Hippson publicerade nyligen en debattartikel på detta tema; ”Döms hästar ut när det i stället är ryttaren som är problemet och inte hästen?”, av Jana Wannius, jurist, tidigare landslagsryttare och president för Falsterbo Horse Show. Det är en känslig fråga, men det är värt att ha i åtanke just att människan kan vara en riskfaktor för skador hos hästen. Oavsett om man analyserat hoppstall, galoppstall eller ridskolor så pekar veterinära forskningsstudier på stora skillnader i skaderisk, som i sin tur kan kopplas samman med skillnader i träningsupplägg eller management. Den iakttagelsen finns också från andra hästsportgrenar.

Samma slutsats har den franske hoppikonen Michel Robert dragit efter över 40 års internationell karriär som ryttare, och som tränare: ”En häst blir inte halt eller sjuk av en tillfällighet” har han sagt. ”När den blir det är det snarare att betrakta som en röd varningslampa som säger ’Var försiktig, du tränar inte på rätt sätt’. Varför brukar hästar i ett visst stall ha problem med sina haser? Och varför är det i ett annat stall alltid samma del av ryggen som krånglar?” undrar Robert retoriskt. Robert vann sitt första internationella Grand Prix för 50 år sedan. Han red OS i fälttävlan 1972 men övergick sedan till enbart hoppning, med VM-guld i lag 1982 och 2002, dubbla OS-brons och åtta mästerskapsmedaljer. Han har alltså en hel del erfarenhet och den säger honom alltså att i vissa miljöer så råkar häst efter häst ut för problem, och ofta samma problem.  

Underlag får ofta skulden för skador. Bristfälliga underlag kan vara en skaderisk, men redan för 35 år sedan visade en brittisk galopphästveterinär en annan infallsvinkel i en forskningsstudie som fått många efterföljare; skadeförekomsten varierade markant bland sex galopptränare i Newmarket. En och samma häst löpte alltså olika stor risk att skadas beroende på vilken tränare han hamnade hos, samma resonemang som Michel Robert har för hopphästar. Det är ju det temat som bekräftas i försäkringsprojektet som Jana Wannius nämner, ”Heaven can wait”, där egentligen utdömda hästar gjorde comeback efter ryttarbyte (och rehab). Det skulle gå att komma in på själva försäkringssystemets roll i att hästar slås ut i vad som praktiken är i förtid, men det finns inte utrymme för här; tillbaka till frågan om ryttaren som riskfaktor.  

På Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, gjordes 2006-2014 studier med stöd av bland annat Internationella ridsportförbundet, FEI, och internationella forskarsamarbeten om skaderisker, underlag och träning. En av slutledningarna var att träningsupplägg och management är en viktig faktor för hästars hållbarhet. Studierna var inspirerade av de tidigare studierna av galopphästar, och Ingvar Fredricsons pionjärprojekt om travbaneunderlag. Underlagsdelen innebar ett historiskt genombrott vad gäller att klassificera och åtgärda ridunderlag, som använts bland annat till ryttar-OS i London 2012, Rio 2016 och inför Tokyo 2020/21. 

Träningsstudien visade samtidigt på andra skaderisker än underlag; bristande variation i träningen och mycket hoppning var kopplat till fler förlorade träningsdagar på grund av skador hos hopphästar hos elitryttare i Sverige, Holland, Storbritannien och Schweiz. Tidigare skador hos hästen var också en riskfaktor. Just vikten av att variera träningen och ransonera hoppningen (och inte begära för mycket, för snabbt) är erfarenhetsmässiga råd från ryttare som John Whitaker, som gjort sig känd för att ha hållbara hästar. En del av SLU-projektet visade också att ridskolor kan ha mycket stora skillnader i skaderisk, med identifierbara skillnader i management. Det har ett av de stora försäkringsbolagen själv uppmärksammat och haft förebyggande rådgivning till ridskolor med återkommande problem. En observation i studien var att ridskolor med minst skadeproblem i de flesta fall hade en erfaren/högt ridmeriterad ledning/chefsridlärare.  

Skador i samband med ryttarbyten nämns av Jana Wannius. Försäkringsbolagen har uppmärksammat en förhöjd skaderisk cirka sex månader efter att en häst sålts. En förklaring anses vara just de mycket stora omställningar som ett stall- och ryttarbyte kan innebära. De ändrade kraven på hästen har varit för många, för snabbt. Då blir det orimligt att domstolar lägger skulden på en tidigare ryttare/ägare, om hästen inte fungerar i en ny miljö. Naturligtvis finns det hästar som är mer eller mindre sköra/hållbara, kopplat till till exempel arv, (bristfällig) exteriör, uppfödningsförhållanden och så vidare. Även det finns det forskning om. Det finns naturligtvis också sorgliga exempel på att säljare medvetet döljer väsentliga fel hos hästen, men detta resonemang handlar om hästar som omvittnat fungerat i sin tidigare miljö. Skador kan förebyggas. 

Det borde vägas in i lagstiftningen, och hantering av tvister. Många ryttare och tränare tänker redan skadeförebyggande, och fler kan ta efter. Även inom lantbruket har vissa bönder friskare kor än andra, och det beror inte på slumpen. När domstolar dömer i tvister om hästar som fått en diagnos så är det med det nästan automatiska antagandet att orsaken är en brist hos hästen, när den utlösande faktorn till problemet kan finnas i den aktuella miljön.   

Skribent: Cecilia Lönnell, veterinär, skribent och föreläsare (medverkade i SLU-projektet som nämns i artikeln som doktorand)