Text och foto: Ida Röök

Hej Kajsa och välkommen som ny husbloggare på Hippson.se. Berätta lite mer om dig och din ridsportresa!
– Jag började rida på ridskola när jag var nio år gammal. Jag vet inte riktigt hur jag kom in på det här med hästar men när jag var liten minns jag att jag cyklade till ett ställe bara för att titta på arbetshästarna när de gick i en hage och betade. Jag ville bara se dem och klappa på dem. När jag så började rida ramlade jag av och slog mig halvt fördärvad nästan direkt. Då blev jag livrädd för hästar och det tog ett bra tag innan jag vågade mig upp i sadeln igen.
– När jag var 13 år var jag på Strömsholmstävlingarna med min ridklubb. Där fick jag veta att man kunde utbilda sig till ridlärare på just Strömsholm – och det blev min dröm redan då. Jag jobbade extra i ridskolestallet samtidigt med skolan. Då red och tävlade jag mest hoppning och jobbade också ett år som hästskötare hos en hoppryttare. Jag gick min ridlärarutbildning på Strömsholm men ganska snart insåg jag att det fanns en mycket större hästvärld utanför ridskolan. Jag ville ägna mig åt dressyr på heltid! Jag har utbildat flera hästar från unghäst upp till Grand Prix och tränade under många år med Richard White och även ibland med hans fru Kyra Kyrklund.
– Lite kuriosa från min väldigt korta internationella tävlingskarriär. Jag reste på Ridsportförbundets inbjudan till Danmark och Norge. I Danmark var jag så nervös att jag knappt kommer ihåg tävlingen. Besöket i Norge resulterade i en vinst i GP och en andraplats i Intermediaire II så rutin hjälper.

Vad kommer vi att få läsa om i bloggen?
– Jag funderar mycket över vad som händer inom ridsporten och jag har kanske ett lite annat perspektiv än det man ofta ser och läser om. Jag ser mig lite som en betraktare som reflekterar över ridsporten i allmänhet och dressyr i synnerhet.

I ditt första blogginlägg, som också har publicerats som en krönika i det senaste numret av tidningen Hippson, skriver du om att det aldrig är hästens fel när något inte stämmer i ridningen. Är den inställningen – att hästen får bära ansvaret – något du ofta stöter på?
– Både ja och nej. Men ganska vanligt är det nog. Jag tycker att det är märkligt att man ofta söker svar till problemen i det som är utbytbart. Om hästen inte presterar som den ska köps det ny sadel, nytt bett, ny sadelpadd, ett nytt träns eller också byter man kraftfoder, det tar liksom aldrig slut. Man är snabb på att skylla eventuella problem på hästen – den är för het, den är för lat eller den är istadig. Men hästen har ju inget val, den vet ju inte ens varför den är där den är och vad som förväntas av den. Jag brukar jämföra det med min hobby golf – där kan man ofta höra att en viss klubba alltid får slagen att dra till vänster. Men det är ju inte så att klubban stått i garderoben eller bagen och tänkt ut det innan den kommer ut på banan liksom.
– Jag tror att det mynnar i att man har svårt att sätta sig in i att utbildning av häst och ryttare tar tid samt att hästen faktiskt kan ha ont utan att den är halt. Det är svårt att förstå det vi inte kan se med ögat och då blir det lätt att hästen får bära en större del av ansvaret. I min värld är hästen alltid utan skuld.

Fotnot. Här kan du läsa Kajsas första blogginlägg, som även har varit publicerat som krönika i senaste numret av tidningen Hippson.