Hej på er! Här kommer en snabb liten uppdatering, medan jag dricker mitt morgonte. Ferdinand tackar för alla krya-på-sig hälsningar! Vi var på återbesök i torsdags och det ser väl så bra ut som man hade kunnat tro och hoppas. Han står fortfarande med hovbandage och boxvila. Han fick klartecken att gå ut om det är torrt och fint. Det har det inte varit.. Men det ska bli minusgrader i veckan vilket är bra för hans fötter, men tråkigt på ungefär alla andra sätt och vis. Det är fortfarande för kallt för att gjuta...

Det har varit en rätt så fulltecknad vecka. Min man har varit i Stockholm med jobbet, så jag var ensam på gården. Det gör att det inte har byggts så mycket. Jag har besiktigat släpet som gick igenom, haft hovslagare och tagit hand om sjuklingen mm mm. Men vi har varit desto flitigare i helgen! Vi har grävt en massa både fredag, lördag, söndag. Och som om inte det vore nog så har vi gjort en konvalescenthage till Ferdinand. Mer om den i nästa inlägg! Men nu till våran utgrävning! Det börjar nämligen se ut som något som skulle kunna bli ett golv (istället för ett gropigt månlandskap, som det varit i några månader nu). Det känns som om vi jobbat med detta i evigheter nu! Men det beror mest på att det dykt upp annat som vi behövt prioritera, tittar man på antalet "gräv-timmar" så är det inte så mycket.

Vårt golv kommer att bestå av 15cm makadam, och ovanpå det 10cm betong, allt enligt Jordbruksverkets rekommenderar. I betongen ska det förstås också vara ett 8mm armeringsnät. Armeringen och allt annat som skulle kunna bli strömförande i kontakt med ett djur måste vara jordat. Under det område som ska bli foderkammare, förråd och tvättrum kommer vi även lägga 10cm frigolit som isolering. Det är inte nödvändigt att isolera, men jag tänker att det kan inte skada, eftersom det ska vara (åtminstone delvis) uppvärmda utrymmen. Frigoliten är inte dyr så det kan det vara värt. Men det innebär att vi i denna del måste gräva 10cm djupare för att få samma nivå på alltihop när det blir dags att gjuta. Vi kommer också lägga avloppsrör som ska gå från spolspiltan och tvättrummet. Så det gäller att redan nu tänka ut vart tvättmaskinen ska stå... Under rören behöver det inte vara makadam, så vi behöver inte gräva djupare för dem, utan de kan ligga i makadamen. Men det är viktigt att de ligger stabilt så att de inte flyttar på sig när man börjar hälla betongen!

I stallgången kommer vi sen att ha en gummimatta. Den minskar både halkrisken och håller nere ljudnivån, och dessutom minskar den slitaget på betongen. Jag var väldigt sugen på en stenlagd stallgång. Det är ju så snyggt!!! Men jag blev nedröstad... Dels för att det kan bli svårt att få det tillräckligt jämt och bra så att det inte blir några stenar som ligger och glappar, och dels så blir det svårare att hålla rent mellan alla små springor som blir mellan stenarna. Ett tag var jag också inne på så kallade gummistenar, men för mig är det oerhört viktigt att stallet är lättjobbat. Och jag tror att gummistenarna är svårare att sopa och hålla rena än betong/gummimattan. Gummimattan är i jämförelse väldigt slät, gummistenarna är liksom matta och ytan är lite skrovlig. Det hade också inneburit att vi blivit tvungna att göra om även den del av golvet som redan är gjutet. Vilket förstås hade inneburit att det gått åt mer tid, jobb och pengar... Jag vet att många är förtjusta i spån i stallgången, men jag känner att det lätt kan bli dammigt. Dessutom ger det mer jobb för mig och personal med spån som ska mockas bort och fyllas på, och så måste man ju köpa in spånet! Vilket ger ytterligare en löpande kostnad - och att driva stall är faktiskt tillräckligt dyrt redan som det är! Så nej, det blir ett klassisk betonggolv, och det blir jättebra!

Någon vecka till med grävning och sen kommer vi vara redo för makadamen! Jippi!

Getting there! Här kommer det bli tre rum (foderkammare/förråd/tvättrum). Fler bilder och löpande uppdateringar hittar ni på vår Facebooksida: Örstorp Gård AB! Gilla oss gärna!

Det har varit en ovanligt dramatisk vecka här på gården. Det började i onsdags eftermiddag/kväll strax innan jag skulle ta in hästarna. Jag satt vid köksbordet, med utsikt över hagarna, och räknade på lite olika byggsiffror. Det är som sagt dyrare att gjuta på vintern och jag funderade lite på om det är värt det, om vi har utrymme för det i budgeten, eller om vi ska vänta och göra annat under tiden. Plötsligt ser jag Ferdinand sätta av i hagen som om han hade eld i baken. Han riktigt ligger ned i kurvorna, och jag bestämmer mig mer eller mindre omgående för att gå ut och ta in dem. Det var ändå nästan dags. De andra två står bara och kollar dumt på honom. Vad håller han på med liksom?

När jag kommer ut springer han fortfarande, runt, runt, runt. Men när han ser mig kommer han direkt till grinden och blåser ut luft genom näsborrarna som en drake. Eftersom han har sprungit så har han lera enda upp till haserna, och jag suckar lite och konstaterar att jag får spola av honom innan vi går in. Jag har ingen spolplats i lilla stallet, utan får spola hästarna på gaveln av huset på gårdsplanen. Det fungerar fint, förutom vid minusgrader, men å andra sidan har jag varken lera eller särskilt svettiga hästar när det är minusgrader så det brukar lösa sig ändå. Jag börjar spola av frambenen, han har trampat av sig en framsko, men verkar ok. Men när jag börjar spola vänster bak så är vattnet alldeles rött. Ferdinand tar ett steg i sidled och lämnar ett blodigt fotspår efter sig. Plötsligt är det blod överallt! Jag fortsätter spola med hjärtat i halsgropen, jag måste få bort all lera så jag kan se varifrån han blöder! Det verkar vara från sulan... Det är INTE bra. Det vet jag. Hovens insida är extremt känslig för infektioner, och har han t.ex. trampat in en spik i hoven, så är det mycket allvarligt!

Jag fortsätter spola med hård stråle tills jag har fått bort all lera, och sen spolar jag lite till. Med andra handen slår jag på telefonen numret till min veterinär. Jag är fortfarande osäker på hur stort och djupt det är. Ferdinand har ont och sparkar nervöst med benet. Han är van vid att jag spolar hovarna, även inuti, och brukar stå och vila på foten. Men idag sparkar han i luften och vandrar oroligt runt. Konstigt nog är han inte halt alls, det är en liten tröst. Min veterinär har gått för dagen, men hennes assistent råder mig att rengöra och sen lägga ett tryckbandage. Det bokstavligt talet sprutar blod från en ca tre cm lång flik som han på något vis lyckats fläka upp framme i tån, strax bakom skons framkant. Jag tror att han har trampat på kappan på den framsko som han dragit av sig, men jag vet inte. Jag tar in honom i boxen och springer och tar in de andra två hästarna, som fortfarande är lugna som filbunkar.

Jag tar ut Ferdinand på gången och blandar en hink med jodopax som jag stoppar ned hoven i. Han är van att stå i fotbad också, men idag vill han inte riktigt stå still så jag står med honom och hjälper honom slappna av med ett litet tryck på hasen. Med andra handen börjar jag gå igenom min telefonlista på veterinärer. Ingen svarar. Jag ringer distriktaren och får svar. De är mitt i något och ska ringa upp. Jag lyfter bort hoven ur fotbadet. Tar fram en plastspruta och fyller med jodopax och sprutar in det i fliken så gott jag kan. Det går sådär... Hästen är inte helt samarbetsvillig... Jag doppar en tuss bomull i jodopax och lägger närmast såret. Sen en stor bit bomull som täcker hela sulan och hoven, och så en vetrap runt det. Sist avslutar jag med några bitar silvertejp under hela sulan, och några extra framme i tån. Det borde sitta. Sen hämtar jag termometern och kollar om han har feber. Det är lite tidigt, om han nu inte fått såret redan för flera timmar sedan, men det tror jag inte. Feber är ju ett tecken på infektion, och det borde han inte ha hunnit få på den halvtimmen som gått, men jag är hellre för noggrann än för slarvig. Sen får han gå in i boxen och äta sin mat, och jag går in i köket för att vänta på distriktarens samtal.

Hon ringer efter ungefär en kvart och jag berättar vad som hänt och vad jag gjort. Hon menar på att hon troligtvis inte kan göra något mer för honom idag, att jag redan gjort samma sak som hon skulle gjort och att det är bättre att vänta till morgondagen. Hade det varit en spik han fått in i hoven så hade man behövt göra mer (röntgen, penicillin osv). Men just nu så avvaktar vi.

På torsdagsmorgon så börjar jag med att kolla feber och puls i hoven. Ingen feber, men självklart har han puls. Ingen hälta. Ringer upp min klinik och pratar med kontoret. De tycker först att jag nog inte behöver komma in, att min egen hovslagare borde kunna fixa det hemma. Så jag börjar jaga min hovslagare istället. Får tag på henne, men hon kan inte komma fören fredag eftermiddag. Det känns inte bra i magen, dels så har han ju ingen framsko på sig och dels så är jag fortfarande orolig för hur djup den där fliken egentligen är, och dessutom har han ju skon på sig i bak så jag kan inte släppa ut honom med bandage (kanten på skon nöter sig igenom vilket bandage som helst så det stannar inte på plats). Så jag ringer kliniken igen, och undrar om det inte går att klämma in honom under dagen, och jodå! Efter lite meck så får vi en tid kl 12:00.

Väl på plats konstaterar vi snabbt att det var en väldans tur att jag insisterade på att komma in med honom. Min veterinär sätter honom direkt på penicillin, och hovslagaren plockar av skon, skär upp fliken, rengör och lägger ett gipsbandage. Min fina, fina stackare till häst! Men prognosen är god. Fliken går precis in till kötthoven, men inte längre. Och det är en bra sak att den sitter i tån och inte i trakten. Han måste dock stå på boxvila i en vecka. Vi kan inte riskera att det kommer in något skit i såret. Han ska ha penicillin i 6 dagar och vi ska på återbesök igen på torsdag.

Det kan ta upp till en månad, men han borde bli fullt återställd. Vilken lättnad! Jag som skulle satsa i år och allt det där... 2017 kunde ju ha börjat bättre, men ärligt talat känner jag att vi har haft en fantastisk tur i oturen, och jag är bara glad att min underbara, fina häst kommer att bli frisk igen! Det kunde ha varit så mycket värre!

Det är en trygghet att veta vad man ska göra när olyckan är framme. Jag vet hur man lägger ett hovbandage, och jag vet hur man lägger om ett sår eller en senskada. Jag vet var jag känner efter puls från hovarna, och hur jag ska tolka olika typer av svullnader. Jag vet när man ska ta tempen och varför och vilka skador som är potentiellt allvarliga och vad man kan ta med en nypa salt. Den här kunskapen kommer förstås främst av praktisk erfarenhet, efter att ha arbetat så många år i stora stall med många hästar (och därav också många olika skador), men också från mina utbildningar på SLU och Axelsons. Mycket av det är saker som man kan lära sig och lära ut. Jag försökte faktiskt sätta ihop en kurs för några år sedan där tanken var att man skulle lära sig just sånt här. Att lägga olika typer av bandage, att visitera hästen och t.ex lära sig se skillnad på en kotledsgalla och en senskidegalla m.m. Men det fanns inget intresse. Och självklart är det inte min tanke att den kursen ska ersätta veterinären, men många gånger kan man göra minimera skadan när olyckan är framme, eller upptäcks annalkande hältor - om man bara vet vad man ska göra! Synd att inte fler vill lära sig.

Jag tröstar mig med att Domingo känns vansinnigt fin att rida just nu. Lite laddad i vinterkylan bara. Och snart är det vår och Ferdi-man är frisk och 2017 kommer nog bli ett ganska bra år trots allt.

Blodspår i gruset på torsdagen.

Min fina kille på kliniken!

Här har man skurit bort fliken, och kötthoven tittar fram. Det kunde varit värre...

Avslutar med den här söta bilden på Daisy som har hittat gårdens bästa utkiksplats. Varför tänker jag på Nalle Puh?

Jag älskar verkligen årsskiften! Ja, jo jag vet att det är snart tre veckor sedan, men Januari-effekten sitter i åtminstone en vecka till! Jag älskar att sammanfatta, utvärdera, planera och drömma om vad som komma skall. Just nu känner jag mig starkare, piggare och gladare än vad jag gjort på länge. Det känns i hela kroppen att 2017 kommer bli ett riktigt bra år!

Jag har bestämt mig för att satsa mer tid och kraft på mina hästar och min ridning. Missförstå mig rätt för mina hästar är mitt allt, och har alltid stått väldigt högt upp på prioriteringslistan. Men förra året kände jag att jag alltmer hamnade i ett stressläge där jag hela tiden kände att jag borde vara någon annanstans och göra något annat. Så även om jag red hästarna 6 dagar i veckan, och var noggrann med att skritta fram och av och ha en plan och allt det där, så var mitt hjärta inte riktigt där. Eller kanske var det min hjärna som var på villovägar? Jag gav det hur som helst inte 100% utan var kanske bara där till 70-80%, och det vet ni säkert att det inte fungerar. Resultatet blev att jag kände mig stressad och trött, vilket gjorde mig spänd och stel, vilket gjorde att jag fick ont i kroppen och fick huvudvärk och migrän. I slutet av 2016 hade det blivit till en ond cirkel där jag hade migrän mer eller mindre varje dag, och ingenting blev riktigt bra.

I år bestämde jag mig därför för att prioritera mig själv. Det får vara slut på migrän nu! Därför har jag börjar meditera och göra ett enkelt yoga-program varje dag. Det är helt sjukt vilken effekt jag har fått! Huvudvärken är inte helt borta, men oändligt mycket bättre! Jag känner mig inte alls lika stressad och dessutom har jag så mycket energi att det nästan är jobbigt! Jag blir ju alldeles rastlös och uttråkad på kvällarna! Innan var det äta mat, se på tv, somna i soffan som gällde... Nu är det äta mat, se på tv, bli heltokig av tristess... Jag måste kanske skaffa mig en ny hobby? Eller kanske bara fler hästar?! Vad tycker ni?

Självklart märker jag även skillnad på hästarna! Dom går som aldrig förr! Det är så roligt! 2017 kommer bli ett bra år! Vi kommer få vårt första föl, jag och Ferdinand ska ut på tävlingsbanan och vi kommer bli klara med vårt stall! Och vem vet? I framtiden kanske jag kommer ha en yoga-studio ovanför sadelkammaren där jag kan hjälpa ryttare att hitta balansen - i sadeln och i livet? Jag har massor av idéer! Det ligger kanske ett par år framåt i tiden, men det hade ju varit väldigt roligt att kunna använda all den utbildning jag har i människans anatomi, även om mina händer inte kan massera lika mycket som jag gjorde förr. Men först ska vi bygga ett stall!

Vi väntar just nu på att temperaturen ska gå upp över 10 grader så vi kan göra våra sista sockelgjutningar. Det ska bli en köldknäpp nu i veckan (skånsk köldknäpp = -2 grader om nätterna och typ 0 gradigt på dagarna). Efter det hoppas jag att det går upp igen. Under tiden kommer vi jobba med att gräva ut, och fram för allt jämna till det sista i jordgolvsdelen av ladan. Blir det inga plusgrader efter det så fortsätter vi med att lägga in makadam som ska ligga under betongen för att skydda och leda bort fukt. Jag ska ringa till betongfirman imorgon och ställa lite frågor så vi är säkra på att vi gör allting rätt. Det är jobbigt och onödigt att behöva göra om. Noggrannare redogörelse kommer i nästa inlägg! Löpande uppdateringar får ni som vanligt på vår facebooksida: https://www.facebook.com/orstorp/?ref=bookmarks Namaste! 

Det har varit lite tyst här på bloggen ett tag. Det måste vi ändra på! Med bygget händer det massor och ingenting.... Del vill säga vi håller fortfarande på och gjuter stöd-socklar för grunden i gamla delen av nya stallet. Men det går framåt! Vi har faktiskt bara en stor gjutning kvar (och sen några små runt dörrar mm), så om saker och ting går enligt plan så borde vi vara färdiga med detta i slutet av denna veckan. Sen kan vi fortsätta schakta bort de sista jordmassorna och sen är det golvdags! I projekt "gjuta stallgolv" ingår även att lägga ut makadam och armering i grunden och få det helt jämnt, samt att planera för avlopp och eldragning. Så det är inte bara att gjuta hur som helst. Men det känns som en stor milsten att få ett golv på plats, så jag ser verkligen fram emot att få det klart! Exakt när det blir beror förstås också på när betongbilen kan komma. Och ärligt talat vågar jag inte boka något ännu, för vi har blivit försenade så många gånger nu. Bättre att boka när jag vet att allt är klart. Men det kan förstås betyda lite väntetid. Det är i alla fall inte precis högsäsong för plattgjutning, så med lite tur kan vi ha det klart innan jul. Om ni vill följa bygget steg för steg så kan ni gå in och gilla vår facebooksida, som uppdateras löpande med bilder och filmklipp.

Här ser ni det som kan vara vår näst sista gjutning! Fingers crossed! Bara en stor sektion kvar!

Jag tänkte ägna det här inlägget åt ett annat fenomen som jag har lagt märke till, men som det inte verkar skrivas så mycket om? Jag var och tränade för min tränare i förra veckan. Det var första träningen på ett par månader eftersom all min lediga tid och ork på sista tiden har ägnats åt bygget. Det var så himla kul att komma igång igen! Dressyr handlar ju mycket om tajming och precision. Det är dom små detaljerna som gör hela skillnaden. Målet är att alltid rida i balans. Svårigheten är att veta hur mycket eller hur lite man ska be om just här och nu. Det är det som kallas "känsla". Att veta exakt vad just den hästen behöver i just det momentet. För att uppnå känsla kan man rida massor av olika hästar (helst välutbildade) och/eller rida för tränare så ofta som man bara kan! För även om man inte rider många hästar, och kanske inte ens har det som mål, så kan man bli expert på att rida just sin egen häst.

Det är här jag blir lite förvånad över hur folk verkar tänka. Jag hör så ofta från ryttare att det inte vill träna för ofta för de vill hinna öva på det man lärt sig på senaste lektionen. Det låter ju logisk. Eller? Fenomenet som jag har märkt av (både på min egen ridning och på mina elever) är att man har en tendens att överkompensera. Jag menar såhär; jag kanske har en elev vars häst tenderar att bli lite långsam och trippig när den går in i rörelserna. Då kan instruktionerna handla om att få kvickare bakben, kvickare hjälper, längre steg, mer energi. Vi jobbar på detta som ett genomgående tema genom hela lektionen och mot slutet känner vi oss alla rätt nöjda. Nästa lektion börjar vi med repetion - men då plötsligt är inte hästen för långsam längre. Den är istället lite för snabb, springig, tar lite för långa steg för att vara helt i balans och vi får istället jobba med halvhalterna, kadens, rytm, balans o.s.v.

Det spelar ingen roll vad det handlar om: ryttarens sits och hjälper, hästens rytm eller form, rörelsernas utförande. Det är alltid såhär. Både för mig och mina elever. Sist jag red fick jag till exempel lite bassning för att jag red för slarvigt genom hörnen. Så jag gjorde vad alla ambitiösa ryttare skulle ha gjort och gick hem och övade hörnpasseringar tills jag hade hovspår nästan ända ut mot staketet. Den här lektionen fick jag höra att jag red FÖR långt ut i hörnen, det blev liksom FÖR fyrkantigt. Tänk att det kan vara så enkelt och så svårt på en och samma gång! Det är de små detaljerna som gör hela skillnaden! Rider man ofta för tränare så kan man göra små korrigeringar - rider man sällan så blir det större korrigeringar. Så är det bara. Självklart har jag förståelse för att man i perioder kanske inte har tid eller råd att träna så ofta som man kanske skulle vilja. Men är det något man verkligen ska lägga pengar på när man har häst så är det att rida för tränare! En bra tränare kommer också se om hästen är rätt i hullet, om utrustningen sitter som den ska och om hästen visar någon orenhet eller symptom på smärta som du kanske har missat. Det är lätt att bli hemmablind.

Nu ska jag öva på att göra mjukare hörnpasseringar, samt jobba på att få min häst ärligare på yttertygeln och kvickare på vänsterskänkeln tills nästa lektion (antagligen kommer jag då få höra att jag måste lätta efter på yttersidan och att min häst går emot högerskänkeln, men det är ok. Det är bara så det fungerar).

Min underbara, söta häst som alltid, alltid ställer upp för sin ryttare och gör så gott han kan.

I torsdags fick jag upp en bild på Facebook. Den visade mig och Ferdinand och bildtexten lydde " First time in the saddle", eller första gång i sadeln på svenska. Det var tre år sedan och det har hänt mycket på den tiden. Han har utvecklats från en talangfull, men rätt så nervös och osäker liten 3-åring, till en självsäker och cool 6-åring. I veckan som gått har vi jobbat mycket med samling och tagen bakdel och han bjuder mig stundtals på både tramp och fina slutor. Åh vad jag älskar den hästen! Han är så rolig att rida och träna! Men det har tagit tid. Jag tror att Ferdinand har kommit in i mitt liv för att lära mig tålamod. En egenskap som jag erkänner inte är den mest framträdande i min personlighet... Men just nu är han värd varje uns av tålamod och tid som jag lagt ned, för han är bara så fantastisk! Man lär så länge man lever, och tur är väl det!

Min fina, fina älskade häst! Bilden på mig och Ferdinand för tre år sedan kan ni se på min facebooksida https://www.facebook.com/horseandhuman/

Jag brukar säga att Domingo har kommit in i mitt liv för att lära mig ödmjukhet. Det är nämligen inte så lätt att rida när man sitter på en laddad bomb, men något som gör det ännu svårare är alla dömande blickar! Jag vill sticka ut hakan lite och säga att det är ett svenskt fenomen. Ni vet - jantelagen och allt det där. I Tyskland fick jag aldrig några sneda blickar. Tvärt om så kom folk fram till mig efteråt och klappade mig på axeln och sa "wow, så fantastiskt att du klarar av den där hästen". I början när det hände trodde jag att de skojade eller var sarkastiska... Så ovan var jag vid att man berömde varandra, istället för att döma. Men de menade allvar och jag märkte snabbt hur mycket bättre det gick att rida. Hur mycket mer avslappnad min häst blev när matte slapp oroa sig för läktarkårens dömande blickar. Han kunde fortfarande ha sina dagar, men de blev färre och mildare. Nu låter det som om han är världens monster! Det är han inte! Han är magisk att rida på en bra dag (och de är trots allt betydligt fler än de dåliga). Men så kan han också ha dagar när han står mer på två ben än på fyra. Min förre tränare kallade honom för ett "popcorn". Det kändes väldigt passande!

En annan svidande lärdom som han gett mig är att hur bra man än rider och hur mycket man än tar hand om och månar om sin hästs hälsa så kan man inte stoppa alla hältor. Domingo har varit ett sorgebarn som har drabbats av mer eller mindre alla hältor, syndrom och skador som finns i boken... Ni vet vad SIS är? Skit I Sadeln, och hur det raljeras och skylls på ägaren (fel ridning, fel foder, fel sadel, fel hovslagare osv) när en häst blir skadad. Och jag som ändå är utbildad massageterapeut (jag borde ju kunna förebygga varenda skada) kände mig ett tag så misslyckad som både hästägare och ryttare att det knappt var roligt att gå till stallet längre. Sen skaffade jag Ferdinand som knappt varit skadad eller halt en enda dag på tre år och insåg att det kanske inte är jag som är SIS ändå...

För trots att jag gjort allt för min häst (anpassat sadel, ridit för duktiga tränare, gett honom vilodagar och varit noga med fram- och avskrittning, masserat, kollat tänder, avmaskat, anlitat duktig och dyr hovslagare osv), så gick han sönder gång, på gång, på gång. Och varje gång gick mitt hjärta sönder i tusen bitar tillsammans med honom. Efter detta har jag slutat att döma folk som har halta hästar. Självklart är det så att det finns gånger då man hade kunnat förebygga skada eller gjort saker bättre. Men det är så lätt att skaka på huvudet, och prata bakom ryggen på folk. Jag har sett många exempel där det tisslas och tasslas om att hen borde gjort annorlunda, och om hen bara hade ... så hade hästen varit frisk osv... Och nu pratar jag inte om folk som anlitat hästpratare på distans till sin halta, magra häst! Utan om helt vanliga, seriösa medelsvenssonsryttare som tränar för tränare och anlitar veterinär och gör så gott de kan för sin häst. Det ger så mycket mer om man istället stöttar och höjer varandra!

I dagsläget har Domingo varit frisk och ohalt i drygt två års tid. Jag har hittat en balans och ett sätt att rida/träna och sköta honom som fungerar för just honom. Dessutom har han fått tid att växa och mogna i kroppen, och det tror jag spelar en stor roll i just hans rehabilitering. Han fortsätter att lära mig nya saker nästan varje dag.

Här är en relativt nytagen bild på mig och Domingo när vi leker med lite tramp på banan.

Det händer lite för mycket just nu. Jag hinner knappt med allt jag ska göra under dagarna, och som ni märker är bloggen en av de saker som får prioriteras bort lite. Jag tänker ofta på vad jag ska skriva, men sen hinner jag aldrig riktigt få ned det på pränt.

Hur som helst - vi kör en snabb sammanfattning! Vi tröttnade på att vänta på offerter för att kapa de utstickande betongblocken i taket, och bestämde oss för att hyra en kapsåg! Detta gjorde vi förrförra helgen, dvs den 6-7 augusti. Mina svärföräldrar hämtade upp den på Cramo på fredag eftermiddag, och sen började arbetet tidigt på lördagmorgon. Det var svärfar och min man som stod för arbetsinsatsen den här gången. Kapsågen är på tok för tung för mig att ens fundera på att hantera. Men jag och svärmor hade fullt upp med att ta hand om resten av gården så det gick ingen nöd på oss inte.

Förra veckan var (minst sagt) lite speciell eftersom jag och Jörgen hade bokat semester (på riktigt den här gången) torsdag-söndag. Min lillasyster gifte sig på lördagen med sin kärlek sedan 15 år tillbaka och vilda hästar hade inte kunnat hålla mig borta - men de gjorde sitt bästa för att försöka! Det började på måndag eftermiddag när jag tog in hästarna. Ferdinand var lite tjock i ett bakben och på tisdagmorgonen var det stort som ett elefantben. Suck! Ingen feber, ingen hälta och normalt hade jag väl inte oroat mig jättemycket, utan bara fortsatt hålla koll så att det går på rätt håll och inte blir värre. Sådana här saker brukar ju gå över av sig självt, men det känns ju inte bra att behöva lämna sin häst i det skicket. På onsdagen hade dessutom andra bakbenet svullnat upp rejält också. Suck igen! Ringde min veterinär men inga tider lediga. Beslutade att ge metacam och hålla tummarna. Typ... (verkar som om det fungerade rätt bra för på söndagkväll när vi kom hem så var han helt fin i benen igen.

Men som om inte det vore nog så bestämde sig Prinsessan för att få foderstrupsförstoppning på onsdagkvällen! Jag har börjat stödfodra henne med kraftfoder. Eftersom de andra på betet är runda som små bollar så vill jag inte lägga ut hö, så jag har tagit ut henne ur hagen och gett kraftfoder ur en stor hink. Hon brukar inte stressäta och den här onsdagen var inget undantag. Det var det sista jag gjorde på dagen och jag stod och tänkte typ "kan hon inte äta lite fortare"... Det fick jag minsann äta upp med besked! För när hon hade bara några tuggor kvar så slutade hon plötsligt att äta, stod kvar med huvudet lågt att tag och började sedan krampa. Jag har aldrig varit med om en foderstrupsförstoppning tidigare, men förstod rätt omgående att det måste vara det som hände. Vi gick så fort hon tillät upp till stallet där jag ropade ut min man som ringde distriktaren. Jourhavande veterinär var ute på ett kolikfall men gav instruktioner att försöka ge henne vätska och massera mjukt längs matstrupen. Så det gjorde vi - i fyra timmar innan det äntligen släppte! Detta var dock ett relativt milt fall av foderstrupsförstoppning. Hon kunde andas obehindrat hela tiden och saliverade inte överdrivet så som de tydligen kan göra. Men hon var tydligt besvärad och medtagen och krampade och försökte svälja hela tiden. Vi var väldigt lättade och trötta när det äntligen släppte och vi fick gå in och lägga oss. Klockan var då tolv på natten och vi hade inte hunnit packa eller förbereda nånting för morgondagens resa.

Men slutet gott allting gott. Vi kom iväg till slut. De unga kärleksparet sa ja, och hästarna har hållit sig friska och krya. Från och med nu får Sessan bara uppblött foder!

Den här veckans projekt är att gjuta en sockel och mura igen en av de stora dörrarna (den är ungefär 3,5m bred ca 2,5m hög). Mina föräldrar är här för att hjälpa till. Vi har varit och hämtat tegel i typ hela Skåne, men vi behöver fortfarande mer (till de andra dörrarna som ska muras igen). Så har ni gammalt tegel som ni gärna vill bli av med så får ni gärna höra av er! Vi behöver också ett (eller fler) stallfönster med gjutjärns ram. Den sort vi söker har tre gånger fyra rutor och måtten 105*110cm. Vi betalar förstås ett rimligt pris, beroende på vilket skick de är i.

Vi behöver minst ett, helst fler sådana här fönster, men de verkar vara väldigt svåra att hitta. Gjutjärnsfönster med tre gånger fyra rutor och välvd överkant. Yttermåtten är ca 105*110cm.

Jag har aldrig murat förut, men som vanligt är det galet mycket förarbete och planering innan man kan komma igång. Bara att inse vilka MÄNGDER med murbruk som kommer att gå åt. 70kg per kvadratmeter!! Vi kommer behöva beställa hem en hel pall... Jag var tvungen att räkna efter flera gånger för jag trodde att jag räknat fel, sen googlade jag och insåg att jag tyvärr hade räknat rätt. Så efter jag har ridit idag får jag sätta mig och ringa runt och se vart man bäst och billigast kan få tag på en pall med murbruk. Här hittade jag två länkar med bra information för dig som ska mura!

http://www.finja.se/App_Resource/Page/file/betong/5070-1.pdf

http://www.dinbyggare.se/mura-med-mursten-pa-ratt-satt/

Här planeras det för gjutning av sockel. Allting är alltid mycket krångligare än man tror....

Ännu en milstolpe avklarad på gården! Alla dräneringsrören är på plats på ridbanan och vi har börjat sprida ut bärlagret! Hade det inte varit för att vi fick soppatorsk på lastaren på söndagskvällen hade vi varit mer eller mindre klara med åtminstone "grovutpytsningen" av bärlagret - eller vad vi nu ska kalla det. Arbetet med att gräva rännor,  lägga rör och täcka över gick till precis som förra helgen. Ni kan läsa en mer detaljerad beskrivning i förra inlägget.

Flitiga familjen! Sista röret på plats och nu blir det fikapaus!
  
Men det återstår med andra ord en hel del jobb innan vi har en helt slät yta att jobba med. Och från och med nu är det helt 100 % slätt som gäller. Inga gropar, hålor, sänkor, kullar eller toppar är ok. Det måste vara jämnt och slätt över precis hela banan om man vill att den ska ha samma ridegenskaper vart man än befinner sig på den - och det vill man ju! Därför håller jag så smått på att ta in offerter på vad det hade kostat att hyvla till bärlagret och sedan lägga ut mellanlagret som kommer bestå av stenmjöl. Jag tror nog att vi kan få det helt slätt själva också, men det kommer att ta oss betydligt mer tid och dessutom måste vi antagligen hyra in en bättre (dvs mindre, modernare, lite mer finkänslig) maskin än vad vi har att jobba med i dagsläget. Och då är det kanske värt att ta in en entreprenör? Det går snabbare och blir (förhoppningsvis) garanterat bra. Men det beror förstås helt del på priset... Det hade varit väldigt skönt att få det gjort. Vi har så många andra projekt som behöver tid just nu. 

En "grovutpytsning av bärlagret är klart. Men det liknar mer ett månlandsskap än en ridbana....
  
"Projekt avel" rullar vidare. Jag var på Gränbos hingstvisning i lördags och fick bland annat hälsa på Domingos pappa "Kung Gränsbo", eller Bocelli som han också kallas. Fick också njuta av Domingos namne Heston for U (från samma stuteri som min D), som verkligen hade utvecklats  fantastiskt sen jag såg honom sist. En riktig wow-häst för framtiden. Han hade blivit så mycket lättare i fronten utan att tappa sina fina bakben, och verkar dessutom ha ett riktigt toppenpsyke. I like! Stona kommer den 30/4 och 1/5 och vi har fortfarande en del saker att förbereda på gården innan vi är redo för dem. Men på lördag kommer mina föräldrar ned och stannar en dryg vecka och hjälper till lite. Så vi ligger bra till i planeringen. 

Rabatten börjar bli grön och fin igen. Påskliljorna är visserligen någon vecka sena - men så vackra i solen!
  
Just nu är vi i en sån där härlig tid på året då allting börjar växa och bli grönt igen. Jag njuter mer eller mindre varje dag av någon ny knopp eller blomma som slagit ut. Det kan vara ett tecken på att jag börjar bli gammal... Jag vet inte, men fint är det! "Tyvärr" innebär det också att "Projekt trädgård" börjar göra sig påmint. Det är framförallt gräsmattan som behöver kärlek i form av gödsel och mossbekämpning, men också ogräs som växer på gårdsplanen, potatis och fröer som ska planteras, björnbärsbuskar som ska beskäras och en oändlig mängd kvistar och grenar som blåst ned under höst/vinterstormarna som behöver samlas upp och brännas mm. Det blir ett rejält majbål här på Örstorp i månadsskiftet... 

En av våra många "små" rishögar som skall brännas upp...
  
Igår var jag och tränade för Kerstin med Ferdinand. Han börjar bli så fin! Det är så vansinnigt roligt att rida just nu och jag är så himla glad och tacksam och stolt över mina fina hästar! Det börjar kännas som att det snart är dags för tävlingsdebut för Ferdi, jag vet bara inte riktigt hur det ska hinnas med. "Projekt tävla" ligger inte jättehögt på prioriteringslistan. Men det hade varit bra övning för honom att komma ut lite så jag får kanske ta mig kragen och bara se till att komma iväg! 

Min söta lilla häst var trött på onsdagmorgonen.

Den här veckan har jag sällskap av mina föräldrar på gården, eftersom mannen min befinner sig på konferens på andra sidan Atlanten. Jag lämnade av honom vid tåget i lördags morse, och hämtar upp honom igen på söndag eftermiddag. Jag har därför flyttat in i ett gästrum, så att vi kan passa på att måla om vårt sovrum! Det blir riktigt fint om jag får säga det själv. Jag har valt en varmvit, helmatt färg åt det gula, lite vanilj hållet. Jag tror den hette "solvit". Den känns glad och fräsch. Speciellt jämfört med den 80-tals tapet som fanns på plats innan. Det var en vit tapet med tunna små blå, lila och röda streck som på lite håll gav intrycket av att väggarna var en rätt konstig nyans av grå/rosa. Och som om det inte vore nog med att den täckte alla väggarna så hade man dessutom tapetserat garderobsdörrarna.... 

Före målning

Efter målning - bara garderoberna kvar!

Garderobsdörrarna kommer vi att måla i en vitare vit nyans, jämfört med väggarna, och som dessutom är lite blankare än väggarna. Vi kommer också klistra på dekorlister och byta ut de lite trötta dörrknopparna mot fina nya i antikmässing, köpta på Bauhaus, som passar perfekt i ett 1800-tals hus som detta. Vi har redan målat färdigt väggarna och lagt första lagret färg på garderobsdörrarna! Det ska bli så himla spännande att se det slutgiltiga resultatet! Tänk vilken skillnad man kan göra med lite färg och några små inredningsdetaljer! Hoppas det blir lika fint som det är i mitt huvud!

Garderoberna byter färg från grå/rosa till vita!

I övrigt känner jag mig rätt så bra på G med hästarna. Ferdinand är igång igen efter hovbölden och Domingo börjar komma igång efter sin ofrivilliga vintervila. Det ska tydligen frysa på lite om nätterna nu igen, men eftersom de båda går in i transporten utan problem nu för tiden så gör det inget för min del. Den här tiden på året är faktiskt en av de bästa! Dagarna börjar bli ljusare, hagarna torrare, gräset grönare och man får det där lilla extra pirret i magen när man rider sina hästar och drömmer/planerar för kommande tävlingssäsong som snart ska börja.

Hej hopp från ett vår-igt Skåne!       

PS. Lägger till en liten uppdatering! Måste få visa hur fina garderobsdörrarna blev!

Vad tycker ni?? Liiite skillnad va?!

Och så en på knopparna i närbild. Jag är så nöjd! Tack mamma och pappa som hjälpte till! Jag hade aldrig klarat det själv!

Varje år sedan 2004, då jag startade mitt företag som erbjöd massageterapi för både hästar och människor (därav namnet "Horse and Human), har jag börjat året med att först försöka sammanfatta och minnas året som gått och sedan sätta nya mål inför de kommande tolv månaderna. Det brukar faktiskt vara något av en höjdpunkt som jag verkligen ser fram emot. 

I år känns det av någon anledning inte lika angeläget som det brukar göra. Kanske är det för att jag fått skifta fokus lite och just nu fokuserar mer på byggandet och gården än på min ridning? Kanske är det för att vi har så många pågående projekt som sträcker sig över årsskiftet så att det gånga året inte känns lika "avslutat" som det har gjort tidigare år? Kanske är det för att jag helt enkelt är rätt så nöjd med livet som det är? Jag vet inte. Däremot så vet jag att det inte känns lika viktigt för mig att sätta några konkreta mål i år, vilket är lite konstigt, men helt ok antar jag. Jag tänkte dock gå emot mina instinkter och ändå sätta lite mål att jobba mot. Om inte annat för att få lite extra motivation. Och om man inte vet vart man ska - så är det väldigt svårt att avgöra om man är på rätt väg.

Som företagare har jag deltagit i ett flertal seminarier om det här med att sätta mål och målbilder för sitt företagande. Men det kan förstås appliceras på ridningen eller ens privatliv eller vad som helst i ens liv där man vill uppnå något som har ett mätbart resultat. Det är nämligen ett av de första sakerna som man ska tänka på när man sätter mål - de ska vara tydligt mätbara. Som dressyrryttare är det relativt enkelt. Det kan t.ex. innebära att man ska rida ett visst program med en viss procent, eller kvala vidare till ett visst program (vilket ju på ett sätt är samma sak). Men det kan ju också vara att kunna rida x-antal enkla byten på raken utan travinslag, att kunna hoppa en kombination eller en bana på en viss höjd, eller att våga rida barbacka på sin häst. Allt beroende på vilken inriktning och nivå man befinner sig på. 

Målen får gärna vara stora och pusha dig framåt (om det är det du vill), men de måste ändå vara möjliga att uppnå. Om de är för högt satta blir det bara jobbigt. Då är det lätt att man istället känner sig nedslagen och dålig. Jag brukar sätta 2-4 mål för året där några är lite enklare och några lite mer krävande.

En annan parameter som är viktig är tiden. Man måste sätta en tydlig deadline för när ens mål ska vara uppnådda. Om 1 månad? Ett halvår? Ett år eller tio? Det gör ju rätt stor skillnad. Om man bara tänker "en dag ska jag rida grand prix" så kommer det nog inte att hända. Man man gör upp en målbild om när det ska hända och sedan gör en tydlig plan med flera delmål på vägen så är chansen att det faktiskt blir så betydligt större. Sen måste man vara medveten om att mål och drömmar kan förändras längs med vägens gång. Och det är också ok. Det kan vara skadade hästar, förändrade levnadsförhallanden eller bara att man förändras med tiden och prioriterar annorlunda. Då får man anpassa sig och go-with-the-flow som det heter.

Man brukar prata om mål, delmål och drömmål. Målet är det som jag har pratat om här ovan - det skall vara konkret, mätbart och ha en deadline. Delmålen är 1-3 st etapper eller "delsegrar" om man så vill som hjälper en att uppnå sitt mål och som gör att det hela känns mer överskådligt och nå-bart. Det gör också att du får anledning att fira och känna dig duktig på vägen - vilket är viktigt för att orka fortsätta och känna sig motiverad.

Drömmålet/en skiljer sig lite från de andra målen för dom ska inte ha en deadline. De behöver inte heller vara lika tydligt mätbara, utan får lov att vara lite mer flytande och (inte helt otippad) "drömmande". Här ska man sikta högt (kanske högre än vad man tror att man någonsin kommer komma). Principen är sikta mot stjärnorna så hamnar ni i trädtopparna. "Drömmål" för mig just nu är t.ex. "jag ska driva en av Sveriges mest framgångsrika dressyravlar".  "Jag ska ha stallet fullt av lovande dressyrhästar i olika åldrar och ha en fungerande verksamhet med duktig personal och trevliga/ambitiösa elever". "Jag och Ferdinand tävlar på de internationella dressyrbanorna". Jag har också en tydlig bild i mitt huvud av hur jag vill att gården ska se ut och fungera när den "är klar". I mitt huvud kan jag rida runt på gården och se välklippta gräsmattor och häckar, fina trästaket till hagarna, nyharvade ridbanor osv. Och självklart skiner solen. 

Ett mål som jag har satt för mig själv är att jag ska komma igång och träna för mina tränare igen. Jag var så himla nöjd med min träningssituation den första halvan av förra året då jag tränade för Henrik och Kerstin. Efter flytten har det ju minst sagt varit minimalt med träning. Jag får skylla på att det har tagit tid att komma på plats och att det är svårt att hinna med allt vid sidan om byggandet. Men nu ska jag komma igång med att träna, och mitt mål är att få till minst två träningar i månaden för någon av mina tränare. Detta ska vara uppnått senast den sista februari. Ett delmål är att plocka upp telefonen och ta kontakt med dem båda och boka en lektion. Detta är ett av de enkla målen. Jag tänkte ringa dem imorgon. 
  

Jag kommer också att sätta ett tävlingsmål för Ferdinand, men jag vill diskutera lite med mina tränare först. Han blir ju 6-år i år, men ligger fortfarande lite efter (ännu mer efter den här vintern tror jag). Men min plan är att komma ikapp hans årgång under årets gång, och det borde inte vara några problem så länge han får hålla sig frisk och kry. Håll tummarna! Igår var jag i alla fall lite duktig och körde iväg till ett ridhus i närheten. Jag höll knappt på att komma iväg för batteriet i bilen dog för mig i kylan medans jag kopplade på släpet. Fick sätta det på laddning i 2½ timme innan den startade. Och sen körde jag fel och hamnade på en smal skogsväg med bara träd på bägge sidorna. Som tur var kunde jag backa och vända där vägen tog slut, men det kändes lite nervöst ett tag... Ferdinand uppförde sig som den stjärna han är och stod kolugn hela tiden.
  

Lite nervös blev jag när vägen tog slut och det inte fanns en vändplats som jag hade hoppats. Men efter att ha gått ur bilen och rekogniserat terrängen märkte jag att det fanns gott om plats att backa in till vänster och sedan vända. Så slutet gott allting gott.
  

För bygget har jag som mål att vi ska vara klara med staketet och dräneringen på ridbanan innan sista januari. Då har vi rätt gott om tid och borde kunna hinna klart utan att behöva stressa och bygga i skitväder. Efter det får vädret av göra lite. Kan vi så gör vi förstås klart ridbanan så jag kan börja använda den så fort som möjligt. Om inte så börjar vi gräva ut i ladan där vi ska gjuta golv till nya stallet. Men innan vi kan börja gräva måste vi flytta på all ved som just nu förvaras där. Vi pratar ca 4-5 pallar med ved. Det innebär också att delar av den ska kapas och klyvas innan vi kan stapla upp den. Bara detta räknar jag med är minst en helgs arbete för fyra personer. Så vi kommer inte ha några som helst problem med att fördriva tiden här på gården... Sedan ska stallet byggas klart under våren/sommaren, och en gödselplatta måste gjutas innan vi kan ta det stora stallet i bruk (jag bara vägrar mocka till fler hästar med bara en container). Ridhus tror jag vi får vänta med tills nästa år, men vi får väl se hur det hela förlöper.

Det var min plan för det kommande året. Vi får väl se med facit i hand hur väl jag lyckas genomföra den. Jag önskar alla läsare en god fortsättning på det nya året och uppmanar alla att sätta mål och drömma stort!

Den skånska vintern verkar vara här för att stanna. Dvs det regnar. Och regnar, och regnar och regnar lite till. Fast inte till helgen - då ska det bli snöblandat regn istället. Ni kan tro att jag njöt av dagens uppehåll/vindstilla väderlek. Jag kunde ju till och med trava mina hästar litegranna på grusvägen. Resten av veckan har jag bara kunnat skritta. Fältet har förvandlats till en sumpmark, ridbanan är inte klar på långa vägar, ridstigarna är hala av lera. Och som om inte det vore nog så har kylaren gått sönder på den enda bil vi har med dragkrok så jag har inte kunnat åka iväg till något ridhus heller. Jag erkänner att det har känts liite motigt att gå ut och rida den här veckan. 

För 2-3 veckor sedan var det bara en tunn rännil i botten av diket. såhär såg det ut förra torsdagen för drygt en vecka sedan.

I onsdags tog jag den här bilden! Mindre än en vecka efter den första och vattnet har stigit med säkert en meter! Stor suck för skånsk vinter!

Igår red jag Ferdinand längs bäcken. På hemvägen hade vi som vanligt nu för tiden motvind. Men inte nog med det. Strax efter att jag vänt så började det regna på oss. Stora, tunga, kalla regndroppar. Vi kom tillbaka till stallet som två dränkta kattungar. Och på tal om kattungar!!! Jag har ju glömt att berätta att vi har fått tillökning på gården! Mamma-katt har varit framme igen, och gett oss två nya kattungar. Vi som just "fått ordning" på dem vi redan har. Vi hade verkligen behövt fånga in och sterilisera henne. Men hur det ska gå till går lite över mitt förstånd. Dom är hur som helst galet söta. Vi har döpt dem till Falcon och Pripps. Falcon för att jag tyckte att "han" (det känns som en han) har samma teckning som en falk. Och Pripps -oh well, min man fick bestämma... 

Eftersom jag varit ensam på gården i veckan (mina föräldrar har åkt hem och mina svärföräldrar har varit upptagna på annat håll) så har jag haft lite tid att ta igen lite av allt det där som jag inte hunnit med annars. Benen är nyrakade. Nej, jag skojar. Men jag har hunnit städa ur kattrummet (där Tiger och Vitnos var när de var nykastrerade. Jag släppte ut dem förra torsdagen efter att de fått sin andra vaccinationsspruta). Jag har tvättat fem maskiner med tvätt och även tvättat ett gäng schabrak och benskydd och en massa andra hästgrejer. Jag har ringt samtal och jobbat på kontoret. Jag har krattat hela gårdsplanen och uppfarten. Jag har storhandlat. Jag har badat hunden. Jag har krattat bort löv från dräneringsrännorna på ridbanan samt grävt två nya rännor - för hand! Jag har städat på logen och i verkstaden. Och så har jag hunnit ta det lite lugnt (eller, ja...) mellan varven! Känns som en rätt bra vecka trots allt. 

I helgen ska vi fortsätta jobba med staketet. Mina svärföräldrar kommer och hjälper till. Imorgon blir det middag på gården med några vänner som jag inte träffat på minst en månad och på söndag är vi bjudna på fika hos grannen. Någonstans där emellan ska vi laga kylaren på Saaben och så hade ingångarna till hagarna behövt grusas upp innan de blir alltför geggiga. Lycka till! Vi får väl prioritera lite... 

Idag är det Daisys 6-månaders dag! Älskade, fina hund! Hur har jag nånsin kunnat leva utan dig? Det här lilla filmklippet har min telefon hjälpt mig att sätta ihop.