Vi finner ständigt Jonas Tornell vakande över hästarna.
Foto: Tomas Holcbecher
  
Starten för det efterlängtade Europamästerskapet närmar sig. En av teamets viktigaste medlemmar, landslagsveterinär Jonas Tornell, gör sig redo för att åka till Tyskland – men hoppas som alltid att han blir sysslolös. Han ansvarar för både hoppningens och dressyrens stjärnor.
  
Text: Annelie Lundkvist
 
Veterinär Jonas Tornell känner nästan de svenska hästarna lika väl som deras ryttare och hästskötare gör, och finns med som en hjälpande hand under mästerskapet.
– Under tävlingen är jag med för att snabbt ta hand om exempelvis sår eller en lättare ögoninfektion. Och framför allt för att se eventuella symtom tidigt, såsom en mindre svullnad.

Alltid ett vakande öga på hästarna
Jonas har under många år varit dressyr- och hopplandslagets veterinär, tidigare hade han även hand om fälttävlanshästarna. Hans arbete pågår inte enbart under mästerskapen utan det är ett ständigt pågående uppdrag.
– Det är viktigt att känna till hästarnas grundfysik, då märker man tidigare om något är fel, menar han.
Varje gång en landslagshäst kontrolleras av veterinär är han delaktig, ofta görs kontrollen av honom själv, men gällande hästar utomlands har Jonas telefonkontakt med respektive hemmaveterinär.
Inför de stora mästerskapen genomgår alla hästar en så kallad vetcheck, för att se så att de är i skick att starta.
– Vi arbetar förebyggande under hela säsongen och vet att vissa hästar behöver kontrolleras oftare än andra, säger Jonas.

Inspektion varje morgon
Väl på plats under mästerskapet är Jonas en av många veterinärer i stallarna. Varje land har nämligen med sig en egen veterinär, som är anmäld av förbundskaptenen vid ryttaranmälan.
Jonas berättar att han tillbringar mycket tid i stallet, dels för att ha ett vakande öga på hästarna, dels för att hålla kontakten med dem som känner hästarna bäst – hästskötarna.
Tillsammans inspekterar de hästarna varje morgon och när ryttaren rider är det bredvid skötaren Jonas står.
– Ryttarna lämnar över ansvaret till mig och skötaren när det kommer till hästens välfärd. Om jag tycker att någon häst verkar lite stel, eller att vi känner en liten svullnad någonstans, frågar jag hästskötaren först för att slippa oroa ryttaren.
Jonas vet av erfarenhet att alla ryttare inte klarar av att få frågan om hästen brukar vara stel på morgonen, eller lite svullen i ett ben. Med tävlingsnerverna på plats, och en oro att något ska gå fel, är det bättre att fråga skötaren när det handlar om enkla funderingar.
– Jag har varit med så länge att vi alla känner varandra väldigt väl, jag vet vilka ryttare jag kan diskutera lättare funderingar med även på tävlingsplatsen.

Under OS i London stod han där, mellan Casall och finalen, med hästen i fokus. Foto: Tomas Holcbecher
  
Hästarnas väl går i första hand
Målet som veterinär på tävlingsplatsen är att vara minst omtalad i teamet, och att vara sysslolös. Därför har Jonas tittat på alla hästar vid den sista tävlingen innan ett stort mästerskap, och kommer till tävlingsplatsen med vetskapen om att samtliga hästar är i god form.
– Sen kan det hända saker under tävlingens gång, ta till exempel OS i London. Vad som hände Casall är en tråkig grej som vi inte lyckades få till.
Han syftar på balltrampet som Casall ådrog sig inne på banan och som han därefter fick ont av. Rolf-Göran Bengtssons medaljchanser försvann när hingsten inte godkändes under sista veterinärbesiktningen.
– Ryttarna bryr sig verkligen om sina hästar och sätter dem främst, även i tuffa stunder. Det gör mitt arbete motiverande.

En prisad veterinär
Jonas fick under Ryttargalan 2015 utmärkelsen "Årets hederspris". Ett pris han själv blev överraskad över att få hämta, till publikens jubel. Det råder ingen tvekan om att han tar sitt uppdrag som landslagsveterinär på största allvar, och att han är lika delaktig i framgångarna som resten av teamet.
  

Överraskad och stolt på scenen i Stockholm. Foto: Annelie Lundkvist

Kristian von Krusenstierna gav Biggles en puss efter ritten.
  
Söndag red Kristian von Krusenstierna sin sista start på Biggles 1015 – efter framträdandet i världscupen fick ekipaget stående ovationer av publiken. Vilket rörde hela teamet kring hästen till tårar.

Text: Annelie Lundkvist
Foto: Annelie Lundkvist och Anki Yngve
  
Som den tävlingsmänniska Kristian är blev han besviken över domarsiffrorna, han tyckte att de var värda lite mer. Men samtidigt var detta sekundärt, känslorna till Biggles – att få pussa honom på mulen och krama om hästskötaren Karin och hustrun Linda var det som verkligen betydde något denna dag.
  
Känslosamt direkt efter ritten
När FEI-veterinären hade gjort den obligatoriska bettkontrollen direkt efter start hoppade Kristian av och torkade tårarna. Även hästskötaren Karin blinkade ordentligt i ett försök att hålla gråten inne, men när chefen kom för att ge henne en kram gick det inte längre.
– Det är väldigt skönt att sista starten gick så bra, jag har knappt kunnat prata om att det är hans sista tävling, berättar hon för Hippson när vi promenerar med Biggles.

Kom till stallet nästan samtidigt
Karin utsågs till Årets hästskötare på Ryttargalan i onsdags och har arbetat hos Kristian i drygt fem år, nästan lika länge som Biggles har varit en del av teamet.
– Han kom till stallet 20 dagar efter att jag hade börjat, för alla dessa år sedan. Biggles är den arbetskamrat jag kommer att sakna mest, säger Karin med tårar i ögonen.
Direkt när Biggles hade fått skritta av var det dags att promenera ner till stallet, där det serverades morötter i stora mängder och där många kramar delades ut.
  

Hingsten visade att han fortfarande kan!

Karin tävlingsfilmar ekipaget för sista gången.
  
Planerna är ännu inte klara
Att publiken gav stående ovationer, och överöste ekipaget med applåder, blev för Kristian en perfekt avslutning på en lång karriär tillsammans. När han fick Biggles till sitt stall visste han att Briar-sonen skulle kunna hjälpa honom med hans egen svaghet.
– Jag var dålig på piaff och passage när jag tog över honom från Jan Brink. Biggles har hjälpt mig väldigt mycket i karriären, säger ryttaren.
Kristian berättar att Biggles kommer att bo kvar i stallet på Ågesta ridskola ett tag till, några beslut om vart han ska ta vägen sedan har ännu inte tagits. Kanske flyttar han hem till sin uppfödare och ägare, familjen Lundberg Persson, för att gå i pension. Men Kristian vet samtidigt att Biggles inte är en häst som kommer att trivas med att bara gå i en hage hela dagarna.
– Det kan bli så att han får flytta till en yngre ryttare som han kan hjälpa i de lättare klasserna.
  
Fortfarande fräsch och motiverad
Beslutet om framtiden kommer inte att stressas fram, men en sak är säker. Kristian ville sluta när Biggles fortfarande var på topp.
– Jag har lyckats hålla honom motiverad för den högsta nivån i fem år, nu vill jag sluta medan han fortfarande tycker att det är roligt och är fräsch i kroppen, avslutar han.
  

Puss och kram direkt efter ritten.

Kristian applåderar sin fina häst...

... och de får stående ovationer av publiken.

Tack för allt, fina Biggles!

Lorenzos hästshow bygger på ett unikt samspel mellan hästar och människa.
I de natursköna omgivningarna i Camargue i södra Frankrike lever och tränar han med sina hästar. Lorenzo lever mitt ibland dem i ett litet hus omgärdat av en rad boxar med konstant öppna dörrar. Hästarna går ut och in som de vill och Lorenzo är alltid närvarande.
Under tävlingarna i Friends Arena har hästartisten gjort ett antal framträdanden. Upplev ett av dem i bildspelet ovan!
  
Läs mer om Lorenzo på SIHS:s sajt
  
Foto: Anki Yngve

  
I söndagens världscup valde Axel Olin att ta in reservhästen Wittstein 2, för att ersätta avlidne Filur. Ett beslut han tog tillsammans med sitt team och med stöd av de andra kuskarna. Vi träffade honom efter tävlingen.
  
Text och foto: Annelie Lundkvist
  
Vid presskonferensen är Axel tystlåten och ser stundtals ut att bli berörd av stunden. I hans tankar finns fortfarande fredagens händelse, där Filur föll ihop efter målgång.
– Jag valde att köra för att hedra "Fille" och för att visa publiken att man måste gå vidare. Hur jobbigt det än är, säger Axel efter att den internationella presskåren har lämnat rummet.
  
Har fått stort stöd i stallet 
När olyckan var framme i helgen fick han genast stöd på plats av veterinärer, funktionärer, de andra kuskarnas hästskötare och förstås av kuskarna själva. Direkt efter olyckan visste Axels motståndare i världscupen att det handlade om en sak, att komma upp i vagnen igen och att inte låta sorgen ta över.
– Samtliga kuskar kom fram och frågade om jag ville låna någon av deras reservhästar till söndagens tävling, berättar Olin.
Han säger att han inte skulle ha varit kvar på tävlingen utan stödet från sitt team. Under fredagen såg han inte publikens hyllning med lamporna, men han fick den återberättad för sig i efterhand. När det var dags för dagens prisutdelning fick Axel dock se hyllningen med egna ögon.
– Jag fick bita mig i tungan när vi skrittade in på banan och såg alla lampor, säger han om publikens tribut.

   

Publikens hyllning under söndagskvällen.