Vissa veckor sticker ut ur mängden, och vecka 9 2015 var definitivt något utöver det vanliga. Det är alltså den gångna veckan, för den del av befolkningen som lever i datum och inte i veckonummer. Jag flög till London från Hamburg sådär okristligt tidigt måndag morgon, möttes av strålande engelsk sol samt min kompis Hanna som tagit sig dit från Arlanda. Första civila semesterresan på precis två år. Jag tycker verkligen, verkligen om min hästiga tillvaro, vilket också innebär att det där musikintresset som konstant bubblar inuti mig får ständigt stå tillbaka. Känslan när Spotify vid varje årsslut presenterar ens statistik, inkluderat antal lyssnade minuter, kan dock liknas vid när Anna Skipper ställer upp veckans matintag på bordet i det där programmet... "SÅ PASS ALLTSÅ"
 

Men under fyra fantastiska dagar, varav tre soliga, så stillades suget äntligen! Efter att bland annat att ha sett ett flertal av världens största artister på UK:s allra finaste gala, så tog jag med mig en skön walking-on-sunshine-känsla tillbaka till Tyskland. Redo att ta mig an vårens utmaningar! Även om jag tittade åt fel håll vid övergångsstället på Hamburgs flygplats på torsdagkvällen och så.

Hemma har utvecklingen gått som förväntat efter mitt förra inlägg om att stallet är fullt - nu har det byggts ut med två boxar till, och en ny femåring landade således på mitt bord. Blir spännande att testa. Fredagen var hoppdag och förberedelse för lördagens tävlingsdebut - båda kändes riktigt bra, och i lördags körde jag mot Süderlügum. Dags att inleda denna tyska tävlingskarriär.

Inför tävling kommer lite musik väl till pass - oslagbart redskap för att försätta sig själv i rätt stämning! På träning behöver hjärnan vara påkopplad och analyserande, men på tävling måste det hela ske på känsla. Det gäller helt enkelt att hitta rätt flow och sätta sig i en sinnesstämning där fokuset ligger här och nu, utan negativa känslor som stör. Jag vill känna mig beslutsam, bestämd, och ha någon sorts känsla av att jag inte ens KAN förlora. Då blir det som allra bäst. Om känslan inte infinner sig av sig själv så åker hörlurarna i medan kavaj och stövlar krånglas på. Royal Blood hjälpte till den här gången. Hur laddar ni upp?
 

Mitt ute i obyggden hoppade Chico en A, ca 110, med ett nerslag men flera fina språng och i stort en positiv känsla. Att första starten för året kan vara lite spänd är ju inget ovanligt. Markarbetet börjar ge resultat, han blir allt smidigare, rakare och mer genomsläpplig, vilket ger en helt annan känsla i sprången. Det blir allt bättre för varje vecka, och med det extra trycket och energin han får av att vara på tävling, så känns det verkligen att jobbet börjar löna sig.

Crocker, 175 cm, som bitvis har lite egna idéer om vad man kan hitta på i mellan hindrena, han hade mycker att tänka på i sin första 120-klass med solkatter och väl pyntade hinder. Men även han har blivit starkare och smidigare under vintern - och med det börjar också försiktigheten komma. Även om han inte var snabb nog för att få pris, så var han inte i en bom på hela banan. 

Efter att ha fått se sig för i första klassen så satte jag mer galopp i honom till andra rundan, en M med hinder upp till 130, och stilbedömning - och där var han både felfri och placerad! Hans första rosett i M, hårt arbete lönar sig och jag är så nöjd med honom. En härlig början på tävlingssäsongen, det var så roligt att vara på banan igen.

Om några veckor ska de tävla dressyr båda två, plus No Deal - fast då tror jag att jag måste ladda med något som är lite mer åt panflöjtshållet, annars går det väl alldeles för fort på diagonalerna...

Februari har erbjudit fortsatta plusgrader här i norra Tyskland - och inga är lyckligare än fälttävlansryttarna som återigen kan få växla upp galoppen och äntligen stilla suget efter att få hoppa över ordentliga stockar och stenar igen. Träningsdebuten på Peter Thomsens terrängbana för året var visserligen inte jätteglamourös, grått dis och +2, men kul hade vi allt! Malin är en bra coach, min terrängridning är antagligen det jag kommer utveckla mest under året - här putsas nu anridningsteknik för olika typhinder, det får nog bli ett inlägg för sig tids nog, men förutom ordning på hästen så är nummer ett att själv vara i balans och beredd på vad som helst. När som helst.

Så, ja, 2015 firar jag mitt 19:de år av regelbunden ridning och det jag tänker mest på i sadeln för tillfället är att trampa ner hälen. Så är det med det. Malin har en brutal stabilitet i sin sits, och tittar man på Peter så är han i en helt egen division. Enastående. Men så är han också en av de bästa i världen - det är bra med goda förebilder på nära håll. 

 

Earl Grey, 6 år e. Numero Uno, som ägs av Matilda Mårdh som är au pair här.
Det är hon som tar alla fina kort!



Stallets nya tillskott har även de fått testa vingarna på terrängbanan och har gjort det galant. Att hitta bra fälttävlanshästar är som bekant ett knivigt kapitel, det är så mycket de ska vara bra på.

Vad är det då man vill ha? Vad tittar man efter? I slutändan handlar det förstås mycket om känsla, och olika ryttare föredrar förstås olika typer av hästar.

Till att börja med är en bra fälttävlanshäst även en bra hopphäst, så man är inte "ensam" i sitt letande. Till skillnad från en hopphäst måste förstås alla tre gångarter tas med i bedömningen - att de är rena och taktmässiga är en grundförutsättning för dressyrens skull. Det finns även exempel hästar med dressyrstam, men med bra hoppförmåga, som gjort sig bra som fälttävlanshästar.

Den bör vara av lättare typ, korrekta benställningar är en klar fördel eftersom benen ska tåla relativt stora påfrestningar. Övrig exteriör spelar givetvis in, den är ju tätt förknippad med ridbarheten tillsammans med psyket. Till allt detta läggs då till att de helst ska ha mycket fullblod i sig för uthållighetens skull - något som är svårt att hitta. 

Provridningen blir ju aningens avancerad den med - även om de flesta hästar gillar att hoppa terräng är förstås det optimala att kunna testa hästen även ute. Om det går försöker vi ha åtminstone yngre hästar här på prov under en tid för att kunna testa dem i olika miljöer innan eventuellt köp, och då även se hur de tar emot träningen då en del av dem varit ganska gröna. Klar fördel då det blir ett säkrare köp, och egentligen ingen nackdel för hästen/säljaren heller eftersom den under tiden får allsidig utbildning och miljöträning.

Inom en vecka är stallet fullt, då har vi alltså avancerat från 12 till 22 hästar. Det rör visserligen på sig hela tiden, men kul är det! Och det är roligt med fler människor i stallet också förstås, som tur är har det antalet följt med hästarna :)

Men Chico är kvar han, han har gjort sin allra bästa dressyrträning hittills där jag hade riktigt bra känsla, och tänka sig, ju mer lösgjord och genomsläpplig han blir, desto bättre hoppar han :) Han glad att få vara på terrängbanan igen, precis som jag alltså, och om en vecka smyger vi alltså igång tävlingssäsongen med en hopptävling. Tänk att vi överlevde vintern i år också...

Vissa veckor händer det klart mer än andra! Vi hann andas en hel dag innan Elisabet Lundholm kom hit för dressyrträning med Louise och Malin. Jag och Chico fick också vara med och fick jättebra hjälp, precis i linje med hur Maria Gretzer ville att jag skulle arbeta honom. Jag tror det kommer bli bra och det är väldigt roligt att rida med förnyad inspiration. Vi hann till och med att gå på ryttarbal förra veckan, februari har hittills varit en månad helt i min smak, och det ser ut att eskalera.
 

I slutet av månaden är det dags för årets tävlingsdebut, hopptävling med Chico och Crocker. Innan dess ska det även hinnas med en liten semester i London, bara att passa på innan Cirkus Tävlingssäsong 2015 kickar igång på allvar - för sedan har vi att göra! Hurra!

Hoppas även på att snön som precis smält var den sista - hög tid för påskliljor nu va?
 

Stallet är påfyllt med en del nya hästar och människor, däribland en praktikant från BYS i Skara som är blivande unghästutbildare. Tillsammans har vi hoppat in två fyraåringar de senaste två veckorna, bra träning för sadelfastheten, och snart får vi ännu mer sällskap i form av en examinerad unghästutbildare från Flyinge som kommer ha egna och externa hästar här under en tid. Hennes fyrbenta kollegor har redan anlänt, tre treåringar som ska matchas inför vårens test. Så nu är stallet nästan fullt, roligt! 

Söndag-måndag var Maria Gretzer här för hoppträning och nu har jag inspiriation och saker att tänka på och jobba med i minst en månad framöver! Och det är ju alldeles lagom det, eftersom det är då hon kommer tillbaka. Crocker och Chico red jag, och fick med mig mycket nyttigt.

Jag försökte räkna efter hur många A-tränare i hoppning jag ridit för allt som allt, och tror jag kommer upp i åtta nu. Gemensamt för precis alla är att de är mycket noggranna med grunderna. Maria har ju bra ordning på sina hästar i markarbetet, men en lydig häst får man förstås inte av en slump - det gäller att vara väldigt disciplinerad och fokuserad själv, annars kan vi aldrig kräva att hästen ska vara detsamma.


Och mycket riktigt var det allra mest grundläggande vi fick arbeta med - första steget på utbildningsskalan - takten - är inte det första för intet, och ägnades mycket uppmärksamhet. Rytm och balans går hand i hand, och balanserad galopp ger förutsättningar för fina språng. För att kunna bibehålla balansen och kunna kontrollera hästen gäller det att ha ett tydligt och jämnt stöd på yttertygelntillsammans med att rida fram till en jämn kontakt där inner skänkel arbetar upp mot ytter tygel. Kontakten på yttertygeln (och att inte fastna i den där innertygeln) är viktig för att kunna hålla sin linje och hålla hästen rak, en förutsättning för att få maximal kraft i sprången sedan. 
 

Det gäller förstås att vara noggrann från start, systematiskt arbeta med tidigare nämnda hållpunkter från det att man tar tygeln, och börja med att få igenom halvhalterna och balansen i skritten. Eftersom skritten går långsammast är den lättast, då kan ta sig tid att känna efter hur hästen tar emot hjälperna. Väl investerad tid. Det som inte fungerar i skritt lär inte fungera i trav, och sannolikt inte i galopp heller.


Första dagen fick vi jobba med lösgjordhet och lydnad med hjälp av cavaletti och studsserier, och uppmanades att vara precis lika noggranna med precisionen här som i hoppningen - för om inte hästen är framme till yttertygeln och galopperar i en jämn rytm här, hur ska den kunna göra det i en bana sedan? Och kan man placera hästen exakt på sin tänkta linje över en upphöjd bom på mittvolten, hur ska man då lyckas hålla den på en böjd linje i banan...?

Sedan är det "bara" att ta med sig arbetet till hoppningen - en jämn rytm, jämn kontakt, och full kontroll på hela hästen och på dess balans genom banan. Stöter man på problem här så kan de alltid kopplas till grunderna. Och vice versa - när grunderna sitter, balansen, rytmen, linjen, tempot  - då står plötsligt alla hinder på precis rätt plats och det blir plättlätt att hoppa. 






Crocker är stor och lite långsam i sina rörelser - här gäller det att få honom kvick och för lätta hjälper, men samtidigt bibehålla avspändheten och en jämn kontakt.





Chico behöver mycket hjälp med sin balans och blir lätt hastig i sin takt - här gäller det att stämma av hela tiden och jobba för att hjälperna ska gå igenom utan motstånd, från framskrittning till bana. Så, alltså, ännu noggrannare med grunderna, varje steg och varje dag!



(Och funderar man någon gång på hur det SKA se ut så kan man titta på Marias fantastiska häst Singular med Marcus Ehning, han har en egen facebooksida - HÄR)

"Man kan inte göra så här!" Emelie var upprörd på riktigt och vårt typ 100:e telefonsamtal sedan vi träffades senast var således ett frustrerat sådant. "Man kan inte bunta ihop människor med samma sanslösa intresse och placera dem i hästmecka x 2 i tre år på hippologen och låta dem rida och svettas och bo och jobba och skriva uppsatser och äta kladdkakor tillsammans och sedan strössla ut dem över hela Sverige och utanför också, och ge dem jätteroliga jobb som gör att det är helt omöjligt att ses! Det är inte snällt!"

Det är svårt det där. Någon på instagram frågade om jag aldrig längtade hem, och det klart jag gör, mest hela tiden. Men det är något jag får leva med, och den där hemlängtan börjar anta en ganska avancerad form. När jag är på Strömsholm längtar jag nämligen efter mina vänner och familj hemma, och när jag är där, ja då längtar jag efter de som är på västkusten, och så vidare. Vart jag än är så är det alltid för långt till någon. Det bästa vore om vi kunde trycka ihop Sverige, sådär som en strumpa som korvar sig längst framme i gummistöveln (en dålig en alltså) så att Stockholm-Göteborg-Malmö liksom låg i jämnhöjd. Då hade jag bara behövt ta mig över vattnet i mellanåt, så hade det varit klart... 

Vi sköter det dock ganska bra på distans också. Det finns många sorters människor i min vänkrets, och majoriteten av dem är hästfrälsta, men av resterande del har de flesta hittat något annat intresse som lägger sin själ i, lever och andas och brinner för. Oavsett om det är hästskötsel, ljudteknik, skog, programering, traktorer eller kulstötning, så lovar jag att de alltid har förstått och respekterat mina prioriteringar. Kanske för att de är ganska nöjda med sin egen situation, de är liksom bara sig själva - då blir det klart lättare att låta andra vara det också. (Plus att det finns massa andra fördelar - det finns ALLTID något att prata om, som inte är Paradise Hotel, och man får lära sig alla möjliga udda saker om allt mellan himmel och jord. Man har även en expert att ringa inom ungefär alla områden, klar fördel när bilen inte startar, telefonen fastnat på ljudlös, eller man bara behöver en ny spellista.) Jag får massa energi av sådana människor och de utgör rackarns bra bollplank när det behövs. 

Hur som - för er som funderar på att flytta långt bort men är oroliga för att känna er ensamma - wifi är en FANTASTISK tillgång som kortar ner avståndet till något som är uthärdligt tills ni ses igen, och, ännu bättre - det finns många nya spännande personer (och hästar) att träffa dit du åker, så låt inte det hindra. Efter några år går hemlängtan i alla möjliga riktningar och saker börjar bli aningens komplicerade eftersom insikten om alla de där du tycker om aldrig någonsin kommer kunna bo i samma by sakta börjar sjunka in. Men det finns alltid folk att hälsa på vart du än ska. Vad som sedan egentligen är hemma visar sig tids nog.

OCH det finns de som är intresserade av hur den inte-så-jätte-glamourösa vardagen är, och här är det winter wonderland igen. För att slippa att halka omkring som bambi på hal is ute är det åter ridhus-ridning som gäller tills det är över för den här omgången. Det är visserligen julstämning där inne också, medellinjen har varit markerad med mindre snödriva i omgångar. Så är det när ventilationen är bra! Bland det första vi gjorde i morse var att föna igång skrittmaskinen vars startknapp hade frusit fast. Det upprepades tre gånger till under förmiddagen... Annars rullar det på bra.
 
I veckan har vi även varit iväg och hopptränat tillsammans med Peter Thomsens team, där bl a Louise Svensson Jähde ingår, och i morgon kommer Maria Gretzer hit - det ska bli fantastiskt roligt. Känner man bara att man är på väg åt det håll man ska och har visionen klar där någonstans så kan man klättra över de flesta hinder på vägen, inklusive hemlängtan eller bortlängtan (och snö).

Kommer man dessutom ihåg att det faktiskt finns de som alltid tycker om en, oavsett hur dålig man själv än känner sig och hur långt det än är hem - då klarar man nog det mesta.  

Okej, nog med livsfilofiska frågor för den här månaden nu. Tur att det är en ny i morgon ;)
Kram! 

En av anledningarna till att jag bestämde mig för att åka iväg och jobba i tävlingsstall var för att jag ville lära mig ett hållbart system att utbilda och träna fälttävlanshästar för sporten. Som med allt annat finns det olika sätt att göra det på, lika många som det finns ryttare - med det systemet jag lär mig här har tagit flertalet hästar till svår klass med få skador på vägen, så det är ett bra kvitto på att det är något att ta efter.

Här är vi i planeringstagen, så jag tänkte dela med mig av hur upplägget för de unga hästarna ser ut! Att få till en plan för tävlingssäsongen med det breda ålders- och utbildningsspann som vi har i stallet är ett avancerat pussel. Vi har hästar på precis alla nivåer, från de som gör sin tävlingsdebut till Sofarsogood som ju går de största tävlingarna. 

Hur ofta och mycket beror förstås på individ och utbildningsnivå, men våra hästar börjar sin fälttävlanskarriär när de är fem år. De går då geländepferde A, terränghästprov, där de bara går en terrängrunda och bedöms efter sina kvaliteter som terränghäst - hoppförmåga, galoppförmåga, ridbarhet etc, helt enkelt lämpligheten för sporten. Banan är på lätt-klassnivå, men väl anpassad för unghästar. T ex får man i A alltid visa hästen banan innan och rida igenom vattnet, och de behöver inte heller börja med att hoppa ner i vattnet, utan de får vada ner först. 

För femåringar är kval till bundeschampionat två geländepferde A med 8,0 och en geländepferde L med 7,0, och en placering i en hel lättklass. Då är det dock lite lättare att bli placerad här i Tyskland eftersom 1/3 av startfältet får pris istället för 1/4 som i Sverige.


Som sexåringar går de geländepferde L, motsvarande enstjärnigt, och tävlas ungefär lika ofta som femåringarna men går lite fler hela tävlingar, två-tre stycken på en säsong. Kval till bundes är två 8,0 i geländepferde L, och en godkänd hel enstjärnig fälttävlan med under 54 straff i dressyren, max två nerslag i hoppningen och felfri på hinder i terrängen. 

När de är sju år är det tillåtet att starta tvåstjärnigt, och för en häst som ligger i fas börjar säsongen med  enstjärnigt, ca 3 st, och sedan är det rimligt med tvåstjärnig debut i juni eller juli. De gör då ca två tävlingar, och har det nu gått vägen så är unghäst-VM en lång tvåstjärnig i oktober. Det blir då sju tävlingar på en säsong vilket är ganska lagom. Exakt så såg upplägget ut för Cumpel i höstas som ju var placerad i Le Lion.

Det här kanske är lite mindre än vad många tävlar, men den här nivån av tävlande har i alla fall enligt Malins erfarenheter gett hållbara hästar och väldigt få skador. Att tänka på är ju att hästarna utbildas för att bli bra som vuxna - championaten ligger på vägen och kan ridas om det passar, men att pressa hästarna och tävla för intensivt på unga hästar gör ju att man istället riskerar att förstöra en häst som hade kunnat bli riktigt bra med lite mer tid. Att tänka långsiktigt är viktigt, och håller inte planen kan det förstås ibland vara nödvändigt att backa ett eller flera steg.

Hur som, det är alltså yngre hästar jag ska tävla, och vi pusslar för fullt! Eftersom årets EM ligger samtidigt som Tysklands bundeschampionat, till vilket man kvalar som ekipage, så gäller det att ha både plan A och B. Och antagligen även C, det mesta kan ju hända när hästar är inblandade... 

Kvällsnöjet är i vart fall att lägga in hästar i Tysklands motsvarighet till tävlingsdatabas, och nöjet på dagen var bland annat ännu ett tyskt dressyrpass med Chico! Vi ser bundes långt där framme, träna träna och suga i sig allt som chefen och de närmast sörjande lär mig. De där dagarna jag undrar var idén att flytta 100 mil söderut kom ifrån vet jag att det här är svaret...

 

Veckans dressyr/språklektion blev tyvärr inställd så jag och Malin passade på att träna program med Chico istället. Nog för att det bara är januari, men de nya dressyrprogrammen har precis släppts så vi passade på att gå igenom det enstjärniga programmet som han förbereds för. Utmärkt sätt att stämma av hur vi ligger till. Som sexårig fälttävlanshäst är det dags att visa förvänd galopp på serpentinbågar, skänkelvikningar och ryggning. Motsvarande LA-nivå alltså.
 

Vi kan konstatera att travdelen fungerar ganska bra, mellantraven är på gång där han börjar lära sig att skjuta på, något som vi jobbat en del med senaste veckorna. Det mest kritiska momentet är skritten - inte den i sig, utan att behålla honom mellan hjälperna under den korta sträckan som är mellan ökade skritten och galoppen. Fungerar det så fungerar galopp-programmet, fungerar det inte är det supersvårt att hitta tillbaka. Bara att jobba vidare med övergångar och lägga in programdelarna i den vardagliga träningen tills det känns naturligt. Mer precision även i vardagen helt enkelt.
 

I helgen och idag har vi fått roa oss inomhus eftersom den där Egon som blåser ur Sverige hälsar på lite här också, om än i en mildare form. Vi som spände trådarna så bra på staketen innan helgen konstaterar genom fönstrena i ridhuset att det är mer trasigt än helt i gräshagarna...

Stabilare staket finns dock närmre stallet så vi kan ha ute hästarna en stund varje dag ändå. Stadig skrittmaskin klädd med vindnät är också MYCKET uppskattad nu. Att hästarna får röra på sig även när vädret inbjuder till att låta hästarna vara inne (och ens egna instinkt säger att man själv borde gömma sig under en filt och kolla på film) är viktigt, inte minst för att minska risken för kolik som alltid finns när hästarna blir stillastående. Så här vi ser till att alla får komma ur boxen både för- och eftermiddag för någon form av motion.

Helgens hoppövning, för något ska vi ju ha att roa oss med när granarna blåser omkring utanför, var den HÄR som även den är hämtad ur Hippsons arkiv, det är faktiskt andra vändan den åker fram den här vintern. Så nu spegelvände vi den helt enkelt :) Vi lade även in en studsserie på bortre kortsidan för att variera.
 

Caprilliövningar som denna, där bomserier, travhoppning och studs växlas med enkelhinder i galopp är bra för lydnaden, men många ryttare kan tycka att det är lite obekvämt. Att kunna göra en mjuk och balanserad övergång till trav strax efter ett hinder är ett bra kvitto på att hästen är avspänd och i balans, och direkt mottaglig för nya hjälper. Om det känns knöligt och svårt så finns det ju absolut något att jobba på - och fungerar ridningen mellan hindrena bra är förutsättningarna för bra språng betydligt bättre. 94% av en hoppbana är ju trots allt dressyr, mer eller mindre. Eller så kan man se det som att om man gör markarbetet tillräckligt bra, så kan man fokusera till 100% på själva hoppningen när man väl tar sig an banan.
 

No Deal


Lilly

Efter lunch idag var det dock långa ben som gällde igen... Vi har för tillfället 12 hästar i stallet varav en är dressyrhäst, en sjuttonårig välutbildad herre som kan precis allt. Hans ordinarie ryttare, tillika Malins mans syster, har ont i ryggen så jag fick äran att motionera honom. Avrundade alltså dagen med både piaff och passage och red på kandar för första gången på bra länge. 
   

Skulle säga att vi klarar att roa oss ganska bra, älskar omväxlingen! Men nu, nu är det dags för film och soffa!

Många undrar vad vi pysslar med i ridhuset under vinterträningen, och jag kan ju avslöja att precis som alla andra vanliga dödliga så hittar vi en del i Hippsons arkiv för ridövningar. Här ska ni få veckans cavalettiövning som är en klassiker - klockan! 


Fyra cavalettibockar på en 20-metersvolt som ni ser på bilden, klockan 12, 3, 6 och 9. För att göra det lätt för sig när man bygger den, så utgå från voltens mittpunkt och stega sedan 5,5 meter ut mot bommarnas innerkant, som bilden visar. Då blir det lika långt mellan varje, en bra början för att lyckas med övningen.


Som uppvärmning kan man börja med att rida över två av bockarna i taget, t ex vid C och X, och sträva efter att hitta en jämn rytm över dessa två. För unga hästar eller orutinerade ryttare kan det vara fullt tillräckligt. Vi började sedan med att rida på fyra galoppsprång mellan bockarna, med målet att få en helt jämn rytm i balanserad galopp, där både vägen och galoppen kontrolleras för skänkel och sits. En riktigt lydig häst kan sedan gå på både 3, 4 och 5 språng - men ta en sak i taget, gå utanför en bock om det behövs för att komma i ordning, och glöm inte att pausa i mellan varven. 

Igår avnjöts min första dressyrträning för heltysk tränare på utebanan, med fågelkvitter som soundtrack. Inte illa för januari. Det var heller inte illa av mig att lyckas ta till mig åtminstone 80% av instruktionerna, men å andra sidan man behöver inte vara något språkgeni för att förstå vad übergang, foreward, MEHR BEIN och SITZEN betyder. Det är samma tränare som Malin rider för och hon kommer underhålla mig och 6-åriga Chico regelbundet i vår. Alltid bra med ett extra par ögon som kliver in och rör om lite i mellanåt, tyckte det var enkelt och bra, tydlig ridning framåt som gav bra resultat.

 

Hur som, när solen väl är framme är vi så lyckligt lottade att vattnet rinner rakt igenom sandmarken och vi utan problem kan rida på terrängbanan. När man gömt sig i ridhuset stora delar av den regniga vintern så är hästarna förstås lite exhalterade över att äntligen ha gräs under hovarna, så man får räkna med att det tar några pass innan det är ordning och reda igen...

De skolas på de små stockarna, lika noggrannt som man skolar en hopphäst på banhoppningshinder. Först ska förstås markarbetet fungera, därefter ett hinder i taget, ett par i följd, och så vidare.

Jämn rytm, i balans, väl framme för skänkeln men väntandes, på linjen, i önskat tempo, och helst då utan att hitta på egna konster däremellan förstås. När det fungerar tillfredsställande så kan man avancera vidare. Tålamod är förstås superviktigt, och känns hästen spänd eller ofokuserad så får man rida tillbaka dagen efter och fortsätta.


En av de som varit ute och hoppat var lilla fullblodet No Deal, filmen nedan är från 21 december...! Igår var han ute igen i solskenet och tog sig igenom en hel bana med endast ett bocksprång. Nu stundar sådär en veckas oväder så risken är väl stor att vi får börja om på ny kula nästa gång solen tittar fram, men att ens fyrbenta kollegor tycker jobbet är FÖR kul känns ändå som ett ganska trevligt utgångsläge.