Stalldrömmar

I tisdags var det Alla hjärtans dag. Och dagen till ära fick våran rottweiler Daisy sig en liten kärleksstund!

Vi har funderat och planerat för att para henne mer eller mindre hela hösten. Och ändå lyckades hon överrumpla oss eftersom vi inte trodde att hon skulle löpa förens i mars nån gång (baserat på tidigare löp). Men nu var det alltså dags. Hon är sedan tidigare friröntgad, men vi ville hinna med en ögonlysning för att veta att vi får friska valpar. Som tur var har vi vår duktiga veterinär Erik Mörne runt knuten och kunde få en tid där med kort varsel. Hon var helt ua. 

Vi hade tittat ut en hane som vi var intresserade av. Jordan Haus of Lazic är en välmeriterad hane som ägs av Henrik Waldermanson aka Alfahunden. Han är av lite grövre, kortare modell - jämfört med vår Daisy - och kommer komplettera henne alldeles utmärkt! Förutom sina fina meriter från utställning och tävling så är han frisk och kry och har ett väldigt trevligt temperament. Jag tror det kan bli en superkombo! Nu håller vi bara tummarna att det har tagit sig! Om allt går som det ska så kommer det valpar i mitten av april!

Mer om Jordan och Alfahunden kan du läsa här.

Det här blir första gången vi tar valpar. Man kan göra ultraljud för att se om tiken är dräktig, men läser man på skk (svenska kennelklubben) så rekommenderar de faktiskt att man låter bli (de menar att det är ett onödigt stressmoment för tiken och att man tids nog märker det ändå). De är ju inte dräktiga så länge (i genomsnitt 63 dygn), man kan göra ultraljud från ca tre veckor, och från ca fyra veckor kan man se hjärtslag hos valparna. Dock kan hundar resorbera fostren så sent som i femte veckan! Så även om man kan se friska foster i vecka tre så kan tiken gå tom när det väl skulle varit dags för valpning. Så länge tiken verkar frisk och glad finns alltså ingen direkt anledning att göra ultraljudet. Vi får se hur vi gör. Spännande!

Glöm inte hålla koll på vår Facebook för fortlöpande uppdateringar! 

Vår fina Juniirotts Daisy!

Jordan Haus Of Lazic.

Är du redan nu sugen på att boka en valp? Hör av dig till oss för mer information!


Läst 44923 ggr Kommentarer Kommentera

Det har varit en ovanligt dramatisk vecka här på gården. Det började i onsdags eftermiddag/kväll strax innan jag skulle ta in hästarna. Jag satt vid köksbordet, med utsikt över hagarna, och räknade på lite olika byggsiffror. Det är som sagt dyrare att gjuta på vintern och jag funderade lite på om det är värt det, om vi har utrymme för det i budgeten, eller om vi ska vänta och göra annat under tiden. Plötsligt ser jag Ferdinand sätta av i hagen som om han hade eld i baken. Han riktigt ligger ned i kurvorna, och jag bestämmer mig mer eller mindre omgående för att gå ut och ta in dem. Det var ändå nästan dags. De andra två står bara och kollar dumt på honom. Vad håller han på med liksom?

När jag kommer ut springer han fortfarande, runt, runt, runt. Men när han ser mig kommer han direkt till grinden och blåser ut luft genom näsborrarna som en drake. Eftersom han har sprungit så har han lera enda upp till haserna, och jag suckar lite och konstaterar att jag får spola av honom innan vi går in. Jag har ingen spolplats i lilla stallet, utan får spola hästarna på gaveln av huset på gårdsplanen. Det fungerar fint, förutom vid minusgrader, men å andra sidan har jag varken lera eller särskilt svettiga hästar när det är minusgrader så det brukar lösa sig ändå. Jag börjar spola av frambenen, han har trampat av sig en framsko, men verkar ok. Men när jag börjar spola vänster bak så är vattnet alldeles rött. Ferdinand tar ett steg i sidled och lämnar ett blodigt fotspår efter sig. Plötsligt är det blod överallt! Jag fortsätter spola med hjärtat i halsgropen, jag måste få bort all lera så jag kan se varifrån han blöder! Det verkar vara från sulan... Det är INTE bra. Det vet jag. Hovens insida är extremt känslig för infektioner, och har han t.ex. trampat in en spik i hoven, så är det mycket allvarligt!

Jag fortsätter spola med hård stråle tills jag har fått bort all lera, och sen spolar jag lite till. Med andra handen slår jag på telefonen numret till min veterinär. Jag är fortfarande osäker på hur stort och djupt det är. Ferdinand har ont och sparkar nervöst med benet. Han är van vid att jag spolar hovarna, även inuti, och brukar stå och vila på foten. Men idag sparkar han i luften och vandrar oroligt runt. Konstigt nog är han inte halt alls, det är en liten tröst. Min veterinär har gått för dagen, men hennes assistent råder mig att rengöra och sen lägga ett tryckbandage. Det bokstavligt talet sprutar blod från en ca tre cm lång flik som han på något vis lyckats fläka upp framme i tån, strax bakom skons framkant. Jag tror att han har trampat på kappan på den framsko som han dragit av sig, men jag vet inte. Jag tar in honom i boxen och springer och tar in de andra två hästarna, som fortfarande är lugna som filbunkar.

Jag tar ut Ferdinand på gången och blandar en hink med jodopax som jag stoppar ned hoven i. Han är van att stå i fotbad också, men idag vill han inte riktigt stå still så jag står med honom och hjälper honom slappna av med ett litet tryck på hasen. Med andra handen börjar jag gå igenom min telefonlista på veterinärer. Ingen svarar. Jag ringer distriktaren och får svar. De är mitt i något och ska ringa upp. Jag lyfter bort hoven ur fotbadet. Tar fram en plastspruta och fyller med jodopax och sprutar in det i fliken så gott jag kan. Det går sådär... Hästen är inte helt samarbetsvillig... Jag doppar en tuss bomull i jodopax och lägger närmast såret. Sen en stor bit bomull som täcker hela sulan och hoven, och så en vetrap runt det. Sist avslutar jag med några bitar silvertejp under hela sulan, och några extra framme i tån. Det borde sitta. Sen hämtar jag termometern och kollar om han har feber. Det är lite tidigt, om han nu inte fått såret redan för flera timmar sedan, men det tror jag inte. Feber är ju ett tecken på infektion, och det borde han inte ha hunnit få på den halvtimmen som gått, men jag är hellre för noggrann än för slarvig. Sen får han gå in i boxen och äta sin mat, och jag går in i köket för att vänta på distriktarens samtal.

Hon ringer efter ungefär en kvart och jag berättar vad som hänt och vad jag gjort. Hon menar på att hon troligtvis inte kan göra något mer för honom idag, att jag redan gjort samma sak som hon skulle gjort och att det är bättre att vänta till morgondagen. Hade det varit en spik han fått in i hoven så hade man behövt göra mer (röntgen, penicillin osv). Men just nu så avvaktar vi.

På torsdagsmorgon så börjar jag med att kolla feber och puls i hoven. Ingen feber, men självklart har han puls. Ingen hälta. Ringer upp min klinik och pratar med kontoret. De tycker först att jag nog inte behöver komma in, att min egen hovslagare borde kunna fixa det hemma. Så jag börjar jaga min hovslagare istället. Får tag på henne, men hon kan inte komma fören fredag eftermiddag. Det känns inte bra i magen, dels så har han ju ingen framsko på sig och dels så är jag fortfarande orolig för hur djup den där fliken egentligen är, och dessutom har han ju skon på sig i bak så jag kan inte släppa ut honom med bandage (kanten på skon nöter sig igenom vilket bandage som helst så det stannar inte på plats). Så jag ringer kliniken igen, och undrar om det inte går att klämma in honom under dagen, och jodå! Efter lite meck så får vi en tid kl 12:00.

Väl på plats konstaterar vi snabbt att det var en väldans tur att jag insisterade på att komma in med honom. Min veterinär sätter honom direkt på penicillin, och hovslagaren plockar av skon, skär upp fliken, rengör och lägger ett gipsbandage. Min fina, fina stackare till häst! Men prognosen är god. Fliken går precis in till kötthoven, men inte längre. Och det är en bra sak att den sitter i tån och inte i trakten. Han måste dock stå på boxvila i en vecka. Vi kan inte riskera att det kommer in något skit i såret. Han ska ha penicillin i 6 dagar och vi ska på återbesök igen på torsdag.

Det kan ta upp till en månad, men han borde bli fullt återställd. Vilken lättnad! Jag som skulle satsa i år och allt det där... 2017 kunde ju ha börjat bättre, men ärligt talat känner jag att vi har haft en fantastisk tur i oturen, och jag är bara glad att min underbara, fina häst kommer att bli frisk igen! Det kunde ha varit så mycket värre!

Det är en trygghet att veta vad man ska göra när olyckan är framme. Jag vet hur man lägger ett hovbandage, och jag vet hur man lägger om ett sår eller en senskada. Jag vet var jag känner efter puls från hovarna, och hur jag ska tolka olika typer av svullnader. Jag vet när man ska ta tempen och varför och vilka skador som är potentiellt allvarliga och vad man kan ta med en nypa salt. Den här kunskapen kommer förstås främst av praktisk erfarenhet, efter att ha arbetat så många år i stora stall med många hästar (och därav också många olika skador), men också från mina utbildningar på SLU och Axelsons. Mycket av det är saker som man kan lära sig och lära ut. Jag försökte faktiskt sätta ihop en kurs för några år sedan där tanken var att man skulle lära sig just sånt här. Att lägga olika typer av bandage, att visitera hästen och t.ex lära sig se skillnad på en kotledsgalla och en senskidegalla m.m. Men det fanns inget intresse. Och självklart är det inte min tanke att den kursen ska ersätta veterinären, men många gånger kan man göra minimera skadan när olyckan är framme, eller upptäcks annalkande hältor - om man bara vet vad man ska göra! Synd att inte fler vill lära sig.

Jag tröstar mig med att Domingo känns vansinnigt fin att rida just nu. Lite laddad i vinterkylan bara. Och snart är det vår och Ferdi-man är frisk och 2017 kommer nog bli ett ganska bra år trots allt.

Blodspår i gruset på torsdagen.

Min fina kille på kliniken!

Här har man skurit bort fliken, och kötthoven tittar fram. Det kunde varit värre...

Avslutar med den här söta bilden på Daisy som har hittat gårdens bästa utkiksplats. Varför tänker jag på Nalle Puh?


Läst 61567 ggr Kommentarer Kommentera
MAJ
20
2016

Hej allihopa! Idag är det jag, Daisy, som skriver bloggen! Idag är det min födelsedag! Jag blir ett helt år gammal. Matte och husse har lovat att vi ska fira i kväll. Hoppas att det betyder att vi ska leka med bollen och kanske att jag får ett nytt färskt märgben....?
Eftersom jag har bott på gården i hela 10 månader nu så börjar jag känna mig riktigt hemma. Jag har min soffa (som jag egentligen inte fick ligga i för mina föräldrar från början, men jag övertalade dom), min matplats, min säng (som jag mest ligger i när jag äter på mitt märgben). Tidigare låg jag mycket i fåtöljerna men dom har blivit lite för trånga. Så nu ligger jag antingen i soffan eller vid dörren. Det är bra att ligga vid dörren för då kan ingen komma eller gå utan att jag vet om det. Jag har koll på alla som är på gården - även om jag ibland snarkar högt och låtsas att jag inte märker när dom kommer in. Men tro mig - jag vet!

Jag tänkte berätta lite om hur en vanlig dag på gården ser ut för mig. Den börjar rätt tidigt med att husse kommer ned och väcker mig. Han är knappt vaken själv så jag vet inte varför han måste väcka mig, men det gör han. Jag får mat och sen går vi ut och kissar och sen går jag in och somnar om en stund, medan husse åker till jobbet. En timme senare kommer matte ner och väcker mig igen. Vi brukar prata en stund och sen går vi ut för att mata dom andra djuren på gården. Vi har hästar och katter. På senaste tiden har vi haft fler hästar och färre katter... Dom nya hästarna ska få bebisar nästa år - och katterna - ja, dom har blivit ivägskrämda av en ny elak katt. Det är bara Pripps som är kvar. Pripps och jag är kompisar! Den elaka katten gillar jag inte.

Jag brukar nosa runt en stund på gräsmattan och sen hjälper jag matte med morgonmockningen (morgonmocka = ta ut bajshögarna). Eller hjälper och hjälper.... Hon blir inte jätteglad när jag äter hästbajs. Förstår inte varför? Hon ska ju ändå bara slänga bort det! Slöseri om du frågar mig... Men jag får lov att rulla mig i halmen! Bara jag håller mig på avstånd från hästarna och det gör jag. Ferdinand och jag är kompisar, men den där andra är jag lite skeptisk mot. Han tror att jag ska äta upp hans mat, men det gör jag ju inte! Jag bara smakar lite ibland....

När matte har mockat klart så tar vi en liten promenad och sen går vi in och äter frukost och ser på Nyhetsmorgon. Eller matte äter frukost, jag har ju redan ätit. Ibland får jag ligga i mattes knä i soffan. Det är mysigt. Men nu på sommaren är det lite för varmt för mig. Då föredrar jag golvet.

När matte ätit klart går hon ut för att rida. Då får jag stanna inne. Det är helt ok för då kan jag sova i lugn och ro. Och om jag någon gång skulle få tråkigt så kan man alltid flytta runt lite på möblerna. Jag tror jag har något av ett sinne för inredning. Det är i alla fall kul att flytta runt lite på sofforna då och då. Fast matte och husse är så tråkiga - dom flyttar alltid tillbaka dom till samma gamla plats som innan. Jag är en missförstådd konstnärssjäl! Men för det mesta så sover jag som en stock de timmar som matte är ute.

Vid 11-tiden kommer matte in och hämtar mig. Då är hästarna ridna och utsläppta i hagen och det är dags att mocka igen, lite noggrannare den här gången. Och så lägger vi in ny halm! DET är kul! Och en av de få arbetsuppgifter på gården som jag är riktigt bra på! När vi gjort klart stalltjänsten så är det lunchdags! Om jag har tur och matte inte är alltför trött så leker vi en stund innan vi går in. Är matte trött får jag leka själv medan hon lagar mat. Hon är med då och då och kastar bollen till mig när jag ber henne, så det är ok. Efter maten blir jag oftast trött och sover en stund igen.

Mina eftermiddagar är inte lika inrutade. Matte jobbar oftast på kontoret en eller ett par timmar efter lunch och då brukar jag sova vid hennes fötter. Fötter är mysiga. Dom kan man både sitta och ligga på, och ha huvudet på. Men ibland åker hon iväg på ärenden istället. Då och då får jag följa med, och så går vi på upptäcksfärd med massa nya roliga dofter! Jag älskar att spåra! Matte säger att jag ska bli en kantarellhund. Jag vet inte riktigt vad det betyder med det låter kul. Jag har redan många smeknamn; kanelhunden, vofflan, vofflo, kexi, puppi, pupsi osv.

Jag hjälper till med många göromål här på gården. Förutom att mocka och halma som vi redan har sagt, så är jag duktig på att gräva hål i ridbanan, rensa ogräs (eller kanske mer att bära bort ogräs som matte lagt i en hög), hämta fina pinnar från skogen och lägga på gräsmattan, och så hjälper jag till när det ska vattnas och håller koll så att slangen och vattenstrålen sköter sig och gör vad de ska. Och så vaktar jag förstås! Ibland skäller jag så högt att matte och husse hoppar till, men det är ju bara för att de inte ska missa någon bil eller traktor som kör förbi. Det finns alltid mycket att göra när man bor på gård.

På kvällen går jag alltid en lång runda antingen med matte eller husse, eller om jag har tur med bägge två! Och sen går jag och matte ut igen det sista vi gör innan vi går och lägger oss för natten och matar hästarna (dom äter väldigt mycket dom där hästarna). Husse kommer ofta hem sent, men jag blir lika glad varje gång.

På onsdagar går vi på allmänlydnad på Svalövs brukshundsklubb. Det är jätteroligt! Och matte säger att jag är väldigt duktig och matar mig med massa godis. Jag gillar godis. Då blir jag som hypnotiserad och glömmer alla andra hundar och människor. Och sen efteråt så är jag jättetrött och sover som en stock hela kvällen.

Men nu är det tid för fredagsmyyyyys med matte och husse! Voff voff sålänge!


Läst 45062 ggr Kommentarer Kommentera

Om Marie
Passionerad dressyrryttare som bor med sin man och två hästar. Arbetar som beridare och tränare samt älskar bra mat, fina kläder och musik.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.