Kajsa Boström
APR
25

Kandar och ridkonst

Kandar har blivit ett värdeladdat ord. Fast ett kandar är bara en samling harmlösa remmar och två bett, absolut inget som i sig kan ställa till oreda eller skada. Ett välgjort och välputsat kandar kan vara riktigt vackert att hänga på en krok, eller på ett hästhuvud...

Att rida på kandar är en svår del inom ridkonsten, det förutsätter att man som ryttare lärt sig att använda det korrekt. Att använda kandaret som nödbroms eller som ett sätt att få ner och fixera huvudet på hästen kräver ingen Einstein i sadeln, det kan i princip vem som helst.

Som jag har fått lära mig, är ridning på kandar det yttersta beviset på att du skolat din häst väl samt att du kan rida med lätta, små hjälper. Alltså ett verktyg för att förfina ridningen.

Naturligtvis är inpassningen av betten och kombinationen av stång och bridong väldigt viktig. Ingen hästmun är den andra lik och även detta är en del av ridkonsten. Att ha så mycket kunskap att du kan anpassa och använda utrustningen på rätt sätt.

Alla hästar kan inte gå med kandar, av anatomiska skäl. Men det är ju så det är, alla hästar kan inte allt och det är väl där vi människor har svårt att anpassa oss. Långtifrån alla ryttare kan rida med kandar.

Att kunna hantera ett kandar på rätt sätt är för oss ryttare kan nog jämställas med att spela på en Stradivarius( läs här) för en skicklig violinist. Det handlar om att få det mest exklusiva verktyget eller instrumentet i händerna och att fullt ut kunna använda och njuta av det. En konst som kräver utbildning, träning, träning, träning lite mer träning och känsla.

En Stradivarius i händerna på en oskolad violinist låter lika illa som alla andra fioler. Gnäll och skrap...

Det gick ut en förfrågan på en internationell dressyrsida för någon dag sedan gällande vad dressyrryttare runt om i världen tyckte om kandarets vara eller icke vara vid internationella tävlingar. Vi i Sverige kan nu för tiden välja, träns eller kandar, så länge klassen har nationell status. Det var en del framstående tränare och ryttare som tyckte till, bland annat Kyra Kyrklund.

"To ride with a double bridle, the rider has to develop a feeling for how the bridoon is influensing the horse and what the curb bit is doing. This requires feeling and has to be trained! If the double is optional, Im afraid many riders dont bother to learn this art! I know that the double can be miss used, its a bit like the knife and fork can be bad in the hand of an ape.. but thats not reason enough for me to say that we all should only eat with a spoon. "

Alla bett som används felaktigt kan ställa till skada, precis som all annan ovarsam hantering av en häst. Det inte betten utan den som hanterar det som har ansvaret. Men att ta bort en svårighetsgrad, att ta bort kandaret, löser i min värld inga problem. Väggen hos en välsorterad ridsporthandlare är fortfarande full av fantasifulla varianter av bett. Att de hänger där betyder ju att det finns det finns en marknad .
Att sänka konsten att kunna rida på kandar i glömskans mörker höjer inte på något sätt kvalitén på ridningen.
Här är Casanova ♥ (eller Calle eller "Calegro") en glad häst med ett fint kandar.
 


Läst 13031 ggr Kommentarer Kommentera

APR
22

I vått och torrt

Det gäller "att ha bra på fötterna" eller under fötterna. När hästarna är på jobbet behöver de det bästa underlaget.

Nu undrar jag vad det bästa underlaget egentligen är. Jag läser om forskning som görs på underlag och funderar på om de som säger sig veta har enats?

Ska det vara ett underlag för dressyr, ett för hoppning och ett för blandad ridning? Kanske ett som tål många hästar per dag och ett som klarar ett fåtal hästfötters tramp per dag?

Just nu undrar jag mest över fibersand, för det kan se ut precis hur som helst. Om jag jämför den fibersand som ligger i alla ridhus jag jobbar så finns det egentligen inga som är lika.

I ett ridhus t ex. är sanden som fint strösocker blandat med större tygbitar. Alltid dammigt på sommaren och hästarna nästan fastnar i textilremsorna.

I ett annat ridhus är det väldigt fuktigt, i alla fall fläckvis. Nästan så det kommer vatten i dagen när jag trampar hårt. Det är stumt, hugger fast hästarnas fötter och det luktar växthus.

I ett annat känns underlaget som halvtorr blålera där det blir stora hålor efter hästarna. Jag själv snubblar och trampar snett i hovhålorna och ser nog lätt berusad ut där jag vinglar runt. Det bildas täcken av gröna alger i hörn och längs väggar.

Första gången jag såg fibersand var i England för nästan 20 år sen. Den varianten som användes där låg stilla, det fanns lite svikt i och den behandlades med någon form av varmt vaselin. Dammade inte och inget sladdande eller krattande. Inte alls likt något jag sett här hemma i Sverige.

Är verkligen fibersand det bästa som vardagsunderlag för våra hästar? Den känslan får inte jag när jag ser hur hästarna rör sig på dess olika varianter. Jag ser hur sand/flisvarianten börjar dyka upp här och där....

Man ville ju få bort sågspån och flis ur ridhusen för att slippa mögel och damm. Är fibersandsdamm eller grönalger bättre?

Någon som är insatt i frågan kanske känner sig manad att berätta om fördelarna och redovisa problemen, det vore intressant.

Klafs, klafs..


Läst 28005 ggr Kommentarer Kommentera

APR
19

Med känsla för helhet

Peder Fredricson och All In lämnar säkert ingen oberörd. Jag såg SVT:s dokumentär igår och den var väldigt fint sammansatt. Stillsam och vackert filmad. En ganska oansenlig, oerhört begåvad, liten brun häst och hans hängivne ryttare i total symbios, det kan leda hur långt som helst.

Bortsett från den sportsliga prestationen, det jag fastnar för är hur Peder hanterar sina hästar. Hur han tar i dem, hur lugnt han rör sig och hur noga han är med att veta allt om dem. Det stillsamma... "Jag vill inte ta ut det sista ur mina hästar utan lämna lite kvar, så de tycker det är roligt och vill göra det igen"

Peder visar upp en väldigt ödmjuk och lite tystlåten personlighet. Min sambo som lever i den ohästiga delen av världen undrade: "Är han alltid så där tyst och lugn, sprätter det liksom aldrig till?" Jaa, vem vet, allt visas ju inte i TV. Peder är kanske världens partykille emellanåt!?

Jag tar mig friheten att (fritt) citera Peder en gång till:

"Jag är inte så himla bra på det tekniska, jag kommer inte alltid rätt på alla hinder. Jag är värdelös på att galoppera över bommar på marken. Men, jag är väldigt bra på att kommunicera med mina hästar..."

En vacker historia är det. Mannen möter hästen och kärlek uppstår, magin mellan dem går nästan att ta på. Jag läser på fb att Peder ses som en förebild av många. Hoppas detta går att se i hästhanteringen runt om i landet nu, med en större förståelse för hästarna och ett gott hanterande. Även av alla de hundratals hästar som aldrig kommer att bära sina ryttare till en OS-medalj.

Min eloge till Peder och jag hoppas verkligen att han och "Allan" får en gemensam lång och fortsatt lysande karriär.

Foto: Tomas Holcbecher

På tal om hästhanterande så sprang jag av en händelse på en grej, eller uppfinning, som fick mig att fundera en god stund. Jag är inte riktigt säker på vad namnet är men tror att det allmänt kallas "lekkedja". Bara det ordet fick mig att fundera på dess existensberättigande.

Efter lite forskning har jag kommit på vad tanken är med denna kreativa mojäng. I min värld, där hästen genom utbildning har accepterat bettet och arbetar med stängd och lugn mun, fattar jag inte att någon kan se vinningen med att få en häst att gå och "leka" med kedjan i munnen. En rörig och glapprig mun på hästen, vem vill ha det?

Jag upphör aldrig att förvånas över märkliga saker i hästarnas utrustning. Därför är det befriande att veta att det finns gott om sund hästhållning, som Peders.


Läst 43687 ggr Kommentarer Kommentera

APR
15

Ett sammandrag...

Förbereder sista jobbet innan min påskledighet, jag behöver komma på en bra övning för kursdeltagarna idag. Jo, jag vet att det är påskafton men det finns ju en dag imorgon också och då är jag ledig.

Skummar som avslutning igenom igenom ett ridsportmagasin i pappersformat och konstaterar att det förmodligen är tur att jag och min hästar har överlevt och kunnat prestera genom åren.

Jag har t ex aldrig använt s k teknikskydd eller haft en sadel utformad enbart till min bäckenform. Däremot har jag alltid själv jobbat med och också alltid tjatat på mina elever om god hållning 24 timmar om dygnet. Alltså inte bara timmen i sadeln.

Jag har aldrig anlitat origopat eller annan snabbutbildad diplomerad alternativbehandlare.

Ve och fasa, jag har ridit in alla min unghästar med traditionell betsling, även tre-åringar mitt i tandväxlingen och det har gått fantastisk bra! Inga rädda hästar med skador i minnen. Tur...

Longering har i min värld gjorts med kapson och lina och det har funkat. Jag kan fläta en man (ganska) snabbt och jag är en hejare på att rykta.

Som tur är har jag aldrig hittills stött på en häst med "headshaking syndrome" och jag har fått lära mig att alla hästar behöver ridas ute i naturen, hoppas och skolas på en bana.

Känns skönt att hästeriet är beständigt men också spännande att det finns forskning som kan hjälpa oss och våra hästar till en bättre och ibland enklare tillvaro.

Jag drar mitt strå till den stacken på mitt sätt, genom mitt arbete i ridhusen.

Det fanns en grej i tidningen som jag blev upprörd över och det var en liten annons i slutet. Jag trodde att tiden var förbi för underliga medikament.

Hästar med smärta, ömhet och stelhet ska behandlas av veterinär, inte med undermedel inhandlade på nätet.

Hur som helst önskar jag alla en Glad Påsk! Ut i solen även om underställ och mössa fortfarande är av stor vikt.


Läst 72158 ggr Kommentarer Kommentera

APR
11

Hästarna spelar alltid (sin) roll

"Hästarna har format mitt liv..."

De orden har jag hört och läst många gånger och det finns säkert många med mig som kan skriva under på det. Men, det där tänker jag handlar om den vakna delen av livet. För mig gäller detta även nattetid, när jag sover.

Mardrömmar räknas inte till det positiva precis och det finns fler uttryck som med den företeelsen beskriver det värsta möjliga scenariot:

"Det vore en mardröm att..." eller "Inte i mina värsta mardrömmar kunde jag förställa mig att..."

Aldrig är jag så lycklig som när jag vaknar ur en mardröm och inser att jag är i sängen, ganska trygg och säker.

Jag har en återkommande mardröm fast den innehåller olika huvudpersoner. Eller mer olika huvudhästar och det är alltid samma "fasa". Så här är det...

Jag är på en tävlingsplats, oftast en jag varit på nån gång där jag vet hur det ser ut. Sen börjar eländet. Jag kan inte hitta i vilken box min häst står. Eller så hittar jag hästen, det är alltid en häst jag känner väl,  men är i så dålig tid att jag inte hinner borsta, utrustningen är borta eller så passar den helt plötsligt inte. Klockan går och starttiden närmar sig och jag springer bara runt, runt.

Inatt, eller snarare i morse för tack och lov var det dags att gå upp så sambon väckte mig, var det en ännu värre variant. Jag kunde inte programmet! Jag skulle rida en Grand Prix och kunde för mitt liv inte komma ihåg om jag skulle svänga höger eller vänster framme vid domaren efter hälsningen. Jag sprang runt för att hitta någon att fråga men plötsligt var det bara jag där. I boxen stod hästen med halm upp till magen och var inte färdig. Till min hjälp hade jag en helt främmande man med sina två små söner och de kunde ingenting. De små killarna lekte "Gömme" i halmen, fast de gömde mitt kandar. Pappan försökte sätta på grimman så han kunde börja borsta hästen och det gick ju naturligtvis inte heller.

Stresspåslaget när jag vaknar är totalt. Hjärtat bankar, svetten rinner och  jag har ofta svårt att släppa den drömmen. Den hänger med mig under dagen. Jag är fostrad in i sporten, det finns klara regler och dem bryter man inte mot ostraffat.

Att vakna ur mardrömmen idag var både jobbigt och skönt. Skönt för jag vet att jag har tid att läsa på programmet ordentligt om jag nu skulle starta en ny Grand Prix och jobbigt för att det finns en anledning till drömmen, en hög med saker som stressar mig. Jag har lärt mig att den där drömmen kommer när jag har mycket i huvudet eller när omvärlden är upp-och-ner.

Terrordåd i verkligheten, olösta problem på jobbet och en liten bugg i min organisation, det var anledningen till drömmen och att "min" gamle häst Hector åter var min tävlingskamrat.

Hector (e. Herkules - Obelisk) var ingen GP-häst men en hygglig St Georghäst så det var ju tur att jag aldrig styrde in i den där Grand Prix-klassen. Jag hittade en gammal bild på fina Hector och där även min underbara Borderterrier Penny är med.

Som av en slump har äventyraren Annelie Pompe idag, i sin tänkvärda krönika i Göteborgs-Posten, skrivit om att styra in hjärnan på det positiva.  Läs den här om du vill och pröva att stretcha tanken. Det ska jag göra, bort med mardrömmarna...


Läst 67669 ggr Kommentarer Kommentera

APR
05

Tack för hjälpen. Fast det var nog meningen....

Jag brukar säga att jag tror på ödet. Jag tror på lite annat också, som egen insats och inte minst hjälp från andra. Andligen eller från människan....

När någon går bort, någon som varit med och påverkat ditt liv är det lätt att hamna i en stunds eftertanke. Idag fick jag veta att "Farbror H" har gått bort. Det är ingen som jag haft nära mig på många år men det var han som startade "min" ridskola så jag äntligen fick börja rida. De var hans vision om en ny verksamhet som gjorde att jag fick möjligheten att utvecklas till det som är jag idag.

Hans fru, tant N hon stod för omsorgen och såg till att hästar och folk hade det bra. Alla barnen i familjen var med i stalljobbet och vi blev fina kompisar.

Vi fick lära oss att arbeta, hålla ordning och sköta hästar. Vi fick verkligen ta mycket ansvar och med det fick vi en god sammanhållning i stallgänget och många tillfällen att ha roligt på riktigt.

Hur? Jo, för nivån på ridningen tillät äventyr, bus, lite galenskap och tillfällen att få uppleva många olika hästar och känna på alla discipliner. Vi hoppade, red terränghoppning, vi simmade med hästarna och fixade hajker med övernattning. Vi red jakt på höstarna och hade riktiga Hubertusbaler. Vi fick vara med vid betäckningar och hjälpa till vid fölningar. Vi körde hö och hade ridläger. Ridskolan blev vårt andra hem.

Allt det där blev grunden till mitt beslut att ägna livet åt hästarna. Jag har aldrig ångrat det och jag är farbror H evigt tacksam att han gav mig möjligheten att få försöka.

Idag, när hästbranschen skakas av rapporter om utnyttjanden och övergrepp av unga i beroendeställning känns det väldigt bra att vi slapp det. Vi fick jobba hårt, men det gick ingen nöd på någon och vi hade roligt.

Farbror H var auktoritär, det var aldrig snack om att mopsa sig eller bjäbba. Vi gjorde som han sa och det funkade.

Jag tror han sitter i sin himmel och tänker: "Kajsa blev bra på det där med hästar trots allt. Tur att hon fick hålla på"

Tack.....  ♥


Läst 61853 ggr Kommentarer Kommentera

APR
03

Talang + träning = styrka

FEI World Cup Dressage Omaha 2017 är färdigridet. Den förhandstippade vinnaren  fick stå överst på pallen, Isabell Werth är svårslagen. Titta på hennes ansiktsuttryck när hon rider, hon tänker vinna! Det påminner mig om Anja Perssons fejs när hon hade bestämt sig för att vinna en medalj i pisten. Tunnelseende, på väg fram mot pokalen längst fram i ljuset. Då är den typen av människor svårstoppade och Isabell har en gudabenådad häst.

En begåvad häst är en förutsättning på WC-nivån, en begåvad och väl tränad häst. Mentalt stabila och mentalt tränade är också en förutsättning. Blott 10-årige holländska hingsten Cennin höll på att vända och springa hem direkt när han kom in på medellinjen, men ryttaren fick vänt tillbaka honom och tur var väl det för sen gick det lysande. En väldigt duktig häst med endast ett år i GP bakom sig.

Amerikansk publik är entusiastisk, Kristy Oatley fick mitt i programmet en mäktig applåd för en spektakulär ökning och hon verkade så-där-nöjd med det. Jag vet inte om jag tyckte att hästen verkade så berörd av detta men TV-kommentatorerna gick igång. De tyckte publiken skulle uppföra sig och sitta tysta och stilla och vänta med sina applåder, dressyrhästar är känsliga...

Jaja, när Laura Graves och hennes Verdades red sin uppvisning till hemmaplublikens entusiastiska applåder såg de att han inte ryckte på ett morrhår ens för han var ju van vid detta transatlanstiska sätt att visa uppskattning .

Just det, superkänslige Verdades var van och då funkade det fint. Alltså kan det vara en bra grej att sätta igång världen och öva på störande moment istället för att stänga av den när det är dressyr. Träning ger färdighet.

Det var ett gäng mycket duktiga och talangfulla hästar som visade upp sig i Omaha. Gamla rävar och "unga" talanger, två av hästarna var endast 10 år.

Steffen Peters häst Rosamunde var en av dem och en häst full med talang. Men den talangen, om det nu var just den, satte käppar i hjulet för henne och "det kokade över" bl a i piaffen.

När hästar, talangfulla eller ej, inte riktigt klarar av momenten i dressyren förklaras det oftast och även här i Omaha med att "de inte riktigt orkar" eller "är inte riktigt starka än". 

I Omaha var Rosamunde en av dem som inte var stark nog t ex för att piaffera korrekt och det blev heller inga vettiga övergångar piaff-passage.

En annan häst blev för kort i halsen, nosen hamnade för långt in. Det kommenterades med att hästen behövde "bli starkare i överlinjen för att komma ut med halsen".

Det är säkert en av de saknade bitarna, hästarna behöver bli starkare, endast talang räcker inte. Träning, träning, lite mer träning, en potion tur och tid brukar hjälpa för att utveckla en talang så att den bär skörd, ger framgångar. Endast talang vinner inga segrar på denna nivån...

Min reflektion i det här är varför hästar startas i så här stora sammanhang innan de är starka nog? Är det bara styrka som saknas?

Jag har en egen favorit i världstoppen (nu när Charlottes  Valegro är pensionerad) och följer du min blogg har du säkert fattat att det är Carl Hester. Han rider så jag blir tårögd. Han pratar om sin häst, sin ridning och sin värld så jag ömsom ler och ömsom blir nästan rörd och tänker att så skulle fler ta efter och göra.

Hans Nip Tuck har fått öva sig på att bli stor och stark, både i hjärta, hjärna samt i muskler. Han tittar ibland på domaren eller hittar en Pokémon i någon blomkruka men han ser ändå så nöjd ut. Han är inte den bästa hästen där i klassen, inte än, men det är ridning så håren reser sig på mina armar.

Alltså får Carl Hester min WC-pokal denna gången, för sin ridning och för att han är en jolly good chap.


Läst 59222 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
27

Visa, pröva, instruera, öva...

Visa - pröva - instruera - öva

Denna pedagogiska ramsa fick jag lära mig på Strömsholm, när jag gjorde min ridlärarutbildning. Om jag minns rätt så var det min hopplärare Pelle Fresk som stod bakom orden. Jag har också för mig att begreppet härstammar från den militära världen och att det från början bara var tre ord: "Visa, instruera, öva." Jag förstår precis varför den lite mer moderna, civila pedagogen la till ordet pröva, vi människor lär oss bättre om vi får prova oss fram litegrann. För detta gäller när människan ska lära.

Hästen då, hur lär den sig? Det är en delikat och spännande uppgift att utbilda en häst och emellanåt lite mindre lätt.

Det gäller att skilja på vad som är vad, lär du in nytt, övar du på något ni redan bekantat er med eller tycker du att du måste korrigera ett felaktigt beteende hos hästen?

Kapitlet korrigeringsridning har en tendens att växa över breddarna om ryttaren inte tänker sig för. Vi pratade om detta i helgen när jag var på jobb i en annan del av Sverige. Det är alltid roligt att prata ridning inför en intresserad publik.

Det är så väldigt lätt att bli frustrerad i sadeln och att därför handla innan tanken är färdig. Vips är korrigeringsridningen där och den kräver verkligen en rutinerad ryttare som vet precis vad den håller på med.

Att korrigera är inte att straffa hästen och tala om för den att den är dum i huvudet. Det är inte heller att uppdatera sporren till någon vassare modell med trissa på eller att betsla upp till det där superbettet som lovar att hästen "går på tygeln" eller hoppar 1.40 i ett huj.

Korrigera är att lösa ett problem, att hitta ett annat sätt att visa hästen vad vi vill att den ska göra istället för det den för tillfället gör.

Just det, VISA hästen vad vi vill att den ska göra, inte bestraffa den för det den gör. Någon har ju missat från början annars hade hästen med all säkerhet gjort mer rätt. Ur vår synvinkel, hästen har inget ansvar.

Uppgiften vi tränare och ridlärare har är att lära ut god ridning och ge hästar bra utbildning även om vi gör det i lite olika sammanhang. Att stoppa dålig ridning är precis lika viktigt. Det behöver inte vara exceptionella scener t ex på en framridning eller tävling för att vi ska agera. Det är fullständigt tillräckligt att förklara varför, samt plocka av sporrarna från en ryttare som använder dem på ett felaktigt sätt, eller förklara att det där tämligen skarpa bettet inte alls fyller den funktion som den orutinerade ryttaren tror utan faktiskt ställer till större problem.

Det behöver inte bli uppträden och hårda ord, bara stanna upp ett ögonblick och förklara vad som är god ridning. Det är dessutom oftast en uppgift långt över den normala hobbyryttarens kompetens att korrigera en häst. Är det av nöden tvunget ska den uppgiften skötas av ett proffs.

Vanlig fortskridande utbildning kan vi klara av tillsammans, under ordnade former. Så fortsätt att utöva god ridning och håll etiken högt!


Läst 43623 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
21

Ett ben i varje hörn

"Fyra ben ett i varje hörn, huvudet fram och svansen bak." Enkelt va, en häst är väl en häst?

Ridhästens exteriör är intressant för det spelar en stor roll hur hästen är "ihopskruvad" när det kommer till hur den ska ridas och oftast hur den kommer att kunna röra sig. Jag säger oftast för jag har haft hästar vilka betraktats som exteriöra katastrofer och jag har startat Grand Prix med dem ändå. Hästar är otroliga atleter, kan du hitta ett sätt att hjälpa dem hittar de ibland ett sätt att ta sig förbi sina exteriöra begränsningar.

Jag läste ett väldigt intressant blogginlägg, Avelstankar , skrivet av en uppfödare. Hon tog upp mycket av det jag idag som dressyrryttare och tränare funderar över gällande hästens exteriör när jag rider, undervisar och tittar på hästar i största allmänhet.

Till exempel de numera så eftertraktade "spänstiga frambenen" (ett uttryck jag stulit av en TV-kommentator). Det vevas... och det är långtifrån alltid så att frambenens vevande tillför något positivt för hästens trav. Korta ryggar är en annan vad jag skulle kalla ganska modern avvikelse från det önskvärda, särskilt när den korta ryggen kombineras med stora spektakulära gångarter. Det hästlivet blir inte enkelt...

Det borde vara självklart att utgå från exteriören när hästar utbildas men så är det inte. Hög eller låg halsansättning, korta eller långa ryggar. Platta kors och raka haser eller vinklade kors med mycket vinklade haser. Detta är exempel på exteriöra egenskaper som spelar ganska stor roll för hästens arbete som ridhäst.

Att rätt av säga att alla hästar ska ridas si eller så överensstämmer inte med hästarnas verklighet. Ett bra exempel tycker jag är det ytterst populära begreppet "att rida hästen lång och låg". Det är inte hugget i sten hur den formen ser ut. Det är inte frågan om att det ska vara x antal cm mellan hästen haka och marken utan var hästen hittar balans utan att bli för lång och i framvikt.

Det är vanligt att hästen hamnar just i framvikt när ryttaren tror att den rider hästen "lång och låg" eller att "hästen stretchar överlinjen". Det finns många fler parametrar än att hästen har nosen i backen att ta hänsyn till när jag som ryttare väljer att rida hästen i en låg/lägre form.

Att eller hur hästen arbetar med sin rygg är ett annat ämne som ofta kommer upp på mina träningar. Inom det området finns det om möjligt fler påståenden om hur och vad som är rätt. Men det släpper jag så länge...

Det är, om man kan sitt TR (Tävlingsreglemente II dressyr), väldigt viktigt att hästen kan visa upp olika varianter av skritt, trav, galopp samt övergångar. Allt med bibehållen takt och balans. (Det finns bra beskrivning där exakt vad domarna ska titta på.) Förutom alla rörelserna då. Där i ligger en av dressyrens stora svårigheter...


Olika men ändå lika.


Läst 45308 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
14

Ridlära i all evighet och helst en stund till.

Ridlära, ridning i teorin är intressant. Det kan vara långt emellan teori och praktik men det är fantastiskt mycket bättre om de båda sakerna gick hand i hand. Nu pratar jag om inverkansridning.

Jag hävdar att många ryttare skulle utvecklas snabbare och bättre om de hade mer kunskap om, i teorin, hur en häst fungerar rent mekaniskt och att de fungerar olika utifrån deras exteriöra förutsättningar. Jag brukar smyga in teoretiska "kontrollfrågor" när jag undervisar och blir ofta fascinerad över hur många olika tolkningar det finns på begrepp som t ex "att vara på tygeln" eller begreppen ställning och/eller böjning.

Det där med att veta varför är underskattat. Vad du ska göra går snabbare att fatta, men vet du inte hur eller varför blir vad en ganska värdelös kunskap i längden.

Här är några exempel på saker som alla ryttare vet eller åtminstone har hört upprepade gånger om vad en häst ska.

Hästen ska bli snabbare och kvickare, om inte i "fötterna" så i uppmärksamhet och reaktion.

Alla hästar ska rakriktas, komma framför skänkeln samt "lyfta" upp sin framdel. Den ska ställa, böja eller formas runt innerskänkeln. Den ska vända på en femöring, den ska spåra och gå med lätt elastisk kontakt.

Hästarna ska kunna växla tempo snabbt som en huggorm blinkar, vanligt förekommande är "fem steg fram - fem steg tillbaka".

Hästens bakdel ska in under, den ska skjuta på och bakbenen ska aktiveras. Bogarna ska sitta på plats, framknäna och manken ska upp (i alla fall på dressyrhästarna).

Schwung i traven, tryck i galoppen, lätthet i framdelen och hästen ska arbeta genom ryggen och gå med eftergift, lätt kontakt samt med munnen stängd.

Amen... Det är tur att inte jag är en häst för det där är mycket!

Rättställd, felställd, motställd, rakställd.

Böjd eller förböjd, i halsen eller i bålen?

Bakbenen undersatta, för långt bakom, för långt under och spårar hästen?

Håller hästen huvudet rakt eller på sned, är nosen i, bakom eller framför lodplanet och vad är i så fall lodplanet? Är nacken någonsin högsta punkten och om inte, varför då?

Allt det här går att läsa sig till och det förenklar och borde vara självklart att inte bara veta att, utan även hur och varför. Inte minst för hästarna skull...

Här spåras det och detta tog en bra stund att få till, i solsken på årets första utomhusträning!

 


Läst 54919 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Kajsa Boström

B-tränare Kajsa Boström har en orubblig filosofi – det är aldrig hästens fel när det blir problem. I bloggen "Tränar-Kajsas betraktelser" kommer vi få ta del av hennes tankar om ridsporten – ur ett annorlunda perspektiv.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Kajsa bestämde sig för länge sedan att hästar skulle bli hennes liv och hon brinner fortfarande för att lära sig och sina elever mer.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv



Populärt hos Charlies

Husbloggare

Gästblogg: Är de goda (rid-)råden verkligen goda?

Gästbloggen

Tävlingen i söndags och en förmiddag hemma!

Therese

we tävling

Portugal-bloggen

Till Husbloggarna