jag tar mig friheten att (fritt) citera Peder en gång till:

"Jag är inte så himla bra på det tekniska, jag kommer inte alltid rätt på alla hinder. Jag är värdelös på att galoppera över bommar på marken. Men, jag är väldigt bra på att kommunicera med mina hästar..."

En vacker historia är det. Mannen möter hästen och kärlek uppstår, magin mellan dem går nästan att ta på. Jag läser på fb att Peder ses som en förebild av många. Hoppas detta går att se i hästhanteringen runt om i landet nu, med en större förståelse för hästarna och ett gott hanterande. Även av alla de hundratals hästar som aldrig kommer att bära sina ryttare till en OS-medalj.

Min eloge till Peder och jag hoppas verkligen att han och "Allan" får en gemensam lång och fortsatt lysande karriär.

Foto: Tomas Holcbecher

På tal om hästhanterande så sprang jag av en händelse på en grej, eller uppfinning, som fick mig att fundera en god stund. Jag är inte riktigt säker på vad namnet är men tror att det allmänt kallas "lekkedja". Bara det ordet fick mig att fundera på dess existensberättigande.

Efter lite forskning har jag kommit på vad tanken är med denna kreativa mojäng. I min värld, där hästen genom utbildning har accepterat bettet och arbetar med stängd och lugn mun, fattar jag inte att någon kan se vinningen med att få en häst att gå och "leka" med kedjan i munnen. En rörig och glapprig mun på hästen, vem vill ha det?

Jag upphör aldrig att förvånas över märkliga saker i hästarnas utrustning. Därför är det befriande att veta att det finns gott om sund hästhållning, som Peders.


Läst 43688 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Kajsa Boström »



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Kajsas senaste




Arkiv

Populärt hos Charlies

Husbloggare

Gästblogg: Är de goda (rid-)råden verkligen goda?

Gästbloggen

Tävlingen i söndags och en förmiddag hemma!

Therese

we tävling

Portugal-bloggen

Till Husbloggarna