När jag var liten så drömde jag om en egen ponny. Det stod högst upp på önskelistan varje jul och varje födelsedag. Det var nära några gånger. Som när min sköthäst, en vit B-ponny med mörkgrå man och svans, som var lite svårriden och inte passade sin lite yngre ägare skulle säljas. Jag letade runt efter billiga stallplatser och gjorde kalkyler och visade för mina föräldrar, och de sa inte tvärt nej! Men så var det det där med tävling... Jag älskade ju att hoppa på den tiden och tävlade flitigt på ridskolans ponnyhästar. Om vi gick och köpte en B-ponny så skulle jag ju bara kunna tävla den under max ett år till... Det var ju låååång tid för mitt unga jag, men mina föräldrar som tänkte lite mer långsiktigt kom fram till att det var en dålig idé.

Det var det närmsta jag kom en alldeles egen ponny. Några år senare, när jag sen gått ut gymnasiet, längtade jag som bara den efter en alldeles egen häst. Eftersom jag jobbade och bodde hemma så kunde jag spara undan rätt mycket, och det gjorde jag! Varje månad växte summan på sparkontot och jag var ett steg närmre min alldeles egna häst. Trodde jag då... Livet tog en annan inriktning och pengarna lades på studier istället (inte en dålig investering på något vis). Det skulle visa sig dröja rätt länge innan jag äntligen fick möjlighet att köpa min alldeles egna första häst. Under tiden utbildade jag mig, hade eget företag och arbetade i tävlingsstall. Ponnydrömmen tog mig hela vägen från arbete som hästskötare i Sverige, till en beridartjänst i Tyskland, till en alldeles egen hästgård i Skåne (drömmar och så lite blod, svett och tårar)...

Och nu – många år efter att jag drömde mina ponnydrömmar, har jag förmånen att få jobba med att utbilda små ponnyryttare i ridningens ädla konst! Det är förstås alltid roligt när elever gör framsteg (oavsett ålder och storlek på häst). Att få hjälpa någon till en aha-upplevelse, och att se hur häst och ryttare börjar synka och förstå varandra är bland det bästa som finns. Men det är något alldeles speciellt med ett barn och dennes ponny. Glädjen som glittrar i ögonen när man lyckats med något som känts svårt, och stoltheten över sin fina ponny är så äkta och oförstörd. Barn är så bra på att vara här och nu, och fastnar inte lika mycket i prestationsångest och tvivel som vi vuxna kan göra.

Kanske borde vi försöka lära oss lite mer av våra barn? Att vara lite mer här och nu. Att njuta av det vi har och av alla små framsteg som görs (och tänka mindre på vad vi fortfarande inte kan). Kanske är det bara gravidhormonerna som pratar? Oavsett vilket så är jag så glad för att jag får ha världens bästa jobb! Som får hjälpa både barn och vuxna att fördjupa kommunikationen med sina älskade djur. För visst lever vi alla för de där stunderna i perfekt harmoni med våra hästar? När allting flyter och man dansar fram tillsammans, och allting känns enkelt och rätt! I know I do!

Det här är jag ute på Bisslinge Gård på min sköthäst, B-ponnyn Bonny. Jag tror att året är 1991 och jag är 10 år gammal.

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Ett av höstens större projekt är avslutat! Vår "lilla" platta (på drygt 19 kvadrat) på baksidan av stallet är gjuten och klar! Det känns så bra att det blev klart innan vintern! Nu kan vi äntligen använda den här dörren som under mer än ett år har varit obrukbar eftersom det varit en stor nivåskillnad mellan rampen på insidan och marknivån på utsidan där vi tidigare grävt ned avloppsrör.

Rampen på insidan gjöt vi redan i november förra året, och den kan ni läsa om i det här inlägget: Konsten att gjuta en ramp

Tanken var väl att vi skulle gjutit plattan redan i våras, men då var jag gravid i första trimetern och låg och kräktes mest hela tiden. Sen kom sommaren med sin värmebölja och då var det helt enkelt för varmt och torrt för att gjuta, men nu blev det alltså äntligen av! Från början var det tänkt att bara vara en liten "läpp" utanför dörren, kanske 1,20m ut. Men eftersom det ska gå en grusväg längs med hela väggen, där vi kommer köra mycket med lastare, och kanske även lastbilar för t.ex kraftfoderleveranser m.m. så bestämde vi oss för att göra en liten platta i samma bredd som den blivande vägen.

Hur bred vägen ska vara har också diskuterats flitigt fram och tillbaka. Vi pratade först om tre meter. Sen la vi till en halvmeter "för säkerhets skull". Och när det sen skulle grävas bestämde vi oss för att lägga till ytterligare en meter, så att man slipper köra precis intill stallväggen när vägen väl är klar. Så den "lilla läppen" som skulle gjutas blev till en liten platta på 4,5 * 4,3 meter. Bredden på plattan bestämdes helt enkelt av måttet på den befintliga stalldörren som är på fyra meter.

Eftersom vi har avloppsrör som kommer ut från stallet här (som i dagsläget bara slutar i intet...), så var det första vi fick göra att gräva fram dom och lägga till ca sex meter rör, så att vi kan komma åt dem den dagen vi ska gräva vidare och koppla in nytt reningsverk. Avloppsrören kommer att löpa på frostfritt djup parallellt med grusvägen. Eftersom vår elförsörjningsledning går på tvären ovanför avloppsröret var vi tvungna att gräva försiktigt runt den så att den inte skulle skadas. Det tog lite extra tid förstås. Ska du gräva nånting på din tomt så kan du titta på ledningskollen.se, så ser du var din ledningar går nånstans. Man kan också ringa elbolaget och be dem komma ut och märka upp var ledningen går. De kommer hellre ut i förebyggande syfte, än när det redan är för sent...

När vi väl fått avloppsröret på plats var det dags att fylla igen det hålet, och sen börja gräva bort matjorden där plattan skulle gjutas. Längst ut i varje hörn har vi gjutit två stöttor, genom att gräva ned två gjutrör och fylla med betong. I botten har vi först lagt makadam, och sen betong, som en uppochnedvänd svamp. De går hela vägen ned på frostfritt djup så att det ska bli riktigt stabilt. I varje rör går också tre armeringsjärn, som sen bockats. Under hela plattan ligger ett lager med ca 15cm makadam. Ju närmre husväggen vi kommer desto mer makadam ligger under, men det är bara pga nivåskillnaden mellan utomhus och inne. Runtomkring hela plattan har vi grävt ett djupare "dike" på 50cm som fyllts med makadam. Detta för att leda bort vatten från markytan, så att det inte samlas fukt under plattan som kan göra att den fryser och spricker vid minusgrader. Plus att det blir så mycket trevligare att gå med hästar och köra maskiner om det inte är lervälling och vattenpölar överallt! För optimal avrinning är plattan gjuten i en liten lutning bort från byggnaden. Ovanpå makadamen ligger två armeringsmattor, med tillhörande peggar så att den kommer upp lite och ligger mitt i plattan. Detta är viktigt! Armeringsjärn måste ha betong både under och över sig för att göra nytta. Den får inte ligga direkt på makadamen.

Gjutformen är gjord av vanliga bräder och stöttande stavar 45*45 som vi bankat ned en bit i marken på flera ställen runt omkring formen. På utsidan stöttas den också av makadam som lagts ända upp till kanten.

Från början hade vi tänkt blanda betong och gjuta själva, men när plattan nu blev så stor så bestämde vi oss för att ta ut en betongbil istället. Det hade annars gått åt mer än två ton betong (dvs nånstans mellan 120-150 stycken 20kg säckar betong). Det kändes lite småjobbigt. Så nu beställde vi istället 2,5 kubik från Betongfabriken i Glumslöv. För själva gjutningen behövde vi en sloda, en vibrationsstav och en lång bräda som användes för att dra av betongen mot gjutformen. Slodan och betongvibratorn hyrde vi på Dennis maskinuthyrning.

Resultatet blev jättebra, om jag får säga det själv! Vi är nöjda i alla fall, och det känns jättebra att ha plattan färdig innan vintern. Nu kan vi köra in foder bakvägen utan att det blir lervälling. Och apropå att färdigställa projekt! I helgen kom vår murare från farmartjänst och avslutade den sista tegelväggen som påbörjades förra hösten. Vi hade tänkt mura klart de sista raderna själva under sommaren, men det var alldeles för varmt hela semestern för att kunna blanda något murbruk, så då bestämde vi oss för att ta lite hjälp istället. Som ni ser på bilden så behöver panelen ovanför bytas även på den här sidan, men det blir ett projekt för nästa år. I år sätter vi bara upp en tvärbräda som skydd för väder och vind. I den lilla inmurade fyrkanten ska det så småningom sitta en belyst skylt. Visst blev det fint?

Vilken hästvecka vi har bakom oss! Först Saab international Grand Prix, med mini-clinic med Klaus Balkenhol, sen Breeders Trophy hela veckan som avslutades med SWB-avelskurs och fölauktion på fredagen och fyraårsfinal med Charlotte Dujardin som testryttare på lördagen! Dessutom en massa kära återseenden och flera nya roliga bekantskaper! Nu har jag definitivt inspiration nog att klara mig igenom hela den mörka vintern!

Inspirationsveckan började som sagt redan förra fredagskvällen med Klaus Balkenhol och internationell Grand Prix på Flyinge kungsgård. Herr Balkenhol höll två mini-clinics. Den första var med två femåringar - Ironman H med Yvonne Österholm i sadeln som briljerade med sin prydliga och mjuka ridning som vanligt. Och en femåring (som jag tyvärr missade stam och namn på) med Johan Wessner i sadeln. Johans häst hade en del problem med att acceptera ryttarens hjälper och gick vid flera tillfällen emot både hand och skänkel, och det blev aldrig riktigt löst under clinicen, även om det blev en viss förbättring mot slutet. Johan fick jobba lite med sin sits, och fokusera på att få bjudning bakifrån och fram, utan att backa eller fixa med handen.

Språkförbistringar gjorde att Klaus hade lite svårt att få fram sitt budskap, både till ryttarna och till publiken (vilket var synd för det råder ju inga tvivel om att mannen är kunnig i sin sak). Men om jag ändå ska försöka sammanfatta så vill han att hästarna ska hitta ett lugn i sin gång och känna trygghet och alltid lyssna på och lyda sina ryttare. Vi måste vara (rättvisa) ledare för våra hästar. Budskapet blev än tydligare i del två då det kom in två liten äldre hästar - båda två kändisar sen tidigare. Den ena var Van Vivaldi och den andra var Sibelius (båda godkända hingstar).
Klaus var noggrann med att alltid gå tillbaka till att få hästen avspänd och "på sätet". Dvs den ska vänta och lyssna på ryttarens säte. Handen kan få ge en kraftigare halvhalt om nödvändigt, men måste sedan ge efter kvickt igen och man får aldrig bli kvar i ett tygeltag. Han sökte över lag ett lite lugnare tempo både i traven och galoppen. Utan att det för den sakens skull måste innebära alltför mycket samling. Med en häst som Johans som blev lite spänd tilläts först ett högre tempo för att hitta bjudningen. Klaus var noggrann med att poängtera att rollkur alltid är fel, men att hästen i vissa utbildningsstadier kan behöva tillåtas att gå bakom lod - den får dock aldrig gå bakom hand.

Emellan de både clinicsen var det Grand Prix som mycket välförtjänt vanns av danska Cathrine Dufour på Bohemian. Dem hoppas vi få se mer av i framtiden. Efter det kom Antonia Ramel, Patrik Kittel och Juliette Ramel. Ett ekipage som lyste, men som tyvärr fick lite för många misstag för att ta en riktig topplacering pga lite spänd och nervös häst, var Malin Wahlkamp-Nilsson på Syriana. Ett fantastisk elegant ekipage och mjuk, fin ridning.
Extra kul tyckte jag förstås det var att få se Minna Telde och Isac. Isac är en av de få hästar som som finns kvar i Minnas stall sedan den tiden jag arbetade där 2008-2009. Då var han fyra år och gick Breeders Trophy. Och nu tillbaka på Flyinge i Grand Prix! Det är inte utan att man blir lite tårögd! De låg på en fin procent i travprogrammet och början av galopprogrammet, men missade totalt i ettorna och hamnade till slut i mitten av startfältet. De tog dock revansch på söndagen då de knep segern! Grattis till hela team Minna!!!

En vecka senare var det dags för avelskurs med SWB och genetik på schemat. Så intressant! Det pratades förstås om WFFS och OCD och andra genetiska defekter, men också om det positiva urvalet, och hur man kan hitta genetiska markörer även för de egenskaper som vi eftertraktar, och hur man på sikt kan få ett säkrare urval. Med den här nya kunskapen och tekniken kommer dock ett stort ansvar. Ju mer precist vi kan selektera, ju snabbare avelsframsteg. Men detta arbete måste utföras med oerhörd försiktighet och eftertanke!
Frågor som vad händer om hästarna blir FÖR högresta, FÖR känsliga, FÖR långbenta, FÖR rörliga (kan dom bli det?)? Kanske byter vi styrka och hållbarhet mot elasticitet och rörlighet? Är de här överrörliga hästarna hållbara och vem ska kunna rida dem? Vi vet ju inte riktigt ännu... Problemet är ju här att man måste vänta en 15 år eller så innan man kan säga att "ja, den här hästen höll". Ibland känns det lite som att leka Gud när man avlar, och börjar vi prata selektering på DNA-nivå så är vi verkligen där och nosar... Det betyder förstås inte att vi ska gå tillbaka i tiden, och inte forska på genetik. Men det gäller nog att verkligen tänka sig för både en och två (eller tvåhundra) gånger när man väljer hingst till sitt sto i framtiden. With great power comes great responsibility - för att citera Spindelmannen.

Veterinär Görel Nyman från Lövsta seminstation pratade om embryotransfer, och vilka möjligheter det ger. Och så fick vi ett mycket intressant och inspirerande föredrag av den färgstarka Emmy de Jeu. En framgångsrik holländsk uppfödare. Ni har säkert sett några av hennes hästar som Sister de Jeu, som reds av Edward Gal, eller varför inte Brother de Jeu som just nu rids av svenska Antonia Ramel.

Dagen avslutades med läktarbedömning under treåriga stoklassen med Jan-Ove Olsson. Jag tar av mig hatten för den mannen! Fantastiskt kunnig och dessutom väldigt pedagogisk och rolig att lyssna på. Han lyckades på ett väldigt bra sätt belysa både hästarnas styrkor och svagheter ur ett exteriört perspektiv, utan att det nån gång kändes negativt. Samtidigt som vi fick ta del av kunskap och kuriosa om de gamla hingststammarna och fick massvis med matnyttiga, konkreta tips om vilka markörer man ska titta lite extra på när man bedömer exteriör. Superintressant! Hoppas han vill ställa upp fler gånger på SWB:s läktarbedömningar!

På kvällen var det fölauktion, men jag var ute för sent för att få VIP-läktarbiljetter. Och efter några timmar i Flyinges plastläktarstolar kände jag och magen att det var skönt att få komma hem. Vi följde istället auktionen från vår soffa via webb-tv. Det verkar som om man fått dit många köpstarka hoppmänniskor, men dressyrentusiasterna lyste med sin frånvaro... Några enstaka dressyrföl hamnade på 100.000 kr och över, men många, många låg under 70.000 kr. Det gjordes med andra ord en hel del fynd för köparna. Lite extra kul tyckte jag att det var att se flera Totilasdöttrar prestera fint. Både i riksstoklassen som togs hem av Vesicula, e Totilas x Ampere, och i auktionen där ett stoföl e. Totilas x Don Schufro blev ett av få dressyrföl att komma upp i sexsiffrigt belopp.

På lördagen var det testridning av fyraåringar med Charlotte Dujardin. Det var lite hingstarnas dag (trots att Charlotte egentligen inte är så förtjust i hingstar). I topp kom Springbank II VH (Skovens Rafael x De Niro) – vilken fantastisk häst han är! Mjuk, elastisk, kraftfull, lyhörd och modig. Charlotte gav honom 10, 10, 10, 10, 10, 10, 10! Det var ju bara det där lilla abret att han råkar ha WFFS. Så tråkigt!
SWB:s policy är i dagsläget att alla hingstar i avel inom SWB ska vara testade. Om man vill seminera med en positiv hingst måste man ha ett negativt testat sto, och man bör alltid fundera på om det finns ett likvärdigt hingstalternativ som är negativ innan man bestämmer sig. Man har i år tagit stickprovet som ska testas för WFFS. Beroende på hur utspritt det är i populationen kommer individer med WFFS tillåtas i fortsatt avel – eller inte. Men det verkar luta åt att hingstar med genen kommer tillåtas i avel så länge man inte avlar på två genbärare (vilket dessutom är olagligt enligt svensk djurskyddslag). Så länge man kan hålla genen i schack och avlar med ansvar så att man inte får sjuka individer, eller att genen får för stor spridning, ser jag inget problem.

Charlotte briljerade förstås också som vanligt med sin stabila sits och mjuka ridning. Hon delar dessutom med sig till publiken om vad hon ser och känner när hon sätter sig på hästen. Vad hon gillar med den och vad hon skulle vilja förbättra. Det gör det både intressant och inspirerande att titta på. Så tack Charlotte och stort grattis till alla fina hästar, duktiga ryttare och kompetenta uppfödare! En dag hoppas vi ha med en av våra uppfödningar på Breeders! Men det är mycket som ska stämma fram tills dess. Först måste hästen ha talangen och arbetsviljan. Sen måste den vara i fas rent fysiskt. Sen måste man hitta rätt ryttare som kan ta fram det bästa i just den hästen. Och så måste den vara skadefri och frisk! Men med en gnutta tur och rätt matchning så finns alla möjligheter att lyckas!

Tömkörning är något som har funnits med mig under många år nu. Under mina år som anställd i tävlingsstall var det lite olika. I vissa stall jobbar man mycket med tömkörning - och i andra inte alls. Det finns som ni vet många vägar som leder till Rom... Men jag tycker det är ett fantastiskt redskap som kompletterar ridningen perfekt. Det fungerar kanon för att bygga muskler på en svag häst, kanske efter en skada, eller på en ung individ. Det är ett enkelt sätt att introducera samling och tramp (förstadiet till piaff). Och man får snabba resultat! Många ryttare kommer aldrig till tramp och piaff i sin ridning - men i tömmarna kan de flesta komma till tramp på bara några månader (beroende på vilken nivå man är på när man börjar, och hur flitigt man tränar). Det tycker jag är rätt häftigt. Det är också ett toppensätt att både utbilda och motionera små ponnys.

Förra hösten och våren hade jag tömkörningslektioner på Tågarportens ryttarförening med massor av duktiga och ambitiösa elever. Alltifrån dressyrstammade halvblod till hopphästar, ponnys och till och med en ardenner. Det var övervägande positiva erfarenheter, men några få saker slog mig under den här tiden som jag tänkte ta upp här!

Den första är att det verkar vara många som är livrädda för volter. På riktigt - livrädda! Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan om hur mycket vågar jag tömköra på volt? Och vissa gick så långt att de helt ville undvika volter. Det är bara i Sverige som jag stött på det här fenomenet. I Tyskland, Danmark och Frankrike existerar inte ens tanken. Tvärt om använder man ofta longering och tömkörning på volt i rehabiliterande arbete. Om man har en häst som återhämtar sig efter en kotledsinflammation, eller som kanske haft problem med återkommande låga ledinflammationer ska man kanske vara lite försiktig (och man ska förstås alltid följa behandlande veterinärs rekommendationer). Och en av fördelarna med tömkörning (jämfört med longering) är ju just att man kan följa fyrkanten och inte vara fast på volten. Men för en frisk häst finns ingen ökad skaderisk bara för att du tömkör på volt - så länge du gör det rätt!

Det första att tänka på är tidsaspekten. Jag brukar börja med att skritta fram helt utan krav. Då har jag tömmarna antingen hängande på en krok vid sargen, eller upphängda och fastsatta på gjorden - och så leder jag hästen i ett vanligt grimskaft. Sen sätter jag på tömmarna och börjar tömköra. Ibland tar jag något varv på fyrkanten först, men sen går jag in på volten och börjar trava fram. När hästen är uppvärmd och avslappnad tar jag lite galopp. På en erfaren, lugn häst tar detta inte så lång tid. En häst som är väldigt pigg och explosiv kan behöva längre tid i trav innan den är redo för galopp, och då kan man ju ta något varv i skritt emellan så hinner musklerna syresätta sig. Det är främst när musklerna får syrebrist och blir trötta som det börjar slita på lederna. Jag ger även hästen något varv i skritt när jag byter varv. När hästen är uppvärmd i bägge varv och alla gångarter går jag ut på fyrkanten. För en ung och /eller oerfaren häst kan bara det här arbetet vara nog. För en äldre/mer erfaren häst är det nu arbetet med lite samlande rörelser (öppna, sluta och tramp) börjar. En lektion varar 30-45min och av det är max 20min i trav och galopp på volt. Resten är skritt, byte av tömsättning, arbete på fyrkanten och lite prat med ägaren. Innan och efter skrittar ägaren själv fram hästen. Det här tycker jag är ett perfekt tömkörningspass. Hästen har fått jobba igenom kroppen ordentligt utan att behöva bära en ryttare, och bara ca 20min är trav/galopp på volt. Det klarar en frisk häst utan några som helst problem, och det finns ingen anledning för hästägaren att oroa sig.

Så varför ska man då tömköra på volt? Vad är fördelarna?
Jo, för det första så gör voltarbetet det enkelt att värma i rätt tempo. Hästen ska bjuda framåt. Det betyder inte att den ska springa/rusa/slängtrava okontrollerat. Ju högre tempo desto mer slitage. Men hästen måste ändå ha "styrfart" och bjuda till yttertömmen. Vi vill i uppvärmningen kunna hålla ett lite friskare tempo som gör hästen lite varm i kroppen, som är bekvämt för den att röra sig i och som inte kräver en massa samling innan muskler och leder är redo. Ska du uppnå det på fyrkanten får du springa på rätt bra (speciellt i galoppen). Dessutom kan en oerfaren häst bli väldigt rädd och du börjar springa bakom den med linorna på rumpan. Och säkerhet är jätteviktigt när man tömkör (ja, det är förstås alltid viktigt). Men det går snabbt för en rädd häst att trassla in sig i linorna om man inte är försiktig. Better safe then sorry är mitt motto.

Det andra skälet är alltså säkerhet - för att det ska vara säkert att tömköra måste du kunna styra och svänga din häst både på volt och fyrkant. Då får också hästen vänja sig vid att känna tömmarna mot kroppen, utan att ha dem på rumpan och känna sig "jagad". Viss hästar är bakskygga och kan reagera väldigt starkt.

Det tredje skälet är för att det är första steget till att hitta bjudningen till yttertömmen, och därmed börja rakriktningen av hästen. Arbetet på volt börjar med att man har hästen rätt så rak, eller till och med lite utåtställd. När du börjar få ett sug och eftergift i yttertömmen, kan du börja rakrikta hästen genom att leda framdelen inåt på volten så att hästen börjar spåra. Målet är att få hästens ryggrad att linjera, och att få en jämn eftergift på bägge tömmarna. Först då är hästen redo för samling. Att rakrikta hästen på volten är dessutom väldigt avslöjande... Lyckas du inte kommer hästen antingen glida utåt, eller tränga inåt. Går du längs med spåret får du stöd av väggen och kanske blir lurad. Det här går förstås att göra på rakt spår om man t.ex har en rehabhäst som inte får arbete på volt, men det är lättare på volten både för hästen och tömföraren. Och varför ska man göra det svårt för sig? Att träna hästar är ju svårt nog ändå!

Jag tycker som jag skrev i början att det är fantastisk vilket arbete man på relativt kort tid kan komma till, ändå blir jag lite förvånad över att ett fåtal personer tror att vi redan på lektion nr ett ska börja trampa, trots att de inte ens kan rakrikta och styra hästen på volt och fyrkant ännu. Precis som med ridningen så kräver tömkörning tajming och kunskap från föraren, och hästen måste alltid vara förberedd och redo för det arbete vi ber den om både mentalt och fysiskt. Annars leder det definitivt till skador och stress. Skyndar man långsamt så kommer man fort framåt!

Även i höst och vår kommer vi ha tömkörning måndagskvällar udda veckor på Tågarportens rf. Startskottet blir på 80-års jubileet lördagen den 29/9, då jag kommer att finnas på plats hela eftermiddagen för prova-på-lektioner. Det är gratis för alla medlemmar, och icke-medlemmar betalar bara 200kr för alla dagens aktiviteter. Ni kan också komma förbi för att fråga om råd, boka lektioner eller bara prata lite! Hoppas vi ses den 29/9!

I den här länken https://idrottonline.se/TagarpsortensLantlrf-Ridsport/tagarpsnyheter/hararprogramfor80arsjubileumet kan du se programmet för dagens samt anmäla till prova-på-tömkörning. Välkomna!

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Jag erkänner att det tar emot lite... Jag är så kär i den här lilla hästen! Men har man nu valt att titulera sig "uppfödare" som yrke så måste man ju sälja lite hästar också. Det blir inte mycket till karriär annars. Så nu ligger hon ute på annons! Våran stolthet - Örstorps Totifini! Annonsen kan du läsa här nedan.
  
Stoföl efter den numera legendariska hingsten Totilas, e. Gribaldi – Glendale. Totilas själv har med Edward Gal i sadeln tagit både VM-guld, EM-guld och vunnit världscupen. De satte dessutom poängrekord i både GP Special och GP Kür. Förutom det har Totilas visat sig vara en utmärkt avelshingst. Han nedärver både gångarter och ridbarhet. Han har över 20 godkända söner i olika avelsförbund. Hans avkommor har både slagit auktionsrekord och gjort väl ifrån sig i unghästklasser och championat.
 
Hon är under diplom och selektionstoet My Princess (efter His Highness – Nactus) som har ett avelsindex på 128. My Princess vann som treåring både Kungakannan och Breeders Trophy, och blev bästa sto som femårig fölmärr vid BT 2010. Både mamma, Nymphaea, och mormor Thuja är klassade elit.
  
Östorps Totifini är en feminin och vacker tjej med hjärtat på rätta stället. Hon kan vara lite skygg för främlingar, men vinner du hennes förtroende så gör hon allt för dig. Hon är extremt lättlärd och klok och enkel i all hantering. Hon har en härlig energi och fantastisk utstrålning, och kommer tveklöst att göra intryck på tävlingsbanorna i framtiden. Belönad med 8-8-8 på gångarter på sin fölvisning. Med sin höginstressanta stam kommer hon också kunna användas i avel om man så vill. Är registrerad som svartbrun, men kommer att ge intryck av att vara svart.
  
Hon kommer vid avskiljning vid årsskiftet att vara chipmärkt, vaccinerad, avmaskad och ansluten till Breeders trophy. Hon är regelbundet verkad och har åkt transport med mamma. Hon är också försäkrad med dolda fel i Dina Försäkringar.
  
Välkommen att höra av dig för mer information och visning. Även hennes halvbror finns att se här på gården. Mer om oss hittar du på vår hemsida www.orstorpdressyr.se eller på vår facebook https://www.facebook.com/orstorp/

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Swish!! Så var två veckors "semester" till ända, och vardagen tar vid igen. Vi har hunnit med mycket, men inte riktigt allt som vi hade tänkt. Stor del av tiden har lagts på att gräva ned avloppsrör och förbereda för gjutning av en 4,5*4,3 m stor platta på det som blir baksidan av nya stallet.
Från början var det tänkt att bara vara en liten läpp, kanske 1,5 m, men av olika anledningar så växte projektet till nuvarande proportioner. Jag tänkte gå in mer i detalj på det i ett kommande inlägg. Vi har också hunnit med diverse småprojekt som att gräva bort en stubbe ur gräsmattan och sätta en ny hasp på Ferdinands box så att han aldrig mer kan göra skäl för sitt namn "rymmarkungen" m.m. Med på att-göra-listan fanns också punkten "dränera hagarna".     
  
Kanske känns det knasigt att efter den här extremtorra sommaren börja prata dränering, men hösten står för dörren och jag har fortfarande i färskt minne hur blött och eländigt det var förra hösten/vintern/våren. Då började det regna i mitten av augusti och inte slutade förrän nån gång i april (med ett litet uppehåll jan-mars då det snöade istället).
  
Mina rasthagar är relativt stora och ligger i lutning, så tidigare år har vi inte haft så mycket problem med lera. Men förra året var extremt! Det kom nederbörd varje dag! Marken blev övermättad och hann aldrig riktigt återhämta sig. Hästarna var leriga upp på benen, någon fick problem med mugg, någon med strålröta, allting var blött och tungt och skitigt och halt. Och att gå ut en snabbis i hagen utan att byta om till gummistövlar först var bara att glömma. Tappskorna stod som spön i backen. Till och med staketstolparna började lossna på sina ställen och fick hamras ned igen på regelbunden basis. För att lösa det mest akuta slängde vi ut ett par (ca tre) kubik med makadam 16-32 rätt ut i leran.
Det fungerade till den grad att jag fick som en hård plattform där jag och hästarna kunde stå och sätta på grimmor mm. Vi la också lite makadam på vägen ut mellan stall och hagar så att jag slapp halka runt i leran med ystra unghästar i andra ändan av snöret. Men det löste ju inte problemet med upptrampade, blöta hagar, som vid minusgrader gav hård och knölig skare...
  
Efter att ha jobbat på många fantastiskt fina hästanläggningar har jag märkt att hur påkostat stallar och ridhus än må vara så finns det nästan alltid problem med dränering, vattenansamlingar och lera. Hästar är tunga djur som trampar med stor kraft på liten yta. Det är svårt att skydda sig emot. Lägg sen till tunga maskiner och kanske lastbilar som kommer med foder mm så är lervällingen ett faktum. Till och med på anläggningar där man lagt plattor, gatsten eller asfalterat på gårdsplanen kan man ha problem, om man glömt att fundera på vart vattnet ska ta vägen.
 
När vi pratar om leriga hagar så finns det många olika metoder att grusa. Olika grusblandningar och makadam. Markduk eller inte markduk? Det finns gummimattor av olika slag som ska hålla gruset på plats osv, osv. Min erfarenhet är att alla dessa lösningar tyvärr fungerar dåligt på lång sikt om man inte också funderar på vart vattnet ska ta vägen! Här kan man välja öppna diken, stängda diken och/eller stenkistor för att dränera bort ytvattnet. Har man möjlighet kan man sen leda bort vattnet till en dagvattenbrunn eller damm så blir det ännu mer effektivt. Vi bestämde oss för att gräva en stenkista.
  
Så i söndags kväll tog vi tag i saken, och började gräva på det ställe i stonas hage där jag vet att vattnet samlas. Hålet blev cirka tre gånger tre meter i omkrets och cirka en och en halv meter djup. När vi grävt färdigt började vi fylla det igen med stora stenar som vi har samlat på oss sen tidigare utgrävningar. Våra marker består av lerjord och sten. Först stora stenar, sen lite mindre. När hålet var nästan fyllt med sten, la vi ett ca 15 cm tjockt lager med makadam. Sist men inte minst la vi ett tunt lager jord, mest för att det ska vara mjukt och trevligt att gå på för sto och föl som inte har skor på sig. Det här tog oss tre timmar allt som allt, och då hade vi förstås stor hjälp av vår lastgrävare. Utan den hade det tagit flera dagar att uppnå samma resultat!
  
Förutom den här stenkistan så kommer vi också gräva bort ett lager jord precis runt ingångar och vattenhinkar (de platser där de står och trampar lite extra) och lägga makadam istället. Jag tänker mig att man gör en lite djupare grop precis vid ingången, så att vattnet kan rinna undan där, och sen nöjer sig med cirka 10 cm runtom. Om man vill lägga markduk under bör man gräva djupare. Annars kommer hästarna bara trampa/gräva upp den inom kort.
  
Hur man bäst dränerar och grusar sina hagar beror på saker som vad man har för jordmån (lera, sand osv), hur stora hagar man har, hur många hästar som går där, vilken lutning marken har, om markerna ligger högt eller lågt och vilken klimatzon man bor i. Det är också ett pågående arbete som man tyvärr måste göra om då och då. Speciellt om man väljer stenkistor eller stängda diken, som så småningom sätts igen med lera och annat stoft som tar sig ned i marken med regnvattnet. Men även öppna diken och dammar måste då och då grävas om och rensas upp för att fungera optimalt.
Gör man det ordentligt från början kan man dock njuta av torra fina marker i många år innan man behöver börja oroa sig på nytt. Men glöm inte bort att vattnet måste ha någonstans att ta vägen! Annars är det bara att kasta pengar i sjön (eller rättare sagt – grus i leran)!

Plötsligt känns det som om sommaren är slut. Och visst känns det lite vemodigt TROTS att vi haft en sommar med massor av sol, och trots att jag faktiskt älskar hösten! Fast det ska vara vindstilla, soliga dagar med ca 17 grader ute och krispiga, färgsprakande höstlöv. Sådär så man kan gå i tröja och väst utan att varken frysa eller svettas. Då trivs jag som allra bäst! Men regnet är efterlängtat! Enligt min väderapp ska det regna lite varje dag de kommande 14 dygnen. Jag hoppas de har rätt! Sen hoppas vi på lite uppehåll så att bönderna kan få en bra andraskörd, så ska vi nog kunna överleva även den här vintern. Halmen har precis skördats häromkring så jag vet inte riktigt hur läget ser ut ännu, även om man hör rykten om små skördar. Det jag kan konstatera är att det är betydligt fler som tar halm på sina fält i år, än vad det brukar vara. Så med lite "tur" kommer det finnas halm att tillgå. Jag har ändå en känsla av att spåntillverkarna kommer ha en toppenvinter... De flesta stallar har redan säkrat hösilage för vintern, antingen från första skörden eller via import. Nu håller vi både tummar och tår för att vädergudarna kan stå litegrann på böndernas sida så här i slutet av säsongen!

Hur som helst - sommaren har kommit och gått och inget nytt stall i sikte. Vad händer egentligen undrar ni? Jag ska försöka förklara. För dem av er som följt bloggen från början så vet ni att vår plan är att inreda 12 boxar, spolspiltor, sadelkammare, foderkammare, tvättrum och förråd i vår gamla tegellada. Boxarna ska vara av fölmått, dvs stora nog att inhysa ston upp till 170cm med föl. Då är det minsta tillåtna måtten 3m gånger ca 3,7m (minst 11kvm). Vår lada är 9m bred, vägg till vägg. Minsta tillåtna mått för stallgången är 2,5m. Det ger oss ett boxdjup med ett innermått på 3,10m. Bredden på boxarna kommer vara 4,2m. Väl tilltagna boxar med andra ord (i den här länken till jordbruksverket hittar du måttangivelser för stallbyggnader till häst). Planen var att bygga både mellanväggar och fronter med 15cm breda skalblock. Boxdörrarna skulle vi snickra ihop själva.

Då blir formeln boxdjup 3,10 + skalblock 15cm + stallgång 2,5m + skalblock 15cm + box 3,10 = 9m. So far so good liksom...

MEN ingenting är enkelt när man har med gamla byggnader att göra.... Längs med alla väggarna går det en bärande sockel. Den varierar i tjocklek mellan cirka 10cm som bäst och cirka 30(!)cm som värst! När vi har mätt våra 9m så har vi mätt från vägg till vägg... Där sockeln är smal är det inga problem. Innermåtten i boxarna blir fortfarande minst 3m. Men där den är som tjockast blir de plötsligt bara 2,80! Där får vi inte ha våra ston med föl (däremot får vi ha våra tävlingshästar och unghästar i alla storlekar då minsta mått är 2,70m för hästar <170). Men vi vill gärna ha friheten att kunna flytta och ha hästarna i vilken box som helst, så att vi aldrig behöver ha hästar bredvid varandra som inte trivs ihop

Såhär ser sockeln ut på det bredaste stället. Den tar upp många onödiga centimetrar från boxarna. Delar av den kan vi bila bort, men inte hela!

Så vi fick gå tillbaka till ritbordet... Vi funderade på om man helt enkelt kunde bila bort delar av sockeln - och det kan man ju förstås.... Men det är ett enormt både tidskrävande och tungt arbete. Och dessutom finns det stora risker att vi kraftigt försämrar byggnadens hållfasthet (speciellt om det skulle visa sig att sockeln inte består av solid betong, utan kanske bara av stenbumlingar och jord på samma sätt som i de delar av byggnaden som hade stampat jordgolv...). Detta ägnade vi "hela" vintern 2016 år att åtgärda, innan vi kunde gjuta betonggolv våren 2017. Det var något av en mardröm som vi ogärna vill upprepa. Så hur kan vi annars tjäna in centimetrar?

Såhär ser ritningen över vårt nya stall ut. Det som ska bli sadelkammare är i dagsläget en verkstad, och foderförrådet upptas av en enorm silo - som förstås ska bort!

Vi kom fram till att vi istället för att bygga boxfronterna med skalblock blir tvungna att ha fronter i trä istället. Då tjänar vi in ungefär 12cm, och det räcker faktiskt i de allra flesta av boxarna. På de få ställen sockeln är riktigt tjock blir vi tvungna att bila bort lite om vi ska kunna ha sto med föl i alla boxar, men det är så pass lite att det varken påverkar byggnadens hållfasthet, eller blir alltför betungande. Mellanväggarna kommer fortfarande att byggas med skalblock från Ottossons Cementvaror - vilket också kommer hjälpa till att stötta de gamla ytterväggarna.

Nästa fråga blir förstås om man ska bygga fronterna själv, eller köpa in färdiga fronter. Att bygga själv är extremt mycket billigare. I gamla stallet är fronterna byggda enbart av trä. Det har hållit bra, men hästarna har förstås gnagt på trät lite här och var. Här har man byggt genom att fästa tjocka träpelare från golv till tak, och sen tvärreglar emellan, och plank med diagonala reglar. Men man får räkna med att byta ut överliggarna (översta brädan) lite då och då. Och det går förstås alldeles utmärkt att göra så. Alternativet är att stålsko med en u-balk. Men man måste vara noggrann så att hästarna inte kan skära sig på någon metallkant nånstans!

I nya stallet kan vi inte använda den här konstruktionen eftersom takhöjden är tio meter i nock. Vi hade behövt enormt långa träpelare.... Eftersom fronterna är rätt breda (4,20m), vill vi ha minst en rejäl fästpunkt emellan förutom mellanväggarna. Då behöver vi stålstolpar att fästa dörrarna i. Det skulle innebära att vi måste svetsa stålramar till boxdörrar och fronter att fästa i stolparna. Antingen svetsar vi själva eller lejer ut det på en svetsare. Lejer vi ut arbetet kostar det pengar och blir mer eller mindre lika dyrt som att köpa färdiga fronter - och att göra det själv med tillräckligt bra kvalitet och finish är återigen både svårt och tidskrävande. Ni förstår att vi har haft många långa diskussioner den här sommaren...

Efter mycket om och men har vi kommit fram till att det bästa alternativet för oss antagligen är att köpa färdiga fronter. Det kostar dock ungefär fyra gånger så mycket som vi hade räknar med i vår originalbudget - och det är pengar som vi inte har just nu. Vi har ansökt om bidrag från Jordbruksverket (i kategorin "nyetablering av jobb i jordbruksverksamhet", dit avelsverksamhet med hästar räknas in, eller nåt sånt..). Det var dock två och ett halvt år sedan, och vi väntar fortfarande. När jag pratade med dem i våras så trodde de att de skulle kunna vara framme vid vårt ärende nu i höst. Så vi har bestämt oss för att avvakta lite över höst/vinter och se om vi får några besked (jag ska ta om ringa dem igen och kolla läget i slutet av augusti när semestertiderna börjar lida mot sitt slut). Får vi inget bidrag får vi försöka låna upp pengar eller lösa det på annat vis.

Under tiden ska vi fokusera på att få klart de "små" projekt som vi har framför oss som inte kostar så mycket tid och pengar - som att göra klart rampen och betongplattan på baksidan. Vi ska mura upp en vägg med lecablock mellan foderkammare och blivande verkstad (lecablocken har vi redan så vi behöver bara köpa bruk och armering). Vi ska putsa några innerväggar. Och så ska vi dränera i hagarna, röja ris och genar runt sommarhagen, vintersäkra gamla stallet (jag vägrar bära vattenhinkar i iskyla från huset ett år till) osv, osv. Det finns alltid nåt att göra! Jörgen har två veckors "semester" framför sig från och med nu. Så fortsätt följa oss i bloggen och på vår facebook så lovar jag att det blir många uppdateringar närmsta tiden!  

Under hösten så ska vi också fokusera på att vi ska bli föräldrar! Om allt går som det ska så kommer det nämligen en liten pojke till världen i mitten av december! 

Med en sån här i magen får jag mer tid att fokusera på mina elever och min verksamhet. Under hösten kommer jag hålla ett antal kurser och föredrag. Mer info kommer på min facebook inom kort!

Hej på er! Jag vet inte om det är bara jag, men såhär i värmen och torkan så har ett nytt problem dykt upp här på gården som vi inte haft tidigare. Nämligen problem med att elen i trådarna i staketet inte leder så bra som det har gjort innan, och borde göra!

Vi märkte det när vi skulle ta ut en häst från betet och de andra hästarna bara stod och hängde mot tråden utan att reagera alls! Så får det förstås inte vara! Det är ju en fråga om hästarnas säkerhet att de faktiskt får sig en rejäl (men ofarlig) smäll på mulen om de är där och ska nosa. Men när det är såhär torrt i marken så leder strömmen dåligt, och styrkan på stöten går ned till nästan obefintlig. Om ni inte har en "stakettestare" (en liten dosa som mäter strömmen i staketet), så skaffa det! De kostar bara några hundralappar och gör att du har full koll på hur mycket el som egentligen passerar i ditt staket.

Så vad kan man göra då? Nummer ett är ju förstås att se till att man har ordentligt spända/dragna trådar och bra skarvar, och att det inte finns något gräs och sly under trådarna som ligger an eller grenar från träd som kan hänga ned. Sen kan man kolla över alla kopplingar mellan aggregat, staket och jordning så att det inte blivit något glapp nånstans. För oss var alla dessa punkter redan ok, så efter att ha läst på lite kom vi fram till att det är vår jordning som är för dålig. När marken har varit fuktigare så har den fungerat bra (och dessutom har gräset i hagarna gjort att hästarna har varit föga rymningsbenägna....). Men i år när det är extremt torrt i marken, och gräset i hagarna dessutom är brunbränt eller rent av obefintligt, så är det en annan femma... Gräset är plötsligt grönare på andra sidan staketet - så att säga..

Om man sätter nya staket är det bra att veta att det är rätt stor skillnad på olika trådar och bands ledningsförmåga. Ju lägre motstånd desto bättre ledningsförmåga - med andra ord bättre tjong i staketet! De bättre trådarna/banden är oftast lite dyrare, men det tycker jag nog att det är värt. Att hästarna har respekt för staketet hindrar ju både rymningar - med skaderisk och allmän kalabalik som följd. Och även om våra hagar ligger en bra bit från stora vägen, så har jag sett hästar som i panik som sprungit flera km från sina gårdar om de blivit skrämda av något! Och hästar på stora vägen känns som varje hästägares mardröm! Bra tjong skyddar också från skärskador från trådarna! Har man en gång sett en uppskuren has eller böjsena så vet man hur viktigt det är! Har man gamla hagar, med trådar och band som suttit uppe ett par år så kan det vara läge att byta ut dem. De tappar i ledningsförmåga med åren när de blir smutsiga, uttöjda, rostiga, slitna och/eller solskadade.

Man bör också tänka till både en och två ggr innan man väljer aggregat och alltid välja ett aggregat med snäppet mer kapacitet än vad man tänker utnyttja. Dels för att vara "på den säkra sidan" och dels för att man vet aldrig hur det blir i framtiden. Det kan hända mycket på vägen som man inte hade tänkt sig. De flesta återförsäljare är jätteduktiga och hjälper gärna till när man ska välja material till sitt staket. Jag har köpt det mesta till mina staket (stolpar, tråd, band, isolatorer och aggregat mm) på Djurgårdens Ridsport, www.staket.com.

Därför ägnades delar av helgen åt att sätta nya jordspett(man har aldrig tråkigt när man bor på gård...), och nu har vi äntligen bra med kräm i staketen! Hur de ska sättas, hur många spett man ska ha o.s.v. beror på storleken på hagar, vilket aggregat du har, vilket typ av jordmån o.s.v. Men det finns jättebra beskrivet i guider på nätet, så om ni misstänker att det kan vara jordningen som är problemet så får ni läsa på och ta reda på vad som gäller för just er och era marker. Bra jordspett och kopplingar till dessa m.m. finns att köpa på de flesta platser som säljer staket och tillbehör! Här är två bra guider som jag hittade på nätet! 

Jordningsguide:
http://www.bmsab.se/subdet201.htm

Felsökning:
https://www.delaval.com/sv/om-delaval/se/elstangselskolan/kontroll-av-jord--problem-vid-dalig-effekt_funktion/

En röjsåg är nästan ett måste när man bor på gård. Vi röjde under trådarna för ungefär en månad sen. Börjar snart bli dags igen.

Jag vågar påstå att alla som nån gång har suttit på en häst har hört talas om den lodräta sitsen. Ni vet höft, häl och axel ska bilda en lodlinje genom kroppen, så att om man plockade bort hästen under ryttaren ska hen landa på fötterna. Men om det här är något som alla vet – hur kommer det sig då att nästan ingen sitter så? För allvarligt talat, se er omkring! Det är inte många som verkligen sitter i lodrät position nu för tiden.
  
Kan det vara för att man inte förstår hur viktigt det faktiskt är? Att man tror att det bara är kosmetiskt? Det vill säga att det bara är en fråga om att se elegant ut och att det inte egentligen påverkar själva ridningen?
Jag är i grunden utbildad massageterapeut och har arbetat många timmar med att hjälpa människor som har ont i sina kroppar. Jag har en gedigen utbildning i biomekanik och är fullt införstådd med att vi alla ser olika ut och har olika förutsättningar. Någon har långa ben, andra korta. Någon har lång rygg med tydliga kurvor, en annan kort och rak. Någon kanske har långa lårben, men korta vader eller vise versa... Och därför kommer slutresultatet att se lite olika ut.
Som ung dressyrryttare var min stora sorg i livet att jag inte är född med milslånga ben och kort överkropp (utan snarare tvärt om). Men jag insåg att det går att rida rätt bra ändå och har kommit över det! Även om jag aldrig kommer att se riktigt sådär elegant ut i sadeln som vissa av mina kollegor kan göra...
Men fysikens lagar gäller för oss alla – långa, korta, smala, tjocka och därför måste vi göra vårt allra bästa för att jobba med naturen och inte mot den!
  
Det hela börjar med ett neutralt bäcken. Om bäckenet är felvinklad kommer hela sitsen att bli fel. Ryggen kommer antingen svanka eller kuta, och du kommer hamna i bakvikt eller framvikt. Dessutom kommer inte ryggraden kunna ta upp och kompensera för hästens rörelser på ett korrekt sätt, och du kommer antingen studsa i sadeln eller ta ut rörelsen på ett felaktigt (potentiellt skadligt sätt), till exempel genom att huvudet nickar överdrivet vilket kan ge skador på kotor och ligament i nacken.
Det kommer också bli helt omöjligt att ha benen i korrekt position med hälen i linje under höften. Om du sitter för långt bak på sittbenen (vilket är väldigt vanligt) så kommer benen hamna för långt fram. Då hjälper ingen höftböjarstretch i världen! Du kommer aldrig att riktigt kunna hitta en bekväm lodrät sits.
Ju längre bak på sittbenen du sitter, desto mer stolsits kommer du att hamna i. Det kan också hända att du börjar rotera låren utåt, och därmed får en tå som pekar utåt. Sitter du istället för långt fram på sittbenen kommer benen att åka bak och du kommer knipa med knäna och/eller hamna i framvikt. Den här sitsen är vanligast hos nybörjare och/eller lite osäkra ryttare men kan ibland ses även på vana ryttare.
  
Vad är då en neutral bäckenposition? I Tyskland pratar man mycket om "triangeln". "Du ska sitta på triangeln!" Och vad innebär det då? Jo, triangeln utgörs av de två sittbenen och blygdbenet. Ett annat uttryck som jag gillar är att "sitta på plattan". I Sverige pratas det väldigt mycket om att sitta på sittbenen. Det är mycket märkligt eftersom det nästan alltid leder till att man hamnar i bakvikt (här ska dock sägas att om man har en elev som hamnar i framvikt så kan instruktionen "sitt mer på sittbenen" vara helt korrekt).
Tyvärr är det nog så att kunskapen om anatomi har varit väldigt begränsad hos instruktörer, och det har lett till en hel del missuppfattningar. Men det är på väg att förändras! Det bedrivs forskning om sitsen på alla möjliga håll och kanter i världen, bland annat Maria-Terese Engell som nyligen gjorde sin avhandling.
Några andra som ligger i framkant när det gäller forskning och sits är engelsmännen – något som man nästan kan se om man tittar på hur deras ryttare i toppskiktet sitter! Själv har jag intresserat mig för sitsen och samspelet mellan häst och ryttare ända sedan jag påbörjade min utbildning till massageterapeut för över tio år sedan.
Jag har under åren haft många bra förebilder, lärare och mentorer. Att jobba aktivt med sin position i sadeln är ett pågående arbete som måste finnas med i alla faser av en "ryttarkarriär". Från nybörjare till elitsatsning! Det är inget man kan bli klar med, eller slutar med när man kommit till en viss nivå. Lustigt nog är det ofta dem som behöver det mest som är minst mottagliga.
  
Men hur gör man då för att hitta en neutral bäckenposition? Här kommer en enkel, men effektiv övning som kan hjälpa dig hitta rätt! Börja när du skrittar fram med att gunga överlivet fram och tillbaka så att du växelvis har vikten för långt fram på blygdbenet, och växelvis för långt bak på sittbenen. Gunga sedan mindre och mindre och försök hitta "mitten" - där du sitter lika mycket på sittbenen som på blygdbenet. Du får då en bred anläggninsgyta för sätet i sadeln och sitter nu "på plattan".
Det ska aldrig göra ont i blygdbenet! Då sitter du för långt fram (eller har fel sadel). Låren ska nu kunna falla neutralt i korrekt position och ryggen ska vara "rak" med en lätt svank och en lätt kurva i bröstryggen som kan ta upp krafterna från hästen när den rör sig. Hur mycket svank och kurva du har i ryggen är lite individuellt, och beror på hur du är skapt av naturen. Men förutsatt att du inte har några skador eller låsningar som hindrar dig, ska det kännas bekvämt i ryggen och axlarna ska vara placerade mitt över höften.
  
Men tänk på att vi är extrema vanemänniskor! Om du är van att sitta för långt bak på sittbenen kan det kännas som om du lutar dig framåt, när du faktiskt sitter rakt upp! Och är du van att sitta framåtlutad kommer det förstås kännas som om du lutar dig bakåt...
Därför är det väldigt värdefullt att ha ögon på marken (helst med hjälp av en bra tränare som du litar på), som kan berätta för dig när du sitter rätt. Speglar eller någon som filmar kan också hjälpa dig medan du "kalibrerar om" kroppen till dess nya position. För de flesta är det dock en snabbt övergående fas för de märker rätt snabbt att de blir både stabilare och mer följsamma på en och samma gång i sin nya sits.
  
För att kunna sitta rätt i sadeln med ett neutralt bäcken, krävs det förstås också att du har rätt sadel! Har du en sadel där sätet lutar framåt eller bakåt, som har för bred eller smal midja eller som placerar dina lår i fel vinkel och därmed tvingar ditt bäcken att följa efter så kommer du förstås aldrig kunna sitta korrekt och bekvämt.
Jag vet själv att det kan vara både dyrt och krångligt att hitta rätt sadel som passar både häst och ryttare – men man får faktiskt inte kompromissa! Det finns massvis med duktiga sadelutprovare som säljer begagnade sadlar, så det behöver inte kosta multum. Att prova ut en bra sadel måste liksom ingå i budgeten när man köper häst. Så fortsätt att leta och prova runt även om det känns hopplöst! Och nöj dig aldrig med en sadel som sätter dig fel!
Sadeln ska passa både dig och hästen! Annars är det som att träna till ett maraton med för små löparskor! Det spelar ingen roll hur mycket du springer eller om du har pulsmätare, dricker och äter rätt mellan träningarna och gör "allting" rätt. Du kommer ändå inte få ut det du vill av träningen, och antagligen kommer du också få ont och skada dig!
  
Så hur du sitter påverkar inte bara hur det ser ut för ögat! Utan framför allt hur du faktiskt inverkar på din häst; hur du belastar den. Hur din ryggrad kan ta upp stötar, hur dina lår faller och hur dina hjälper uppfattas av hästen. Det påverkar också hästen steglängd, dess förmåga att lyfta sin rygg, om den blir stel i höger eller vänster sida och så vidare.
För några av er är det här gammal skåpmat, men för några är det nyheter som kanske kan bli den "saknade pusselbiten". Om tio års tid tror jag att vi kommer att tycka att alla de här sakerna är helt självklara och vi kommer att lägga mer tid på att lära oss hur vi ska sitta och inverka på våra hästar – och inte prata så mycket om vad hästen ska göra...
Hästens prestationer kommer som ett brev på posten när ryttaren gör rätt!

Det är många pusselbitar som ska läggas på plats för att vi ska kunna bli bättre ryttare och rida våra hästar korrekt. Det här är bara en av dem. Om någon blir sugen på att lära sig mer så håller vi både privatlektioner, kurser och föredrag med "sitstema". Läs mer om mig på min hemsida eller hör av dig direkt till mig om du har några frågor!
  
//Marie

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Först funderar man länge och väl över hingstvalet. Läser på om hingstarna och deras kvalitéer. Man går igenom stammen och tittar på befintliga avkommor. När man bestämt sig ska man in på station i rätt läge och seminera. Och sen håller man tummarna i drygt två veckor. Antingen är lyckan total, eller så får man negativt besked och får börja om igen. Kanske behandla och vidta andra åtgärder o.s.v. Det ligger många timmars tankekraft och arbete bakom varje litet föl...

Får man ett positivt besked där på det där ultraljudet så börjar den långa väntan. De första veckorna lite otåligt och under spänd förväntan. Måste det vara ett helt år kvar tills fölis kommer? Kan den inte bara komma nu, nu, nu?! Sen kommer den långa vintern och man hinner nästan glömma bort att det faktiskt ska komma ett nytt litet liv till våren. Men så kommer våren, och med den kommer fölen. Och plötsligt så blir man väldigt medveten om det där lilla livet som faktiskt växer därinne!

Så kommer den där sista månaden. När man måste börja hålla extra koll på sitt sto och ta lite extra hand om henne. Juvret växer, magen växer. Kanske ser man fölsparkar i flankerna? Stoet stånkar och stönar och tycker att livet är allmänt jobbigt. Och man själv är på helspänn efter alla små tecken.

Prinsessan visar både "allt och inget". Hon har fyllt juver, slappa bäckenband, massvis med förvärkar, tappar aptiten och har till och med små, små vaxproppar flera veckor i förväg. Förra året lurade hon mig totalt och jag vakade i veckor innan det var dags! I år hade jag mer is i magen och väntade lite längre innan jag började vaka. De sista 10 dagarna hade jag klockan ställd tre ggr/per natt mest för säkerhets skull, men eftersom jag inte egentligen trodde att det var dags så var det lätt att bar ta en snabb kik på kameran och sen somna om.

De sista 3 dagarna innan fölning hade jag alarmet ställt varje timme. Jag kollade mjölken varje kväll med refraktometer för att få en bättre hint om när det skulle kunna vara dags. I torsdags låg den på 18 vid 22:00 när jag kvällsfodrade och jag tänkte väl att "suck, det blir väl en vaknatt till då". Två dagar tidigare hade den gått upp från 10 till 16 och då tänkte jag att nu är det snart dags! Men sen hände ju inte så mycket mer... Vi hade precis sett klart "I'am Legend" med Will Smith, som gick på tv, och hade väl tänkt gå och lägg oss, när vi ser på kameran att Sessan lägger sig ned på sidan! Eftersom hon inte gärna vill ligga ned som högdräktigt så tänkte vi direkt att nu är det dags!

Snabbt på med ytterkläder och sen gick vi så lugnt vi kunde när kroppen går på högvarv ut i stallet. Sessan hade rest sig igen, men var varm och fuktig och orolig, så vi visste att det var på gång. Bara någon minut efter att vi kommit ut gick vattnet och hon la sig ned igen. Men den här gången med rumpan direkt mot väggen! Den vita fosterhinnan började puta ut, och jag förstod att vi skulle behöva flytta på henne. Vi gick in i boxen och försökte knuffa bort henne från väggen. Det misslyckades förstås totalt, och hon reste sig upp istället. Fosterhinnan drogs in igen, och sen följde några nervösa minuter innan hon la sig ned igen. Jag pratade i telefon med min granne som är en mycket erfaren uppfödare som försäkrade mig om att det var helt normalt. Sen la hon sig ned igen och fosterhinnan blev synlig igen. På instruktion av min granne gick jag fram och kände så jag kunde känna två framben och en nos och gjorde sedan hål på hinnan. Sen var det bara att backa undan och låta naturen ha sin gång. Det hela var över på mindre än en kvart! Klockan 00:13 på midsommarafton föddes vår prinsessa! Ett helt perfekt litet stoföl e. Totilas, u. My Princess (His Highness x Nactus). Jag tror hon blir svart, men hon skulle kunna bli mörkbrun också (pappa och morfar är svarta, men mamma är fux och mormor är brun. Hon själv är rätt gråaktig på benen och i flanken, men bog och hals är kolsvarta. Dom säger att svarta hästar brukar vara musgrå när de föds..). Hon har tre vita sockor och bläs, och ett underbart vackert, nätt litet huvud.

Vi blev kvar i stallet drygt två timmar till. Då hade lilla damen rest på sig och diat, och efterbörden hade släppt och såg hel ut. Vi mjölkade ur några deciliter mjölk och nappade henne innan hon kom upp själv. Värdet på mjölken låg då på 27. Det hade alltså gått upp från 18 till 27 på bara två timmar. Efter det gick vi in och höll ett vakande öga på kameran istället. Jag var så uppskruvad att jag hade inte kunnat sova oavsett! Min man somnade dock som en stock på soffan. Vid 4-tiden började jag också känna mig lite sömnig. Innan jag gick och la mig var jag ute en sista sväng till stallet och kollade så att allt verkade lugnt Det kan ju till exempel vara svårt att se om mamma eller föl är varma och fuktiga (är hon sjöblöt av svett ser jag det ju, men inte om hon "bara" är fuktig), eller andas forcerat bara på kameran. Tecken på att hästen har ont... Tempade mammahäst för säkerhets skull, och gick sen och la mig och sov i två timmar, innan det var dags för morgonfodring.

Dagen efter är det ju lika mycket att hålla reda på! Fölet ska bajsa och kissa och dia och vila lagom mycket... Vi började dagen midsommar-style med jordgubbsfrukost, och sen gick det mesta av midsommaraftonen åt att turas om med fölvaktande och tupplurar... Tur att det var helg för jag var så trött! Min veterinär kom ut en sväng och tittade till både mamma och föl. Man kan ju inte riktigt andas ut förens man har sett att allting fungerar som det ska. Men det har verkligen gått jättebra!

Hon är precis allt jag hade hoppats på! Än så länge har jag mest sett galopp och glädjeskutt. Men de tre-fyra travsteg som hon har bjudit på hitintills lovar gott! Och galoppen är jättefin! Men vad ska hon heta? Pappa är som sagt Totilas, mamma är My Princess, morfar His Highness - och så är hon ju född på Midsommar! Namnet ska ha anknytning till antingen pappa eller mamma och kanske även något med sommar? Hon är ett riktigt litet energiknippe med en härlig kan-själv-attityd och cool personlighet. Rörde inte en min när grannen körde förbi med traktor och besprutningsagregat precis bredvid staketet där hon och mamma stod i hagen...
Gå in på vår Facebook och bomba med förslag!