Text & foto: Natalie Lindholm
  
Josefine Krönfeldt har aldrig fått färdiga hästar att rida, i stället har hon fått utveckla det hästmaterial hon har haft. Mer ofta än sällan har det handlat om hästar som andra har gett upp med. Sin första riktigt lovande häst fick Josefine som 16-åring. Hingsten Poet var då både oriden och konvalescent, men hon tvekade aldrig. 
– Han var het och supersnäll att rida, men högg allt och alla från backen. Jättemeriterade ryttare sa att han inte gick att ha på tävling och var livsfarlig, minns ryttaren.
Samtidigt påpekar Josefine att man med den attityden aldrig ger hästen en chans att bättra sig. Tillsammans tog ekipaget så småningom silver i young rider-SM och avverkade både junior-EM och NM för unga ryttare.
–  Vi placerade oss massor internationellt, minns hon med ett leende. 
  
Trauma med kastat föl
Nuvarande tävlingshästen ”Dottie”, eller Xanadoo Vena som hon egentligen heter, fick Josefine för fem år sedan – stoet hade då en minst sagt tråkig upplevelse bakom sig. Dottie betäcktes som treåring efter att hon hade vunnit treårstestet, sent i dräktigheten kastade hon dock fölet under dramatiska omständigheter. Sedan dess hade hon inte gått att rida. 
– Hon litade inte på någon efter det, jag tror att jag är den första hon hittade förtroendet för, säger Josefine.
Ryttaren berättar hur stoet fortfarande har nära till att få panik när hon inte vet vad som förväntas av henne.
– Vi jobbar massor med grundtryggheten, det är något jag är väldigt noga med. Hästarna ska alltid kunna lita på mig. Jag är deras ledare och är noggrann men rättvis, jag vill alltid visa dem vägen. Så fort hästarna gör rätt får de beröm, säger Josefine.
För henne är det viktigt att älska sina hästar, även från marken.
– Jag tror verkligen att det spelar roll, man måste älska dem även om de är knepiga, säger hon och fortsätter:
– Jag gillar speciella hästar, har man inte råd att köpa färdigt material får man jobba med det man har! Med Dottie har det tagit fem år att komma dit vi är i dag. Mina hästar är jättefina, men de är svåra och jag får lägga massor av tid på att grundarbeta så att vi har en trygg grund att stå på.
    
Inte begära för mycket
Den trygga grunden betyder allt, enligt Josefine. När hästarna väl litar på henne går de överallt, men de måste tro på att det går. 
– Då jag provrider hästar vill jag alltid ge dem en chans. Hittar du den rätta kemin med en häst har du den viktigaste byggstenen. Har du inte det är det kört, förklarar hon.
Josefine berättar att säljare ofta vill visa upp allt hästen kan under en provridning, något hon alltid tackar nej till.
– Jag känner vad hästen kan på kvaliteten i grundgångarterna, men jag som ny ryttare kan inte bara sitta upp och kräva hur mycket som helst. Det är lite som att någon skulle våldföra sig på mig första gången vi träffas! Hästen måste få öppna upp sig själv, säger hon bestämt.
Krönfeldt menar att det inte spelar någon roll om du är elitryttare eller nybörjare, det tar alltid tid att hitta knapparna på en ny häst.
– Jag har aldrig förutfattade meningar innan jag sitter upp första gången. Skulle jag ha tänkt på allt jag har hört om hästar när jag satt upp hade hästarna aldrig accepterat mig. Jag försöker ha en så neutral bild som möjligt och försöker rida helt utan press i början, säger hon.
  

  
Grunderna kan inte hoppas över
Josefine varnar för att kräva för mycket för snabbt, hästar kan bli ”utbrända” precis som människor. Hon tränar mycket på att få grunderna att fungera innan hon går vidare till mer avancerade övningar och kommer aldrig att glömma dagen då hon mönstrade in till Knytkalasets plantskola. Hennes ödmjuka inställning lönade sig nämligen då.
– Alla satt och tittade på oss när vi gick in två och två. Den andra tjejen kunde visa upp massor med rörelser och jag tänkte ”herregud, hon kommer verkligen att komma med”. Själv kände jag mig ganska liten, för Poet hade inte så mycket erfarenhet, berättar Josefine och fortsätter:
– Plötsligt säger Liane Wachtmeister att ”ja, det är jättefint alla de här piff och puff-grejerna, men du kan börja med att rida hästen på tygeln”. Det var så typiskt Liane och något jag alltid har burit med mig. Det ska inte finnas några ”svarta hål” eller onödig spänning i hästen. 
Josefine rider gärna ut med sina hästar och tränar ofta i olika miljöer.
– Min kompis på anläggningen där jag står är amatörtravtränare, så jag hänger ofta med henne när hon tränar travarna. Det är lite kul som kontrast för hästarna att få komma ut och busa!
Dottie kunde inte ridas ut alls i början.
– Hon fick panik så fort hon inte visste vad som skulle hända, men i dag kan vi rida överallt. Även om hon blir stressad kan vi alltid hitta tillbaka till varandra. Jag älskar att känna det bandet till en häst, de är trots allt våra arbetskamrater och bästa vänner!

Redaktion Hippson

redaktion@hippson.se