Marie Ryman
DEC
06
2014

Nynäshamn, Sverige: 


"För ett par år sedan bestämde jag mig för att sluta med hästar. Jag hade gått in i väggen, hästväggen, som jag inte trodde fanns. Innan dess var jag odödlig. Att sköta sitt eget stall som låg 20 minuter utanför staden, där hålla två tävlingshästar fullt igång (trots att vi saknade ridhus vilket innebar en del körande med hästarna), ha en inackordering, jobba 75 % och utöver detta plugga på 75 %, det var en piece of cake för mig. 

 
Allt fungerade ända tills den dagen min axel rycktes ur led, igen. Den här gången självläkte den inte så bra som den gjort tidigare. Jag kämpade på och fortsatte i samma takt trots dålig axel, smärta är något man kan sätta sig över och jag hade inte riktigt tid för det här. Men sedan kom snön. Inte lite fjäderlätta dun som fixade julstämningen, utan mängder, det tog aldrig slut. Hur många mil jag skottade den vintern vet jag inte. Till stallet, till hagen, tillbaka från hagen och ja, ni fattar. Till slut kände jag att jag inte orkade ta ett spadtag till. Det gick inte.


Där och då lade jag ner, och sade upp mig från hästvärlden. Jag var klar med det här nu. 


Jag sålde hästarna, alla saker, gick över till ett fullständigt normalt civilt liv helt utan hästlukt, och väntade på operation. Första veckorna gick lätt, jag var ju helt slut och behövde nog vila. Men efter ett tag kom den berömda rastlösheten. För när jag hade jobbat färdigt, lagat maten, städat huset, slötittat på favoritserien hade jag fortfarande tre timmar kvar till sovdags. Vad GÖR normalt folk egentligen gör med all sin tid? Här gällde det att hitta en ny hobby. Jag testade att gå all in på smyckestillverkning, men hade svårt att se utvecklingen och utmaningen i det. Sticka, gymma, springa... Vilka aktiviteter jag än prövade, så hamnade jag i det där läget där det var kul ett tag, men snart kändes tråkigt och meningslöst.

Innan min axel gick sönder hade min mamma beställt en ridresa till Ungern som var betald och klar. Eftersom jag till och med hade lyckats lura med pojkvännen var det svårt att motstå tanken nöjet att få se honom svettas lite i sadeln. Bara lite ridning, det kan ju inte förändra mitt beslut, trots att axeln var läkt. Ridningen var lagd på hyllan. Nu hade det gått ett halvår sedan jag slutade med hästar och jag var helt fri. Sagt och gjort, vi åkte.

Mycket riktigt bjöd resan på många härliga timmar i sadeln, och fantastisk underhållning att se sin pojkvän, med enorm träningsvärk, försöka plocka upp ett par strumpor från golvet. Under denna vecka insåg jag vad som saknats den senaste tiden. Jag kände mig ju hel när jag satt till häst.


När jag kom hem igen kunde jag inte släppa hur roligt det hade varit så jag anmälde mig till en grupp på ridskolan. Bara en gång i veckan, det räcker ju för att stilla behovet.
Men en gång i veckan blev till tre. Tre gånger i veckan blev till fem. Fem gånger i veckan blev till... Ett köp av en ny häst. Jag var där igen, fast i ett nytt format, något hade jag ju lärt mig. Men som jag njöt av att vara tillbaka. 


Mitt försök att sluta med hästar får nog anses vara rätt misslyckat ändå. Målen med den tid som man har ”över” varje dag måste väl vara att fylla den med något som är kul, meningsfullt, utvecklande och utmanande. Att återigen få sätta sig upp på en ny häst och känna all potential, lägga upp en plan och påbörja en ny resa mot nya mål... Det är en alldeles för svårslagen känsla. Så, ja en gång hästtjej, alltid hästtjej."




Erica och Zelma, ridskolehästen som saboterade försöket att sluta med hästar... Jag red Ericas fullblod som tonåring, bland de första storhästarna som kom in i mitt liv och definitivt de första med så mycket blod i. Och jag tycker att det är skönt att hon inte var borta från hästvärlden så länge, den är lite tråkigare utan henne.


Läst 10056 ggr Kommentarer Kommentera
DEC
05
2014

Findon, West Sussex, England:
 

"Det har verkligen blivit mängder av nya lärdomar sedan jag som naiv tonåring flyttade till England. För att hålla mig både kort så är nog de viktigaste insikterna att det finns många olika metoder för att nå resultat, att ett bra team verkligen är ovärderligt, och att den enda som i slutändan kan avgöra din prestation är du själv - så jobba hårt.

Bra att veta är också att saffronbuns inte är samma sak som lussekatter, och att man aldrig ska underskatta bra waterproofs."

Nathalie Blomquist, utflyttad 08 baserad hos flerfaldiga OS medaljören Tina Cook.


Läst 9453 ggr Kommentarer Kommentera
DEC
04
2014

Flyinge, Sverige:

"Jag är en norrländsk hästunge som red första gången innan jag kunde gå. Sedan dess har jag ridit på alla hästar jag fått lov att rida på, och några till. En pensionerad ridskoleponny fick jag när jag var ungefär åtta, och sedan dess har en mängd olika raser och storlekar funnits i min närhet. När jag som tolvåring hade någon slags show för grannungarna i en egenkomponerad frihetsdressyr ute i hagen, utan varken sadel eller träns, så fick min mamma nog och skrev in mig på ridskolan. Det var en ganska stor omställning för en som aldrig hört uttryck som ”byt sittben” eller ”vänd halvt igenom”. Sitta ner i trav var det svåraste att lära sig, innan galopperade jag mest.


Jag växte upp där på ridskolorna och efter det har jag hunnit med att bli Svensk ridlärare level II, tagit en kandidatexamen i hippologi och arbetar numera som stipendiat på Flyinge. Jag har aldrig varit någon supertalang när det kommer till ridning, så jag har kämpat mig dit jag är idag och får nog kämpa ett par år till också. Smart har jag däremot alltid varit, och jag har en fundering som jag vill berätta om.

 

Alla hästmänniskor vill inte samma sak. En del vill vinna världscupen, andra vill köra bröllopspar till kyrkan. Många gillar utmaningar, lika många vill bara komma bort från sin verklighet och koppla av. En stor andel gör av med mycket pengar, några färre tjänar på det. Många lägger ner en livstid på att försöka förstå, andra fattar direkt. Några tvingas till det, andra har aldrig fått chansen att ens prova. Men anledningen till varför du håller på spelar egentligen inte så stor roll. Så länge du vill hästen väl så är du en hästmänniska. Det betyder inte att alla är bra hästmänniskor. Ibland har man lärt sig fel sker, ibland har man inte lyssnat alls. Ibland gör man misstag enbart på grund av att man är människa. Människor gör ofta fel innan de gör rätt. Jag är inte på något sätt ens i närheten av fullärd, men jag är på god väg att bli en helt okej hästperson. Därför, vill jag berätta hur jag tror att en av vägarna dit alla vi vill, kan gå.

 

  1. Hitta kunniga personer med stor erfarenhet och se till att de lär dig allt de kan. Tjata om du måste, men de allra flesta som kan sin sak är ofta mer än villiga att dela med sig. Glöm inte personerna som står bredvid den där som låter och syns mest, högljudd är inte lika med bäst.
     
  2. Lär dig förstå hästen. Som biologisk varelse, som flockdjur, som fantastisk atlet, som bästa vän, som gräsätare, som flyktdjur, som lärare, som häst. Häng mycket med hästar. Och läs mycket om hästar.
     
  3. Ta alla dina kunskaper och lägg ihop dem när du fattar knepiga (eller oknepiga) beslut. Tänk efter, ställ frågor. Både till dig själv och till andra. ”Borde jag köpa den här unghästen? Klarar jag av det?”, ”Är den här hästen verkligen redo för årgångschampionatet?”, ”Är min häst ohälsosamt fet? Vad beror det på?”, ”Borde jag låta någon annan rida min häst ett tag?”, ”Nu när hästen går bättre än någonsin, vad har jag gjort för att få den så?”, ”Mår den här hästen bra?”, ”Varför beter sig den där hästen annorlunda jämfört med andra?”, ”Vad gör hon som rider så sjukt bra, som inte jag lyckas med?” Och så vidare. Lär av dig själv.
     
  4. Sätt alltid hästen främst. Det är ett djur och det är du som valt att ansvara över det. Se till att du kan motivera dina val du gör för din häst, till vem som helst som skulle kunna undra vad du håller på med. Var öppen och förstå att du kommer aldrig att bli fullärd. När du börjar förstå att ju mer du lär dig, desto mindre kan du – då är du på god väg åt rätt håll.

 

När man då insett att man kan så väldigt lite, det är då man är öppen nog för får det där ögat. Ni vet det där som långt ifrån alla har gratis. Öga för talang, utvecklingsbarhet, hälsa, sinnesstämning, förutse rörelser och ageranden, se olyckan innan den hänt, se vinnarhästen innan den vunnit och se hästen som det den faktiskt är, en häst.

 

Dit vill jag. Varje dag."

Linda, hoppstipendiat på Flyinge. Hon gick hippologen året under mig på Strömsholm och hade det tvivelaktiga nöjet att vara mitt fadderbarn under år 2, som jag alltså utanför lektionstid fick testa mina pedagogiska färdigheter på i ridhusen. Har blivit kallad mor sedan dess. Det gör inget alls, hon är bra, mitt barn.
Foto: Karin Moberg, Anna Nyström, privat.


Läst 8710 ggr Kommentarer Kommentera
DEC
03
2014

Falun, Sverige:

"Är det något jag lärt mig av den resa de senaste åren inneburit så är det att inte låta självförtroendet hindra mig från att våga följa mina drömmar. Det är lätt att göra sig själv liten.

Mina egna meriter inom ridsporten kanske inte är så märkvärdiga. Jag är uppvuxen på ridskola där jag hängde dygnet runt som tonåring, har aldrig haft egen häst och inte heller några direkta tävlingsresultat att skryta med. När jag sökte jobb på Falsterbo Horse Show trodde jag inte att jag hade en chans, och när jag sedan faktiskt fick jobbet var jag nära att tacka nej av rädsla för att inte kunna leva upp till deras förväntningar. Vad hade lilla jag att komma med?


Men plötsligt så befann jag mig där på kontoret, mitt i hjärtat av ett av Sveriges största årligen återkommande evenemang. Telefonen ringer, man svarar, det är Roffe. Han behöver hjälp med en av tävlingsklasserna. Han ber mig om hjälp och jag kan snabbt ge honom den information han behöver. Samtalet avslutas med "tack Rebecca! Tur att ni finns", och man tänker på hur man i princip nyss grinat framför TV:n när han tagit medaljer i mästerskap. I nästa stund kommer en höggravid Lisen inflåsande på kontoret och behöver hjälp med lite papper. Sedan dyker Sylve upp, sätter sig ner dricker lite kaffe, frågar hur min dag har varit och om allt är under kontroll. Senare kommer Malin Baryard in och Tinne strax därefter. De småpratar lite med oss innan de ska in på mötet med Jana.

Alla mina idoler som jag sett upp till behandlar mig precis som en i gänget, en märklig men härlig känsla. De kan mitt namn, de ber mig om hjälp för de vet att jag kan hjälpa dem, och vi hejar glatt på varandra när vi stöter på varandra under tävlingarna. De är så inspirerande människor at jobba med, jag älskar det! Även om jag fortfarande får nypa mig lite i armen ibland.
 

Att jag satt där hemma och tvivlade på om jag skulle tacka ja gör mig förbannad, vilken bromskloss man kan vara för sig själv. Det klart jag räcker till, och det klart jag kan! Har man bara drivet och viljan kan man klara nästan vad som helst."



Rebecca, även hon uppfödd på samma ridskola som mig. Vi har känt varandra sedan dagis och ryktade oss igenom tonåren tillsammans kan man säga.


Läst 8479 ggr Kommentarer Kommentera
DEC
02
2014

Nynäshamn, Sverige:


"Bland de bästa beslut jag har tagit var att köpa en färdigutbildad häst. Jag har drömt om att få rida amatörtouren i Falsterbo i många år, och att på sikt kunna starta 130-hoppning, och att köpa Lelle var ett tydligt steg i riktning mot att förverkliga de drömmarna.

Det hade varit lockande att köpa en fin unghäst för pengarna, och kanske "coolt" att kunna säga att man gjort jobbet själv, men jag tror generellt inte på att en blind ska leda en blind... Inte de första gångerna. Försök själv lära dig gångertabellen av en fyraåring som inte heller kan räkna. För varje träning jag känner jag att vi kommer närmre målen, babysteps. Han lär mig så mycket."

"Är du rädd för att misslyckas?"

"Ja. Men att inte försöka vore värre."




Rebecka, uppfödd på samma ridskola som mig, en väldigt lojal vän som alltid ställer upp. Här med lilla hjälten Local Hero. Foto: Annelie Elfsö


Läst 8293 ggr Kommentarer Kommentera
DEC
01
2014

Ulstrupfeld, Tyskland:

"Det har hänt mycket i år. Jag har tagit kandidatexamen vid universitetet i Sønderborg, och nu har jag precis flyttat in i min nya lägenhet, men... Tävlingarna har ändå varit det roligaste. Det största minnet var nog när Malin och Sophie, eller Sofarsogood, gick i mål i terrängen på VM:et. Det var en sådan obeskrivlig lättnad. 

Veckan efter åkte vi till bundeschampionatet, och det var första gången på två månader som jag var ifrån Sophie. Allt var bra där, fint väder, bra tävlingar och roligt folk. Men på fredagen vaknade jag upp och kände att jag verkligen saknade henne."



Anne, som groomat åt Malin i många år (samt bakar norra Tysklands bästa kakor), och Sophie.


Läst 7925 ggr Kommentarer Kommentera

Mitt i gala- och horse show-glamouren som glittrar över svensk ridsport så befinner jag mig i ett ganska oglamouröst tillstånd. Livet börjar precis återvända efter att ha blivit fullständigt omkullblåst av förkylningen från helvetet i helgen, och första försiktiga premiärturen resulterade i att jag även blåste av hästen efter att, i det närmaste, frontalkrockat med Bambi och hans vänner. Toppen...

Men idag trimmade jag på en mycket duktig liten femåring som gör fina framsteg på ett sätt som gör mig alldeles bubbligt glad. Dressyren är den kluriga delen, hoppa kan han, men han behöver gymnastiseras för att kunna bli en atlet och komma till sin fulla rätt. Det är verkligen i markarbetet man skapar sin häst! Oavsett gren. Och det går åt precis rätt håll, och han frustar och är nöjd och har öronen framåt. Jag tror vi kan göra massor med bra saker nästa år. Häst är bäst.

Det ska vi fira med en julkalender! Vi älskar julen och har redan pyntat upp, importerat juleskum, och laddar för att kanske eventuellt bygga pepparkakshus igen vilket blir det första sedan vi bakade det legendariska slottet där för två år sedan... 

Hur som, det är dags att låta ett litet, litet urval av de hästiga människor som finns omkring mig, här, hemma, och på andra ställen, att få ta plats här. En per dag tills julafton. Det ska bli väldigt spännande, och jag hoppas det kan väcka lite tankar hos er också. För det är exakt vad de gör hos mig. 






Läst 9062 ggr Kommentarer Kommentera
NOV
23
2014

Den senaste veckan har hastigheten på vårt tyska wifi varit jämförbar med en lus på en tjärad pinne. Svårbloggat med andra ord, var beredd att kasta ut datorn genom fönstret åtskilliga gånger så för att undvika att någon blev skadad så fick det helt enkelt läggas på is. Men en rad bra inlägg ligger i word och väntar, så, stay tuned.

Jag hittade hem i torsdags, snabbt och smidigt med flyg. Anledningen till att jag åkte hem hade kunnat varit roligare, en begravning, men det var väldigt fint och känns skönt att träffa familjen och bara vara en stund. 

Även om tekniken gör att jag kan ha rätt bra kontakt med Sverige så går inget upp emot den äkta varan. Igår åkte jag till Strömsholm för att hälsa på mina vänner där, som jag saknat dem! Det fina med bra vänner är att det inte gör något att man varit ifrån varandra. När man väl ses igen är allt precis som vanligt. Och det är väldigt skönt att veta.





Fyrbenta vänner drog också förstås... Gosestund med Chimeca stod högt upp på prioriteringslistan. Han är svår att ringa på facetime dock.








Läst 9208 ggr Kommentarer Kommentera

Min hippolog-vän Sofhie Hagen, som numera är ridskolechef på Wirsbo Ridcenter red för Patrik Kittel på fortbildningen för ridlärare och tränare på Strömsholm, och vidarebefordrade ett tänkvärt citat om nyckeln till framgång. "Mycket hårt arbete. Inte vara rädd för att gå upp tidigt på mornarna. Eller gå och lägga sig sent på kvällen heller, få vilodagar, få semesterdagar. Jobbar man bara på rätt sätt med härlig motivation så tror jag man kan komma riktigt långt." Kloka ord. Så länge motivationen finns där kan man nog gå igenom vad som helst.

Sofhie verkar ha fått inspiration så det räcker till midsommar, själv sitter jag och googlar efter hästig literatur att beställa, lagom att hämta ut när jag gör Sverigebesök om en vecka. Dags att fylla på lite. Hon får berätta allt då, hon och Kati, varav den sistnämnda även var på George Morris i Flyinge för några veckor sedan. Vi brukar inte ha svårt att hitta samtalsämnen i vanliga fall men känner jag de där två rätt är de flera meter höga på det här nu så det blir kul att höra vad de tagit med sig. Det finns så många häftiga människor att lära av, clinics är ett fenomenalt sätt att skaffa sig en inspirationsboost, böcker får bli second best. Tror man mår bra av att ta del av andras perspektiv.

Här regnar det underifrån mestadels, oklart hur detta går till men allt är blött fastän det egentligen inte regnar. Att visa hästar för kunder varvas med den vardagliga träningen, idag har nästan alla fått hoppa serie som styrketräning, och i eftermiddag har jag tre som ska arbetas från marken.


 



Hästarna har uppenbarligen bestämt sig för att jag behöver damma av min fyra år gamla tappskokompetens och plockar av sig skor var och varannan dag. Börjar få in snitsen nu. Och ont i ryggen. Det är inte lite saker man behöver kunna i det här yrket.


Läst 11092 ggr Kommentarer Kommentera

Ja, vädret alltså. Chefen har en veckas semester på sydligare breddgrader framför sig, men koppla fullständig avkoppling vid poolen är ju omöjligt innan man tagit reda på den nyanlända fyraåringens inställning till vatten. Så, jag och Malin tog med oss denna och Alice (som är modell på bloggens header) till Peter Thomsens terrängbana för att testa just detta. Han visade sig vara väldigt okomplicerad, öronen spetsade hela tiden, modig och med ett väldigt fint hopp, bara att hålla i sig i manen. Precis som det ska vara.






Gillar man omväxling är fälttävlansstall rätt element, veckans bildskörd ser ni nedan.  Det där gråa växlar titt som tätt om till strålande solsken där jag verkligen inte kan se hur det inte ens är en månad kvar till pepparkakor, julgransglitter, kanske, snöstyltor. Jag är snart uppe i 2,5 månad här och har hittills lärt mig lika mycket tyska som en normalbegåvad skulle göra på 2,5 dag, men rackarns vad mycket annat jag lär mig, och att de där timmarna på hästryggen spenderas i både dressyr- och hoppsadel, från gröna fyraåringar till de som gått precis allt - det är fint det! Årets gråaste månad blir ju vad man gör den till, den också.
 

Tack snälla ni för all positiv respons på den här bloggen, till er som gillar, delar och hör av er. Jättetack. Om det är något speciellt ni vill läsa om, veta mer om, lyfta fram eller bara dela med er, kommentera eller maila, marie_ryman@hotmail.com. 













Läst 11858 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: « första « föregående 1 2 3 4 5 

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.