Text: Ida Röök
Foto: Ida Röök/Lina Johansson 
  
Det var ekipage på olika nivåer, med både hästar och ponnyer, som lät sig drillas inför de 700 åskådarna på läktarna. Kyra börjar alltid med att låta ekipagen rida fritt en stund, för att hon ska kunna skaffa sig en uppfattning om vad som är bra och vad som eventuellt behöver förbättras.
Ekipagen har delats in i sex olika grupper – och från ponnyerna som är först ut till rutinerade Marina Mattsson som rider sist, kan man se en röd tråd löpa. Sitsen är i fokus, och då inte minst skänkeln och handen. Men hur får man då en optimal sits, vad bör man tänka på – enligt Kyra?
– När allt fungerar i ridningen är det närmast magi, det är när man tycker att man inte gör någonting som den där känslan infinner sig. Tyvärr händer det inte så ofta, säger hon med glimten i ögat.
  
Som att klämma på en blöt tvål
Genomgående för nästan alla ryttare är att Kyra vill få deras skänklar längre fram, samt att det är underskänkeln som ska ge impulser till hästen. En klämmande överskänkel är inte att önska.
– Klämmer man med låren blir det som att klämma på en blöt tvål, man ploppar liksom uppåt i stället för nedåt. Du ska tänka att du spänner utsidan och baksidan av låren, inte insidan. Och tänk att du ska använda skänkeln som du använder spöet, du petar till och får en reaktion, förklarar Kyra.
   

Enligt Kyra är hästen som en tunna, för att hitta ett bra läge för underskänkeln måste man sitta lite hjulbent.
   
Ofta får vi höra att man ska trycka ner hälen i stigbygeln, men detta skapar spänningar i resten av kroppen. I stället ska man enligt Kyra tänka ”buren tå” för att få jämvikt i båda stigbyglarna.
Det pratas också om att man ska ha lika mycket vikt i båda stigbyglarna, men det resulterar ofta i att ryttaren pressar ner fötterna. Det är i stället i höften du ska hitta ett ”gångjärn”, som hjälper till att lossa skänklarna. Det hela blir tydligt när Kyra, på ryttare efter ryttare, lyfter ut benen från sadeln och på så sätt ändrar skänkelläget.
– Ryttaren ska bära upp sina skänklar, inte pressa dem nedåt. Hästen är som en tunna och man måste sitta lite hjulbent för att kunna inverka bra med underskänkeln, säger hon.

Hästen – en gungbräda
Självklart har det här med skänklarna också med vilken häst man sitter på att göra. En het häst kan vara svår att driva framåt eftersom den gärna drar sin ryttare ur sadeln, medan en häst som inte är lika mycket framåt inbjuder till att man ständigt sitter och trycker med skänkeln.
Kyra tänker gärna på hästen som en gungbräda, där ryttaren sitter i mitten och balanserar upp den med sitt säte. Sätet är för övrigt den del av ryttarens sits som inverkar mest på hästen, hela tiden.
– Tänk dig att du ska sitta där som på en dyna, sitt ner på en avslappnad rumpa, förklarar Kyra och gör en liknelse med en välfylld badboll.
Handen ska studsa den men inte trycka till den, om handen studsar med bollen upp och ner fortsätter den att studsa. Men möter vi den med en stum hand slutar den. Det är exakt så det blir med ryttarens sits, om vi sitter emot när hästen är på väg upp trycker vi ner den och hästen hamnar i obalans.
   

Kyra visade själv, inte minst det här med "korridoren" mellan händerna och ett korrekt skänkelläge. Stoet Delicia skötte sig fint.
  
Med en het häst är det här med skänkelläget kanske ännu svårare, eftersom det kan kännas konstigt att driva den framåt utan att samtidigt bromsa upp för mycket. Det är lätt att man på den heta hästen låter ”luften” slinka ut och att man släpper iväg den framåt, genom att lätta i sitsen och i handen. Då måste man vara extra tydlig med sitt säte och sitta kvar på sin dyna med en stadig hand – utan att för den sakens skull vara hård.
  
Tänk handen som en korridor
Samtidigt som Kyra visar det "nya" skänkelläget får flera av ryttarna också korrigera sina händer. För att få armbågarna intill kroppen är det viktigt att föra dem bakåt, inåt och på så sätt känna att magen spänns. Kyra visar det hela genom att sätta sin egen hand bakom armbågen på ryttarna och låta dem spjärna emot bakåt, medan de fortfarande håller i tyglarna.
Några av ekipagen får rida med en "snokrem" som fästs i framvalvet på sadeln, där tyglarna dras igenom. Detta förbättrar handställningen och gör att man håller handen stilla.
    

Tyglarna dras genom en nosrem som sitter i framvalvet på sadeln, detta främjar en bättre handställning.
  
– Det viktiga är att hitta en elasticitet i handen där du kan mjukna med fingrarna, utan att ge för mycket. Se händerna som en korridor för var du vill att hästen ska gå. Du ska ha mer häst framför dig än bakom dig, tänk att manken ska växa framför dig, säger Kyra.
  
In på liten volt
Med sina "nya" sitsar får ekipagen visa övningar med olika syften. Den mindre rutinerade hästen, som inte riktigt har hittat framåtbjudningen, rids in på mindre volter. Där får ryttaren vara tydlig med att det är ytterskänkel som driver framåt. Men att det då är viktigt att ytterhanden inte bromsar, om hästen vill ramla inåt. Att ge dubbla signaler är förvirrande för hästen och bör så klart undvikas.
Så fort hästen går på framåt på den mindre volten släpps den ut på ett större spår.
– Den här övningen ska inte göras forcerat och med press. Bara led in hästen på en mindre volt, driv på med ytter skänkel men akta så att du inte samtidigt bromsar hästen med ytterhanden, säger Kyra.
   

Kyra varvar konkreta tips med härliga liknelser.
  
Motsatsen till ovan nämnda häst är en individ som stövlar på framåt, utan att vara riktigt självbärig. Ryttaren "sejfar" genom att vara lite lätt i sin sits. Hon släpper på hästen framåt genom att skänkeln – som hamnar längre bak – blir svagare.
Här gäller det att våga sitta kvar, hålla i och fortfarande rida hästen i den takt som ryttaren har bestämt sig för. Att göra övergångar mellan skritt och trav kan vara nog så svårt på en häst som ”ligger på”.
– Men om inte övergångarna sitter kommer inte heller halvhalterna att göra det. Det gör inget om hästen vinglar lite i övergången, ryttaren får låta den lösa det själv i träningssituationen. Det är klart att man under tävling kanske försöker rädda en sådan situation, men här är ju syftet något annat, förklarar Kyra.
  
Krävs MÅNGA upprepningar
När Kyra själv sitter upp i sadeln på en hästarna får hon det att se så där oförskämt enkelt ut, även om den är spänd och lite tittig till en början.
– Glöm inte att det tar tid för kroppen att lära sig att automatisera rörelser. Det kan krävas så många som 100 000 upprepningar för att det ska sitta. När man lär sig nya saker bildas nya nervbanor i hjärnan. Man kan se det som att de först är små stigar, men ju mer du repeterar desto större växer sig stigen och blir så småningom en bredare väg, säger hon.
   

Sist ut i manegen är rutinerade Marina Mattsson på sin GP-häst Beckham (som passar på att klia sig på bilden). Även om Kyra berömde Marina för hennes sits och följsamhet, fick även hon tänka på att göra sig rakare i ryggen med spänd mage. Lite som när man står mot en vägg och hela ryggen är rak emot den – utan att man pressar sig bakåt.
   

Ida Röök

redaktion@hippson.se