Text & foto: Sigbrit Mattsson
  
Topphästar är hårdtränande, men det är en svår balansgång. För lite träning ger ingen prestation, men det gör inte för mycket träning heller. För då går hästen helt enkelt sönder.
Hästen måste alltså hålla för den hårda träning den utsätts för och det grundläggs hos det unga fölet.
– Redan från början ska fölet ”träna” genom att springa på stora marker och gärna kuperat. Ledbrosk och ligament stärks som mest upp till sex månaders ålder, den processen pågår upp till att hästen är cirka fyra år. Då förstår man att föl och unghästar som inte rör sig optimalt får dålig broskkvalitet och tål träning de utsätts för sämre, säger Ingvar.
Han menar att väldigt många orsaker till hälta är broskrelaterade. Och eftersom brosk inte har någon kärlförsörjning handlar det om mycket utdragen läkning.
  
Kvitto på uppfödningen
Något Ingvar Fredricson efterlyser är en ”uppfödningsjournal”, där man som köpare kan se hur hästen har levt som ung.
– Det är enormt stor skillnad på hästars hållbarhet beroende på hur de har ”tränat” som unga. Alltså om de har stått still inne eller i en liten grushage, mot om de har sprungit fritt på stora arealer och busat med andra hästar. Det är givetvis också mycket annat som påverkar hållbarheten, men har den unga hästen fått en bra träningsgrund är mycket uppnått, säger han.
En annan sak Ingvar tycker att man borde göra tidigt med sina fina unghästar är en exportröntgen. Detta för att de senare ska gå att sälja dyrt utomlands.
Fredricson visar en bild med olika cirklar, som han har lånat av forskaren Lars Roepstorff. Den illustrerar hur många olika faktorer det faktiskt är som påverkar hästens hållbarhet. Innercirkeln visar sådant som vi inte kan påverka – karaktär, biomekanik, koordination, respiration, cirkulation och genetik. Den yttre cirkeln visar sådant som däremot är påverkansbart – som miljö, fysik, mental träning, foder med mera.
  

Tänkvärd bild under Ingvars presentation.
  
Långa ben håller sämre
Hästens exteriör är en annan sak som påverkar hållbarheten. Förr var hästarna mindre och mer lågställda (alltså med kortare ben), nu föredrar ryttare långa ben på sina hästar. Men, det har visat sig att långa ben har sämre hållbarhet.
– Först lågställd, sedan högställd. Benlängden åker upp och ner som damernas kjolar. Det går mode i allt, skämtar Ingvar.
Vad gäller storleken på hästar så är tendensen i dag att lite mindre individer anses vara rätt okej. Ingvar berättar att när han en gång i tiden blev chef för Flyinge så skulle hästarna helst vara över 1,70.
Enligt beprövad erfarenhet ska hållbara hästar:

• Vara medelstora (162–170 centimeter)
• Ha korrekta, inte för gracila extremiteter
• Inte vara överbyggda och framtunga
• Inte ha ledfyllnad (gallor)
• Inte visa böjprovsreaktion
• Vara röntgenologiskt utan anmärkning

Agronom Lina Jönsson har i sin doktorsavhandling visat vetenskapligt att dessa erfarenheter, i princip, stämmer. Hon har analyserat 8 000 hästars resultat från kvalitetsbedömning, mellan åren 1983 och 2005. Därefter jämförde hon dessa resultat med tävlingsresultat i lägst regional klass.
Ingvar tycker att kvalitetsbedömningen även borde innehålla medicinsk och ortopedisk kontroll. Det är till exempel viktigt att en häst inte reagerar för palpation.
  
Stor belastning på hopphäst
Hela exteriören anses vara viktig för hopphästen. Ingvar visar en uppställningsbild på en skimmel, som ingen i publiken tycker borde få speciellt många poäng på sin exteriör. Den är bland annat överbyggd och har brant bog. Men det visar sig vara sagohästen Milton – och han kunde ju bevisligen hoppa!
– Man kan ändå säga om exteriören på en hopphäst att det är bättre att den är rakhasig än krokhasig. Hopphästar får inte vara byggda för mycket i uppförsbacke, men är de lite överbyggda bak gör det inget, säger Ingvar.
Hästens leder och ligament i frambenen belastas enormt vid hoppning. En hopphäst som väger cirka 650 kilo med ryttare – och hoppar ett hinder på 1,50 – belastar sina framben med cirka fyra ton i landningen.
– Att detta överhuvudtaget är möjligt beror på flera faktorer i hästens konstruktion, säger Ingvar.
Ledbrosket kan trycka ihop sig till hälften. Bålen hänger fritt eftersom hästen inte har något nyckelben. Det gör den mycket rörlig, bålen kan sjunka ner mellan bogbladen. Senor och ligament, samt elastisk vävnad i musklerna, tänjs ut. Stötdämpningsförmågan beror också på ledvinklar och på hovmekanismen.
Vid hoppning belastas hela ledytan, men vid skritt och trav bara mittendelen. Därför är det enligt Ingvar viktigt att en hopphäst även tränar brosksidorna. Det gör den i kuperad terräng, samt i svängar.
– Några andra viktiga saker vad gäller hållbarhet är underlaget och själva ridningen, säger Ingvar. Det måste vara en skicklig ryttare för att få en hållbar häst.  

Underlag = en vetenskap
Underlaget är i sig en hel vetenskap, men det måste vara någon sorts stötdämpning i banan och ett underlag som möjliggör att hoven kan glida framåt. Hoven får dock inte glida för mycket, så det är verkligen en balansgång. Underlaget måste också svikta tillbaka.
Ingvar nämner en del om hästens evolution. Av de 60 miljoner år hästen har funnits har vi människor bara haft med den att göra i ungefär 6 000.
Den lilla Eohippus levde på sumpmarker, men för 20 miljoner år sedan började det växa gräs på vår jord och hästen blev gräsätare. Den utvecklade då sitt stora tarmpaket, där grovtarm och blindtarm kan innehålla så mycket som 90 liter.
– Du kan föreställa dig hur det blir om du i stället för att rida mot hindret i ett jämnt tempo i stället rider ryckigt. När hästen tvingas stanna upp kan hela tarmpaketet förflyttas framåt och trycka på lungorna, därmed påverkas dess andning.
En annan sak att tänka på är att hästen, på grund av ögonens placering, måste höja sitt huvud för att se hindret den ska hoppa. Då fungerar det inte att dra ihop den med en gramantygel.
Ingvar sammanfattar med att betona att rörelse är grunden för att stärka hästen.
– Man blir aldrig fullärd, men kul är det!
  

Om Ingvar Fredricson
Veterinär, tidigare hästforskare vid SLU, samt Flyingechef under åren 1983-1998. Far till landslagsryttarna Jens och Peder Fredricson, samt initiativtagare till och ordförande i Hopphästklubben.