Mitt i gala- och horse show-glamouren som glittrar över svensk ridsport så befinner jag mig i ett ganska oglamouröst tillstånd. Livet börjar precis återvända efter att ha blivit fullständigt omkullblåst av förkylningen från helvetet i helgen, och första försiktiga premiärturen resulterade i att jag även blåste av hästen efter att, i det närmaste, frontalkrockat med Bambi och hans vänner. Toppen...

Men idag trimmade jag på en mycket duktig liten femåring som gör fina framsteg på ett sätt som gör mig alldeles bubbligt glad. Dressyren är den kluriga delen, hoppa kan han, men han behöver gymnastiseras för att kunna bli en atlet och komma till sin fulla rätt. Det är verkligen i markarbetet man skapar sin häst! Oavsett gren. Och det går åt precis rätt håll, och han frustar och är nöjd och har öronen framåt. Jag tror vi kan göra massor med bra saker nästa år. Häst är bäst.

Det ska vi fira med en julkalender! Vi älskar julen och har redan pyntat upp, importerat juleskum, och laddar för att kanske eventuellt bygga pepparkakshus igen vilket blir det första sedan vi bakade det legendariska slottet där för två år sedan... 

Hur som, det är dags att låta ett litet, litet urval av de hästiga människor som finns omkring mig, här, hemma, och på andra ställen, att få ta plats här. En per dag tills julafton. Det ska bli väldigt spännande, och jag hoppas det kan väcka lite tankar hos er också. För det är exakt vad de gör hos mig. 

Den senaste veckan har hastigheten på vårt tyska wifi varit jämförbar med en lus på en tjärad pinne. Svårbloggat med andra ord, var beredd att kasta ut datorn genom fönstret åtskilliga gånger så för att undvika att någon blev skadad så fick det helt enkelt läggas på is. Men en rad bra inlägg ligger i word och väntar, så, stay tuned.

Jag hittade hem i torsdags, snabbt och smidigt med flyg. Anledningen till att jag åkte hem hade kunnat varit roligare, en begravning, men det var väldigt fint och känns skönt att träffa familjen och bara vara en stund. 

Även om tekniken gör att jag kan ha rätt bra kontakt med Sverige så går inget upp emot den äkta varan. Igår åkte jag till Strömsholm för att hälsa på mina vänner där, som jag saknat dem! Det fina med bra vänner är att det inte gör något att man varit ifrån varandra. När man väl ses igen är allt precis som vanligt. Och det är väldigt skönt att veta.

Fyrbenta vänner drog också förstås... Gosestund med Chimeca stod högt upp på prioriteringslistan. Han är svår att ringa på facetime dock.

Min hippolog-vän Sofhie Hagen, som numera är ridskolechef på Wirsbo Ridcenter red för Patrik Kittel på fortbildningen för ridlärare och tränare på Strömsholm, och vidarebefordrade ett tänkvärt citat om nyckeln till framgång. "Mycket hårt arbete. Inte vara rädd för att gå upp tidigt på mornarna. Eller gå och lägga sig sent på kvällen heller, få vilodagar, få semesterdagar. Jobbar man bara på rätt sätt med härlig motivation så tror jag man kan komma riktigt långt." Kloka ord. Så länge motivationen finns där kan man nog gå igenom vad som helst.

Sofhie verkar ha fått inspiration så det räcker till midsommar, själv sitter jag och googlar efter hästig literatur att beställa, lagom att hämta ut när jag gör Sverigebesök om en vecka. Dags att fylla på lite. Hon får berätta allt då, hon och Kati, varav den sistnämnda även var på George Morris i Flyinge för några veckor sedan. Vi brukar inte ha svårt att hitta samtalsämnen i vanliga fall men känner jag de där två rätt är de flera meter höga på det här nu så det blir kul att höra vad de tagit med sig. Det finns så många häftiga människor att lära av, clinics är ett fenomenalt sätt att skaffa sig en inspirationsboost, böcker får bli second best. Tror man mår bra av att ta del av andras perspektiv.

Här regnar det underifrån mestadels, oklart hur detta går till men allt är blött fastän det egentligen inte regnar. Att visa hästar för kunder varvas med den vardagliga träningen, idag har nästan alla fått hoppa serie som styrketräning, och i eftermiddag har jag tre som ska arbetas från marken.


 

Hästarna har uppenbarligen bestämt sig för att jag behöver damma av min fyra år gamla tappskokompetens och plockar av sig skor var och varannan dag. Börjar få in snitsen nu. Och ont i ryggen. Det är inte lite saker man behöver kunna i det här yrket.

Ja, vädret alltså. Chefen har en veckas semester på sydligare breddgrader framför sig, men koppla fullständig avkoppling vid poolen är ju omöjligt innan man tagit reda på den nyanlända fyraåringens inställning till vatten. Så, jag och Malin tog med oss denna och Alice (som är modell på bloggens header) till Peter Thomsens terrängbana för att testa just detta. Han visade sig vara väldigt okomplicerad, öronen spetsade hela tiden, modig och med ett väldigt fint hopp, bara att hålla i sig i manen. Precis som det ska vara.

Gillar man omväxling är fälttävlansstall rätt element, veckans bildskörd ser ni nedan.  Det där gråa växlar titt som tätt om till strålande solsken där jag verkligen inte kan se hur det inte ens är en månad kvar till pepparkakor, julgransglitter, kanske, snöstyltor. Jag är snart uppe i 2,5 månad här och har hittills lärt mig lika mycket tyska som en normalbegåvad skulle göra på 2,5 dag, men rackarns vad mycket annat jag lär mig, och att de där timmarna på hästryggen spenderas i både dressyr- och hoppsadel, från gröna fyraåringar till de som gått precis allt - det är fint det! Årets gråaste månad blir ju vad man gör den till, den också.
 

Tack snälla ni för all positiv respons på den här bloggen, till er som gillar, delar och hör av er. Jättetack. Om det är något speciellt ni vill läsa om, veta mer om, lyfta fram eller bara dela med er, kommentera eller maila, marie_ryman@hotmail.com. 

Julen 2013 fick jag en fantastisk julklapp av min storebror. Han är egentligen mer intresserad av arkitektur än av hästar, och gillar literatur som beskriver gamla tekniker för att bygga hus. Innan det började tas genvägar. Det där gedigna grundarbetet. Enkelt, beprövat, bra. Själva hantverket är en sorts konst i sig, där också. Även om våra intressen går isär så har det visat sig att vi ser ganska lika på saker och ting ändå.

När vi diskuterade ridning, ridlära och ridkonstens historia, så berättade jag någon gång för honom om Arméns Ridinstruktion där de grundläggande principerna så snyggt och enkelt beskrivs. Mycket nördigt, och jag älskar det. Så min fina storebror köpte ett ex till mig, från 1897, en liten bibel på 227 sidor att leta efter svar i när förvirringen är större än vanligt.

"Gäller fortfarande det som står för själva ridningen?" Han vet också att hästarna har ändrats och förädlats en del sedan det begav sig, och förstod att avsnittet om simning kanske inte var högaktuellt.
"Det gör det. Precis samma. Ridning är komplext men principerna är enkla, det är svåra är att göra det och det tar otroligt lång tid att lära sig. Det är inte för intet många peakar i sin ryttarkarriär först när de passerat 40. Men, det går lättare när man försöker förstå hur det fungerar." 

Vi behöver inte uppfinna hjulet igen, grunderna finns nerskrivna sedan länge, länge. Att kunna behärska dem, på allvar - DET är för mig att vara en skicklig ryttare och något att sträva efter. Utan genvägar och quick-fix. Det mäts inte nödvändigtvis i tävlingsframgångar.

För det är i slutändan lite som med ett hus. Är grunden kass spelar det ingen roll hur väl putsad fasaden är, eller hur trendig inredning man skaffar sig. Faktum kvarstår, det är ändå ett dåligt hus som inte håller i längden. 

Och vem vill bo i ett sådant?

Tidsuppfattningen blir så skev när årstiderna inte riktigt stämmer med hemma. Det är november men de flesta löven sitter ännu kvar på träden och fortfarande gott om gräs i hagarna. Den obligatoriska höstförkylningen är dock på plats, så där är allt i sin ordning, och köldutslagen jag förvärvade andra året på hippologen gör sig säkerligen snart påminnda och sedan är allt i sin ordning och det börjar bli dags att dricka glögg och räkna ner till jul. 
 

Malin är bortrest den här veckan så jag är själv in charge i stallet. Vi har en mockare som sköter den biten, jag tar motionen av hästar och allt kring den, in- och utsläpp, och fodring. På eftermiddagen har jag support från två tjejer som hjälper till med ridningen, gör i ordning och rider fram hästar och så avslutar vi stallet tillsammans. Ganska effektivt ändå. Många timmar i sadeln blir det, perfekt. 

Ridningen mår väldigt bra av att ha någon som finns där och kan guida en till vardags, men att sköta sig lite själv i mellanåt är inte fel det heller. Är alltid noggrann med mina hemläxor, fokus är viktigt om man vill bli bättre. En av mina tidigare elever som tagit sig iväg på spännande jobb utomlands berättade att hon fortfarande hör min röst i huvudet när hon rider. Stackarn, skrek så högt att det ekar ännu alltså... :) 

Men, skönt att det inte bara är jag som hör röster när jag rider själv, haha.
(Det är bara då, jag lovar.)
 

Fast allra bästa läraren är fortfarande hästen, och Sophie var fredagens bästa. Fantastisk känsla som går att leva på länge. Att något så svårt som ridning är så himla enkelt när det är bra! Då är kommunikationen så finstämd att man verkligen bara behöver tänka. Och njuta förstås.