Dagboken visad för: 26305 läsare

Inlägg -

Slutblogg

Det är ett tag sedan jag skrev något inlägg och det beror dels på att jag varit i Aachen och dels på att jag efter moget övervägande beslutat att lägga ned min blogg och jag skall förklara varför.

Jag är övertygad om att dressyren måste byggas upp underifrån. Detta är ett absolut villkor för att vi skall kunna få en bredare elit. I dag talas det bara om dressyren på elitnivå - både vad gäller ryttare och hästar: den internationella sporten. Den delen av dressyren har en väl utarbetad organisation, som tillvaratar dess intressen. Men när det gäller dressyren på basnivå finns det ingen organisation, som företräder den.

I mina blogginlägg har jag framfört både egna synpunkter och sådana som jag fått mottaga ute på fältet vid tävlingar, träningar och föredrag. Många av dessa har varit ett bra underlag för en diskussion om nya ideér för att utveckla och stimulera breddsporten. Men jag har insett att det är ingen idé att som enskild person försöka få någon respons på sådana förslag. De betraktas mer som angrepp på hur det ser ut i dag än som en möjlighet till utveckling. Det råder ingen tvekan om att det finns mycket, som med enkla medel skulle kunna göra skillnad.

Det finns i dag inget forum, där man gemensamt kan föra fram och diskutera sådana förslag. Ridsportförbundets årsstämma är ju ett bevis på att många intressanta motioner utan diskussion förses med stämpeln "slutbehandlad"  Man kan naturligtvis inte diskutera allting på stämman. Men dressyrkommittén skulle ju kunna ta upp motioner, som berör dressyren till en senare diskussion. Men var skall den föras? Ja, det är det som är dilemmat. Vi har bara en beslutande instans och inte något kommunikationsforum. Jag vet inte om detta skall betecknas som maktfullkomlighet eller omedvetenhet.

Det är här behovet av en breddkommitté uppstår. Och den skall verkligen vara bred. Där skall finnas representanter för alla som på något sätt är delaktiga i dressyren. Dressyrkommittén skulle då få en förhandlingspartner och det skulle skapas en naturlig kommunikation mellan elit och bredd. Jag är övertygad om att det finns mycket för utvecklingen positivt och inspirerande att hämta ute på fältet.

Eftersom detta förhållande inte råder i dag och mina ambitioner är större än att bli betraktad som en "gnällig gammal gubbe" väljer jag att lägga ned min blogg.

Tack för den här tiden! 

Postat 2011-07-19 23:24 Kommentarer (25) Kommentera

---

Inlägg -

Positiv förskjutning i bedömningsskalan.

När det gäller högre klasser tycker jag mig se en glädjande förskjutning i bedömningen mellan betygen sex och sju. Tidigare har betyget sex varit något sorts "basbetyg", som fått innehålla väldigt många kriterier innan det övergått till betyget sju. Betyget sju betyder "ganska bra" och det vore märkligt om inte de flesta ryttare skulle kunna utföra de flesta momenten enligt den definitionen. Sju borde alltså vara "normalbetyget".
 
Då blir det inte heller så stort avstånd till betyget åtta, som hittills varit nästan ouppnåeligt. Det är oerhört viktigt att domarna har tydligt och klart för sig vilka kriterier som gäller för de olika betygsnivåerna. Detta är nödvändigt för att kunna använda hela betygsskalan och inte använda sig av någon "safetyline" i mitten. Detta har stor betydelse för ryttarnas motivation och för trovärdigheten i resultatlistan. Det innebär inte att man skall ändra kriterierna för de olika betygen. Men eftersom vi har tio betyg att välja mellan, måste man också vidga sitt sätt att värdera de olika momenten. 
Jag upplever att detta är en positiv trend i dagens bedömning.
 
När det gäller de lägre klasserna råder inte riktigt samma förhållande. Här är det många ryttare som "övar" sig i att tävla, och då kommer medelbetyget ofta att ligga på "sex". Men det hindrar inte att hela skalan skall användas även här. Man skall inte behöva läsa i protokollet: "Ganska bra takt" = 6. Eller "Bra tvärning" = 7. 
Ofta ser man resultatlistor där en tredjedel av klassen ligger på nästan samma procent. Var de verkligen så lika, när det gäller de väsentliga momenten? Man ser också ofta att segraren vunnit med en procentskillnad till de sist placerade, som är hälften av vad den borde ha varit. Detta är ett tecken på en begränsning i användandet av betygsskalan. Det kan också bero på att man mer bedömt det tekniska och har tagit mindre hänsyn till helheten vad gäller grundridningen.
 
Det är inte lätt att vara dressyrdomare. Jag tror att det är mycket viktigt att domare ofta träffas och diskuterar bedömningsfrågor. Och det behöver inte vara centralt arrangerat utan kan ske på eget initiativ.

Postat 2011-06-18 18:07 Kommentarer (3) Kommentera

---

Inlägg -

Oseriöst kvalsystem.

Jag har berört detta i tidigare inlägg, men kan inte låta bli att ta upp det igen.

Man ser nu fler och fler exempel på att det s.k. "kvalsystemet" inte fungerar. Många ryttare, som uppnått kvalprocenten rider från MsvB till de högsta klasserna med under 60% beroende på att de inte är i närheten av den aktuella nivån. Det är inte så konstigt, eftersom det som kallas för kval inte är något sådant.

I skolan skall man vara godkänd för att få flytta till högre klass. Men där gör man inte examen på den nya nivån den första skoldagen. Man har normalt ett år på sig för att lära sig vad som krävs. Men inom dressyren tävlar man redan från första start tillsammans med redan etablerade ekipage.

Det visar sig också att många ryttare uppfattar 62% i aktuell kvalklass som ett omedelbart klartecken för att rida nästa högre klass. Men en kvalklass måste givetvis innehålla de svårigheter som möter på nästa nivå. Och det är inte bara teknik och rörelser utan innefattar också krav på en utvecklad form, som ger tillräcklig styrka och balans för att kunna genomföra ett godkänt program. Detta gäller i högsta grad övergången från Lätt till Msv klass och från IntI till IntII och Grand Prix.

Med det nuvarande systemet förbättrar vi inte kvaliteten i dressyren på de högre nivåerna. Det har en förbättrande effekt på LättA (MsvC) nivå men det är inte en "kvaleffekt". Men vad skall man då göra?

Jag anser att man skall öppna de regionala tävlingarna för alla klasser. Där skall det räcka med en domare på alla nivåer. Sedan arrangerar man kvalklasser till nationell tävling med tre domare på respektive nivå. Detta skulle både stimulera breddsporten och skapa en högre standard  i alla klasser.

Enligt min uppfattning är det rådande systemet både felaktigt och opedagogiskt.

 

 

Postat 2011-06-09 21:47 Kommentarer (4) Kommentera

---

Inlägg -

Litet bedömningskunskap

Med tanke på de frågor man ofta får från ryttare inser man att det vore bra med en orientering om hur domaren tänker. Jag bortser härifrån bedömningen av enskilda rörelser och beskriver hur man "i stort" resonerar, när man dömer en uppvisning.
 
Slutresultatet skall ge en helhetsbild av hur uppvisningen har varit. Detta innebär att i vissa fall två hästar, som gjort några fel av samma slag, kan hamna långt ifrån varandra i resultatlistan.
Om en häst rids i en korrekt form i rätt tempo och i bra balans förväntar man sig inte att den skall göra ett fel. Om den ändå gör detta - t.ex fattar galopp i en travökning - blir man förvånad men sätter naturligtvis ett underkänt betyg.
När en annan häst, som rids i fel form i obalans gör samma fel är detta något, som man kunnat förutse skulle hända. Ekipaget får samma underbetyg som föregående.
 
Men sedan kommer skillnaden när man kommer till betygen under "allmänt intryck". Det förtsnämnda ekipaget har bestraffats där misstaget hände, men har genomgående varit bra vad gäller form, lösgjordhet och effekten av ryttarens hjälper har därigenom varit bra. Dessutom har ryttaren då kunnat rida sin häst på ett riktigt sätt mellan rörelserna. Därför dubbelbetraffas inte det gjorda felet.
 
Det andra ekipaget har däremot gjort sina fel p.g,a, dålig form och balans. Effekten av ryttarens hjälper har därför inte varit bra och ryttaren har inte kunnat rida acceptabelt mellan rörelserna. Därför kommer felen här att dubbelbestraffas. Eftersom det rör sig om tre bedömningsgrupper - alla med koefficient - kommer detta att kosta väldigt mycket i slutresultatet.
 
Det är av denna anledning jag menar, att det är viktigare att kunna rida sin häst i rätt form och tempo i balans än att kunna utföra enskilda rörelser.
Tänk också på att man får inte blanda ihop tempo och energi. En häst kan röra sig med mycket energi i ett långsamt tempo men helt utan energi i ett övertempo.

Postat 2011-05-25 23:11 Kommentarer (5) Kommentera

---

Inlägg -

Grand Prix/Msv C

Jag har alltid hävdat att det egentligen inte är någon skillnad att rida GP eller lättare klasser. Ridningens principer är exakt desamma. Det handlar om att utveckla grundridningen mot de svårare klasserna. Efter att i helgen ha dömt GP funderade jag över varför procenten skiljer sig så mycket mellan nivåerna. Kraven är ju både i bedömning och programkonstruktion anpassade efter respektive svårighetsgrad. Vid helgens GP var det endast en ryttare som hade under 60 %. Varför?
 
Jo, alla red GP. Sedan kan man alltid råka ut för olika misstag och fel. Det är normalt. I de Msv C-klasser jag under senare tid dömt rider de flesta inte klassen, med hänsyn till de krav klassen ställer. Då blir ju hela ritten ett "misstag". Man ligger hela tiden på en så låg grundnivå, att det minsta fel kraftigt drar ner resultatet. Rider men i rätt form och balans och i ett väl avvägt tempo har man ett så bra utgångsläge att några fel inte behöver betyda att man hamnar under "godkänt". Innan man tävlar måste man noga ta reda på vilka krav som ställs i den klass man tänker rida. Sedan bör man kunna uppfylla de kraven på träning, innan man ger sig ut och tävlar.
 
För många handlar det inte om några stora förändringar. Ofta kan det räcka med att rida noggrannare vägar, men framförallt att rida i ett för hästen avpassat tempo. Det vanligaste grundfelet är att man rider alldeles för fort i förhållande till hästens styrka och förmåga att hålla balansen. Det är mycket svårt för en ryttare att själv få en riktig uppfattning om sin egen kvalitet. Här måste "ögat på marken" komma till - tränaren. Återigen kommer man tillbaka till tränarens kompetens och ansvar. Sedan finns det säkert ryttare som inte tillräckligt kommunicerar med sina tränare, eller kanske inte tar hänsyn till tränarens råd. Men att den kategorin skulle motsvara den stora andelen under 60 % har jag svårt att tro.
 
Sedan har domarna ett mycket stort ansvar, så att de genom sina betyg tydligt talar om vad som är bra och vad som inte är acceptabelt. Först då kan ridningen styras i rätt riktning
Jag anser att för att kunna utveckla kvaliteten och höja standarden på breddsporten måste man ta större hänsyn till de olika nivåernas grundkrav. Först då kan vi skapa grunden till en större elit.

Postat 2011-05-24 22:37 Kommentarer (5) Kommentera

---

Inlägg -

Hjälp!

När jag hörde att Dressyrkommittén annonserade efter ryttare, som var intresserade av att satsa på att rida OS 2016, trodde jag att det var ett skämt. Men till min förskräckelse fann jag att det var sant.
 
Detta är ett tydligt bevis på den obefintliga kommunikationen mellan ledningen och breddsporten. Är det inte förbundskaptenens uppgift att hålla sig orienterad om hur den del av sporten ser ut, där han skall hämta information om vilka ekipage som kan vara aktuella i sådana här sammanhang? Hur tror man att de enskilda ryttarna med unga hästar skall ha någon uppfattning om vad som krävs för att rida i de här sammanhangen? Det gäller inte bara att ha en bra häst och mycket ambition. Man måste också vara i det närmaste ekonomiskt oberoende. Eller tänker förbundet gå in med medel? Vore det inte lämpligare att se på tävlingsresultat och att inleda en kommunikation med A- och B-tränare för att hitta lämpliga ekipage? Det borde ge en betydligt bättre värdering än en videofilm.
 
Det vore en sak att söka efter utvecklingsbara ekipage. Men att lägga det på OS-nivå är på något sätt ett omyndigförklarande av hela organisationen.

Postat 2011-05-18 23:51 Kommentarer (7) Kommentera

---

Inlägg -

"Skenbilder"

Jag har under helgen åter dömt en MsvC:2 klass. Resultatet överensstämmer väl med den statistik jag redogjort för tidigare: Klassen bestod av 26 ekipage varav 5 hade över 62%, 6 mellan 62 och 60% och 15 under 60%. Vid en närmare analys visar sig reultatet beror på att de under 60% inte visade de för klassen viktigaste rörelserna; skolor, enkla byten och övergångar. Man rider något som skall likna de olika bedömningsgrupperna, men ingenting är genomarbetat och befäst. Här ser man verkligen bevis på bristerna i grundridningen. Ofta rider man i ett tempo som är alldeles för högt i förhållande till hästens lösgjordhet och styrka. Man "ramlar" genom hörnen och eftersom detta ingår i betyget 5 under allmänt intryck med koeficient 2, så kostar det en hel del. Skall man dessutom rida en öppna efter en sådan hörnpassering, är den från början dömd till att bli underkänd. Detsamma gäller övergångar. Man påbörjar ofta mellan- och ökade gångarter tydligt men i den andra änden syns inga tydliga övergångar. Hos desa ekipage ser man inga tendenser till att försöka att rida rätt. Som jag tidigare sagt tror jag inte att detta beror på nonchalans från ryttarna. De vet helt enkelt inte vad de skall göra, vilket det är en tränaruppgift att lära dem!
Men det går att uppnå bra resultat. T.ex hade segraren i den här klassen 71% vilket berodde på ett välridet program i ett väl anpassat tempo.
Tempot är här en mycket viktig faktor. Det verkar som om en del ryttare tror att man befrämjar framåtbjudningen genom att rida fort. I själva verket är det tvärtom. Man rider bort bjudningen. Att hästen tänker framår är helt beroende på styrkan. Är man stark nog och i bra balans är det så ansträngande att röra sig framåt i olika moment. Men tvingas man fram utan att ha dessa förutsättningar tar det emot och då lägger man så småningom av. Styrka kan dessutom inte byggas upp genom tempo utan bara genom den styrketräning som rätt utförda övningar ger. I det program jag här talat om, skall man visa att man är på rätt väg, när det gäller att bygga upp denna styrka och balans. Först när detta mål är uppnåt, kan man börja rida mera framåt i tempo. Detta innebär inte att hästen aldrig skall få röra sig ordentligt framåt. Friska galopper utomhus är t.ex utomordentligt bra arbete. Det jag ovan beskrivit gäller vid arbetet på ridbanan.
Anne Persson, som är ansvarig för de svenska fälttävlansprogrammen, har i de lätta programmen infört några moment som är vanliga utomlands och som vi borde införa i våra lätta och medelsvåra klasser.
Ett är "överstrykning". Det är en direkt översättning från tyskan. Den engelska termen "Give and take" är egentligen bättre, för den talar om vad det egentligen handlar om. Det går till så att ryttaren på angiven plats i trav skall utföra tre moment.
1: För bägge händerna framåt i riktning mot hästens mun.
2: Vänta ett till två steg.
3: Tag mjukt tillbaka kontakten med hästens mun.
Hästen skall under dessa moment gå kvar i samma tempo och i samma form som innan. Detta är en mycket avslöjande övning och visar om hästen har egen balans eller om den är helt beroende av ryttarens hand. Den häst som ökar tempot eller ramlar framstupa visar på bristerna i grundutbildningen. Denna övning skulle det vara intressant att se även i högre klasser.
En andra sak är att skilja på "skritt på lång tygel" och "fri skritt"
I det första fallet skall häste få länga och sträcka ut halsen och sänka huvudet med bibehållen kontakt med ryttarens hand. Kommunikationen skall bibehållas. Vid "fri skritt" skall hästen lämnas helt fri från ryttarens hand.
Detta skulle kunna bidra till att ryttarna vågar visa "ökad skritt". Nu ser man ofta ett mellanting mellan "mmellan- coh ökad skritt".
"Fri skritt" skall egentligen tala om för hästen, att nu är dagens arbete färdigt. Du kan koppla av.
Dessa moment förekommer ofta i t.ex de tyska programmen.
Med tanke på att MsvC är kvalklasser till MsvB är det viktigt att domarna tänker på detta vid bedömningen. Med vårt bedömningssystem kan en häst med bra gångarter få så mycket poäng på dessa att det skyler bristerna i t.ex skolorna. Ett ekipage med underkända skolor måste alltså bestraffas även under "lösgjordhet" och "effekten av ryttarens hjälper" Annars blir det ingen kvalklass.

Postat 2011-05-08 23:05 Kommentarer (5) Kommentera

---

Inlägg -

Systemfel

Jag har fått stor respons på mitt senaste inlägg och många undrar också över vad den rådande situationen beror på. Eftersom jag varit med ganska länge i dressyrsportens utveckling tror jag mig kunna se en ganska klar linje i vad som kan vara orsaken till detta.
 
Inledningen till nedmonterandet av den klassiska ridningen och utbildningsgången var när man i början på 1990-talet gjorde ridlärarutbildningen akademisk. I och med att utbildningen blev högskoleutbildning hamnade den under villkor, som inte alls lämpar sig för detta. Den tidigare över hela världen uppskattade utbildningen på Strömsholm kom att omstruktureras på ett sätt, som bortsåg från de förutsättningar och krav, som är speciella för denna verksamhet. Nu blev det mera omfattande kursplaner utan förankring i verkligheten. Det blev mera "kännedom om" än "kunskap i".
 
Denna omorganisation var ekonomiskt nödvändig och en förutsättning för att Strömsholm skulle leva vidare. Men kanske man kunde ha behållit en kurs av den gamla typen. Ridläraryrket är inte något akademiskt yrke och det fanns säkert många lämpliga personer, som avstod från hippologutbildningen av detta skäl. Nu - efter alla dessa år - har man återinfört en kurs liknande den gamla RIK I. Vad som var bra med det tidigare systemet var att eleverna mellan de olika kurserna måste arbeta på en godkänd ridskola. De skolades alltså in i yrket på ett utmärkt sätt. Genom att denna praktiska utbildning ägde rum hos kunniga läromästare fördes utbildningens traditioner naturligt vidare.
 
Någon kommer säkert att invända, att man får inte fastna i det gamla utan vara beredd att åstadkomma en utveckling. Det är självklart att man skall vara öppen för detta. Men det måste vara på villkor, som är relevanta för den verksamhet man skall bedriva. När det gäller utbildning, där man arbetar med levande djur råder speciella villkor. Det är inte säkert att en "modernisering" ger bättre resultat. I det fallet sitter vi ju i dag med facit i hand.
 
Nästa tveksamma beslut var när man införde tränarutbildningen.  Vi hade redan en alldeles utmärkt sådan på Strömsholm i form av 2-årselever. Många av de tränare, som i dag framgångsrikt arbetar inom yrket, har gått denna utbildning. Den gav en utmärkt grund att sedan själv bygga vidare på.
 
Nu ansåg man plötsligt, att det var bättre att många kunde litet än att få kunde mera. Det producerades C-tränare på löpande band. Detta var inledningen till "avprofessionaliseringen" av tränaryrket. Det spottades ut mängder av "amatörtränare" - till en börja t.o.m. utan examen. Man behövde bara sitta av ett antal kursdagar. Nu har kraven skärpts, men fortfarande är de av sådan art, att de inte kräver den erfarenhet både teoretiskt och praktiskt, som en tränare bör ha. Det är fortfarande mera "kännedom om" än kunskap i". Bland alla dessa finns naturligtvis många duktiga tränare, men kategoriseringen A, B och C-tränare har mist sitt värde. Eftersom kunderna - ryttarna- måste ha förtroende för auktorisationen kan de många gånger bli mycket vilseledda. Det är här jag menar att tävlingsresultaten måste vägleda ryttarna i deras val av tränare.
 
Om det är lätt att bli C-tränare så är det desto svårare att avancera till A el B-tränare. Här måste man plötsligt ha prestera och det får man göra helt på egen hand. Det finns idag många C-tränare, som skulle vara utmärkta B-tränare och det gäller även B-tränare, som skulle kunna vara A-tränare. Men hur skall de få det elevmaterial de behöver visa fram för att nå dit? Här kan man nog diskutera nya vägar.
 
Jag tror att de här faktorerna är anledningen till att det ser ut som jag beskrev det i mitt tidigare  inlägg. Bristen i genomarbetning av både ryttare och häst härstammar i samma brister hos dem som skall leda träningen. Även om detta i första hand gäller ridningen i lätta och medelsvåra  klasser är det likafullt mycket allvarligt. Det är ju här förutsättningarna för utvecklingen på högre nivå skall skapas.
 
Hur har hoppningen gjort för att nå så bra resultat? Kanske något att fundera över. Man ser ideligen nya namn i reultatlistorna även utomlands. Kanske ligger det något i ryttarnas mentalitet. Jag tror inte att någon hoppryttare går in och river hela banan och kommer ut med några ursäkter och ändå är nöjd. Där kanske vi skall skärpa kraven något på oss själva.
 
Slutsats av detta resonemang: Reformera tränarutbildningen!!

Postat 2011-04-29 23:55 Kommentarer (10) Kommentera

---

Inlägg -

Var finns den röda tråden?

Som Grand Prix-domare blir man sällan ombedd att döma lätta och medelsvåra klasser. Det är synd, för jag tror att det vore bra för sporten om erfarna domare, som vet vad som krävs för en vidare utveckling, fick sätta normen för hur man skall se på bedömningen av dessa nivåer.
 
Eftersom jag under vintern ägnat en del tid åt diskussioner med domarutbildarna, har jag också både dömt och sett en hel del av de här klasserna. Om jag tidigare varit förvånad över det stora antalet ryttare under 60%, så har jag nu fått förklaringen. För vad man ser är ett stort antal ryttare, som inte verkar ha någon uppfattning om vad de håller på med. Man ser inte någon linje i deras ridning. Man ser många ekipage, som styr runt utan att göra en enda halvhalt eller parering under hela programmet. Dessutom ofta i ett högt och obalanserat tempo, vilket omöjliggör ett korrekt utförande. Även i de lätta programmen krävs att man rider hästen med eftergift och i balans i ett för ekipaget väl avvägt tempo.
 
Det slarvas oerhört med vägarnas rätta ridande. Detta är inte något självändamål utan skall visa, att ryttaren rider sin häst på ett sätt, som gör det möjligt att göra korrekta hörnpasseringar, rida på angivna punkter och förbereda rörelser och vändningar. Dert värsta är att man hos dessa ryttare inte ser någon tendens till att de ens försöker att rida rätt. När man sett över halva klassen rida på detta sätt börjar man fråga sig: vad beror detta på? Det beror inte på hästmaterialet, för många sitter på för denna nivå mycket bra hästar.
 
Man får utgå ifrån att alla, som rider en tävling vill göra en så bra insats som möjligt. Svaret måste bli att ryttarna inte vet vad som krävs och hur de skall utföra det. Alla kan göra misstag i ett program. Men när nästan hela programmet är ett misstag blir det allvarligt. När man ser detta tycker man synd om ryttarna, för man ser att de många gånger med ganska enkla medel skulle kunna förbättra sina prestationer avsevärt.
 
Nästa fråga blir: Var finns tränarna och vad lär de sina elever. När man frågar sägs det att en del ryttare inte har någon tränare. Om detta är fallet, får man skylla sig själv.
Men flertalet tävlande har väl förmodligen hjälp av en tränare. Då har dessa tränare all anledning att analysera sitt arbete. Tränarens absolut viktigaste uppgift på alla nivåerär att lära ryttaren att rida sin häst med eftergift (på tygeln) och i balans i ett väl avvägt tempo. Dessutom måste man träna programridning. En del ryttare ser ut som om det är första gången de rider det aktuella programmet. Även om det inte är det, så har det tydligen tidigare skett utan riktiga instruktioner.
 
Tränarna bör betänka att deras skyltfönster utåt är ryttarnas prestationer på tävlingsbanan. Det vore kanske bra, att tränarnas namn tillhörde ryttarens anmälan.
Det finns kanske också ryttare, som startar på tävlingar som deras tränare inte känner till, eller har avrått ifrån. Detta skall naturligtvis inte accepteras av tränaren.
 
En del ryttare rider för flera tränare vilket på många sätt är ett tveksamt system. Och vilken tränare har då huvudansvaret i samband med tävling? Det är en sak om två tränare samarbetar om ett ekipage. Men man ska inte tro, att man på denna nivå kan plocka olika "guldkorn" från flera tränare. För det krävs det mycket stor egen erfarenhet.
 
Detta var mycket kritik.Men eftersom den bra ridningen på denna nivå är en absolut förutsättning för att vi skall kunna utveckla en bra kvalitet i högre klasser, måste vi våga se sanningen i vitögat och inte skygga för verkligheten. Man kan inte heller säga att när man rider dessa klasser mer för "nöjes skull" utan ambitioner att nå toppen, så behöver det inte vara så allvarligt. Men det är det visst. Av hänsyn till dressyren som sport och inte minst till hästens välbefinnande måste man tillämpa de krav, som är ställda och anpassade för varje svårighetgrad.
 
Slutligen skall det sägas att det förutom de ritter jag nu diskuterat även finns många, som rider mycket bra i dessa klasser. När man anlalyserar de ekipagen finner man att de antingen är erfarna ryttare eller har välrenommerade tränare. 

Postat 2011-04-27 22:30 Kommentarer (11) Kommentera

---

Inlägg -

Musikalisk ridning

Det finns stora likheter mellan att rida och att spela musik.
 
Olika instrument/olika hästar: Alla hästar är liksom alla ínstrument variationer på samma begrepp. Men alla instrument lämpar sig inte för samma sorts musik. Man spelar inte en pianokonsert på trumpet. Samma förhållande gäller hästar. Det gäller att välja en typ av häst, som lämpar sig för det man vill använda den till.
 
Toner/hjälper: Hjälperna skall flyta in i varandra och samverka liksom tonerna i ett musikstycke. De oilika tonerna/hjälperna skall tillsammans bilda hela verket. Men situationen förändras ständigt och ryttaren måste lyssna på hästen för att anslå rätt ton eller ackord.
Hästen måste samtidigt lyssna på ryttarens signaler. Det krävs ett "dubbelt lyssnande".
 
Helton/halvton: Varje ton/hjälp kan varieras i styrka beroende på behovet vid det enskilda tillfället. Tonerna/hjälperna kan också kombineras på ett stort antal olika sätt och bilda olika ackord. Detta varieras allteftersom kompositionen utvecklas. I själva verket finns det ett oändligt antal olika variationer.
 
Nyanser: Ju starkare man spelar desto mindre betyder nyanserna. Resultatet blir monotont och avtrubbande. Ju svagare man spelar desto större betydelse får de olika graderna. Detsamma hjälper vid användningen av hjälperna. Den ryttare, som alltid rider under "tryck" har inga variationsmöjligheter. Man kan dessutom bara anstränga instrumentet till en viss gräns innan det går sönder.
 
Harmoni: Tonerna/hjälperna måste flyta in i varandra. De enskilda hjälperna kan var för sig vara riktiga, men om de inte samspelar med varandra uppnås inte harmoni. Harmoni innebär att alla delar i en enhet samverkar mot målet.
 
Felspelning: En musiker kan inte haka upp sig på varenda detalj i utförandet. Små fel uppmärksammas inte utan man spelar vidare. Detaljfelen försvinner efter hand. Lyssna inte efter felen utan efter förtjänsterna!
 
Tolkning: Samma stycke kan spelas på flera olika sätt och ändå vara korrekt. I dressyren innebär detta att olika moment kan utföras korrekt men genom hästens/instrumentets egenskaper se något olika ut. De som skall tolka detta är ju våra domare.
Det är vetenskapligt bevisat att vi favoriserar sådant som vi tycker är vackert. Här måste man finna en avstämning mellan det vackra och det korrekta. Om de olika komponenterna, som omnämnts ovan finns med i den korrekta rörelsen är det en bra vägledning i bedömningen. Detta förutsätter att domaren har en mycket bra kunskap i ridlära för att kunna göra denna avvägning. Det visar sig också att om de teoretiska kunskaperna är dåliga blir bedömningen mycket subjektiv.

Postat 2011-04-09 22:44 Kommentarer (3) Kommentera

---

Inlägg -

Domarutbildning

Karin Ingelsson efterlyser tidigare statistik över procenten i MsvC. Enligt befintliga siffror såg det 2010 ut så här:
I 72 klasser hade 25% 62 el högre. 12,5% hade mellan 60 och 62. 62,5% hade under 60 procent. Inte heller då särskilt imponerande.
 
Nina efterlyser en mer centraliserad domarutbildning. Jag anser också att hela utbildningssystemet för domare bör reformeras. Man är inom DK helt medveten om att något borde göras och det är en fråga, som mycket diskuteras. Men det är inte något lättlöst problem. De stora åtgärderna bör göras vid utbildningen av Lätt A-domarna. Det är här grunden läggs för framtida verksamhet och avancemang. Det finns idag mycket innehållsrika och detaljerade utbildningsplaner för denna kategori. Men de blir tyvärr mest en skrivbordsprodukt.
 
Med de begränsade kurser man av ekonomiska skäl är hänvisad till får aspiranterna mera kännedom om än kunskap i att hantera bedömningssituationen. För att kunna tillgodogöra sig utbildningen fordras mycket goda förkunskaper och mycket praktisk erfarenhet. Detta har man knappast hunnit skaffa sig vid 25 års ålder. Alltså borde intagningsåldern höjas. Sedan kan man ju alltid ha visioner om hur man skulle vilja att utbildningen gjordes om.
 
Personligen skulle jag kunna tänka mig något i den här riktningen:
Under det första året skulle aspiranterna gå en veckas central kurs på t.ex Strömsholm. För att komma in på denna kurs skulle krävas godkänt intagningsprov innehållande ridlära och praktisk färdighet. Under denna veckokurs skulle man hinna gå igenom alla momenten i utbildningsplanen och få en mer sammanhållen kunskap än vad som är fallet, när utbildningen delas upp få flera kortkurser. Att döma dressyr innebär ju inte bara att ha bra teoretiska kunskaper, utan de skall också kunna användas i bedömningssituationen.
 
Efter denna kurs skulle den fortsatta utbildningen i framför allt praktisk tillämpning läggas ut på de regionala domarutbildarna. Dessa skulle då få ett mycket bättre utgångsläge för sin verksamhet. När RU anser att en aspirant har tillräcklig förmåga, skulle vederbörande få göra an "aspirantexmen" för att sedan under t.ex ett år få döma. Om domaren då visat sig kompetent skulle den slutliga auktorisationen ske.
 
Då kommer man till finansieringsfrågan. Detta är en för sporten så livsviktig komponent, att man måste försöka hitta en lösning. Om en del av de pengar, som i dag går till de korta regionala kurserna i stället gick till den centrala kursen skulle man  kunna täcka en del. Dessutom torde varje elev kunna bidraga med en kursavgift.
 
Allt kan inte lösas genom centrala insatser. Vill man bli en bra domare, måste man också bidraga med mycket eget initiativ. Många av våra i dag bästa domare har tillbringat mycket tid på tävlingar, för att se andras bedömning och diskutera domslut. Man förvånas ofta över hur få både tränare och domare det är, som utnyttjar denna möjlighet att utveckla sig.
Det finns säkert många olika synpunkter på hur man skall hantera den här utbildningsfrågan, men den är så viktig, att jag tycker den borde diskuteras mer än vad som i dag sker.

Postat 2011-04-02 14:34 Kommentarer (1) Kommentera

---

Inlägg -

Kval?

Jag måste erkänna att jag känner mig ganska undrande över de nu gällande kvlificeringsreglerna. Vilken är den egentliga målsättningen med dessa? Är det att förbättra standarden inom rådande svårighetgrad eller är det för att få en högre kvalité på nästa nivå? Det borde ju vara så att det i en kvalklass ingår de svårigheter, som är nya i kommande högre klass. Det enda kval som uppfyller detta krav är från regional MsvA:I/S:t Gerorge till motsvarande nationella klasser. Detta är logiskt och bra. Men sedan svajar logiken. För att få starta i IntII och Grand Prix kan man kvala i IntI där varken piaff, passage eller byten i varje ingår. Där borde enda gällande kvalklass vara IntIb. Det är ju inte som i skolan, där man i nästa klass direkt bygger vidare på vad man lärt sig i föregående. Här är det ett stort hopp mellan nivåerna och handlar dessutom om att direkt vara färdig att tävla. När man kommer till regional tävling skapar systemet mer reflexioner.

Man kan tycka att det inte borde behöva finnas några kval på denna nivå. Men går man in och tittar på resultaten av de MsvC-klasser, som har ridits hittills i år, får man tänka till. Jag har kontrollerat åtta tävlingar från Umeå i norr till Sydslätten i söder. Dessa omfattar 181 starter. Av dessa har endast 44% uppnått 62% eller högre. 21% ligger mellan 62% och 60%. Under 60% ligger 35% av ekipagen. Det är självklart att alla inte har ridit denna klass för att kvala till MsvB. Men siffrorna visar tydligt att här finns ett utbildningsbehov. Här tycker jag att kvalgränsen mer skall betraktas som ett klargörande för tränare och ryttare att ekipaget måste vara mer befäst i de krav klasse ställer. Här måste tränarna ta sitt ansvar.

Man kanske skulle behöva införa ett steg till. När ekipaget uppnått sina 62% i MsvC är det dags att i MsvB:2 kvala till övriga medelsvåra klasser. Man kan ju också tänka sig att göra ett nytt kort kvalprogram. Det skulle innehålla skolor och fyra galoppombyten på enkla linjer. MsvB:2 innehåller bara två byten och man bör ha möjlighet att visa ett korrekt byte åt varje håll även om man missat ett. I linje med detta borde kval från MsvB till MsvA inte få göras i MsvB:4 utan bara i MsvB:5.

Alla dessa kval strider naturligtvis litet mot idén att regional tävling skall ge utrymme för alla att träna. Men det får inte gå så långt att tävlingsarenan blir ridskola. Dessutom finns de lokala tävlingarna. Där kanske man skulle kunna höja nivån till MsvC.

Man kan se att vissa tävlingsplatser haft en hög procent godkända (Sydslätten 69%) medan andra haft tvärtom (Värnamo 14%) med i stort sett samma antal starter. Detta kan naturligtvis bero på att standarden har varit olika. Men det kan också bero på att bedömningen haft olika utgångsläge. Det är mycket viktigt att domarna har en enhetlig syn på vad som är det viktigaste i varje klass. I det sammanhanget kan jag nämna att jag på uppdrag av DK under vintern haft tre kurstillfällen med de regionala dressyrdomarutbildarna. Där har vi diskuterat grundläggande pedagogiska principer vid utbildning av domare i bedömningssporter. Jag hoppas att detta skall vara till någon hjälp för likriktningen av bedömningen i landet.

 

Postat 2011-03-22 16:42 Kommentarer (4) Kommentera

---

Inlägg -

Omvänt ansvar

Ute på fältet får man ofta höra om förhållanden, som man har synpunketr på och undrar över. Ofta är dessa av negativ karraktär. Detta måste ha sin grund i något men vad? Kan det bero på att vi hamnat i ett felaktigt förhållande mellan ledning och utövare? Dressyren består ju inte endast av Ridsportförbundet och Dressyrkommittén utan också av alla dem som deltar i verksamheten. DK är ju till för ryttarna och inte tvärtom.
 
Men om inte de som utövar sporten ger tillräcklig information om vad de anser är bra eller dåligt och vad de har för önskemål blir det en "envägskommunikation". DK kan omöjligt ha en detaljerad uppfattning om hur det ser ut i hela landet och  har inte heller resurser att ägna sig åt utveckling av bredden. Det måste ryttare och tränare ta tag i själva. Den naturliga vägen borde vara genom distrikten.
 
DK:s enda medel att påverka är egentligen genom regler och föreskrifter och en del punktinsatser. När detta förhållande pågått tillräckligt länge och blivit befäst, är det lätt att förslag och diskussionsämnen, som kommer utifrån betraktas som obekväma och inte tas upp. De kan ses som störande inslag i en redan fastlagd struktur. För att kunna skapa en positiv utveckling krävs att även ryttare och tränare tar sitt ansvar och aktivt medverkar till detta. Det kräver en hel del ideella insatser. Man får ibland intrycket av att man anser att det finns någon "dold serviceorganisation", som skall stå för allt arbete. Varför är det t.ex så svårt att få funktionärer till tävlingar? Man kan inte kräva att en tapper liten skara alltid skall stå för detta.
 
Men det verkar som om många vill tävla, men få vill hjälpa till. Här handlar det nog om en företeelse, som många delar av samhället ser sig märka: bristen på ideellt arbetande personer. Denna brist på personligt engagemang kanske också är anledningen till en del av de problem vi har i sporten. Personligen tror jag att det finns de inom dressyren, som skulle ställa upp ideellt om de kände att deras insats avsatte resultat. Dena inställning skall ju växa fram av sig själv och inte vara resultatet av någon "kommendering".
 
Det är denna anda vi måste försöka att återskapa. Men var och en kan inte agera för sig själv. Här återkommer behovet av en organisering av breddverksamheten, som skapar en inspirerande atmosfär att vistas i. Det är också viktigt att väl underbyggda förslag kommer fram till beslutande organ och att de där respekteras och behandlas. 

Postat 2011-03-15 18:08 Kommentarer (1) Kommentera

---

Inlägg -

Utbildning)(Sport

Sportprofilen Erica Johansson säger i Expressen: "Man blir ju förbannad över hur skidåkning har blivit en materialsport". Det är samma känsla, som jag ofta upplever, när det gäller dressyren. Resultatet av detta börjar man märka allt längre ned i åldrarna. Det är idag nästan omöjligt att sälja en häst med "normala" gångarter. Redan när man går från ponny till stor häst letar man efter hästar, som genom spektakulär gång skall kunna garantera att man kan komma med i olika grupper eller lag. Många ryttare skulle vara mer betjänta av en häst, som inte rör sig så stort för att kunna lära sig att rätt utbilda både sig själva och hästen. Genom att det produceras allt fler hästar med uttrycksfulla rörelsemönster, har dessa kommit att förskjuta normen för vad som är en häst med bra gångarter. En häst som för tio år sedan ansågs ha en bra gång anses idag ofta vara "ordinär". Jag menar naturligtvis inte att aveln inte skall gå framåt. Men man kanske måste fråga sig: vilken häst behöver jag för att kunna ägna mig åt dressyrridning? Det är här som återigen vikten av en väl organiserad "breddridning" blir tydlig. Här har domarnas sätt att döma en avgörande betydelse. Vi skall självfallet inte försöka ändra på den internationella dressyrens standard vare sig när det gäller hästar eller bedömning. Där råder egna spelregler. Men på den nationella nivån och framför allt i lägre klasser kan vi inte ha samma standard som den internationella. Här måste domarna belöna riktig ridning på på korrekt tränade hästar med rena men ej spektakulära gångarter. Annars är risken stor att intresset för att skaffa sig en "topphäst" blir störra än att lära sig att utbilda en häst efter klassiska grunder. Hästen kommer att betraktas som ett redskap. Och i förlängningen kommer detta att medföra att vi inte har några, som kan föra den klassiska traditionen vidare.

"Dressyr" är egentligen en dålig benämning. Den för automatiskt tankarna till inlärande av olika konster. Det handlar ju om att anpassa en häst till att bära på en ryttare, vilket den absolut inte är skapt för. Genom utnyttjande av hästens naturliga förutsättningar skall detta leda till en häst, som inte går sönder och som kan användas i olika sammanhang. Det är ju detta vi kallar för "grundutbildning". I och med att vi inom dressyren på olika stadier av denna utbildning gjort "utbildningskontrollen" till en tävling har i dag allt hamnat under benämningen "dressyrsport". Jag anser att det är viktigt att man här får en riktig balans mellan "grundridning" och "sport". Dessa sammanfaller först när man kommit upp i de högre klasserna och det behöver inte gälla alla som tycker om att utbilda hästar. 

Postat 2011-03-06 17:17 Kommentarer (18) Kommentera

---

Inlägg -

Manual för dressyrtävling

Läste häromdagen en insändare, där man efterlyste en manual, som beskriver hur olika rörelser skall utföras vid dressyrtävling. Självklart finns det redan en sådan.

I TRII finns exakta beskrivningar på, hur olika tävlingsmoment skall utföras. Vad som där beskrivs är hur det absolut bästa utförandet ser ut-betyget 10. Vad domaren sedan har att bedöma, är hur mycket den utförda rörelsen avviker från det korrekta utförandet och med hänsyn till det sätta det aktuella betyget.

Vill man ha litet mera "kött på benen" kan man gå till någon litteratur - t.ex min egen Ridlära (senaste upplagan). Där gås varje tävlingsmoment igenom och olika fel beskrivs och instruktion ges hur de skall rättas till. Dessutom beskrivs vad domaren bedömer i varje moment.

När man ser sådana här frågor komma upp, måste man fråga sig om ryttarna verkligen läser tävlingsreglementet. Det är naturligtvis nödvändigt att ryttare på alla nivåer känner till både de allmäna bestämmelserna för den tävling de skall deltaga i och vad som gäller för deras speciella klasser.

Postat 2011-03-05 17:08 Kommentarer (1) Kommentera

---

Inlägg -

Kanske en utredning?

Inom politiken är det ju populärt att tillsätta utredningar. Det vore kanske inte så dumt att göra det även när det gäller dressyrens framtid. Det håller inte i längden, att bara fokusera på nästa OS, VM eller EM. Dat är fullt förståeligt att DK inte kan hantera hela omfattningen av dressyrridningen. Jag vill inte kalla det för enbart sporten, för det begreppet innefattar även att lära sig att rida och utbilda en häst.
 
DK:s arbete blir på detta sätt naturligt inriktat på elitsporten, med målet att få fram lag. Men det borde vara dags att inse att något är fel i systemet,när det ser ut som det gör med rekryteringen. Nu tycker jag att det vore intressant att tillsätta en grupp personer som är aktiva inom breddsporten. Där skulle alla kategorier som arbetar på "regional" nivå vara representerade. Tränare, domare, distrikt, ridskolor och tävlingsarrangörer skulle finnas med. Gruppens uppgift skulle vara att analysera det nuvarande läget och undersöka hur man på optimalt sätt kan utnyttja befintliga resurser.
 
Man kanske också skulle finna att viss omorganisation krävs inom en del områden. Med utgångspunkt från detta skulle man kunna finna lämpliga ramar för en mer inspirerande och "producerande" breddsport. Men här krävs också att SvRF är medvetna om situationen och inte isolerar sig från verkligheten.

Postat 2011-02-28 20:55 Kommentarer (0) Kommentera

---

Inlägg -

Scandinavium

Man blir verkligen imponerad av hoppningens förmåga att producera nya förmågor. Här fick vi se flera nya unga ryttare, som inte bara är lovande utan redan är fantastiskt bra. Tyvärr kan man inte säga samma sak om dressyren.
 
Här är det fortfarande samma ryttare som uppträder. Det var roligt att se Patrik Kittel. Ekipaget har verkligen utvecklats positivt och kan vara med och strida om placeringarna. Även Charlotte Haid gjorde enligt min uppfattning en mycket bra prestation som lovar gott för framtiden. Men sedan är det tunt. Vi måste se till att få en större rekrytering till elitsporten.
 
Det är oerhört glädjande att man engagerat Kyra Kyrklund att arbeta med de svenska ryttarna. Är det någon som kan svänga utvecklingen så tror jag att det är hon. Men hon måste också få material att arbeta med, och där hamnar man åter i diskussionen om hur breddsporten skall organiseras. Dessutom har de utländska ryttarna ett stort försprång när det gäller tävlingsrutin. De har möjlighet att tävla sina hästar i stort sett varje helg året runt.
 
Det syns också i deras attityd när de kommer in på banan. Det är för dem en normal situation och de rider för att vinna. Har man inte den rutinen blir också attityden att man mer skall försöka att klara sig igenom programmet utan misstag. Jag tror att vi måste se till att våra elitryttare kommer ut på flera tävlingar i Europa. Men det skall inte vara mästerskapstävlingar, utan helt vanliga tävlingar.
 
Efter att ha bevistat en av SRF:s presskonferenser måste jag ställa frågan vad gäller dressyren: Vad innefattar dressyrkommitténs ansvarsområde? För här fick man enbart höra vad man avser att göra med ett litet toppskikt på cirka sex ryttare. Ingenting nämndes om att man kanske bör se över den totala organisationen.
 
Om nu breddsporten inte ligger inom DK:s ansvarsområde - var finns den då? Detta aktualiserar frågan om vi inte behöver någon form av "breddkommitté". Det vore av värde för den fortsatta diskussionen att man fick detta klarlagt. 

Postat 2011-02-27 19:39 Kommentarer (6) Kommentera

---

Inlägg -

Hur skapa inspiration i dressyren?

Alla är eniga om att det krävs en bredd för att skapa en elit. Man säger också att omvänt kan en elit sporra bredden. Det senare kan man i dag ifrågasätta. Som sporten på elitnivå har utvecklats har det blivit en verklig kapitalsport. Detta gäller iförsta hand hästmaterialet. Det finns ingen möjlighet att med bra ridning på en normal häst hävda sig i elitsammanhang. Topphästarna betingar priser, som den "normala" ryttaren aldrig har möjlighet att betala. Dessutom krävs att man har råd att tävla i ganska stor omfattning, vilket också har blivit mycket kostsamt. 

 

Det får heller inte bli så, att de som har råd att köpa mycket bra och utbildade hästar kan vinna framgång på dessa utan att själva behärska grundridningen. Vad kan man då göra för att stimulera återväxten? Jag anser att vi måste skilja på breddsporten och elitsporten i tävlingskonstruktionen. Ett förslag jag tycker man kan diskutera: Ta bort de irrelevanta beteckningarna regional-nationell och elittävling. Ersätt dessa med enstjärnig (regional), tvåstjärning (nationell) och trestjärnig (elit). Behåll kriterierna för två- och trestjärnig tävling men låt den enstjärninga ge utrymme för en mindre kvalficerad och mera lustfylld och inspirerande tävling.

 

Man skulle kunna ha alla klasser med en domare. Detta skulle ge ryttare, som har kommit upp i de högre klasserna möjlighet att träna sin tävlingsridning utan att direkt behöva mäta sig med dem, som redan etablerat sig i klasserna och t.o.m. med eliten. Dessutom skulle våra domare få betydligt fler möjligheter att träna sin bedömning. En domare blir ju genast utdömd så fort vederbörande gör ett enda misstag och måste också få möjlighet att få rutin.

 

I de lägre klasserna kunde man få bort dagens "kvalprocenttänkande" och i stället få ryttarna att bedöma sin insats i förhållande till tidigare prestationer. För att sedan kvala till tvåstjärnig tävling kan man utlysa kvalklasser med tre domare. För kval inom två- och trestjärnig tävling kan man behålla de nuvarande reglerna. Detta system skulle kunna bidraga till en roligare och mer inspirerande tävlingsatmosfär. I dag får man på tävlingsplatsen känslan av att det enda som gäller är att uppnå kvalprocenten och gör man inte det är det katastrof.

 

Men många ryttare ser tävlingen mera som en social händelse och har ingen ambition att bli elitryttare, men de vill kanske prova att rida en MsvB. Gällande regler och bestämmelser för tävling skulle givetvis gälla även vid enstjärning tävling. Detta är bara ett förlag och det finns säkert många invändningar att göra. Men jag tycker det är viktigt att man får igång en konstruktiv diskussion i ämnet.

Postat 2011-02-22 18:01 Kommentarer (9) Kommentera

---

Inlägg -

Debatt - ett sundhetstecken

Att det i en sport uppstår olika uppfattningar, som leder till debatt, måste anses vara ett sundhetstecken. Det vittnar om att det finns ett intresse att förstå och utveckla verksamheten. Är det alldeles tyst, talar detta för ett svagt engagemang hos sportens utövare. Man har blivit blasé och likgiltig för vad som händer och detta är det farligaste en sport kan råka ut för.
 
Debattinlägg får alltså inte uppfattas som angrepp eller provokationer. Då ligger det nära till hands att man lägger locket på. Det är också viktigt att debattinläggen är så utformade, att de gör möjlighet till diskussion och inte bara till försvar. Därför är det viktigt, när det kommer in åsikter som i den tidigare omnämnda västergötlandsmotionen, där innehållet berör hela den svenska ridsporten, att man utnyttjar den informationen och för en öppen debatt.
 
I en debatt framkommer alltid många, p.g.a. olika omständigheter omöjliga förslag. Dessa beror ofta på bristande information om motiv och förutsättningar. Men även många bra ideér dyker upp, som man kan arbeta vidare på. Det viktiga är att alla berörda parter kan komma till tals. Det blir en "säkerhetsventil" i en annars ibland onyanserad diskussion.  Det är dessutom en större risk att regler och bestämmelser blir provokativa om inte de som berörs känner till hela bakgrunden.
 
Beslutsfattarna kan också skapa dåligt undebyggda bestämmelser, om de inte är medvetna om konsekvenserna av dessa. Alltså måste vi kunna ha en öppen diskussión för att tillfredsställa informationsbehovet.       

Postat 2011-02-21 14:19 Kommentarer (1) Kommentera

---

Inlägg -

Positiva signaler

Har under helgen varit i Stockholm för att på möte med dressyrdomarutbildarna tala om pedagogiska grunder för domarutbildning och ge tips om undervisningsmetoder. Under mötet hölls intressanta diskussioner om tänkbar utveckling och möjliga förändringar inom tävlingsverksamheten.
 
Sådana förändringar kan naturligtvis inte göras omedelbart, men bara att man börjat diskutera i litet andra banor är inspirerande. Det meddelades också att man i dressyrkommittén valt in representanter för distrikt, tränare och ryttare. Detta är ju helt i linje med vad man önskat. Ett inslag, som verkligen kan främja grundridningen är att dressyrryttartestet fått ett nytt protokoll, som kan kombineras med en vanlig klass. Detta ger möjlighet att t.ex ha ett kval i Lätt B eller någon annan klass i samband med dr-testet för att sedan låta de 10 bästa rida en final i en vanlig klass.
 
Det framgår tydligt vid sådana här möten att mycket av det missnöje som finns ute i landet beror på bristande information. Det är också viktigt att man informerar om varifrån olika regler kommer. Det är inte alltid dressyrkommittén är ursprunget till dessa. Detta var litet positiva nyheter. Men fortfarande kvarstår frågan om det inte är dags att se över hela tävlingssystemet. Återkommer till detta.

 

Postat 2011-02-20 23:24 Kommentarer (0) Kommentera

---