Med WC-finalen i färsk minne kanske någon funderade på var de holländska ryttarna höll hus. Ja, UK hade också endast en av sina toppryttare på plats. Vad sådant beror på kan vi bara spekulera om.

Vad jag däremot vet är att Holländska dressyrlandslaget hade finbesök på sin landslagssamling idag! De har kliat sig i håret, tänkt ett extra varv och kommit fram till att det skulle vara bra att få lite nya influenser och goda råd utifrån.

Alla vill ju bli bättre och idag krävs det riktigt duktiga krafter på alla nivåer för att hävda sig i dressyrtoppen.

Vad gör de då? Jo, de valde att fråga och bjuda in en av de allra bästa, Kyra Kyrklund.

Vet att hon funderade nån dag på denna förfrågan men sen segrade nog nyfikenheten.

Så idag var det dags och dagen har fallit väldig väl ut. Positivt och lyhört från lagledning, ryttare och åskådare. Tänk vilken boost, att få in nya tankar och arbetssätt.

Det är ju ganska enkelt Kyra bor ju på andra sidan vattnet.  Så nu har hon en fot i många landslag. Portugal, Irland, Danmark och nu Holland

Detta kan man kalla ett internationellt arbete! 

Här är de efter dagens arbete, med Hollands förbundskapten Alex van Silfhoud andra från vänster.  

Några av de som deltog:  Dinja van Liere, Marieke van der Putten, Thamar Sweistra, Hans Peter Minderhoud och Adelinde Cornelissen. Ett stjärnspäckat gäng!

Vi är bättre tillsammans, det tjatar jag alltid om för ingen kan allt.       Hejhopp //Kajsa

                                                                Foto:Privat

Vår i luften!

De här dagarna tidigt på våren är underbara. Hästarna går utan täcken i hagarna, det är lagom lerigt och fåglarna sjunger så jag blir lycklig.

Ännu gladare och lite översvämning i hjärtat blev det när detta klippet dök upp i fb-flödet. Kolla på Absolute Love eller Lillan!

Absolute Love f. 2005  e.Almoretto  ue.Rasberry (aka Loppan)

Lillan föddes 2005 hos en av mina ryttare, Camilla Torsmarker i Falkenberg. Camilla hade ridit Lillans mamma i fälttävlan och även varit med och tränat dressyr för mig. 

Sen fick Camilla två barn, tiden blev knapp och vips var det dags att rida in Lillan. Hon startade sin karriär som mamma Loppan med fälttävlan och gjorde det bra. Sista fältävlansstarten var 2014, sen var det skador blandat med hoppning lätt dressyr. 

Där blandade jag mig i för Lillan hade väldigt lätt för att byta galopp. Minns fortfarande Camillas min när jag sa att det var dags att köpa ett kandar, vilket då var obligatoriskt i Msv dressyr.

Det visade sig vara en god idé att byta gren. Hästen höll sig fräsch och hade en fin utvecklingskurva. 2013 tävlade Lillan och Camilla i L:B - L:A dressyr och 2017 debuterade ekipaget Intermediaire I på nästan 63 %

De fick några år i den klassen. Lillan bytte fint i varje men hade lite svårt med piaff och passage så vi hann inte riktigt bli färdiga för vidare äventyr. 2019 på hösten gjorde de sin sista och faktiskt bästa start, för då visade en 

gammal senskada sin fula nuna igen.

Det blev många veterinärbesök, mycket funderande och rivande i håret för veterinären. Skadan var ganska oklar, precis som hältan var mycket diffus. Men det blev inte riktigt bra ...

Domen föll och Absolute Love blev utdömd 2020. Nu fick hon gå hon hemma i hagen hos Camilla, ihop med sin yngsta dotter och familjens ponnyer.

Men som jag alltid säger, hästar är fantastiska och våren 2021 travade hon fint i sin stora hage. Kanske ett resultat av ett hovslagarbyte ihop med den långa vilan?

Camilla satte lite försiktigt igång Lillan igen, red på de halländska åkerkanterna och nu går Lillan alltså som läromästare. I fälttävlan med Camillas äldsta dotter i sadeln!

Är inte det en solskenshistoria att förgylla en redan fin vårdag med? Jag lipade nästan en skvätt när jag såg filmen, den hästen har förvånat mig många gånger.

Jag säger det igen, räkna aldrig ut en häst eller säg att den "inte räcker till" innan det är vägs ände. Det kan du få äta upp.

                                             Ha en fin påsk och ut och galoppera i det fina vädret!   // Kajsa

Det är OS-tider och jag gillar att titta på sport. Kanske inte så mycket för att se hur medaljerna fördelas utan för att se hur de gör, de som är bäst på sina olika grenar. Att jag lipar när svenskarna får medaljer är mer att tävlingsmänniskan i mig känner tillfredsställelsen över att långt och stretigt kämpande får belöning.

Skidåkningens olika grenar är mest intressanta. Ja, Nils van der Poels skridskoåkning, eller hans ytterst genomtänkta satsning kan väl ingen låta bli att imponeras av.

Mitt i detta dimper det ner nya anmälningar och videoklipp om att hästar behandlas illa, från hästsportvärldens olika hörn. Det gör mig riktigt förbannad och detta inlägg långt. 

Jag har ett tufft år bakom mig vad det gäller motivationen för mitt jobb som tränare men även bloggare, mycket beroende på all negativ rapportering om tränare och tvivelaktiga träningsmetoder. Jag har oerhört svårt att förstå hur vuxna, rutinerade och i oroväckande många fall välmeriterade människor fullständigt tappar sitt omdöme. Hur ska jag kunna påverka det?

Ett väldigt tråkigt exempel som dök igår var ett filmklipp på hur Sir Mark Todd, en av väldens mest meriterade fältävlansryttare/tränare piskar på en häst för att den inte vill hoppa ut i vatten. Idag ber samme man, i en artikel i brittiska Horse&Hound om ursäkt för vad han gjorde den där dagen 2020.

Vet ni, jag tror hästen struntar i den ursäkten. Jag struntar också i den, jag vill se en annan inställning och det generellt. Jag vill se att sporten blir bättre, att vi tar ett kollektivt ansvar och helt enkelt uppför oss.

Det sitter en ryttare på den hästen som inte vill hoppa ner i vattnet, det står människor runt och tittar på. Ingen ser ut att reagera när Sir Mark Todd tappar sitt omdöme. För jag hoppas verkligen han har en syn på hästar och träning till vardags som inte innefattar den typen av agerande. 

Filmen är alltså från 2020, anmälningar som kommer in är sällan från dags dato. 

Det var inte bättre förr, mitt första minne av hur en människa tappade det, var när jag såg hur ridskolans hovslagare slog hästen med raspen för den inte stod still i skospiltan. Vem i hela friden får för sig att slå en häst med en rasp?

Kanske slog han av någon annan anledning, han var alltid arg. Vi var livrädda för honom, jag var nio år och begrep inte så mycket om hästantering. Men det var på 60-talet, då var det var mycket närmre till att banka till en häst. Nu på 2020-talet har vi kommit så fantastiskt mycket längre ...?

Jag har också andra tidiga erfarenheter som jag helst önskar jag aldrig fått. När jag förstummat eller mer förskräckt sett hur mina "förebilder" hanterat hästar. Jag vet att det är lätt att hålla tyst, att förtränga eller kanske bli rädd.

Vi behöver alla rannsaka oss, se oss själva i ett perspektiv utifrån. Det gäller professionella som amatörer, ryttare, kuskar, hästskötare, hovslagare och åskådare. Precis alla.

Vi människor tar intryck och gör ofta som andra gör, vi har förebilder och idoler. Det är bra, någon går i ledning och drar andra framåt. Som hopplandslaget skulle jag kunna säga, de bryter isen och andra vågar kämpa för att vinna i de största sammanhangen.

Men, vi behöver bli fantastiskt mycket bättre på att sänka acceptansen för hur vi uppför oss överallt och hela tiden. Det är inte ok att hugga och slå, det är inte ok att använda otillåtna eller ens tvivelaktiga träningsmetoder, vem som än gör det. Även om det leder till bevisad "framgång"! Att det finns mycket pengar i sporten är ingen ursäkt.

Allting vi gör sprids som ringar på vattnet, både bra och dåligt. Vi rider på en framgångsvåg i svensk ridsport, låt den vågen innefatta allt och alla. Det finns inte längre några s k "hidden corners". Alla och allas ridbanor, med eller utan kameror, ska alltid vara bra arbetsplatser för folk och hästar.

Kunskap, kunskap och mer kunskap. Lägg till empati, pedagogik och tid sen är du hemma. Inse att hästen endast deltar för att DU vill! 

Jag är trött på att läsa om tråkiga händelser. Trött på att tjata, för ibland döva öron om att "ovilliga" hästar kanske är sjuka även om de för dagen inte tydligt haltar. Trött på att allt ska gå så fort ...

Mest trött är jag på att försvara mig och mitt jobb mot de externa grupper som på något märkligt vis vill göra hästsporten till en slagpåse, ett bevis för att ALLA och inte ett fåtal sporthästar far illa. 

Kom igen nu, gör bra saker. Jag vill känna glädjen i jobbet igen. Vi har ett kollektivt ansvar och vi kan!

                                            Rid väl!  //Kajsa

Bett, en djungel och jag är ytterst skeptisk till att lösa problem med att byta bett. Jag har mina favoriter och hittills har det visat sig att de räcker gott. 

I somras råkade en av min hoppryttare ut för en olycka. Hon satt och galopperade på sin ridbana och ...  Just det, sen mindes hon inget mer förrän hon var sjukhus och fick vård för diverse skador.

Bettet, någon variant, var gjort i gummi/plast och rök helt enkelt av. Hästen låg kanske på en smula och när bettet small av i munnen fick den spader. Det är iallafall vad ryttaren i efterhand kom fram till, det fanns inga vittnen och bettet var i två delar.

Tjejen hade änglavakt, skadad ländrygg och hjärnskakning. 

Vi pratade bett efter det, i alla mina träningsgrupper berättade jag det som hänt och varnade för den typen av bett. Det visade sig nämligen när vi kollade att det händer då och då att denna typen av bett går av under ridning.

Idag var det dags igen, det raka gummibettet gick av.

Som tur var stod hästen stilla, med tränset på. Helt plötsligt hängde bettet tvådelat utanför munnen. Hur det nu gick till?

Det finns en metallvajer i bettet, ska den månne fungera som armering? Den var också av ...

Idag var turen på rätt sida, hästen stod still och ryttaren hade inte suttit upp.

Varför red då en av mina ryttare med ett sånt bett som jag inte gillar?

Relevant fråga och svaret är att bettet följde med i hästköpet som nyligen gjordes. Så för att inte ändra på allt tänkte ryttaren att hästen skulle få gå med det bett den var van vid. Tanken var god!

Nu satte vi på ett vanligt tränsbett i metall och hästen reagerade inte på förändringen överhuvudtaget.

En reflektion i efterhand ger att jag har vid något enstaka fall, tror jag, varit med om att ett metallbett gått i delar, men aldrig under ridning.

Jag kommer i fortsättningen vara väldigt noga med kontrollera, om det kommer en häst med gummibett, varför den har det. Dessutom be ryttaren kolla konditionen på bettet mycket noga innan de sitter upp.

I min värld är den typen av bett en onödig variant. En skitgrej helt enkelt.

                          Ha koll på er utrustning!  // Kajsa

Fiffigt va´?  Jag smäller till och gör två inlägg samtidigt!

Först ska jag sammanfatta lite vad som hänt denna långa tysta period. Det är lagom spännande så det går snabbt.

Jag har jobbat, jobbat, varit på Ryttargala, jobbat och sen jobbat lite till.

Vad det gäller galan på Grand Hotell i Stockholm var det en trevlig och lättsam tillställning. Vi minglade och åt god mat. En höjdpunkt var när jag i början av kvällen äntligen fick äntra scenen.  

                                                                 Foto: Caroline Eriksson

Den med gott minna vet att förra årets gala blev digital, då fick jag hämta mitt pris som Året Tränare 2020 på Tempo nere i byn. Vår lokala postombud, men det funkade ganska bra det också.

I år var mitt ärende på scenen att agera prisutdelare till hopptränare Maria Grane, Hammarö, som utsetts till Årets Tränare 2021. Ett ärofyllt uppdrag och roligt att få se Henrik Johnsson på nära håll.

På jobbet har det varit en bra period, alla hästar har varit friska och jobbat på med sina ryttare. Jag har nya hästar uppe i svårklassnivå i både hoppning och dressyr och det är väldigt spännande! 

Jag har några nya och riktigt inspirerade ryttare i gänget, det stimulerar en gammal ridhusräv som jag. 

Det som för närvarande fungerar sämre är att hitta nya hästar till de som söker. Det gäller både till privatryttare och ridskolor. Just idag känns det närmast hopplöst. Vi hade äntligen hittat en häst åt en av mina ryttare som letat länge men den passerade inte veterinärkontrollen med godkänt. Cystor av alla skitgrejer ...

En annan sak som dragit ner mitt annars vanligen godmodiga sinne är att tränarkårens goda renommé naggats i kanten av tråkiga händelser. Det är inte roligt när representanter för vårt yrke av olika anledningar hamnar på löpsedlarna. Det drabbar hela ridsporten och det har vi inte råd med.

Vi behöver alltid sätta hästarnas väl i första rummet och som god två, alltid se till att vi behandlar människorna runt oss minst lika bra. Som ledare ska vi alltid föregå med gott exempel, även om det skulle inkräkta på vad vi ibland personligen tycker. Väldigt enkelt egentligen och nog om detta.

Jag har precis börjat min julledighet och med denna korta sammanfattning av höstsäsongen väntar jag in julefriden.

Inlägg två: Slå det här om ni kan!

Ja det skulle vara intressant att höra om jag möjligen kan bli förbisprungen.

Mina ryttare har det gångna året sett till att föryngringen i sporten fortgår och det har gått bra för alla. Tror vi landade på sju små bebisar senast vi räknade.

Nu till det jag undrar över om inte det är svårslaget/ett rekord. Vad det gäller koncentrerat barnalstrande i ridsporten alltså.

Jag har ett gäng ryttare som sen några år oftast tränar ihop och tre av dessa har i år fått varsin liten tjej. Bonnie kom i juli, Elsa i oktober och den sista lilla kom igår, lite före utsatt tid.

Ser ni lektanten/ponnyridningen i ridhushörnet?

Jag är väldigt glad åt dessa fina barn och deras mammor, faktiskt lite rörd. (Men det säger jag inte till någon)

Fram i mars är alla mammor säkert tillbaka i sadeln igen och det ser jag fram emot!

Jag har under året, från olika håll, fått många önskemål eller tips om vad jag ska skriva om i min blogg. Jag läser allt, jag lovar men sållar ganska hårt. J

Jag luftar här mina tankar och teorier och vill bara skriva om saker där jag har "ordentligt på fötterna".

Men fortsätt gärna komma med önskningar, ibland tänker vi kanske i samma banor?! 

       God Jul!! Rid väl och ta hand om varandra! // Kajsa

Ansvar och kunskap ger god hästhållning.

Hästens väl skall alltid vara i fokus, för hästen har inte valt att delta i din verksamhet eller i dina drömmar.

Just det, tänk på det en stund ...

Hästen har aldrig valt att delta, det är vi som sätter hästen i den situation den befinner sig i. Uteslutande på våra villkor och utelämnade åt vårt omdöme och våra handlingar.

Av den anledningen har vi ett stort och 100 % totalansvar för att hästen har det bra. Alltid.

Vi kan aldrig skylla ifrån oss, lägga skulden på någon annan om det visar sig att hästen farit illa. Varför skriver jag om detta idag? Läs artikeln 

https://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/tavlade-med-preparerade-benskydd-stangs-av.htm

Vi kan inte säga: "Det var inte jag!" när vi till exempel ertappas med att rida med manipulerade, dubbförsedda bakbensskydd. Att utrycka sig så hamnar på sandlådenivån.

Det går inte heller att påstå att det skulle vara tillåtet att använda dubbförsedda benskydd  bara för att de gick att köpa hos handlaren.

Det handlar om ansvar, att ta ansvar för allt du gör, även det du gjorde men aldrig borde gjort. Tar du ansvar för ditt agerande framstår du i alla fall inte som en riktig ynkrygg med dumstrut på huvudet när du blir påkommen.

Att göra rätt alltid är nästan omöjligt, men mindre felbeslut och felsteg drabbar inte hästens välbefinnande. Otur kan alla ha och det kan vi inte heller styra över. 

Men, det är inte otur att använda förbjudna träningsmetoder, förbjuden utrustning eller övervåld. Det är inte tillåtet att försöka höja hästens prestation genom att tillfoga den smärta.

Detta gäller alla som i någon form håller på med hästar och hästsport, elit- som hobbyutövare.

Eliten har ett stort ansvar. De andra, amatörer och okunniga , gör gärna som de där framgångsrika gör. Strålande när det gäller allt som är bra för hästarna och total katastrof när det handlar om den andra delen.

Att hantera hästen väl gäller alltid, inte bara när någon utomstående ser. Det jobbet som funktionärer, stewards och överdomare har vid tävlingar, att se till allt allt går rätt till, det har du som ryttare alla dagar i veckan året runt.

Det finns inga förmildrande omständigheter, inte en enda om du bär dig illa åt mot eller tränar din häst med otillåtna metoder. Inte kändisstatus, pengar, kultur eller ens brist på kunskap.

Skulle du ha otur när du tänker och ta dåliga beslut så ha kurage att stå för de felbesluten när du blir påkommen. För påkommen blir den som håller på med den typen av fulspel mot hästar, förr eller senare. Dumstruten på och skäms, tänk om och gör rätt. Förhoppningsvis kan du.

Våld är aldrig rätt ...

                            En för dagen upprörd Kajsa

Galopp ...       

                                                            Foto: T Thörnell

Jag brukar säga att få galoppera över en äng, att känna fartvinden tåra ögonen, det är då jag kommer ihåg varför jag älskar hästar och ridning. Att känna hur hästen och jag tillsammans tar oss fram med kontrollerad kraft och samspel.

Det där är drömmen, galopp kan också ställa till det för många ryttare. Tänk nybörjarna! Säger ridläraren "Galopp!" darrar nog både en och annan i sadeln och undrar hur det ska sluta. Själv var jag ingen modig ryttare i början, jag ville gärna ha de snällaste ponnyerna. Galopp var inget jag hade behov av, helst av allt var jag i stallet och ryktade.

Hästen är fantastiskt bra på att galoppera, i allafall de flesta hästar. När vi klättrar upp i sadeln och ska börja bestämma, då kan det bli problem.

Galoppens naturliga tretakt är den vi behöver förvalta. Fotflyttningen yttre bak, samtidig inre bak/yttre fram, inre fram och sen det mytomspunna svävmomentet. Tadaa!

Nu är ibland verklighetens galopp inte riktigt där i tretaktens guldrytm och vad har hänt då?

Är hästen frisk, vilket alltid är det första att fundera över, beror rytmrubbning i galopp på felaktig ridning. Det finns undantag, till exempel om hästen är travare. De har sällan galoppen kvar som naturlig gångart. 

Fyrtaktsgalopp är aldrig hästens påfund utan något hästen får ta till då vi sätter den i en balansmässigt omöjlig situation. Svävmomentet i galoppen försvinner för hästen upplever att den har dålig balans och behöver ha sina ben i marken. (Litet undantag är fyrsprångsgalopp, den som galopphästar använder.)

Islandshästar har fler gångarter än den vanliga hästen. En fyrgångare har tölt som tillägg och en femgångare har också pass på sin repertoar. Galopp är nog den gångart de använder minst.

Jag har till och från under åren jobbat lite med islandsekipage. Det är en utmaning för mig som tränare och väldigt intressant. Just galopp blir ofta en stötesten, för många islandshästar kan inte galoppera i normal fart. Det är oftast full fart, i affekt ...

Eftersom jag är nyfiken har jag försökt sätta mig in i tänket hur islandshästar tränas och tävlas. Jag har läst den litteratur som används vid utbildningar och snokat lite överallt. När jag lyssnade på en podd, Nattfari hörde jag för första gången uttrycket "galoppångest". 

Galoppångest är alltså något hästen drabbas av, inte ryttaren som man skulle kunna tro. Det låter dramatiskt men är inte så farligt och går att rätta till om man tar sig tid och en allvarlig funderare på hur man tränar sin häst. 

Hög fart löser sällan eller aldrig problem. Högt tempo i galopp är långa språng, kort tempo är korta språng. Rytmen ska vara samma, tretakten får aldrig gå förlorad. Hästen behöver tid för att korta och länga sprången med bibehållet svävmoment och den behöver använda sin hals att balansera med. Ryttaren ska som alltid vara en tillgång för hästen, aldrig en belastning på ryggen.

Just nu har jag tre islandsekipage bland mina ryttare. Två som tävlar, på olika nivåer och en hobbyryttare. Ingen av de hästarna har kunnat galoppera med bärighet och svänga i balans. Hos en av hästarna har vi nu lyckats bryta "galoppångesten", eller snarare lärt hästen att bära ryttaren i ett balanserat tempo. Häromdagen kunde den hyggligt lugnt fatta galopp och bär sin ryttare med godkänd lugn tretaktgalopp, rakt ut och igenom två hörn. 

Hästen grundläggande utbildning, oavsett ras eller i vilken ålder utbildningen startar går ut på att hästen i samtliga gångarter ska förstå och acceptera utrustningen, vikten på ryggen och ryttarens inverkan. Den ska kunna arbeta avspänt och med god lösgjordhet, oavsett ras eller gren.

Det går inte alltid enligt handboken och vissa hästar kan sätta den skickligaste utbildaren på prov men då får vi tänka ett varv till och inte göra hästen till problemet!

                                       Hopp i galopp!  // Kajsa

OS i Tokyo, EM och SM i alla de former, Unghäst-VM och inte minst 

Para-OS i Tokyo. Bilden är från dagens Kür-final. 

Stora evenemang i ridsporten med fina prestationer har duggat tätt ett tag. Vi har kunnat se de mest otroliga hästar uträtta mästerverk med sina ryttare. Stort, stort.

Ett lite mindre evenemang, Lag-SM i dressyr reds i helgen i ett regnigt Östergötland, närmare bestämt på Kimstads RF.

23 lag var anmälda i år. Det är bra att vi kan få ihop så många lag på den nivån! Tävlingen rids idag i MSV:A / St.Georg och Intermediaire I.

Det är klubbar som har haft med lag sen jag red Lag-SM när det var nytt i ridsporten och andra helt nya klubbar. Idag kan distrikt sätta ihop lag, så alla ryttarna i ett lag behöver inte rida för samma klubb längre. Det är också bra för då får fler chansen. Att tävla i lag är både roligt och nyttigt för oss individualister inom dressyren.

Läste på precis på fb att till exempel Fagersta RK hade med ett lag för första gången i världshistorien. Den som lyckligt skrev om det var deras lagledare Lena Svensson. Hon har varit med länge, bland annat som landslagsryttare, tränare och domare. Jag lärde känna henne på Strömsholm för många år sen, jag gick RIK I och hon var andra eller tredjeårs elev. Vad jag beundrade henne och hennes Quick.

Idag jobbar hon i Svenska Ridsportförbundet, med den äran.

Ett annat av lagen var Västergötlands Distriktslag. Hur det kom sig att ryttarna bestämde sig för att sätta ihop ett lag vet jag inte. Men vad jag vet är att de lite i sista sekunden rekryterade en av mina ryttare Elin Gustavsson/Bollebygds RF då de var en man kort. Det behövs egentligen fyra ryttare men kan gå med tre.

Elin frågade mig vad jag tyckte, tanken var att hon skulle vara den som red Intermediaire I vilket hon bara gjort en gång innan! Kör sa jag, en erfarenhet och ett roligt äventyr!

Nu hann det hända lite innan tävlingen gick av stapeln. Förbundet hade uppmärksammat att Elins kval till Intermediaire inte ridits ihop på rätt vis. De nya kvalreglerna är något svåra att tolka ... Resultatet blev att hon inte kunde starta i laget och inte hade hon några giltiga kval heller. Resultatet från debuten i klassen, som reds i juli, ströks också. Pyspunka på roligheterna kan jag säga.

Men ryttare är oftast av gott krut och allt löste sig. Distriktslaget ställde upp med sina tre återstående ryttare och Elin åkte med, hejade på sitt lag och red kringklasser. Laget kämpade lite i motvind och hamnade inte i den översta halvan men fick en rolig (fast regnblöt) helg. 

Elin bet ihop, red sina kringklasser så fracken stod rätt ut och åkte hem med placering och två nya giltiga kval!

Så lilla orten Bollebygd, knappt 4 mil öster om Göteborg, med sina ca 6000 innevånare kan ståta med en ridklubb som haft två svårklassryttare med i Lag-SM  2021, även om en fick lämna w o.

De två, Fanny och Elin har följts åt i sina ryttarkarriärer sen ponnyårens Elitlagstävlingar. Nu har de varsin stor häst som de ridit och utbildat sen de var unghästar. Fanny har studerat i det civila och jobbar som ingenjör, Elin har studerat ridning och jobbar som unghästutbildare.

Så i det lilla sammanhanget ute på landet finns det också stora ryttare. De som för det mesta i det tysta kämpar på för att komma uppåt och framåt. De som när lika stora drömmar som alla andra. Heja alla er i de lite mindre sammanhangen, kämpa på!! 

Grattis också till Louise Etzner - Jakobsson som just idag red hem en silvermedalj i Para-OS!

Ridsport-Sverige har fullt med kämpande ryttare, det ska vi alla vara stolta över!

                                         Jag tar av mig hatten! //Kajsa

"Hjälp, hästen passar i skritten!"

Ve och fasa, lite skämmigt och hopplöst läge ...  Eller?

Skritt är nog den av hästens gångarter som det finns flest olika teorier om hur den ska behandlas. Förr sa de kloka att skritten inte skulle ridas(arbetas)alls för då förstörde man den. En inte så genomtänkt teori kanske.

Läser jag i Ridhandboken 1, den nya omarbetade utgåvan:

"Skritt är en gående, fyrtaktig rörelse" osv. Lite längre ner i samma stycke står:

"Förutom en ren fyrtakt är det ett grundkriterium för samtliga skrittempon det avslappnade gåendet (rörelsen genom kroppen - huvudet gör nickande rörelser framåt - nedåt). Samtidigt ska emellertid energin behållas."

Plättlätt!?

Skritt är precis samma som de andra gångarterna, olika lätt hos olika individer men ofta underskattad att använda. Jag har funderat i flera dagar på vad det är som händer i hästkroppen när den bestämmer sig för att gå från fyr- till tvåtakt. Det är väldigt svårt att se eller förstå sig på.

Slängde ut min fundering i ett inlägg på fb men det blev som jag misstänkte inte rätt. De flesta läste in att jag frågade efter varför hästen började passa eller hur jag skulle komma ur det. Fel, jag var mer ute efter vad det är som kuggar ur i hästkroppen och hur det tekniskt går till.

Sen ngt år tillbaka har jag en häst i träning som verkligen är befäst i sin pass. Den har en tämligen lång tävlingskarriär bakom sig där den haft med sig sin pass och det har varit och är frustrerande för ryttarna.

En vanlig anledning till passartad skritt är brist på eftergift och det är nog de flesta medvetna om. Därför blir det lite skämmigt ...  Nu kan det ju finnas fler anledningar och det gäller att vara flexibel i tanken. Leta lösningar som både häst och ryttare kan hantera. 

Idag när tack och lov de flesta kommit på att ridbanan inte behöver frekventeras så fort det ska ridas ökar möjligheterna att hjälpa hästen. Till exempel skritta i lite oländig terräng där hästen behöver se var den sätter fötterna.

Passartad skritt finns på alla nivåer. Vid en tävling jag var på nyligen såg jag hästar med tveksamt ren skritt i alla olika klasser som reds där. Såväl lätt som medelsvår och svår klass.

Passartad skritt är ett problem att jobba med, inte ett problem att generat gömma och hoppas att ingen ser. Att skuldbelägga ryttaren gör ingen skritt bättre och hästens fel är det definitivt inte.

När OS-dressyren reds i Tokyo fanns passen också närvarande. Till exempel Isabell Werths Bella Rose ligger farligt nära tvåtakten i skritten, vem skulle säga att Isabell rider med tveksam eftergift?

Så jag slår ett slag för skrittarbete utomhus, off-road och inte bara på hängande tygel. Eller använda bommar i övningar som inte krånglar till det för hästen.  Det går oftast att hitta lösningar.

Kom ihåg, misstänker du att hästen har fysiska problem då är det bums till veterinärkliniken. Sen kan du öva på igen.

                          Skritta lugnt!  //Kajsa

Svenska hopplaget i Tokyo-OS, jag tar av mig hatten. Fantastisk ridning på ännu mer fantastiska hästar, rätt igenom laget.

Dressyrfinalerna som avgjordes förra veckan imponerade stort, jag har aldrig sett så bra ridning. Nu, i hoppfinalen om de individuella medaljerna var jag lika imponerad, det var så hög klass på ridningen. Och vilka hästar!

I den vanliga världen, här hemma händer också roliga saker. Min bästa hoppryttare Ulrika Strandberg har varit på meeting med sina hästar, halvbröderna Dogajolo och Luccarelli.

De är på väg upp i klasserna och ligger väldigt väl i fas med sin ålder och ryttarens plan. Med på resan var också Tant A, som alla här runtomkring känner samt chaufför och supergroom Tessan. Dessutom slöt kompisen/kollegan/eleven/superlöshopparcoachen till Ulrika upp, han heter Tony. Han hade med sig sin tävlingshäst och naturligtvis sin vapendragare tillika fru.

Denna gruppen har kämpat många år tillsamman, med olika hästar och i olika faser i livet. Det är härligt att se hur det berikar att utvecklas tillsammans. 

Ännu roligare är att alla har ridit för mig...  I dåtid och/eller i nutid, kort eller länge. Eller nästan alla, Tant A hon har inte ridit för mig men jag har känt henne lika länge som alla de andra.

Ridsporten är så beroende av teamet. Alla runt ett ekipage har stor betydelse för utvecklingen. Det har vi fått bevis på nu under OS, alla ryttare framhåller sina team och då särskilt hästskötarna.

Det går som sagt bra för detta ganska sammansvetsade gänget nu. Så bra att det ryktades att det har ingåtts ett avtal, ett löfte, Jag har bildbevis!

Nu vet jag var och när dessa ambitiösa ryttare ska infria sitt löfte. Jag vet hur högt de satsar. Jag vet också att de har kapaciteten om allt får gå väl och hästarna fortsätter vara friska och kvar hos sina ryttare. Begåvade hästar är hårdvaluta, buden kan hagla!

Jag har också en plats i detta, någon ska ju ta hand om markträningen för Ulrikas hästar. Höga hinder kräver vältränade hästar. Snabba, smidiga, välbalanserade och lättvända, det är min uppgift att fixa. 

Det är bara att kör, uppåt och framåt. Kanske hinner vi tävla lite dressyr på bröderna också för det ingår också i vårt projekt. De är som sagt begåvade, på det mesta.

Uppdatering lär följa!  Nu håller vi tummarna för alla, först för hopplaget i OS de kommande dagarna.

                                                 Hej å hopp  // Kajsa