Marie Ryman

"Man kan inte göra så här!" Emelie var upprörd på riktigt och vårt typ 100:e telefonsamtal sedan vi träffades senast var således ett frustrerat sådant. "Man kan inte bunta ihop människor med samma sanslösa intresse och placera dem i hästmecka x 2 i tre år på hippologen och låta dem rida och svettas och bo och jobba och skriva uppsatser och äta kladdkakor tillsammans och sedan strössla ut dem över hela Sverige och utanför också, och ge dem jätteroliga jobb som gör att det är helt omöjligt att ses! Det är inte snällt!"


Det är svårt det där. Någon på instagram frågade om jag aldrig längtade hem, och det klart jag gör, mest hela tiden. Men det är något jag får leva med, och den där hemlängtan börjar anta en ganska avancerad form. När jag är på Strömsholm längtar jag nämligen efter mina vänner och familj hemma, och när jag är där, ja då längtar jag efter de som är på västkusten, och så vidare. Vart jag än är så är det alltid för långt till någon. Det bästa vore om vi kunde trycka ihop Sverige, sådär som en strumpa som korvar sig längst framme i gummistöveln (en dålig en alltså) så att Stockholm-Göteborg-Malmö liksom låg i jämnhöjd. Då hade jag bara behövt ta mig över vattnet i mellanåt, så hade det varit klart... 

Vi sköter det dock ganska bra på distans också. Det finns många sorters människor i min vänkrets, och majoriteten av dem är hästfrälsta, men av resterande del har de flesta hittat något annat intresse som lägger sin själ i, lever och andas och brinner för. Oavsett om det är hästskötsel, ljudteknik, skog, programering, traktorer eller kulstötning, så lovar jag att de alltid har förstått och respekterat mina prioriteringar. Kanske för att de är ganska nöjda med sin egen situation, de är liksom bara sig själva - då blir det klart lättare att låta andra vara det också. (Plus att det finns massa andra fördelar - det finns ALLTID något att prata om, som inte är Paradise Hotel, och man får lära sig alla möjliga udda saker om allt mellan himmel och jord. Man har även en expert att ringa inom ungefär alla områden, klar fördel när bilen inte startar, telefonen fastnat på ljudlös, eller man bara behöver en ny spellista.) Jag får massa energi av sådana människor och de utgör rackarns bra bollplank när det behövs. 

Hur som - för er som funderar på att flytta långt bort men är oroliga för att känna er ensamma - wifi är en FANTASTISK tillgång som kortar ner avståndet till något som är uthärdligt tills ni ses igen, och, ännu bättre - det finns många nya spännande personer (och hästar) att träffa dit du åker, så låt inte det hindra. Efter några år går hemlängtan i alla möjliga riktningar och saker börjar bli aningens komplicerade eftersom insikten om alla de där du tycker om aldrig någonsin kommer kunna bo i samma by sakta börjar sjunka in. Men det finns alltid folk att hälsa på vart du än ska. Vad som sedan egentligen är hemma visar sig tids nog.

OCH det finns de som är intresserade av hur den inte-så-jätte-glamourösa vardagen är, och här är det winter wonderland igen. För att slippa att halka omkring som bambi på hal is ute är det åter ridhus-ridning som gäller tills det är över för den här omgången. Det är visserligen julstämning där inne också, medellinjen har varit markerad med mindre snödriva i omgångar. Så är det när ventilationen är bra! Bland det första vi gjorde i morse var att föna igång skrittmaskinen vars startknapp hade frusit fast. Det upprepades tre gånger till under förmiddagen... Annars rullar det på bra.
 
I veckan har vi även varit iväg och hopptränat tillsammans med Peter Thomsens team, där bl a Louise Svensson Jähde ingår, och i morgon kommer Maria Gretzer hit - det ska bli fantastiskt roligt. Känner man bara att man är på väg åt det håll man ska och har visionen klar där någonstans så kan man klättra över de flesta hinder på vägen, inklusive hemlängtan eller bortlängtan (och snö).

Kommer man dessutom ihåg att det faktiskt finns de som alltid tycker om en, oavsett hur dålig man själv än känner sig och hur långt det än är hem - då klarar man nog det mesta.  

Okej, nog med livsfilofiska frågor för den här månaden nu. Tur att det är en ny i morgon ;)
Kram! 








Läst 18693 ggr Kommentarer Kommentera



En av anledningarna till att jag bestämde mig för att åka iväg och jobba i tävlingsstall var för att jag ville lära mig ett hållbart system att utbilda och träna fälttävlanshästar för sporten. Som med allt annat finns det olika sätt att göra det på, lika många som det finns ryttare - med det systemet jag lär mig här har tagit flertalet hästar till svår klass med få skador på vägen, så det är ett bra kvitto på att det är något att ta efter.


Här är vi i planeringstagen, så jag tänkte dela med mig av hur upplägget för de unga hästarna ser ut! Att få till en plan för tävlingssäsongen med det breda ålders- och utbildningsspann som vi har i stallet är ett avancerat pussel. Vi har hästar på precis alla nivåer, från de som gör sin tävlingsdebut till Sofarsogood som ju går de största tävlingarna. 


Hur ofta och mycket beror förstås på individ och utbildningsnivå, men våra hästar börjar sin fälttävlanskarriär när de är fem år. De går då geländepferde A, terränghästprov, där de bara går en terrängrunda och bedöms efter sina kvaliteter som terränghäst - hoppförmåga, galoppförmåga, ridbarhet etc, helt enkelt lämpligheten för sporten. Banan är på lätt-klassnivå, men väl anpassad för unghästar. T ex får man i A alltid visa hästen banan innan och rida igenom vattnet, och de behöver inte heller börja med att hoppa ner i vattnet, utan de får vada ner först. 


För femåringar är kval till bundeschampionat två geländepferde A med 8,0 och en geländepferde L med 7,0, och en placering i en hel lättklass. Då är det dock lite lättare att bli placerad här i Tyskland eftersom 1/3 av startfältet får pris istället för 1/4 som i Sverige.


Som sexåringar går de geländepferde L, motsvarande enstjärnigt, och tävlas ungefär lika ofta som femåringarna men går lite fler hela tävlingar, två-tre stycken på en säsong. Kval till bundes är två 8,0 i geländepferde L, och en godkänd hel enstjärnig fälttävlan med under 54 straff i dressyren, max två nerslag i hoppningen och felfri på hinder i terrängen. 


När de är sju år är det tillåtet att starta tvåstjärnigt, och för en häst som ligger i fas börjar säsongen med  enstjärnigt, ca 3 st, och sedan är det rimligt med tvåstjärnig debut i juni eller juli. De gör då ca två tävlingar, och har det nu gått vägen så är unghäst-VM en lång tvåstjärnig i oktober. Det blir då sju tävlingar på en säsong vilket är ganska lagom. Exakt så såg upplägget ut för Cumpel i höstas som ju var placerad i Le Lion.


Det här kanske är lite mindre än vad många tävlar, men den här nivån av tävlande har i alla fall enligt Malins erfarenheter gett hållbara hästar och väldigt få skador. Att tänka på är ju att hästarna utbildas för att bli bra som vuxna - championaten ligger på vägen och kan ridas om det passar, men att pressa hästarna och tävla för intensivt på unga hästar gör ju att man istället riskerar att förstöra en häst som hade kunnat bli riktigt bra med lite mer tid. Att tänka långsiktigt är viktigt, och håller inte planen kan det förstås ibland vara nödvändigt att backa ett eller flera steg.


Hur som, det är alltså yngre hästar jag ska tävla, och vi pusslar för fullt! Eftersom årets EM ligger samtidigt som Tysklands bundeschampionat, till vilket man kvalar som ekipage, så gäller det att ha både plan A och B. Och antagligen även C, det mesta kan ju hända när hästar är inblandade... 

Kvällsnöjet är i vart fall att lägga in hästar i Tysklands motsvarighet till tävlingsdatabas, och nöjet på dagen var bland annat ännu ett tyskt dressyrpass med Chico! Vi ser bundes långt där framme, träna träna och suga i sig allt som chefen och de närmast sörjande lär mig. De där dagarna jag undrar var idén att flytta 100 mil söderut kom ifrån vet jag att det här är svaret...

 




Läst 18121 ggr Kommentarer Kommentera

Veckans dressyr/språklektion blev tyvärr inställd så jag och Malin passade på att träna program med Chico istället. Nog för att det bara är januari, men de nya dressyrprogrammen har precis släppts så vi passade på att gå igenom det enstjärniga programmet som han förbereds för. Utmärkt sätt att stämma av hur vi ligger till. Som sexårig fälttävlanshäst är det dags att visa förvänd galopp på serpentinbågar, skänkelvikningar och ryggning. Motsvarande LA-nivå alltså.
 

Vi kan konstatera att travdelen fungerar ganska bra, mellantraven är på gång där han börjar lära sig att skjuta på, något som vi jobbat en del med senaste veckorna. Det mest kritiska momentet är skritten - inte den i sig, utan att behålla honom mellan hjälperna under den korta sträckan som är mellan ökade skritten och galoppen. Fungerar det så fungerar galopp-programmet, fungerar det inte är det supersvårt att hitta tillbaka. Bara att jobba vidare med övergångar och lägga in programdelarna i den vardagliga träningen tills det känns naturligt. Mer precision även i vardagen helt enkelt.
 



 


Läst 17215 ggr Kommentarer Kommentera

I helgen och idag har vi fått roa oss inomhus eftersom den där Egon som blåser ur Sverige hälsar på lite här också, om än i en mildare form. Vi som spände trådarna så bra på staketen innan helgen konstaterar genom fönstrena i ridhuset att det är mer trasigt än helt i gräshagarna...


Stabilare staket finns dock närmre stallet så vi kan ha ute hästarna en stund varje dag ändå. Stadig skrittmaskin klädd med vindnät är också MYCKET uppskattad nu. Att hästarna får röra på sig även när vädret inbjuder till att låta hästarna vara inne (och ens egna instinkt säger att man själv borde gömma sig under en filt och kolla på film) är viktigt, inte minst för att minska risken för kolik som alltid finns när hästarna blir stillastående. Så här vi ser till att alla får komma ur boxen både för- och eftermiddag för någon form av motion.


Helgens hoppövning, för något ska vi ju ha att roa oss med när granarna blåser omkring utanför, var den HÄR som även den är hämtad ur Hippsons arkiv, det är faktiskt andra vändan den åker fram den här vintern. Så nu spegelvände vi den helt enkelt :) Vi lade även in en studsserie på bortre kortsidan för att variera.
 



Caprilliövningar som denna, där bomserier, travhoppning och studs växlas med enkelhinder i galopp är bra för lydnaden, men många ryttare kan tycka att det är lite obekvämt. Att kunna göra en mjuk och balanserad övergång till trav strax efter ett hinder är ett bra kvitto på att hästen är avspänd och i balans, och direkt mottaglig för nya hjälper. Om det känns knöligt och svårt så finns det ju absolut något att jobba på - och fungerar ridningen mellan hindrena bra är förutsättningarna för bra språng betydligt bättre. 94% av en hoppbana är ju trots allt dressyr, mer eller mindre. Eller så kan man se det som att om man gör markarbetet tillräckligt bra, så kan man fokusera till 100% på själva hoppningen när man väl tar sig an banan.
 



No Deal


Lilly

Efter lunch idag var det dock långa ben som gällde igen... Vi har för tillfället 12 hästar i stallet varav en är dressyrhäst, en sjuttonårig välutbildad herre som kan precis allt. Hans ordinarie ryttare, tillika Malins mans syster, har ont i ryggen så jag fick äran att motionera honom. Avrundade alltså dagen med både piaff och passage och red på kandar för första gången på bra länge. 
   


Skulle säga att vi klarar att roa oss ganska bra, älskar omväxlingen! Men nu, nu är det dags för film och soffa!


Läst 16182 ggr Kommentarer Kommentera


Många undrar vad vi pysslar med i ridhuset under vinterträningen, och jag kan ju avslöja att precis som alla andra vanliga dödliga så hittar vi en del i Hippsons arkiv för ridövningar. Här ska ni få veckans cavalettiövning som är en klassiker - klockan! 


Fyra cavalettibockar på en 20-metersvolt som ni ser på bilden, klockan 12, 3, 6 och 9. För att göra det lätt för sig när man bygger den, så utgå från voltens mittpunkt och stega sedan 5,5 meter ut mot bommarnas innerkant, som bilden visar. Då blir det lika långt mellan varje, en bra början för att lyckas med övningen.


Som uppvärmning kan man börja med att rida över två av bockarna i taget, t ex vid C och X, och sträva efter att hitta en jämn rytm över dessa två. För unga hästar eller orutinerade ryttare kan det vara fullt tillräckligt. Vi började sedan med att rida på fyra galoppsprång mellan bockarna, med målet att få en helt jämn rytm i balanserad galopp, där både vägen och galoppen kontrolleras för skänkel och sits. En riktigt lydig häst kan sedan gå på både 3, 4 och 5 språng - men ta en sak i taget, gå utanför en bock om det behövs för att komma i ordning, och glöm inte att pausa i mellan varven. 











Läst 17970 ggr Kommentarer Kommentera
JAN
08
2015

Igår avnjöts min första dressyrträning för heltysk tränare på utebanan, med fågelkvitter som soundtrack. Inte illa för januari. Det var heller inte illa av mig att lyckas ta till mig åtminstone 80% av instruktionerna, men å andra sidan man behöver inte vara något språkgeni för att förstå vad übergang, foreward, MEHR BEIN och SITZEN betyder. Det är samma tränare som Malin rider för och hon kommer underhålla mig och 6-åriga Chico regelbundet i vår. Alltid bra med ett extra par ögon som kliver in och rör om lite i mellanåt, tyckte det var enkelt och bra, tydlig ridning framåt som gav bra resultat.

 



Hur som, när solen väl är framme är vi så lyckligt lottade att vattnet rinner rakt igenom sandmarken och vi utan problem kan rida på terrängbanan. När man gömt sig i ridhuset stora delar av den regniga vintern så är hästarna förstås lite exhalterade över att äntligen ha gräs under hovarna, så man får räkna med att det tar några pass innan det är ordning och reda igen...


De skolas på de små stockarna, lika noggrannt som man skolar en hopphäst på banhoppningshinder. Först ska förstås markarbetet fungera, därefter ett hinder i taget, ett par i följd, och så vidare.

Jämn rytm, i balans, väl framme för skänkeln men väntandes, på linjen, i önskat tempo, och helst då utan att hitta på egna konster däremellan förstås. När det fungerar tillfredsställande så kan man avancera vidare. Tålamod är förstås superviktigt, och känns hästen spänd eller ofokuserad så får man rida tillbaka dagen efter och fortsätta.


En av de som varit ute och hoppat var lilla fullblodet No Deal, filmen nedan är från 21 december...! Igår var han ute igen i solskenet och tog sig igenom en hel bana med endast ett bocksprång. Nu stundar sådär en veckas oväder så risken är väl stor att vi får börja om på ny kula nästa gång solen tittar fram, men att ens fyrbenta kollegor tycker jobbet är FÖR kul känns ändå som ett ganska trevligt utgångsläge.

 






Läst 15920 ggr Kommentarer Kommentera
JAN
03
2015

Julveckan avnjöts i Sverige och levde upp till precis alla förväntningar och lite till. 

Kvalitetstid med familjen växlades med att träffa mina mycket saknade vänner under snöiga vinterpromenader, med utsikt över världens finaste skärgård, biobesök (skönt att slippa se Hunger Games i tyskdubbad version), festligheter och sena kvällar och en och annan sovmorgon.

En del undervisning hanns med också, det är inte jul om man inte förfrusit minst en tå i ett jättekallt ridhus. Höll det på det allra roligaste sättet - en i taget, helt individuellt upplagt utifrån önskemål och dagsform. Det är så kreativt att vara ridlärare, och efter fyra tyska månader finns förstås ännu fler verktyg i lådan att ta till. Som alltid är det väldigt basic saker vi jobbat med, men extra fokus på balans och självbärighet, övergångar och tempoväxlingar för sits och skänkel, oberoende av handen. Fint resultat på hästarna och med så glada och ambitiösa elever går tiden fort i ridshuset! 

Jag åkte tillbaka till Tyskland precis innan det var dags att byta år. Att flyga med försenade plan mitt i natten med nyårsafton som nästföljande aktivitet gav en start på året med skapligt med minus på sömnkontot. Men nu är jag nog i fas, redo för nytt år och för bloggen till det normala! Efter att ha bläddrat igenom bilduppladdningar på diverse sociala medier är det bara att konstatera att det blev ett händelserikt år, igen.

 

Och det var bra på många sätt. Vad som dock var bland det tråkigaste med året kan bli bland det roligaste med nästa. Ni är flera som frågat vad som hände med Betty, och jag ska uppdatera er. Men först en liten uppfräschning av minnet.
 

Februari 2012 träffade jag henne för första gången. Hon hade hoppat spänstigt på filmen, såg ut att vara en trevlig modell och hade en bra stam. Och det var ett långbent treårigt holsteinersto som sålde in sig själv på tre sekunder när hon tryckte sin rosa mule mot min kind. Planeterna radade upp sig, hur proffsig jag än önskade att jag var så var det absolut kört redan där. Hon gjorde sig bra live i hoppningen, var stencool i all hantering, men med glimten i ögat. Den tar vi.

Betty reds sedan in och utbildades under Hippologbloggens era. Roligare häst att jobba med får man leta efter. Hon var inte rädd för någonting, någonsin, med en älg som det enda undantaget, blommade efter hand ut mer och mer och tyckte det mesta vi gjorde var helfestligt. Ridkänslan när hon väl sansade sig var oslagbar och jag var glad för henne varje dag. Förutom när hon bockade av mig i en buske.

Jag vet exakt vilken dag hon skadade sig, även om det blev långa och krångliga utredningar innan vi äntligen hittade felet. Magkänslan stämmer ju allt som oftast, även om hon i början inte visade något alls. Skadan uppkom efter ett trauma och hade en osäker prognos, men veterinären tyckte att vi kunde göra ett försök. Hösten, vintern och våren var mest en enda lång promenad, och vi kom så långt att jag kunde sitta upp innan bakslaget kom. Tillbaka på ruta ett igen. Om man skulle gå över till kaninhoppning ändå.

Nästan på dagen hörde hennes uppfödare av sig för att kolla hur hon mådde, och sade att om jag någon gång ville sälja henne var de intresserade av att köpa tillbaka henne för avel. Jag tog mitt allra djupaste andetag, ringde veterinären för rådgivning, och så blev det bestämt. Ett par veckor senare galopperade Betty in i lastbilen, och min bff åkte hem till Tyskland igen. Det är inte mycket som blir som man tänkt sig, fast ibland kan det bli bra ändå. 

Dagen efter ringde nygamla husse upp.
”Everything is fine, she's fine. She is on the field now, with her mother.”
”Is she happy?”
”Yeah, she's running. It's a nice horse, she looks very good. Shame with her injury. Always with the good ones.”

Betty har skött sitt nya uppdrag mycket bra och blev dräktig på första försöket med Darcodello (Darco – Clearway). Hon bor 1,5 timme från oss, hon är tjock, hon är lycklig, ohalt, och har under sommaren och hösten tränat barnpassning med sin lillebror. 

Om nu allt går som det ska anländer storken med en ny stjärna framåt april, lagom till min 25:e födelsedag. Alla som någon gång har gått på den där lätta ”vi kan ju åka och bara titta på kattungen och sedan bestämma om vi ska köpa den” vet hur detta kommer sluta...

Så, jag har en rolig fälttävlanssäsong med flera fina hästar och med coaching av toppklass framför mig, och en ny häst är under produktion. 2015 blir spännande!


Läst 17671 ggr Kommentarer Kommentera

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.