Marie Ryman

 

Det förra inlägget var ju av det mer deprimerande slaget. Det är ju så ibland, ridsport är ingen dans på rosor, eller enkelt, eller speciellt smidigt, (eller rofyllt och stressfritt som min frisör en gång lite drömskt tänkte sig det som när jag berättade vad jag jobbar med). Det är ofta det är svårt. Och känslan i sadeln pendlar dessutom från busenkelt och självklart till känslan av att man nog faktiskt inte har förstått någonting över huvud taget.

Grejen är den att det är okej. Det ingår.


Så länge man siktar framåt och håller sig något sånär positiv, så kommer det alltid solsken när det väl slutat regna. Svackor går över, träning ger resultat, stolpe ut blir stolpe in någon gång också, och ingen har otur precis hela tiden. Juni var inte vår månad, men juli har levererat så det står härliga till.

Så för att walk the talk och fokusera på det positiva, här tre saker med juli som jag kommer komma ihåg länge.

1. Enstjärnigt i Rüspel

Att man inte behöver hoppa högst för att göra mig mest glad är 158 cm fullblod ett levande bevis på No Deal, som debuterade enstjärnigt i Berlin för en månad sedan, gjorde sin andra start på Rüspels fina tävlingar förra helgen. Efter regn kommer ju mycket riktigt solsken, och ibland kanske lite mer än man tänkt sig, på flera sätt. Rekordtemperaturen 38 grader uppmättes i Niederachsen den dagen, och gissa var vi befann oss. I en hjälm, på ett fält, utan någon som helst vind, givetvis. Jag och Matilda fick användning för det gamla partytricket att doppa tävlingströjan i vatten innan terrängen, mycket effektivt och att rekommendera. Noddi gjorde en fin tävling, galopperade in i mål med en felfri terräng, ett par sekunder över tiden. Groomen var om möjligt gladare än mig, verkar vara obligatoriskt att de är mer nervösa än ryttarna även på den här ännu rätt blygsamma nivån, och vattenslangen väntade redan vid målgång. Bra med väl förberedda arrangörer! Det hela räckte till en tredjeplats i klassen, så himla roligt. 







2: Och efter värmebölja kom bundeskval!

Till slut! På söndagen åkte vi tillbaka till Rüspel, men den dagen var temperaturen nästan 15 grader lägre, tack och lov. Femåriga Nicki som är mitt enda hopp om bundeschampionat bland mina hästar smällde till med 65% i dressyren, en felfri hoppning, något tidsfel i terrängen, och knep den sjunde och sista placeringen i klassen. Tillsammans med sina tidigare 8,0 och 8,4 i lätta terränghästprov, A, var då alltså tre av fyra kval avverkade då en placering i lättklass räknas som ett. Så saknades gjorde alltså ett enstjärnigt terränghästprov, L, med 7,0 eller mer.

Sagt och gjort, på onsdagen åkte vi till Badendorf, gjorde efter instruktioner från chefen en skolningsrunda i A, lätt klass, för att sedan galoppera på i L. 7,2 blev resultatet, och det var väldigt lätt att köra hem från den tävlingen! Hurra! Och gladast av alla var hennes ägare förstås. Vila och morötter har stått på schemat sedan dess. För henne alltså, ägaren vet jag inte vad han har gjort. Gissningsvis firat.

Malins fantastiska femåring Editha kvalade även hon i Rüspel med riktigt fina poäng, hon vann båda terränghästklasserna med 9,3 och 9,0, svårslaget. Även Chico är nu kvalad. Jättebra tycker jag, hon hittar ju dit och allt ;) Nytillskottet Breasy, SWB e. Quite Easy var placerad i internationell tvåstjärnig klass i Köpenhamn förra helgen. Så det rullar vidare för oss, och det rullar ju bra dessutom.



3: Att man kan göra nya hästar
Hon växer så det knakar, lillen, och vi konstaterar att släkten ÄR värst även här. Betty är fantastiskt nöjd över sin skapelse, och fölet har rätt stort självförtroende hon också. Och hon ser jättefin ut, hade jag kunnat hade hon fått åka med i bagageluckan hem på en gång. Får ha lite tålamod. Tids nog. Bettys lillebror vill också åka hem i bagageluckan som synes men det får räcka med en...






Så när min mamma letade efter ordet för att beskriva hur jag har det (det är pappa fölet har gosestund med på bilden ovan) konstaterade vi att nej, harmoniskt kanske inte är helt rätt, om man inte ser sopslut som ett harmoniskt tillstånd förstås. Vi bestämde att härligt var ett bättre. För det ÄR ett privilegium att jobba med hästar, att få rida och tävla som jobb. För trots de slitiga delarna med minimal glamourfaktor, så vågade den tolvåriga versionen av mig själv inte ens drömma om en arbetsvecka som denna. Så är det.



Läst 35789 ggr Kommentarer Kommentera

Det är konstigt med tomma boxar och hästar som nyss var här. Speciellt när de som verkligen utmärkt sig försvinner. Sofarsogood, Sophie, var stallets superstar och mittpunkt, som sig bör med hennes meritlista. Det mesta var ordnat för att passa frökens vilja som ju var ganska egen. Hon klarade inte operationen efter skadan hon ådrog sig i Italien i våras, och som vi saknar henne. Att hon inte skulle kunna komma tillbaka till tävling visste vi, men hon var så värd ett bra pensionärsliv. Det är konstigt med namnskyltar som tas ner och fyrbenta vänner som inte finns mer. Jag vänjer mig aldrig vid det.


Men det kommer nya dagar, och veckor. Ändå. Nya hästar att förvalta och utveckla, jobbet fortsätter, planer får ändras. Knappt två veckor efteråt befann vi oss i Phöben utanför Berlin, en fint arrangerad tävlingshelg gick mot sitt slut, och jag var trött men väldigt glad. Lyckopillret heter No Deal xx och vi hade just hoppat en fin och felfri runda i hans enstjärniga debut. Jag och Emma klappade om vår duktiga fyrbenta kompis som kämpat väl i helgen.


Vi var egentligen på väg mot stallarna men stannade till för att se Malin och nyförvärvet Archie som startade några minuter efter mig. Och vi kunde varken förstå vad det var vi såg mitt framför oss, eller tro att det var sant. Men Archie föll över ett hinder, och några minuter senare var allt över. Jag har aldrig tidigare sett en häst drabbas av aortablödning, men med största sannolikhet var det vad som inträffade strax innan hindret, vilket orsakade fallet. Obduktionen får ge det slutliga svaret. Att kroppspulsådern brister är förstås förknippat med ansträngning, men det här skedde alldeles i början av banan, i ett lugnt tempo på en häst i god form. Finns det en försvagning på aortan är det som en tickande bomb, precis som på oss människor, och det hade kunnat ske i princip när som helst. Det gör inte det hela mindre dramatiskt och chockerande för alla inblandade. Resan hem blir lång med en häst mindre i lastbilen. Vi som hade fått vår beskärda del av tragedi den här månaden. Verkligheten slog oss ännu en gång hårt i huvudet och upplyste oss om hur skört allting är. Två hästar på två veckor är hårt.


Och trots att solen banne mig gick upp dagen efter ÄNDÅ, och att hela händelsen var mycket olycklig, så går tankarna kring de risker man tar och insatsen vi gör. Och det känns ironiskt att ha diskuterat säkerhet i förra inlägget, men allt jag skrev där står fast. Vi måste göra allt vi kan med de medel och metoder vi har, men i slutändan är vi ändå tvungna att acceptera olycksrisken, eller avstå. Det är ingen som blir uppäten av hajar på land, men vill man se allt det fina under ytan får man leva med att det kan hända. Vi får inte ner den till noll vad vi än gör. Inte med hästar, inte i någon disciplin. Vi kan göra vad vi kan för att närma oss, men den blir inte noll.


Jag jämnar ut mina egna odds genom att inte titta på telefonen när jag kör bil och lämnar de tankarna där. Hästarna får allsidig träning, daglig utevistelse i stora gräshagar, flera av de yngre går ute dygnet runt i grupp samtidigt som de är i träning - däribland vår femåriga landeschampion Editha, som blev bästa terränghäst i Holstein med chefen för ett par veckor sedan. De är korrekt utfodrade, får bra hovvård, långsiktig utbildning, snabb veterinärvård när det behövs. Det är inget dåligt hästliv. De gillar sina jobb, vi gillar vårt, och vi gör allt vi kan för att de ska må bra. Allt vi kan.


Men juni var inte vår månad. Det var bara så.







Läst 42503 ggr Kommentarer Kommentera
JUN
03
2015


Jag slutade visserligen med huvudräkning den dagen jag tog studenten, vilket idag är sex år sedan, men jag anar att antalet terrängstarter jag hittills gjort i år snart överstiger antalet jag tidigare gjort i hela mitt liv. Majoriteten av dessa skedde under maj och de vita ridbyxorna hann knappt torka däremellan, men vad som däremot hann torka var maj månads bloggande och det ska vi råda bot på den här veckan.

Jag är i Sverige och i min hemstad för första gången sedan jul, och är lika förvirrad varje morgon. Njuter av varenda svensk sekund och kan se tillbaka på en otroligt lärorik vår. Man märker det inte i farten, det sker inga dramatiska förändringar från dag till dag, men det krävs bara ett litet steg tillbaka för att redan nu se att tiden varit väl investerad. Rutin och erfarenhet ger en trygghet som inte kan fås på annat sätt än de 10 000 upprepningar som krävs innan det sitter i ryggmärgen. Det är inte så konstigt att gammal är äldst i ridsporten, de bästa har hunnit misslyckas fler gånger än nybörjarna ens försökt. Det är inte i någon fas i ryttarutbildningen någon idé att försöka imponera på mer erfarna tränare och ryttare - enda vägen till utveckling är att ödmjukt göra sitt bästa, erkänna och ta tag i svårigheter tillsammans med tränare - och ha roligt på vägen! 




Jag har en sedan länge ouppfylld förfrågan om att skriva om vilken utrustning våra springare går med i terrängen, så, first things first. Det här är alltid ett intressant kapitel.

Säkerhet motiverar valet av utrustning, men som de flesta förhoppningsvis inser är en del av helheten - en tung del av säkerheten det ligger i ryttarens omdöme och när erfarenhet och kunskap saknas måste stöttas genom stadig coaching från tränare. Sits och balans, kontroll på tempo, balans, linje, anridningsteknik på typhinder, kunskap för att kunna läsa av banan och planera ridningen, också med hänsyn till underlag. Här tror jag vi har det viktigaste. Rätt häst med rätt ryttare, till rätt uppgift vid rätt tidpunkt. Den bedömningen kräver kompetens, och tålamod hos alla inblandade för både gedigen häst- och ryttarutbildning tar sin tid, och vissa behöver mer än andra - både hästar och ryttare.

Väl byggda banor är givetvis även det en mycket viktig faktor, utlösningsbara hinder är en utmärkt idé men även det en del av en helhet.

Precis som det i hjälmdebatter ofta kommer fram argument i linje med att utrustning aldrig kan ersätta hästvett och kunskap när det kommer till förebyggande av olyckor (vilket stämmer!), så gäller i slutändan fortfarande även det motsatta - skulle det väl gå illa kan utrustningen till sist vara avgörande.

Så utan att låta sig invaggas i en falsk trygghet och förlora respekten för tidigare nämnda aspekter, så är här det dumt att snåla, eller vara lat, eller fåfäng i de här sammanhangen. 

Så med det sagt får ni här en enkel beskrivning och motivering av vårt val av utrustning:

Vi börjar med ryttaren, som högst upp pryds av en hjälm. I vårt team står sig den hederliga skärmlösa jockeyhjälmen ännu. Välj en som sitter stadigt på huvudet och får bra betyg i tester, man har ju bara ett huvud trots allt.


De flesta kompletterar en godkänd säkerhetsväst med en airbag över, en uppblåsbar väst som löser ut om ryttare och häst går skilda vägar. Tips! Lossa snöret innan du sitter av... 
Skulle ekipaget gå omkull löses den alltså inte ut, varför man måste ha en vanlig under. 

Sedan ridskoletiden har jag blivit lärd att i terrängen har man långärmat om man inte gillar att plocka ut småstenar ur huden, och det är verkligen att rekommendera. Med funktionsmaterial behöver det inte bli varmt heller.

Stövlarna är helst av lite stadigare modell, det ger stadigt stöd och dessutom hyfsat slagtåligt. 

Handskar med bra grepp, kort spö vid behov, sporrarna måste förstås vara utformade så att de inte kan göra hästen illa - det är en förfining av hjälperna men som vid all ridning förutsätter det en stabil skänkel, något som kan vara en utmaning i terrängen till en början.





Terrängskydd täcker till skillnad från hoppskydd även framsidan av skenbenet. I terränghästprov har man traditionellt vita skydd eftersom hästens teknik bedöms, annars är de flesta svarta av praktiska skäl. Alla hästar har framskydd, de flesta bakskydd. Välj ett par som sitter bra så att risken för skav och att grus kommer innanför är liten. Illa sittande skydd kan göra mer skada än nytta. 

Alla hästar går med förbygel i terrängen för stadgans skull, med bra resår för att inte hindra hästens rörelser. Se till att de är väl tillpassade, ingen vill kroka i med ett framben! Och välj en modell av bra kvalitet, de lever ett hårt liv med vatten etc. De som behöver har martingal, och oftast har vi även en extra rem/snöre runt halsen som extra handtag. Den har vi på i vardagen också, man vet aldrig :)

Sadlarna vi använder terrängen är av märket Devoucoux, med enkla kåpor för nära kontakt och mycket stöd både framför och bakom skänkeln. De underlättar verkligen för att hålla positionen, i början kände jag mig lite låst i dem, men insåg charmen efter att ha hoppat coffin med en sadel med minimala stöd. Skillnaden är stor! 

Hästarna har egna träns, de flesta ergonomiska från vår sponsor PS of Sweden, och individuellt anpassade till vad hästarna trivs med. Betslingen är så enkel som möjligt, 90% går på vanligt tränsbett av tjockare modell. Som tyglar är vanliga vävribbtyglar en favorit, eftersom de ger grepp även efter vattenhindret. Tyglar med för bra grepp kan vara en nackdel eftersom det ofta händer att man måste låta tygeln glida ur handen några decimeter vid t ex nerhopp, men det är en smaksak. Som allt annat.

Broddar är en vetenskap i sig, men det viktigaste för att inte halka är förstås balanserad ridning. Broddarna på bilden hade No Deal i Dagstorp i helgen, mestadels sandigt och utmärkt underlag, men lite blött i gräset varför vi valde något längre broddar bak, den längsta i yttertrakten. Ett gott råd är att inte välja för stora broddar om underlaget är torrt och hårt. Vår modell är rostfri och självgängande och man blir glad varje gång man skruvar i dem.

Som rutin tvättar vi alltid benen med tvål och vatten efter terrängritten, för att minimera risken att bakterier får fäste i eventuella småsår. Vattenhinder är sannolikt bland det minst hygieniska man kan tänka sig. I lätta klasser kyler vi normalt inte benen på något speciellt sätt, först från enstjärnigt används ispåsar med hushållspapper som padd närmst huden, och som lindas fast för att sitta på plats. Ekonomiskt och lätt att ha i frysen i lastbilen. 


Läst 49769 ggr Kommentarer Kommentera

Att hästlivet har sina toppar och dalar har varit väldigt tydligt senaste månaden.
Malin var iväg på Italien med Amy och Sophie - Amy tog en fin andraplacering i lång enstjärnig klass och gjorde sitt första kval till unghäst-VM, medan Sofarsogood, Sophie, tyvärr skadade sig under terrängen i trestjärniga klassen. Hon är hemma igen och vid gott mod, äter gräs och tar det lugnt medan vi väntar på att svullnaden ska lägga sig så att en diagnos kan ställas. Vi vet fortfarande inte så mycket men hoppas förstås på det bästa. 
 

Hemma hade vi samtidigt ett fall av lednära sår, där en av våra unga hästar kom in med ett olyckligt placerat sår precis på hasen - ett ovant öga hade nog tänkt att det inte var så allvarligt, men efter lite närmre undersökning visade det sig vara någon centimeter djupt - läge att ringa veterinären!


En infektion i leden är mycket allvarlig eftersom bakterier trivs i ledvätska, varför en infektion snabbt kan få fäste och orsaka stor skada.  Om minsta misstanke om att ledkapseln kan ha skadats bör uppsöka veterinär, och gärna åka in till klinik snarast. Prover tas då på ledvätskan, och om leden infekterats behöver den spolas rent och behandlas med antibiotika. Ju tidigare vård desto bättre prognos, men en långvarig infektion kan leda till skador i leden med artros/pålagringar som följd.

Betty lyckades ju punktera sin kotled för ett par år sedan, och det var då ganska lätt att diagnostisera - när jag böjde kotleden bubblade det ut ledvätska ur såret. Tursamt nog kom aldrig några bakterier in i leden, vi slapp operation, men det blev fem dagar på klinik för provtagning och uppsikt, och därefter nästan tre veckors bandagering innan såret var läkt och vi kunde andas ut. Jag skrev ett inlägg om sårvård och bandagering då, som finns att läsa här
 

Hästen här klarade sig med någon millimeter till godo, ledkapseln var intakt, men hon står under noggrann uppsikt och vård ändå eftersom det ju är viktigt att såret läker riktigt nu. 





Men roliga saker har förstås också hänt! Förutom att vi fått T-shirtbrännan på plats och njuter av nyutslagna bokskogar, så har det även tävlats. Vi var i Reesdorf med unghästarna, kanonväder och i stort bra resultat, flera gjorde sina allra första hela fälttävlan så nu är cirkusen verkligen igång på allvar på alla plan. För att förbereda ynglingarna på bästa sätt inför tävlingarna har vi såhär i början av säsongen åkt och tränat på samma bana innan - Grossenwiehe, Lumühlen, Bad Segeberg och nu senast Reesdorf, som alla har varit öppna ganska nära inpå tävlingsdatumet. Det blir en del åkande men ger dem en fin start på säsongen. De lär sig av att hoppa felfritt och det har de gjort också. 

Men nu klassar vi dem som varma i kläderna!
 



Efter helgens sista start fick dock hästarna åka med på en liten omväg hem från tävlingsplatsen, för 11,5 månads väntan på att den här lilla skulle se dagens ljus var då äntligen över! Betty fick ett stoföl tidigt på söndagsmorgonen, och 10 timmar gammal kunde jag konstatera att hon fått mammas mule, färg, vita strumpa och fullständiga oblyghet. Hon är alltså en holsteiner, efter Darcodello (Darco - Clearway) - Cascari (Cassini I - Carpaccio) - Caletto I.

Och hon bär upp en mjölkmustasch som ingen annan. 







 


Vi tror det är en Holly, och nu stundar ett långt sommarbete för dem båda, gräset räcker ända till oktober här. När Betty lärt henne allt hon kan är planen att jag tar över efter sommaren och inkvarterar henne på lämpligt dagis med andra barn. Sedan är det bara att invänta inridning!


Läst 33136 ggr Kommentarer Kommentera

Hästvärlden liknar inget annat. Minns du hur det började? Dagen du först mötte ett djur många hundra gånger starkare än dig, med hårda hovar och tänder som är ganska vassa ändå. Hur du fick lära dig att de är känsliga djur, men med ett hjärta av guld, och man kan lära sig prata med dem och bli deras vän. Att ni tillsammans kan ni göra fantastiska saker.

Vi två minns det, fascinationen har aldrig lagt sig utan snarare eskalerat, och vi påminns ofta om varför vi tillhör de många med stort engagemang och hjärta för den här världen. För hästar, för sporten och för gemenskapen. För viljan att göra svensk ridsport bra för så många som möjligt. Det var det som fångade oss när vi öppnade dörren till hästarna och det är därför vi är här. Allihopa.

Med engagemang och intresse kommer åsikter om stort och smått, och vi kommer ofta se olika på saker. För en del innebär dock oliktänkandet att respekten för varandra försvinner. Diskussioner, som många gånger i sin grund var nödvändiga, kantas alltför ofta av hårda ord, kränkningar och glåpord. Det pratas om varandra, istället för med varandra. Vad som i någons ögon ses som snedsteg skapar storm. Folk ställer sig bakom de som skriker högst för att undvika att någon ska skrika på dem. Rädslan att göra fel riskerar att trycka undan viljan att göra rätt. 

Det är inte bara klimatet hos oss som hårdnar. Hela samhället är ganska tufft. Visioner, ambitioner, drömmar och framtidstro är starka drivkrafter, men med dem kommer också en sårbarhet när en hög insats ger en utdelning som är direkt motsatt vad du tänkt dig.  Bara det faktum att så många på internet, en plats där alla kan vara vem de vill, ändå väljer att använda det för att såra, skälla och kränka är för oss obegripligt. Men vi tänker inte låta det förstöra det vi brinner för.

Ridsporten dör när engagemang och kärlek som drivkraft äts upp av hat och ilska. Vänner, låt det inte hända. Ridsporten blir vad vi riktar vårt fokus på, och det är vi som väljer. Men den enda du kan ändra på är dig själv. Det är där vi alla måste börja.

 
Så.

Visa respekt för alla människor. Alla. Och det innebär att på allvar se och lyssna på varandra. Egentligen vet vi ingenting om någon, mer än att vi alla är människor, så det personliga måste hållas utanför sakfrågor. Bekräfta och beröm andra. Det är så vi växer. Berätta öppet och tydligt om dina olika uppdrag och roller. Vi möter ledare, representanter och förebilder i olika former var vi än vänder oss i ridsporten. De är alla där av en anledning, och gör vad de tror är bäst för ridsporten. I rollen ingår det att ge och ta emot kritik, annars förs inte utvecklingen framåt. Var en god förebild för ridsporten. För idrott. För alla andra. Ta ansvar och agera om någon bryter mot våra regler. Ett sunt ledarskap bör också klargöra vad som inte är okej.

En skriven värdegrund är bara ord, och det är först när vi inspirerar andra att efterleva den eller agerar när något inte är okej som den får ett värde. Det här är ridsportens ledstjärnor för hur vi ska agera gentemot varandra. Svårare än så här är inte spelreglerna för hur vi ska kunna samsas i den här världen. Den som när dessa riktlinjer står klart för alla kan återgå till att helt och fullt kretsa kring världens bästa fyrbenta kompis och allt underbart vi kan göra ihop med dem.

Glöm inte varför vi är här. För att vi gillar hästar, sporten, gemenskapen. Så var schyssta mot varandra, det är hårt nog att ramla av. Och kom ihåg, det är du som väljer vilket klimat vi ska ha i ridsporten. Det börjar med dig.


Marie Ryman
 
Malin Gustafsson,
ordförande i SvRF:s Centrala Ungdomssektion



Läst 38050 ggr Kommentarer Kommentera
APR
11
2015

Okej, vi tar det från början. Under helgen firades det att jag överlevt ett kvarts århundrade i den här världen, och lämpligt nog inföll detta på påskafton. Fyra hästiga vänner hemifrån som hängt med så länge jag kan minnas hade flygit ner från min hemby och det finns inga jag hellre hade firat med.

Så, lördag eftermiddag stod jag och Petra i köket och försökte skära ut bokstaven S och ett plusstecken ur varsin jordgubbe. De andra tre var på övervåningen, duschade i skift och snyggade till sig inför kvällens middag. Att de skulle komma hit, och att det skulle bli fint väder, var egentligen det enda jag önskat mig. Och att Rebecka skulle hålla tal vid middagen. Det hålls alldeles för lite tal nu för tiden. Två tredjedelar av önskningarna hade redan infriats och att Rebecka kan prata är det inget tvivel om. So far so good, alltså.

  

Det är inte den första minnesvärda tårtan vi skapat. Vi har har bakat oss igenom vår uppväxt. Utöver maskeradhoppningen var tårttävlingen på ridskolan bland det mest prestigefyllda, det har bakats allt från derbybanor till skottkärror med hö, 90% av dem gick åt skogen men tanken var alltid god och överambitiös och även om samtliga är de sämsta förlorarna man kan tänka sig, så kunde vi ändå skratta åt eländet och försöka intala oss att vi inte brydde oss ändå. Så hanterade vi det mesta.

Vi gjorde allt tillsammans och krigade oss fram. Inget svetsar samman folk som hubertusjakter, mockning, klubbtävlingar, leriga parkeringar och övernattningar i klubbis fastän vi nästan inte sov någonting. 

 

Ingen av oss slutade med hästar egentligen, även om det bara är jag som har det som jobb idag. Vi tar hand om varandra lika noga fortfarande, om än på distans, och 25:e födelsedagstårtan bakades med de som gillade mig när jag hade äggformad jockeyhjälm och mittbena också. Samma tjejer som på ridläger i Vinslöv förde statistik över vem som slog ihjäl flest flugor. Bromsar gav extrapoäng, så när en talgoxe flög in stod Petra med flugsmällan i högsta hugg och frågade på fullaste allvar hur många poäng man fick för en fågel. Bra fika på avslutningen där också.

- Nero, kom ner och kolla på tårtan! Den blev episk.
- Jamen det blir det väl alltid när vi gör något?
 





Så är det förstås. Och som TUR är är även tårtframtiden säkrad efter veckans tävling i Luhmühlen, eftersom Malins man Jörg på söndagen meddelade att avfall i vatten numera innebär krav på bakning av hela två tårtor. På onsdagen åkte vi alltså med ett gäng unghästar för årets första terrängtävling på bortaplan, vilket ju då även blev badpremiär för chefen. Man kan välja trevligare vatten...

Jag startade Earl Grey och Nicki, deras första terräng på bortaplan, och är egentligen nöjd med båda som hoppade felfritt, även om det som väntat var lite spänt, och poängen blev därefter. Det är bara att jobba vidare, övning ger färdighet.






Läst 34902 ggr Kommentarer Kommentera

Egentligen vet jag inte ens om det finns tussilago i det här landet, men snödroppar och krokusar har lokaliserats, påskliljorna är på väg upp och man kan ana blad här och var med lite god vilja. Men när tävlingsdebuten på terrängbanorna görs, då är väl vintern ändå färdig? Understället hänger dock med en liten stund till och jag erkänner att dunjackan var med i helgen, men, detaljer...

Uppladdningen inför premiären var väldigt pedagogisk för våra unga hästar. Vi inledde säsongen med en terrängtävling, alltså utan dressyr och hoppning, och eftersom tävlingen var på vår hemmaklubb Grossenwiehe har vi kunnat träna samtliga hästar där under veckan. Alla skötte uppgiften utmärkt redan på träningen, och efter att de tränat på Lumühlens bana förra veckan när jag låg i influensa, så kändes det som att de tyckte att det var tryggt och skönt att vara "hemma" igen. Väl förberedda alltså. Maria Gretzer var här tidigare i veckan för hoppträning där jag red Crocker - så även jag var i trim!

 

Dagen innan gick de flesta ett lättare pass hemma på terrängbanan, utan att hoppa men för att avdramatisera miljön lite och känna att koncentrationen fanns där. Nicki som är den hetare typen fick däremot travhoppa ett par små stockar, men kändes väldigt cool och i fin form.



Klockan 6 på lördagsmorgonen rullade vi iväg med de första transporterna, lastbil och ytterligare en trailer anlände senare - vi hade 10 hästar med oss till tävlingen. Och resultatet blev bra, alla hoppade felfritt, de flesta var placerade, och det blev en trevlig erfarenhet för dem. Bra byggd bana väl anpassad för unga hästar, som ju lär sig av att få göra rätt. Det är så man bygger man självförtroende!

Själva tävlingen rullade på snabbt och effektivt, som barn av 90-talet känns det fascinerande att man kan överleva utan Equipe online på en tävlingsplats, men med fasta starttider för klasserna och en whiteboardtavla på framridningen där startnumren ströks över vartefter galopperat över startlinjen så fungerade det med. 




Anne broddar Ballerina. Det var sandjord genom hela banan, som man ser på bilden men med gräs på - extremt regntåligt och utmärkt fäste, så vilken brodd som helst fungerade egentligen - men vi valde en liten.






Dagens bästa av mina tre hästar var 5-åriga Nicki som galopperade sig till 8,4 poäng i terränghästprov A vilket gav en andraplacering i hennes debut. I terränghästprov, geländepferde, bedöms hästens kvaliteter som fälttävlanshäst, hoppförmåga, galoppförmåga, ridbarhet etc.

Det gäller det förstås att som ryttare presentera hästen så bra som möjligt, hjälpa dem till bra distanser för att kunna visa fina språng, och hålla ett jämnt och relativt högt tempo för att kunna visa galoppförmågan, men givetvis utan att rytmen går förlorad. 






Earl Grey gjorde även han sitt livs första start, 0,1 poäng från placering, här på väg upp ur vattnet. Ed är en lite försiktigare typ av häst, men gjorde sin första runda klart godkänt. Lite mer galopp till nästa gång - då hinns det dessutom inte med att titta så mycket.








Vårt lilla fullblod No Deal gick en lätt stilklass med mig och var fjärdeplacerad, han visste vad som gällde och lade i precis rätt växel från start och gjorde en väldigt jämn och fin runda. Härlig känsla när de kan sitt jobb! 

Nästa tävling är i Lumühlen om 1,5 vecka, där finns både en klass för hel fälttävlan och möjlighet att bara rida geländepferde också. Jag är anmäld till båda men vilken häst man rider i vilken anmäls dagen innan, så vi avvaktar tills det är dags helt enkelt. Smidigt tycker jag. Nu är vi äntligen igång på allvar!


(Uppdatering - och så nu när jag 06:46 drog upp rullgardinen är det snöglopp, sviken av naturen ännu en gång. Malin åker på tvåstjärnig fälttävlan idag, letar vi fram isbrodden nu...?)

 


Läst 31797 ggr Kommentarer Kommentera

Det är snart fem år sedan jag påbörjade mina studier vid SLU och vägen mot att bli hippolog och ridlärare. Det är för mig det absolut roligaste jobbet jag kan tänka mig, även om jag just nu lägger energi på egen kompetensutveckling genom en tids utlandsvistelse. Det är väl investerad tid det med, men då det är ansökningstider till skolor ska jag förklara mitt yrkesval för er. Det där brinnande intresset för undervisning och utbildning är mångbottnat, men kan bantas ner till två väsentliga beståndsdelar:


1. Jag tycker verkligen om hästar. 
Hästintresset har funnits så länge jag kan minnas och är idag en så stor del av mig själv att jag har svårt att se vem jag skulle vara och vad jag skulle göra utan dem. Det är fantastiskt roligt att rida, och det finns ett stort egenvärde i själva vardagen med hästar för mig. Att sakta få lägga detta jättepussel, att ständigt söka efter nya bitar i hur vi kan arbeta med dem - i böcker, hos tränare, hos proffsryttare, genom att iaktta ryttare från läktarplats på tävling, clinics, framridningar. Och jag nördar loss inom olika områden i omgångar - ibland är det foder, ibland hasleden, ibland ventilation, ibland olika tygelfattningar. Det tar aldrig slut. Inte nyfikenheten heller.


2. Jag gillar verkligen att jobba med människor. 

Och de jag får jobba med i yrket som ridlärare, de gillar också hästar. Att få leda andra fram på vägen jag själv uppskattar så mycket, det ger liksom dubbel glädje. Eftersom min egen utveckling fortskrider samtidigt, blir således också en allt bättre lärare.  


Som ridlärare är ansvaret stort, men det är hästarna som ger belöningen. Det är tydligt när de är nöjda. Jag har hört att hästen sades var de unga adelsmännens viktigaste lärare förr i tiden, eftersom de aldrig behandlade dessa annorlunda på grund av deras status och efternamn. Hästar bryr sig inte om sådant. Det gör det hela än mer intressant.

Den dolda agendan i att jobba med hästar och undervisning är nämligen att hästar plockar fram bra sidor hos människor - i strävan att bli en skicklig ryttare måste du lära dig lyssna, lyhört ta in responsen ditt agerande har gett, och aktsamt anpassa ditt bemötande efter vilken individ du har att göra med. Du måste ödmjukt ta emot gamla kunskaper, och acceptera att det är en lång väg att gå. Varje gång vi skyller ifrån oss våra brister har vi förlorat - du kommunicerar nämligen med en varelse som alltid ger ärliga svar, och aldrig kommer bedöma dig utifrån din bakgrund eller utseende, utan enbart utifrån dina handlingar. 

Tänk efter - var hittar vi något som ens är i närheten av detta utanför hästvärlden?

Den här andan är grunden för ett lyckat samarbete mellan häst och ryttare, och den finns i botten av all dressyr. Detta kläs sedan på med kunskaper kring ridkonst och hästhantering, rakriktning och foderstatsberäkning, öppna och hovbeslag, kunskap om hästens beteende och om säkerhetstänk, och så utbildas hästmänniskor som för det här arvet vidare. Sport som konst. Som får uppleva samma glädje, göra samma resa, och som blir framtidens hästsverige.
 

Det kan man ha som jobb.

 



Sista ansökan till hippologen är 15 april, info om programmet och andra ridlärarutbildningar finns här.


Läst 30244 ggr Kommentarer Kommentera

Om bloggen har känts lite död under veckan är det inget mot hur undertecknads verklighet har varit. Lördagen spenderades med huvudvärken från helvetet, kände livet återvända framåt kvällen och hann hoppa lite terräng på söndagen innan en otrevlig frossa smyga sig på under eftermiddagen och det var tydligen läge att få sin dos influensa och så sjuk kommer jag inte ens ihåg när jag var senast. Så när jag på torsdagen kröp ut ur huset påpekade nyanlända praktikant-My att det verkligen inte var någon skillnad mellan färgen på mitt ansikte och mitt hår. Eftersom jag och Matilda råkade lämna i hårfärgen lite länge när vi skulle försöka oss på en DYI på utväxten så säger väl det en del. Jätteblekt. 

Idag började det hela kännas okej igen, men att åka till Lumühlen och terrängträna med en fysisk status likvärdig en nykläckt fågelunge kändes inte som en optimal början. Så det var till att hålla sig på hemmaplan idag, medan åtta hästar åkte på träning. Egentligen är jag inte ens bitter, bara jag slipper ligga ner och kan äta något annat än yoghurt så är allt okej. 

Innan jag gick in i dvala fångades våra fina hästar på bilder från vardagen, nu är terrängdebuten inom en knapp vecka och i stort är de i fin form och redo att ta sig an året. Så för min del får det här täcka hela årets sjuka för nu, nu börjar det roliga...

 


Crocker och ett svenskt hinder, det tyska skymtar bakom. Rätt ska vara rätt.
 



No Deal tränar smalhinder och hoppar mig ur bild.
Smidigt att göra av tunnor, "flaggorna" är staketstolpar i plast som trycks ner i underlaget.



Earl Grey, 6 år, gör sin premiär nästa helg.




Ida från BYS i Skara vinkade vi sorgset av idag efter att hon fullgjort sin åtta veckors LIA-period här. Hon har varit så uppskattad på alla sätt och vis och vi kommer sakna henne mycket!




Sofie från Strömsholms ridsportgymnasium har snart klarat av tre veckors praktik här och sköter uppgiften galant. Och det är SÅ roligt att möta elever från det här hållet också, även om hon har ett år kvar i skolan känns det redan proffsigt, noggrannt men effektivt, och väl förberett för verkligheten. 

Appropå utbildning så är dags att söka till hippologprogrammet nu, Lisa tar ju superduktigt hand om frågor och funderingar i sin hippologblogg, och jag filar på ett inlägg från mitt perspektiv om fördelarna med utbildning och vad det gett mig.

Nu är det sovdags, vi hörs!


Läst 27820 ggr Kommentarer Kommentera

Det fanns perioder under min studenttid då frågan om hur Betty mådde ställdes innan frågan hur jag mådde när jag ringde hem. Det är inte klokt hur mycket kärlek den hästen har fått av familjen Ryman, och nu börjar den där prioriteringsordningen komma tillbaka. Av goda skäl, visserligen. 
 

Hon är nu 293 dagar in i dräktigheten, nästan 10 månader. Hon äter för två, odlar man för två, och när jag och Matilda åkte för att klappa på bäbismagen var hon noggrann med att även gosa för två. Knytet där inne börjar närma sig storleken på en schäfer, 30-40 kg. De sista vaccineringarna görs nu, mot stelkramp och hästinfluensa, och så här långt ser allt ut som det ska. Vi såg till att hennes nygamla matte och husse med crew fick fika för två när vi ändå var inne på det temat, och hälsade på hennes tre syskon som även dem finns på gården. Den minsta är snart ett år men jag bedömer att han ändå går in i bagageluckan. Alltid bra med en back up-plan.


I övrigt skiner solen som aldrig förr här också, vi har kört skytteltrafik till terrängbanan i Grossenwiehe för att ladda upp inför terrängdebuten i slutet av månaden. De nyanlända unghästarna har gjort sina första pass där galant, inkluderat "min" nya lilla häst - med betoning på lilla - 157 cm trakhener, söt som socker. Har man korta ben får man röra dem snabbt resonerar hon, och jag tror hon blir väldigt rolig att jobba med. Hon gillar verkligen det här. I morgon är det dags igen, då ska jag se till att hon fastnar på bild också, lilla Nicki. 
 

Beställer en så där positiv och levnadsglad häst från storken tack - men även om hästar är individer, så tror jag man med lite finess kan locka fram den sidan hos så gott som alla hästar. Fälttävlanshästen har en väldigt omväxlande tillvaro, och varierad träning gynnar inte bara hållbarheten - det är stimulerande för huvudet också. Till och med Chico, som annars inte visar så mycket känslor utåt, bockar så han piper på väg till terrängbanan. I skritt. Men det är trevligt med vårkänslor i lite lagom dos, och hästar som gillar sitt jobb!


Så, lilla schäfer, om nu alla ben pekar åt rätt håll och dina föräldrars gener har mixat sig tillfredsställande, så har du ett rackarns roligt liv att se fram emot. 











Om inte, så säljer vi den som gosedjur - det kan väl inte komma ut något annat än gulligt ur den här? Som sagt, alltid bra med en back up-plan...

 


Läst 29313 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa » sista » 

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.