Hej på er! Vi har haft manfall i helgen! Ryggskott och sjukdom har gjort att arbetshandskarna fått ligga lite på hyllan. Istället har vi ägnat lite tid åt att julpynta på gården. Med en hjälpande hand från svärföräldrarna har ljusslingan kommit upp i päronträdet på gårdsplan, en liten gran pryder förstutrappen och en krans med granris, kanelstänger och torkade apelsiner hänger på ytterdörren. Och inne i huset har vi fått upp ljustakarna i matsalen, och en stjärna i köksfönstret. Det blir genast julstämning på hela gården! Visst behöver man lite extra ljus i vintermörkret? Men i brist på byggnyheter tänkte jag istället bjuda på en riktig nostalgipärla som dök upp i mitt nyhetsflöde härom dagen. Året var 2009 och jag hade precis avslutat min tjänst hos Minna Telde. Jag visste inte riktigt vad jag ville göra med mitt liv och framtiden var ett oskrivet blad. Det här inlägget skrev jag min första riktiga arbetsdag i Frankrike. Låt mig ta det från början....

"I mitt jobbsökande hittade jag en annons från Pamfou dressage som fångade mitt intresse. Isabell Judet som driver anläggningen är internationell dressyrdomare, Jean-Claude Cheret är tränare på hög nivå och deras dotter tävlar svår dressyr internationellt och har vunnit franska mästerskapen för young riders. Ja, det låter ju bra. Så jag mejlar och får svar. De vill gärna att jag kommer. De utlovar möjlighet till mycket ridning och träning och jag bokar flygbiljetter till Paris. Gården ligger ca 1½ timme sydöst om Paris. Men det är med viss skepsis jag åker dit. När något låter för bra för att vara sant är det oftast inte sant, är en läxa som jag lärt mig genom åren. Dessutom blomstrar min verksamhet på hemmaplan och jag är nästan helt övertygad om att jag hur som helst inte ska flytta till Frankrike. Men det kan ju vara ett spännande litet äventyr ändå, så jag åker.

Första intryckt är sådär. Jag kommer fram efter att ha rest en hel dag. Det regnar. Vi hittar inte varrandra på tågstationen och jag får vänta nästan 40min extra. Det är Jean-Claude som hämtar mig och vi för ett taffligt samtal på knagglig engelska. Det är kolmörkt när jag kommer fram och jag är trött och blöt. Jag visas till ett litet, men mysigt rum där jag ska bo. Dock har luftfuktigheten krypigt in och gjort allting i rummet fuktigt och kallt. Det element som ställts in har ännu inte hunnit värma upp rummet. Den kvällen lärde jag mig två nyttig läxor - res aldrig utan pyjamas och hårtork! Efter att ha bylsat på mig underställ, collegetröja och raggsockor och med elementet uppdraget till sängkanten, kryper jag ned i min fuktiga, halvråa säng och försöker sova. Eftersom jag sover ovanför stallet och inte riktigt är van vid ljuden som hästarna för på nattetid blir det en rätt orolig natt med många uppvaknanden.

Morgonen därpå regnar det fortfarande. Jag känner mig fortfarande fuktig in på bara kroppen och känslan förbättras knappast under dagen. Men jag får rida fyra hästar och får lektion på två av dessa. Eftersom jag inte ridit på två veckor, och mest legat på soffan, blir jag både trött och svettig. Det känns kul att träna, men är svårt att avgöra om det gått bra eller inte. Det finns skillnader i hur Minna och Isabelle undervisar, men jag tycker att jag anpassar mig bra och lär mig. Vi äter rester från helgen till lunch, och klockan 20:00 är det middag i Isabells o Jean-Claudes hus på gården. Jag känner mig fortfarande mest blöt, lite osäker på min prestation och allmännt förvirrad av allt nytt.

Dagen därpå skiner solen och allt känns genast bättre. Det är en vacker anläggning med ett ridhus, två utebanor och stallängor med uteboxar omgivna av en park med lövträd och en liten bäck. Runt omkring anläggningen breder lövskog ut sig över det kuperade landskapet. Jag ska rida två unghästar för Jean-Claude idag. En 3-årig valack vid namn Simba, och en 4-årig hingst vid namn Saladin. Det går bra och jag får mycket berömm av Jean-Claude. Det är som balsam för min sargade ryttarsjäl. Sargad är kanske en överdrift, men klart kantstött får man ändå säga. Under dagen rider jag fyra hästar till, och får lektion av Isabelle på en av dem. Vi rider mycket förvänd galopp. Det var länge sen, och jag känner mig lite ringrostig, men det går bättre och bättre och till slut är det riktigt bra. Isabelle fattar alltid galopp för ytterskänkeln (typiskt, och jag som spenderat ett år med att skola om mig till att fatta för inner).

På lunchen sitter vi ute i solen och äter (i november!) och jag känner hur bra jag trivs och hur mycket jag tycker om alla människorna här. På gården finns också Tiffanie som är Isabelles groom. Hon gör i ordning hästar till Isabelle, men är också en rätt duktig ryttare själv. Hon pratar dock bara franska och det blir många stora gester och frågetecken oss emellan. Mot slutet av veckan har vi lärt oss ett slags kodspråk bestående av lösrykta ord på franska och engelska kombinerat med yviga gester. Där finns också Mimi. Hon går i skolan på dagtid och kommer ut vissa eftermiddagar/kvällar och rider 4-5 hästar. I stallet jobbar Michelle (en man) och Joha (typ, gud vet hur det stavas) som sköter all mockning, utfodring, sopning, harvning och allt annat som behöver göras med själva anläggningen.

Vartefter dagarna går trivs jag mer och mer. Min ridning går från klarthet till klarhet och jag får rida massor av olika hästar. Bland annat får jag öva seriebyten och piaff, samt sitta upp på en mycket fin 3½-åring som just kommit till gården. Det är helt enkelt för bra för att vara sant, med undantag för det faktum att det faktiskt är just sant. Och ett faktum börjar klarna för mig - jag vill vara här! Men jag vill ju vara hemma också... Träffa mina vänner, vara med Jörgen, ha mina kunder... Men Isabelle har en lösning på det också! Det är ju bara att jag åker hem var femte vecka. Det skakar vi hand på. På lördagen liftar jag med en av Isabelles elever in till Paris där jag ska övernatta och blir bjuden på femrättersmiddag hos hennes syster Anna. Tidigt på söndag morgon är det nämligen dags att åka hem till Sverige igen. Men bara för en kort stund. Här hemma har jag haft en hektisk men underbar vecka. Full av förberedelser, förväntningar, underbara vänner och julmys. Det är så mycket som ska fixas. Detta blir en ny era i mitt liv. Dags och sprida mina vingar och flyga, eller ja, åtminstonde rida mot nya äventyr!"

Här kan ni njuta av några fina bilder från Parc de Chapuis: