Idag hade vi sista examinationen! Muntlig ridlära, mer åt problemlösningshållet där vi förhörts på allt från vad du gör om hästen byter efter fram och vad det beror på, hur hästens exteriör kopplas till förutsättningar för samling, till att diskutera gramantygel, rollkur, unghästchampionat, planering av hoppning på ridskola, inskolning av lektionshäst...

Vi håller glatt och gärna låda och kom alla godkända ur det hela. Det innebär alltså att det sista är gjort. Ett par arbeten, däribland examensarbetet, väntar förstås på godkännande men...

Jag tror, banne mig, att jag är färdig. Hur det nu känns är än så länge rätt oklart, sällan har ett sommarlov varit så välförtjänt och så oönskat på samma gång. För att vara färdig med alla uppgifter innebär att resan närmar sig sitt slut med rasande steg, och om drygt en vecka är det skolavslutning. Inte för att vi vill åka hem för det - de flesta stannar över Strömsholmstävlingarna och behåller dessutom sina hästar den veckan. Jag och Betty åker hem 11/6 när jag jobbat min sista dag på NTRK, för bete och återhämtning innan nya äventyr stundar.

Och förutom den fantastiska samlingen människor som min klass utgör, så finns det en fyrbent kompis som blir desto svårare att ringa till! Idag fick Chimeca ett lösgörande pass på stallplan, och så avslutade jag med att hoppa vattenmatta på tågbanan. Det är som ni vet inte hans favoritgöra.

Appropå problemlösning, så tar vi oss an den här svårigheten stegvis. Mattor utan vatten går bra numera, och vi har nu avancerat till en aningens bredare matta fylld med blått vatten.

Han får börja med att nosa på den - så länge det behövs, stillastående på lång tygel tills han slutat snorkla och pulsen gått ner. På tävling brukar jag försöka rida volter nära mattan innan start men undvika att parkera framför. Hemma, där vi förstås ligger snäppet svårare än det vi tar oss an på tävling, fungerar det bättre att stå still och ge honom tid att nosa på mattan innan.

Ju nogrannare han har fått se sig för, desto lättare blir första anridningen sedan. Sedan får han hoppa den så många gånger det krävs för att han ska spänna av, och när jag kan rida an på den med hängande tygel och jämn galopp före och efter, då är vi nöjda för dagen. Så får man traggla, han lugnar sig allt snabbare för varje gång. Efterhand kan man successivt hoppa bredare och bredare mattor enligt samma system.

Det viktiga är att göra det lugnt och positivt så att man inte förstärker spänningen som redan finns hos en så här försiktig häst. Jag tror absolut att han kommer lära sig, och om han i framtiden ska kunna hoppa lite större klasser utomhus, ja då måste han ju lära sig. Då får man skynda långsamt och träna smart för att bygga upp det förtroendet.

Igår gjorde vi något som inte hör till vanligheterna! HP3 var på SPA!

Vi sålde en hel del fika under RGB-clinicen i höstas, så nu var det dags att lyxa upp klasskassan. Aldrig har vi varit så unisont rena tillsammans, haha! Vädret var helt perfekt med strålande sol och sommarvärme, och vi bubblade i pool, doppade annanas i choklad, solade, smetade ansiktsmasker, badade bastu och hade det bra mest. Premiärdopp för året blev det också, som något sorts vinterbad light. Vi avrundade med middag i Västerås, en riktig toppenkväll! Väldigt välförtjänt, som vi har kämpat.



Livskvalitet? Den punkten har vi ju redan diskuterat, men något som är säkert är att alla mår bra av avkoppling. Man ska vara rädd om sig själv, hur mycket krigare man än är.

Idag har jag ridit Newton och Chimeca, lyssnat på Johan Plate som alltid är toppen och ger massor med inspiration och mycket att fundera på, och avrundat med lite jobb. Allt detta renare än någonsin!

Kvällens hoppträning på Torshälla var precis en sådan energiinjektion som man behöver i början av veckan. Världens bästa gäng att få jobba med - superintresserade, nyfikna och ambitiösa, och gemensamt har de en sådan underbar positiv inställning till både hästarna och uppgiften. Med de förutsättningarna blir det så himla bra!

Det bästa klimatet för en träning tycker jag är ett där ingen är rädd för att göra fel eller misslyckas. På träning ska man själv våga ändra, peta i saker som gör att känslan kanske riskerar att försvinner för en stund - för att sedan, när detaljen fungerar, komma tillbaka och då vara långt mycket bättre. De som är rädda för att göra fel eller vill visa sig bra för andra, de kör fast. Och hur roligt har man då egentligen? 

Ikväll var dom så bra, allihopa! Hästarna var glada över att få hoppa ute, ryttarna koncentrerade på just de saker som var och en har att jobba med - någon jobbar på att verkligen hitta sina linjer, en annan på att få med sig yttersidan i vändningarna, en tredje på att få sin häst att vänta och slappna av...

Och rätt vad det är så sitter detaljen, det hela faller på plats, och plötsligt bara flyter banan som aldrig förr. Sätter kombination och vattenmatta och relaterade avstånd. 

Finns det någon bättre känsla än att lyckas med något man verkligen jobbat för? Tror inte det, det är som den bästa bubbelpoolen för själen! Näst bäst är att få leda andra dit, till den känslan, att få dem att känna samma glädje i det här som jag ju själv gör. Tänk att man kan ha det som jobb... :)

Att ladda om och upp till tävling idag var en idrottspsykologisk utmaning kan man säga! Jag har sparkat mig själv i rumpan efter bästa förmåga, med ypperligt stöd av fantastiska hipp-tvåan Linn som äntligen är tillbaka på RS efter att ha varit på praktik. Nu har jag allt jag behöver här! Idag var det Stora Ekeby som besöktes, lagom långt med sådär 5 minuters restid. Alldeles lagom för dagen.

På inrådan av Jens hade jag lite annat upplägg för min framridning idag, och han har ju en del rutin så jag följde tipset :) Tog ut Chimeca i god tid innan 120 startade och red igenom honom ordentligt, tills han kändes riktigt fin och lösgjord. Sedan satt jag av, lossade sadelgjorden och hann ta det lite lugnt, Linn ledde honom medan jag gick banan och förberedde mig. Sedan satt jag upp igen och gjorde mig klar för att hoppa fram, med lite mer tryck och fokus på att få honom ärligt framme eftersom resten var klart!

I första klassen var han lite tittig och spänd men jag försökte bara galoppera på, två ner hade vi men det var små rivningar och egentligen var känslan mycket mycket bättre än i jump club förra helgen där han ju var felfri i 120.


Så kan det ju också vara ibland.

Bra utgångsläge inför 130 alltså, som ändå var den klassen vi var där för, den andra tog vi som framhoppning. Målet var fint fort och felfritt och en bra placering. 



130-banan visade sig vara utslagsgivande! Vi hade tyvärr ett ner, kom lite stort in i en kombination på slutet och då hann han inte riktigt få upp tassarna över räcket ut. Hårfint. Men det fanns mycket som var bra i rundan, vårt upplägg för tävlingen kändes 200% rätt och vi kämpade tillsammans där inne! Vattenmattan tog han av bara farten!

Och vi fick pris ändå, för det där räckte till en femteplats! 











Tackar Magnus för lånet av prisutdelningshäst :)

Nu ska er totalt utschasade hippolog göra klart sin sista inlämningsuppgift. Chimeca ska få ta det lite lugnt i början av nästa vecka, sedan går vi all in för att förbereda oss inför Strömsholmstävlingarna.

Grand finale!