Det är konstigt med tomma boxar och hästar som nyss var här. Speciellt när de som verkligen utmärkt sig försvinner. Sofarsogood, Sophie, var stallets superstar och mittpunkt, som sig bör med hennes meritlista. Det mesta var ordnat för att passa frökens vilja som ju var ganska egen. Hon klarade inte operationen efter skadan hon ådrog sig i Italien i våras, och som vi saknar henne. Att hon inte skulle kunna komma tillbaka till tävling visste vi, men hon var så värd ett bra pensionärsliv. Det är konstigt med namnskyltar som tas ner och fyrbenta vänner som inte finns mer. Jag vänjer mig aldrig vid det.


Men det kommer nya dagar, och veckor. Ändå. Nya hästar att förvalta och utveckla, jobbet fortsätter, planer får ändras. Knappt två veckor efteråt befann vi oss i Phöben utanför Berlin, en fint arrangerad tävlingshelg gick mot sitt slut, och jag var trött men väldigt glad. Lyckopillret heter No Deal xx och vi hade just hoppat en fin och felfri runda i hans enstjärniga debut. Jag och Emma klappade om vår duktiga fyrbenta kompis som kämpat väl i helgen.


Vi var egentligen på väg mot stallarna men stannade till för att se Malin och nyförvärvet Archie som startade några minuter efter mig. Och vi kunde varken förstå vad det var vi såg mitt framför oss, eller tro att det var sant. Men Archie föll över ett hinder, och några minuter senare var allt över. Jag har aldrig tidigare sett en häst drabbas av aortablödning, men med största sannolikhet var det vad som inträffade strax innan hindret, vilket orsakade fallet. Obduktionen får ge det slutliga svaret. Att kroppspulsådern brister är förstås förknippat med ansträngning, men det här skedde alldeles i början av banan, i ett lugnt tempo på en häst i god form. Finns det en försvagning på aortan är det som en tickande bomb, precis som på oss människor, och det hade kunnat ske i princip när som helst. Det gör inte det hela mindre dramatiskt och chockerande för alla inblandade. Resan hem blir lång med en häst mindre i lastbilen. Vi som hade fått vår beskärda del av tragedi den här månaden. Verkligheten slog oss ännu en gång hårt i huvudet och upplyste oss om hur skört allting är. Två hästar på två veckor är hårt.


Och trots att solen banne mig gick upp dagen efter ÄNDÅ, och att hela händelsen var mycket olycklig, så går tankarna kring de risker man tar och insatsen vi gör. Och det känns ironiskt att ha diskuterat säkerhet i förra inlägget, men allt jag skrev där står fast. Vi måste göra allt vi kan med de medel och metoder vi har, men i slutändan är vi ändå tvungna att acceptera olycksrisken, eller avstå. Det är ingen som blir uppäten av hajar på land, men vill man se allt det fina under ytan får man leva med att det kan hända. Vi får inte ner den till noll vad vi än gör. Inte med hästar, inte i någon disciplin. Vi kan göra vad vi kan för att närma oss, men den blir inte noll.


Jag jämnar ut mina egna odds genom att inte titta på telefonen när jag kör bil och lämnar de tankarna där. Hästarna får allsidig träning, daglig utevistelse i stora gräshagar, flera av de yngre går ute dygnet runt i grupp samtidigt som de är i träning - däribland vår femåriga landeschampion Editha, som blev bästa terränghäst i Holstein med chefen för ett par veckor sedan. De är korrekt utfodrade, får bra hovvård, långsiktig utbildning, snabb veterinärvård när det behövs. Det är inget dåligt hästliv. De gillar sina jobb, vi gillar vårt, och vi gör allt vi kan för att de ska må bra. Allt vi kan.


Men juni var inte vår månad. Det var bara så.

Jag slutade visserligen med huvudräkning den dagen jag tog studenten, vilket idag är sex år sedan, men jag anar att antalet terrängstarter jag hittills gjort i år snart överstiger antalet jag tidigare gjort i hela mitt liv. Majoriteten av dessa skedde under maj och de vita ridbyxorna hann knappt torka däremellan, men vad som däremot hann torka var maj månads bloggande och det ska vi råda bot på den här veckan.

Jag är i Sverige och i min hemstad för första gången sedan jul, och är lika förvirrad varje morgon. Njuter av varenda svensk sekund och kan se tillbaka på en otroligt lärorik vår. Man märker det inte i farten, det sker inga dramatiska förändringar från dag till dag, men det krävs bara ett litet steg tillbaka för att redan nu se att tiden varit väl investerad. Rutin och erfarenhet ger en trygghet som inte kan fås på annat sätt än de 10 000 upprepningar som krävs innan det sitter i ryggmärgen. Det är inte så konstigt att gammal är äldst i ridsporten, de bästa har hunnit misslyckas fler gånger än nybörjarna ens försökt. Det är inte i någon fas i ryttarutbildningen någon idé att försöka imponera på mer erfarna tränare och ryttare - enda vägen till utveckling är att ödmjukt göra sitt bästa, erkänna och ta tag i svårigheter tillsammans med tränare - och ha roligt på vägen! 

Jag har en sedan länge ouppfylld förfrågan om att skriva om vilken utrustning våra springare går med i terrängen, så, first things first. Det här är alltid ett intressant kapitel.

Säkerhet motiverar valet av utrustning, men som de flesta förhoppningsvis inser är en del av helheten - en tung del av säkerheten det ligger i ryttarens omdöme och när erfarenhet och kunskap saknas måste stöttas genom stadig coaching från tränare. Sits och balans, kontroll på tempo, balans, linje, anridningsteknik på typhinder, kunskap för att kunna läsa av banan och planera ridningen, också med hänsyn till underlag. Här tror jag vi har det viktigaste. Rätt häst med rätt ryttare, till rätt uppgift vid rätt tidpunkt. Den bedömningen kräver kompetens, och tålamod hos alla inblandade för både gedigen häst- och ryttarutbildning tar sin tid, och vissa behöver mer än andra - både hästar och ryttare.

Väl byggda banor är givetvis även det en mycket viktig faktor, utlösningsbara hinder är en utmärkt idé men även det en del av en helhet.

Precis som det i hjälmdebatter ofta kommer fram argument i linje med att utrustning aldrig kan ersätta hästvett och kunskap när det kommer till förebyggande av olyckor (vilket stämmer!), så gäller i slutändan fortfarande även det motsatta - skulle det väl gå illa kan utrustningen till sist vara avgörande.

Så utan att låta sig invaggas i en falsk trygghet och förlora respekten för tidigare nämnda aspekter, så är här det dumt att snåla, eller vara lat, eller fåfäng i de här sammanhangen. 

Så med det sagt får ni här en enkel beskrivning och motivering av vårt val av utrustning:

Vi börjar med ryttaren, som högst upp pryds av en hjälm. I vårt team står sig den hederliga skärmlösa jockeyhjälmen ännu. Välj en som sitter stadigt på huvudet och får bra betyg i tester, man har ju bara ett huvud trots allt.

De flesta kompletterar en godkänd säkerhetsväst med en airbag över, en uppblåsbar väst som löser ut om ryttare och häst går skilda vägar. Tips! Lossa snöret innan du sitter av... 
Skulle ekipaget gå omkull löses den alltså inte ut, varför man måste ha en vanlig under. 

Sedan ridskoletiden har jag blivit lärd att i terrängen har man långärmat om man inte gillar att plocka ut småstenar ur huden, och det är verkligen att rekommendera. Med funktionsmaterial behöver det inte bli varmt heller.

Stövlarna är helst av lite stadigare modell, det ger stadigt stöd och dessutom hyfsat slagtåligt. 

Handskar med bra grepp, kort spö vid behov, sporrarna måste förstås vara utformade så att de inte kan göra hästen illa - det är en förfining av hjälperna men som vid all ridning förutsätter det en stabil skänkel, något som kan vara en utmaning i terrängen till en början.

Terrängskydd täcker till skillnad från hoppskydd även framsidan av skenbenet. I terränghästprov har man traditionellt vita skydd eftersom hästens teknik bedöms, annars är de flesta svarta av praktiska skäl. Alla hästar har framskydd, de flesta bakskydd. Välj ett par som sitter bra så att risken för skav och att grus kommer innanför är liten. Illa sittande skydd kan göra mer skada än nytta. 

Alla hästar går med förbygel i terrängen för stadgans skull, med bra resår för att inte hindra hästens rörelser. Se till att de är väl tillpassade, ingen vill kroka i med ett framben! Och välj en modell av bra kvalitet, de lever ett hårt liv med vatten etc. De som behöver har martingal, och oftast har vi även en extra rem/snöre runt halsen som extra handtag. Den har vi på i vardagen också, man vet aldrig :)

Sadlarna vi använder terrängen är av märket Devoucoux, med enkla kåpor för nära kontakt och mycket stöd både framför och bakom skänkeln. De underlättar verkligen för att hålla positionen, i början kände jag mig lite låst i dem, men insåg charmen efter att ha hoppat coffin med en sadel med minimala stöd. Skillnaden är stor! 

Hästarna har egna träns, de flesta ergonomiska från vår sponsor PS of Sweden, och individuellt anpassade till vad hästarna trivs med. Betslingen är så enkel som möjligt, 90% går på vanligt tränsbett av tjockare modell. Som tyglar är vanliga vävribbtyglar en favorit, eftersom de ger grepp även efter vattenhindret. Tyglar med för bra grepp kan vara en nackdel eftersom det ofta händer att man måste låta tygeln glida ur handen några decimeter vid t ex nerhopp, men det är en smaksak. Som allt annat.

Broddar är en vetenskap i sig, men det viktigaste för att inte halka är förstås balanserad ridning. Broddarna på bilden hade No Deal i Dagstorp i helgen, mestadels sandigt och utmärkt underlag, men lite blött i gräset varför vi valde något längre broddar bak, den längsta i yttertrakten. Ett gott råd är att inte välja för stora broddar om underlaget är torrt och hårt. Vår modell är rostfri och självgängande och man blir glad varje gång man skruvar i dem.

Som rutin tvättar vi alltid benen med tvål och vatten efter terrängritten, för att minimera risken att bakterier får fäste i eventuella småsår. Vattenhinder är sannolikt bland det minst hygieniska man kan tänka sig. I lätta klasser kyler vi normalt inte benen på något speciellt sätt, först från enstjärnigt används ispåsar med hushållspapper som padd närmst huden, och som lindas fast för att sitta på plats. Ekonomiskt och lätt att ha i frysen i lastbilen.