Det förra inlägget var ju av det mer deprimerande slaget. Det är ju så ibland, ridsport är ingen dans på rosor, eller enkelt, eller speciellt smidigt, (eller rofyllt och stressfritt som min frisör en gång lite drömskt tänkte sig det som när jag berättade vad jag jobbar med). Det är ofta det är svårt. Och känslan i sadeln pendlar dessutom från busenkelt och självklart till känslan av att man nog faktiskt inte har förstått någonting över huvud taget.
Grejen är den att det är okej. Det ingår.
Så länge man siktar framåt och håller sig något sånär positiv, så kommer det alltid solsken när det väl slutat regna. Svackor går över, träning ger resultat, stolpe ut blir stolpe in någon gång också, och ingen har otur precis hela tiden. Juni var inte vår månad, men juli har levererat så det står härliga till.
Så för att walk the talk och fokusera på det positiva, här tre saker med juli som jag kommer komma ihåg länge.
1. Enstjärnigt i Rüspel
Att man inte behöver hoppa högst för att göra mig mest glad är 158 cm fullblod ett levande bevis på No Deal, som debuterade enstjärnigt i Berlin för en månad sedan, gjorde sin andra start på Rüspels fina tävlingar förra helgen. Efter regn kommer ju mycket riktigt solsken, och ibland kanske lite mer än man tänkt sig, på flera sätt. Rekordtemperaturen 38 grader uppmättes i Niederachsen den dagen, och gissa var vi befann oss. I en hjälm, på ett fält, utan någon som helst vind, givetvis. Jag och Matilda fick användning för det gamla partytricket att doppa tävlingströjan i vatten innan terrängen, mycket effektivt och att rekommendera. Noddi gjorde en fin tävling, galopperade in i mål med en felfri terräng, ett par sekunder över tiden. Groomen var om möjligt gladare än mig, verkar vara obligatoriskt att de är mer nervösa än ryttarna även på den här ännu rätt blygsamma nivån, och vattenslangen väntade redan vid målgång. Bra med väl förberedda arrangörer! Det hela räckte till en tredjeplats i klassen, så himla roligt.
2: Och efter värmebölja kom bundeskval!
Till slut! På söndagen åkte vi tillbaka till Rüspel, men den dagen var temperaturen nästan 15 grader lägre, tack och lov. Femåriga Nicki som är mitt enda hopp om bundeschampionat bland mina hästar smällde till med 65% i dressyren, en felfri hoppning, något tidsfel i terrängen, och knep den sjunde och sista placeringen i klassen. Tillsammans med sina tidigare 8,0 och 8,4 i lätta terränghästprov, A, var då alltså tre av fyra kval avverkade då en placering i lättklass räknas som ett. Så saknades gjorde alltså ett enstjärnigt terränghästprov, L, med 7,0 eller mer.
Sagt och gjort, på onsdagen åkte vi till Badendorf, gjorde efter instruktioner från chefen en skolningsrunda i A, lätt klass, för att sedan galoppera på i L. 7,2 blev resultatet, och det var väldigt lätt att köra hem från den tävlingen! Hurra! Och gladast av alla var hennes ägare förstås. Vila och morötter har stått på schemat sedan dess. För henne alltså, ägaren vet jag inte vad han har gjort. Gissningsvis firat.
Malins fantastiska femåring Editha kvalade även hon i Rüspel med riktigt fina poäng, hon vann båda terränghästklasserna med 9,3 och 9,0, svårslaget. Även Chico är nu kvalad. Jättebra tycker jag, hon hittar ju dit och allt ;) Nytillskottet Breasy, SWB e. Quite Easy var placerad i internationell tvåstjärnig klass i Köpenhamn förra helgen. Så det rullar vidare för oss, och det rullar ju bra dessutom.
3: Att man kan göra nya hästar
Hon växer så det knakar, lillen, och vi konstaterar att släkten ÄR värst även här. Betty är fantastiskt nöjd över sin skapelse, och fölet har rätt stort självförtroende hon också. Och hon ser jättefin ut, hade jag kunnat hade hon fått åka med i bagageluckan hem på en gång. Får ha lite tålamod. Tids nog. Bettys lillebror vill också åka hem i bagageluckan som synes men det får räcka med en...
Så när min mamma letade efter ordet för att beskriva hur jag har det (det är pappa fölet har gosestund med på bilden ovan) konstaterade vi att nej, harmoniskt kanske inte är helt rätt, om man inte ser sopslut som ett harmoniskt tillstånd förstås. Vi bestämde att härligt var ett bättre. För det ÄR ett privilegium att jobba med hästar, att få rida och tävla som jobb. För trots de slitiga delarna med minimal glamourfaktor, så vågade den tolvåriga versionen av mig själv inte ens drömma om en arbetsvecka som denna. Så är det.
Läst 35809 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Här hittar du alla våra husbloggare
Arkiv
- Juli 2015
- Juni 2015
- Maj 2015
- April 2015
- Mars 2015
- Februari 2015
- Januari 2015
- December 2014
- November 2014
- Oktober 2014
- September 2013
- Juni 2013
- Maj 2013
- April 2013
- Mars 2013
- Februari 2013
- Januari 2013
- December 2012
- November 2012
- Oktober 2012
- September 2012
- Augusti 2012
- Juli 2012
- Juni 2012
- Maj 2012
- April 2012
- Mars 2012
- Februari 2012
- Januari 2012
- December 2011
- November 2011
- Oktober 2011
- September 2011
- Augusti 2011
- Juli 2011
- Juni 2011
- Maj 2011
- April 2011
- Mars 2011
- Februari 2011
- Januari 2011
- December 2010
- November 2010
- Oktober 2010
- September 2010
- Augusti 2010
- Maj 2010
- Oktober 2009
- Juli 2009
- Maj 2009
- Maj 2008