Nu mullrar det i dressyrsporten, FEI vill lagstadga att hjälmen är på i de högsta dressyrklasserna. 150 internationella tävlingsryttare inklusive svenska landslaget har skrivit på en lista för de tycker inte om regeln, de vill kunna välja hjälm eller hatt själva. 

Jag tänker inte uttala mig om det utan ska istället berätta om hur mycket klokare vi blivit och hur säkerhetstänket inom ridningen lyckligtvis har utvecklats under mina år i ridsporten. Jag är äldre än alla ryttare i dressyrlandslaget, utom en, så jag kanske har ridit längre än dem?

Hjälmen, min första med hakband av gummiband och skärm av papp hade jag köpt innan ridskolan ens öppnat i min hemby. Jag hade trånat så länge efter det här med hästar och ridning. När första terminen startade kändes det som jag stått länge i kön för att tilldelas en häst utanför stallet. Med hjälmen redan på huvudet och min svettiga, noggrant hopvika tiokronors-sedel i handen.

Jag hann rida min lektion på tidiga lördagsmornar i några månader innan jag flög av första gången. Ridhuset var inte uppfunnet än, vi red på en frusen stallplan som hade en stenmur längs ena sidan. Där i muren landade jag, med huvudet först. Hjälmen hade då redan lämnat mitt huvud i en elegant båge och landat på annat ställe.

Där och då kunde min karriär tagit slut, för när bakhuvudet väl sytts ihop och läkt hade jag blivit livrädd. Inte för hästarna men för ridningen. Min avgudade ridlärare som oftast satt till häst (utan hjälm) på våra ridlektioner, hennes häst var jättestor och hette Hanno, såg och förstod min rädsla. Jag fick komma till stallet och bara vara, rida kunde jag göra igen när jag ville sa hon.

Läser du det här Ann-Marie Linderås så vet du att det är tack vare dig jag fortsatte min ryttarkarriär och fick mitt fantastiska liv med hästarna!

Alla mina ryttaridoler på den tiden red utan hjälm, en del ungar och många vuxna på ridlektionerna också. Vi cyklade också utan hjälm till stallet. Ramla av fortsatte jag att göra tämligen ofta under min få ponny-år. Men trots att det gick tämligen vilt till vid ridningen hände det lyckligtvis aldrig någon riktig olycka bland oss ungar.

Killen på bilden här var en vi verkligen såg upp till.

Det blev värre med olyckorna sen när jag började rida stor häst i tidiga tonåren. Ridhästmaterialet på ridskolan vid den tiden lämnade en del att önska, hästarna var inte ens alltid riktigt inridna. Pedagogiken och säkerhetstänket hade inte heller inte så hög prioritet.

Min pappa var däremot för tiden långt framme i säkerhetstänket. Han var mc-polis och skötte bland annat utbildningen för poliser vid uttryckningskörning. Där, liksom hos oss, hans tre barn var det hjälm och övrig säkerhetsklädsel på. Basta!

Så jag red med hjälm och körde även moped till stallet med hjälmen på när cykeln byttes ut. Eller nja, jag red inte alltid med hjälmen på när jag fyllt 15 år och drabbades av tonårstrots, pappa var ju sällan inom synhåll från stallet.

Ridningen var vid den tiden tämligen befriad från riskanalyser. Inte sällan såg vi på internationella hopptävlingar att ryttarna tappade hjälmen mitt under rundan, hakband var inget alla använde. Vi ridning i allmänhet och inte ens vid hoppträningar användes hjälm särskilt frekvent. Fast en del gubbar hade istället keps förstås och mössa hade alla på vintern.

Vi på ridskolan red ofta i träskor eller senare gympadojor, utan hjälm och inte begrep vi att det var farligt. 

Fem gånger i vuxen ålder har jag fått åka ambulans från olyckstillbud. En gång krockade jag med mopeden och som tur var satt hjälmen på den gången. En gång körde jag av vägen med bil, krockade med ett träd och voltade ut på en åker, som alltid hade jag bältet på. Tre gånger, varav en utan hjälmen på, har jag gått omkull med hästar och behövt ambulanstransport. 

Inget av dessa tillbud har lett till skador på eller i huvudet, vilket jag ser som en sagolik tur. Kroppen i övrigt har farit illa men varit reparabel, åtminstone till fungerande nivå. Lite gamla "krigsskador" släpar jag förstås på.

När jag gjorde min ridlärarutbildning på Strömsholm i slutet på sjuttiotalet skulle hjälmen sitta på huvudet vid all ridning, men ingen hade riktig koll på om vi använde hakbandet. 

Någonstans för ungefär 20 år sen, efter sista ridolyckan, kom jag till en form av insikt. Jag var inte odödlig. Ensamstående mamma och egenföretagare, vem skulle ta hand om mig och min dotter om det hände något allvarligt? Jag red dessutom ofta på anläggningar där det fanns unga rid-elever och insåg vikten av att föregå med ett bra exempel.

Hjälmen åkte på för att med tiden alltid sitta på så fort jag var i sadeln. Idag skulle det kännas konstigt och naket att ens sitta upp utan hjälm. Vanan och insikten har gjort användandet självklart. Jag har ridit och tävlat GP i hatt, både nationellt och internationellt men skulle nu inte ens tänka tanken. 

Egentligen förstår jag inte att det idag 2020 finns olika åsikter om att bära hjälm vid ridning. Jag tycker absolut vi ska vårda traditionen som finns i ridsporten vad det gäller klädsel i övrigt. Traditionell tävlingsklädsel som frack, kavaj, ljusa byxor och slips eller plastrong tycker jag är elegant. Hatten kan jag enkelt vara utan.

Det är nu sällan diskussionen om hjälm eller ej kommer upp, så jag har nästan glömt min kära pappas oförglömliga kommentar. Han dök oanmäld upp på en hoppträning där jag elegant susande över höga hinder, utan hjälm. Han tittade ingående på mig och sa: 

"Kajsa, du vet, det behövs inga tak på tomma lador..."

Den kommentaren bet sig fast ska jag säga, jag har sällan jag känt mig så enfaldig. Det minnet kommer upp i huvudet nu och då. 

Nu är hjälmen på hos mig och alla som vill träna för mig. Den regeln har jag för jag anser att vi ska och behöver skydda det som är mest ömtåligt.

                               Hej hopp, med hjälmen på!  // Kajsa

"Vänd själv och ta hästen med" sa min gamle ridlärare Bengt till oss. Ett av mina starkaste minnen från ridskolan, minnet väljer vad som ska fastna. Just i detta fallet var det bakdelsvändningen men i stort gällde det alla vändningar. 

Senare i karriären när jag var i händerna på mästaren i sits och inverkan, Richard White utvecklade han för mig mer förfinat hur det skulle gå till. Pedagogiken har gått framåt, nu får vi lära oss hur, förr var det mest gör. 

Kort beskrivning av ryttarens position vid vändning: Axlarnas linje ska alltid bilda en rät vinkel mot hästens ryggrad. En förlängning av axellinjen löper då in till cirkelns mitt, om du rider på en volt. Senast i morse fick en av mina elever en fin aha-upplevelse av hur lätt och fint hästen vänder på det böjda spåret, för att hon fick med sig kroppen på rätt sätt. "Han vänder ju!!"

Att ryttarna vänder sin häst korrekt, i balans, på den tänkta linjen och att den spårar är inget jag ser varje dag tyvärr. Ska hästen kunna gå på böjda spår med energi och framåtdriv behöver den gå på det viset, ett bakben bakom varje tygel. En bakdel på fel ställe gör inga underverk, den gör egentligen inget vettigt. Det är ingen skillnad på hopp- och dressyrhästar, alla behöver få lära sig.

När jag ser "mina" unga dressyrhästar hoppa på fredagsmornarna blir det näsan smärtsamt tydligt hur alla svagheter spelar samma roll. Kan hästen inte ställa och böja korrekt får den svårt att klara en övning som ligger på böjt spår. 

En riktig klassiker i det som kallas markarbetsövningar är "Klockan". Läser jag om den övningen så ska hästar som hoppar 1,10 klara den, alltså ingen raketforskarnivå. Fyra bommar, en i varje kvart, på en volt som ska passeras i jämn rytm med samma antal steg emellan. 

Övningen kan se enkel ut men jag kan sätta mitt huvud på att var och varannan häst får problem, både hopp-och dressyrhästar. Mät ordentligt när du bygger, det är viktigt att ge hästen en riktigt uppbyggd övning. Se det sen som en utmaning, Klockan-challenge. Filma när du lyckas med övningen, ett helt varv i både trav och galopp. Du kan skicka filmen till mig, snyggast vinner. Priset är att få skänka en slant till Min stora dag, så har du gjort en god gärning inte bara för hästen utan för mänskligheten också.

På tal om att göra en god sak. Klicka på länken nedan och titta om du orkar. Skriv sen på protestlistan som Hippson länkar till i artikeln. I Sverige kan tjafset gå i sociala medier om det är plågsamt för hästen att ha på sig ett täcke, gomedda... Här kan du som vill göra skillnad och inte bara babbla för att göra din röst hörd förhoppningsvis bidra med något.

Häst död efter kapplöpning på torget i Siena

Nu ska jag fundera vidare på andra märkliga saker som kommer i min väg.

                       Hej hopp och sväng ordentligt! /Kajsa
  

Samarbete oavsett vad det gäller är magiskt när det funkar. Att hålla på med och lyckas inom ridsport bygger på samarbete. Som ryttare behöver du förutom en häst också en hovslagare, en veterinär du litar på, en tränare och oftast ännu fler människor runt dig för att hästeriet ska funka.

Vi som finns omkring ekipagen kan också ha nytta av att samarbeta. Veterinärer kan slå sina kloka huvuden ihop över en klurig hälta, hovlagarna över behovet av ett annorlunda beslag och tränare kan ha nytta av att andra ögon ser på det aktuella ekipaget.

Ett tränarpar som ofta tittar på varandras träningar eller "byter" elever med varandra är mina goda vänner Kyra K och hennes man Richard. För tag sen hade hon fullt upp med annat och då klev Richard in som vikarie på ett Knytkalas hos Jan Brink. Kyra och Richard hjälper varandra dagligen när de rider och tittar som sagt ofta på varandras träningar.

"Gemensamt kan vi lösa så många mer knutar!" sa Kyra när vi pratade om detta häromdagen.

Min partner i livet är civilekonom och jobbar som ekonomichef i energibranschen så där har jag inte så mycket tränarutbyte att hämta. Men han hejar glatt på i allt jag gör och det är också viktigt!

Jag har däremot ett roligt samarbete med en duktig hopptränare som heter Ulle. Eller mer korrekt, B-tränare Ulrika Strandberg. Ulle har jag känt sen hon var liten och for runt som en stolle på en B-ponny, för hennes storasyster tränade för mig. Ulle var med nån gång också men vi kunde inte komma ihåg om det var på B- eller D-ponnyn.

Sen försvann systrarna ut i livet och Ulle blev en duktig hoppryttare med tränar utbildning i bagaget. En civil karriär har hon också, tränaryrket sköter hon lite på "fritiden". Har man familj med man, två sportande söner, egen gård med uppfödning i liten skala finns ingen plats för fritid på riktigt.

För några år sen kontaktade Ulle mig och ville ha hjälp med sina tävlingshästar, hon tänkte att lite dressyrträning skulle göra susen för de större banorna hon ville ut på. Det ena gav det andra och idag har vi samarbete med både hästar och elever. Även storasyster har vänt tillbaka med ny häst!

Höjdpunkten är fredagsmornar då Ulle och några hoppryttare sina hopphästar för mig och sen kommer mina elever med sina dressyrhästar och hoppar för henne. Då kan jag stå bredvid, som åskådare och se hur mina hästar utvecklas.

Det är mycket samlad kompetens i ridhuset de mornarna. Vi är tränare, hovslagare, ridlärare, proffsryttare, hästägare och vanliga intresserade åskådare och vi har vansinnigt roligt!

Jo hästarna har också roligt och framförallt, vi utvecklas.  

                           Tillsammans kan vi!  /Kajsa

Här är en hopphäst och en dressyrhäst...

Snipp, snapp snut så var Breeders slut. Nu är nog Springbank II VH och alla andra unghästar hemma igen och jag hoppas att de får lite ledigt nu, det är en tuff vecka för dem.

Ryttarna har svettats, skrattat och någon grät också hörde jag. Det är tungt när det inte går som man tänkt, alla ryttare vill ju rida väl och visa sitt bästa.

Ibland hjälper det inte hur bra du än rider och det hjälper absolut inte när man inte ens kommer till start och det gjorde inte vi. Vi är hästen Zig Zauer SWB med Eva Swanberg i sadeln och jag som tränare.

Efter vinsten i vårens treårs-test gick Zigge ut på bete. Trots torkan växte gräset frodigt och det gjorde Zigge också. Han växte på bredden, på höjden och i den fasen var han kvar när vi ville börja förbereda honom för höstens tävling. Vi tog ett gemensamt beslut och att han skulle stå över årets Breeders för att få växa i sin nya större kostym i lugn och ro. Det är härligt att jobba med kloka människor!

Så här såg vårt sammanträde ut när vi bestämde att Zig Zauer skulle få ledigt ända till hösten.

Zig Zauers uppfödare tillika ägare fick åka till Flyinge utan oss. Där fick de fick ta emot SWB:s finaste utmärkelse Elite för Zig Zauers mamma Zsa Zsa Gabor!

Fast jag i år valde att inte alls vara på Breeders så vet jag vad som hände på Flyinge under den gångna veckan. Eller jag vet en del av vad som hände, till exempel att Springbank II VH vann sin klass, precis som förväntat. Bästa 4-åring som världens bästa testryttare Charlotte Dujardin någonsin ridit, enligt vad hon själv sa efter hon suttit av. Klart att den vann!

I 3-årsklassen Dressyr var det sex placerade och fem av dem var ston, det är väldigt intressant. Bra med ston i tävling, vi vill ju för framtidens avelns inte bara ser hingstarna prestera! Vi vill om några år ha många små Springbank II VH, eller hur?

När det gäller seger i hoppklasserna lyste stona med sin frånvaro. Där var det fyra valacker och en hingst som delade på segerrosetterna i de respektive årgångarna. Det nya med en testryttare i fem-årsklassen verkade ha fått ett ljumt mottagande. Glest i publikleden och till en början tyst på läktarna. Undrar vad Dubbeldam, den inhyrde holländske guldmedaljören från VM och OS tänkte när han klev in i arenan?

Tillbaka till dressyrens testryttare och publikfavorit Charlotte Dujardin, hon känner säkert att hon är både beundrad och älskad av oss svenskar. Enligt min åsikt är hon världens nu bästa ryttare, hon kan rida på alla nivåer och det ser lika enkelt, funktionellt och elegant ut oavsett.

Har tittat flera gånger på filmklippet där hon rider Springbank II VH. Hon gör det väldigt enkel, fullständigt choosefritt och framförallt hästvänligt. Hon har koll.

   "I touch, I breath and he goes..."

Detta är Charlottes egen beskrivning av vad som hände när hon bad hästen om att länga på travsteget. Det är något att ta med sig upp sadeln! Alla hästar är inte så känsliga som Springbank II VH, tur är väl det,  men å andra sidan rider ingen annan som Charlotte.

Det måste vara världens bästa mål att sträva efter, att försöka rida som hon Lätthet, balans, smidighet, fin kommunikation, börja där så kommer resten att gå lättare. 

Do it the Charlotte way, liksom.   

Lycka till med resan mot målet!       /Kajsa

Allt i hästsporten känns just nu som en stor sammanfattning. Tror jag läst minst 20 artiklar om utvärdering av utövarnas insatser i det nyss avslutade Världsmästerskapet. 

Högst uppe på listan över populära ämnen har varit Fredrik Jönssons berömda silvertejp och det eventuella priset på Cold Play, om han nu skulle säljas. Högt uppe ligger också SWB-hästarnas framfart på VM, att  Mary Lou inte gillade att hoppa vattengravar samt att det var kvinnor som vann de individuella medaljerna i hopp och dressyr. På var sitt sto...

Jag gör min egen sammanfattning kort. Vädret gör ingen skillnad på folk och fä, vardag eller fest. Är det skitväder eller potthett är det bara att förhålla sig. Hästar presterar över, på eller under sin förmåga och en del blir sjuka var än de befinner sig. Ryttarna gör förhoppningsvis sitt absolut bästa och därmed sätter jag punkt.

Jag har studerat VM-ridning, det har varit min största behållning. Att se världens skickligaste hoppryttare ta sig an galet stora banor var väldigt spännande. Hinder som är 1.60 eller mer höga och över 2 meter breda ser tämligen enkla ut när de rider. Hästarna är gudabenådade, jag är full av beundran. Dressyrryttarna på sina gymnastiska atleter till hästar ser jag oftare, vilket inte gör dem mindre imponerande.

Malin Baryards häst tycker jag var fascinerande, den lär vara en av de riktigt svårridna. I omhoppningen i lagklassen gasade Malin på ordentligt, det fanns ju ett guld i sikte och där gick det att se hur hon fick kämpa för att komma rätt på hindren, särskilt det sista. Skicklig ryttare!

I en intervju efter ritten berättade hon lite om hästen och nämnde bl a att den är svår att komma upp på. Hästen är så känslig att hon får sitta stilla i sadeln, inga onödiga rörelser och för övrigt vara väldigt varsam med henne. Tur att den hästen bor hos Malin tänkte jag...

Av en händelse läste jag på sociala medier någon dag efter om en tjej som skadat sig ganska svårt i en olycka med en för henne ganska ny häst, just vid uppsittning. Något hade hänt när hon satt foten i stigbygel och svingat benet över ryggen och hon hade blivit avslängd. Det hade varit problem med uppsittningsmomentet så de hade jobbat med det ett längre tag och trodde nog att saken var löst. Det var den inte och även hennes mamma skadades vid olyckstillfället.

En god vän till mig råkade ut för samma sak någon vecka innan. En av hennes yngre hästar, hon köpte den tidigt i våras, har varit lite vimsig och rädd vid uppsittning och vid plötsliga rörelser från ryttaren. De har jobbat lugnt och metodiskt med uppsittningsmomentet sen i våras och det har funkat den sista tiden. Så plötsligt hände något en dag i ridhuset, vad minns inte ryttaren för hon åkte i backen och fick hjärnskakning.

Sen fick jag ett samtal från en något luttrad mamma som undrade om jag visste någon som ville köpa en duktig hopp/dressyrhäst till ett bra pris. Allt var bra med den förutom ett litet problem, den var svår att sitta upp på. De hade försökt att lösa problemet med att  ta hjälp utifrån men det blev inte bättre. Hästen gick inte att lita på och nu var den unga ryttaren less på att alltid behöva ha mamma med till stallet för att kunna sitta upp. Fullt förståeligt...

Nu hör det till saken att samtliga tre hästägare (inte Malin) inte fått någon information o problemet av säljarna. Någon hade väl fått ett hummande om att :"Den vill gärna gå framåt när man sitter upp" sådär lite i förbifarten men inte mer. 

Min goda vän som ligger hemma och vårdar sin hjärnskakning har väl funderat över sin situation. Hon hörde också Malin berätta om sin häst och frågade mig lite trött: "Är det såna här sporthästar vi avlar fram idag? Känsliga i överkant så de blir snudd på farliga? Jag kan inte minnas att jag nånsin hörde om sådan problem förr."

Jag är delvis benägen att stå bakom hennes fråga. Vi har jobbat lika länge med hästar och jag kan inte heller minnas att det var lika vanligt förr. Visst kommer jag ihåg en och annan inridning där vi gick bet men idag hör jag om dessa uppsittnings/gjordtvångsproblem och bakskygga hästar varenda vecka.

Om det inte är modern sportavel som formar dessa hyperkänsliga hästar vad är det då?

                         Ta det vackert vid uppsittningen!  / Kajsa

Det ligger säkert något i påståendet att det är på dina barn du märker att du blir äldre. Ibland märker man det på andras ungar...

Den här unga damen, Saga fick sin första egna ponny 2010, då var Saga 6 år och tämligen bestämd över att hon minsann aldrig tänkte galoppera. Ponnyn som hette Tuvstarr och var 16 år gammal, var en klok och förstående ponny som snällt travade runt med sin ryttare.

Eftersom Saga bor där hon bor, mamma är ridlärare/tränare och har en ridverksamhet, kom hon så småningom över sin motvilja mot galopp. Sagas pappa är en mycket klok, förstående och även ridande far, han red ut i skogen med Saga så fort det gavs tillfälle .

Vips sa det sen var Tuva för liten eller Saga för lång och då kom det hem andra, lite större ponnier. Nu var alla rädslor borta och rätt var det var mötte jag Saga när hon skrittade ut i skogen med en stor häst. Hon red på alla hästar som var lediga!

Sen hände något annat, det gick nog ett år eller så och plötsligt denna bilden låg på fb. Dessa underbara ponnyhästar, vad de sprider glädje och fostrar ungar!

Under året som gått har jag mest sett Saga rida stor häst hemma och igår låg det en ny bild på fb, jag känner hur tiden bara swishar iväg!! Det är roligt när det går bra tänkte jag, sporten lever vidare.

Inte nog med detta, idag sätter ungen ihop med ponnyn Prins Tord af Herred RP 183 sitt kval så nu kan vi se henne rida in på Scandinavium i februari!!!

Det kallar jag utveckling... Tänk, en ängslig liten tjej på en trygg och duktig äldre ponny, det kan bli vad som helst om de får ta det i sin egen takt.

Grattis Saga Kwarnmark med föräldrar. Detta har ni gjort bra!

                                            Hej hopp!  /Kajsa

En nybliven EM-guldmedaljör lämnar arenan.

Pre och post... det känns lite som en ny tideräkning, före EM och efter EM Gothenburg 2017.

Fundera på det fenomenet samt att den alltid lika innovative eventgeneralen Tomas Torgersen vill ha ett Ridsport-VM till Göteborg. Undrar vad den mannen äter till frukost, kryptonit?

Det är härligt med drivande människor. En del sjösätter och leder ett Ridsport-EM och andra vinner medaljer på samma EM.

Peder, killen som har blivit svenska ridsportens stora fixstjärna. Han är killen med koll, på allt från att födas i rätt "hästfamilj" till att gifta sig med rätt partner. Han är artist, en atlet, en förhoppningsvis god make och pappa samt en förbannat god ryttare och hästmänniska.

Lyssnar man på mediernas rapportering om honom skulle man kunna tro att alltihop mest handlar om att gifta sig rätt. Kanske är det så, ingen Lisen inga medaljer? Kärleken gör underverk...

Fast förmodligen hade han lyckats med en annan partner också, en annan Lisen alltså. För utan sin hästpartner All Inn hade uppgiften blivit betydligt svårare. Så, välj rätt (häst-)partner när ni satsar mot stjärnorna!

Som sagt, det har blivit mycket ridning och även körning på internationell toppnivå att titta på och inspireras av. Lyxigt var det att kunna ta pendeln in till arenan eller slå på SVT play för att se hela härligheten igen.

Ännu mer internationellt besök hade vi här i Kungsbacka i veckan. Den danske, tysklandsbaserade tränaren Bo Kristoffersen var här och hade kurs i några dagar. Jag träffade på honom första gången i Tyskland för många år sen när han var chefstränare på Holsteinerförbundet. Nu stod han som sagt på en ridbana på Onsalahalvön och delade med sig av sina kunskaper.

Jag var med och tittade en förmiddag och fick höra mycket jag gillade. En klassiskt skolad tränare med rutin och glimten i ögat. Tysk disciplin ja, ingen ryttare satt och gjorde nåt dom inte skulle två gånger i rad men det är sånt jag uppskattar.

Kunskap och närvaro, bra övningar och ofta "pat the horse", klappa hästen. Han fick förhållandevis ofta påminna ryttarna om att sluta dra i tyglarna, han ville ha stilla händer.

De ryttarna som hade lagt tid på att dressera sina hopphästar klarade sig bäst, de behövde aldrig dra...

Hopphästar som går med elastisk kontakt samt hals och huvud i bra position hoppar mycket bättre än de som kommer mot hindren hängande i bettet med huvudet i bröstfickan på ryttaren.

Men det är ju inget nytt, dressyrhästar i motsvarande form presterar också bättre och gemensamt för en del avdessa är att de får medalj om de är med i EM.

En bild kan säga mer än tusen ord...

Peder  och All In levererar och jag sitter i soffan med ståpäls och hjärtklappning. Spänning på högsta nivå.

Idag var jag på hoppning igen och banan var lång, det var svårt och nervöst. Vi har ett duktigt lag, Malins ritt var en av dagens bästa upplevelser.

Om jag fortsatt vara hoppryttare så hade mina idoler, förutom duktiga svenskar, varit Luciana Denitz/Portugal och Laura Kaphake/Tyskland. Vilka tjejer till att rida!!

En kille jag tycker rider bra är Alberto Zorzi, hoppas han fortsätter med sin mjuka fina ridning...

Annars var det en del dramatik idag, rivningar, bommar som bröts av, gubbar som flög av och ryttare som satt på öronen då hästarna plötsligt tvärnitade. Det var mästerskapsnerver i dallring tror jag bestämt.

Ridsport-EM är ett miljötänkande event fick jag lära mig idag. Därför finns det inga startlistor utskrivna på papper att hämta. Du får sköta det din organisation själv via mobilen och håll dig ständigt uppdaterad!

Idag började U-25 dressyren 09.00 istället för 10.15 som det stod på min biljett. Så jag åkte dit på för sen ankomst kan man säga. Surt...

Det blev några varv runt tälten på Heden. Slank in på H&M för att kolla EM-kollektionen och slank ut tomhänt igen. Varför står det EM- Showjumping på allt?

Jaja, en piké mindre i skåpet gör inget men det var synd på en puderrosa lättviktsjacka. Den hade jag gärna velat ha, om det inte varit "Showjumping" broderat framtill.

Det fanns också en läcker svart dalahäst i en liten shop och den hade naturligvis någon annan redan lagt rabarber på. Jag fick gå hem tomhänt.

Nja inte riktigt, jag la min shoppingslant hos "FUCK CANCER" och fick med mig ett fint armband. Det kändes riktigt bra.

Sen är det roligt att möta människor, vänner och elever som gör annat eller bor långt bort. Nu kan du läsa om dig själv i bloggen Kalle! Det var gott att se dig...

Pararyttaren Louise Etzner vann ett silver, dressyrlaget vann ett brons och Peder vann hoppningen. Heja Sverige!

Igår var jag först med SVT Play på lag-hoppning och där fick vi se och inte minst höra både det ena och det andra.

Det fanns många riktigt fina rundor att njuta av. En ung portugisiska red väldigt bra på ett litet fuxsto! Och så naturligtvis Peder och All In. Vilket ekipage! En lysande ryttare gör en mycket fin ritt på en begåvad och väl förberedd häst. Kolla in anridningen och hoppet över vattengraven, finns på SVT Play. Noterade att Peder red utan spö, han kan ändå…

Heja Norge kan jag också säga, två unga tjejer rider fint och sen kommer ankaret, Geir Gulliksen in och sätter ytterligare en nollrunda. Han red dessutom med säkerhetsväst, bra grej!!

Alla ryttare rider inte så bra. En uniformerad herre från Luxemburg red riktig "attackridning". När han vid vattengraven lappar till hästen med spöet fick han bita i det sura äpplet. Hästen var inte med honom och nu spände den sig än mer och fick en hov i vattnet. Den snubben var det inte synd om.

En del som vi i TV-sofforna fick höra kan jag fundera över.

Hästar som snålar med bakbenen och därför river hindren och hästar som är starka och behöver sättas på plats emellanåt. Är hästen vän eller fiende? Den har ju inte valt att åka till Göteborg och hoppa en svår EM-bana i alla fall och kan därför hållas utan ansvar. I min värld...

Jag är 100 % övertygad om att de atleter till hästar som hoppar banan inne på Ullevi gör sitt absolut bästa. Som ryttare satsar jag väl på den hästen jag tror på? En dålig dag på jobbet kan alla ha, även hästarna och inte bara vi människor runt dem.

Dressyren kunde jag bara följa i slutet, Therese och Dante Wetino fick jag titta på i reprisen. Det gjorde inte ritten sämre, en fullträff för dem. Det blev spännande och när sista poängen äntligen kom var det bara att andas ut. Brons och heja Sverige!!

Entusiasmen på fb flödade, den blågula flaggan vajade från massor av inlägg.

Att alla är överens om att "rätt låt" vann kan jag hoppas på. Isabelle Werth är magnifik, fast hon är inte min favorit. Men att hon och hennes lag skulle vinna var väl tämligen solklart?

Sen "tycks" det alltid. Svenska tyckare ansåg att en häst från ett medaljkonkurrerande land var halt, tyckare med annan nationalitet tyckte att en svensk fick alldeles för höga poäng för hästen var i för låg form.

Jag säger att dressyren blir rättvis i längden, för till sist vinner den som är bäst. Oavsett vad vi bisittare tycker.

Portugals lag får en liten medalj av mig, deras ryttare red väldigt trevligt och det gillar jag.

En liten reflexion, tjejer kan. Det var endast 16,66 % manligt i de tre medaljlagen.

Tack alla svenska EM-ryttare för en väldigt trevlig onsdag!

I kapitlet ärvda sanningar(det som "någon" har sagt, fast ingen minns vem eller när) i ridundervisningen finns det en som handlar om att klämma med skänkeln. Nu pratar jag faktiskt företrädesvis om hoppning, alltså grundutbildning av en hoppryttare.

Jag är inte utbildad hopptränare utan ridlärare och dressyrtränare. Jag har däremot ridit mycket hoppning och även tränat för namnkunniga tränare. Ingen försökte få mig att klämma med skänkeln, tvärtom... Hoppningen på Strömsholm var enligt skolboken, förutom handställning som jag skrivit om i tidigare inlägg. "Att lära sig rätt från början"

Den lodräta sitsen är grunden för alla typer av sits. Det är den vi ska lära ALLA ryttare, oavsett vad tanken är att ryttaren ska ägna sig åt fortsättningsvis. De som inte lärt sig från början gör klokt i att backa och ta sig tid att lära om. De som inte förstår vikten av en korrekt sits kommer med stor sannolikhet förr eller senare att köra fast i sin ridning.

Detta är min bestämda åsikt, "lär dig gå innan du försöker springa". Den lätta sitsen och inverkan när du använder den kommer ur den lodräta sitsen. Det handlar inte om att det SKA se ut på ett visst vis bara-för-att, det handlar om att ge dig en möjlighet att kunna inverka på hästen på ett sätt den kan förstå.

Klämma med skänkeln är aldrig rätt och jag begriper inte var det kommer ifrån. Att driva hästen framåt för skänkeln är långt ifrån detsamma som att klämma.

Om hästen av någon anledning inte bjuder framåt eller vid något ögonblick tappar bjudningen är det inte bra lösning att sätt igång att klämma den på magen! Möjligen kan du för stunden ta hästen med överraskning men på lång sikt är det meningslöst.

"Hålla om..." det är något positivt, i alla avseenden. Att klämma om/åt, när det gäller skänkeln, är däremot bara tröttsamt. Ryttarbenen blir stela och får mjölksyra, hästen blir spänd och står emot. Vad har jag då vunnit?!

60 kg ryttare som försöker klämma 600 kg häst över hinder, vad är oddset på det?

Nu kanske någon undrar varför jag är inne på hoppningens område och tycker. Jo, för att jag har en hel del hoppekipage i träning och det är både roligt och tankeväckande.  Det har visat sig, nästan undantagsvis, att det som stannar upp utvecklingen eller krånglar i hoppningen kommer ur problem i grundridningen. Inte sällan för att ryttarna lever med en inlärd övertro på benstyrka...

Foto: Tomas Holcbecher

Henrik v Eckerman, i en härlig stilstudie, har säkert små egenheter i sin ridning. En sak är jag 100% säker på, han har inte kommit till världstoppen för att han sitter och klämmer med skänkeln...

Jag upprepar det som blivit mitt motto: "Du ska vara trött i huvudet när du sitter av, inte i armar och ben."

                            Sluta kläm och ha det gott i sadeln och solen.