Text & foto: Natalie Lindholm
  
För snart tio år sedan flyttade dressyrryttaren Karin Öljemark tillbaka till Sverige efter 20 år i Tyskland. Där hade hon fått lära sig allt från att träna hästar och ryttare till att driva en framgångsrik hästverksamhet, och under flera år hade hon eget stall.
För fem år sedan började Karin sakta men säkert att bygga upp en anläggning även här i Sverige, den här gången utanför Enköping. I Tyskland kände hon sig, trots alla år, alltid väldigt svensk. Medan hon tillbaka i Sverige känner sig fullkomligt osvensk.
– I början förstod jag inte ens vad folk sa här hemma, de använde uttryck jag aldrig hade hört förr, skrattar Karin.
Hon berättar om hur syskonbarnen bland annat fick lära henne vad det innebär när någon ”äger”.
– Det kändes viktigt att få koll. Om jag ska jobba med ungdomar måste jag förstå vad de säger.
 

Karin bygger upp sin verksamhet utanför Enköping.
   
Annan syn på hästföretagande
Förutom språket upptäckte Karin snabbt vilken skillnad det var i attityden gentemot hästföretagare i Tyskland och Sverige. I Tyskland gick banken utan tvekan in och stöttade med lån, men i hemlandet jobbar hon i motvind. 
– I Sverige anses du inte vara yrkesmänniska och driva företag när du jobbar med häst, konstaterar hon krasst och riktar en känga åt den svenska regeringen.
– Som hästbonde har du inget stöd alls i dag.
Hon anser att Sverige har snöat in på idén om att hästmänniskor är rika och inte driver lika seriösa företag som till exempel kobönderna. Det är galenskap menar hon, eftersom hästmänniskor i dag finns i alla samhällsskikt.
– Jag tycker att bankerna borde ta reda på mer om vem de har framför sig. Jag säger inte att jag är något spektakulärt, men jag har många år bakom mig som framgångsrik hästföretagare. Och man ska inte underskatta hur mycket pengar en framgångsrik verksamhet lämnar i landet.
  
Ett arbete som tar tid
Vi sitter i trädgården, ett femtiotal meter från stallbyggnaden. Karin häller upp kaffe och bjuder på kaka. Verksamheten har i dag tre ben att stå på där eleverna är en viktig del. Utbildningshästar och föreläsningar i mental träning och ledarskap är en annan. Under flera år jobbade Karin som ledarskapskonsult, men nu lägger hon mer och mer av sin tid på hästarna.
Arbetet med att färdigställa anläggningen tar tid, gården har aldrig tidigare fungerat som hästanläggning och Karin bygger upp den bit för bit mot en liten men modern verksamhet.
– Jag vet inte när jag kommer att bli klar, erkänner hon med ett skratt, men konstaterar att det viktigaste av allt är att eleverna kan komma hit och träna och att hon själv kan utveckla sina egna hästar.
  
Har tränat och tävlat för andra
Att utbilda hästar till sig själv var något som länge kändes främmande för Karin. I Tyskland utbildades hon till att "producera" både hästar och ryttare – ett jobb som innebar att få fram det bästa i hästarna, utveckla dem och sedan sälja dem vidare.
När hon kom tillbaka till Sverige hade hon därför ägnat nästan hela sitt vuxna liv åt att träna och tävla hästar som antingen skulle säljas eller tas över av kund. Tanken på att faktiskt behålla en häst för egen del kändes fullkomlig främmande.
– Jag hade inte en tanke på att jag skulle kunna spara hästar åt mig själv. När kollegor och tränare frågade om jag inte skulle ta och behålla min dåvarande Grand Prix-häst för att rida i landslaget förstod jag ingenting, minns Karin.

Nu satsar Karin Öljemark på sin egen ridning också.
  
Visst vore det roligt att rida för egen del, men det hade hon faktiskt aldrig ens funderat över innan.
– Jag var helt värdelös på att hitta sponsorer och hästägare för jag var ju bara van vid att utbilda åt andra, konstaterar hon.
Det är först nu i efterhand som Karin har börjat begripa att det finns ett annat sätt att jobba på. I dag satsar hon på sin egen ryttarkarriär, vid sidan om eleverna och utbildningshästarna.
  
Talangfull häst passar inte alla
Något Karin brinner för är den tyska modellen där hästar och ryttare utbildas parallellt. Det ger mer, menar hon, och säger att en ryttare med okej grundförutsättningar ganska snabbt kan ta sig från Lätt C till Medelsvår A med rätt hjälp.
Och så gäller det naturligtvis att sitta på rätt häst. Rätt häst betyder dock inte nödvändigtvis en häst med enorm kapacitet, tvärtom. En väldigt talangfull häst med massor av schvung passar inte vem som helst, tycker Karin.
– Rider du på hobbynivå spelar det ingen roll hur bra hästen du sitter på är om du inte kan rida den, förklarar hon.
Det kanske bästa rådet Karin har att ge till andra ryttare är att skaffa en häst man passar ihop med.
– Med en medelbra häst, som har gångarter du kan rida i, kan du utvecklas mycket mer än med en stjärna som kanske rör sig så mycket att du inte kan sitta på den.
Karin menar att det är en sak att önska sig fina hästar, men något helt annat att ha den fysiska kapaciteten som krävs för att förvalta dem.
– När ekipaget inte matchar blir varken häst eller ryttare lycklig, avslutar hon. 


Karin trivs väldigt bra med sin verksamhet.