Text: Karin Engman
  
Vi träffas vid stallet där Lovisa har sina båda hästar Horsagers Unique och Dazzle. För dagen är endast en av dem hemma, Dazzle tillbringar nämligen några veckor i Stockholm för vidareutbildning.
Lovisa har ridit sedan hon var liten, hon började på ridskola i sexårsåldern.
– Jag fick min första ponny Vicky när jag var elva–tolv år. Det var ganska sent, men då hade jag en ponny som jag tävlade med upp till nationell dressyr.
Dressyren har alltid varit grejen för Lovisa.
– Min mamma rider också dressyr och har alltid gjort det, så det var naturligt att börja med grenen.
 

Vi träffar Lovisa och hennes Maja på Stall Peka utanför Umeå, en anläggning där många dressyrryttare har samlats. Foto: Karin Engman
  
Läromästaren fick fång
Lovisa är ganska lång, när hon fyllde 15 år gick hon över till stor häst. Det var också då hon började satsa på allvar.
– Vi köpte en bra läromästare, Dionysos, som jag red som junior i SM.
Men någon månad efter mästerskapet drabbades Dionysos av fång, han var sjuk under ett år innan det stod klart att han inte skulle bli frisk. Valacken blev i stället sämre och Lovisa blev tvungen att ta bort honom.
– Jag hann rida och tävla Dionysos i drygt ett halvår och han var i storform när han blev sjuk. Han kunde allt, han var min framtidshäst!
Lovisa fick börja om på ny kula och hittade så småningom Horsagers Unique, eller ”Maja” som hon kallas till vardags. När Maja anlände till stallet hade Lovisa fyllt 18 och var redan young rider. Åren som junior hade passerat under den ofrivilliga pausen.
– Nu har jag haft Maja i tre år och det här är mitt sista år som ungdomsryttare, nästa år blir det U25.
  
En extremt känslig individ
Maja fick sällskap av Dazzle för två år sedan, då familjen köpte honom från Holland. Det är två ganska olika hästar hon har i stallet.
– Maja är liten men hon är väldigt högrest, rör sig stort och har mycket fina gångarter. Även om hon är 1,64 och jag är ganska lång ser jag aldrig stor ut på henne. Hon är nätt, kvick och väldigt lyhörd. Maja lyssnar alltid på vad jag vill och gör alltid sitt bästa, säger Lovisa.
Med Maja är det mycket nerv, det gäller att hålla allt på rätt nivå.
– Det är också vad tävlingshästar behöver, det är känsligheten som gör henne bra men också svår. Blir det fel så blir det stort fel. Maja tar inte felen bra, hon blir upprörd. 
Matte fortsätter:
– Det är viktigt att jag gör rätt. Hon är så känslig, jag måste ge korrekta signaler. Men hon är också lättsam och har enkelt för sig.
Att skynda sig eller röra sig hastigt runt Maja går inte, då blir hon rädd.
– Alla ridpass med båda hästarna måste så klart planeras, men om jag har en dålig dag är det bättre att jag låter bli att rida Maja. Är jag trött eller arg eller något annat, då påverkas hon väldigt mycket.
  

Lovisa och Maja deltog i Knytkalasets clinic i Örnsköldsvik med Jan Brink och Marina Mattsson. Foto: Catharina Brink
    
Stor och lite långsam
Dazzle är en stor kille, han är 1,75 hög och lite åt det sävliga hållet.
– Man får pigga upp honom och påminna om att nu ska vi arbeta. Men när han kommer i gång är han ”på”, säger Lovisa.
Dazzle är stabil med ett bra huvud för tävlingssammanhang.
– Han är självsäker och kör sitt race, till skillnad från Maja som är lite ängslig och behöver mig som trygghet.
Lovisa har tävlat till och med Medelsvår B på Dazzle.
– Min förhoppning är att han inom en ganska snar framtid ska vara redo för Prix S:t Georges, sedan får vi se hur det går efter det. Han har väldigt bra gångarter, lätt för samling, lätt för passage och arbetspiruetter samt lätt för piruettgalopp.
Framtiden får utvisa om Dazzle hittar den där lilla extra geisten på tävlingar. Hästarna måste verkligen tagga till och uppleva att det är kul på tävlingsbanan för att klara av de högre klasserna.
– Dazzle är lite efter, han är så stor och har en aning svårt med sin kropp. Han har haft lite problem med sina galoppombyten och är just nu hos Martin Ågevall för vidareutbildning under några veckor, berättar Lovisa. 
  
Lärorikt att få anpassa sig
Maja är i dag 13 och Dazzle 9 år. Lovisa hoppas ha två hästar på lite högre nivå framöver.
– Det vore väldigt kul! Jag tror mycket på Maja som har många år kvar att gå ännu högre klasser, om jag lyckas ta henne dit. Men det är bra med två hästar, det blir mindre sårbart.
Att rida två så olika individer är dessutom lärorikt, konstaterar Lovisa. Maja är välutbildad och extremt känslig, ryttaren kan använda små hjälper och allt behöver vara väldigt litet. Med Dazzle får hon vara tydligare och rida mer aktivt.  
– Det är väldigt olika ridning på dem, vilket är nyttigt. Även om jag egentligen gillar den hästtypen som är kvick och inte alltid är så förutsägbar.
En av Lovisas styrkor som ryttare är att hon är lugn.
– Maja tränar mitt tålamod, det är jättebra, hon visar mig hur noggrann jag måste vara. Jag tror att jag är ganska inkännande som ryttare, men sedan måste man alltid bli bättre på allt.
Och det är det som är så kul, att man hela tiden blir bättre, tycker Lovisa.
– Jag behöver bli kvickare, man kan alltid bli mer kvick. Känna när jag behöver ge en viss hjälp ännu snabbare, kunna förekomma Maja ännu bättre när hon är på väg att hitta på något litet bus…
Hemma i Umeå tränar Lovisa för Lena Unneby och i Stockholm för Katarina Gustafsson på Hogsta.
– Vi brukar åka till Hogsta innan tävlingar för att träna och få extra hjälp. Jag har bra stöttning, man behöver ett ordentligt team av engagerade tränare, annars går det inte. 
Lovisa var också uttagen till Ridsportförbundets talangsatsning nivå tre under hösten 2016 och våren 2017. Hon har varit med på clinic för Patrik Kittel i Umeå och på Knytkalasets clinic med Jan Brink och Marina Mattsson i Örnsköldsvik.
– Det är roligt att det händer lite här också!
  
Långt till alla stora tävlingar
Som alla Norrlandsryttare har Lovisa långt till de stora tävlingarna.
– Jag är född i Kiruna, bodde där när jag var ponnyryttare och red i elitserien med Piteås lag. Då blev det väldigt långt att resa exempelvis till Dalarna. Först till Piteå och sedan resten. Nu när vi bor i Umeå tycker jag att det går ganska bra.
Då Lovisa åker till Skåne och tävlar handlar det om ungefär 120 mil enkel resa, men hon tycker att det fungerar.
– Man måste resa, det går inte att hålla på annars, de här tävlingarna finns inte här. Maja står bra i vår lilla lastbil, men man får vara noga med pauser och låta hästarna återhämta sig när man kommer hem.
Ryttaren satsar ambitiöst på dressyren samtidigt som hon studerar till civilekonom på Umeå universitet.
– Ämnet är väldigt brett. Jag vet ännu inte riktigt vad jag vill göra när jag blir "stor", men utbildningen känns bra att ha om jag inte vill hålla på med hästarna på heltid.
Ibland är det lite knepigt att kombinera studierna med alla tävlingar, men Umeå universitet har elitidrottsavtal och kan flytta tentor och obligatoriska inslag om det behövs.
– Det är bara ett fåtal universitet i Sverige som har det och det är jättebra. Annars hade det inte gått att kombinera, jag är borta så mycket. Jag får läsa en hel del själv, men har man disciplin och får det gjort så går det bra.
Lovisa är glad att hon slipper välja mellan idrotten och studierna. Hon vill utnyttja de här åren och vara med så länge hon har en frisk häst. Dionysos sjukdom gjorde henne väl medveten om hur sårbar en satsning är.
– Erfarenheten lärde mig att ta vara på tillfällena, det är en så skör sport.
  

Maja är vänligt nyfiken på besökaren, men hon är väldigt kittlig och sprattlar tappert under Lovisas borste. Foto: Karin Engman
    
Springer och åker skidor
Men hur var det då med skidorna och Vasaloppet?
– Jag tränar väldigt mycket vid sidan av ridningen. Det är viktigt att orka och konditionen har stor betydelse för koncentrationen, särskilt när man rider flera hästar efter varandra.
Lovisa springer mycket och vintertid blir det skidåkning.
– Vi har alltid åkt mycket skidor i vår familj så det känns självklart. Och när man ändå åker skidor som träning kan man lika gärna träna mot någonting.
Vasaloppet blev en kul grej att sikta mot under vardagsträningen. I början på mars åkte hon sitt första lopp. Det var långt och jobbigt, men Lovisa kom i mål någonstans i mitten av damerna.
– Jag var nöjd, det var häftigt att bara ta sig runt och att ha gjort det en gång.
Och nästa år åker hon igen.
– Ja, jag är anmäld. Har man åkt Vasaloppet en gång vill man göra om det och göra det bättre.
Blir det En svensk klassiker härnäst?
– Vem vet, kanske. Vi får se, skrattar Lovisa. Dressyrridningen går först, men när man har tid är det kul att göra lite annat. Det är dock bara en hobby, för skojs skull.
  
Riktigt nöjd med Maja på SM
Hur gick det i Lovisas första och sista SM som young rider? Målet var att Maja skulle gå A-finalen i år och det målet uppnådde ekipaget. Det blev en niondeplats i finalen och en 13:e-plats totalt när man räknar alla tre ritterna i SM.
Lovisa är glad efter Majas första, stora tävling.
– Ja, jag är verkligen nöjd med vår insats, det har gått bra! Maja gick väldigt fint alla dagar på SM, men vi hade en del missar. I finalen kändes hon riktigt fin, lagom taggad och med lagom anspänning. Vi hade en miss i en travökning, men annars flöt det på och jag hade en bra känsla.
Nu väntar träning inför nästa nivå.
– Nästa steg är U25 med sikte på U25-Grand Prix. Vi får se om jag kan ta Maja dit. Hon är inte redo för U25-klasserna ännu, det kommer säkert att ta ett tag. Närmast får hon gå Intermediaire till hösten.
  

Maja är en mysig och pussvänlig tjej. Foto: Karin Engman