Hej allihopa!
  
Nu är jag tillbaka ifrån Oslo och det gick ju bra där som ni säkert sett. Bakom kulisserna var det dock deppigt värre med regn och lera överallt och det tömdes blöta boxar 3 gånger om dagen så jag tror jag ska bespara er de bilderna och så kan vi köra en bildbomb ifrån någon av de andra tävlingarna i höst istället. Lovar att det kommer någon gång!
  
Nu skulle jag istället vilja tala med er om rubriken på detta inlägg. Ni som huserar på sociala medier har säkert sett den här hashtagen ett par gånger nu, den föddes i samband med att den vidriga Harvey Weinstein-härvan uppdagades. En SNUBBE i Hollywood som sexuellt trakasserat, utnyttjat och missbrukat sin makt på kvinnor i typ 30 år om någon missat det. Och vad detta har utvecklats till är precis vad världen behöver.
Tanken är att du ska posta ett inlägg på instagram/facebook/twitter med den här hashtagen om du någon gång känner att du blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp eller ofredande av något slag. Och det är så fruktansvärt att se hur många som gör det. I stort sätt ALLA mina tjejkompisar har gjort det. Majoriteten av alla kända kvinnor jag följer på instagram har gjort det. Och det är precis det som är så viktigt! Att man ser att detta är ett problem för de allra flesta tjejer!
Din kusin, din granne, din klasskompis, din syster osv osv. Är det rimligt att majoriteten av alla tjejer upplever detta? Är det något man ska behöva acceptera för att man föddes som tjej? När ska folk fatta att det är så jävla orimligt?
  
Harvey Weinstein jobbar med film i Hollywood, men detta sker överallt. Ni som följt nyheterna inom ridsportsvärlden det senaste halvåret vet att det sker här också. Att SNUBBAR utnyttjar sin makt över unga ambitiösa tjejer! Jag har fått tillåtelse att dela med mig av en tjejs historia här till er. Hon vill vara anonym och jag ber er respektera det. 
  
  
"Jag var drygt 20 när det hände. Ingen blåögd 15-åring som blev tafsad på av min ridlärare och inte heller var jag full och blev påhoppad av främlingar efter att ha tagit bussen hem från stan. Jag var dryga 20 och stod för första gången på egna ben här i livet. Hade slutat skolan, flyttat utomlands och något år tidigare börjat jobba med hästar på heltid. Som hästskötare, och jag älskade varje sekund av det.
När min historia utspelar sig hade jag just börjat på ett nytt jobb. Jag var glad. Jag skulle tjäna bättre än tidigare, få bättre förutsättningar att göra ett bra jobb och jag skulle få åka på finare tävlingar. Min nya ryttare hade jag känt till länge. Han var fantastiskt duktig och hade jobbat i många stora stall. Han var på sätt och vis någon jag såg upp till. Jag tror att det tog knappt en månad innan det började. All den där skiten som jag länge inte kunde tänka på utan att få nattsvarta känslor av skam krypande längs bröstkorgen.
  
Första gången minns jag alldeles tydligt. Vi skulle få en ny häst och den skulle komma sent på kvällen. Jag satt uppe och väntade på den. Det var bara jag som bodde på gården och jag trodde att jag var själv, men så dök han upp, min chef. Han luktade vagt av alkohol och jag kunde inte förstå vad han gjorde där. Han hade ju sagt att jag skulle ta emot den nya hästen själv.
Nu frågade han om jag hade hunnit se de nya lägenheterna som höll på att byggas på gården. Det hade jag inte och han ville visa dem. Det var fina tvåvåningslägenheter med otroligt högt i tak och han ville att vi skulle gå upp på andra våningen. Jag tvekade, kände mig obekväm men kände inte att jag kunde säga nej. Han var ju trots allt min chef. Så jag följde med. Han sa åt mig att ställa mig högst upp på trappan och titta ner på våningen under. Jag lydde, och snart stod han där och tryckte sig mot mig. Stel som en pinne, halvt paralyserad spjärnade jag mig ur hans grepp och sa att vi borde gå ut och kolla om hästen kommit. Han lyssnade inte. Han fullföljde i stället det som jag flera månader senare insåg var ett övergrepp. Ett rejält sådant också. Och så fortsatte det.
Efter det där första övertrampet hade han inte längre några gränser. I perioder var det nästan varje dag, och jag kände mig alltid lika smutsig, lika förnedrad. Min enda drivkraft var hästarna. För det var inte bara mig han förgrep sig på. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag fick hämta en totalt sönderslagen häst från ridhuset. Mina älskade hästar. Mina bästa vänner. Någonstans intalade jag mig själv att om han tog ut det på mig skulle han kanske skona dem. Ibland funkade det, och så fortsatte det.
Ibland söp han sig full i stallet, och då visste jag att om jag inte körde hem honom skulle han ge sig på hästarna. Så jag körde alltid hem honom, även om jag visste vad han skulle göra. Det spelade ingen roll hur många gånger jag sa nej. En gång, när han skulle köra mig till flygplatsen när jag skulle hem på semester, stannade han till vid sin lägenhet och sa till mig att följa med upp. Jag vägrade, men när han sa att då skulle jag aldrig få se min favorithäst igen följde jag ändå med. Jag kunde inte bära kortärmat eller gå i shorts hemma den julen. Så blåslagen var jag. 
  
Samma jul gick jag till ungdomsmottagningen och fick ut p-piller. Sa att jag hade pojkvän. Tänkte att kunde jag inte få honom att ändra på sig skulle jag i alla fall inte bli gravid. Bra. Ansvarsfullt. Och jag fortsatte att ta ansvar. Inte för mig själv, men för hästarna. Såg till att han aldrig fick chansen att misshandla dem, bara mig. Som en mor som ställer sig i vägen när en pappa försöker skada sina barn. Eller något. Till slut tog jag mig ändå ur det. Faktum är att jag fick sparken (jag fick aldrig veta varför), och även om jag var utom mig av sorg där och då är jag tacksam för det i dag. För jag vet att jag aldrig hade slutat kämpa för de där hästarna. Och jag hade antagligen fått bära långärmat även nästa jul.
Där och då såg jag mig aldrig som ett offer. När folk frågade, för det gjorde de, sa jag att vi dejtade. Då var det okej. Folk var glada för min skull, för han var ju en sån bra kille. Och någonstans inom mig ville jag också tro det. Kalla mig naiv, men jag tyckte synd om honom. Inte när han slog hästarna, men för att han var en sådan sorglig själ.
Summan av allt är att det fanns många anledningar till att det blev så här. Kärleken till hästarna, en plikttrogenhet utan dess like och så det här förbannade medlidandet jag hela tiden gick och bar på. Så här i efterhand kan jag bli så fruktansvärt besviken på att det fick gå så långt. Att jag inte vaknade upp tidigare, men jag tror att det är svårt som ung tjej att faktiskt inse att man blir behandlad som skit. För ”man kanske vill ändå” och ”man är ju inget offer”. Fast så vill man inte alls och så här man offer skrivit i blåmärkstypsnitt över hela kroppen. Kroppen som inte längre tillhör dig.
Det här var min historia och jag vet att den är rörig, men jag har aldrig vågat klä den i ord tidigare så jag skyller på det. Har inte vågat för att jag känt mig så fruktansvärt smutsig. Så dum. Så värdelös. Jag skriver det här för att jag vill att fler ska få upp ögonen för att det här händer, hela tiden. Jag har ett jättebra jobb nu och det finns så många bra jobb och ryttare och chefer där ute som är helt fria från skitstövlar. Jag önskar att någon hade ruskat tag i mig och sagt till mig att flytta långt tidigare än jag gjorde, för jag är helt säker på att det fanns folk som visste vad som pågick. Och hur det än är, ingen häst eller människa i hela världen är skäl nog att utsätta dig själv för vad jag gick igenom."
  
  
Man tappar orden efter att ha läst något sånt här. Jag är så obotligt trött på gränslösa män som tar sig friheter och ger sig själv rätten. Jag vill inte avskräcka någon till att ta ett hästjobb, det är en helt ovärderlig erfarenhet och otroligt utvecklande om du hamnar hos en normalt funtad person. Men som vi lärt oss så finns det rötägg i de flesta branscher, så även bland oss. Som vi kan läsa ovan så förstår vi att det är lättare sagt än gjort att bara bryta loss.
Man har sina hästar som man älskar mer än livet själv, man kanske har sin egen häst stående på gården och får träna, han är ju en bra tränare, jag får åka på fina tävlingar, jag får rida fina hästar, jag måste ringa mamma och be henne hämta mig men jag skäms för att berätta för henne varför jag vill åka hem. Jag kanske har flörtat? Det kanske är såhär det är? Vem skulle tro mig om jag berättade?
Varningsklockorna har ringt för längesedan men han är din stora idol och du förmår dig inte att säga nej. Han måste inte hålla dig med våld och du måste inte skrika nej för att det ska vara ett övergrepp. Lita på din magkänsla, när något känns fel så är det i de allra flesta fall just fel!
Du kan vara trevlig utan att han ska tro att du flörtar. Du är inte skyldig honom någonting utöver det arbete han betalar dig för. Gör framtida dig själv den tjänsten, att bryta loss om du känner att det spårar ut och du inte vill. Åk därifrån och se aldrig tillbaka. Du ska leva med dig själv resten av ditt liv och inget jobb, karriär eller gift man som säger han ska lämna frugan för dig (men aldrig kommer göra det) är värd att kasta sin värdighet och självrespekt i sjön för. 
  
Det var väl ungefär det jag hade att säga. Nu är det dags att lasta hästarna och åka till Herning. På återseende och ta hand om er! 
  

Hejsan alla! 

Jag vill börja med att be om ursäkt för min klena uppdatering på den här bloggen. Jag har haft planer på att skriva typ varje dag i en vecka nu men jag får psykbryt varje gång jag ska försöka ge mig på att göra detta på telefonen. Allt är så litet och jag trycker fel och autocorrect spårar ur och skriver olämpliga saker och ja, ni vet ju hur det är. Nu är jag iaf hemma i Sverige igen och har plockat fram min dator, eller jag har varit hemma i typ 5 dagar men om ni kunde uppleva den ORIMLIGT långsamma uppkoppling jag har här så skulle ni förstå. Ni minns när man var liten och skulle gå ut på internet, enligt pappa kostade det 650kr i minuten och man var tvungen att koppla ur telefonjacket så att INGEN kunde ringa hem till en för att kunna surfa på Lunarstorm och det tog typ 45 minuter att koppla upp, och det här osannolika ljudet (https://www.youtube.com/watch?v=gsNaR6FRuO0). Var det ens nödvändigt? Det jag ville komma till var att när man väl kommit ut på internet back in the days så gick det ju så fruktansvärt långsamt, men det är ingenting emot vad jag upplever i denna stund. Man trodde ju inte ens att det var möjligt för internet att gå såhär långsamt längre. MEN JODÅ! 

Men nu är jag här. Och vad har hänt sen sist? 

Jag har fått jättemycket beröm för de förra inlägget med spellistorna. Det tackar jag så mycket för! Får hybris när jag går in och kollar hur många följare varje spellista har. 

Jag har även varit en sväng till Barcelona. Det var den stora finalen i Nations Cup-serien som har pågått hela sommaren, så förrförra fredagen packade jag in Zacke och Anton i lilla lastbilen och körde ner till Rolf-Göran Bengtssons stall i norra Tyskland där dom fick gå in i boxar och vila medans jag packade ur alla våra grejer och packade in dom i Rolfs lastbil som jag sedan skulle köra ner till Barcelona. Om någon sagt till mig för 10 år sedan att jag en dag skulle köra Rolfs lastbil ner till Barcelona så hade jag nog bara fnyst och skrattat! Eller förresten, om någon sa att jag skulle göra någonting utav det jag gör i mitt jobb idag för 10 år sedan så hade jag skrattat och fnyst. Intressant det där vart livet tar en. Kan berätta den historien någon annan gång! 

Barcelona var årets sista nationshoppning och Zacke var magiskt. Ett retligt nedslag i första rundan och felfri i den andra. Anton var också duktig och avslutade helgen med en 3e plats i 145. Det bjöds på strålande sol och värme, när vi körde hem så sjönk temperaturen tillsammans med livslusten över att komma hem till regn och kyla. Nu är den skånska vintern här för att stanna, 6 månader av regn, isvind som blåser rakt igenom din själ, mörker och ännu mera regn. Temperaturen varierar mellan 8 och -5 grader men du känner ingen skillnad. Möjligtvis att vid minusgrader att botten av vattenpölarna fryser till is du inte ser så du halkar i dom. Låt NMR marschera här i Skåne istället under vinterhalvåret, så kan dom halka runt i sina stålhättekängor och begrunda hur mycket dom egentligen älskar fosterlandet. Skämt åsido, dom ska inte marschera någonstans. Jag har verkligen en talang för att helt tappa tråden! 

Jag har även hunnit med att fylla år, en extremt odramatisk händelse och som alltid sammanfaller med Breeders Trophy numera! Glamouren bara flödar som ni förstår.. Jag var ledig på min födelsedag och åkte faktiskt till Flyinge och bara hängde runt. Det är ganska skönt att vara på tävling utan hästar ibland, man kan sitta och dricka kaffe och inte behöva ha någon tid att passa, inte behöva fundera över hur hästarna har det på lastbilen, om veterinären tar en oväntad lunchpaus som fuckar upp hela min plan för dagen, om nästa klass börjar om 20 minuter eller om en timme, om equipes "preliminär sluttid för omgången" (love you) verkligen kommer hålla, om jag verkligen hinner springa till grannbyn där lastbilen är parkerad och byta häst på 15 starter, om Douglas har startnr 30 har han 29 före sig eller bara 12 eller vart är besiktningshjälmen???? Endagars tävlingar är en stor stressfaktor i mitt liv som ni förstår. Tur för alla att dom inte infaller allt för ofta.

Nästa vecka börjar världscupssäsongen, i Oslo av alla ställen. Hej inomhussäsongen, hejdå sömn! Jag tänker att jag ska bli bättre på att ta bilder och så kan vi göra ett jättestort bildspel ifrån Oslo kanske. Om ni tycker sånt är intressant? Det här är ju mest bara rörigt. 

Förresten, jag kom o tänka på en grej! Ni vet när man var liten och vela hitta på 1000 grejer och ens föräldrar sa typ "jag är så trött, jag orkar inte" och man kunde inte för sitt liv förstå hur man inte orkade göra saker? Hur kan man vara så trött? 

Jag fattar nu. 

Godnatt! 

  

Hej igen! 

Nu är jag tillbaka efter en vecka i Grekland. Som väntat blev det inte så mycket hästigt att rapportera om därifrån så därför har jag inte bloggat. Jag har iaf haft det toppen även om jag har ganska svårt för att varva ner. Jag är så van vid ett aktivt liv både psykiskt och fysiskt att när dagen går ut på att göra ingenting så vet jag inte vad jag ska göra av mig själv. 

Det blev iaf en riktig rivstart efter semestern. Jag var nog bara hemma knappt 12 timmar i lördags innan jag tog Zacke och lilla lastbilen och körde ner till Paderborn i Tyskland där Douglas tävlade i helgen med 3 andra hästar. Kom dit efter lunch någon gång, hann se när Douglas och Amrod debuterade 3* Grand Prix superfint och sen vinkade jag av Douglas och Noora som tog den lilla lastbilen hem till Sverige igen. Sov gott sen kan ni tro! Idag klev jag upp tidigt och packa in de 4 hästarna i den stora lastbilen och körde mot nästa tävling, Bonheiden i Belgien där jag är i skrivande stund. Roligt när man tänker på det, i lördags var jag i Grekland och nu är jag i Belgien, och då har jag varit en stund i Sverige och Tyskland emellan. Och rest igenom Danmark och Holland. 

HUR SOM HELST, jag svävar iväg som vanligt. Min ursprungsplan med det här inlägget var att tipsa er om vad man kan roa sig med när man kör bil/lastbil. Jag spenderar ju en hel del timmar bakom ratten och tänkte dela med mig av vad jag gör för att hålla mig själv underhållen! Jag har planerat detta inlägg i mitt huvud och kommer bli extremt besviken om jag inte besitter förmågan att återskapa det lika bra här nu. Vi provar! 

Jag har satt ihop tre spellistor som jag tycker beskriver de olika stadier man går igenom på en långtur. Jag använder spotify och listorna är publika så det är fritt fram att följa dom om ni vill. 

MaddeTrucker Del 1 https://open.spotify.com/user/madelenisaksson/playlist/2kaPZ1lfvZ6W8cTI4OTm5j

Här hittar vi relativt nya låtar som jag lyssnar på just nu, hämtat från diverse topplistor runt om i världen. Låtar jag kommer lyssna mig trött på ganska snabbt, men de funkar första etappen på en resa. Man har inte tappat förståndet än pga tristess, men man orkar inte lyssna på radion för där spelar dom bara Despacito och det är reklam hela tiden. Lyssnar väldigt sällan på radio! Förutom om man skulle ha turen att köra i Sverige nattetid och får lyssna på Karlavagnen, helst med Christian Olsson. Det är livet hörni! 

MaddeTrucker Del 2

https://open.spotify.com/user/madelenisaksson/playlist/5SC62V5vyfLazspmLR4Z4X

Här börjar man ju bli lite less. Du har kommit en bit, men det är fortfarande väldigt långt kvar. Du känner dig modig, du har nynnat med i dagens hits i nån timme och känner att du kan fan sjunga. Du behöver en utmaning! Då går du in i den andra fasen, här hittar du alla låtar du tror du kan sjunga med värdighet. Adele, Whitney, Celine Dion, Beyonce släng er i väggen! Även annat bråte jag gillar att sjunga med i. Låtar som aldrig dör! Två tips från coachen innan ni ger er in här, gör så att listan är tillgänglig offline så att ni inte riskerar att köra in i en "E-zone" med era telefoner och låten helt plötsligt stannar upp och "buffrar" mitt i refrängen till "I will always love you" och musiken tystnar och det enda som är kvar är du och din röst. Tro mig, den sortens självinsikt klarar man sig utan. Tips 2: Veva ner rutan så du inte svimmar pga syrebristen som lätt blir när man sjunger upp all luft som finns. 

MaddeTrucker Del 3

https://open.spotify.com/user/madelenisaksson/playlist/5rMfHpN3Pe8x9upfwgNv28

Detta är slutdestinationen! Nu är du riktigt less, det blir inte värre än såhär. Du börjar vänja dig vid tanken på att du nog aldrig kommer att komma fram, att din GPS är en psykopat vars enda syfte är att driva dig till vansinne. Du kör i 90 km/h på en tom motorväg vilket borde resultera i att du färdas i en hastighet som tar dig 90 kilometer på en timme, men enligt din gps har du kommit 12 kilometer på vad som känns som 1 timme. Då är den här listan din räddare! Alla låtar som du kan vartenda ord i, fast inte vill erkänna det. Men det är ingen som ser dig, och framförallt ingen som hör dig. Kör hårt! 

Vänligen notera att Despacito INTE förekommer i någon av dessa listor. Det finns en anledning till det.

Sluta lyssna på den......

GÖR DET BARA!

Hoppas ni får nytta av den information ni nu fått av mig även om det kanske inte var så hästigt. Om ni har några hästiga frågor eller har några önskemål på vad jag ska skriva om så får ni gärna kommentera här eller skriva till mig på instagram (@maddeisak), jag har lite svårt att avgöra vad som är roligt och inte. Som ni kanske märkt HEHEHE.

Nä nu blev de sent idag igen. "Inte konstigt att du är trött på morgonen" - citat av mina föräldrar varje dag sen jag föddes. 

Godnatt på er! 

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Hej på er! Det var ju typiskt att Madde skulle hinna före mig med att berätta sina EM-historier för nu kommer det ju låta som vi gjort exakt samma sak under hela veckan- vilket vi också har. Vi lämnar sällan varandras sida.

EM var en häftig upplevelse, så fint arrangerat. Vårt enda ständiga klagomål har egentligen bara varit att det varit långt att gå, men med bara en häst var det nog det ganska lämpligt att vi fick lite extra motion. Den andra tanken är också att med mängden hotellfrukost vi tryckt i oss under veckan var det ju inte helt fel med lite extra förbränning. Man vill ju inte få kolik. 

Det har skrattats, gråtits, kramats, tröstats, peppats och powernapats en hel del. Det är hälsosamt att tävla i ett lag så härligt som det här. Alla har fått återvända till stallet både överlyckliga och djupt besvikna (inte Malin & Allan), och då har resterande lagmedlemmar stått redo med precis vad som behövts i stunden. Och att varje kväll få ett meddelande i WhatsApp-gruppen från minst en ledare med ett "Bra jobbat idag tjejer!" och ett överflöd av emojis - det är ingen självklarhet, och jag talar för oss alla 4 när jag säger att vi uppskattade det så himla mycket. Så även jag vill rikta ett stort tack till Henrik, Rasmus, Annika, Ankan och Pether - ni har gjort hela den här säsongen till ett stort fluffigt moln att bara studsa runt på. Jag är så glad att jag fick vara med på en del av er resa!

Jag och Gullan har haft den finaste sista veckan tillsammans. Jag är så stolt över henne! Det gjorde mig så ledsen att hon blev så stressad och trivdes så dåligt under lamporna den sista hoppningen, det var inte det avslut jag önskade för henne & Malin. De förtjänade så mycket mer! MEN med gemensamma krafter fick hela laget till den där medaljen de kämpat för hela året. En silvermedalj, på EM i Göteborg. WOW! Att gå in på Ullevi i fredagskväll tillsammans med  några av de själar jag tycker allra mest om, det var mäktigt. 

Den promenaden från arenan till stallet, jag med blombuketten i handen och Gullan med rosetten i tränset, var också vår sista. Det är slut nu. Jag sitter på en buss till Arlanda och blinkade bort några tårar när jag med en sorglig låt i hörlurarna lämnade Norrköping bakom mig.   

Jag ska inte ljuga, det här kommer inte bli lätt. Gullan är min andra halva, jag vet knappt vem jag är när jag inte är med henne. Jag är så ledsen över att inte få vara med när Indie gör roliga saker eller när hon tar nästa steg i livet och visar hela världen vilken stjärna hon är. Jag är nästan lite irriterad över att jag aldrig mer kommer behöva deala med Märta huruvida vi är vänner eller inte. Jag kommer sakna Doris energi och Mannes gulliga lilla ansikte. Jag kommer vara lite vilse när jag inte längre är någons högra hand. Men jag är redo nu.

Tack Bea, Iza & Sandra för att ni stått ut med mig, för att ni stöttat och varit min dagliga underhållning. Tack Malin för alla fina minnen och glada stunder att vara stolt över. Tack Pelle & Gittan för maten & familjekänslan 50 mil hemifrån. Och sist men inte minst, tack Sara för all ovärderlig hjälp du gett mig ända sen jag satte min första fot på Jonstorp. Utan dig hade jag inte kommit långt. 

Tack för alla fina ord och all support under min tid här på bloggen. Puss på er!

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Hejsan! 
  
Försök nummer 634 och med en internetuppkoppling som får mig att överväga att skriva detta för hand istället och cykla ut med det till era hem för att bli klar fortare. Men jag vet ju att jag lovade att rapportera ifrån EM och det gjorde jag ju inte så det minsta jag kan göra är väl att utvärdera det nu efteråt åt er. 
  
Jag åkte dit med en lurig känsla i magen, någonstans visste jag att vi som lag hade något stort på gång, det fanns bara inte på kartan att vi skulle misslyckas nu. Självklart gjorde jag som vanligt och pressade bort den magkänslan för att jag inte vela jinxa det. Men nu i efterhand så kan jag ju säga det, jag visste det! Vi hade 4 bra ryttare och 4 om möjligt ännu bättre hästar som alla gjorde en fantastisk insats som bidrog till det som sen blev ett lag silver! Och vi hade roligt på vägen, trots att det är ren och skär dödsångest ibland att vara ansvarig för att ett 600 kg tungt liv som inte vet sitt eget bästa och inte kan prata ska må bra och ha allt han behöver för att kunna prestera på sin absoluta topp under en veckas tid. Jag vill rikta ett stort tack till alla i ledningen för allt ni gjort för oss denna vecka. Jag insåg när jag skulle åka hem att jag inte hade en aning om vart show office låg någonstans då vi fått startlistor och all information man i vanliga fall måste kuta runt o hämta själv levererade till stallet. Så tack Henrik "så smidigt att inte behöva knyta skorna" Ankarcrona, Rasmus "klipptoman" Westgren och Annika "superwoman" Ersgård för allt, jag hoppas ni förstår hur uppskattade ni är utav alla. Tack även Ankan och Pether! 
  
Tack också till Tiia, Nattis, Mallan och Åsa för hänget. Sånt härligt gäng som i stundens allvar ändå finner rum för humor. Som kan säga "Don't fuck it up now!" med glimten i ögat när dom ser att man går mot banan likblek i ansiktet av nervositet. Hade inte vela gjort detta mästerskap med några andra! 
  
Tack till stallpersonalen som alltid är glada och trevliga även fast ni säkert ibland har all anledning till att inte vara det. Som kommer och delar ut mat och kaffe fast ni inte behöver det, ni har verkligen fattat vad som gör oss hästskötare glada. Ett av de större hallelujah-momenten under veckan var när vi satt i stallet helt nervösa och sockerlåga på fredag eftermiddag och vi hör en röst ropa "Är det någon som vill ha kex-choklad?" och ni kommer in med en låda full. Då blev man ju religös. Sköljde ner det med champagne sen på natten när vi putsade dom sista tränsen efter finalen, inte så religöst gjort och det var inte speciellt gott heller men man tager vad man haver.
  
Zacke kan ju inte läsa så det känns ju bara töntigt att skriva något till honom här, även om jag är väldigt tacksam för att jag får hänga med honom på alla hans äventyr, som bara har börjat! 
  
Nu har jag suttit en halvtimme och stirrat på den här raden och funderat på vad jag ska skriva. Vi är hemma nu och Zacke har fått gå i sin hage idag, pga ösregn sköts utsläppet fram någon timme vilket i vanlig ordning resulterar i att man blir nerstirrad och förföljd vart man än går tills man släpper ut honom. Han är en herre av vanor den där Zacramento! Lite välförtjänt vila för honom nu och även för mig själv faktiskt, då jag åker till Grekland på lördag. Lär väl inte vara så mycket hästigt att rapportera därifrån här på bloggen så om ni mot förmodan känner att ni vill bli trakasserade med semesterbilder så kan ni ju följa mig på instagram där jag heter @maddeisak. Lägger även upp hästigt innehåll där de övriga 358 dagarna om året. 
  
Nu blir det bildspel!
  
/Madde

Hallå där folket! Ja, det är alltså jag som är den stora överraskningen. 

*paus för besvikelse*

Som känt så ska alltså Natalie skaffa det som vi hästskötare brukar kalla för "ett vanligt liv"! Det vill säga börja plugga, ha ledigt på helger, äta på regelbundna tider, träffa vänner i dagsljus och lukta gott i mer än 12 h i sträck. Vansinne tycker jag! Eller hur? Ni kommer såklart läsa mycket mer ifrån henne i framtiden, bara inte i hästskötarbloggen här på Hippson. 

Och det är där jag kommer in i bilden, ni som är trogna hippson-följare kanske känner igen mig (trots snapchat-filter som är min räddning i selfie-djungeln)då jag har gjort diverse inhopp både på gästbloggen här och på deras instagram. För den som missat mig så heter jag iaf Madde och har sedan 4 1/2 år tillbaka jobbat som tävlings-hästskötare hos Douglas Lindelöw. Och det är jag som kommer skriva Hästskötarbloggen här framöver. Jag är inte lika duktig på att skriva som Natalie och jag har också en tendens till att formulera världens längsta meningar, så när ni känner att luften börjar ta slut när ni läser detta så feel free att ta en andningspaus när som helst för man vet aldrig när nästa punkt kommer att komma. Ni som har träffat mig vet att det också är såhär jag pratar, fast jag andas inte utan när jag känner att luften börjar ta slut så pratar jag bara fortare. Men det är en annan historia! 

Jag ska iaf försöka göra ett nästan lika bra jobb som Natalie med den här bloggen och om ni har några frågor så är det bara att höra av er. Typ kommentera här nedanför eller hur man nu gör.

Men innan jag kör helt solo så är det ju ett litet Europamästerskap som ska avklaras, och vad passar bättre än att både jag och Natalie rapporterar tillsammans därifrån. Både här på bloggen men även lite mer frekvent på Hippsons instagram med start idag. Det kommer bli KALAS! Och med kalas menar jag kul, inte fest, för vi bäddar ner oss på hotellet med matchande pyjamas och läser kvällstidningen varje kväll klockan 22.30! 

VI HÖRS HELT ENKELT! 

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Hej på er! 
  
Det börjar bli svårare och svårare att skriva de här inläggen för det känns som det mest blir en nedräkning. Det är ganska oundvikligt, för nu är jag inne på "det sista" av allt. Så mycket känslor för allt som är kvar, det som ska komma och allt som ska hända på väldigt kort tid, och det drar mig åt olika håll hela tiden. Det gör mig också till en ganska okul människa att vara runt för tillfället. Men som finaste Ed Sheeran säger "A heart that's broke is a heart that's been loved". (För att vara lite cheesy)
  
Jag har gjort min sista "riktiga" tävling nu. Ni vet en sån som innebär att man lämnar och fixar hälsopapper, uppstallning, kör över Öresundsbron, gömmer sig i lastbilen under färjeresan mellan Rödby-Puttgarden, susar fram i 89 km/h längs hela Tyskland och allt det där. 
  
Gullan & Märta var med på den här sista resan till Ommen, Holland. G gjorde sitt genrep inför EM, och avslutade det hela back on track igen. Nu kan hon inte bli mer redo! Bara 9 dagar tills vi åker till Göteborg. Gullan, Zacke, Mary-Lou och Allan. ✊🏼 
  
Det ska bli så himla roligt, och spännande. Förra året kändes det lite som att hela spektaklet att ta sig till Brasilien tog lite av själva upplevelsen där. I år kan man verkligen fokusera på mästerskapet, för resan dit är så enkel och allting runtomkring är så välbekant.
  
Jag kan redan känna Ullevi vibrera under publikens jubel och applåder, se hur det ser ut när vi går in mot banan, jag lite snett bakom med en hand på Gullan. Handduken i handen, lite kladdig av hennes slem som jag lite snabbt försökt ta bort när Malin gått igenom planen med någon som kollat på tidigare ekipage. Jag känner hästgodisarna i min ena hand när jag har kommit upp på Kiss & Cry-läktaren. Ser Gullan stanna upp inne på banan och ta in arenan, hon tittar lite upp mot läktaren, några skrattar förstående, Malin klappar henne på halsen. 
  
Och vad som händer sen återstår att se.. 😅  
  
Jag har en väldigt rolig överraskning till er nästa vecka. Ni kommer älska den! Men först tycker jag vi tar oss en titt i bildspelet för att se vad jag och kusarna har ställt till med de senaste veckorna.
  
Hörs snart igen! 😘 

Hej alla fina! Tack för era snälla kommentarer om allt på sista tiden, det gör mig glad! 

Den största nyheten sen sist är att min älskade bruna vän- Mamma Mu (Indiana, Indianen, Indie, Mamma Mu, Big Mama osv osv) har gjort comeback på tävlingsbanan efter nästan ett halvårs uppehåll. 🕺🏼 Som jag har saknat henne! Hon drog på sig en onödig liten skada i början av året och har chillat på hemmaplan sen dess. Som hon har släpat runt på oss under så kallade promenader i -15 grader, hon har terroriserat katterna, bockat i sin box så spånet flugit runt i hela stallet,  blivit besatt av rutinerna (som hon nog aldrig egentligen förstått innan) och gallskrikit så alla i närheten fått tinnitus så fort hon vetat att det är dags för mat. Men det allra allra värsta under de här månaderna har varit hennes blick och desperata gnäggningar när lastbilen lastats och åkt utan henne. Eller när man kommit hem och sett henne titta ut genom sitt fönster och hon igen insett att vi varit borta utan henne. Allt är glömt och förlåtet ganska fort för hon är varken klok nog eller har minne nog att vara långsint, men i just de stunderna skär det i hjärtat. 

Med det sagt så förstår ni ju hur glad och förväntansfull jag var när jag gick upp tidigt i fredagsmorse och bara längtade efter att få se hennes reaktion. 

Hjärtat smälter ju❤️

Jag, den vilda bruna och bästa lilla Doris styrde lastbilen mot Göteborg och Åby travbana. Det är nog Sveriges bästa tävlingsplats, för säg mig- vad finns inte där? Hästarna har det sååå bra i permanenta, fräscha och luftiga stallar. Massor av spolspiltor (med varmvatten!), en bänk så man kan sitta ner när man fyller vattenhinkarna (kan ju vara till för något annat ändamål egentligen, men den är perfekt för det med), permanenta toaletter, skottkärror som man inte ens behöver tömma själv. Och så behöver man inte mocka ur boxarna när man åker. Jag kan verkligen inte säga det här för ofta- för det är ett jävla påhitt att man ska behöva hålla på med den där skiten i Sverige. Nämner man det för en utländsk groom så tittar de på en som att man  är dum i huvudet och skrattar högt. Finns liksom inget mer orimligt för dem än att tömma boxarna när man lämnar en tävling. 

Och så har vi det här andra svenska påhittet med att man ska ha ett träns på när man tar ut sin häst. Förlåt, men jag måste verkligen lite kortfattat få ta upp frågan. Hur kan det på något sätt överhuvudtaget vara "säkrare" att lilla Lisa leder sin häst i hackamore & tyglar än att jag leder min i grimma, kedja och ett flera meter långt grimskaft eller longerlina? Ska vara helt ärlig och säga att när ex Indie (som är en rätt så rejäl häst) får lite sinnesförvirring och vill lämna planeten har jag INGENTING att säga till om när jag leder henne i ett tränsbett. Jag får däremot stopp varje gång jag har en kedja. Och det här med att leda i tyglar? Det tar ungefär en halv vindpust i fel riktning så har du tappat din häst om du leder den i tyglar, oavsett vad du har för bett i munnen. Så ska vi inte stryka den där regeln snart? Den gör absolut ingenting för säkerheten på en tävlingsplats. Ingen VILL ju tappa sin häst, så det är ju upp till var och en att avgöra vad som krävs för att se till att hästarna inte kommer lösa. De som har dåligt omdöme kommer ha dåligt omdöme oavsett vad som står i regelboken. 

Lyckopiller 1 & 2 glada i sina fina boxar på Åby❣️

Vattenfyllar-bänken!

Påfyllning önskas. 🙄

Jag tror inte jag insåg hur mycket jag saknat att hänga med den här underbara pärlan, eller så hade jag förträngt det. Älskar henne! Hon är så rolig, har så mycket humor och gör så mycket roliga saker. Och så är hon helt galet talangfull. Och galen. Mycket av allt. 😂

Väl hemma från två dagars hoppande på Åby sprang jag in till Gullis som med ens dök ner i min famn och fick mig att förlänga betestiden med ytterligare 5 min dagen efter. Hon vet precis vilka knappar man ska trycka på. 💁🏼

4 veckor till EM i Göteborg. Är vi redo? Är ni redo? Så många frågor.

Men vilket kalas det kommer bli. 

HEJA SVERIGE ✊🏼

I dag är det 43 dagar kvar. 43 dagar innan jag packar min väskor och lämnar hela det liv jag byggt upp under 23 år för ett annat. 43 dagar innan jag lämnar mina kollegor, Malin, Gullan och alla mina andra älskade hästar & vänner. Det är alltså bara 43 dagar kvar innan jag krossar mitt eget hjärta. 

Jag har bestämt mig för att sluta, det har varit ett tufft och väl genomtänkt beslut. Jag älskar det här jobbet, älskar livet och allt som kommer med det- men det räcker inte längre. Jag ser framemot nästa steg i mitt liv, det gör jag verkligen! Tror jag kommer ha så roligt, och det är dags nu. Men bara tanken på att lämna allt jag har är väldigt väldigt jobbig. 

I Falsterbo träffade jag mina fina fina vänner som jag har lärt känna genom åren, bättre bunt människor går inte att hitta. Ni är starka, omtänksamma, hjälpsamma och stöttande. Ni säger precis rätt saker- även de saker som jag inte vill höra. Ni förstår alla situationer jag lyckats försätta mig själv i- för ni har vid något tillfälle alla varit med om samma sak. Vi kan gnälla, skratta tills vi kiknar, ha fula smeknamn och internskämt. Vi håller ihop. Vi är så rysligt starka tillsammans. 

Ni tre som låtit mig bli er högra hand genom åren- Stina, Steffi & Malin. Ni har också gjort mig stark. Ni har fått mig att ta ansvar- över mig själv, över hästarna, över er. Ni har på olika sätt fått mig växa och ni har fostrat mig till att bli en människa jag faktiskt själv är stolt över, även om ni kanske inte själva vet hur ni gjorde det.

Malin, som jag hade stannat en livstid hos om det hade varit nog för mig. Jag tycker så hemskt mycket om vårt lilla team. Hur vi faktiskt inte behöver prata så mycket, hur vi kan lita på att den andra dyker upp där den ska, hur vi kan vara oense och lägga fram våra åsikter- och sen tillslut komma fram till en överenskommelse utan att vi egentligen har pratat något mer om det. Jag är så glad över alla fina minnen du gett mig, att du gett mig så många stunder att vara stolt över att ha varit en del av. Jag är så glad att du en gång i tiden bestämde dig för att ge mig chansen. 

Av alla fina själar jag träffat i mitt liv så finns det faktiskt en som ingen annan ens kan komma i närheten av. Jag kan ibland skratta åt mig själv för att jag är så svag för henne. Jag förstår inte hur hon nästlade sig in så fruktansvärt djupt i mig. Jag kan inte längre tänka ens en halv tanke på henne utan att bryta ihop fullständigt. Det finns ingen på den här planeten som jag tycker så mycket om som Gullan. Hon dök upp i mitt liv och förstörde allt. Hon rev ner väggarna till allt som skulle skydda mig känslomässigt. Jag spenderar nästan varje dag med henne och om jag inte är på samma ställe som henne så mår jag på riktigt dåligt.
Hon är den bästa jag vet.

Hon kan lägga huvudet i min famn och få alla känslor jag någonsin känt bli helt oviktiga, för jag har henne. Hon kan ge mig en endaste blick och jag vet exakt vad det är hon vill. Hon är det absolut klokaste, ärligaste och lojalaste i mitt liv. Den som får träffa och lära känna henne är den lyckligaste människan på jorden, och det finns faktiskt inga ord som kan beskriva hur det känns att behöva lämna henne. 

Vi har 43 dagar kvar tillsammans, och jag hoppas att vi på de dagarna kan ta oss till EM. Att vi får avsluta den här tiden på bästa tänkbara sätt. Att jag får göra en sista tävling på hemmaplan med mina underbara lagkamrater och med den svenska flaggan i topp. Att jag, Malin & Gullan kan köra den där girlpower-grejen en gång till och att vi kan leva stolta över det för alltid. 

Och det var nog allt jag hade att säga för tillfället. 

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Hej på er! Nyss hemkommen från Falsterbo sitter jag här redo med bilder & berättelser från de senaste två veckorna på turné. De senaste halvåret har ju laguppställningen kort och gott varit Gullan & Märta, men den här gången fick ÄNTLIGEN Doris följa med! Vi har alla väntat på den dagen, för vi älskar Doris. Med vi menar jag alla i hela världen som någonsin träffat Doris. Glad i hågen gick hon upp mitt i natten och åkte på äventyr med de andra två (som dock ignorerade hela hennes existens de första dagarna). G & M är vid det här laget så vana vid att vara själva att de nog inte ens noterade att hon var där. Jag, Malin och inte minst Pelle uppskattade åtminstone hennes närvaro och hon tillförde väldigt härlig ny energi. För att lyfta upp stämningen ytterligare så gjorde vi detta äventyr i våra nya lastbil, så humöret var verkligen på topp. Nya truckisen hade dock inte än fått installerat de delar på mellanväggarna som gör att hästarna inte kan sticka in huvudet till varandra, så jag var beredd på att de skulle stå och skrika, pipa och vara irriterade genom hela Europa, men chockerande nog så hade de jättemysigt. Jag kände mig nästan lite lurad, speciellt av Märta som ju brukar skrika så fort man tittar 1 sekund för länge åt hennes håll. Gullan stod typ med huvudet inne hos Märta hela resan, och hon tyckte det var helt okej. Man blir ju inte klok på den tjejen.  

Första stoppet på turnén blev i belgiska Knokke. När jag anlände där tidig morgon och såg alla stall så tänkte "HJÄLP, det här kommer bli kaos". Med tre banor, extremt många hästar och därmed väldigt mycket pågående samtidigt blir det ju väldigt lätt rörigt. Men det var inte det! Välorganiserat och med gott om plats, lugna stall med breda stallgångar, många spolplatser med bra tryck, och allting flöt på så fint. Visst, jag hade bara tre hästar men det kändes liksom ändå som att man lätt hade kunnat ha fler.  

Doris som ju gjorde sin internationella debut fick kliva rakt in i 3* 135, vilket kanske är lite i största laget för henne, men hon kämpade på så fint hela helgen och fick tillslut sin felfria runda på söndagen. Hon har nog lärt sig både det ena och det andra under den veckan. Och hon har haft sååååå roligt! Hon tycker att allting är väldigt spännande. Man kan dra med henne in i ett annat stall och göra ett ärende hos någon vän, man kan stå och beta, man kan longera eller gå på promenad och hon pinnar på & har toppenroligt! Men samtidigt har hon inga problem med att stå still och hänga, för hon hittar på egna saker att göra ändå. Har blivit så kär i henne! Bästa lillla Doris. 

Super-Märta har återigen varit en sann stjärna och var på prisutdelning efter varje start hon gjorde. Inga ord för henne. Eller jag har många ord men det skulle bli väldigt tjatigt 😂 Hon är så fruktansvärt bra på sitt jobb. Märta fick också axla ansvaret som teamets enda representant under Falsterbo efter att Gullan dragit på sig en liten sträckning i ryggen och fick åka med unghästarna hem till Norrköping. 🤕 Att vara utan Gullan är för mig väldigt ovanligt och väldigt jobbigt. Vi spenderar i stort sett varje dag ihop, och där hon befinner sig är också jag. Så att hänga runt en hel vecka i Falsterbo, en av de viktigaste tävlingarna vi gör varje år, UTAN henne var faktiskt lite sorgligt. Hon har gått hemma och betat med tjejerna och haft det toppen, så hon var nog nöjd ändå. Pelle hade dessutom skickat ut henne på sin egen gräsmatta imorse "för det är nog godare gräs där". Hon är nog i toppform igen i raketfart! 😎 

Resten av den här berättelsen får ni uppleva i bildspelet, så glöm inte klicka in där! 

Tack för alla krya på dig-hälsningar till Gullis, hon uppskattar det! ❤️