Nu är vi endast fem stycken kvar i min klass här på Strömsholm! Hälften av gänget har gått ut på praktik i 8 veckor. Det innebär även att vi går på dubbelschema just nu. Så det är dubbelt så mycket stalltjänst men också dubbelt så mycket ridning och hästar! Så istället för att ha dressyr och hoppveckor har vi nu både hoppning och dressyr varje vecka. BÄST! Slitigt så jag knappt vet vad jag heter på kvällarna, men så värt det med allt träning vi får!
Efter nyår är det dags för mig att gå ut på praktik. Än så länge har jag ingen aning om vart jag skall vara. Har alltid varit inställd på att åka utomlands men med häst, hund och hus så var det lite svårare än vad jag tänkt. Jag har i alla fall siktet inställt på att följa en hopptränare då jag snöat in totalt i det här med att coacha inom ridsport.

Efter avlutade studier kommer jag troligen utbilda mig till C tränare i hoppning, drömmen är sedan B tränare med det får komma eftersom. Men det jag är inne mer på är att även lägga till den mentala biten och verkligen få hela kittet för bli en optimal tillgång för mina elever. Jag vill inte bara stå i ridhuset och ropa kommandon. Jag vill lära känna ekipaget, veta mål och drömmar, veta hur hästen och ryttaren är som individer och hur vi genom det kan nå deras mål – på deras villkor!

I trean gör vi ju examensarbeten för att få vår kandidatexamen i hippologi. Holy moly vad tungt det är att leka akademisk när man är praktiskt lagd och bara vill rida hela dagarna. Men vad gör man om det är ett måste? Jo man vänder det till ens fördel!

Så jag kommer att titta på coaching inom ridsport! Vad finns det för strategier? Använder sig våra tränare av ett mer coachande förhållningssätt idag? Är ridlärare ett minne blott och kommer ersättas av coacher? Who knows? Men intressant är det! Ni kommer få ta del av arbetet till våren när vår slutliga produkt står klar. Fram tills dess skall jag kedja fast mig vid skrivbordet för att locka fram någon slags bokmal i mig och sluta drömma om lackade stövlar och perfekta diagonal slutor...

Hälsningar från ett höstigt Strömsholm!

Kära bloggen!

Tänkte köra en liten kort update om mina fina fyrbenta. Så ni hänger med om vad som händer och fötter.
Just nu har jag dressyrvecka och Primula trimmas denna vecka för ingen mindre än Kyra! Wow wow wow, idag hade vi ryttarfokus med sits och kontakt. Hej möblera om hela mig typ. Armbågarna bak och in till sidan, sitt mer på rumpan och baksida lår, benen rakt under dig och trampa inte ner hälen för mycket... Men vad bra det blev! Nu skall jag bara lära mig sitta så hela tiden. Lätt om en plätt typ?
Ravaillac går som en klocka. Vi har verkligen hittat varandra nu! Om ett par veckor är vi anmälda till att debutera 120 på Volkswagentävlingarna på Strömsholm. Tjohoo!
Arwen har galopperats i 1,5 vecka och känns riktigt bra. Försöker bygga upp hennes styrka och stabilitet igen. Imorgon skall hon på återkoll och är det grönt får vi börja hoppa.
Zip It, min unghäst i remontblocket kämpar på så bra, hon rids i alla gångarter och vi fokuserar nu på att rida ut mycket för att hitta framåtbjudning och förståelse för hjälperna.
Cheeba baberiba då? Min lilla tjej var ju anmäld till tävling nu i oktober men dagen efter jag anmält så fick hon lite mugg som sedan exploderade och tyvärr är hon ganska känslig min tjej så hon blev halt av det. Efter en kur med antibiotika för att få ner hennes svullnad och ett evighetsarbete i tvätta-smörja-linda så är hon nu nästintill muggfri och har börjat träna igen. Hon är piggare än någonsin men vi tar det försiktigt fram. Är alltid lite så med unghästar, man behöver oftast inte planera in någon vila för det händer alltid något som gör att de måste vila ändå. Och sen är de finare än någonsin när man sätter igång dem. Nästa hopptävling med henne blir i november!

Fick en fråga om hur det fungerar med att vi får tävla våra skolhästar? Visst är det fantastiskt att vi får fina hästar serverade till oss att förvalta?
Det går i alla fall till så att vi på Strömsholm får från och med år 2 tävla våra skolhästar om våra lärare anser att vi är mogna för det. Vi lämnar in en tävlingsplan och har en bra dialog med våra lärare om vilka tävlingar vi vill åka på, vilka klasser vi skall rida och vad målen är. Jag har till exempel, efter dialog med vår hopptränare Daniel Svensson, valt att bara hoppa avd. B från och med nu för att jaga kval då jag vill upp i klasserna.
Strömsholm sponsrar oss med att låna ut lastbil och släp i den mån de kan. Kan våra lärare vara på plats får vi även hjälp vid framridning och kommentarer från ritten.
Under veckorna sen får vi anpassa träningen så vi inte övertränar hästarna vilket innebär att vi ibland hoppar över lektioner. Men just nu finns det hästar över så då är det fritt fram att vara med med dem istället. Vilket är toppen!

Jag och Ravaillac #tothepoint

Wow! Vilken respons det blev på mitt förra inlägg. Tusen tack för alla fina ord. Vi är många därute som känner likadant. Prestationshanden som griper tag om strupen... Till alla er så vill jag tipsa om att lyssna på Kjell Enhagers sommarprat HÄR. Den handlar om mental coaching, om hur vi kan tänka när vi är under press, lite verktyg och häftig historier från hans karriär. Vilken människa! Önskar han satt på min axel varje dag och hjälpte mig från mina hjärnspöken. To the point!

Om ni visste hur många gånger jag upprepat dessa tre orden i mitt huvud den senaste veckan. To the point.

Ni som lyssnar på Kjells sommarprat kommer förstå. Men för mig kan jag säga att orden ger mig nästan lite av en örfil, fast på ett bra sätt. När jag känner att nervositeten tar över, tvivlandet börjar och prestationångesten hejar på mina hjärnspöken så behöver jag bara upprepa dessa tre ord för att spökena skall tystna. För mig står de för att sluta tänka på massa strunt och bara fokusera på det som är viktigt här och nu. Vad är viktigt just precis nu?
I måndags började jag mitt yrkesprov för Svensk Ridlärare Level 2. Det var ett eldprov utan dess like kan jag lova.
Dag ett bestod av ett skriftligt prov, dressyrprov med hästbyte sen skulle jag hålla en hopp och en dressylektion på 30 min var.
Dag två startades med hopprov och sedan oförberett muntligt prov på en timme där vi frågades ut om det mesta inom ridskoleverksamhet. Det hela avslutades med att jag höll en teorilektion om halvhalt och halt.
Mina naglar har nog aldrig varit så nerbitna, men ut från dessa dagar kom jag med glädjetårar och ett godkänt resultat i bagaget. To the point!
Jag är numera svensk ridlärare level 2. Rimmar väldigt bra bredvid hippolog inte sant?

Några dagar senare var det dags för tävling och jag har just nu Ravaillac som hopphäst. En 11årig valack (e Ragazzo – Koncerz) En otroligt positiv och kaxig kille med hur mycket tryck som helst. Jag älskar honom! Han är så härlig att rida. Men det var även han som lät mig få smaka grus i förra inlägget för tyvärr så kan han ibland tveka lite på stora distanser om han inte känner sig helt trygg. Med detta i mitt bakhuvud så startade vi i helgen en 110 här på Strömsholm.
”tänk om han stannar?” ”Tänk om jag ramlar av?” och det värsta...
”tänk om jag misslyckas?”
Men jag kommer inte misslyckas, för jag är bara i början av min resa. Vad är det som är viktigt? To the point Lisa! To the point!
Har jag en bra galopp? Svarar han fram? Är jag säker på hur jag skall rida varje linje? Är jag förberedd?

JA

Och ut kom vi med en fjärdeplacering i handen. To the point var det ja...

Prisutdelning med fina Sandor som stand in häst.

Och här har ni mannen i egen hög häst, Ravaillac tillsammans med Malin och Quest som även de satte en dubbelnolla i 110.

Efter att ha spenderat veckan tillsammans med Jens Fredricson med både en clinic om vinterträning och en hoppträning för min egen del så har denna fantastiska hästmänniska planterat en del tankar och funderingar i mitt huvud. Jens har en förmåga att se rakt igenom dig som ryttare. Han läser mig som en öppen bok och denna veckan var inget undantag.

Vad gör man när man vill så mycket så att det är drivet som sätter krokben på en? Jag har alltid tyckt att min största styrka här i livet och framför allt hästlivet är mitt driv. Att jag vet att om jag ramlar av och bryter varje ben i kroppen så kommer jag sitta upp för att avsluta min bana. Att jag inte är rädd för att dö utan skräckslagen för att misslyckas. Aldrig hade jag trott att det är just detta drivet, som är min största styrka, också är min största svaghet.

Jag hoppade min första runda på träningen igår som bestod av en massa olika linjer, raka och böjda spår och den kändes riktigt bra förutom att jag pushade galoppen för mycket för den häst jag satt på. Detta var för att jag visste att jag var tvungen att ha honom framför skänkeln och att han ibland kan tveka på stora distanser. Jag ville visa att jag tänkt, att jag hade honom framför mig och att jag kunde lägga honom rätt på linjerna. Bevisa för mig själv att jag vill, vågar och kan.
"Du vill för mycket" sa Jens. "Du vill det här så mycket att det blir för mycket".

Han har helt rätt. Jag vill så gärna lyckas, jag vill så gärna visa att jag vill, att jag kan och att det finns ingen annan på denna anläggning som vill detta så mycket som jag vill.
"Försök bara rid rytmiska runda språng och lägg fram handen".
Orden upprepar jag för mig själv för att de skall sätta sig i ryggmärgen.

Handen fram och galopprytmen badabam badabam badabam...

Runda två. Mellanläge. Always forward säger min hjärna och jag hoppar hindret själv. Hästen står kvar och jag gör en snygg loop alá Kanonen på Liseberg rakt ner i oxern.
"Mellanläge" säger Jens och jag är lika snabbt uppe igen och kämpar mot den misslyckade känslan som hårt knackar på bröstet.
Hade jag förstört det? För ett år sen eller kanske bara en månad hade jag kanske det. Mitt driv hade gett mig en känga i rumpan och sagt hur värdelös jag var, att jag skulle se mig omkring och fundera på varför det gick så himla bra för alla andra men att jag fortfarande inte var bäst. Men idag, just idag kändes det annorlunda. Idag skall inte drivet få vinna.
"Andas" säger Jens. "Bara andas"
Skall jag ge upp? Aldrig.

Runda tre. Hur bra som helst. Runda rytmiska språng, handen framme och sista hindret hoppar Ravve upp sig likt en katt så det känns som om jag skall slå huvudet i ridhustaket. "Yes" Säger Jens. Yes säger jag. Yes säger mitt driv i huvudet och vi är kompisar igen.

Det finns många sorters hjärnspöken. Mitt är att jag vill lyckas så mycket att det blir för mycket. Vilket är erat? Hur arbetar ni med dem?

Såhär i efterhand kan jag gräma mig över min avramling och att jag inte gjort ett sånt proffsigt intryck som jag helst velat ge. Men jag får ju inte heller glömma bort att jag är ju också här för att lära. Jag är här för att ramla av och lära mig av misstagen. Alla gör sin egen resa och det är ingen som kan jämnföra sin resa med någon annans.

Jag avslutar med några ord som samma människa som ovan här sa till mig förra året när vi diskuterade mina hjärnspöken. Ta er till dem ni också. Och kom ihåg att andas!
"Du kommer inte misslyckas, Du är bara i början av din resa"