Hästskötarbloggen
SEP
07

Sommarlovet är över!

Hej mina vänner! Det har blivit september, jag är tillbaka från semestern – fräsch och utvilad. Slog fel kod på tankkortet till lastbilen idag, TRE gånger. Hade tankat från jättetomt till jättefullt, så det var kul. Hade skämtat lite med killen inne på macken och sagt att  "jaa det är ju tur man inte ska betala själv" och återvände 5 minuter senare med ett "verkar visst som att jag får betala själv ändå.. hehe".  Jag knixade i alla fall mig ut från denna citymack utan att ta sönder något, för DET hade ju varit pinsamt. 


På besiktning, därifrån klarade vi oss utan några bekymmer. 
  
Livet efter Rio är annars väldigt avslappnat, jag försöker hänga lite mer med de andra hästarna och inte bara Gullan – vilket jag tycker går relativt bra faktiskt. Jag har till och med pussat på alla 4-åringarna och de är rätt söta! De ska tävla i helgen så idag har de fått frisera sig lite, kändes lite som att göra dem fina inför första dagen i skolan. (De har tävlat förr, men det är alltid så mysigt att skicka iväg småbarnen på äventyr.)
  
Vi andra som inte ska delta i detta spektakel ska nog ta oss en liten tur till Sundbyholm med de större barnen och hoppa lite högre hinder. Nästa vecka ger vi oss iväg söderut för vad jag hoppas ska bli vår sista etapp på utomhussäsongen, jag älskar hösten och det ska bli kul att hoppa inne igen. (Påminn mig om det sen när jag börjar frysa ihjäl – extrema väderförhållanden åt alla håll fungerar dåligt för mig.) 


Tjejen vars sommarlov aldrig tar slut. Hela världen är en enda stor lekstuga. 
 
Och apropå både höst och skola så har jag ett ämne jag skulle vilja ta upp! Med skolstarterna runt om i landet har även det fenomen vi kallar praktisk livserfarenhet inletts, och årets skörd av praktikanter börjar knacka på stallportarna. Jag, som faktiskt är yngre än vad folk verkar tro (vet fortfarande inte om det är bra eller dåligt), minns hur det var att vara praktikant, jag gör verkligen det. Men jag vet också hur det är att vara handledare åt praktikanter, både kort- och långvariga, bra och dåliga. Nu vill jag inte att vi ska dra alla över en kam MEN vad jag har kommit fram till är ungefär det här. 
  
Först och främst har praktikanter har en tendens att dyka upp med alldeles för stort ego och alldeles för höga förväntningar, det är aldrig en bra kombination. Det spelar ingen roll var du kommer ifrån, hur mycket du kan eller inte kan – dina första uppgifter på en praktikplats kommer innebära NOLL ansvar.

– Det spelar ingen roll hur mycket hingstvana du säger att du har, du kommer ändå inte få leda en hingst förrän du har bevisat att du är kapabel nog att hantera de situationer som kan uppstå.

– Det spelar inte heller någon roll hur många ben du har lindat i dina dagar, för innan du kan garantera och svära på ditt liv att hästens ben kommer vara i perfekt skick när den vaknar imorgon bitti, så kommer du inte få linda de benen den kvällen.
  
En praktikant måste förtjäna sitt ansvar, därför att om det väl kommer till kritan så är ansvaret och problemet handledarens. Sen kanske du tycker att din handledare tjatar om småsaker eller att denna person dubbelkollar allt du gör och du kanske eventuellt ser det som ett tecken på att denna person tycker du är dålig – Nej! Det är ett tecken på att du har blivit betrodd att göra något som innebär ett större ansvar än 0 på skalan och att din handledare vill vara säker på att du lever upp till det. 
De som tycks tro att detta ansvar fördelas hej vilt och lättvindigt har en tendens att bli besvikna. Tilltro och respekt måste förtjänas. 
  
Ett annat problem som dyker upp då och då är "jag får inte göra något kul". SUCK! 
Om vi nu ska anta att du redan har passerat ansvarsproblemet och är fullständigt pålitlig, vad förväntas du göra då? Svar: Samma sak som den ordinarie personalen.
  
När du inte är på praktik, vem tror du gör alla de saker som du får i uppgift att göra? Svar: Den ordinarie personalen.
  
Och när du går hem klockan 17 för att dina skoltimmar sätter stopp för längre arbetsdagar, vem tror du är kvar och gör klart allting som är kvar? Svar: Den ordinarie personalen. 
  
Praktisk livserfarenhet – kort och gott att du ska få en chans att känna på hur det är att arbeta med ett visst yrke, och jag är ledsen om du tror att hästskötarlivet är en dans på rosor och att man får tillbringa timmar med att klappa på fölungar och trimma OS-hästar, för det är det inte. Alla hästskötare skurar boxväggar och gör rent avlopp i spolspiltan, så om du vill lära dig och prova på hur det är att arbeta som hästskötare är det exakt det du ska förvänta dig att få göra. Och nej, det är antagligen INTE det du kommer att få göra därför att de flesta skäms över att be sin praktikant om sådana saker. I 99 % av fallen så ger en handledare bort sin egen "roligare" uppgift till praktikanten i hopp om att denna ska trivas och tycka att det är roligt. Tänk på det nästa gång du inte tycker att det är tillräckligt kul. 
  
Det här var inte menat som ett påhopp till praktikanter, utan mer som en påminnelse att fundera på innan man ger sig in i det. Att vara praktikant är fruktansvärt lärorikt och fullt av upplevelser och nya erfarenheter OM man spelar sina kort rätt. Var glad, var i tid, se dig omkring, lär dig rutinerna, fråga mycket och uppskatta saker som du får vara med om. Tro mig, det är också det bästa sättet att bli omtyckt på din praktikplats. 


  
Sådärja, nu var den lektionen över och i fortsättningen ska jag återgå till att endast prata om roliga & flummiga saker. Taking my resting bitchface off helt enkelt. På återseende & godnatt!


Läst 22746 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
30

Hemligstämplat!

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Okej, nu mina vänner är det dags för det ni alla väntat tålmodigt på i snart en månad. Jag är inte helt säker på att det är ok, så ni får bläddra och memorera fort ifall att jag måste ta bort det. Vi ska nu dyka allra längst ner i min skattkista, där det bästa och mest värdefulla ligger, dvs mitt telefonminne.

För nu har det blivit dags att presentera alla mina bilder från Rio, behind the scenes. Klicka på bildspelet & enjoy! 


Läst 40455 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
29

Clay, Cassius Clay

Att det kan vara fruktansvärt hjärtskärande att säga hej då till en häst vet alla som någonsin älskat en. Tänk dig då att det är en häst som du spenderat större delen av dygnets alla timmar med i över ett halvår. Och att det är en häst som är så gullig att du knappt kan kolla på den utan att le som ett fån och få glittrande ögon. Och att den alltid alltid alltid är en stjärna och du dagligen går och är så stolt så du nästan spricker. Ni vet en sån häst? Att säga hej då till en sån häst är som att säga hej då till en del av sig själv. 

I samma veva som vi åkte till Rio fick jag säga ett sådant hejdå till min allra bästa fyrbenta vän, Ponnyn. Även om det är ett tag sedan kan jag inte hjälpa att känna att vi måste ha ett riktigt farväl-inlägg fyllt av bara massa (och då menar jag massa!) bilder på honom, det förtjänar han väl? Även om han drev mig till vansinne from time to time när han vände upp och ner på hela sin box när det skulle fodras, när han envist skulle bajsa på gången på vägen in när han nyss gått en timme i skrittmaskinen, och när han retade gallfeber på de andra hästarna på lastbilen med sitt ständiga tjat under väggarna, så saknar jag honom varje dag. Så här kommer ett helt inlägg dedikerat till min bästa buddy! 

Vår första tävling tillsammans! I London i december. 🎁

Firade nyårsafton ihop 🎉

Vardagsstunder ❣️

Firade påsk bara han & jag i Göteborg 🐥

Den där gången då han provade ha flätor (han rev så de blev bortröstade)

 

Hittar på hyss 🙈

Provar olika huvudbonader. En skönhet klär i allt!

Vår allra sista selfie 🤓

Tack lilla gubben för alla roliga minnen du har gett mig, dags för dig att irritera någon annan nu- och gör det ordentligt. Puss!


Läst 53289 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
28

Bye bye Brazil!

WE'RE BACK! I Sverige, i Norrköping, på Jonstorp och ni anar inte hur skönt det är. Vilket äventyr det har varit men aldrig har jag varit gladare över att komma hem. Att kunna gå utanför gården utan militäreskort, att kunna spola ner toalettpappret i toan, att kunna betala med ett Mastercard och att kunna ta på sig sina jeans igen. Det är en speciell känsla det där med att springa runt i träningsbyxor i stallet – oavsett hur snygga de är. Den enda trösten är ju att ALLA har på sig mjukisbyxor, det är väl det som gör det så speciellt med ett OS. 

Det har varit okristligt varmt, runt 35 grader (någon dag närmare 38) och alla som känner mig vet att jag inte fungerar särskilt väl i den sortens hetta, jag är mer av en vår/höst-tjej. Glad att jag överlevde och ännu gladare att Gullan gjorde det. Det måste dock erkännas att hästarna större delen av tiden hade det fantastiskt, trots att det var så varmt var det alltid svalt i boxarna! De har verkligen byggt stallen för hästarnas välbefinnande. Sen gick det ju inte att undgå den gassande solen och bastun uppe vid banan. 

Vi ska också skatta oss väldigt lyckliga som genom hela mästerskapet hade ett helt friskt hopplag, det var ganska många kolikhästar och hästar som på ett eller annat sätt skadade sig och inte kunde starta. Värt att notera är att både Frankrike & Tyskland tog lagmedalj med sina reserver i laget, ett bevis på vilka starka nationer de är. Och åh, vad mycket fina hästar det finns! Man blir lite "WOW!" när man går runt och inser att det inte finns en enda plats i just den sekunden där det finns mer talang, att this is it, det här är det bästa som finns. Det spelar ingen roll hur bra en häst hoppar i en 5* GP, banorna på ett OS är byggda för att slå ut majoriteten av världens bästa ekipage. All respekt till Peder & Allan som var det enda paret som hoppade sex rundor och inte rev en enda bom. Det är stort, så stort. Fanns ingen annan som var mer värd den där medaljen! 

Jag är så stolt över Gullan, hon har hoppat med så stort hjärta i alla rundor – som hon alltid gör, och resultatmässigt var det kanske inte vad någon hade förväntat sig, men jag tycker det låter värre än vad det var. Alla hennes rundor hade lika gärna kunnat vara felfria. Och alla ni som tror er veta bäst efter att ha studerat resultatlistan och bara seglar dit vinden tar er – vänta ni bara, hon kommer putta omkull hela er båt. 

Foto: Tomas Holcbecher


Läst 61691 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
06

Sista blogginlägget before Rio

Dagen är här. Ni vet vilken dag jag menar. Dagen vi väntat på i ett halvår. Den är här nu. Vi är på väg till Rio! Eller ja, just nu är vi på väg till Liege, Belgien, men vi har åkt hemifrån i alla fall. Jag och Gullis lämnade Norrköping vid fyra i morse (fredag) och körde ner till Grevlunda för att möta upp Malin och Allan. Jag hann med att träffa min mamma (som verkar övertygad om att jag inte kommer överleva den här resan) och min bror, och hängde hela dagen på underbara underbara Grevlunda. 
  

  
Nu sitter jag på passagerarsätet i lastbilen, har hunnit med en liten powernap, massa godisätande och lite bankärenden. Så himla effektivt att inte köra! 
  

MAGISK Öresundsbro ikväll. (Malin H är för övrigt höjdrädd och tycker det är läskigt att köra över här – hur kan jag ha missat det?) 
  

Vi har en lång natt framför oss så det är bäst att vara förberedd! (Det här är bara min del av det hela.) 
  
Annars då? Läget känns under kontroll. Är väldigt mycket lugnare än jag trodde att jag skulle vara. Är väldigt förberedd för resan känner jag, har pratat med varenda flygvan groom jag känner och taktikat fram och tillbaka om allt möjligt. Vad behöver Gullan ha med sig? Hur mycket ska hon äta? Hon är frusen – är det kallt på planet? 
   
Jag kommer vara med henne på flygplatsen imorgon kväll, men måste åka till mitt eget flyg redan vid 4.00 på söndag morgon, majoriteten av oss måste vara i Rio före hästarna så att vi kan ta emot dem när de kommer fram. Bara Malin kommer vara kvar med hästarna tills deras plan har lyft. Dr Johan kommer dock också vara på plats redan när hästarna anländer i Liege och se till att de får allt de behöver med dropp och så, och flyger med dem sen. Plus att det är massor med rutinerade groomar på planet också, så hon är i väldigt goda händer! 
  
(Men jag ska inte ljuga – det hugger lite i hjärtat att inte kunna vara med henne och ta hand om henne som jag brukar. 😇)
  

  

  
Hennes sammanlagda packning:

  1. Plastskåp med all hennes utrustning. 
  2. Stor aluminiumlåda innehållande allt man kan tänka sig – täcken, krokar, maskot, Malins kavaj osv. 
  3. En plastlåda med hennes tillskott och liniment.
  4. 5 fodersäckar.
  5. Hennes flightbag med täcken för resan, mash och morötter (färdigpacketerade i zip-påsar så att de på flyget bara kan hälla på vatten), hink+krubba+hönät.
  6. En väldans massa papper! 

Jag måste tyvärr göra er besvikna nu och tala om en liten en grej som jag glömt tala om – jag får inte blogga från OS. Supertråkigt, jag vet, men det bryter mot regler gällande sponsorer och så eftersom det är reklam här på bloggen. Men oroa er inte, jag och Hippson-Annelie ska se till att ni får veta vad som händer på ett eller annat sätt!
Under tiden kan ni följa vårt "lilla" äventyr på instagram – natalieanettejansson heter jag där. Hoppas ni hejar ordentligt på oss!
    
Puss och kram
  


Läst 67251 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
30

Varberg tur och retur

Hey darlings! Om det finns något slags rekord hur mycket man kan hinna med på ett dygn på en tävlingsplats så slog jag nog det i Varberg. Även rekordet om hur kort tid man egentligen kan spendera på en internationell tävling innan man  åker därifrån. Kort sagt gick vår helg i Varberg inte riktigt som planerat. 

Jag hade med mina tre powerpuffpinglor- Gullan, Indie & Märta. De två sistnämnda var klart förvirrade över att vara tillbaka i Varberg efter bara 2,5 dag hemma, Indie ännu mer förvirrad över att hon inte ens fick hoppa något innan vi åkte hem. Det var bara en klass på torsdagen och den började inte fören 18.15 så vi lyckades fördriva hela dagen innan det var dags för Märta att hoppa.  Någon timme senare när jag gjorde klart stallet för natten ringer Malin och säger att hon stukat foten och inte bör hoppa mer i helgen, så det var bara att packa ihop alla grejer och krångla ut lastbilen. Planen var att åka till Jonas efter helgen och kolla igenom Gullan en sista gång innan vi åker till Rio, så efter ha förvarnat doktorn anlände jag där vid 12 på natten. Glad som en lärka dök han upp i stallet vid 8 på fredagsmorgonen, inte ett dugg bekymrad över att jag i vanlig ordning lyckats ändra planerna och dykt upp på en dag när resten av personalen inte jobbar. Han är väl för snäll.

Och ja, nu är vi hemma igen efter en liten roadtrip runt i Sverige. Den haltande chefen (som garanterat kommer överleva denna lilla åkomma) har varit ute och ridit Gullan utan stigbyglar, man gör vad man kan när det nalkas OS helt enkelt. Kanske inte den ultimata uppladdningen inför ett mästerskap, men tänk om det blir en medalj? DET kommer bli en fantastisk historia att berätta för barnbarnen. 

Lite bilder från vår enda dag i Varberg:

Den där tjejen till vänster är en sån som gör alla andra glada genom att bara finnas till!

Märta supergullig i sitt lilla leende. 😗

Malou som jobbar hos Angelie Von Essen brummade direkt från Dublin till Varberg med bara ett kort stopp hemma i England för att byta hästar. Hon är också en sån där tjej som alltid är glad ändå. 😁

Gissa vem som fick bästa platsen? 🙄😇

"Fråga inte, slipp veta." -så tänker jag.

Reunion med några av mina bästa tjejer! 😍

Och alltså att ÄNTLIGEN få ta med den här solstrålen på tävling (även om hon nu inte hann tävla något). Världens bästa Mamma Mu ❤️

Världens gulligaste Carlo och världens bästa Mickis- som även hon kom straight from Dublin. Hon kom hem till Grevlunda onsdagmorgon och var i Varberg onsdagkväll. Vilken tjej va? Hon tog över efter mig hos Steffi och jag blir lika glad varje gång jag ser henne med mina gamla gullegrisar, de kunde knappast ha fått det bättre ❣️ 

Märta hittade sitt livs gräsmatta.

Gullan hemma i hagen, jag fick springa och hämta henne ungefär 20 minuter senare för att det började regna igen, hon ville inte ens gå in.  #hönsmamma


Läst 68851 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
24

Damm, svett & tonårshästar

Gokväll på er!

Här sitter jag, smärtsamt bränd på flera kroppsdelar efter en hel helg i strålande sol och 28-gradig värme. Tänker ibland tanken på att detta är ruskigt likt de väderförhållandena vi troligtvis kommer att få jobba med i 15 dagar i Brasilien, men jag slår bort den ganska snabbt. Ett senare bekymmer kan jag känna, även om bekymret närmar sig med stormsteg och har ett jättegap med vassa tänder. (Vet inte riktigt vad den metaforen ska bidra med, men jag tänker att när vi väl har tagit oss till Rio, dvs tagit oss förbi tänderna, så är det bara att glida med, tumlas runt lite i magen och sen tryckas ut igen i Europa, kanske lite brunare än vi var när vi åkte.)

Det har varit tävlingar i Varberg i helgen men jag & Gullis har varit hemma och sett efter Iza & småkidsen, vilket vi kan sammanfatta såhär:

1. De vägrar göra saker själva.  

2. Det jag gör duger inte.

Typiska tonåringar! Tur man har Gullan. Hon må vara mer tidskrävande att ta hand om men hon visar i alla fall lite uppskattning. 

Med bara sju hästar hemma har vi haft det väldigt lugnt och skönt, och vad är det man säger- "när chefen är borta plaskar häststötarna i poolen"? Eftersom det varit så varmt och hela gården invaderas fullständigt av bromsar efter kl 11 så har vi haft fullt upp på morgonen med att få ut alla hästar några timmar i hagen och motionera dem innan det blivit fullständigt omöjligt att befinna sig i närheten av utebanan eller hagarna. Sen har vi tagit siesta några timmar mitt på dagen (det är där plaskandet i poolen kommer in) innan vi haft hästarna i skritten och gjort klart för dagen på em. 

(Försöker tänka positiva tankar.) Iza plockade fram högtryckstvätten idag och tvättade alla fönster, och när hon stod där i sina korta shorts tänkte jag bara på i filmer ni vet när snygga tjejer i korta linnen och shorts erbjuder folk att tvätta deras bilar? Bara att svänga förbi här vilken dag som helst. När jag själv stod och krattade runt gödselcontainern och svetten lackade och allt damm fastnade på huden, så tänkte jag att jag var lite som tjejerna i McLeods daughters. Har ni sett det? Några snygga tjejer som driver en ranch i Australien och alltid är svettiga, brunbrända och smutsiga- men sååå snygga. Enda skillnaden är väl egentligen att vi inte har några snygga, vältränade,  brunbrända, händiga, och snygga (sa jag det?) manliga cowboys till grannar här på Jonstorp. Men Iza kanske kan fixa det men sin nya business. 

Väl inpackad OS-atlet. Skyddad för både det ena och det andra. 

Gullig bild på tre av mina tjejer, de är trendsättare. Alla vill vara vita nu. (Oh herregud..)

Synen man nu sommartid alltid möts av (om det inte är dags för mat.)

Och nu till en helt seriös fråga som vi (mest jag) funderat på och svurit över länge. Varför har har någon någongång bestämt att man ska dela kardborren på gummibootsen? På riktigt alltså så vill jag veta. Jag ser INGA som helst fördelar med att göra det. Det gör dem svårare att ta isär, de går sönder fortare, det ändrar inte passformen överhuvudtaget, det är definitivt inte snyggare. Så varför? Kommentera gärna. 

Djävulens påhitt!

Och det var ungefär allt jag hade att säga idag. Vi har nu gått in i våra två sista veckor innan avfärd, så nu finns det inte mycket annat att göra än att hålla hästkraken hel & vid liv. Det är ju i för sig det jag försöker göra varje dag, but I'll keep on trying! 

Puss & kram


Läst 72236 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
16

Lördagsgodispåse (lite av allt helt enkelt)

God eftermiddag på er! 

Jag är ledig och sitter i min soffa med chokladfläckar på min tröja (i vanlig ordning) och eftersom vi spenderar några veckor på hemmaplan innebär det kortfattat

a) att det inte händer mycket spännande

b) att jag är ganska mycket ledig

c) att jag har tid att ha känslomässiga breakdowns för att jag ser filmer & läser böcker som krossar mitt hjärta

... och det är det ju ingen som vill läsa om, så jag tänkte att nu är en utmärkt tidpunkt att svara på lite frågor som dykt upp under vägen. Jag ber i förväg om ursäkt om jag har missat någon, ser ibland att det är folk som kommenterar frågor på Hippsons Facebook men det är ett heltidsjobb att leta upp de inläggen i efterhand so it ain't gonna happen! Sorry. Frågor är bra om ni kommenterar här direkt på bloggen 😇

Nu kör vi!

"Du skrev i ett av dina förra inlägg om dina GP skor. Är lite nyfiken hur du väljer skor till det och hur dom blir turskor? Har du fler turprylar som du har på dig vid viktiga tävlingar?"

Hahaha, mina GP-skor var mest ett sammanträffande att de blev just GP-skorna. När vi var i Lanaken åkte vi iväg till en outlet i Roermond och där i Nike-butiken hittade jag ett par skor som hade exakt samma blå-röda nyanser som alla våra H&M-saker. Jag kände mig tvungen att köpa dem och de är tyvärr fruktansvärda att gå i för de är alldeles för mjuka, som att ha ett par tofflor på sig, så av hälsoskäl går det inte att ha på sig dem mer än max en dag. Så det blev GP-skorna helt enkelt och används bara under den dag som det är Grand Prix. Det har ju visat sig att Gullan är en stjärna även när jag inte har de skorna på mig, som ex under nationshoppningarna, så jag tvivlar inte en sekund på att hon kan hoppa OS utan att jag har de skorna, vilket är tur eftersom jag inte får ha dem på mig då. 

I övrigt försöker jag hindra mig själv från att bli besatt av smågrejer och rutiner, annars blir man galen. Kan komma på mig själv ibland med att medvetet använda samma sadel hela helgen om första hästen har vunnit med den, eller bli lite stressad över att jag inte hunnit göra alla rutiner med tränsen som jag berättat om tidigare, men som sagt så försöker jag låta bli det för man blir heeeeeelt galen om man håller på så. Hästarnas prestation baseras inte på vad jag har på mig eller om deras maskot hänger uppe eller inte. Det hade varit alldeles för enkelt 🙄

"Jag tänkte skicka en fråga om den där boxgarden. Har ni alltid bara den eller finns det dörrar också? Är det aldrig någon häst som springer/kryper/tar sig förbi den? :) Och varför har ni en sån? :)"

Hästar som är ute på turné och flänger så här mycket kan bli rätt så trötta på att stirra in i ett galler (fråga Corporal, väldigt stor skillnad på hans humör om det är galler på dörrarna eller inte) så när det inte går att öppna gallret på boxdörrarna vill jag gärna att hästarna kan ha öppet och bara stå med boxgarden under dagen. Det är väldigt individanpassat hur mycket de kan ha öppet. De som är lite rutinerade som Ponnyn & Gullan kan ha öppet hela dagarna, och dem vågar jag lämna så även om jag går därifrån en stund. Är det gräs utanför brukar jag spänna upp ett stigläder över som är lite svårare att både krypa under och/eller ta sönder för då står de gärna och hänger utanför och ska äta. Det gäller att hålla koll på dem ordentligt i början och passa dem. Börjar de bli lite för påträngande eller ser ut som det ska gå ut så är det bara att stänga dörren en stund och sen prova igen senare. De brukar lära sig ganska snabbt att det är roligare att ha öppet och att man får acceptera vart gränsen går. Hingstarna får alltid stå instängda av förklarliga skäl, men som sagt är det också  väldigt stor skillnad på helgens humör beroende på om det är galler på dörren eller inte. Man gör vad man kan för att de ska vara glada, men det är inte lätt att vara hingst 🤓

Det har hänt mig en gång för något år sen att en häst rymde, men man lär sig se ganska snabbt vilka som kommer klara att hålla sig inom gränserna. 😈

"Händer det "olustigheter" efter vägen? Jag tänker att man är utsatt som tjej med en last full av värdefulla hästar..."

Det är ingen som vågar mucka med mig! 💪🏽👊🏽 

Skämtåsido så nej, det har aldrig hänt att jag känt mig riktigt rädd. Det var väldigt mycket liv i Calais i vintras med alla flyktingar som ville ta sig med färjan till England, och då var jag lite nervig innan eftersom jag inte riktigt visste hur situationen skulle se ut. En vän till mig hittade en skrikande man under sin lastbil när hon kom fram till en tävling och började sänka lastbilen för att lasta av. Och några andra har blivit utsatta för saker på vägen så de blivit tvungna att stanna och flytta på det och samtidigt har folk bara slitit upp luckan till hästarna för de vill åka med. Det är hemskt att människor är så desperata att känner sig tvungna att göra så, men det är också lite obehagligt att komma själv då och inte ha så mycket att säga till om. Nu är situationen väldigt uppstyrd och det är dubbla staket med taggtråd över och patrullerande poliser i flera mil längs motorvägen innan hamnen, men de rekommenderar ändå att man inte stannar alls de sista milen innan Calais och har allting låst. 

Under de "vanliga" resorna är det ytterst sällan något känns obehagligt. Jag har aldrig hört talas om någon som blivit utsatt för något för att de vill åt hästarna. Klart att man kan känna visst obehag om man stannar på en rastplats någonstans sent på kvällen och det bara är kanske en eller två andra lastbilar där, men jag brukar se till att alltid stanna där det är bemannat och lite mer rörelse. Inte för att dra alla truckers över samma kam, men några av dem skulle jag inte vilja möta själv ute i skogen längs motorvägen i Tyskland mitt i natten, if you know what I mean..?

"Jag har funderat på några saker:

-Jag vet ju att du jobbade på Grevlunda innan, hade du jobbat med hästar innan det och hur länge i så fall?

-Tycker du att man måste ha en hästrelaterad utbildning för att jobba som groom?

-Vad är dina tips till någon som vill jobba som tävlingsgroom/vilka egenskaper tycker du att en bra tävlingsgroom har?"

Jag tycker absolut inte att man behöver ha en hästrelaterad utbildning! Jag gick mina tre gymnasieår på Flyinge och det är klart att det var lärorikt och så, men det var ingenting i jämförelse med det jag lärt mig under de år jag har jobbat! Den så kallade hästskötarexamen man kan betala för att ta är bara bullshit (min personliga åsikt). En hästskötarexamen ger dig inga som helst fördelar här i livet mer än om den är ett krav för en vidareutbildning. Arbetslivserfarenhet är A och O. Man måste uppleva saker, se saker, göra saker och göra fel saker för att lära sig hur det fungerar. Om jag får yttra min personliga åsikt (igen) så ska man satsa på en helt "vanlig" gymnasieutbildning som kan ta en någonstans i högskolevärlden den dagen man måste utbilda sig till något annat. Huruvida man får ett hästskötarjobb eller inte kommer aldrig någonsin avgöras på vilken utbildning man har. Det kommer baseras på ens känsla för hästar, hur hårt man arbetar och vilken erfarenhet man har. Att ha sållat ut vissa ämnen för att istället få rida lite på skoltid gör livet betydligt svårare sen när man inser att de där ämnena man plockat bort är krav för att få söka vissa utbildningar på högskolan/universitetet. (Take it from someone who knows 🙋🏼)

Som tävlingsgroom måste man vara självständig och tycka om att vara ensam. Det är ett dygnet runt-jobb. Det händer att man är vaken 20 h om dygnet, att man inte hinner äta varken frukost eller lunch, eller gå på toa. MEN allt det är värt det för att *trumvirvel* man älskar hästarna - vilket är den absolut vikigaste egenskapen en hästskötare måste ha. Man måste av hela sitt hjärta vilja att hästarna mår bra och göra allt i sin makt för att de ska göra det.

Usch, jag får alltid det att låta som att det är det jobbigaste jobbet i världen, men jag vill bara att alla ska vara lite realistiska och förstå varför det finns fler lediga hästkötarjobb än det finns folk som söker dem. Det är inte alltid lätt, men det är sååå värt det. I början får man jobba arslet av sig för så kallade "fickpengar" men det är bara att minnas att ALLA har gått den vägen. Man jobbar så ett tag, har för många hästar på för få anställda, och är aldrig ledig. Man jobbar på, visar sig duktig och sen när man känner sig klar för nästa steg byter man jobb till ett med bättre villkor, och så håller man på så tills man är uppe på den nivån man vill vara, hos den ryttare man vill vara och trivs med. Därmed inte sagt att man någonsin ska behöva ta någon skit!! Ska man jobba alldeles för hårt och för alldeles för lite pengar så ska man i alla fall vara uppskattad och trevligt bemött. Det är nolltolerans på otrevliga chefer, och jag är i högsta grad VÄLDIGT allvarlig när jag säger så.  Det är inte ok. 

Jag började min karriär i Arboga hos Stina Lillje direkt efter att jag tog studenten. På den tiden hade jag fortfarande någon slags ambition om att rida & tävla, vilket jag höll fast vid i kanske 1-1,5 år innan jag tillslut insåg att jag var rätt värdelös och sålde min lilla Ronny och groomade på heltid. Jag var kvar hos Stina i lite drygt 3 år. Det finns inte en enda tävlingsplats i mellansverige som jag nog inte har besökt. Bara under en av Breedersveckorna med Stina gjorde jag över 600 flätor, och mina fötter har vandrat många mil under de åren. Men jag lärde mig att vara rysligt effektiv! Jag kunde utan problem rodda runt en tävlingsdag med full lastbil och 12 starter utan minsta problem med omlastning osv. Klart att det gick dåligt några gånger, till och med katastrofalt vid enstaka tillfällen, men jag gjorde aldrig samma misstag två gånger och jag lärde mig massor. 

Direkt efter att jag slutade hos Stina flyttade jag till Grevlunda, vilket skulle att komma att bli mitt bästa beslut någonsin även om min tid där inte var så lång. Grevlunda är stort, med väldigt många hästar! Jag hade huvudansvaret för Steffis hästar och jobbade mest tillsammans med henne, och vi klickade från dag ett. Stephanie Holmén är den bästa människan jag känner. Snäll från insidan och ut, uppskattar ALLT du gör för henne, är ambitiös, jobbar stenhårt och lägger ner lika mycket tid på den första hästen som den elfte, och är en sån megatalang att jag kommer jätteförbannad om hon slänger bort det på fel saker den dagen hon slutar på Grevlunda.

Jag var bara på Grevis i ungefär ett halvår, men det kändes som att jag hann med saker för en livstid under den korta tiden. Vi åkte land och rike runt jag & Holmén. Jag fick lära mig ta hand om hästarna på ett högre plan, vilket såklart var en effekt av att jag hade lite äldre hästar som hoppade lite större än de jag haft tidigare och på så vis krävde mer av mig. Allt är väldigt professionellt där, organiserat och uppstyrt. Jag gjorde iprincip inget mer än hjälpa Steffi, ta hand om hennes hästar, packa och organisera tävlingarna under dagarna, vilket jag kan säga var mer än nog med tanke på att hon red från 7-17 varje dag och jag då också gjorde iordning hästar heeeela dagen. Jag la upp mina dagar helt själv, både hemma & på tävling. Var det något som inte stämde med någon av mina hästar så rapporterade man det först och främst till mig, vilket var nytt och lite jobbigt ett tag. Jag hade alltid rapporterat till någon annan och visst kunde jag en del, men det är en helt annan grej att själv bestämma vad man ska göra. Det var mycket sånt jag fick lära mig där, att axla ansvaret själv och lita på att jag kunde saker som var utanför min comfort-zone. Aldrig någonsin var det någon som visade något tvivel på att jag skulle klara av det jag ställdes inför. Det är en väldigt skön känsla att ha i ryggen. 

Nu undrar ni säkert alla- VARFÖR slutade jag på detta fantastiska jobb? 

Lisen är en jävel på att sälja hästar, helt fantastisk på det skulle jag vilja säga. Jag såg häst efter häst jag tyckte om försvinna, och efter ett tag blev det väldigt väldigt tungt. Jag måste kunna tillåta mig själv att tycka om en häst för att kunna ta hand om den på allra bästa sätt, och att gång på gång få hjärtat lite krossat när man säger hejdå till en kär vän blir deppigt och det roliga med att gå till jobbet försvinner litegrann. Nu hör till historien att under just den perioden som jag jobbade där såldes det extremt mycket hästar, fler än vad som är normalt skulle jag nog påstå. Och jag var helt enkelt inte gjord för det. Men jag älskar Grevlunda, det är fortfarande en av mina favoritplatser på jorden, och jag saknar Steffi! Aldrig har jag haft så roligt som jag haft med henne. Jag är väldigt tacksam för Lisen & Peder som gav mig chansen och som också är en väldigt stor anledning till att jag lyckades få det jobbet jag har idag. 

Och på den vägen är det! Jag flyttade till Norrköping, helt livrädd och blev ivägskickad med två hästar till London på min första långa resa ensam. Man måste ju ändå säga att hon var ganska modig Malin som släppte iväg mig sådär, till att köra på fel sida av vägen, i centrala London och allt. Men det gick ju fint. 🤓

Jag har också glömt att tala om att jag var med i Ridsportpodden i Falsterbo, där vi pratade om allt från OS till matvanor. Ni kan lyssna på den HÄR 

Ha en trevlig helg 😁


Läst 80097 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
11

Over and out – Falsterbo 2016

Hej mina vänner! 
  
Jag har hunnit plaska mig igenom hela Falsterbo-veckan sen sist, och det har hänt så mycket så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det regnade, regnade lite till och sen öppnade sig himlen fullkomlig och lämnade hela Falsterbo under vatten.
  
Detta vatten har man helt enkelt fått plaska sig igenom och eftersom ingenting gjordes för att få bukt med problemet så blev det rysligt fort väldigt väldigt lerigt när alla hundratals hästar tvingades gå där ändå. Det var omöjligt att göra någon särskilt proper insats med longering/ridning eftersom även banorna stod under vatten, och hästarna fick typ senskador när man försökte handwalka med lera upp till knäna.
  
Hade det här nu varit i vilket annat land som helst så hade det febrilt arbetats med att lägga på tjocka lager flis på vägarna innan de förvandlades till djupharvade åkrar, och så hade man pumpat bort vatten från banorna. Men inte i Falsterbo inte, där väntar man bara på bättre tider.
  


Övervägde att bara ställa dem utanför för påfyllning.


Det där med att försöka hålla sig ren – Madde misslyckades.


Det var i denna stund vi plockade fram simfötterna. 
  
Bristen på motionsmöjligheter lämnade oss med lite väl vilda hästar första tävlingsdagen, men fint hoppar de ju alltid ända. De hoppade en uppvärmningsklass på morgonen bara, men det var tillräckligt för att energinivån skulle lugna sig lite, och vi kunde bara mysa resten av dagen (som jag nog tror faktiskt var regnfri, men blåsig). 
  


  
Fredagen började på bästa möjliga sätt med att älskade lilla Ponnyn speedade runt sin klass så fort att han vann! Aldrig blir man besviken på honom. Han är så duktig jämt och jag tror inte han har gjort en enda internationell tävling i år utan att vara inne på minst en prisutdelning. Goldenboy ⭐️ han gör mig väldigt lycklig! ❤️


ÄR DET MÖJLIGT ATT VARA GULLIGARE?? (📷 Annelie Lundkvist).
  

Fredag = nationshoppning!


 
Om det finns en sak man vill uppleva här i livet så är det att vara del av det svenska laget i nationshoppningen i Falsterbo. Stämningen är helt magisk, nästan elektrisk. Ljudnivån går från knappnålstyst till öronbedövande på millisekunder. Vrålet som uppstår när en svensk ryttare hoppar felfritt är tillräckligt för att till och med få mig att börja gråta. Och vad tror ni Gullan gör? Hon bara flyger runt banan. Det kan ha varit en av mina lyckligaste stunder faktiskt. Det var så mäktigt.

Tack Malin & Gullan! 😘


Dom där två 🙌🏽😍 (📷Annelie Lundkvist).
  
Men som de flesta av er antagligen redan vet så var inte glädjen långvarig, kommer knappt ihåg den egentligen. Det var ju i vanlig ordning två rundor, och när det bara var tre hinder kvar och G bara flög över trippelbarren som att hon hade en trampolin till hjälp, så gick hon omkull när hon landade. Det gick på en bråkdels sekund, och sen var de uppe på fötter med fullt fokus framåt och klarade räcket bara några meter därifrån.
Efter det tror jag att verkligheten hann ifatt dem och sista hindret föll, helt förståeligt. Jag hann tänka många saker innan de ens hunnit ut från banan - vad hände? Hur gick det till? Var det något jag missat? ÄR HON SKADAD? Hjärtat brast och hjärnan gick på högvarv. Lilla vännen.
  
Hon tog sig ut på alla fyra ben i alla fall och jag tog henne direkt till stallet, hon hade inga synliga skador så vi började isa direkt. Mitt i alltihop förträngde jag att hon ju faktiskt bara hade 4 fel och att laget fortfarande låg bra till. Vi ville inte ta upp henne på prisutdelning även om hon verkade ok, så ponnyn fick låna hennes Sverigekläder och ställa upp på sin andra prisutdelning för dagen.
Jag trodde verkligen inte att det var möjligt att inte le när Sverige kommit tvåa i nationshoppningen på hemmaplan, för som jag sa förut så är det sånt liv att man inte vet ut eller in. Men det enda jag ville var att gå därifrån.
  
Vår landslagsveterinär Jonas gick igenom henne noggrant direkt efter att det var klart, och kunde inte hitta några fel på henne. Jag fortsatte isa lite till innan hon packades in i kyllera, och lindades för natten. Sov som en stock efter den omtumlande dagen.
  
Lördag morgon var ångesten tillbaka, hästkraken lika hungrig som vanligt så fodrade lite snabbt innan jag lindade av och till min stora lättnad inte upptäckte något avvikande på hennes ben. Jonas kollade henne, böjde igenom, klämde och kollade på olika underlag igen och inget fel på henne. SÅ SKÖNT! Det var ungefär nu vi började skämta igen 😅.
  


#SQUADGOALS Hade inte varit en så bra squad utan Gullan dock. Hon är vår Taylor Swift i det avseendet. 
  
Lördagen var officiella OS-uttagningsdagen and WE MADE THE CUT 💪🏽🎉💃🏼.
  


  
Kan inte tänka mig något roligare eller mer skrämmande än att om mindre än en månad packa in väskorna och hästen i ett plan till Brasilien. Vilken sjuk grej. Det har varit så mycket möten och information om den här händelsen att alla jobbiga känslor har börjat bubbla upp igen mitt bland alla glada. En sak vet jag i alla fall, och det är att det inte finns någon annan jag hellre skulle vilja åka till Rio med än Gullan & Malin. 
  
Så med en vinnarhäst och en uttagen OS-atlet kände vi inte att de var mycket kvar att hämta i Falsterbo så vi åkte hem. Jag hade en medpassagerare som jag bara såg skymten av i ungefär 45 minuter när vi åt frukost och lyssnade på podd. Hur hon lyckades sova i mitt galande till skönsång är väldigt oklart. Tror hon dansade för många långa nätter i rad. "Falsterbo är lika mycket häst som fest" som en del skulle säga. 
  


 
Nu ska jag lämna min egen soffa och åka iväg och vaccinera mig. Superkul grej verkligen.
  
Jag har några fler bilder i lager dock. So here we go:


Ingen kommentar.


Team Allan ⭐️.


Team Gullan ⭐️👑.


Bästa Ebba och Clarimo som vann Grand Prixen igår. Heja er! 🏆


Kamelrace.


Frukostdejt med bästa Tove! 


En annan frukost – on the go som man brukar säga.


MADDE ❤️ världens bästa vän.


Hade en liten botanisk trädgård i tackboxen, så hon tog ett eget initiativ.


Blev cykelansvarig för hemresan. Två hästar och sju stålhästar i lastbilen. 


När man har vunnit får man ta med sig hur många träd man vill hem. ❤️


Läst 81260 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
30

Det hemliga receptet

Fick frågan för ett tag sedan hur jag förbereder hästarna för tävlingsbanan, så här kommer mina bästa knep för att få hästarna att se ut som de stjärnor de är. 

1. Se till att hästen är ren. Det bästa och mest naturliga för hästen är att bli ryktad. Våra hästar ryktas dagligen, och vi brukar använda en gummiborste och massera över hela hästen så all smuts kommer upp till ytan innan vi ryktar för att verkligen få dem så rena det går.

Att bada hästarna är egentligen inte så bra för dem, man stör deras naturliga fetter och torkar ut huden på dem, men det är ju tyvärr oundvikligt att göra det då och då. Jag brukar tvätta dem innan tävling och sen bara det som behövs, oftast bara benen som man vill tvätta rena från sand och smuts så de inte får skav och annat tråkigt. Skimlarna kan man ju tyvärr inte få rena på något annat sätt än att tvätta, och det är också just skimlar som har känsligast hud så med dem är jag jättenoga med vad jag använder för schampoo. Babyschampoo ( det mesta som är för bebisar är bra) eller Hexocil fungerar fint- det är milt, neutralt och torkar inte ut huden. Hexocil är även desinficerande och utmärkt när de har skorv på benen, utslag osv. 

Det händer ju dock att man står där, med sin nybadade skimmel, som under den timmen man lämnat den för sig själv i sin box hunnit göra både nr 1 och nr 2, och rullat sig i det. Det är då man får plocka fram sitt hemliga vapen. Torrschampoo- ett måste i alla skimmelägares ryktlådor. Man sprayar på fläcken/fläckarna, väntar en minut, torkar bort. Superenkelt. Precis som med torrschampon för människor kan man ju inte hålla på sådär dag ut och dag in, men som quickfix är det oslagbart!

2. Det finns många fördelar med att klippa hästarna- det blir inte lika svettiga, torkar fortare och inte minst är de 100 gånger lättare att hålla rena. Att försöka hålla en långhårig skimmel ren är lika med uppgivna tårar och massor av svordomar, och det är precis sådant jag i största mån försöker undvika. Så- alltid klippta!

3. Det fanns en tid i mitt liv då jag flätade som ingen annan, jag vågar säga det nu. Jag var en jävel på att fläta faktiskt.  Nuförtiden har jag ingen häst att göra några flätor på (de gillar inte det) vilket man ju kan se som ett stort slöseri med talang. Jag får helt enkelt leta upp något annat att vara bra på, men här kommer en snabb liten guide till hur man får till några flätor, innan jag tappat stinget helt. 

Ren (!) man, klippt och ryckt jämn. Jag gillar ett göra många flätor, tycker det är finast så jag gillar att ha manen ganska tjock. 

Det är viktigt att man delar rakt så att man när man kollar på raden med flätor så är det raka linjer mellan dem, och att de är lika breda. Jag brukar använda en vanliga hårklämma och dela av på lika många taggar hela tiden. Klämman är också det bästa sättet att hålla undan resten av manen när man jobbar på en fläta. 

För att få flätorna så hårda och lite spretiga som möjligt är det bra att blöta manen lite, det gör också att fingrarna glider lite mer mot hårstråna vilket är mycket behagligare än det "brännande" som blir när man flätar torrt. 

Det absolut viktigaste är att man flätar hårt. Jag använder bara ett gummiband och rullar upp direkt, men de allra flesta brukar ha två. Jag brukar snurra in änden av flätan i gummisnodden så den inte spretar ut i själva knoppen, men håller snodden på så liten yta som möjligt för att undvika att knoppen blir kantig när den rullats upp. 

Och såhär kan det se ut. Man får inte kolla för mycket på hur varje enskild fläta ser ut, utan mer på helheten. 

Och som sagt, det fanns en tid då jag var betydligt bättre på det här än vad jag är nu. 😅

4. Inte mycket att göra med en ren häst om all utrustning är smutsig, då kan man lika gärna skita i det helt. Jag behöver väl knappast tala om att vi putsar allt läder varje gång det använts, samt gör rent alla skydd osv. Det är inte bara en fåfäng fråga, det är smutsiga saker som gör illa hästar, och dessutom går de sönder fortare. På tävling drar jag dock fåfängan ett steg längre.  Vi har jättefina mässingspannband på nästan alla träns, men de skiner inte av sig själva så inför varje start står jag där med mässingputset i handen och gnuggar.  Jag brukar också införskaffa en mycket billig sak som underlättar en fåfäng människas liv avsevärt- skoputssvampar (neutrala)! Några snabba drag på det rena lädret och det blänker sådär lagom fint som man vill att det ska. 

Och det var nog allt som jag kommer på just nu! Trots att jag nu skrivit den här långa listan på saker man kan göra för att piffa till hästarna lite så vill jag faktiskt påminna er om att den finaste hästen av alla är den som är lycklig❣️

PS Glöm inte putsa era stövlar, med skoputs! (Shoutout till alla er juniorer som springer runt med sadeltvål på stövlarna- I SEE YOU!)


Läst 87901 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Hästskötarbloggen

Häng med Natalie Jansson bakom kulisserna hos en av Sveriges största ryttarstjärnor – Malin Baryard Johnsson.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Noll till hundra Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Dressyrbloggen Välj
Kajsa Boström Välj
Drivers resa Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Saras vardag Välj
Avelsbloggen Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen
Gästbloggen Välj

stäng

Hästskötarbloggen

Natalie Jansson jobbar som hästskötare åt Malin Baryard Johnsson. I denna blogg berättar hon om sin innehållsrika vardag – under och mellan tävlingarna.

Till bloggen




Arkiv



Populärt hos Charlies

Husbloggare

Sundbyholm dag tre och slut på utomhusäsongen!

Therese

Se och lär

Kajsa Boström

När professorn stannar till hoppas man på det bästa

Veterinärbloggen

Till Husbloggarna