Emilie Nyreröd fick veta att hon ska rida världscupfinal för en dryg vecka sedan.
– Jag hade lite gett upp hoppet om ett wildcard, men nu kan man ju säga att jag gled in på ett bananskal. Det har varit en dröm att få rida här, säger den glada ryttaren.
  
Text och foto: Ida Röök
   
Hon och hennes valack Miata tävlade senast i Friends Arena, sedan dess har de fokuserat på att träna och slipa på detaljer.
– Jag skulle nog säga att vi har förbättrat det mesta. Det finns liksom inget specifikt jag har jobbat på utan allt sitter ännu lite bättre nu, säger Emilie.
Tisdag förra veckan fick hon veta att hon skulle få rida världscupfinalen. Hon hade hoppats på ett wildcard, men när tiden rann i väg glömde hon av det lite.
– Så ringde de och jag behövde inte lång stund på mig att fundera och säga ja precis.
  
Ny och svårare kür
Nu laddar hon för att rida in i Scandinavium för första gången.
– Det ska bli riktigt roligt. Jag hoppas att vi kan visa både publiken och domarna två fina ritter.
Till küren har hon en överraskning – ett helt nytt program har satts ihop, tillsammans med Emilies tränare Cecilia Kristoffersen.
– Miatas kür var väldigt gammal och lite av en bebis-variant, alltså inte alls så svår. Nu har vi gjort om den, temat är fortfarande Roxette men programmet är bra mycket svårare än det andra. Den är ganska upphottad om man säger så.
Bland annat är det en del av programmet som hon hoppas ska flyta på extra fint.
– Vi går från samlad skritt in i en galoppiruett och vidare till ökad skritt. Det är en svårighet som jag inte har sett i något annat program tidigare, så jag hoppas att det tas emot väl av domarna. Annars kan jag inte peka ut någon speciell del i küren som svårast, det tuffaste är att allt kommer så snabbt. Jag får liksom ingen tid att pusta ut.
  
Ser och lär
Emilie tycker så klart att det är tråkigt att många världsstjärnor har tackat nej till finalen.
– Men jag är ju ändå inte här för toppstriden utan vill göra bra ifrån mig. Jag är snarare här för att se och lära, säger hon.
Nu väntar ett par dagars uppladdning innan det är dags för start. Miata ska få gå lättare pass inne på banan och fredag morgon får de rida i arenan precis som den kommer att se ut när det är dags för tävling.
– Miata har verkligen fått ett bättre självförtroende den senaste tiden och han brukar inte vara spänd i nya miljöer. Men man vet ju aldrig, säger Emilie.
Hon tänker inte så mycket på att det är OS senare i sommar.
– Det är klart att jag har det i bakhuvudet, men det är inget mål för mig eller så. Det hade varit häftigt att få rida OS, men blir det så blir det, säger hon.

Kristian von Krusenstierna gav Biggles en puss efter ritten.
  
Söndag red Kristian von Krusenstierna sin sista start på Biggles 1015 – efter framträdandet i världscupen fick ekipaget stående ovationer av publiken. Vilket rörde hela teamet kring hästen till tårar.

Text: Annelie Lundkvist
Foto: Annelie Lundkvist och Anki Yngve
  
Som den tävlingsmänniska Kristian är blev han besviken över domarsiffrorna, han tyckte att de var värda lite mer. Men samtidigt var detta sekundärt, känslorna till Biggles – att få pussa honom på mulen och krama om hästskötaren Karin och hustrun Linda var det som verkligen betydde något denna dag.
  
Känslosamt direkt efter ritten
När FEI-veterinären hade gjort den obligatoriska bettkontrollen direkt efter start hoppade Kristian av och torkade tårarna. Även hästskötaren Karin blinkade ordentligt i ett försök att hålla gråten inne, men när chefen kom för att ge henne en kram gick det inte längre.
– Det är väldigt skönt att sista starten gick så bra, jag har knappt kunnat prata om att det är hans sista tävling, berättar hon för Hippson när vi promenerar med Biggles.

Kom till stallet nästan samtidigt
Karin utsågs till Årets hästskötare på Ryttargalan i onsdags och har arbetat hos Kristian i drygt fem år, nästan lika länge som Biggles har varit en del av teamet.
– Han kom till stallet 20 dagar efter att jag hade börjat, för alla dessa år sedan. Biggles är den arbetskamrat jag kommer att sakna mest, säger Karin med tårar i ögonen.
Direkt när Biggles hade fått skritta av var det dags att promenera ner till stallet, där det serverades morötter i stora mängder och där många kramar delades ut.
  

Hingsten visade att han fortfarande kan!

Karin tävlingsfilmar ekipaget för sista gången.
  
Planerna är ännu inte klara
Att publiken gav stående ovationer, och överöste ekipaget med applåder, blev för Kristian en perfekt avslutning på en lång karriär tillsammans. När han fick Biggles till sitt stall visste han att Briar-sonen skulle kunna hjälpa honom med hans egen svaghet.
– Jag var dålig på piaff och passage när jag tog över honom från Jan Brink. Biggles har hjälpt mig väldigt mycket i karriären, säger ryttaren.
Kristian berättar att Biggles kommer att bo kvar i stallet på Ågesta ridskola ett tag till, några beslut om vart han ska ta vägen sedan har ännu inte tagits. Kanske flyttar han hem till sin uppfödare och ägare, familjen Lundberg Persson, för att gå i pension. Men Kristian vet samtidigt att Biggles inte är en häst som kommer att trivas med att bara gå i en hage hela dagarna.
– Det kan bli så att han får flytta till en yngre ryttare som han kan hjälpa i de lättare klasserna.
  
Fortfarande fräsch och motiverad
Beslutet om framtiden kommer inte att stressas fram, men en sak är säker. Kristian ville sluta när Biggles fortfarande var på topp.
– Jag har lyckats hålla honom motiverad för den högsta nivån i fem år, nu vill jag sluta medan han fortfarande tycker att det är roligt och är fräsch i kroppen, avslutar han.
  

Puss och kram direkt efter ritten.

Kristian applåderar sin fina häst...

... och de får stående ovationer av publiken.

Tack för allt, fina Biggles!

Lorenzos hästshow bygger på ett unikt samspel mellan hästar och människa.
I de natursköna omgivningarna i Camargue i södra Frankrike lever och tränar han med sina hästar. Lorenzo lever mitt ibland dem i ett litet hus omgärdat av en rad boxar med konstant öppna dörrar. Hästarna går ut och in som de vill och Lorenzo är alltid närvarande.
Under tävlingarna i Friends Arena har hästartisten gjort ett antal framträdanden. Upplev ett av dem i bildspelet ovan!
  
Läs mer om Lorenzo på SIHS:s sajt
  
Foto: Anki Yngve

  
I söndagens världscup valde Axel Olin att ta in reservhästen Wittstein 2, för att ersätta avlidne Filur. Ett beslut han tog tillsammans med sitt team och med stöd av de andra kuskarna. Vi träffade honom efter tävlingen.
  
Text och foto: Annelie Lundkvist
  
Vid presskonferensen är Axel tystlåten och ser stundtals ut att bli berörd av stunden. I hans tankar finns fortfarande fredagens händelse, där Filur föll ihop efter målgång.
– Jag valde att köra för att hedra "Fille" och för att visa publiken att man måste gå vidare. Hur jobbigt det än är, säger Axel efter att den internationella presskåren har lämnat rummet.
  
Har fått stort stöd i stallet 
När olyckan var framme i helgen fick han genast stöd på plats av veterinärer, funktionärer, de andra kuskarnas hästskötare och förstås av kuskarna själva. Direkt efter olyckan visste Axels motståndare i världscupen att det handlade om en sak, att komma upp i vagnen igen och att inte låta sorgen ta över.
– Samtliga kuskar kom fram och frågade om jag ville låna någon av deras reservhästar till söndagens tävling, berättar Olin.
Han säger att han inte skulle ha varit kvar på tävlingen utan stödet från sitt team. Under fredagen såg han inte publikens hyllning med lamporna, men han fick den återberättad för sig i efterhand. När det var dags för dagens prisutdelning fick Axel dock se hyllningen med egna ögon.
– Jag fick bita mig i tungan när vi skrittade in på banan och såg alla lampor, säger han om publikens tribut.

   

Publikens hyllning under söndagskvällen.