Kajsa Boström
JAN
19

Som ringar på vattnet, eller över vatten?!

"Kunskap färdas lätt, det är en av få saker du kan bära med dig i livet utan att tyngas av den."

Det där sa en av mina förebilder i livet, en klok man som också var min pappa, när jag tränade eller läste och lärde mig saker.

Jag lär mig av någon och sen lär jag några andra. Det funkar alldeles ypperligt när bra kunskaper behöver nå så många som möjligt. Det blir som ringar på vattnet och de ringarna kan ibland gå från Skövde och ut över hela världen.

2012 träffade jag första gången Mathilda. Det var i ett stall utanför Skövde där hon gjorde sitt projektarbete under tredje året på gymnasiet. En del av det var att, med hjälp av sin mentor, matcha och visa en häst på 4-årschampionatet.Den uppgiften klarade hon bra.

Efter det gick det något år innan vi sågs igen och då hade hon med sin egen hopphäst på träningarna. Vi hann med några träningstillfällen innan Mathilda bestämde sig för att åka ut i världen. 2015 sa hon hejdå, lämnade hästeriet och for iväg. Det händer ganska ofta att elever försvinner iväg för att göra annat i livet och jag tänkte inte så mycket mer på det.

Jag hade under denna tiden börjat blogga och en av tjänsterna som finns att tillgå när jag kollar min statistik är var i världen läsarna finns. Efter ett tag dök det upp en frekvent läsare i Australien och det funderade jag lite över, vem kände jag där?

Det visade sig att det var Mathilda! Hon hörde vid ett tillfälle av sig och berättade att hon gick på college "down under" och läste ledarskap. Hon hade lite hästabstinens och läste bloggen med ett starkt drag av hem- och hästlängtan.

Det var fler som gick på samma college, iallafall en till och han hette Curtis....

Som ni förstår så kom Curtis inte från Sverige, han kom från USA och det blev lite krångligt. Mathilda åkte efter avslutade studier med Curtis till USA för att kolla läget och Curtis åkte efter ett tag med hit till Sverige för att... fria!

Så nu bor mr och mrs Hunnicut i ett fint litet hus i Maryland USA.

Mathilda skrev och frågade om jag kände någon "där över", för när man hamnar i ett annat land och kontaktnätet är tunt är det svårt att hitta jobb inom hästbranschen. Jag ryckte i mina USA-kontakter och via någon eller några hittade den mycket driftiga Mathilda till slut ett jobb. Hon är nu "farm-manager" på en hästgård. Kanske inte drömjobbet men det ska ju börja någonstans.

Ridningen där är annorlunda än hemma i Sverige, väldigt annorlunda och den generella ridkunskapen är på en mycket lägre nivå. Det är nu ringarna på vattnet från Sverige(/Finland) via Australien och över Atlanten kommer, för Mathilda vill utveckla och hon behövde

utbildningsmaterial, något system att luta sig mot.

Jag gjorde ett litet dragande i kontakter igen, lite mailande fram och tillbaka och snart, snart ligger Kyras utbildnings DVD:er på engelska och även hennes bok "Dressage with Kyra" som grund för Mathildas nya verksamhet.

Kyra ger i sin bok och i sina filmer en av världens bästa och mest pedagogiska röda trådar att följa. Jag har sagt till Mathilda att jag skulle nog tacka ja till en inbjudan från henne som "utbildningskontrollant" vad det lider. Jag har ju lärt mig mycket av det jag kan från Kyra och hennes man Richard. Så ringarna sprids...

Det kommer många driftiga svenska hästtjejer ut i världen. En"export" vi kan vara stolta över!

Mathilda uppsutten på sin nya hemmabana.


Läst 139 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
17

Vi går "All in" ...

Peder och All In är väl en perfekt matchning!? Människa och häst, när de tillsammans fungerar som allra bäst.
  
Peder är oerhört kunnig, mycket ödmjuk och också vältalig. Han höll på Idrottsgalan igår ett fantastiskt tacktal där han framhöll allt det positiva som finns i ridsporten samt allt och alla runt honom som gjort det storslagna möjligt. Grattis till en stor sportsman!!
   
Vad jag däremot inte tror om honom är att han baktalar sina medtävlare eller förringar deras prestationer.
Han ser säkert deras insatser för vad de är, ingen blir en stor idrottsutövare utan bl a 100% egen insats. Om nu svenska journalistkåren ännu en gång underskattar kraften hos ridsportutövarna så är det deras problem. Vi vet vem vi vill ska vinna!
  
Jag är en mycket golfintresserad och golfspelande dressyrtränare och har tävlat inom båda sporterna. Därför kan jag säga att jag VET hur svårt det är att nå det bästa resultatet, oavsett vilken disciplin vi talar om. Stenson fick sina priser och är precis lika mycket värd att få dem som de andra tävlanden var värda sina.
  
Det delades ut ett pris till en ishockeykommentator igår, vår enda kvinnliga, vilken verkligen fått smaka på småaktighet och även okunnighet från den dåliga klicken i hennes sport. Hon höll ett gripande tacktal vilket bl a handlade om att vi ska ge plats för alla och respektera varandra. Applåderna varade länge...
  
Jag tycker det är tråkigt att läsa på sociala medier idag. Inte alla grattis till vinnarna naturligtvis, utan de andra negativa kommentarerna, om de som inte vann. Varför? Den frågan ska jag fundera över...
  
Jerringpriset är folkets röst, vi i ridsporten är en homogen grupp och vi tillsammans fick fram "vår" vinnare. Det kan vi vara stolta och glada för.
  
Jag tittar ofta och mycket på sport och såg från OS i Rio förutom ridning OCH golf, även cykling och hoppades att Jenny Rissved skulle få ett av prisen igår. Hon har precis som de andra ett mycket framgångsrikt 2016 bakom sig, fast i en sport som kanske inte har lika många utövare som ridsporten.
  
Hon fick ett pris, även om det inte blev just Jerringpriset och det är jag glad för det också.
  
Grattis till Peder, till alla som röstat på Peder och till oss ridsportare. Grattis till alla andra pristagare och de nominerade som inte vann denna gången.  Det går fler tåg...
  
Foto från OS i Rio: Tomas Holcbecher

Läst 26249 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
11

Kall i stall eller kallstall

Oxveckorna, det är så dessa veckor efter jul och nyår kallades i det gamla bondesamhället. Man slet som en oxe och det var mörkt och kallt...

Det var värre med slitet förr och det var lika lite dagsljus så här i januari. Vi behöver dagsljus och alla behöver vara utomhus, kanske ta en promenad mitt på dagen. Jag är definitivt ingen vintermänniska, jag fryser alltid och avskyr mörkret men jag är iallafall ute varje dag.

Läste på fb ett inlägg från en deppig och uppgiven hästtjej i norra Sverige, hon hittade ingen inspiration att åka till stallet eller rida. Hon skrev ungefär såhär:

"Jag har noll lust eller inspiration att gå ut i mörkret och kylan för att rida, vi har ingen ridbana eller ridhus. Vi har en stallplan som går att rida på men den inte i ridbart skick nu. Vi har ett kallstall och min häst står i lösdrift..."

Kallstall och/eller lösdrift är det som enligt en del expertis är det bästa för våra hästar. Jag har bara bra erfarenheter av hästar på lösdrift, tills de ska ridas in. Sen vill jag ha dem på stall. Ett stall där jag inte behöver ha värsta polarklädseln för att inte frysa rumpan av mig. Att sköta om och sadla en häst med tumvantarna på är inte min grej.

Om våra halvblodshästar (alltså den typ av hästar jag arbetar med) skulle må dåligt av lite varmare stall vintertid, undrar jag hur de överlever i områden där det inte är kall vinter? I Spanien t ex, där står inte ryttarna och huttrar i ett kallstall med dunjacka och scoterkängor på när de sköter om sina hästar.

Det behöver per automatik inte vara dålig luft i stallet för att det är några fler plusgrader.

Jag förstår till fullo den där trötta och oinspirerade tjejen, halka, mörker och kyla är inga bra förutsättningar att odla ett ridintresse. När jag började rida hade vi på min ridskola inte heller något ridhus och ingen belyst ridbana. Vi red på vintern runt på en stallplan, belyst endast av lampan utanför stalldörren. Ramlade vi inte av de vinterystra ponnyerna så ramlade ponnyerna med oss på. Utvecklingskurvan för oss ryttare var tämligen vågrätt under vintern.

Det blev bättre, några år senare fick vi ett ridhus. Visserligen ett litet ridhus, men det var ljust och gav vindskydd och vi tyckte att vi kommit till himmelriket. Det är inte bara umbäranden och tuffa förhållanden som ger bra ryttare, det behövs också vettiga förutsättningar!

Idag byggs det ofta isolerade ridhus, även här i den södra halvan av landet. Varför ska då stallet vara iskallt när ridhuset är tempererat? Nä, jag vill ha det hyfserligt i stallet när jag ska ta hand om mina hästar och förstår till fullo den vintertrötta tjejen.

Om tjejen frågat mig hade mitt råd till henne hade varit: Ge hästen en vintervila, låt den gå i hagen och genomlid oxveckorna. Det finns tid att rida sen, när det blir vettigt underlag, human temperatur och ljus för våra vintertrötta själar. Hästar far inte illa av att vila så länge de går i hagen och rör på sig själva.

Foto: Caroline Olofsdotter Boström


Läst 50731 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
06

Hon pratar så vi förstår

Professor Kyrklund kan förklara hur du ska rida så du fattar även om du är döv. Hon har ett sagolikt kroppsspråk. Det var många fniss och några gapskratt när Kyra med sitt gedigna kunnande och sitt lättsamma sätt förgyllde vår dag på ett frostnupet Flyinge.

Jag kan kallt konstatera att om vi ryttare generellt slutar att dra i tyglarna i allmänhet och yttertygeln i synnerhet kan vi rida något lite bättre.

Dessutom ska vi hålla koll på att benen sviktar i fotleder och knän, att vaderna INTE klämmer och att vi rider framåt utan att fara iväg, eller rida ifrån bakbenen. AmEnkelt, tänker du för du  gör ju aldrig något av det där. Haha, säger jag. Alla ryttare som red på clinicen idag fick tillsägelse vid något tillfälle, om klämmande ben eller för stretande, dragande eller röriga händer. Och det var inga blåbär som red runt i Flyingehallen. Bara att konstera att ingen går fri, vi drar och vi klämmer lite till mans.

GP-hästar, Msv:A-hästar, ponnyer, unghingstar och hopphästar, sammansättningen på dagens ekipage lämnade inget övrigt att önska.

Sitt still, hitta takt och balans och ett anpassat tempo. Frågor på det??


Läst 65109 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
03

Vem vill inte ha en kram?

Det rinner under en dag förbi mycket nyheter, information och andra texter på sociala medier.

Min ögon fastnar på en blogg där jag läser att man INTE ska klappa en rädd häst. Bara så där, nonchalera den, agera "flockledare" och rid vidare var budskapet, så lär den sig att inget är farligt. Så tänkte den som skrev det inlägget.

Jag läste en annan artikel för ett tag sen där en forskare jag glömt namnet på ansåg att det smått klassiska resonemanget att vi ska vara som en flockledare för hästen, ta befälet över den, inte alls stämde med hur hästen ser oss. Så tänkte forskaren och hade också en forskarförklaring på varför. Det var något med att hästar inte förstod det där med att respektera oss.

Beröm eller bestraffning, det är de enkla medel vi har att kommunicera djuren, logiskt resonemang är lönlöst, så tänker jag.

Enkla övningar och upprepning i en positiv anda. Bygga upp förtroende och skapa en trygg inlärningsmiljö, i alla situationer. Hästen måste lita på att jag, som handhavare aldrig försätter den i fara eller försöker få den att göra något den inte är förmögen att utföra. Säger jag att hästen ska gå hit, dit eller förbi ja då ska den veta att det är ok.

En häst som "tittar" är inte alltid rädd, den kan också vara oförstående eller nyfiken. Men är den rädd på riktigt, ja då tycker jag att den ska lugnas. En vänlig strykning över halsen kan aldrig vara fel.

Jag brukar säga att det finns en likhet mellan hästar, hundar och små barn. De behöver alla trygghet, god och tydlig ledning och individuellt utformad utbildning.

Och vem vill inte lugna och trösta ett barn som blivit rädd? Jag tänker precis likadant om hästar och även hundar. Jag har barn, har haft flera hundar och väldigt många hästar. I min värld har det funkat utomordentligt att lugna och vid behov trösta när fara, verklig eller inbillad, närmar sig oavsett vem det gäller.

Det finns oändligt mycket klokskap nedtecknat om hästar. Den förste som skrev en bok om hantering av hästar och ridning var greken Xenophon. För sådär 2300 år sen plitade han ner i sin bok hur han ansåg att en ängslig häst skulle hanteras.

"Consequently, when your horse shies, at an object and is unwilling to go up to it, he should be shown that there is nothing fearful in it, least of all to a courageous horse like him. Talk to him encouragingly... but if this fails, touch the object yourself that seems so dreadful to him,and lead him up to it with gentleness"

Klok kille den där greken.


Läst 80596 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
29

Jag kör världens bästa tåg!

Det är oftast en glädje i återseende. Idag träffade jag några elever jag inte sett på åratal. Den ena, Hanna, red på den tiden en väldigt fin ponny. Han hette Sylvester var en dansk import e. Schwadroneur och kom till oss som ung och oriden. Han ägdes av Hannas moster, som också är en gammal och kär god vän till mig.

Tråkigt nog för svensk ponnysport sålde vi efter några år Sylvester till Norge. En familj med tre döttrar köpte honom och hos dem blev han kvar hela sitt liv, han blev 25 år. Tror han gick med åtminstone två av döttrarna i det norska ponnylandslaget i dressyr.

Hanna skulle gå färdigt i skolan... Det gjorde hon med besked, hon har varit runt en i en stor del av världen. Mycket studier och arbeten i både det ena och det andra blev det. Idag är hon tillbaka i hemstaden och är bl a en driftig chef och ägare till en av Göteborgs största nattklubbar.

Men Hanna är också en s k återvändare i ridsporten och idag träffades vi igen. Nu rider hon så mycket hon hinner och tycker det är fantastiskt roligt. Ridsporten och hästar fostrar, det har som sagt formats många starka och driftiga chefsämnen bland våra unga utövare. Särskilt bland tjejerna...

Vi var nog båda lika glad över dagens möte och det värmde gott i hjärtat när Hanna berättade hur hon kände.

"När jag gick ner i backen mot ridhuset och hörde din röst, såg dig gå därinne så kändes det så...tryggt!"

Den andra av dagens återvändare var lite äldre när hon slutade träna och pensionerade den hästen hon hade då. Efter det red hon lite i skogen och ägnade sig helhjärtat åt karriären. Nu är hon uppe i sadeln igen, med en envis iver ett komma tillbaka i gammal god form. Så det var enkelt för mig, bara att fortsätta där vi avslutade kändes det som, fast med en annan häst.

För att återknyta till dagens rubrik så är den är en del av ett samtal jag en gång hade med den brittiske dressyrnestorn David Hunt. Eller "vi" hade ska jag säga, för det var under en föreläsning han gjorde för Svenska Dressyrtränarklubben.

Han tog upp frågan med att elever kommer och går, eller att de helt slutar att rida. David tyckte att vi skulle ta det med ro och liknade tränaruppdraget lite med att hur det kan vara att köra ett tåg.

"Under resan kliver människor på och av vid de olika stationerna. Vid slutstationen är det ungefär lika många resenärer på tåget som det var vid starten."

Precis så är det och när jag som minst anar så står återvändarna där. Med nya liv, många erfarenheter inom andra områden men med samma kärlek till hästen och ridningen. De dagarna älskar jag mitt jobb lite mer än annars...

Välkomna tillbaka till ridningen ALLA och idag särskilt Hanna och Anne.

Det är några år mellan bilderna men det är samma Hanna.


Läst 77737 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
24

Julefrid och önskelista

"Granen står så grön och grann i stugan, granen står så grön och grann i stugan, tralala tralalalala....."

Det gör den, välklädd och vacker med någon liten klapp under.

Jag har i nästan varje jul i mitt liv önskat mig en häst av tomten. Varje julafton har jag insett att det inte fanns någon i säcken det året heller.

Inte särskilt synd om mig för jag har haft hästar att rida på så det räckt och blivit över. Men jag kan fortfarande önska mig en häst så här i julenatten. Den där drömhästen som har allt det där som jag vill att just min häst ska ha.

Jag vet hur jag vill att den ska trava, för det har någon av mina andra gjort då och då. Jag vet hur jag vill att den ska galoppera, för det gjorde någon annan av de gamla. Jag vet hur jag vill hur passagen ska kännas och hur lätt det ska gå att växla till piaff. Hur lätt det ska kännas att placera piruetterna på linjen och hur ökningarna nästan ska trycka luften ur lungorna.

Jag vet också att en begåvad unghäst kostade många miljoner på en auktion i Tyskland nyss...

Så tomten lär nog inte kunna hjälpa mig att  få den där optimala kusen. Synd...

Jag fortsätter att njuta av de som finns att tillgå här i verkliga livet men jag kommer aldrig sluta drömma om den där hästen, den med stort H. Den som kan dansa fram med koll på allt som en dressyrhäst bör kunna.

Kanske är det någon av de fina unghästarna jag jobbar med just nu, det finns några med potential. Och hur svårt kan det vara då?

Ja hur svårt är det vi håller på med. En pappa frågade just det häromkvällen, på hans dotters sista träningspass innan julledigheten.

"Fattar verkligen hästarna vad ni vill att de ska göra? Den där Valegro verkar ju ha fattat men det är ju inte så ofta man ser en häst gå som den gör?"

Jag tycker det är en helt underbar reflektion från en person som ser vår sport från läktarplats. Han har följt sin dotters resa genom ridskola och vidare med egen stor häst och tyckte väl att det verkade vara en oändlig bit kvar till Valegronivå, trots alla år av träning och träning.

Dottern har visserligen ridit hoppning innan men nu lockar dressyren och det var så vi träffades. Så nu blir det min delikata uppgift att förklara så båda häst och ryttare fattar.

Jag låter julefriden råda och vilar min förkylda, lätt slitna tränarröst några dagar.

Sen ska jag se om detta tips kanske kan få någon polett att ramla ner...

God Jul och fundera lite på hur svårt det egentligen kan va`?


Läst 82743 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
17

Amazing, del 2: Unghästutbildning i microformat.

Nu händer det något igen, eller, nu är jag på plats igen för att se vad som hänt sen sist. Jag har haft semester men det har jobbats på här hemma.

Amazing är som de allra flesta unghästar (tack och lov) väldig okomplicerad. Hon är nyfiken, läraktig och orädd. Allt som ha varit nytt för henne har hon tagit till sig med ro. Hon får gott om tid på sig, för som jag sagt tidigare tycker vi att det är viktigt.

Vädret spelar också in i hennes utbildningsgång, för där hon bor nu för tillfället finns inget ridhus. Då får man anpassa sig efter de förutsättningar som är och det brukar funka fint. Det som kan ställa till det en aning är ösregn i kombination med blåst och hårdfrusen barmark. Alltså vår västkustvinter som den oftast är ...

Men, Eva som är projektets ryttare och också den som ansvarar för hästen ser möjligheterna och det en förutsättning. Nu har det varit en period med lite krångligt väder och annan hög arbetsbelastning men sadeln har kommit på, stigbyglarna är nere och Amazing rör sig avspänt på lina med sin utrustning och i alla gångarter.

Med en erfarenhet från åratal med inridningar har Eva ett system hon jobbar efter och också är trygg i. Det  handlar om att så gott det går undvika olyckor och skador på ryttare och häst.

Det longeras ytterst lite och utan inspänning. Hon lär hästarna att stå stilla så att att ryttaren kan sitta upp i stigbygeln, precis som det kommer att vara resten av livet för hästen.

Det är roligt att se hur hästarna tar till sig det där. Vissa är mycket undrande över att hon hoppar, studsar och smäller i stiglädren vid deras sida och en del bryr sig inte alls. Sen sitter hon upp, i stallet och barbacka de första gångerna. Sen skrittar hon fram och tillbaka i gången, helt odramatiskt.

Det har inte alltid varit så, förr såg stallet annorlunda ut och det fanns ett ridhus på den gården. Men i stort har det gått till på samma vis med själva sadeltämjningen och "insittningen". Sen tar vi resten, den svåra biten att ge hästen en god grundutbildning.

Jag vill poängtera att detta är mitt/vårt sätt att sadeltämja och grundutbilda unghästar. Andra gör på annat vis och tycker det fungerar bra. "Alla sätt är bra utom de dåliga" är ett gammalt talesätt och det tycker jag stämmer bra. Huvudsaken är att hästarna i lugn och ro får vänja sig vid att bli ridhästar samt att de får tid att förstå och växa in i sin uppgift. Det finns enligt mitt sätt att se ingen vinst i att skynda sig.

Det kan naturligtvis uppstå problem, trots att man gjort det bästa man kan. Jag har en elev som råkade riktigt illa ut när hon blev avslängd. Hon går hemma med en illa tilltygad kropp, en sargad själ och ett knäckt självförtroende.

Det händer och det är tråkigt. Men, det finns oftast en förklaring till att hästen plötsligt eller allmänt beter sig som om den vore ond. Jag har på alla år jag hållit på med hästar aldrig träffat på någon som varit ond. Oförstående, förvirrade eller smärtpåverkade har de varit, inte onda. Det kan ta tid att hitta orsaken men det är vårt ansvar, hästarna har inget ansvar.

Eva avslutade dagens övning med lite störningsträning, "veva med benen" och det brydde sig den unga damen inte om över huvudtaget.


Läst 79741 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
14

Vad tror du det är som avgör?

Jag tycker (nästan) inte det finns några dumma frågor, för det finns alltid saker att lära. Men ibland undrar jag lite över hur tilltron till utrustningen verkar växa i vår sport.

Läste i ett forum en fråga från en villrådig som inte visste vilka stövlar som var styva nog att få still på en vinglig ankel. Hög tilltro till stövelmakarna och mindre till tränar/ridlärarkåren och det känns sådärbra.

En ryttare jag träffar lite då och då har precis köpt en ny häst. I köpet ingick en sadel, vilken vid närmare kontroll passade ganska illa. Ryttaren har vi det här laget provat sig igenom en imponerande mängd sadlar utan att uppleva någon "waaow-känsla" för en enda. Senast jag träffade ryttaren red denne i en lånad sadel som faktiskt låg ok på hästen. När vi gemensamt konstaterat detta fick jag frågan "Vilken sadel tycker du håller mina ben mest stilla?"

Som tränare med sits och inverkansridning som hjärteämne blev jag för ett ögonblick lite trött men jag förstår varför frågan kommer upp. Det finns en oändlig tilltro till utrustningens egenskaper idag.

Sadeln, med lårstöd, ska hålla rätt på ryttaren, gärna tillsammans ett par ridbyxor med ultra-grip i silikon på utvalda ställen. Stövlarna ska hålla stilla underskänkeln och bettet ska hålla hästens huvud stilla. Klart!! Sen kan man fråga sig vad ryttaren ska göra under ridpasset...

Undrar du över det där med bettet? Jag läste frågan i samma forum på nätet, en ryttare sökte efter ett bett som kunde få hästen att sluta slå med huvudet, särskilt i halterna...

Nog om detta. Det är snart jul och i London rids det som vanligt på Olympia. Huvudnumret detta året är nog för de flesta Valegros avskedsföreställning. Gåshuden står som månkratrar på armarna och intet öga är torrt hos åskådarna. Jag vet, för min bloggande kompis Carro (läs: Bildbomb från Olympia) sitter där, på riktigt.

Tänka sig, Valegro, han slår inte med huvudet han. Inte ens i halterna. Charlotte sitter som gjuten i sadeln och alltihop beror säkert inte på utrustningen. Så det finns hopp för för ridkunskaperna, tack och lov.

Carro skickade en lite aptitretare, alltså är fotograf till denna fina bild Caroline Eriksson/The Horse World of Carro.


Läst 71894 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
07

Det är huvudsaken

Ridsportförbundet tar ett steg mot framtiden och bestämmer att alla dressyrryttare ska bära hjälm vid tävling. Reaktionerna låter inte vänta på sig, hittills har jag läst att två manliga landslagsryttare tycker det onödigt och en kvinnlig tycker förslaget ligger helt i tiden. Vi är alla olika...

Jag tycker beslutet känns ganska självklart, säkerhet är ett ledord i vår sport. Jag kan i viss mån förstå den landslagsryttare som hävdar att tvång känns onödigt p g a att ingen svårklassryttare i dressyr ramlar av på en tävlingsbana. I väldigt viss mån, för jag vet inte om det hänt än i Sverige, men den gången det händer kanske den där "påtvingade" hjälmen räddar livet på en frackbärande ryttare. Vetskapen om det gör det enkelt att ta på hjälmen tycker jag.

Jag har själv i en GP-start varit nära ögat att ramla av. Då hade jag nog hamnat på läktaren i det ridhuset och högst sannolikt klappat i huvudet. Hatten hade inte dämpat fallet, det är jag övertygad om.

I min generation ryttare har det varit långt ifrån självklart med hjälm vid ridning. Min första hjälm var visserligen inte av papp, som en del hade, men av glasfiber med svart sammet på utsidan ett tunt rött skumgummi-fodrat silkestyg på insidan. Om den hjälpte när jag åkte i backen vet jag inte för hjälmen ramlade alltid av före mig. Gummibandet som skulle sitta under hakan var mest för syns skull och det satt ofta ovanpå hjälmen.

Förr var det vanligt att svårklassryttare i hoppning efter avslutat runda fick be banpersonalen att hämta hjälmen. Den kunde åka av redan vid hinder nr 3 eller så.

Det var fräckt eller helt normalt att rida utan hjälm, ALLA gjorde det. Alltså la jag också oftast hjälmen på hyllan. Vi begrep inte bättre.

Min pappa var inte ryttare men motorcykelpolis och han hade därför fattat det där med att hjälmen kunde rädda liv. Han blev väldigt irriterad om han såg mig rida utan hjälm. Vid en hoppträning, där han egentligen inte skulle sett mig, bar jag naturligtvis inte hjälm och då blev han trött och arg på riktigt.

"Jaa Kajsa, det behövs inga tak på tomma lador" sa han med hög och klar röst.

Alla hörde, oerhört pinsamt tyckte jag då men idag kan jag le åt minnet. När jag rider nuförtiden har jag alltid hjälm på mig, ett löfte till min sambo och faktiskt till mig själv. Vem vill skylta med "en tom lada" liksom.

Gjorde för mig själv en jämförelse med bilkörning. Där blev det lag om bältet-på redan 1975. Det finns säkert de som kör utan även idag men det säger mer om dem än om lagen.

Jag har suttit fler timmar i bilen än på hästryggen och har varit med om EN enda olycka. Kanske var det bilbältet som klarade livhanken på mig den gången. Det är mer sannolikt än att jag hade tur.

ETT tillfälle på alla tusentals timmar jag åkt bil. Ändå skulle jag aldrig drömma om att köra bil utan att bältet är på, risken är för stor.

Det kanske är en haltande jämförelse, bilkörning vs ridning, men jag skulle inte chansa. Bältet på och hjälmen på känns som ett enkelt sätt att öka sina chanser.


Läst 73859 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv



Populärt hos Charlies

Husbloggare

Det ska vara kul!

Saras vardag

Som ringar på vattnet, eller över vatten?!

Kajsa Boström

Gästblogg: "Gaphalsarna måste lugna ner sig"

Gästbloggen

Till Husbloggarna