Text: Anki Yngve
Arkivfoto: Ida Röök och Adobe Stock
  
Malin Johansson är ridskolechef på Hallsta ridklubb, där man har inlett ett avelsprojekt.
– Det är inte enkelt att hitta bra ridskolehästar. Vi har haft som dröm och som mål att börja föda upp egna hästar till ridskolan, i liten skala. Det här året blev det möjligt, berättar hon.
Enligt Malin är personalens erfarenhet att när de tidigare har köpt in unga hästar, och har utbildat dem själva, är det ofta de individerna som håller bäst och som blir trevligast för eleverna att rida.  
– Nu har vi ett svenskt halvblod och en ponny som är dräktiga. Vi hoppas att vi redan nästa år ska kunna betäcka fler svenska halvblodshästar, säger hon.
Idén handlar inte enbart om avel, det är också ett utbildningsprojekt.
– Det ingår kurser i avel, hästutbildning, inridning och så vidare i konceptet. Trots att vi inte har gått ut med detta ordentligt är det redan fullbokat. Eleverna vill inte bara lära sig ridning utan också så mycket de kan om hästen som djur.
  
Inte lönsamt med hobbyavel
Med under ridlärardagen är även Jens Fredricson, landslagsryttare i hoppning och stallmästare på Strömsholm. Enligt honom är grunden i hela avels- och hästverksamheten att vi kan ta fram hästar som passar det vi vill hålla på med.
– Det finns egentligen ingen avel för ridskolehästar i dag. I huvudsak är det så att du som uppfödare, för att ha en chans att få tillbaka insatsen, måste föda upp en riktigt bra hopp- eller dressyrhäst.
Jens förtydligar vad han menar:
– Det kostar 100 000 att ta fram en treåring, en femåring har efter grundutbildningen kostat 220 000 kronor. Även om hästen passar på ridskola kan en ridklubb inte betala mer än mellan 50 000 och 150 000 kronor för en häst, beroende på var i landet den ligger. Det betyder att kanske 100 000 av uppföderarens insats är sponsring.

Stordrift är lösningen
Enligt Jens finns det två sätt att komma till rätta med detta, antingen går produktionskostnaden ner eller priset upp.
– Jag tror att vi måste få ner kostnaden, genom stordrift. Ingen mjölkbonde har bara tre kor. Vi har alldeles för stor tillverkningskostnad per häst mot vad kunden kan betala. Det är inte bara ett svenskt problem utan ett europeiskt sådant, förklarar han.
Den uppfödare som lyckas få fram den där lovande hopp- eller dressyrhästen, som kan säljas för över 220 000 kronor som femåring, har tagit hem lottovinsten. Men de andra får alltså inte ens tillbaka för sina utlägg.
– När det gäller ”resthästarna” passar vissa av dem på ridskola eller till hobbyryttare, men några är för högt i blod och svåra att hantera, konstaterar han dessutom.
  
Handlar om ekonomi
Svenska Ridsportförbundets moderator Sarah Thunholm frågar Jens om det inte är så att ridskolehästar bör få högre status. Men enligt honom är det inte detta som är problemet.
– Om du lägger en beställning på en cykel i Kina och de säger att tillverkningskostnaden är 100 kronor, medan du bara kan betala 50, då kommer de inte att sälja någon cykel. Oavsett hur mycket status det är att ha dig som kund. Det handlar inte om status utan om pengar, om ekonomi, säger han och fortsätter:
– Tillverkningskostnaden är det avgörande. Vi kan inte tillverka ridskole- och amatörhästar som kostar över 200 000 kronor.
En skolhäst behöver inte ha jättestor gång eller hoppförmåga.
– Temperamentet och hållbarheten är viktigast, och bra ridbarhet är en stor fördel. Många hästar är för stora i sina gångarter, då får de svårt att finna sig till ro i lite undertempo.
  
Utbildar hästarna själva
Det man önskar till en skolverksamhet är enligt Jens en häst med trevligt temperament, cirka 160 centimeter hög, med bra hovar och normala gångarter. Dessutom får den gärna vara lättfödd.
– I Finland har de finnhästen som svarar upp ganska bra mot det här, det är en elegant lösning. Vi i Sverige har också inhemska raser, men de är kanske inte avlade för ridning på samma sätt, menar han.
Till skolverksamheten på Strömsholm köper Jens och kollegorna främst in treåringar, det är ett ständigt letande.
– Vi köper dem för 80 000 till 150 000 kronor och utbildar dem själva, men det kräver ganska mycket. De släpps inte in på skolan förrän de har gått Medelsvår C-dressyr eller 1,30-hoppning, berättar han.
  
Grupphästhållning fungerar väl
Jens återkommer till att knäckfrågan är hur vi ska kunna tillverka bra hästar till ett vettigt pris, så att ridningen kan fortsätta vara en breddverksamhet.
– Lösningen är större drift, utan att tappa djurskyddet.
På Strömsholm har man en anläggning med aktiv grupphästhållning, Jens erfarenhet av systemet är att det fungerar bra.
– Speciellt med hästar som är lite heta. De tjocka försöker äta de smalas mat, men allt går att lösa. Och lösdrift funkar riktigt bra med unga hästar.
Slutligen poängterar Jens att en ridskola måste ha bra ridlärare, annars blir det ingen god ridning.
– Och ridlärarens bästa utbildningsmaterial är hästen. Så utan bra ridlärare och bra hästar är man chanslös.