Tinne Vilhelmson Silfvén och Patrik Kittel red i det svenska dressyrlaget. Foto: Tomas Holcbecher

  
Hej!

Så var världsmästerskapet över för den här gången. Jag tänkte summera lite hur mina tankar kring de svenska prestationerna går. Och så lite kring vilka minnen jag bär med mig framåt.
Om vi börjar med dressyren så tycker jag att det var väldigt roligt att Tinne fick göra en så fin uppvisning i Grand Prix Special. I Specialen gick Anton bättre än någonsin och det är verkligen kul att få till det på ett mästerskap. Patrik Kittels Scandic kom inte upp i sin bästa nivå, det fattades helt enkelt tävlingar eftersom han har varit borta på grund av skada. Det man kan säga om laget är ju att det inte räcker att bara en ryttare rider på topp, som Tinne – när fler och fler av våra konkurrenter kommer upp över 80 procent. Vill vi nå målen att kvala till OS och även ha medaljchans på mästerskapen framöver måste vi börja tänka mer utanför boxen.  Det är roligt att vi börjar få allt fler ekipage att välja bland som kan gå i ett lag, alla andra länder utvecklar sig ständigt och det måste även vi göra för att hänga med.

Jag har förresten redan nämnt en annan av mina dressyrfavoriter men gör det igen – det unga holländska paret Diederik van Silfhout och hingsten Arlando. De imponerade stort på mig och även om de inte slog sig in i toppen ska det bli oerhört spännande att se hur de kan utvecklas.

För fälttävlanslaget del har man ju som ni vet haft ett år som man bara vill glömma. Hästar har varit skadade, ryttare som inte har kunnat rida och ja – avbräcken har varit gigantiska. Eftersom ett OS-kval stod på spel förstår jag att Staffan Lidbeck kände en stor press att skicka ett svenskt lag, och troligen hade han fått mycket kritik om han hade valt att låta Sverige avstå lagtävlingen. Men man kan ändå fundera på det, i en så tuff sport som fälttävlan gäller det att ha slagkraftiga ryttare för att nå sina mål. Den negativa trenden förföljde oss verkligen, och även om Ludwig Svennerstål kommit till start hade det troligen ändå inte varit tillräckligt för det svenska lagets del.
Om man tittar på de som toppar i resultatlistorna har de länderna otroligt starka ekipage som är bra i alla grenar. Terrängritten har förändrats de senaste åren och det gör att man måste vara med efter dressyren och sedan inom/nära maxtiden och felfri i terrängen för att ha en chans. Vi kan inte ligga så långt efter när dressyren är avklarad, så är det bara. Det såg vi redan under VM i Kentucky att de som låg på topp tio hade riktigt bra resultat även i dreyssyren.
Jag tror att vi har mycket att lära av andra länder. Se på Holland till exempel som tog lagbrons i år. De har inte varit i närheten av medalj med laget tidigare, men har det senaste året gjort en jättesatsning. Vi behöver snegla mer på Tysklands upplägg, de abonnerar ju på guldmedaljen. Man måste titta på helheten, vilka har hästar som håller, hur tränar de och vad gör de som inte vi gör? Inte minst är jag imponerad av Michael Jung som rider terrängen i ett så jämnt tempo, i balans utan att bli för mycket av och på. Det sparar på hästarna – de blir inte trötta på samma sätt och har krafter kvar till hoppningen sedan. Det är också så att flera av våra fälttävlansekipage behöver komma ut och tävla mot de tuffaste konkurrenterna i ännu större utsträckning, det gör att man kan mäta sig på ett annat sätt.
Vill vi fortsätta ta medalj som under EM i Malmö bör dressyren förbättras avsevärt, om man utgår från 50-55 i straff efter dressyren är man liksom avhängd från början.

Hopplaget hade stora förhoppningar på medalj, och de kände själva att de kunde ta den. Så här i efterhand kan man bara konstatera att den säkrade OS-platsen känns oerhört skön att ha, det blir ett helt annat lugn nu fram till OS i Rio. Och så får man inte glömma att det var hela 33 lag som startade, Sverige var med till dag två, vilket flera av de stora nationerna inte var. Det är en framgång i sig.
Att det sedan blev som det ändå, ja – det är väldigt små marginaler som spelar in.
Sibon, som ju var en av hästarna i det svenska laget som mästerskapsdebuterade, gjorde ett jättebra jobb. Synd att det blev för många nedslag i mittenrundan, Peder hade inte Sibon tillräckligt mycket på bakbenen efter tidshoppningen. I den tredje rundan visade han dock att Sibon är en mästerskaphäst.
För Henrik var det svårt att inleda med en tidshoppning på känsliga Gotha. Han fick lite sota för det dag två och så fick han känna på de små marginalerna dag tre. Gotha har presterat riktigt fin hela säsongen, i det här mästerskapet hade de inte riktigt marginalerna på sin sida.  
Vad gäller Alexander kan man ju bara säga – vilken debut han genomförde! Jag tycker absolut att han gjorde rätt som gick in i semifinalen, det är bra att han vet som krävs för att ta det sista steget upp i de största klasserna. Det har gått väldigt fort för Cafino att utvecklas, och de kommer absolut att kunna ta det där sista klivet också.
Och så avslutades hela alltet med Rolf-Görans trista fjärdeplats. Det är verkligen tråkigt att han inte fick med sig en medalj, det var fruktansvärt att se honom så besviken. Det gjorde ont ända in i själen. Så som han har slitigt och matchat Casall in i minsta detalj.
Samtidigt så kan jag fortfarande känna hur huden knottrar sig på armarna när jag tänker tillbaka på hur Jeroen Dubbeldam tog sig an alla fyra hästar så himla fint. Jag satt så att jag såg hela framridningen och Jeroen tog sig verkligen tid att känna in varje häst och få dem med sig med ett stort självförtroende och lugn. Det kommer jag att bära med mig länge – även om det bara skillde ett tidsfel ner till silvermedaljören Patrice Delaveau så var Jeroen en riktigt värdig vinnare.

Det jag tror att alla discipliner nu måste fundera över är upplägget inför nästa mästerskap. Där har hoppningen kommit längre – de är kvalade till OS och de har till stor del redan ”vidgat vyerna”. Men för dressyren och fälttävlan gäller det nu att brainstorma sig fram till nya lösningar. Och så är inte senhösten och vintern tid för vila utan för träning och matchning. Det går fort fram till jul, sedan springer tiden på och så vips är det bara ett halvår kvar till nästa mästerskap. Det är på vintern vi kan förbättra hästarna, när tävlingssäsongen drar igång på allvar ska det arbetet i princip vara klart. Det är lätt att bli lite bekväm efter ett mästerskap men det gäller att inte låta det gå för lång tid innan man tar sikte på nästa, särskilt inte när man har piskan på sig att klara av att kvala till OS.

Så, det var allt för mig, jag hoppas att ni har tyckt att det har varit roligt att följa med på mitt VM-äventyr.
/Maria

Malin Petersen och Sofarsogood gjorde sitt bästa i fälttävlan.
Foto: Anki Yngve

Rolf-Göran Bengtsson hade en tung söndag i Caen.
Foto: Ida Röök
   

Tinne Vilhelmson Siflvén och Don Auriello slog svenskt rekord när de vann världscupküren under Stockholm International Horse Show. Hela 84,7 procent blev det - och givetvis en klar vinst. Se hela rekordküren från SVT Play. 

Rickard Olsson vann hoppningen.

När det vankas Stjärnornas hoppning i Globen kan vad som helst hända. Eller vad sägs om två avåkningar på samma runda och en skäggig man klädd i damkläder, i damsadel?

Stockholm International Horse Show avslutades som vanligt med att stjärnorna intog arenan. Alla på sitt eget speciella sätt.
- Min ridlärare sa till mig i fredags att efter Globen kan du lära dig rida, och jag tänker verkligen fortsätta med det här, säger vinnaren Rickard Olsson under presskonferensen efter klassen.

Sångerskan Sara Varga tog hem årets stilhoppning.
- Men jag vet inte om det var för att jag red snyggast eller för att jag var roligast, säger hon.

Hästbiten – på ett sportsligt sätt

De två var tillsammans med komikern Mårten Andersson, Sofia Wistam och dansaren Tobias Karlsson debutanter i Stjärnornas hoppning i Globen. Och de genomförde sina rundor på varierande sätt.
Mårten travade runt, med tanke på att han bara ridit i ungefär tre veckors tid var det verkligen en riktigt snygg ritt.
- Jag har blivit som man brukar säga hästbiten. Jag kommer absolut fortsätta rida, säger han.

Sofia Wistam fick närkontakt med underlaget på banan - två gånger.
- Men jag mår bra, det känns inte någonstans i kroppen just nu. Mest av allt är jag förbannad och jag tänkte innan att visst är jag bättre än Richard Olsson i alla fall...

Dansartempo

Tobias Karlsson bländade Globen-publiken med ett riktigt dansarleende på läpparna genom hela ritten. Men stildomarna, Sylve Söderstrand och Malin Baryard Johnsson, tyckte nog att det gick i snabbaste laget.
- Man kanske skulle ha valt en lite lugnare låt för Tobias att rida till, funderade Malin efter hans ritt.

Rutinerade Mia Coldheart fick också till en prydlig ritt, men den här gången fick hon se sig besegrad när det gällde stilbedömningen.

Musse Hasselvall och Caroline af Ugglas bjöd i vanlig ordning på extra mycket show. Musse med helskägg, iklädd klänning, ridande i damsadel.
- När min ridlärare säger något, då gör jag som hon säger. Hon sa damsadel och så fick det bli.
Caroline af Ugglas kommer med en utmaning inför nästa år.
- Vi utmanar den där, vad heter han nu? Lars-Göran, i höjdhoppning - i damsadel, jag hoppas att fler upptäcker hur kul det är att rida i damsadel, säger hon.

Sara Varga tog hem stilhoppningen.
   

Rickard hade en härlig stil.
  

Mårten Andersson travade runt, fick ett stopp på det här hindret, men hästen Presley promenerade över.
   

Caroline af Ugglas red fel väg, ett par gånger.

Skäggiga damen, alias Musse Hasselvall, i damsadel.

Sofia Wistam hade en liiiiiite för stor hjälm på sig.
   

Inte så konstigt att man ramlar av om man inte ser vart man ska.
   

Tobias Karlsson bjöd på ridning med dansleendet på.

Rickard Olsson ser riktigt van ut vid att vinna blågul rosett.

Det blev svenskarnas kamp även i Agria Nordic Tour. Till slut var Peder Fredricson ensam om att vara felfri i båda omgångarna - och därmed tog han hem den sista bilen. 

- Jag är väldigt nöjd med min häst. Jag kunde hålla min plan och rida som jag tänkt hela vägen, säger Peder Fredricson om H&M Sibon.

Det var irländska Jessica Kürten, holländaren Jur Vrieling, britten Scott Brash samt Peder Fredricson och Henrik von Eckermann som kvalat till finalen i Agria Nordic Tour, där högsta vinsten var en bil.

Klassen gick över 1,45-hinder i två omgångar, där den första omgången bestämde startordningen i den andra.
- Alla ryttare var felfria i första rundan så det var inte särskilt svårt byggt. När det står en bil på spel är alla väldigt sugna på att ta hem den, så då är det vinna eller försvinna som gäller, säger Peder.

Planen höll hela vägen

Han gick ut näst sist i den andra rundan och hann därför titta på några av de andra ekipagen innan han gick in för start.
- Då kunde jag också lägga upp en plan som höll hela vägen, säger han.
Henrik von Eckermann red Gut Neuenhofs Bacarole, hästen som han tog hem en bil på i gårdagens tidshoppning. Dessvärre fick han ett nedslag i andra rundan, vilket landade bilnyckeln i händerna på Peder.
- Kul. Det har varit en fantastisk helg med sportsligt bra resultat för svenskarna mot en stark internationell konkurrens, säger Peder.

Närmast väntar tävlingar på Olympia i London för honom. Och bilen får han, förhoppningsvis, behålla.

Se fullständigt resultat här.

Peder var tvåa i Stockholm Grand Prix tidigare på söndagen, nu fick han äntligen sin blågula rosett – och en bil!
   

"Jag är nöjd med min häst, jag kunde hålla min plan och det höll hela vägen", säger Peder om H&M Sibon.