Kajsa Boström
FEB
19

Häst köpes! Puh...

"Aha! En hopphäst med bra gångarter!"

Sådär svarar många av mina kontakter då jag preciserar vad jag söker. Det är aldrig, aldrig någonsin någon som säger:

"Åh, du söker en dressyrhäst som hoppar lite!"

Varför är det så?

Jag letar efter en häst som ska ridas av en junior och hon ska klara av att rida den själv, utan hjälp vid ringside 24/7. Hästen ska ha hoppat lite och det ska gå att galoppera ut i terrängen och hoppa över en stock. En typ av häst som helt klart är en bristvara...

"En ridskolehäst!" sa någon och ja, om mina krav är kriteriet för en sådan. Jag vill ha tag i en välriden svensk halvblodshäst med normalt temperament, hyggliga gångarter och utbildad som man ska kunna förvänta sig av en häst mellan 7-11, jag letar alltså inte efter en häst för internationella mästerskap. Men, ridskolehäst? Nja...

Det finns gott om "unghästar" till salu, alltså de mellan 2-5 år. I det åldersspannet kan utbildningsnivån vara samma oavsett ålder, alltså inridna men sparsamt utbildad. Det finns ganska många "unghästar" i 4-6 års ålder som: "Säljes till ryttare med unghästvana! Hästen är pga tidsbrist lite efter i sin utbildning." Där luktar det problem.

Sen finns nästa avdelning hästar, 6-år och uppåt. Där är de flest utvecklingsbara utan gränser, utbildningsnivå Msv C och byten påbörjade. Så här kan det stå: " Född -03. Hästen är rolig att rida varje dag, och har en arbetsmoral av guld! Den är tävlad tom msv C och är kvalad till msv B. Säljs väldigt förmånligt då denn inte är tävlad på ett tag men fullt igång och skulle med rätt ryttare kunna klättra långt upp i klasserna! 

Jag tänker, hästen är 14 år, hur långt upp i klasserna tänker de att han ska hinna? Och vad har han gjort de senaste 10 åren om han inte kommit längre i sin utbildning?

Jaja, detta är hur jag tänker och alla är vi olika. En luttrad hästägare jag fått kontakt med tycker det är synd att så få letar häst norr om Stockholm och den inställningen kan jag förstå. Där finns säkert många fina hästar MEN, det är trots allt lika långt mellan Göteborg och t ex Boden som det är mellan Göteborg och Bryssel. Det är en bit att åka så att säga.

En annan sida av saken påpekade en annan kontakt jag har i hästsäljarkåren. Hon menade att många uppfödare inte längre annonserade ut sina hästar då de fick så mycket merjobb p g a oseriösa köpare. Det låter i mina öron fantastiskt tråkigt om det är så.

Vi kanske behöver equidejtingsajter som matchar köpare och säljare?

Elitsinglar för de som letar svårklassämnen.

E-Darling för de sofistikerade hästsökarna

Academic Singles för de högskoleutbildade hästköparna

Osv, osv...  Som alla förstår är jag trött på att läsa annonser.


Läst 16264 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
16

Ingen stjärnhimmel precis...

Gothenburg Horse Show....  

Nu är det dags igen och hoppryttare, shoppare och mingelsugna ligger i startgroparna. Läste ett tips för mässbesökare, "Gör en inköpslista så inte förköper dig!" Klokt, för om man studerar de enorma berg av påsar som den genomsnittlige GHS-besökaren släpar runt i shopping-labyrinten förstår man att det finns mycket attraktivt hos utställarna.

Labyrint ja, det är precis vad jag tänker varje gång jag förirrar mig in på mässområdet. Jag lär mig aldrig hur det är uppbyggt och det slutar med att jag hamnar i fiket vid en trappa. Missar säkerligen över hälften av utställarna men det gör inte mig något. Jag är sällan på jakt efter något just där och då. Och nej jag behöver ingen karta, vill jag ha något speciellt ringer jag en vän, jag känner några som har riktig koll på gatorna i köptemplet. 

Saxat ur Göteborgs Posten 2017 02 15

Vad jag däremot saknar är de riktigt stora namnen på dressyren startlistor. Det har blivit tunnare och tunnare med världsnamn de sista åren. Läser i dagens GP att arrangören inte ens fått full klass i år. Det var tänkt att det skulle vara 18 ekipage men blev bara 12 varav 6 är svenska. Av dessa 12 får väl Isabell Werth bli den som räknas som favorit. Hennes meritlista är längre än vad Gothia Towers (hotellet granne med Mässan) är höga. 

Det får väl visa sig vilka hästar stjärnorna tar med sig, det är nog inte självklart att första-hästarna får ut och åka just denna helgen.

Vad är det som gör att Sverige verkar mindre lockande för världseliten att åka till? För lång resa, risken att bli insnöade eller kanske erbjuds de usla ryttarhotell?

Det var likadant i Stockholm i höstas. De sena återbuden från Europaeliten gjorde att dressyren på Friends Arena mer liknade en klass på SM...

Mitt tips till dressyrsugna, om du kan så utöka besöket och lägg till föreställningen på tisdag eftermiddag. Då blir det unghästdressyr och det är säkert lika trevligt att se på dem som att se de stora elefanterna dansa senare i veckan.


Läst 20936 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
10

Idel ädel adel, eller avel blir det med Kyrklunds genomtänkta blandning.

Fick en film från en kompis idag och japp nu har hon gjort det igen, tagit fram en ny begåvad Grand Prix-häst. Jag pratar om Kyra Kyrklund...

Inget nytt under solen skulle jag kunna säga, hon är en flitig utbildare av svårklasshästar, men då har jag fel! För det finns fler riktiga nyheter i detta.

Tiphany är det första stoet Kyra rider i Grand Prix och det är första egna uppfödningen hon startar i Grand Prix.

Dessutom har Tiphany bara gjort tre starter i sitt liv, varav denna på 71.7 i GP är den tredje...

Möt Tiphany f- 2006 e. Tip Top ue. My Surprice e. My Sherif - Elizar. Uppmärksamma läsare kanske räknar ut att Tiffanys mamma är helsyster till Matador II. Den Matador som tillsammans med Kyra kommit femma i OS, vunnit silver på VM 1990 samt vunnit Volvo World Cup.

My Surprice flyttade med Kyra och Richard till England från Sverige och Tiphany är alltså född och uppvuxen i England.

Så med de generna i blodet, bra utbildare och goda piloter är det inte konstigt alls att det finns en ny liten Grand Prix-häst!

Här är ett litet klipp från deras GP-debut och jag önskar teamet Tiphany, Kyra K och Richard White fortsatta framgångar!


Läst 37337 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
09

Ja, hur är det egentligen?

När jag är ledig försöker jag hålla mig på avstånd från hästar och ridning, vila hjärnan. Så idag åkte jag inte till tävlingarna i Borås, Gina Tricot Grand Prix. Tävling förresten, det känns mer som en uppvisning, endast sex deltagare i varje klass. Men grattis till vinnarna!

Nej, idag på min lediga dag körde jag istället ett morgonpass på det lokala gymmet. Precis som hästarna behöver jag bli liksidig, stark(-are) och få bra balans.

När jag som bäst höll på med utfall, infall, upp-och-ner och balansplatta kom jag att tjuvlyssna på en pt som hjälpte en knäskadad kille med ett rehabpass.

Det är så vansinnigt lätt att träna fel. Det ska vara foten här, inte där. Vinklat knäet mindre och håll det framåt. Gör färre upprepningar med mer vikt eller fler upprepningar med mindre vikt...Lite fel position vid lyft och belastning så är det positiva med träningen puts väck.

De hade ett helt papper med övningar killen skulle klara och tränaren var med hela tiden och frågade hur det kändes. De resonerade, la till och tog ifrån allteftersom. Hela tiden väldigt noga att fötter och knän skulle vara på exakt rätt ställe. Gjorde killen fel blev det slitage istället för uppbyggnad.

Det var där ledigheten tog slut och jag började fundera på hur vi gör med hästar som ska stärka sig i allmänhet eller rehab-träna. Där är det svårt att säga exakt hur hästen ska förhålla sig. Hästen vet ju knappt att den har ont, eller har haft ont...

Någon gång har jag fått lära mig att en häst som haft ont länge, varit halt och "sparat" på det onda benet, den  kan fortsätta att  röra sig ojämnt av bara farten, även när den är behandlad och frisk. Att muskelminnet skulle spela in och liksom fortsatt styra rörelsen ojämnt. Likadant skulle det vara med tandproblem, hästen vet inte att den är "åtgärdad" i munnen och det kan ta någon vecka innan smärtminnet anammat att problemet är borta.

Jag har förstått att det är en ganska utbredd "kunskap" för jag hör det ofta i samband med utredningar, behandlingar och efterföljande igångsättningar.

Det där tror inte jag på nu... För om en häst är halt och veterinären bedövar bort det onda travar den vid lyckosamt resultat rent som en klocka efter 10-15 minuter. Inte kommer det där muskelminnet ihåg att hästen skulle halta? Det finns många skrönor.

Tillbaka till stärkande träning för hästben. Vad kan vi egentligen påverka när det gäller hästens sätt att röra sig och belasta sina ben? Intressant fråga tycker jag. Jag vet hur lång tid det har tagit att få denna hästen att dämpa sin galopp och då har vi inte bett om ett ben i taget utan språnget som helhet. Och denna hästen är frisk

Så, jag tror inte att man kan stärka ett ben i taget vid ridning. Det blir som det blir, allt eller inget liksom.


Läst 41220 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
04

Amazing, del 4: Unghästutbildning i microformat, nu är hon lös och ledig.

Jag är fascinerad och jag menar det ärligt! Varje gång vi får en häst att förstå och acceptera att bli ridhäst blir jag lika imponerad av att det är möjligt. Faktiskt nästan lite rörd, trots alla års rutin.

Det ska till ett visst mått av hängivenhet för att kliva ut på ridbanan en "ledig" lördag för att supporta och dokumentera, precis när det blir ljust. Kallt var det också...

Det har gått en och en halv vecka sen sist. De dagar underlaget tillåtit har Amazing vid 4 tillfällen snällt skrittat och travat i linan några minuter med ryttare på. Lite "rund i ryggen" vid något tillfälle men i det stora hela tar hon övningarna med upphöjt lugn.

Idag var det dags för nästa steg, fri från linan. Nu har hon fattat att hals och huvud ska hållas rakt framför henne och att resten av kroppen ska gå i samma riktning, det går alltså hjälpligt att styra. Hon kan starta och stanna så det var bara att pröva. Vi vill att det ska gå att RIDA, inte fara runt som getingstucken eller som en humla i en papperspåse hit och dit när linan är borta.

Det gick alldeles lysande! Delexamen med betyg stort A skulle jag vilja säga. Nu får hon smälta detta, öva på denna nivån och invänta nästa mildväder. Sen blir det galopp!

Vi har roligt på jobbet, det hörs...


Läst 37169 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
02

Reflektion från en "grusvändare"

Januari är nog den tråkigaste månad jag vet. November är den värsta månaden för då blir det bara mörkare och mörkare, sen kommer januari med tråkrekord. Jag letar efter inspiration och väntar på februari eller hellre mars...  

Januari var roligare förr när vi hade ponnyhästar, snö och annan äventyrslusta.

På sociala medier är det långt ifrån vinterstiltje. Folk skriver precis som alltid och kommenterar, med humor och ibland utan. Ett inlägg jag läste på fb handlade om att rida hästarna med lindade ben eller inte. Enligt någon forskning kunde det vara rent skadligt att använda lindor då det blev för varmt för senorna... Enligt skribenten till inlägget var det företrädesvis eller kanske bara dressyrhästar som tränade med bandagerade ben.

Ajdå tänkte jag som70-talet på  arbetade som hästskötare åt en hoppryttare, vilken red med lindade ben på varenda häst. Elastiska lindor som knöts fast med snöre. Det tog en hel vinter att lära sig göra den där knuten på rätt sätt och sen gömma den under ett varv bandage. Det var lindor med underlägg eller lindor utan underlägg men med strykkappor över. Vi hade ingen häst med senskador, men jag var väldigt trött på att tvätta och rulla lindor!

Men, det är ju så himla länge sen så den globala uppvärmningen har kanske ställt till det även i hästbenens värld. Överhettade senpaket låter inte kul! Skämt åsido, forskning är bra även om resultaten av den emellanåt kan kännas lite...udda.

Nu rider verkligen många dressyrryttare med lindor, ofta med tjock, tjock paddning under. Lindorna går ibland nästan över hasen bak och knäna fram och längst ner avslutas alltihop med pälsklädda boots.

Jag vet faktiskt inte om de där superbandagen hjälper om hästen fotar till sig själv med kraft, men nån liten touch tar de säkert emot.

Författaren jag nämnde ovan representerade som förstått en annan gren, hoppningen och de ryttarna rider gärna med andra benkläder på hästarna. Frågan kan ställas om de alltid är till för att skydda mot slag, de finns i olika utföranden.

Det var nu inte lindornas vara eller icke vara som fångade mitt intresse utan ett nytt ord jag såg i inlägget. "Grusvändare", någon benämnde dressyrryttare i allmänhet så och det har jag aldrig hört förut.

Jag har funderat på det där ordet några dagar för jag begriper inte riktigt kopplingen. Denna någon ser dressyrekipagen som plogar eller harvar. "De harvar runt..." tja, fast i min värld blir det större hål och ojämnheter i underlagen efter hoppning än efter dressyr.  En riktigt skolad dressyrhäst går PÅ underlaget, den lufsar inte runt utan lyfter på fötterna.

Värst på att ställa till underlagen är nog cowboyhästar (sorry, westernhästar ) med sina slidestops och snurror. Men de har säkert aldrig bandagerade ben så de är nog ingen bra jämförelse.

På tal om lindade ben, det senaste i den vägen är att låta bandageunderläggen hänga ner under lindorna, över hovarna. Som eleganta fotsida och slitsade kjolar. DET undrar jag lite över, så dressyrryttare/grusvändare jag är.

För övrigt hoppas vi på mjuk mark igen så vi kan rida vidare på Amazing, det går lite trögt nu.


Läst 34492 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
23

Amazing, del 3: Unghästutbildning i microformat och nu rider vi!

Det går som på räls, ja fast Amazing själv har varit ledig nästan 4 veckor. När "insittningen" var klar i december slutade vädret vara med oss och sen åkte piloten på semester.

Men nu är vi igång, Amazing har skor på alla fötterna och säger inget alls om sadeln. Så, dags för steg tre.

Ridhäst... Det är nu vi märker det positiva med att saker och ting får ta sin tid. Amazing kan fatta galopp på kommando och galoppera lugnt och balanserat i båda varven. Hon rör sig avspänt och fint på linan det lilla hon longeras och hon är van vid störande moment runtomkring, det finns ju inget ridhus där hon bor. Det blir mycket promenader i terrängen, väldigt nyttigt för nyfikna unghästar.

Efter två dagars repetition med sadel och ryttare på ryggen så travade vi iväg för första gången. Jag fick släppa kameran idag och bli linförare och eventuell ihållare. Men det behövdes aldrig "hålla i" för den unga damen sköt bara rygg precis de första travstegen vi testade när jag joggade bredvid henne, sen slappnade hon av.

Jag får ofta frågan om hur jag jobbar vid inridning och vad jag tycker är viktigt. Och jag svarar samma varje gång, min grundtanke är att aldrig ha bråttom, vara noggrann och låta hästen mogna in i uppgiften. Det är lättare att göra rätt från början än att behöva göra om.

Det finns egentligen inget rätt eller fel så länge hästen får de bästa förutsättningarna.

Jag hör allt som oftast människor som talar om att unghästutbildning är så mycket bättre (snabbare) och mer effektiv (kortare tid=billigare) i t ex Tyskland. Med all säkerhet är tyskarna bra, men om de är bättre än oss vill jag låta vara osagt.

Däremot har sett raka motsatsen i Tyskland, på ett av de största stuterierna. Jag var på guidad tur med stuteriägaren själv, då han ville visa hur de red in ungstona som skulle gå 3-årstest.

Utan jämförelse var det den värsta upplevelse jag varit med om i hästsammanhang. Ren och skär våldtäkt, på löpande band och det var deras normala arbete med tre-årsstona.

Stuteriägaren blev väldigt upprörd när jag nästan gråtande lämnade anläggningen. Han förstod inte alls varför jag blev upprörd och tyckte vi kunde gå och ta en snaps.

Efter den resan, vi var på fler stora ställen och såg unghästar i "arbete" tappade jag fascinationen för den sk fina unghästutbildningen.

Oavsett land och kultur, vi har ett ansvar mot folk och fä.

Så, här bjuder vi på ett litet oglamouröst klipp från morgonens premiärtrav.


Läst 26296 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
19

Som ringar på vattnet, eller över vatten?!

"Kunskap färdas lätt, det är en av få saker du kan bära med dig i livet utan att tyngas av den."

Det där sa en av mina förebilder i livet, en klok man som också var min pappa, när jag tränade eller läste och lärde mig saker.

Jag lär mig av någon och sen lär jag några andra. Det funkar alldeles ypperligt när bra kunskaper behöver nå så många som möjligt. Det blir som ringar på vattnet och de ringarna kan ibland gå från Skövde och ut över hela världen.

2012 träffade jag första gången Mathilda. Det var i ett stall utanför Skövde där hon gjorde sitt projektarbete under tredje året på gymnasiet. En del av det var att, med hjälp av sin mentor, matcha och visa en häst på 4-årschampionatet.Den uppgiften klarade hon bra.

Efter det gick det något år innan vi sågs igen och då hade hon med sin egen hopphäst på träningarna. Vi hann med några träningstillfällen innan Mathilda bestämde sig för att åka ut i världen. 2015 sa hon hejdå, lämnade hästeriet och for iväg. Det händer ganska ofta att elever försvinner iväg för att göra annat i livet och jag tänkte inte så mycket mer på det.

Jag hade under denna tiden börjat blogga och en av tjänsterna som finns att tillgå när jag kollar min statistik är var i världen läsarna finns. Efter ett tag dök det upp en frekvent läsare i Australien och det funderade jag lite över, vem kände jag där?

Det visade sig att det var Mathilda! Hon hörde vid ett tillfälle av sig och berättade att hon gick på college "down under" och läste ledarskap. Hon hade lite hästabstinens och läste bloggen med ett starkt drag av hem- och hästlängtan.

Det var fler som gick på samma college, iallafall en till och han hette Curtis....

Som ni förstår så kom Curtis inte från Sverige, han kom från USA och det blev lite krångligt. Mathilda åkte efter avslutade studier med Curtis till USA för att kolla läget och Curtis åkte efter ett tag med hit till Sverige för att... fria!

Så nu bor mr och mrs Hunnicut i ett fint litet hus i Maryland USA.

Mathilda skrev och frågade om jag kände någon "där över", för när man hamnar i ett annat land och kontaktnätet är tunt är det svårt att hitta jobb inom hästbranschen. Jag ryckte i mina USA-kontakter och via någon eller några hittade den mycket driftiga Mathilda till slut ett jobb. Hon är nu "farm-manager" på en hästgård. Kanske inte drömjobbet men det ska ju börja någonstans.

Ridningen där är annorlunda än hemma i Sverige, väldigt annorlunda och den generella ridkunskapen är på en mycket lägre nivå. Det är nu ringarna på vattnet från Sverige(/Finland) via Australien och över Atlanten kommer, för Mathilda vill utveckla och hon behövde

utbildningsmaterial, något system att luta sig mot.

Jag gjorde ett litet dragande i kontakter igen, lite mailande fram och tillbaka och snart, snart ligger Kyras utbildnings DVD:er på engelska och även hennes bok "Dressage with Kyra" som grund för Mathildas nya verksamhet.

Kyra ger i sin bok och i sina filmer en av världens bästa och mest pedagogiska röda trådar att följa. Jag har sagt till Mathilda att jag skulle nog tacka ja till en inbjudan från henne som "utbildningskontrollant" vad det lider. Jag har ju lärt mig mycket av det jag kan från Kyra och hennes man Richard. Så ringarna sprids...

Det kommer många driftiga svenska hästtjejer ut i världen. En"export" vi kan vara stolta över!

Mathilda uppsutten på sin nya hemmabana.


Läst 26828 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
17

Vi går "All in" ...

Peder och All In är väl en perfekt matchning!? Människa och häst, när de tillsammans fungerar som allra bäst.
  
Peder är oerhört kunnig, mycket ödmjuk och också vältalig. Han höll på Idrottsgalan igår ett fantastiskt tacktal där han framhöll allt det positiva som finns i ridsporten samt allt och alla runt honom som gjort det storslagna möjligt. Grattis till en stor sportsman!!
   
Vad jag däremot inte tror om honom är att han baktalar sina medtävlare eller förringar deras prestationer.
Han ser säkert deras insatser för vad de är, ingen blir en stor idrottsutövare utan bl a 100% egen insats. Om nu svenska journalistkåren ännu en gång underskattar kraften hos ridsportutövarna så är det deras problem. Vi vet vem vi vill ska vinna!
  
Jag är en mycket golfintresserad och golfspelande dressyrtränare och har tävlat inom båda sporterna. Därför kan jag säga att jag VET hur svårt det är att nå det bästa resultatet, oavsett vilken disciplin vi talar om. Stenson fick sina priser och är precis lika mycket värd att få dem som de andra tävlanden var värda sina.
  
Det delades ut ett pris till en ishockeykommentator igår, vår enda kvinnliga, vilken verkligen fått smaka på småaktighet och även okunnighet från den dåliga klicken i hennes sport. Hon höll ett gripande tacktal vilket bl a handlade om att vi ska ge plats för alla och respektera varandra. Applåderna varade länge...
  
Jag tycker det är tråkigt att läsa på sociala medier idag. Inte alla grattis till vinnarna naturligtvis, utan de andra negativa kommentarerna, om de som inte vann. Varför? Den frågan ska jag fundera över...
  
Jerringpriset är folkets röst, vi i ridsporten är en homogen grupp och vi tillsammans fick fram "vår" vinnare. Det kan vi vara stolta och glada för.
  
Jag tittar ofta och mycket på sport och såg från OS i Rio förutom ridning OCH golf, även cykling och hoppades att Jenny Rissved skulle få ett av prisen igår. Hon har precis som de andra ett mycket framgångsrikt 2016 bakom sig, fast i en sport som kanske inte har lika många utövare som ridsporten.
  
Hon fick ett pris, även om det inte blev just Jerringpriset och det är jag glad för det också.
  
Grattis till Peder, till alla som röstat på Peder och till oss ridsportare. Grattis till alla andra pristagare och de nominerade som inte vann denna gången.  Det går fler tåg...
  
Foto från OS i Rio: Tomas Holcbecher

Läst 42648 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
11

Kall i stall eller kallstall

Oxveckorna, det är så dessa veckor efter jul och nyår kallades i det gamla bondesamhället. Man slet som en oxe och det var mörkt och kallt...

Det var värre med slitet förr och det var lika lite dagsljus så här i januari. Vi behöver dagsljus och alla behöver vara utomhus, kanske ta en promenad mitt på dagen. Jag är definitivt ingen vintermänniska, jag fryser alltid och avskyr mörkret men jag är iallafall ute varje dag.

Läste på fb ett inlägg från en deppig och uppgiven hästtjej i norra Sverige, hon hittade ingen inspiration att åka till stallet eller rida. Hon skrev ungefär såhär:

"Jag har noll lust eller inspiration att gå ut i mörkret och kylan för att rida, vi har ingen ridbana eller ridhus. Vi har en stallplan som går att rida på men den inte i ridbart skick nu. Vi har ett kallstall och min häst står i lösdrift..."

Kallstall och/eller lösdrift är det som enligt en del expertis är det bästa för våra hästar. Jag har bara bra erfarenheter av hästar på lösdrift, tills de ska ridas in. Sen vill jag ha dem på stall. Ett stall där jag inte behöver ha värsta polarklädseln för att inte frysa rumpan av mig. Att sköta om och sadla en häst med tumvantarna på är inte min grej.

Om våra halvblodshästar (alltså den typ av hästar jag arbetar med) skulle må dåligt av lite varmare stall vintertid, undrar jag hur de överlever i områden där det inte är kall vinter? I Spanien t ex, där står inte ryttarna och huttrar i ett kallstall med dunjacka och scoterkängor på när de sköter om sina hästar.

Det behöver per automatik inte vara dålig luft i stallet för att det är några fler plusgrader.

Jag förstår till fullo den där trötta och oinspirerade tjejen, halka, mörker och kyla är inga bra förutsättningar att odla ett ridintresse. När jag började rida hade vi på min ridskola inte heller något ridhus och ingen belyst ridbana. Vi red på vintern runt på en stallplan, belyst endast av lampan utanför stalldörren. Ramlade vi inte av de vinterystra ponnyerna så ramlade ponnyerna med oss på. Utvecklingskurvan för oss ryttare var tämligen vågrätt under vintern.

Det blev bättre, några år senare fick vi ett ridhus. Visserligen ett litet ridhus, men det var ljust och gav vindskydd och vi tyckte att vi kommit till himmelriket. Det är inte bara umbäranden och tuffa förhållanden som ger bra ryttare, det behövs också vettiga förutsättningar!

Idag byggs det ofta isolerade ridhus, även här i den södra halvan av landet. Varför ska då stallet vara iskallt när ridhuset är tempererat? Nä, jag vill ha det hyfserligt i stallet när jag ska ta hand om mina hästar och förstår till fullo den vintertrötta tjejen.

Om tjejen frågat mig hade mitt råd till henne hade varit: Ge hästen en vintervila, låt den gå i hagen och genomlid oxveckorna. Det finns tid att rida sen, när det blir vettigt underlag, human temperatur och ljus för våra vintertrötta själar. Hästar far inte illa av att vila så länge de går i hagen och rör på sig själva.

Foto: Caroline Olofsdotter Boström


Läst 66241 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv



Populärt hos Charlies

Husbloggare

Gästblogg: "Varför diskrimineras ridsporten?"

Gästbloggen

SNÖ!!!

Therese

Plusgrader

Stalldrömmar

Till Husbloggarna