Text: Natalie Lindholm
Foto: Janne Lönn och Julia Wesén Cosmo
  
Hej Malin, hur kom det sig att ”Pia” hamnade hos dig?
– Pia har tävlat internationellt tidigare, hennes dåvarande ägare kontaktade mig och frågade om inte jag kunde prova att rida i gång henne. Då var hon utdömd, men de skulle försöka ännu en gång innan de bestämde sig för vad de skulle göra med henne. Den 6 december 2010 kom hon till mig, enligt vad jag förstod hade hon då vilat sedan sommaren. Hade hon inte varit utdömd och de dåvarande ägarna kontaktat mig, så hade jag inte haft henne i dag. Då hade vi aldrig haft råd med henne.
– Pias gamla ägare från Tyskland tog kontakt med mig för ett tag sedan, de berättade att de hade köpt henne som treåring. Redan då hade hon sadeltvång och problem med ryggen, hon hade försökt slänga av dem när de red. Det slutade med att de sålde henne 2004, efter att hon hade kastat av mamman i familjen så olyckligt att hon bröt ryggen och blev rädd.
  
Hur gick du till väga när du satte Pia i träning igen?
– Det började med att jag skrittade på henne utomhus i en och en halv månad, sedan började jag trava lite på rakt spår och därefter ökade vi träningen successivt. Jag red väldigt mycket ute i skogen, då hon inte tycker om att gå i ridhus.
– Jag gjorde inget speciellt när jag red i gång henne – mer än att jag gav henne den tid hon behövde, kollade upp utrustningen så att den passade som den skulle och red mycket ute i skogen så att hon blev mer positiv till arbete. Jag hade ett år kvar på min dåvarande B-ponny American Dollar när Pia kom, så jag tränade och tävlade som vanligt på honom.
– Det var väldigt skönt att ha en till ponny vid sidan om, så att jag samtidigt kunde hålla i gång ridningen. Annars är det nog väldigt lätt att gå för fort fram, alltså om man bara har en häst och är sugen på att rida ”på riktigt”.
  
Berätta, hur har det gått för er hittills?
– Under den tiden jag har haft henne har jag aldrig haft några problem med hennes rygg, senskador eller liknande. Men jag måste påpeka att vi fortfarande rider ut i princip varje dag, speciellt på sommaren. På vintern är det så klart lite svårare, men jag rider bara i ridhus när jag har träning en eller två dagar i veckan. Jag tror att det är därför Pia håller sig så pigg och fräsch som hon gör, vi rider på mycket olika underlag och varierar träningen. Varken jag eller hon tycker att det är roligt att rida i ridhus varje dag.
– Vi startade SM 2012 och 2013, har ett flertal vinster och placeringar på nationell nivå och blev även uttagna att rida Sjöhagen Wear Ponny Kür under Strömsholmstävlingarna 2012.
– En tävling jag är extra nöjd med är faktiskt den första i år, det var en Lätt A:P1 i Insjön där vi fick 71 procent. Detta var första gången allt var riktigt stabilt och jag kunde tänka och förbereda varje moment i programmet. Förut har det runnit i väg lite, vi har haft en del missar och hon har inte varit lika stabil i formen som nu.
  
Pia, hur är hon att rida?
– Hon är otroligt arbetsvillig och vill alltid göra sitt bästa. Samtidigt är hon ett typiskt fuxsto, väldigt känslig i ridningen. Råkar man fastna lite i handen eller komma åt med skänkeln i fel läge säger hon ifrån direkt. Vilket egentligen är otroligt bra, man får verkligen lär sig att rida med sätet.
    
Din ponny lider dessutom av den ovanliga och kroniska hudsjukdomen "lokal sarkoidos". Hur upptäckte ni det och vad innebär det för Pia?
– Det började med att hon hade något som liknande rasp upp till armbågen på höger framben. Sedan försvann det på hela benet, men stannade kvar vid armbågen ungefär vid sadelgjordsläget. Vi åkte till klinik och tog prover flera gånger, men ingen veterinär visste vad det var. Ingen salva fungerade och hudsprickorna blev bara värre och värre.
– På sommaren gick det bättre, eftersom det var varmt och salvan mjukade upp. På vintern när det var kallt torkade hudsprickorna ut och ingen salva höll det mjukt. Efter SM i augusti 2013 skrittades Pia bara för hand ända fram till sommaren 2015, förutom några få tillfällen när jag försökte rida i gång henne.
  
Till slut fick ni hjälp hos hudspecialisten Kerstin Bergvall?
– Ja, jag skrev till henne i januari 2015, hon svarade snabbt och vi fick en tid redan veckan efter. Vi tog med proverna som vi hade fått från de tidigare provtagningarna och redan efter tio minuter kunde hon säga vad det var. Det var då bara 16 hästar i hela världen som hade diagnostiserats med lokal sarkoidos och bara en häst som hade blivit helt bra. Enligt Kerstin fanns det två sätt att behandla, antingen med kortisontabletter eller med en salva som heter Protopic. Vi valde så klart att prova salvan först.
– Redan vid återbesöket var det mycket bättre och framtiden såg ljus ut. Jag fick börja rida lite på henne igen, jag försökte ett flertal gånger men kände att hon behövde mer tid. Till sommaren försökte jag igen och nu var hon en helt annan ponny att rida. Mycket gladare och inte alls lika försiktig om "ärret", som det nu hade blivit när hudsprickorna läkt ihop.
– Det var mycket jobb med att få henne psykiskt avslappnad, då hon som sagt var rädd om ärret. De första tre månaderna red jag bara barbacka ut i skogen, helt utan krav. Jag startade första tävlingen i oktober där vi fick ett första kval till nationell klass.
  
Hur ser framtiden ut för dig och Pia?
– Pia är betydligt mer ridbar och stadig nu, det allra viktigaste är att hon är så otroligt positiv och glad! Förut har hon stått emot och inte alls haft samma framåtbjudning som i dag. Det är riktigt roligt att hon är så fräsch, trots sina 21 år.
– Under 2016 satsar vi på att kvala till SM som går i Dagstorp i juli. Som det ser ut nu ska jag tävla Pia även nästa år. Sedan skulle jag vilja gå upp på stor häst, men vi får se hur det blir. Det här är tyvärr inte en billig sport…