Text och foto: Annelie Lundkvist
  
På plats i Agrias monter i Falsterbo – för ett panelsamtal om unghästar – fanns hoppryttaren Irma Karlsson, OS-reserven i dressyr Mads Hendeliowitz, SLU-professorn i ridkonst Kyra Kyrklund, dressyrens förbundskapten Bo Jenå och hopptränaren Björn Carlsson. Samtliga har samma strävan med sina hästar, att se varje individ och att hålla dem friska i det dagliga arbetet.
  
Arbetet börjar direkt när fölet föds
Mads och sambon Maria Westerberg har egen uppfödning hemma på Segersta. De är väl medvetna om att det inte bara handlar om att låta fölen gå med flocken i en hage tills de har uppnått ålder för inridning.
– Man måste vara uppmärksam även när de är unga. Ta in och visitera dem, kontrollera hovarna och se över allmäntillståndet dagligen, menar Hendeliowitz.
När parets hästar börjar närma sig två och ett halvt år är det dags för röntgen innan inridningen påbörjas.
– Jag vill kunna styra höger och vänster inne i ridhuset, sedan är det dags för dem att ridas ut i skogen. Det är där de stärker sig på riktigt.
  
Kyra piafferade i skogen
Just det Mads nämner, om att de unga hästarna ska få gå ut i skogen och stärka sig, får hela panelen att nicka i bifall. Kyra Kyrklund tar över mikrofonen och understyrker det än mer.
– Min tävlingshäst Matador lärde sig att piaffera i skogen. Han ville inte skritta hemåt, så jag klappade honom och vände det till att bli piaff. Att lära sig skritt tog vi sen. Du måste nämligen hela tiden vara positiv och tro på att du kommer att lyckas, då ser du den röda tråden.
  
Unghästchampionat är inte viktigast av allt
Både Bo Jenå och Björn Carlsson är överens om att man ska ha utbildningsskalan i åtanke för den unga hästen – men att man inte nödvändigtvis behöver lasta och åka till treårstestet, fyraårschampionatet och femårsklasserna i Falsterbo.
– Med en fin fyraåring skulle jag till exempel hellre tänka långsiktigt och sikta mot Grand Prix, i stället för att ta ut den i en växtperiod för att det är en unghästfinal. Känner man sig osäker kan man alltid rådfråga någon man litar på, säger Jenå.
Björn nickar instämmande och påpekar att just denna aspekt faktiskt var bättre förr.
– Då fanns inte alla championat och årgångsklasser på samma sätt, vilket gjorde att tävlingssäsongen blev kortare. Hästarna fick det lugnare mellan november och mars.
   
Irma har slutmålet klart för sig
Som hoppryttare fokuserar Irma Karlsson inte på hästens exteriöra för- och nackdelar vid första mötet. I stället är det inställningen som är viktigast för henne. Alla hästar kommer inte att gå Grand Prix, men i sin egen vardag vill hon kunna titta tillbaka på en hästs utveckling och känna att den har fått må bra och att den har fått hålla sin egen takt.
– Man kan inte köra för hårt i början. Men om det kommer sig naturligt att unghästen är i fas för tävlingar, som Falsterbo till exempel, då kan det vara en superbra utvecklingsmöjlighet.

Hopp- och dressyrhästar "är olika raser"
Kyra Kyrklund minns tillbaka på tiden då hon var som mest aktiv i tävlandet. Speciellt går tankarna till hennes häst Piccolo, som hon beskriver som en ”dammsugare”.
– Hans hals var inte perfekt ansatt om vi säger så, men han hade talangen, konstaterar Kyra.
I dag anser hon att det, när det kommer till hästar för disciplinen hoppning respektive dressyr, nästan är som två olika raser. På dressyrsidan handlar det om att få fram nerv och power, men för den delen får inte flyktinstinkten ta över.
– En känslig, ung dressyrhäst är jättesvår att ha här i Falsterbo till exempel. Det kan bli att man pressar dem för fort med den stora publiken, inflikar Mads.
Trots att hopp- och dressyrhästarna skiljer sig så mycket åt, tycker ändå Bo Jenå att det är fel att säga att dressyrhästar inte ska hoppa. Han ser gärna varierad träning, framför allt att man som ryttare låter bli mobiltelefonen och skrittar ut med sin häst i skogen.
– Skritt i skogen är underskattat, konstaterar han och Mads avslutar:
– Det blir nästan aldrig som man har tänkt sig med den unga hästen, det får man inte glömma.