Hej!

När jag började blogga så bestämde jag mig för att mina inlägg skulle handla om vardagen på veterinärprogrammet, hästvård och även hästsport eftersom jag själv tävlingsrider i dressyr. Som läsare kanske man lätt uppfattar att allt "alltid" går så bra eftersom jag oftast skriver om saker som går bra. Men så är ju självklart inte fallet - man kan dock välja hur personlig man vill vara när man bloggar, och vad man vill berätta om. Detta är ett långt inlägg men om ni vill läsa en personlig story, fortsätt.

Jag börjar efter snart 5 år på veterinärprogrammet se "ljuset" i tunneln. Jag kommer bli veterinär, jag har en häst som är frisk och som går att rida och tävla på och jag ska i juni börja arbeta som hästveterinär. Med detta inlägg så vill jag belysa att saker inte alltid varit så. Det har ordagrant varit blod, svett och tårar för att komma hit och vid mer än ett tillfälle så trodde jag att jag aldrig skulle bli veterinär.

Mycket på veterinärprogrammet har under åren varit fantastiskt bra. Jag har haft många stöttande och peppande lärare. Sen har det också funnits lärare som man undrar om de verkligen vill vara lärare. Nu ska jag berätta om min allra första tenta på veterinärprogrammet. En muntlig tenta som sänkte mitt självförtroende i botten och bidrog till att jag under flera års tid fick magknip och mådde illa inför varje muntlig tentamen.

Jag flyttade till Uppsala som 19-åring. Jag hade fått mina toppbetyg och varit inställd på att bli veterinär sedan barnsben. Jag kände ingen i klassen och för mig var hela flytten/nytt ställe/nya vänner en väldigt stor förändring i mitt liv. Redan första veckan började vi trimmas i anatomi. Vi fick ett kompendie med flera hundra glosor på latin som vi hade ca 2 veckor på oss att lära oss. Vi skulle lära oss skelett samt alla inre organ, kärl osv. Vi tränade genom dissektioner på minkar och rävar.

Jag kommer ihåg att det var svårt att lära mig namnen på alla andra studenter, och det var svårt att koncentrera sig på att lära sig anatomi samtidigt som man skulle vara trevlig och jobba ihop i grupp med folk man inte kände. Man ville ju lära sig saker, men inte ta för mycket plats osv...Sen fick man ju för sig direkt att alla andra kunde mycket mer saker än vad man själv kunde.

På tentamensdagen blev vi indelade i grupper om tre. Jag hade pluggat massor och kunde varenda glosa i kompendiet. Men jag märkte hur jag blev extremt nervös av stämningen när jag kom till tentan. Alla var uppstissade och när jag gick upp mot tentamenssalen så möttes jag av kursare med ett stort smajl, de hade klarat sig. Nu var det min tur och jag kände hur nervositeten växte.

Jag fick gå in i ett rum där jag blev tilldelad en mink eller en räv, kommer inte ihåg. Jag fick ett organsystem tilldelat mig samt lite annat som jag skulle redogöra för. Läraren sa att jag fick fundera i 5 min sen skulle hon komma tillbaka och lyssna på min redogörelse. Vi var 3 studenter i rummet och alla fick lite olika områden att redögöra för. Vi skulle dessutom få stickfrågor från varandras områden för att checka av att vi kunde "allt" och inte bara hade haft tur med det området vi blev tilldelade.

När läraren gick ut började jag frenetiskt skriva ner saker på stödpappret jag hade framför mig. Helt plötsligt kände jag hur det stod still i huvudet. Det knep sig i magen och jag kom bara på ungefär varannan glosa av det jag hade pluggat in. Det som hände mig nu är ett välkänt fenomen, en så kallad "tentablock". Jag blev stressad över att orden försvann, och då försvann de bara ännu längre bort, JAG KUNDE JU DET HÄR som ett rinnande vatten igår!

Jag tittade på klockan och insåg att läraren skulle komma tillbaka när som helst. När hon kom in fick jag självklart börja att redovisa. Det gick sådär. Jag fick fram en hel del saker, men jag fick inte fram allt jag kunde. Ingen i rummet kunde nog undgå att jag var nervös och att orden svek mig. Lärararen hoppade istället över till de andra två eleverna som fick redovisa istället och sa till mig att hon skulle ta mig sist.

Jag beskådade mina kursare som svarade på fråga efter fråga och blev alltmer nervös av att det snart var min tur "igen". Som tur var kände jag ändå hur glosorna kom tillbaka och jag började få upp hoppet om att faktiskt klara mig. nu hade jag ju kommit på det där som jag först glömt, så om jag bara berättar om det så är det nog lungt...

Tyvärr hade läraren en annan plan. Jag fick inte berätta det som jag svarat fel på och som jag nu kom ihåg, utan jag fick en helt ny uppgift som jag inte fick förbereda. "Eftersom du Izabella verkar osäker och har svarat en del fel så får du istället det här torkade hjärtat av mig. Nu vill jag att du redogör för hjärtats anatomi samt placering i hunden. Placera hjärtat inuti det där skelettet där, precis som det skulle ha suttit på en levande hund" sa läraren...

Jag kände hur paniken växte igen, jag tog det torkade hjärtat i handen, och istället för att låta mig tänka en stund och ge mig tid att placera hjärtat i hunden så började läraren ställa frågor direkt. Hon matade mig med en massa frågor som jag inte förstått ingick i tentan. Ingen av de andra eleverna behövde göra denna "extra-uppgift". Frågorna kom tätare och snabbare och tillslut blev jag så stressad att jag började gråta och sa att jag inte förstod vad hon ville få ut.

Läraren sa iskallt "okej det räcker nu", lämnade rummet och gick ut för att överlägga. De andra två eleverna i rummet (som jag knappt kände vid tillfället eftersom det bara gått 2 veckor på veterinärprogrammet) kommenterade direkt att det var konstigt att jag fått en ny, annan uppgift, och att de inte heller kunde svara på de frågorna jag hade fått. När läraren kom in meddelade hon att mina kursare klarat sig men att jag var underkänd. "Men jag kan berätta allt det som jag glömde i början, jag fick en blockering och jag kommer ihåg det nu". Men enligt läraren spelade det ingen roll, för procentuellt sätt skulle jag ändå inte komma upp i 67% och nu var det som det var, sen gick hon ut ur rummet, utan ETT enda tröstande ord, och lämnade en gråtande elev, som var jag.

Jag kände mig så dålig!!! Totalt var vi 3 st av 100 som inte klarat tentan, och jag var en av dem! Vilket totalt misslyckande. Jag intalade mig själv att jag inte platsade på utbildningen och att jag aldrig skulle klara av det. Om jag inte ens klarade den första tentan, hur skulle jag klara av 5,5 år? Denna otröstande, opeppande lärarattityd fick mig att må illa och känna att jag bara ville bort från SLU, bort från alla duktiga elever där jag uppenbarligen inte hörde hemma.

Jag ringde till mamma och pappa och grät, åkte hem till Arboga och fick tröst. När pappa frågade hur många som kuggat och jag berättade att vi "bara" var 3 av 100, så märkte jag hur pappa blev oroad över hur det skulle gå för mig. Men samtidigt blev han och mamma upprörda över hur jag hade blivit behandlad och krävde att jag skulle prata med kursledaren. Jag vågar inte ringa, klargjorde jag. Men då sa mamma att hon minsann skulle ringa om inte jag gjorde det. Om det är något man inte vill, så är det att ens mamma ska ringa och vara upprörd "åt en själv", framförallt när man är 19 år gammal och borde kunnat hantera det själv. Dessutom är min mors finska påbrå inte alltid till en fördel när hon blir upprörd:P Så jag bestämde mig för att prata med kursledaren själv.

Jag tog mig mod till att ringa kursledaren och ge min version av storyn, vilken gick ut på att allt egentligen grundade sig på en tentablock, och att jag kände mig orättvist behandlad eftersom jag dels inte fått tillräcklig betänketid, och dessutom blev matad med frågor samtidigt som jag i princip grät av stress. Jag berättade att jag inte fått någon förståelse eller medömkan. Jag krävde att få en annan lärare på omtentan, vilket jag också fick.

Varje kväll i en hel vecka hängde jag i dissektionssalen bland alla kadaver. Jag tränade in det där "jäkla" gloskompendiet 10 ggr om och bestämde mig för att jag skulle klara det. När jag kom till omtentan fick jag ett helt annat bemötande. Jag skulle examineras av Lisa Persson och Elisbeth Ekstedt, två fantastiska lärare med enorm erfarenhet av stressade elever. Dessutom har de förmågan att kunna skilja på stress och okunskap! Förhöret inleddes med ett "Välkommen". Jag fick sedan flera lugnande ord av båda lärarna som berättade att jag inte behövde vara nervös, de förstod hur det kändes och jag behövde inte stressa. Om jag fick en blockering kunde jag hoppa över den glosan och sedan komma tillbaka till den. De trodde på mig och jag fick deras stöd! Jag kände hur min "kräkreflex" som varit på hela morgonen plötsligt försvann. Jag essade varenda glosa och fick beröm. "Du kan ju det här, bra jobbat tjejen, du har ingen anledning till alla vara nervös alls, och du är inte alls sämre än någon annan. LYCKA TILL".

Jag gick därifrån lycklig, men en tro av att "jag kan fixa det här". Men under de tre följande åren fick jag fortfarande magknip och mådde illa innan varje muntlig tentamen. Det startades upp av den där hemska, onödiga händelsen, som körde mitt självförtroende i botten. Varje gång jag såg läraren fick jag dessutom hjärtklappning. Läraren jobbar inte på skolan längre, men när jag ibland stött på personen har jag känt mig illa till mods, trots att det gått flera år. För mig var det uppenbarligen en stor sak som mitt "mind" kommer ihåg som igår...Man kan faktiskt kugga någon utan att vara otrevlig genom att förklara elevens brister och istället peppa och hjälpa. Hade jag inte haft stöttning kanske jag hade lagt ner där och då.

Tänk vilken inverkan vissa händelser kan ha på ens liv, och hur viktigt det är att man får en bra start och att man har stöttande personer runt omkring sig. Det är som ni kanske hört ingen hemlighet att extremt många elever på veterinärprogrammet känner prestationsångest, lider av stressymptom och mår dåligt. Jag ville med denna story berätta att jag är en av dem som flera gånger misslyckats, för att sedan lyckas med annat. Det är inte hela världen, man kommer igen, och man kan lyckas trots att ingen tror på en från början! Glöm inte att: "whatever does not kill you makes you stronger". Idag mår jag bra, allt flyter på och jag är väldigt lycklig, men det beror säkert på att jag tagit mig igenom flera jobbiga situationer för att bli stark!

Om man är ledsen eller känner sig dålig så har jag ett tips. Träffa en häst:

/Izabella

Hej!

Tempot i mitt liv senaste veckan har varit ganska galet. Jag älskar tempo och att ha ett fullspäckat schema, bara jag hittar tid till att återhämta mig emellan, annars blir tempot farligt.

I fredags hade vi klassfest, i lördags var det öppet hus på mitt nya jobb Evidensia Hästsjukhuset Stav. På måndagen var jag tvungen att rida kl 07 innan skolan för att sedan ha övningar hela dagen under den pågående kirurgikursen.

Måndag kl 22 till tisdag kl 08 jobbade jag extra som natt-sköterska på hästkliniken UDS på skolan. Det var många hästar inne och det fanns garanterat att göra hela natten. Efter passet gick jag hem till min kompis Ida som bror bredvid skolan för att äta frukost. Tillbaka till skolan kl 09 för att göra en till övning som höll på i 3 h. Sen hem för att SOOOVA. Jag sov till morgonen efter. Då var det dags för träning med Vovva. Kl 07 red jag ett svettigt pass för Gunilla. Riktigt bra hjälp! Nu har vi verkligen höjt upp kraven. Ska man rida St:Georg kan inget lämnas åt sidan.

På bilden en trött och nydushad Vovva i hagen efter ett hårt pass:

De praktiska övningarna vi hade i skolan gjordes på kadaver: ben och hästhuvuden. Övningarna bestod av följande:

1. Sticka leder på kadaver-ben. Jag tränade att sticka och injicera med karamellfärg i kotleden, kronleden, hovleden, kotsenskidan och strålbensbursan. Dessutom tränade jag på att lägga nervblockader. Efteråt dissekerade jag upp benet för att kolla att min "karamellfärg" hamnat i respektive led och att jag hamnat rätt.

2. Sy ihop skador på ögonlock, anlägga ögonkateter, sy ihop ett skadat öga inför transport in till klinik,  samt lägga nervblockader inför ögonundersökning. Nedan en pedagogiskt ritad bild av vår lärare som beskriver hur man med hjälp av en 8-a sutur kan sy ihop ett ögonlock. När man syr ögonlock är det viktigt att passformen blir optimal för att inget ska skava på ögat eller ge andra problem.

3. Sista övningen gick till så att vi alla fick varsitt hästben som lärarna hade fixat ett spiktramp på. Vi fick själva ta av skon, undersöka hoven, skära rent, leta efter spiken, dra ut den, försöka avgöra om spiken skadat några synoviala strukturer (till exempel strålbensbursan). För att kontrollera det kan man sätta en nål i strålbensbursan och spola in steril koksaltlösning. Om spiktrampet gått in i bursan så kommer vätskan med stor sannolikhet då att komma ut genom spiktrampet.

En häst som trampat in en spik i strålbensbursan har relativt avvaktande prognos. Det gäller att agera snabbt med mediciner + behandling inne på hästklinik.

Efter att jag gjort klart "mitt spiktramp" så frågade läraren om jag ville ha en nya skada. Läraren slog då in en träflisa i kronranden på mitt hästben och detta fick jag lösa genom att skära bort lager efter lager av horn och tillslut "fälla ut" träpinnen. Man får absolut inte dra pinnen rakt upp och tro att man löst problemet eftersom det med stor sannolikhet isåfall finns kvar delar av pinnen, under själva hovväggen. Efter 3 h hukande och karvande med hovar + en natts jobb så åkte jag hem och slocknade totalt.

Lagom vila är en dag, sen påt igen. Vid ett svagt ögonblick för några månader sen så frågade mina klasskompisar om jag ville vara med o springa blodomloppet i Uppsala. Jag svarade ja och vi bestämde oss för att springa en mil! Jag trodde då (tidsoptimist) att jag skulle hinna träna massor. Jag har tränat lite, snittat 5 km i veckan, men jag hade hoppats att träna mer.

Jag var rätt orolig innan loppet att jag inte skulle orka springa hela vägen, men här tror jag att ridningen gör sitt! Huva vilken grundkondis man får av att rida, uppenbarligen. Jag sprang hela tiden, i en mil! (sist jag sprang en mil var på tjejmilen för 1,5 år sedan). Tiden blev 1 h och 3 minuter och då var det en del trängsel i början av loppet. Är faktiskt riktigt stolt över mig själv och mitt pannben, om man nu får säga så. Jag har en konstig förmåga att bara köra på om jag bestämt mig för nåt, och det hade jag.

Idag gör det ont i låren och rumpan efter den praktiska hovövningen i skolan, och hela kroppen värker lite efter springloppet igår. Men det känns ändå ganska skönt. Nu ska jag skriva vidare på ett arbete om leder och ledrehabilitering, sen ska jag åka och trimma hästen min! I helgen är det träning i Stockholm för Wieger De Boer och på söndag kväll väntar ett nytt nattpass på hästkliniken UDS.

Jag och Lisa efter blodloppet i Uppsala igår:

Vackra Uppsala längs vattnet, på väg hem från Studenternas IP och blodomloppet igår:

/Izabella

Hej!

Sitter och läser svensk veterinärtidning och lär mig saker. Jag började läsa den för ettag sedan och varje gång jag öppnar den lär jag mig saker. Sen får man läsa om vad som händer inom veterinär-sverige och branchen överlag. Väldigt nyttigt nu när man snart ska ut i arbetslivet.

Visste ni t.ex. att magsäcksinpackning på häst ibland kan lösas med Coca-Cola light som man sondar ner? I senaste numret av veterinärtidningen så hade veterinär Linda Perttula på UDS skrivit ett fall om magsäcksinpackning.

Magsäcksinpackning är en ovanlig åkomma och innebär en ökad ansamling av foder i magsäcken samt en uttänjning av magsäcken. Predisponerade orsaker kan vara foder som sväller eller bildar en massa efter intag (exempelvis persimofrön). Andra orsaker kan vara otillräcklig tuggning av foder, otillräckligt vattenintag och snabb ättid. Vidare kan onormal rörelse  och tömning av magsäcken ligga till grund för problemen.

Behandlingen består av att försöka lösa upp inpackningen genom sondning (slang ner genom näsan och ner i magsäcken) och hävertering, och sedan försöka bota ursprungsproblemet om detta hittas. Man kan sonda med så kallad isoton elektrolytlösning upp till 8 ggr på en dag, men man kan även använda sig utav coca-cola light för att lösa inpackningen, enligt en artikel från Equine Veterinary Education 2007. Detta tycker jag är lite lustigt, tycker inte ni det?:) Man kan också åtgärda inpackningen kirurgiskt men detta har sämre prognos.

Läste också om patellaupphakning på häst. Veterinär Beate Lundbäck hade skrivit en otroligt bra artikel som sammanfattade det mesta som är känt kring just patellaupphakning, behandlings och operationsmetoder mm. Intressant!

När man jobbar sin första sommar som veterinär så kallas det enligt tradition att man "kvackar". I fredags hade min klass Veternitas kvack-fest inför sommaren på veterinärkåren. Vi åt god mat, sjöng, spexade och dansade. Jag och John-Filip sjöng en låt som han skrivit om texten på; Carolas "Evighet" hade han gjort om med veterinär-tema.

Min klass kommer med start i juni spridas ut över hela Sverige och rycka in när alla ordinarie veterinärer tar semester! Många har jour över midsommar. Vi skojjade om hur man kommer få hjärtklappning första gången jourtelefonen ringer och man vet att det är på riktigt. Det är nu vi måste samla våra kunskaper, det vi lärt oss under 5 år i skolan, samt använda vårt sunda förnuft och hjälpa Sveriges djur och djurägare i sommar! Med tanke på vilka duktiga kursare jag har så är jag inte orolig - jag lovar er att ni kan vara lugna om det visar sig att en VETERNIT (som vi kallas) kommer ta hand om just ditt djur i sommar!

På väg till festen. Sommarvärme och sommarklänning...

/Izabella