Under åren som ponnypappa (vilket jag fortfarande är) har jag fått en stor inblick i och erfarenhet av svensk ridsport i allmänhet och ponnyverksamhet i synnerhet. Jag har följt mitt barns fantastiska utveckling inom sporten och som människa och jag har träffat många duktiga, trevliga och välmenande människor, både barn, ungdomar och andra ponnyföräldrar.
Men jag har också fått ta del av sportens smutsiga bakgator som till exempel föreningsstyrelser som mobbar barn, försöker hindra sin egen ungdomssektion från att utöva den verksamhet de ska göra, baktalar och sprider lögner om barn de inte tycker om, hänger ut barn som klandervärda på klubbens hemsida, utövar maktmissbruk, utövar tystnadskultur, skrämmer medlemmar till tystnad etc. Jag har också personligen sett och hört hur en representant för Svenska Ridsportförbundet uppmanar ett barn att inte uttrycka sin åsikt för att de då kan få en avig inställning till barnet.

Förutom alla oegentligheter (varav endast ett fåtal nämnts ovan) som jag själv upplevt tillsammans med mitt barn har jag även fått väldigt många skrämmande historier berättade för mig. Det är både ungdomar och vuxna som berättat om allt från vidriga arbetsförhållanden till slavlöner som hästskötare till mobbning, social manipulation, maktmissbruk, tystnadskultur, till sexuellt utnyttjande, sexhandel och våldtäkter. Tyvärr är det ofta unga människor, oftast barn, som råkat illa ut.

Det vore både naivt och verklighetsfrånvänt att tro att alla dessa historier är påhittade. Precis som det vore detsamma att tro att alla de historier som berättades under MeToo-uppropet skulle vara lögn, för bara för att det inte finns tillräckliga bevis för en fällande dom innebär det inte att det inte har hänt. Ofta vågar offret inte anmäla, ibland är bevisföringen svår och ord kan stå mot ord, upplevelse mot upplevelse. Vi måste också värna våra rättsprinciper som att man är oskyldig tills man dömts i domstol. Detta är en viktig princip för en rättsstat samtidigt som medaljens baksida är att det ger handlingsutrymme för skrupelfria människor att begå vidrigheter så länge det sker i det fördolda.

När jag reflekterar över alla erfarenheter jag och andra har gjort om missförhållanden ställer jag mig några frågor;
- Hur vanligt är det med olika typer av missförhållande? Som missförhållande tänker jag mig det som strider mot idrottens värdegrunder eller svensk lag.
- En annan väsentlig fråga är vad missförhållandena beror på. Det är alltid människor som fattar beslut, människor som beter sig illa (eller väl). Varför väljer vissa människor att bete sig i strid mot de självklara värdegrunderna?
- En tredje fråga är, vad kan man göra åt saken? Vad kan man göra för att minimera, helst eliminera, missförhållandena?
- En fjärde fråga är, varför är sådana åtgärder inte redan implementerade? Någon kanske invänder att det redan har gjorts flera åtgärder, till exempel finns en visselblåsarfunktion på Riksidrottsförbundets hemsida. Men varför förekommer det då fortfarande väldigt mycket missförhållanden?

Det finns säkert många svar och jag har inte dem alla men den mest fundamentala åtgärden är att få upp problemen på bordet så att de kommer i offentlighetens ljus. Safesport Sweden som är ett utmärkt exempel och ett gott föredöme för att lyfta frågorna och att arbeta för förbättrande åtgärder belyser bland annat det strukturella problemet inom svensk idrott där den enskilda medlemmen och individen står mot en gigantisk koloss av idrottsförbund. Men jag ser även ett kulturellt och ett individuellt problem och även möjlighet för jag vet att det finns idrottsföreningar där man har en sund, trygg och tillåtande kultur. Och det är individer som skapar detta.

Trots de dystra händelser jag berättar om blåser det en förändringens vind inom svensk idrott. Till och med idrottsministern sade häromdagen att idrottsrörelsen uppenbarligen har en hemläxa att göra. Jag önskar att du som läser detta och jag, vi tillsammans, bidrar till den förändringen. Jag har berättat min historia på min hemsida och jag vill be just dig att berätta din historia eftersom den är jätteviktig. Vi såg detta under MeToo-rörelsen. Varje historia som berättas är lika viktig för tillsammans skapar det ett momentum som inte går att stoppa. Det skapar debatt, medvetenhet och får förbättringar att ske. Så låt oss gemensamt påbörja ridsportens MeToo!

Därför, skriv din historia! Du behöver inga bevis. Bara berätta men utelämna namn på personer och föreningar och om du vill på dig själv! Skicka den till ridsporttidningar och riksidrottsförbundet! Jag ser oerhört mycket fram emot att få ta del av just din historia för den och du gör skillnad.

Till er inom media vill jag säga, publicera berättelserna! Visa att ni är den röst ni förväntas vara i en demokratisk rättsstat!

Vi ses på barrikaderna!

Vänligen

Karl-Ebbe Jönsson