Sveriges sista lagryttare i para-dressyren var Anita Johnsson på Nefertiti, som rider i grad Ia. Ekipaget inledde starkt, men så fick stoet syn på en tv-kamera och tvärvände.
– Och så säger de att dressyr är tråkigt att titta på, skämtar matte.

Vi som tittade tyckte att det såg ganska läskigt ut, även om ryttaren löste situationen snyggt.
– Hon rör sig faktiskt inte så mycket som det ser ut när hon vänder så där, hon tar mig liksom med sig. Men i trav sitter jag inte kvar, säger Anita.
Hästen har hon haft uppstallad hos sig sedan den var ett och ett halvt år. Men det åttaåriga stoet har haft en annan ryttare fram till för ett år sedan, när Anita köpte henne av uppfödaren.
– Hon är inte som någon häst jag har haft tidigare, det är väldigt mycket ett sto. Men förutom krusidullen här i dag är jag väldigt nöjd med vårt mästerskap. Nu är det nya tag som gäller, vi satsar mot SM i oktober.

Behövs fler ekipage
Tyvärr är ingen svensk vidare till küren och laget slutar preliminärt på 16:e plats. Agneta Aronsson berättar att Sveriges placering på FEI:s ranking är tolv, så det hade inte varit realistiskt att tro på en framskjuten placering.
Enligt henne är grundproblemet för para-dressyren i Sverige att vi har för få ekipage och att de får för få tävlingstillfällen.
– Dels finns det inte så många tävlingar på rimligt avstånd, dels måste vi vara borta minst en vecka för en internationell tävling. Det här är vanliga människor med vanliga jobb, dessutom behöver de medhjälpare på ett annat sätt. Så hela teamet måste ta ledigt, förklarar hon.
Ytterligare en sak som ställer till det är att tävlandet kostar pengar. Och blir man sponsrad sänks ens handikappersättning.  
– Samtidigt kostar det oss lika mycket att tävla som andra, fyller Anita Johnsson i. 

För att nå en topplacering individuellt, måste man ha en flashig häst då?
– Nej, inte flashig på så sätt att den ”vevar” en massa med benen. Men hästen behöver vara helt stadig i formen, i eller strax framför lodplanet med nosen, den ska ställa ordentligt i hörnen och göra allt exakt på rätt punkt. Bland annat har Norge en fjording som blev högt placerad i grad Ia, och som gör allt det där, säger Agneta Aronsson.   

Text & foto: Anki Yngve
 
Resultat, para-dressyr 

Det började så bra...
 

... men så blev Nefertiti rädd. Visst har Anita imponerande balans? 

Kristian von Krusenstierna gav Biggles en puss efter ritten.
  
Söndag red Kristian von Krusenstierna sin sista start på Biggles 1015 – efter framträdandet i världscupen fick ekipaget stående ovationer av publiken. Vilket rörde hela teamet kring hästen till tårar.

Text: Annelie Lundkvist
Foto: Annelie Lundkvist och Anki Yngve
  
Som den tävlingsmänniska Kristian är blev han besviken över domarsiffrorna, han tyckte att de var värda lite mer. Men samtidigt var detta sekundärt, känslorna till Biggles – att få pussa honom på mulen och krama om hästskötaren Karin och hustrun Linda var det som verkligen betydde något denna dag.
  
Känslosamt direkt efter ritten
När FEI-veterinären hade gjort den obligatoriska bettkontrollen direkt efter start hoppade Kristian av och torkade tårarna. Även hästskötaren Karin blinkade ordentligt i ett försök att hålla gråten inne, men när chefen kom för att ge henne en kram gick det inte längre.
– Det är väldigt skönt att sista starten gick så bra, jag har knappt kunnat prata om att det är hans sista tävling, berättar hon för Hippson när vi promenerar med Biggles.

Kom till stallet nästan samtidigt
Karin utsågs till Årets hästskötare på Ryttargalan i onsdags och har arbetat hos Kristian i drygt fem år, nästan lika länge som Biggles har varit en del av teamet.
– Han kom till stallet 20 dagar efter att jag hade börjat, för alla dessa år sedan. Biggles är den arbetskamrat jag kommer att sakna mest, säger Karin med tårar i ögonen.
Direkt när Biggles hade fått skritta av var det dags att promenera ner till stallet, där det serverades morötter i stora mängder och där många kramar delades ut.
  

Hingsten visade att han fortfarande kan!

Karin tävlingsfilmar ekipaget för sista gången.
  
Planerna är ännu inte klara
Att publiken gav stående ovationer, och överöste ekipaget med applåder, blev för Kristian en perfekt avslutning på en lång karriär tillsammans. När han fick Biggles till sitt stall visste han att Briar-sonen skulle kunna hjälpa honom med hans egen svaghet.
– Jag var dålig på piaff och passage när jag tog över honom från Jan Brink. Biggles har hjälpt mig väldigt mycket i karriären, säger ryttaren.
Kristian berättar att Biggles kommer att bo kvar i stallet på Ågesta ridskola ett tag till, några beslut om vart han ska ta vägen sedan har ännu inte tagits. Kanske flyttar han hem till sin uppfödare och ägare, familjen Lundberg Persson, för att gå i pension. Men Kristian vet samtidigt att Biggles inte är en häst som kommer att trivas med att bara gå i en hage hela dagarna.
– Det kan bli så att han får flytta till en yngre ryttare som han kan hjälpa i de lättare klasserna.
  
Fortfarande fräsch och motiverad
Beslutet om framtiden kommer inte att stressas fram, men en sak är säker. Kristian ville sluta när Biggles fortfarande var på topp.
– Jag har lyckats hålla honom motiverad för den högsta nivån i fem år, nu vill jag sluta medan han fortfarande tycker att det är roligt och är fräsch i kroppen, avslutar han.
  

Puss och kram direkt efter ritten.

Kristian applåderar sin fina häst...

... och de får stående ovationer av publiken.

Tack för allt, fina Biggles!

Lorenzos hästshow bygger på ett unikt samspel mellan hästar och människa.
I de natursköna omgivningarna i Camargue i södra Frankrike lever och tränar han med sina hästar. Lorenzo lever mitt ibland dem i ett litet hus omgärdat av en rad boxar med konstant öppna dörrar. Hästarna går ut och in som de vill och Lorenzo är alltid närvarande.
Under tävlingarna i Friends Arena har hästartisten gjort ett antal framträdanden. Upplev ett av dem i bildspelet ovan!
  
Läs mer om Lorenzo på SIHS:s sajt
  
Foto: Anki Yngve

  
I söndagens världscup valde Axel Olin att ta in reservhästen Wittstein 2, för att ersätta avlidne Filur. Ett beslut han tog tillsammans med sitt team och med stöd av de andra kuskarna. Vi träffade honom efter tävlingen.
  
Text och foto: Annelie Lundkvist
  
Vid presskonferensen är Axel tystlåten och ser stundtals ut att bli berörd av stunden. I hans tankar finns fortfarande fredagens händelse, där Filur föll ihop efter målgång.
– Jag valde att köra för att hedra "Fille" och för att visa publiken att man måste gå vidare. Hur jobbigt det än är, säger Axel efter att den internationella presskåren har lämnat rummet.
  
Har fått stort stöd i stallet 
När olyckan var framme i helgen fick han genast stöd på plats av veterinärer, funktionärer, de andra kuskarnas hästskötare och förstås av kuskarna själva. Direkt efter olyckan visste Axels motståndare i världscupen att det handlade om en sak, att komma upp i vagnen igen och att inte låta sorgen ta över.
– Samtliga kuskar kom fram och frågade om jag ville låna någon av deras reservhästar till söndagens tävling, berättar Olin.
Han säger att han inte skulle ha varit kvar på tävlingen utan stödet från sitt team. Under fredagen såg han inte publikens hyllning med lamporna, men han fick den återberättad för sig i efterhand. När det var dags för dagens prisutdelning fick Axel dock se hyllningen med egna ögon.
– Jag fick bita mig i tungan när vi skrittade in på banan och såg alla lampor, säger han om publikens tribut.

   

Publikens hyllning under söndagskvällen.